Variationsteori

Variationsteori används för att studera det som är kritiskt och med andra ord avgörande att erfara för att lära sig något specifikt. Variationsteorin utgår från ett antagande om er- farandet av något, som ett samtidigt erfarande av vad detta något inte är. Det blir möjligt genom jämförelse av fenomen.

Innehållet behandlas alltid i en Learning study genom att variera aspekter av det som ska läras utifrån variationsteorin. Metoder och material är underordnade innehållets be- handling menar Lo och Pong (2005) samt Marton (2011). Att variera aspekter av det som ska läras innebär jämförelser av de olikheter som framträder i fenomenet vid jäm-

förelse med andra fenomen i dess omgivning. Detta benämns inom variationsteori kon- trast. Dessutom behöver de aspekter som är avgörande för att erfara ett fenomen som något specifikt urskiljas och jämföras (Marton & Booth, 2000). I föreliggande studie be- hövde eleverna exempelvis erfara variation i förutsättningar eller resurser7 _{för begriplig-}

het i relation till street dance för att erfara det som var kritiskt. Det innebar att eleverna erbjöds variation i fenomen som kunde relateras till begriplighet i street dance. Detta be- nämns generalisering. I citatet nedan ges ett exempel på varför variation är nödvändig för att erfara innebörden i ett fenomen enligt det variationsteoretiska perspektivet.

…we cannot discern anything without experiencing variation of that object. There would be no gender if there were only one …so we believe that what varies and what is invariant is fundamentally important (Marton & Morris, 2002, s.20).

I ett variationsteoretiskt perspektiv har en individ erfarit, alltså lärt sig, när individen kan urskilja nya eller andra aspekter av lärandeobjektet än tidigare. Lave (1996), Wern- berg (2009) och Lo (2012) menar att skillnaden mellan den variationsteoretiska lärande- teorin och andra lärandeteorier är att det i variationsteorin alltid finns en intentionell akt, där fenomenets existens och varseblivningen av detsamma alltid är samtidig och icke dualistisk.

Tillsammans med fenomenografin i studiedesignen Learning study skapar varia- tionsteorin en vetenskapligt förankrad, didaktisk princip för hur undervisning kan möj- liggöra lärande av ett innehåll (Marton, 2005; Marton & Pang; 2006; Schenker, 2011; Nyberg & Carlgren, 2015). Variationsteoretiska studier utgör en fortsättning av feno- menografiska studier av variation i hur individers erfarande av fenomen i vår omvärld varierar, till undersökningar av hur aspekter av ett fenomen görs möjliga att urskilja samtidigt. Syftet med variationsteorin är att utveckla undervisning genom att undersöka vilka aspekter elever samtidigt behöver urskilja av ett undervisningsinnehåll för att ut- veckla ett så kvalitativt kunnande i relation till innehållet som möjligt. Variationsteorin undersöker samtidigt om och hur variationen i dessa aspekter är urskiljbara för eleverna. (Marton & Pang, 2006; Wernberg, 2009; Lo, 2012).

4.2.1 Variationsmönster och kritiska aspekter

Utgångspunkten i variationsteorin är att det som varieras eller förändras uppmärksam- mas. Det som hålls invariant eller oförändrat uppmärksammas inte (Pang, 2003; Mar- ton, Marton & Tsui, 2004; Marton, 2005; Marton & Pang; 2006; Lo, 2012; Bergentoft; 2014; Falkner, 2015). Att erfara variation i ett fenomen förutsätter att individen som er- far samtidigt är medveten om och urskiljer fenomenets kritiska aspekter. Fenomenets

7 _{Förutsättning användes i klasserna A- och B. I C-klassen användes begreppet resurs. Anled-}

innebörd medvetandegörs samtidigt som individen urskiljer fenomenets externa, struk- turella aspekter och interna, strukturella aspekter. Externa strukturella aspekter avgrän- sar fenomenet från omgivningen. Interna strukturella aspekter avgränsar fenomenets in- bördes delar från varandra och relaterar dem till fenomenets helhet (Marton & Booth, 2000; Ekdahl, 2012; Bergentoft, 2014; Nilsson, 2014; Nyberg & Carlgren, 2015).

Jag ska här försöka synliggöra hur erfarandet av variation i ett fenomen kan gå till. Tänk att du promenerar på en grusväg. Där är massor av olika sandkorn, gruskorn och små stenar. Jag utgår nu ifrån att du sedan tidigare kan separera de externa strukturella aspekterna i vad som skapar variation (utgör skillnaden) i relationen grus, sand och små stenar. Enligt min mening sammanfaller de externa strukturella aspekterna med variat- ionsmönstret kontrast. Du får håll och plockar upp en sten. Du har hört att hålla en sten i handen hjälper mot håll. Stenen du har plockat upp är grå och ganska stor, cirka två ku- bikcentimeter. Den ser ut som en natursten. Den är len. Dessa egenskaper hos stenen ut- gör stenens interna strukturella aspekter. De interna strukturella aspekterna sammanfall- ler som jag uppfattar det, med variationsmönstret generalisering. Dessa aspekter hos ste- nen är avgörande för dig att urskilja för att erfara just en sådan sten, som du har plockat. Om du urskiljer stenens egenskaper en i taget kallas det diakron variation (Pang, 2003). De interna strukturella aspekterna och de externa strukturella aspekterna i sin samman- sättning bildar eller ger stenen mening, dess referentiella aspekter. Om du samtidigt ur- skiljer stenens egenskaper, det vill säga de interna, strukturella aspekterna benämns det samtidig variation eller synkron variation. Det innebär ett i nuet samtidigt erfarande av stenens olika egenskaper (Pang, 2003). Du tänker: ”Vad fin stenen är”. Du vill därför samla några likadana för att ha i en burk hemma. Du behöver då separera stenens egen- skaper från andra stenar som saknar dessa egenskaper. Din stens egenskaper är de kri- tiska aspekter som behöver urskiljas av dig, genom att skapa variation i dem. Marton och Booth (2000) menar att det inte är möjligt att identifiera det unika utan att jämföra det med dess motsatser. Du fokuserar din stens egenskaper, varierar dem och jämför dem med andra stenars egenskaper för att urskilja hur din sten skiljer sig från andra ste- nar. Vilka är de externa, strukturella aspekterna? Frågar du dig. För ändamålet använder du variationsmönstret kontrast. Din sten är grå, inte svart eller vit. Din sten är naturlig. Den är ingen sprängsten. Din sten är len, inte skrovlig. Din sten är två kubikcentimeter, inte större inte mindre. Vid tillämpning av variationsmönstret kontrast fokuseras vad som skiljer din stens egenskaper i relationen till andra stenar. Din sten varierar. Andra stenar är invarianta. Fokus är på din sten. För att kunna välja rätt stenar och utesluta fel stenar tillämpar du sedan variationsmönstret generalisering. Vid generalisering fokuse- ras variationen i andra stenar i relation till din sten. Din sten är invariant. Andra stenar varierar. Fokus är på andra stenar. Du skulle inte behöva välja stenar om alla stenar var likadana som din. Eftersom så inte är fallet, behöver du välja ut de stenar som är invari-

anta med din sten och välja bort de som varierar. Du söker efter din stens interna struk- turella aspekter i andra stenar (Marton & Booth, 2000; Bergentoft, 2014; Nilsson, 2014; Nyberg & Carlgren, 2015). För att plocka rätt stenar behöver du kunna urskilja din sten och andra stenars egenskaper samtidigt, det som kontrasterar och det som är generellt, annars tar du fel stenar. När du klarar det kan du urskilja variation i alla aspekter samti- digt, vilket innebär fusion. Du kan dessutom sammanföra stenarna till en ny helhet, din stensamling (Marton & Booth, 2000, Bergentoft, 2014; Nilsson, 2014; Nyberg & Carl- gren, 2015).

I undervisning varieras kritiska aspekter av lärandeobjektet genom ovan nämnda mönster av variation; kontrast, generalisering och fusion. De kritiska aspekterna konsti- tuerar lärandeobjektet. De kritiska aspekterna behöver urskiljas av lärare och elever för att avsett lärande ska komma till stånd som till exempel att välja rätt stenar till en sten- samling.

En didaktisk idé i Learning study är att gå från helhet till urskiljande av delar till ny helhet (Maunula et al., 2011). Det föreslår också Larsson (2013) som ser de referentiella aspekterna som en produkt av de strukturella aspekterna. Lärarens jobb blir då att er- bjuda erfarande av variation i de strukturella aspekterna så att de referentiella också er- fars. Harris (2011) pekar på de interna strukturella aspekternas avgörande betydelse för lärande. Dessa behöver identifieras av den lärande för att kunna avgränsa fenomenet från omgivningen och erfara det unika (Ibid). Maunula et al. (2011) betonar vikten av att vara medveten om den samtida variationen i ett lärandeobjekt. Om det är för många aspekter som varierar samtidigt när elever ska urskilja något specifikt är det svårt att ur- skilja det som måste urskiljas för att erfara innebörd.

De kritiska aspekterna kan identifieras på olika sätt. Lärare behöver problematisera lärandeobjektets innebörd för att avtäcka kritiska aspekter. Även lärare erfar lärandeob- jektet differentierat (Lewis et. al., 2006). Genom en fenomenografisk analys av elevers erfarande av lärandeobjektet före och efter det iscensatts i undervisning kan det som är kritiskt identifieras.