Värdighet är som sagt ett svårfångat begrepp som vanligtvis tillskrivs en människas uppträdande och hållning i en viss situation – ofta av svår art. Starka, intuitiva associationer till värdighet återspeglas i uttryck som ”att bära huvudet högt”, ”tar ingen skit” eller i engelskans ”calm and composed”. Dessa uttryck beskriver personliga drag lika mycket som personers beteenden. I moralisk mening skulle vi kunna kalla dem dygder som införlivats i en persons karaktär på ett sådant fundamentalt vis att dennes sätt att vara i svåra moraliska situationer kan betraktas som föredömliga. Värdigheten, i detta avseende, handlar inte lika mycket om moraliska handlingar som sådana utan på vilket sätt en män- niska framträder, och betraktas av andra, i svåra moraliska situationer. På så sätt kan vi också säga att människor kan skänka situationer en viss värdighet, och att denna värdighet är något som tillhör människans per- sonlighet. Doris Schroeder (2012, s. 332) definierar denna mycket all- männa uppfattning om människans värdighet som ”comportment dig- nity”, vilket översatt närmast kan beskrivas som värdighet som uppfö- randekod. Denna uppfattning är därför avhängig en särskild kulturs el- ler ett särskilt samhälles specifika föreställningar om ett värdigt beteende.
Vi kan, till skillnad från en kulturberoende ”comportment dignity”-upp- fattning, också betrakta värdigheten som universellt antagen. Alla män- niskor tillskrivs en värdighet med syftet att försvara allas rätt till kropps- lig och själslig integritet och autonomi. Till skillnad från den personliga värdigheten är den universellt antagna intrisikal. Varje människa har en inneboende värdighet som vi på olika sätt antar och erkänner funda- mentalt, oberoende kultur och samhälle. Värdighet ska i detta avseende inte likställas helt med värde. Ett människovärde ett är ett antaget eller tillskrivet mänskligt gott vi kan hänvisa till, medan värdigheten är en mänsklig egenskap vi kan manifestera i handling och självreflektion. Kirchhoffer (2011) definierar perspektivet på en antagen värdighet på följande sätt:
From this perspective, we can affirm that all human beings already have dig- nity in that they are meaning-making beings who normally desire to live mor- ally good and meaningful lives. This does not mean that they do not make mistakes, or that they do not sometimes fail. It does, however, affirm the fun- damental moral worth of all human beings as moral beings, that is, beings with the potential and arguably the desire to reflect on the existential significance of their moral choices. (Kirchhoffer, 2011, s. 151)
Att bekräfta en människas värdighet är alltså att bekräfta att denne är en meningsskapande varelse, normalt har en vilja att göra rätt, samt har förmågan att reflektera sina vals existentiella betydelse. Givet att vi stäl- ler upp på Kirchhoffers definition i detta citat bör vi också betrakta sam- hällets uppgift att garantera barns och ungas rätt till ett värdigt liv, vilket omfattar offentlig omsorg, fostran och skola: samhällets institutioner ska utgå från att alla människor är moraliska varelser. Med en sådan syn på värdighet kan vi säga att alla människor har en värdighet, men att den först och främst universellt antagen, inte förankrad i människans specifika personlighet (även om den såklart också kan vara en del av personligheten). I legala termer återspeglas denna universellt antagna värdighet tydligt i exempelvis FN:s deklaration för mänskliga rättig- heter och i barnkonventionen (Kleindienst & Tomšič, 2017).
Den pedagogiske filosofen Johannes Giesinger (2011) betonar alldeles särskilt betydelsen av människans universellt antagna värdighet i ett pe- dagogiskt perspektiv. Han diskuterar därför ingående hur vi kan tänka om värdighet i pedagogisk terminologi. Först och främst är – enligt ho- nom – människans autonomi värdighetens centrala signum. Liksom Kirchhoffer (2011) gör i citat ovan betraktar Giesinger (2011) männi- skan som kapabel att reflektera sina moraliska val, men därtill att denna
förmåga utvecklas över tid. Människor kan bli mer moraliskt autonoma givet att de får möjlighet att reflektera sina moraliska val. Utbildning blir därför centralt för att kultivera barns och ungas framtida autonomi. Genom kunskapstillägnelse och utveckling av ett vidgat kritiskt sinne kan människan utvecklas till en mer självständig varelse med förmåga att i högre grad själv försvara sin värdighet. För det andra kan utbildning betraktas som en intervention i barns och ungas liv, enligt Giesinger (2011). Utbildning intervenerar i människors liv med nya kunskap, nya perspektiv och nya sätt att betrakta vad som moraliskt rätt och riktigt. Hur pedagoger ska se på dessa interventioner är emellertid inte helt oproblematiskt, ifall vi på allvar också betraktar barns och ungas uni- versellt antagna värdighet som viktig. Enkelt summerat kan vi säga att Giesinger (2011) ställer oss frågan vilket tillstånd av värdighet som är viktigast, den nuvarande eller den framtida. En intervention i en män- niskas vilja eller bestämda syn på världen kan nämligen inskränka den- nes autonomi. I skolan kan elever med goda skäl tvingas utföra uppgif- ter eller ta del av perspektiv på världen som bryter mot deras önskemål eller uppfattningar. Barns och ungas självständighet och frihet betvin- gas dagligen av lärare som schemalägger dagens aktiviteter och bestäm- mer deras innehåll.
Giesinger (2011) belyser här svårigheten att betrakta värdigheten som absolut, trots att det är det enda rimliga alternativet i synen på en män- niskas värdighet. Värdigheten är odelbar i så måtto att den tillskänks människan med syftet att fungera som ett absolut försvar mot vissa ty- per av handlingar, även om dessa handlingar kan argumenteras ha fram- tida förtjänster. Han föreslår därför att lärare i sin undervisning har ett ansvar att intervenera i barns och ungas liv med det framtida målet att deras förmåga till autonomi utvecklas till det bättre, även om det just nu stör deras autonomi. Men, interventioner får aldrig ske på bekostnad av elevers självrespekt. Denna självrespekt definierar Giesinger (2011; 2012) mycket specifikt som barnets förmåga att betrakta sig som en in- divid med den fulla rätten att formulera en ståndpunkt. I allt väsentligt ska lärare stärka barns självrespekt i detta avseende.
Med Giesinger har jag i pedagogiskt avseende belyst en mycket vanlig syn på människans universellt antagna värdighet, nämligen den kanti- anska. Människan förutsätts, enligt denna, med sitt omdöme kunna välja och reglera sina handlingar. Det goda omdömet är härlett ur män- niskans förnuft, det vill säga förmåga att tänka rationellt i val av hand-
är det centralt att människan har modet att stå för sina handlingar (jfr Schroeder, 2012; Killmister 2010). Att som lärare bekräfta elevers vär- dighet, är att bekräfta deras autonomi, men också att bekräfta deras för- måga att utveckla sin omdömeskraft.