om riktiga arbetare och vanliga anställda Av jonny Hjelm1
iNLEdNiNg
Våren 1906 bildades Svenska Varuutkörareförbundet i Malmö av några varuutkörare från Stockholm, Malmö och Lund. En av de mest drivande var J A Lundgren som senare skulle bli förbundets förtro-endeman och ordförande. Förbundets målsättning var att organisera
”samtliga arbetare” inom varuhandeln. Inledningsvis var varuutkörarna den klart viktigaste målgruppen. Men efter några år, då förbundets organisationsfält skulle preciseras, framgick att man riktade sig till alla anställda som i bred mening sysslade med försäljning, även exempelvis inköps- och försäljningspersonal vid handels- och industriföretag.
Varuutkörareförbundets ledning anslöt sig till Andra Internationa-lens vida definition av arbetarklassen. Enligt denna skulle kontors- och butiksanställda räknas till arbetarklassen. De som av historiska eller andra skäl haft en högstatusposition och tillhört medelklassen skulle på grund av kapitalismens utveckling proletariseras och bildligt ut-tryckt sjunka ner i arbetarklassen.
Varuutkörareförbundets bildande 1906 välkomnades inte av fackförbund som Grov- och fabriksarbetareförbundet och Transport-arbetareförbundet. Transport menade kritiskt att det nya förbundet gjorde anspråk på att organisera arbetare som var ”deras”. När Varu-utkörareförbundet 1906 ansökte om medlemskap i LO tog Lands-sekretariatet fasta på detta och beslutade att hänvisa förbundet till inträde i Transport, som ”redan har hos sig inrymt åkeriarbetare och körsvenner av alla slag”. LO:s ledning önskade se ”stora och bärkraftiga förbund”. Transport hade funnits sedan 1897 och hade 1907 närmare 10.000 medlemmar, dels stuveriarbetare, dels transportarbetare i vid bemärkelse.
För att visa att förbundet riktade sig till fler än varuutkörare bytte
man 1907 namn till Svenska Varuutkörare- och handelsarbetareför-bundet. Vid årsskiftet 1906-1907 hade man närmare 900 medlemmar, i huvudsak varuutkörare även om lagerarbetare också börjat söka sig till förbundet. Ett drygt år senare, sommaren 1908, hade medlemstalet fördubblats. Efter storstrejken 1909 tappade man som andra fackför-bund många medlemmar och var nära att läggas ned. Det skulle dröja till 1916 innan förbundet återhämtat sig. Detta år bytte man återigen namn, nu till Handelsarbetareförbundet.
Förbundets medlemsökning accelererade när varuhandelns ”man-schettproletariat”, de kontors- och butiksanställda, under 1910-talets andra hälft började söka sig till förbundet. Några decennier senare hade de butiksanställda nominellt sett tagit över Handelsarbetareförbundet (hädanefter, med några undantag, kortformen ”Handels”). Förbun-det var under 1930- och 1940-talen ett av LO:s snabbast växande förbund. Vid femtioårsjubileét 1956 var ”puttefnaskförbundet”, som Transports ordförande Charles Lindley under 1920-talet nedlåtande kallat Handels, LO:s fjärde största förbund med nära 85.000 medlem-mar och därmed nästan dubbelt så stort som Transport. Då var också majoriteten av medlemmarna kvinnor.
f
Ekonomhistorikern Inger Humlesjö är en av dem som framhållit att fackföreningshistorien genomgående skildrat fackföreningsmedlem-men som en man och att maskulinitetsideal och kollektiva manliga identiteter inte problematiserats i särskilt stor utsträckning. Under de senaste tio åren har dock en förändring inträffat. Historikern Eva Blomberg har till exempel skildrat hur ett manhaftigt och fysiskt uta-gerande maskulinitetsideal präglade gruvarbetarkulturen och hur detta påverkade valet av fackliga strategier.2 Den här uppsatsen knyter an till denna forskning då jag problematiserar hur medlemstillströmningen av bodknoddar, kvinnliga butiksbiträden samt män och kvinnor anställda på kontor gladde förbundsledningen – dominerad av varuutkörare och lagerarbetare – men också oroade dem då de nya medlemmarna inte var ”riktiga arbetare” med den rätta klasskänslan. Med termen ”bod-knoddar” avsågs ursprungligen manliga speceributiksbiträden, men efterhand inkluderades även andra manliga butiksbiträdeskategorier.
De nya medlemmarna och deras fackliga representanter, inte minst dem som fanns i avdelning 20 i Stockholm, förbundets största
avdel-ning under många år, ställde krav som ledde till djupa motsättavdel-ningar inom förbundet. Konflikterna handlade om fackliga prioriteringar och strategier och tolkades också i geografiska termer; Malmö (förbunds-styrelsen) mot Stockholm (avdelning 20). Men konflikterna handlade också, och det är fokus i denna uppsats, om hur skilda yrkeskulturer möttes där klass- och könsmässiga motsättningar kom i dagen. På ena sidan fanns, enkelt uttryckt, förbundets gamla ”elitkår” – varuutkö-rarna och lagerarbetarna – som förkroppsligade ett maskulint ideal som hyllade kroppsarbete, självständighet och tuffhet och på andra sidan fanns ”anställda” män och kvinnor på kontor och i butiker. Dessa var sysselsatta med intellektuella och tjänsteinriktade arbetsuppgifter och uppfattades länge som främmande element inom svensk fackför-eningsrörelse (LO-förbunden).
HANdELS TidigA HiSToRiA
År 1910 blev Handels medlem i LO men det dröjde till LO-kongres-sen 1926, då LO:s andra organisationsplan antogs, och där Handels fanns med, innan man accepterades som ett fullvärdigt LO-förbund.
Handels situation komplicerades av att den framväxande fackligt orienterade tjänstemannarörelsen gjorde anspråk på att organisera kontors- och butiksanställda. Under 1930-talet var organisations-mönstret på tjänstemannaområdet mycket komplicerat, bland annat beroende på att Metall krävde att få organisera kontorister inom industrin. Men från och med 1938 kunde Handels utan kritik från andra LO-förbund inrikta sig på att organisera landets kontorister.
Vid denna tidpunkt hade dock de snabbväxande tjänstemannaför-bunden SIF (Svenska industritjänstemannaförbundet) och HTF (Handelstjänstemannaförbundet) mutat in detta organisationsfält och Handels fick svårt att göra några betydande inbrytningar. 1944 års gränsdragningsöverenskommelse mellan Handels, HTF och SIF gjorde att gränsdragningstvisterna minskade. Handels skulle enligt denna organisera kontorister inom kooperationen, LO och SAP, hy-resgäströrelsen, socialdemokratiska tidningar osv. Åren omkring 1950 var dock HTF och Handels återigen i strid med varandra om olika grupper i ”gränslandet”.
Förbundet hade under de första 25 åren tre starka tillväxtperioder.
Den första ägde rum åren 1906-1908, den andra var under
kon-gressperioden 1916-1920, då medlemstalet ökade med närmare 600 procent. År 1920 kunde man räkna in 7.504 medlemmar fördelade på 82 avdelningar. Den kraftiga medlemsökningen 1916-1920 betrakta-des internt och lite syrligt som ett resultat av ”dyrtiden”, inte som ett resultat av agitationen eller ökade insikter hos dem som arbetade inom varuhandeln. Därefter kom en period av stagnation innan man kon-gressperioden 1926-1931 genomgick den tredje snabba tillväxtfasen, från ett medlemstal på omkring 9.500 till drygt 18.000. Till skillnad från tidigare hade man nu också medlemmar i hela landet. Flest med-lemmar och avdelningar fanns i Stockholms stad/län medan Malmö-hus län var förbundets andra starkaste fäste. Förbundets medlemstal fortsatte att öka snabbt under 1930-, 1940- och 1950-talen, inte sällan med 8-12 procent per år.
Medlemsökningen 1926-1931 betraktades under 1930-talet som förbundets genombrott. I jubileumsskriften skrevs 1931 att ”förbundet har blivit känt för de kontors- och handelsanställda. Härtill ha särskilt de många segerrika förenings- och rättsstriderna för butiksbiträden bidragit och den kraftigaste medlemsökningen har också kommit från denna grupp av anställda”.3 Ännu så länge var det framförallt anställda inom konsumentkooperationen som sökt sig till Handels. Det första kollektivavtalet för butiksbiträden slöts redan 1910 med kooperativa föreningar i Malmö. År 1912 kom det första för kontorsanställda, också det med kooperationen, nämligen ett riksavtal för kontorister anställda vid Kooperativa förbundets försäljningskontor på olika håll i landet.
År 1908 uppskattades att 70 procent av medlemmarna var körare, de övriga var i huvudsak lagerarbetare. År 1916 hade varuut-körarnas andel minskat till 35 procent och tio år senare var den bara tio procent. De flesta av förbundets medlemmar var nu lagerarbetare och kontors- och butiksanställda. Under 1930- och 1940-talen blev de butiksanställda den klart största medlemskategorin.
Verksamheten inom Handels präglades av låg organisationsgrad och en hög medlemsomsättning. Många andra LO-förbund brottades också med dessa problem, om än inte riktigt i samma utsträckning.
I mitten av 1910-talet uppskattades Handels organisationsgrad till några procent. Det här förbättrades därefter långsamt. Enligt en upp-skattning från 1950-talets mitt, baserad på folkräkningar och förbun-dets egen medlemsstatistik, var organisationsgraden bland anställda inom varuhandeln 1920 6 procent, 1930 11 procent, 1940 20 procent och 1950 24 procent.
SVEkET
I Stockholm fanns sedan 1892 Gross- och minuthandels-arbetare-föreningen som under 1900-talets början utvecklats i facklig riktning.
Men kontakterna mellan denna och andra fackliga föreningsbildningar i Stockholm fungerade dåligt när J A Lundgren och andra började förbereda bildandet av ett nationellt förbund åren 1903-1906. Det blev inte bättre av att Gross- och minut 1906 sökte sig till Transport.
Besvikelsen i Malmö var också stor över att representanter för mjölk-utkörarna och brödmjölk-utkörarna från Stockholm som närvarat vid den konstituerande kongressen 1906 efter hemkomsten till Stockholm valde att gå in i Transport. I Skåne var besvikelsen och bitterheten över stockholmarnas agerande stort. När det första numret av Handelsarbe-taren utgavs 1908 pryddes första sidan av ett foto taget vid förbundets andra kongress, något som kommenterades av J A Lundgren:
Det borde kanske varit mera på sin plats om en bild från första kongressen intagits, men förbundsstyrelsen anser enhälligt, att, då på densamma finnes upptagna 4 personer, som först av oss på det värdigaste emottagits och sedan icke med en rad eller ett ord med-delat varför de svikit givna löften, böra de icke heller återgivas i vår första facktidning.4
Den fackliga verksamheten inom varuhandeln i Stockholm åren 1907-1910 har i förbundets egen historieskrivning beskrivits som ”en död period”.5 De två varuutkörareföreningar som 1906 valde att gå med i Transport istället för Varuutkörareförbundet utvecklades inled-ningsvis bra men hade svårt att upprätthålla någon verksamhet efter storstrejken. Inom Gross- och minut, eller som föreningen hette efter anslutningen till Transport – Stockholms Handelsarbetarefackför-ening – hade man en relativt svag medlemstillväxt. Man skulle också den första januari 1911 byta organisationshemvist och bli Handels avdelning 15 i Stockholm.
Vid årsskiftet 1911-1912 bildades Kontors- och Handelsbiträdes-föreningen i Stockholm som anslöt sig till Handels och blev avdelning 20. År 1919 bytte man namn till Kontors- och Handelsanställdas förening. Avdelningen utmärkte sig genom att ha många kvinnor som medlemmar, dock inte särskilt många med fackliga förtroendeuppdrag.
Avdelningen hade betydande framgångar, främst bland de anställda inom kooperationen, och växte snabbt och var 1920 Handels största avdelning. Här fanns också ombudsmannen Bertil Eriksson och den
erfarne facklige aktivisten Halvar Olsson. Båda agerade aktivt och självständigt och blev J A Lundgrens motståndare.
FÖRBuNdSExpEdiTioNEN FÖRSTäRkER
Åren 1906-1916 var J A Lundgren förbundets ende anställde, med undantag för tillfälligt avlönade agitatorer som gjorde kortare turnéer.
Från och med 1917 förstärktes förbundsexpeditionen och Lundgren fick för första gången arbetskamrater. Bakgrunden var dels ambitionen att arbeta mer offensivt, dels medlemsökningen i slutet av 1910-ta-let som 1910-ta-lett till en högre arbetsbelastning. Förbundet var även med och finansierade anställningarna av två ombudsmän i Göteborg och i Stockholm. Ombudsmännen var knutna till de samorganisationer som avdelningarna på orterna bildat. Samorganisationernas främsta uppgift var att, för avdelningarnas räkning, planera och genomföra agitation.
Förbundsstyrelsen bestod före 1920-talet av fem personer bosatta i Malmö och man träffades omkring 20 gånger per år. Utöver förtro-endemannen och kassören bestod förbundsstyrelsen av personer som representerade olika varuutkörarekategorier. Vid 1920 års kongress beslutades om att utöka antalet ledamöter i förbundsstyrelsen från fem till sju. Det var avdelning 20 i Stockholm som motionerat om detta och syftet var att bredda styrelsen och bland annat få in re-presentanter för kontors- och butiksanställda. Vid kongressen 1920 invaldes en representant för kontorister samt två för handelsarbetarna.
De butiksanställda hade en kandidat som vid omröstningen hamnade precis utanför styrelsen. Styrelseledamöterna skulle som tidigare, av ekonomiska och praktiska skäl vara bosatta i Malmö. Under kongress-perioden 1920-1926 inrättades också ett verkställande utskott.
På förbundskontoret i Malmö fanns under större delen av 1920-talets första hälft, förutom förtroendeman Lundgren, en ombudsman, en sekreterare och två kontorsbiträden. Under kortare perioder enga-gerades extrapersonal för diverse arbetsuppgifter, mest enklare kon-torsgöromål. Utöver ombudsmannen i Malmö fanns två ombudsmän i Göteborg och Stockholm, formellt anställda och placerade vid de samorganisationer som fanns där. Hälften av deras lön betalades dock av förbundet. Dessutom hade avdelning 20 i Stockholm från och med 1919 en ombudsman anställd, Bertil Eriksson, och flera kontorister.
kRiTikEN Vid 1920 åRS koNgRESS
Vid 1920 års kongress behandlades ett flertal frågor som rörde för-troendemannen, hans anställningsvillkor och arbetsuppgifter. I några motioner uttrycktes stark kritik mot beslutet vid föregående kongress att förtroendemannen skulle betraktas som fast anställd, ett beslut som innebar att han inte längre skulle väljas för en kongressperiod i taget. I några motioner föreslogs också att förtroendemannen skulle ”befrias”
från uppdragen som redaktör och kassör, inte för att han skulle ha misskött dessa, utan för att han rimligen borde ha svårt att hinna med alla åtaganden. Kongressmajoriteten gick även emot beredningsutskot-tets förslag rörande förtroendemannens lön vilket innebar att han fick en årslön på 8.000 kronor och inte som föreslagits 9.000 kronor.
Frågan om att flytta förbundets ”säte” till Stockholm var också, som vid de föregående kongresserna, uppe till behandling. En förklaring till att frågan ständigt kom upp var sannolikt att Lundgren vid 1906 års konstituerande kongress medgivit ”att Stockholm i framtiden borde bliva sätet för styrelsen”. Vid de efterföljande kongresserna hade man också använt motiveringar och formuleringar – exempelvis att Malmö valts för ”ännu en kongressperiod” – vilket gjort att många bör ha uppfattat att ”framtiden” var en förhållandevis nära framtid. Vid 1920 års kongress var det flera stockholmsavdelningar som hade motionerat om att förbundsstyrelse och expedition skulle förläggas till Stockholm.
Och precis som tidigare var frågan och dess behandling lite känslig då förslagen kunde tolkas som kritik av förtroendemannen och de övriga i förbundsstyrelsen; en flyttning skulle ju sannolikt innebära nytt folk i förbundets ledning. Debatten visade dock snabbt att det inte fanns någon majoritet för en flyttning till Stockholm, inte ens stockholms-ombuden själva förmåddes uppbåda något engagemang i frågan. Det här berodde främst på att man hade svårt att tillbakavisa förbunds-styrelsens argument om att en flyttning skulle innebära betydande kostnadsökningar.
En annan ”gammal” fråga vid 1920 års kongress var förbundets namn. Vid 1916 års kongress hade man beslutat att utmönstra
”Varuutkörare” ur förbundsnamnet och tagit sig namnet Handels-arbetareförbundet. Men Kontors- och Handelsanställdas förening i Stockholm var inte nöjd med denna förändring utan hade till 1920 års kongress motionerat om att ändra förbundets namn till ”Kontors- och Handelsanställdas förbund i Sverige”, en nationell variant på det egna
namnet med andra ord. Man motiverade förslaget med att det gamla namnet inte attraherade ”de många kontorens många löntagare”.
Den som sysslar med organisationsarbetet bland kontors- och affärspersonal vet mer än väl att, vad det beträffar förbundets namn som dess stadgar göres nästan dagligen erinringar. Skola vi lyckas taga loven av de s.k. ”Harmoniföreningarna” eller tänka oss möjligheten att, i samma måtto som de danska kollegorna eller andra utländska förbund, kunna samla kontorens och handelns löntagare, måste vårt förbund, utan att på något sätt giva avkall på sina grundläggande principer, anpassa sitt organisationsarbete härefter. Kunna vi lyckas samla de grupper vi vilja nå ha vi möjligheter att bli ett av vårt lands största fackförbund.
I förbundsstyrelsens utlåtande framhölls att ”varje, med sin tid följande kontorist” inte kunde ha undgått att notera att förbundet önskade or-ganisera kontorister och att de hade en verksamhet som beaktade deras intressen. Den egentliga orsaken ansågs istället vara att de inte riktigt
”tilltalades” av att ordet ”arbetare” fanns i förbundsnamnet och ”därför inte hörsamma inbjudan till medlemskap”. Men skulle man göra som motionärerna ville, och stryka ”arbetare” och istället ta in ”anställda”, så fanns enligt förbundsstyrelsen risken att arbetare inte skulle förstå att organisationen var till för dem. Det namn som antagits vid 1916 års kongress var också mycket uppskattat och en ändring så tätt inpå föregående skulle sannolikt skapa både förvirring och splittring. Kon-gressen valde också att gå på förbundsstyrelsens linje och man behöll det gamla namnet.6
”koNTRoVERSEN” mEd STockHoLm
I Stockholm fanns åren kring 1920 spänningar mellan avdelningar med utkörare och lagerarbetare och de som dominerades av butiks- och kontorsanställda. De förstnämnda, här benämnda ”minoriteten”, bestod av relativt små avdelningar med en stagnerande medlemsut-veckling medan ”majoriteten” dominerades av den stora och snabbväx-ande avdelning 20. Relationerna mellan och inom de nio stockholms-avdelningarna komplicerades ytterligare av att det fanns politiska motsättningar, i första hand mellan medlemmar och medlemsgrupper som, efter SAP:s splittring, sympatiserade med Sveriges Socialdemo-kratiska Vänsterparti (SSV) och de som sympatiserade med SAP