Vidga mot sociomateriell teor

Med Läslyftet fick skolans språkutveckling ett ytterligare perspektiv mot eleven genom den sociokulturella teorin. Teorin söker förklara vilka omständigheter som påverkar lärandet för eleven i positiv riktning (Säljö 2014 s. 14). Sociokulturell teori används frekvent som förklaringsmodell från våra respondenter och i de ingående studierna. Bakgrunden till sociokulturell analys är undersökningar som visar på en lägre språklig förmåga hos ungdomar vars föräldrar har en lägre utbildningsnivå (Regeringskansliet 2016). Andra undersökningar visar att lägre språklig förmåga snarare är kopplade till den status som elevernas bostadsområde innehar (Bråten 1996, s. 113). Pauline Gibbons

anlägger ett ytterligare perspektiv genom att betona de individuella förutsättningarna hos eleven än vad enbart sociokulturell förklaring kan ge (Gibbons 2014 s. 19). Jim Cummins anlägger ett klassperspektiv genom att koppla individuella förutsättningar hos eleven till deras identitet, exempelvis som andraspråkselever. Det är snarare större skillnader sociomateriellt sett mellan eleverna på denna skola som ligger i ett område med relativt hög inkomstnivå, än skolor som hen tidigare jobbat på i underprivilegierade områden, berättar lärare C.

Elevens individuella förmågor och förutsättningar betonas bl.a. i Lgr11:s första kapitel (Skolverket 2011). “De största hindren för att utveckla åtgärder som främjar elevernas kunskapsutveckling är i första hand ideologiska, inte finansiella (Cummins 2017, s. 288)”. Jim Cummins ser eleven som individuell aktör inom den sociokulturella teorin, något som underlättar vid den kommande diskussionen om verkningsfulla språkstrategier. Stöttning är en av de mest använda metoderna för elevens individuella språkutveckling och kan ske som insats vid ett enskilt moment (Gibbons 2014, s. 142) men används oftast som en strategi för att stärka elevens självkänsla genom empowerment. Empowerment ser eleven i det större perspektivet som morgondagens aktör, stärkta av sina kunskaper om mänskliga rättigheter (Carlsson 2013, s. 9). Lärare A och C arbetade stöttande med elever vid skolor i områden som betecknades med sociokulturell problematik.

Empowerment innebär att bemyndiga eleven genom stärkt egenmakt och självbild. Bemyndigande kan exempelvis ske genom undervisning i MIK -ekologin som inkluderar förhållningssättet tillit mellan läraren och eleven (Carlsson 2013, s. 24). Tilliten kan uttryckas i skolans särskilda demokratiuppdrag som ska innebära att eleven får ett reellt inflytande i lärmiljön (SOU 2016, s. 534). Elevens inflytande i skolan kan ske genom att se de unga som tillräckligt kompetenta deltagare i dagens mediekultur. Här uppkommer ett problem i undervisningen då skolan och lärarkåren uppfattat de nya medierna som ett hot mot deras hegemoni (Carlsson 2013, s. 59, 95). Använd därför elevens vardagsspråk i undervisningen uppmanar UNESCO. Undervisningen kan ske genom genrepedagogik som lär eleven förståelsen av språkliga mönster och strukturer och som tillsammans med vardagsspråket motiverar ungdomen till eget skrivande (Carlsson 2013, s. 17). Lärare C

berättar hur skönlitterära verk kan vara en framkomlig väg i det texttunga samhällskunskapsämnet. UNESCO konstaterar att det behövs mer forskning kring hur ungdomen agerar i praktiken när de söker nya vägar för att hantera morgondagens kommunikationssamhälle samt hur det yttrar sig i klassrummet (Carlsson 2013, s. 8). Visserligen omfamnar UNESCO den nya medietekniken men konstaterar samtidigt lite dystert att den har en tendens att nedvärdera betydelsen av grundläggande språklig förmåga som; lyssna, tala, läsa, skriva, se och gestalta (Carlsson 2013, s. 59).

7.3. Slutsatser

Det vi främst saknar inom den hittillsvarande forskningen är analyser av skillnaden mellan undervisning av lärare som är behöriga i både svenskämnet och samhällskunskapsämnet jämfört med behöriga samhällskunskapslärare som saknar behörighet i svenskämnet.

Vår första slutsats är att lärare som är behöriga i både samhällskunskapsämnet och svenskämnet har ett försprång inom språkinriktad undervisning då deras lektionstid överstiger lärare med enbart samhällskunskapsbehörighet. Lärare som enbart uppfyller behörighet för samhällskunskapsämnet har endast ett fåtal timmar till förfogande. Lärarna med dubbla behörigheter har dels betydligt fler timmar att arbeta ämnesövergripande och dels möjligheten att se elevens kunskapsnivå i två ämnen och därmed kunna kombinera insatserna. Den samlade forskningen ser samhällskunskapsämnet som ett tydligt språkaktivt ämne. Den holistiska synen på undervisningen som en ämnesgripande förmåga diskuteras av Maaike Hajer, som anser att skolspråket är en grundläggande kompetens och nyckeln till en framgångsrik skola (Hajer 2014, s. 14). Den holistiska undervisningen används av lärare D som anser att allt aktivt handlande är politiskt i någon mening. Om allt handlande har en politisk dimension blir det samtidigt lättare att motivera eleverna för samhällskunskap, eftersom det går att koppla till deras vardag (Lärare D). Konsekvensen av vår första slutsats är att vi anser att den språkliga delen i samhällskunskapslärarens utbildning bör få större plats.

Vår andra slutsats är att det borde finnas enhetliga begrepp för att beskriva de verkningsfulla metoderna inom lässtrategier och läsförståelse. Den samlade forskningen i vår undersökning ger snarare bilden av en komplex värld med skilda verktyg, visar Skolforskningsinstitutets internationella granskningsrapport (Skolforskningsinstitutet 2019 s. v). Vår undersökning hade som hypotes att samhällskunskapsämnet är underutforskat gällande språkstrategier; framförallt i praktiska undervisningssituationer kring det texttunga ämnesstoffet. Det svar som gavs från projektet Läslyftet och hos våra respondenter tillfredsställde inte frågeställningen i vår undersökning, därav behövs ytterligare forskning (Kärnebro 2018, s. 6). Att skaffa sig en överblick av läsförståelse och undervisning av lässtrategier underlättas knappast av dess brist på avgränsning, mot främst undervisningsmetoder. Problemet tydliggörs när Skolforskningsinstitutet gör en systematisk översikt av verkningsfulla språkstrategier bland OECD länderna, utan att nå fram mot explicita resultat (Skolforskningsinstitutet 2019, s. v). Resultaten blir att undervisningsmetoder har företräde framför lässtrategier som även märks i samtal med våra respondenter där de hellre talar om deras skolors sociokulturella narrativ än effektiva verktyg för lektioner.