Att arbeta längs en ojämn växlingsgata har upplevts som obekväm och besvärlig att hantera växlingen på. Arbetet kräver oftast att personalen ständigt gör förflyttningar såsom på- och avstigning från vagn till mark. För personal som arbetar på detta sätt kan det i längden bidra till besvär i knän, fotleder, rygg med mera. Det är av den anledningen det anses vara extra viktigt med en kompakt och jämn yta att gå på.
För att åstadkomma en sådan yta schaktas först ett djup 5–15 cm. Schaktet fylls sedan med en stenfraktion på 0–16 mm väggrus, alternativt 0–4 mm stenmjöl. Med hänsyn till komforten bör kornstorleken på dessa fraktioner inte överstiga 30 mm. Stenfraktioner som 0–16 mm väggrus och 0–4 mm stenmjöl gör det enkelt att hårdpacka ytan. För att åstadkomma god kompression används ibland en markvibrator som gör ytan jämn och därmed bekväm att gå på.
Skulle växlingsgatorna läggas för grunt kan problem uppstå såsom att de med tiden tynar bort. På bangårdar med bristfälliga dräneringssystem skulle stenfraktionerna till och med börja flyta. Om en sådan förflyttning skulle starta, går det sedan ganska fort. En alldeles för grund växlingsgata skulle dessutom kunna få problem med fukt, då kan det vara lägligt att lägga markduk. På så vis stabiliseras växlingsgatan underifrån. Dock är det egentligen alltid rekommenderat att lägga markduk för att förhindra att olika stenfraktioner blandas.
4.2.4 Drift- och underhåll av växlingsgator
Vid drift- och underhållsarbete av spåren utmed vilka växlingsgatorna befinner sig är det extra viktigt med påfyllning och sopning. Särskilt efter arbete som exempelvis omfattar omläggning av spår och nedgrävning av ledningar. Risken med att dessa växlingsgator inte fylls på är att det blir svårt för personalen att se gränsen för vart de är säkra och inte. Vid vissa fall tros det medvetet inte fyllas på med grus, eftersom gruset anses förorena makadamen som ligger intill. Med detta syftas till att fraktionerna ovilligt blandas med varandra och att gruset tenderar att binda vatten medan makadamen gärna avvisar det.
Gemensamt för bangårdar idag är att verkställande samt drift- och underhåll av växlingsgator kontrolleras genom platsbesök. Under dessa kontroller ses det till att arbetet genomförts enligt beställning. På en del bangårdar utförs övergripande arbetsmiljöronder, där platsbesök görs 1–2 gånger per år under vilket det stäms av enligt en riktad arbetsmiljörond.
4.2.4.1 Sommartid
Under sommar- och växtsäsongen, mellan maj-september, är det viktigt att förebygga växtlighet på bangårdarna. I syfte att eliminera olycksrisker strävas det efter hinderfrihet
längs växlingsgatorna. Förekomst av växtlighet och uppstickande föremål anses begränsa framkomligheten och bör därför avlägsnas. Ett sätt att bekämpa växtlighet är genom att använda materialavskiljande lager mellan bädden på växlingsgatorna. Materialet kan vara fiber- eller markduk, vilket kan vara till hjälp vid problem med markfukt. Något som är vanligt vid kraftig nederbörd, inte minst på bangårdar med bristfälliga dräneringssystem.
4.2.4.2 Vintertid
Under vintertid beror underhållet av växlingsgatorna på hur kraftigt det snöat och huruvida snön lagt sig på marken. Ibland snöar det så mycket att ny snö hinner lägga sig innan det gamla som lagt sig plogats. Detta kan vara väldigt påfrestande för växlingsgatorna, särskilt när de inte hunnit frysa till. Gruset på växlingsgatorna har en tendens att binda fukt, vilket leder till att vattnet blir stående, isskikt bildas och risken för halka ökar. Detta är ett problem som kan uppstå på
bangårdar med dräneringsproblem, men även på sådana där det slarvats med snöröjningen.
Ytterligare underhållsarbete som utförs på växlingsgatorna vintertid är sopning, vilket vanligtvis sker i samband med snöröjning. Vid slarv kan sopning resultera i att makadamen intill spåren dras iväg och hamnar på växlingsgatorna. Detta gör att det på våren måste sopas om på banorna.
För att åstadkomma säkra växlingsgator vore det optimala att de konstrueras platta. Det vill säga utan några ojämnheter eller skillnader i höjd, eftersom dessa kan innebära risk för snubbling.
4.2.5 Framtida växlingsgator
Vid val av placering av framtida växlingsgator utmed spår bör hänsyn tas till det fria rummet samt arbetsutrymmen som N3 och N3,5. Dessa utrymmen syftar till att avståndet för medellånga och långa hinder ska vara 3 respektive 3,5 m. Att ta hänsyn till dessa avstånd vid utformningen av nya växlingsgator anses vara av stor vikt vid scenarion där personal, på grund av risk för att bli påkörda av kommande tåg, måste utrymma platsen.
Gemensamt för både befintliga och framtida bangårdar är frågan om huruvida växlingsgator behövs utmed exakt varje spår. Ibland kanske det räcka med ha en växlingsgata på endast en sida av spåret. Längs växlingsgator där arbetarna ska utföra tågbildning av ett tågset kan det istället placeras på bägge sidorna, eftersom båda sidor av tågset, vagnen eller loket måste styras.
Slutligen delas tanken om gatorna enbart ska sträcka sig utmed spåren fram till att det inte längre är säkert att gå. Längre än så är det, med hänsyn till det begränsade utrymmet mellan spåren, inte rekommenderat att gå.
Vad gäller valet av grus kan det tänkas att använda ett alternativ i ljusare kulörer som skiftar från makadam ballasten. Detta eftersom ljusare färger på gruset bidrar till att arbetarna tydligare ser gränsen för vart exempelvis säkerhetszonen går. På en del bangårdar används exempelvis marmorkross eller vitt grus, för att åstadkomma samma effekt. Alternativet med marmorkross anses dock väldigt dyrt att fullfölja. I dagsläget anses det viktigare att har råd med en 100 m växlingsgata med ett billigare grus av mörkare kulör än en 10 m växlingsgata av det ljusare.
Säkerhetszonen kan trots allt markeras på andra sätt, exempelvis genom tydliga markeringar för hinderfrihet.
5. Diskussion
Fram till år 2008 fanns det föreskrifter om växlingsarbete som behandlade frågor gällande arbetsområdet, vilket material gångbanorna skulle bestå av, hur de skulle skötas med mera. År 2008 upphävdes föreskriften av Arbetsmiljöverket och sedan dess hänvisas det till exempelvis föreskrifterna AFS 2000:42 “Arbetsplatsens utformning” och AFS 1997:11 “Varselmärkning och varselsignalering på arbetsplatser”. Tanken med de nya föreskrifterna är att de ska kunna
tillämpas på flera arbetsplatser. Med det sagt behandlar de nya föreskrifterna inte några specifika
frågor vad gäller växlingsarbete och likaså växlingsgator.
I dagsläget byggs växlingsgatorna olika från bangård till bangård. Problemet med att det saknas specifika riktlinjer för hur dessa gångbanor ska verkställas och användas, kan innebära risk för skador bland arbetarna. Ett exempel är växlingsgatorna som vi fick se under platsbesöket i Hagalundsdepån, se bilaga 1. På bilderna syns det tydligt hur det slarvats med underhållet av
dessa gator samt att en del av de behöver fyllas på.
På bangårdar där det tagits fram egna riktlinjer för hur växlingsgatorna ska byggas, skötas och
användas, har det lett till bättre verkan. Till grund för dessa riktlinjer ligger dock föreskriften om växlingsarbete som utgick år 2008. Anledningen till detta är det finns begränsat information om hur gatorna ska byggas och användas. För framtida gator vore det optimalt att nya riktlinjer införskaffas, vilka samtliga bangårdar därmed måste utgå ifrån. Vad gäller gatorna som finns idag går inte att göra mer än att försöka anpassa sig, eftersom spåren står där de står. Genom att
upprätta gemensamma riktlinjer för de befintliga växlingsgatorna uppnås dock ytterligare säkerhet för arbetarna.
5.1 Bredd
Befintliga växlingsgator utformas, sköts och används utefter behov. Med det sagt ser
växlingsgatorna väldigt olika ut från bangård till bangård. Utifrån platsbesöket som gjorts kan gångstråken vara allt från 0,5–1,2 m breda. Ur säkerhetssynpunkt borde gatorna inte vara smalare än 0,5 m och med hänsyn till begränsad yta mellan spåren blir det sammantaget inte bredare än 1,2 m. Fördelen med att de byggs smalare det vill säga runt 0,5 m är att de får plats mellan befintliga spår på bangårdar. Nackdelen är dock att det kan bli trångt för växlingsarbetarna att utföra en del arbetsuppgifter. Smalare gator kan fungera i syfte att utföra uppgifter som att gå från ett växelställ till en annan, eller om arbetarna ska gå längs det för att lokalisera fordon till ny tågbildning. Om det istället byggs för breda gator, cirka 1,2 m, finns en risk att gatan inte får plats mellan dem befintliga spåren. Faktum är att spåren ligger där de ligger samt att ytan mellan dem är begränsad. Fördelen skulle kunna vara att arbetarna har tillräckligt med utrymme att arbeta på och därmed även en minskad risk att bli påkörda eller knuffade av fordon i rörelse.
Det minsta behovet utrymme en person behöver för att gå motsvarar 0,7 m. Samtidigt är det rekommenderat att en växlingsgata byggs 1 m bred. Den optimala bredden på en växlingsgata är därför 0,7–1,0 m. Med det sagt behöver växlingsgator som idag är cirka 0,5 m breda, breddas
ytterligare. Särskilt utmed spår som ligger i kurvor, för att där slår vagnen, tåget eller loket oftast ut mycket större än det som räknats med. Gångbanor som är större än 1,0 m skulle kunna
konstrueras smalare i syfte att minska risken för att hamna innanför säkerhetszonen eller det fria rummet.
5.2 Placering
Vi val av placering mellan befintliga spår ska det tas hänsyn till avstånd från slipers ytterkant, det fria rummet, säkerhetszonen och hur långt utmed spåret växlingsgatan ska sträcka sig. På en del bangårdar finns gott om avstånd mellan slipers ytterkant och gångbanan. Mellan dessa två ligger makadamballast klass II, vilket förser spåren mot sidokrafter. På andra bangårdar är avståndet mellan slipers ytterkant och gångbanan betydligt mindre. Detta beror antingen på att det inte finns tillräckligt med utrymme mellan spåren, vilket gör det möjligt med större avstånd. En annan orsak skulle kunna vara att spåren inte behöver så mycket sidokrafter, eftersom de trafikeras av fordon i väldigt låga hastigheter. För att säkra om tillräcklig med stabilitet på spåret vore det optimalt om samtliga växlingsgator placeras utanför ballastskuldran, vilket kan vara 0,4–0,55 m bred beroende på om det ska placeras utmed ett rakt spår eller ett spår i en kurva.
Om gångbanan ligger utanför säkerhetszonen uppnås automatisk ett bra avstånd mellan slipers och stråket. Detta innebär med andra ord att växlingsgatan bör ligga 2,20 m från närmaste räl.
Utmed spår i kurvor bör det till och med ligga ännu längre bort, eftersom fordon tar större plats än räknat med. Fördelen med att det ligger utanför säkerhetszonen och i kurvor längre bort än så, är att det bidrar till en säkrare arbetsmiljö för personalen. Däremot är nackdelen att det kräver en yta som kanske inte finns. Om det ändå inte skulle gå att undvika att inkräkta säkerhetszonen på grund av det begränsade utrymmet mellan spåren, då skulle det kunna sättas ut markeringar för hinderfrihet. Dock med en risk att de inte syns under vintertid. Detta skulle exempelvis kunna vara att gångbanan markeras med någon typ av färgning på gruset eller med hjälp av något utstickande såsom en stolpe.
Förutom att placeringen bör beaktas med hänsyn till vad som finns i sidled ska det inte heller göras onödigt långt, eller riskfyllt kort. En del av Hagalunds växlingsgator var exempelvis alldeles för korta. Stråken kunde försvinna långt före spårets slut och långt innan den sista växlingsanordningen. Detta betyder med andra ord att arbetarna plötsligt går i makadam, vilka innebär betydligt större och allt mer obekväma fraktioner i jämförelse med gruset som ligger längs växlingsgatorna. Ett exempel på en full fungerade växlingsgata med hänsyn till placeringen är en som ligger utanför säkerhetszonen och som slutar där arbetarna inte längre behöver gå. Av detta skäl blir det tydligt för arbetarna inom vilket område de bör befinna sig för att vara utom fara eller risk för skador.
En annan punkt som bör belysas gällande växlingsgator är dess placering och var de bör finnas längs med spåret. En saknad gångbana antyder att personalen behöver gå på makadamballast för att utföra arbetsuppgift. Sammantaget bör växlingsgator finnas där det är nödvändigt, exempelvis från och till samtliga växelställ.
5.6 Fraktion
Gångbanan bör dimensioneras på det sätt att den blir hållbar och framkomlig, vilket kan
åstadkommas genom en hårdgjord yta. Det vill säga en hård packad yta bestående av mellan- och fingrus, se figur 6. Fördelen med en kompakt yta är att materialet blir fysiskt stabilt samt nästan helt ogenomträngligt för vatten och rötter. En hårdgjord yta har på bangården i Hallsberg visats sig resultera i en begränsad vegetation, färre gropar och ojämnheter samt underlättning i
underhållsarbetet särskilt vintertid. Växlingsgatorna skulle både i dagsläget och i framtiden kunna konstrueras med ett schaktdjup på 10–15 cm. Idag förekommer växlingsgator med ett schaktdjup på 5–10 cm, grundare än så
skulle kunna resultera i att det obundna slitlagret inte kan hårdgöras. Ett för djupt schakt skulle istället kunna påverka överbyggnadens stabilitet.
Längs befintliga växlingsgator där anläggningen står inför utmaningar som vegetation- och dräneringsproblem samt beblandning av olika stenfraktioner, bör ett avskiljandelager implementeras. En sådan lager skulle kunna förebygga problemet med att en del gångbanor försvinner. Ett problem som visat sig vara vanligt förekommande särskilt på bangården i Hagalund se bilaga 1, figur 14 och 15. I längden bidrar en sådan typ av åtgärd
till en minskning av risk för snubbling, slitageskador med mera.
5.7 Drift- och underhåll av växlingsgator
Ett aktuellt problem på bangårdarna är bristfälligt arbete vad gäller att återställa växlingsgatorna efter underhållsarbeten på spåranläggningen. Detta leder exempelvis till kvarlämnade föremål, uppstickande kablar och förekomst av andra stenfraktioner än det tillåtna. Ett förslag till att förhindra försämring av säkerhet på anläggningen skulle kunna vara att dokumentera brister hos växlingsgatorna samt vilka åtgärder som gjorts i syfte att förebygga dessa.
5.7.1 Sommartid
Under perioden maj - september förekommer gräs-, ogräs- eller buskvegetation längs
växlingsgatorna. Som tidigare nämnt bör geotextil placeras mellan bädden, detta för att förhindra ny växtlighet och risk för igenväxning. På växlingsgator där vegetation och buskage förekommer bör det genast röjas bort för att återskapa en homogen gångbana. Men även för att förebygga risker för snubbling eller liknande.
5.7.2 Vintertid
Vintersäsongen är en kritisk tidpunkt i Sverige, eftersom temperatur varierar kraftigt. Beroende på vad temperatur är kan allt från snösmältning till kraftigt snöfall inträffa. Detta gör att
underhållet av växlingsgatorna försvåras avsevärt. Särskilt vid snösmältning, då risken för isbildning och därmed halkolyckor är stor. Vid kraftigt snöfall rekommenderas skötsel av växlingsgator genom snöröjning och plogning. Främst för att hindra risk för halka, men även för att synliggöra säkerhetsområdet för personal. Efter snöröjning är det viktigt med sopning, vilket bör utföras varsamt för att undvika beblandning av olika stenfraktioner.
5.8 Framtida växlingsgator
Framtida växlingsgator bör utformas efter krav och inte rekommendationer och med större hänsyn till personalens säkerhet än till exempel ekonomiska frågor. Genom att införa ett styrande dokument med riktlinjer som inte får frångås, hindras risken för att växlingspersonalens säkerhet prioriteras bort. Detta är en viktig aspekt att få igenom för att uppfylla en utav Trafikverkets grundvärderingar.
Vid verkställandet av nya växlingsgator anses att en alldeles för bred växlingsgata mellan spår med en begränsad yta kan resultera i att säkerhetszonen inskränks och risken för olyckor bland växlingspersonalen ökar. Med det sagt görs växlingsgatan gärna smalare, 0,7–1 m bred för att vara mer exakt, se figur 23-24. Smalare än så rekommenderas inte med tanken på att
utrymmesbehovet för gående ligger på 0,7 m, på så vis får växlingspersonalen tillräckligt med rörelsefrihet utan att kompromissa om säkerhetszonen, se figur 23. På framtida bangårdar bör växlingsgator finnas utmed varje spår där växlingsarbete och lokalisering av fordon erfordras.
Växlingsgatorna bör finnas mellan varje växelställ och fram till dess att det inte längre är säkert att gå.
En jämn och homogen yta eftersträvas på framtida växlingsgator. Av den anledningen anses storleken på sten fraktionen och förmågan att packas hårt av stor vikt. Rekommendationen för framtida växlingsgator är att välja mellan grus såsom 0–16 väggrus i brytande kulör mot makadamballast klass II som läggs intill. Längs befintliga växlingsgator rekommenderas även fingrus som till exempel 0–4 stenmjöl. Vid utförandet av framtida gångbanor föreslås att allt för små kornstorlek beaktas, då det kan leda till fuktrelaterade problem.
Framtida växlingsgator bör underhållas på samma sätt som befintliga. Det vill säga att det vid behov sopas och bekämpas mot växtlighet Under månaderna maj-september, men att det plogas och sopas under vintertid. I övrigt bör gångbanorna fyllas på och hållas rent från skräp, särskilt efter större spåringrepp eller andra aktiviteter som skulle kunna bidra till att gångbanorna försvinner eller skräpas ner. För att säkra om att växlingsgatorna underhålls enligt föreslagna riktlinjer rekommenderas till införandet av ett protokoll enligt både säkerhets- och besiktning regelverk. Protokollet bör omfatta brister samt åtgärder med avseende till växlingsgatornas tekniska utformning och tillstånd.
Figur 23. Illustration av 0,7 m bred gångbana, i mm. Eget material.
6. Slutsats
Med hjälp av föreliggande arbete har slutsatser dragits utifrån rådande riktlinjer för hur
växlingsgator ska byggas och skötas då de i dagsläget är bristfälliga. Riktlinjer som finns idag är inte tillräckliga för att säkerställa arbetsmiljön och säkerheten på växlingsgatorna. Anledningen till detta är att att de nya riktlinjer som arbetsmiljöverket hänvisar till är generellt anpassade i syfte att kunna tillämpas på flera olika arbetsplatser. Med det sagt behandlar dessa riktlinjer inga specifika frågor vad gäller växlingsgatorna. Detta har lett till att gångbanorna byggs och sköts undermåligt, vilket kan innebära risk för olyckor och slitageskador bland personalen.
Slutsa har delats upp efter två kategorier, befintliga och framtida växlingsgator. I följande tabell framkommer en summering av de slutsatser som dragits, vilka kategoriserats efter de faktorer som beaktats under arbetets gång. I sin helhet finns inte stora skillnader på utformningen och användningen för befintliga respektive framtida växlingsgator. En prioritering får helt enkelt göras utifrån fall till fall och beroende på vilka behov som finns på bangården i fråga.
Faktorer i fråga Befintliga växlingsgator Framtida växlingsgator Bredd 1. Bredd på minst 0,7 m oavsett
ändamål*.
* Vid risk för inskränkning av det fria utrymmet, ballastskuldran eller säkerhetszon rekommenderas en bredd på max 1,0 m.
1. Gångbanor för växlingsarbetet 0,7-1,0 m breda.
Placering 1. Placeras mellan varje växelställ.
2. Får inte placeras på avstånd < 0,4 m
1-3. Se punkt 1-3 för placering av befintliga växlingsgator.
4. Ska placeras utanför säkerhetszonen, dvs. minst 2,2 m från närmaste räls utmed raka spår.
5. Ska placeras utanför säkerhetszonen, dvs. minst 2,2 m från närmaste räls utmed spår i kurvor.
Val av fraktion 1. Fiber- eller markduk i grunden till schaktbädden på växlingsgatorna.
2. Ska ha ett schaktdjup på 5-10 cm.
3. Schaktdjupet ska fyllas med 0-16 väggrus, stenfraktion på max 30 mm*.
* Grus i ljusare kulör rekommenderas.
1. Se punkt 1 för val av fraktion till befintliga växlingsgator.
2. Ska ha ett schaktdjup på 10-15 cm.
3. Se punkt 3 för val av fraktion till befintliga växlingsgator väggrus.
Drift- och underhåll 1. Hårdpacka växlingsgatan till en jämn och homogen yta.
2. Påfyllning efter behov t.ex. vid ojämnheter och nivåskillnader*.
* Behovet av påfyllning ska särskilt beaktas efter snöröjning, större spår ingrepp och andra aktiviteter som kan resultera i att
växlingsgatorna försvinner.
1. Följs av packning med markvibrator vid behov.
2. Vegetationsbekämpning under maj - september.
3. Sopning.
1-3. Se punkt 1-3 för drift- och underhåll sommartid, av befintliga växlingsgator.
1-3. Se punkt 1-3 för drift- och underhåll vintertid, av befintliga växlingsgator.
Säkerhetsmarkering 1. Låg uppstickande föremål som säkerhetsmarkering på särskilda punkter.
2.Tillfälliga markeringar genom.
1-2. Se punkt 1-2 för säkerhetsmarkering av befintliga växlingsgator.
Tabell 5. En summering av slutsatser för varje faktor som studerats. Eget material.
Utifrån bedömningen som gjorts framkommer att en del växlingsgator är i behov av upprustning.
Det framkommer även att det råder ett behov av gemensamma riktlinjer för samtliga bangårdar att utgå ifrån vid ombyggnad av befintliga växlingsgator samt vid verkställandet av nya. Under arbetsgången har stort fokus varit att lösa de tekniska frågorna såsom bredd och placering men
Det framkommer även att det råder ett behov av gemensamma riktlinjer för samtliga bangårdar att utgå ifrån vid ombyggnad av befintliga växlingsgator samt vid verkställandet av nya. Under arbetsgången har stort fokus varit att lösa de tekniska frågorna såsom bredd och placering men