I samband med att han skriver om vildpersilja
Aethusa cynapium för Flora Nordica har Lars
Fröberg gått igenom det svenska herbariemate- rialet. Han har kommit fram till att vildpersilja bör delas in i 4 varieteter, istället för som hit tills 3 underarter. Det som betraktats som stor vildpersilja kan delas i två olika taxa.
TEXT: LARS FRÖBERG
m M
CL,Vildpersilja Aethusa cynapium. Foto: Bengt Nilsson
V
ildpersilja kallades tidigare ofta Cynapium, vilket kan översättas med hund-umbellat eller hundpersilja. Det var en nedsättande beteckning som den fått eftersom man ansåg att den var giftig. Linné beskrev art en som. Aethusa cynapium (Linnaeus 1753), och efter det har många taxa (arter, underarter och varieteter) skiljts ut. Idag är det emellertid svårt att avgöra vad författarna egentligen avsåg med sina namn.
I början av 1800-talet beskrevs A. cynapioides (Marschall von Bieberstein 1808). Troligtvis finns inte något originalmaterial bevarat (Gerst- berger 1988), men i beskrivningen uppgavs att svepena är ungefär liklånga med småflocken. Något senare blev yl. cynapium var. agrestis och var. domestica urskilda (Wallroth 1822), även dessa med helt kortfattade beskrivningar som dessutom är svårtolkade. Ungefär samtidigt togs
A. cynapium var. gigantea upp (Lejeune 1824).
Liksom för de andra taxa som beskrevs under denna period finns förmodligen inget typmateri al bevarat för A. cynapium var. gigantea (Fabri i brev), och den enda beskrivningen består i en upplysning om att den är betydligt större än den typiska vildpersiljan.
Först i och med Hegis flora gjordes en sam manställning av taxonomin inom släktet Aethusa (Thellung 1926). En enda art yl. cynapium dela des där in i fyra varieteter: var. agrestis, var. do
mestica, var. cynapioides och var. gigantea. På den
tiden hade principen att typvarieteten ska ha samma epitet som arten ännu inte slagit igenom, varför Thellung använde ”var. domestica' istället för ”var. cynapium' för typvarieteten.
Weimarck (1945) följde Thellungs exempel med fyra varieteter, men på senare tid har man gått ifrån denna indelning. Istället för fyra varie teter har man skilt ut tre underarter. ”Stor vild persilja” har på senare tid omväxlande kallats A.
cynapium subsp. cynapioides, subsp. data eller
var. gigantea. Under dessa namn har den beskri vits ha antingen korta svepeblad (Fabri 1989 & 1993, Mossberg m.fl. 1992, Stace 1991), eller långa svepeblad (Gerstberger 1988, Tutin 1968, Weimarck 1963). Detta har varit en bidragande orsak till den förvirring som råder vad gäller de stora vildpersiljorna.
Jag har valt att med ett undantag följa den namnsättning som används i Hegis flora, efter som den tar upp de till synes äldsta giltiga nam nen på varietetsnivå. Rechinger (1987) utsåg
FRÖBERG
exemplar 362.1 av Linnés material i Linnéher- bariet i London till typ för namnet A. cynapium. Detta exemplar motsvarar var. cynapioides, varför var. cynapium ska användas för detta taxon, istäl let för på var. domestica.
Vad gäller de svenska namnen, så har jag låtit var. agrestis bibehålla sitt namn liten vildpersilja. Av de två stora vildpersiljorna får var. gigantea heta stor vildpersilja eftersom det är denna som blir störst, medan var. cynapium (f.d. var. cyna
pioides) får heta smal vildpersilja eftersom den
har smalflikiga blad. Slutligen använder jag nam net trädgårdsvildpersilja på var. domestica efter som den ofta växer i trädgårdar.
Viktiga karaktärer
Habitus. Variationen hos vildpersiljorna är an senlig. Redan storleken varierar från några cm till drygt 2 m, med ökande storlek från liten vildpersilja, via trädgårdsvildpersilja och smal vildpersilja, till stor vildpersilja. Stjälkens tjock lek vid basen samvarierar med storleken, och hos stor och smal vildpersilja tenderar den till att vara mer rundad än hos de två mindre variete- terna. Alla utom liten vildpersilja har dessutom normalt ihålig stjälk.
Stor vildpersilja och smal vildpersilja kan
År vildpersiljan giftig?
Vildpersiljan undviks av betande djur och har vanligen betraktats som en giftig växt. Den verksamma substansen är besläktat med det giftiga ämnet coniin, men det finns vissa reservationer om artens giftighet. Den uppges vara betydligt mindre giftig än t.ex. sprängört Cicuta virosa och odört
Conium maculatum, eller eventuellt inte gif tig alls (French 1971, Shishkin 1973,Thellung
1926). Dock bör vildpersiljan naturligtvis undvikas att förtäras, och man bör vara extra uppmärksam på att den inte finns som ogräs i persiljelandet. I ungt stadium är den mycket snarlik slätbladig persilja, men man kan skilja dem på att vildpersiljan sak nar persiljans karakteristiska lukt.
både vara ettåriga och tvååriga; i det senare fallet finns det rikligt med bladärr vid basen hos ex emplar från det andra året. Trädgårdsvildpersilja och liten vildpersilja är alltid ettåriga.
Det finns också en skillnad i blomningstid mellan varieteterna. Stor vildpersilja blommar tidigast, därefter smal vildpersilja, medan träd gårds- och liten vildpersilja blommar senast. Ser man på förgreningen, så är liten vildpersilja mer spärrgrenig än de andra varieteterna. Smal vild persilja saknar till skillnad från de övriga grenar på de nedre noderna. Något som tidigare angi vits men inte stämmer är att de stora vildpersil jorna är mer daggiga vid stambasen (se t.ex. Tu rin 1968). Alla varieteterna kan nämligen vara mer eller mindre daggiga.
Blad. Storleken på bladen är mer eller mindre korrelerad med plantans storlek. Smal vildpersil ja och stor vildpersilja har mer uppdelade blad än de båda mindre varieteterna. Smal vildpersilja skiljer sig även från övriga genom att ha smalfli- kigare blad (figur 1). Vidare är uddflikarna på de övre bladen något mer utdragna hos stor vildper silja och trädgårdsvildpersilja.
Blomställning och svepen. Storleken på blom ställningen är mer eller mindre korrelerad med plantans storlek. Hos liten vildpersilja är även vinkeln mellan primärflockens skaft och det fortsatta skottet ofta större, samtidigt som skaftet är kortare än hos de övriga varieteterna. Antalet flockstrålar hos den bäst utvecklade flocken skil jer sig åt mellan varieteterna. Flest strålar har stor vildpersilja och smal vildpersilja.
Även svepena skiljer sig åt: trädgårdsvildper silja och stor vildpersilja har efter blomningen svepeblad som är 2—3 gånger längre än småflock en, medan svepena hos smal vildpersilja och liten vildpersilja är ungefär lika långa som små flocken (figur 1). Med småflockens längd avses längden på den omogna frukten plus dess skaft hos de yttre blommorna. Svepenas längd mäts i överblommat stadium, och deras längd bör inte bedömas enbart i småflockar från primärflocken, eftersom dessa ibland har betydligt längre
svepe-FRÖBERG
Figur I.
Varieteterna hos vildpersilja Aethusa cynapium. Småflockar med svepeblad, övre blad och småblad från nedre blad är avbilda de (illustrerade för Flora Nordica av Monika Osterkamp Madsen).
Figure I. Umbellules, upper leaves and leaflets of lower leaves of the varieties of Aethusa cynapium.
*
I cm Liten vildpersilja vor. agrestis Trädgårdsvildpersilja vor. domestica Stor vildpersilja var. g/gantea Smal vildpersilja vor. cynapium SVENSK BOTANISKTIDSKRIFT 2000:94:3191
FRÖBERG
Samla vildpersilja!
Resultaten är preliminära, bland annat efter som materialet av de stora vildpersiljorna ofta är ofullständigt. Jag har heller inte gått igenom material från de andra nordiska länderna ännu. I herbarierna är det brist pä material i frukt stadium för stor vildpersilja och trädgårdsvild- persilja. Material av de stora vildpersiljorna saknar ofta basala delar. Jag tar därför gärna emot insamlat material för bestämning, både från Sverige och övriga nordiska länder. Men, skicka hellre ett fåtal snyggt pressade exem plar än många slarvigt pressade! Några av flockarna bör ha åtminstone omogna frukter. Om inte hela växten ryms i pressen, så samla en toppkvist och de basala delarna, samt ange ungefärlig höjd. Det finns ett rikt material i herbarierna av småvuxna exemplar utan välut vecklade grenar, dessa behöver inte samlas eftersom de normalt inte går att bestämma till varietet.
blad än småflockarna i de övriga flockarna. Slut ligen, så finns det normalt fler än tre svepeblad i några av de yttre småflockarna hos stor vildper silja och ofta även hos smal vildpersilja.
Fruktkaraktärer har jag uteslutit i denna ge nomgång, eftersom jag hos stor vildpersilja och trädgårdsvildpersilja inte sett något material med mogna frukter.
Varieteterna överlappar
Av ovanstående beskrivning förefaller det som om de fyra varieteterna kan skiljas på många karaktärer. Dock är vildpersiljorna kraftigt modi- fikativa; genetiskt likartad individ kan se olika ut beroende på omvärldsfaktorer.
Henning Weimarck gjorde odlingsförsök av vildpersiljor på 1940-talet där han studerade gra den av modifikation. Han tittade på individ från samma moder, vilka vuxit konkurrensfritt eller varit utsatta för konkurrens från varandra eller andra växter (Weimarck 1945). Han odlade a) flera individ i en 0,9 1 kruka; b) 1 individ och 2
rågplantor i en 6 1 kruka; c) 5 individ i en 6 1 kruka; samt d) 1 individ i en 6 1 kruka.
Den variation som han fann var avsevärd. Karaktärer som varierade var planthöjd, stjälk diameter, längden på primärflockens skaft, läng den på de längsta flockstrålarna, längden på de längsta blomskaften, samt längden på svepena.
Det kan inte uteslutas att karaktärerna är kopplade, det vill säga att samma gener styr flera karaktärer. Så är höjden, stjälkdiametern, blad storleken och flockarnas storlek mer eller mindre korrelerade. Stjälkens form och ihålighet är i sin tur beroende av diametern. Vidare verkar det fin nas en viss korrelation mellan svepenas längd och uddflikarnas längd på de övre bladen.
Utöver dessa faktorer försvåras avgränsningen av att det finns många mellanformer, vilka kan kombinera karaktärerna hos alla taxa på olika sätt. Mindre än hälften av kollekterna kan hän föras till taxon. Slutligen är alla taxa till en stor del överlappande, både geografiskt, ekologiskt och fenologiskt. Med denna bakgrund, har jag valt att behandla enheterna som varieteter och inte som underarter.
Smal vildpersilja
Aethusa cynapium var. cynapium
Synonymer. A. cynapioides Bieb. (Marschall von Bieberstein 1808: 227). A. cynapium subsp.
cynapioides (Bieb.) Nyman (Nyman 1879: 297).
Beskrivning. Ett- eller tvåårig, 70 cm till ca 200 cm hög ört, oftast inte förgrenad nedtill. Stjälk nedtill 4-8 mm tjock, rundad, ihålig och vanli gen uppsvälld mellan noderna. Ofta violett, ej till tydligt daggig. Nedre blad 2-3 gånger delade med 3—5 par primärsmåblad; övre blad smalfliki ga, med 4,2-13 x 1,2-2,3 mm stora ändflikar (figur 1); de nedersta bladen oftast bortvissnade vid blomningen. Flock långskaftad med 14—24 strålar; primärflock belägen vid sjunde till tolfte noden. Yttre småflockar med 3-5 svepeblad, som är 5,5—12 x 0,3—0,7 mm stora och ungefär lik långa med småflocken efter blomningen (figur 1). Blommar under högsommaren till eftersom- maren.
FRÖBERG
Figur 2. Herbarieexemplar av liten vild persilja Aethusa cynapium var. agrestis
(LD). Observera de breda grenvinklarna och de kortskaftade flockarna.
Figure 2. Specimen of A. cynapium van
agrestis from Skåne, south Sweden; note
the wide angles of the branches and the shortly stalked umbels.
*/
Aethusa cynapium var. agrestis Waiir.
w m -..a
Stor vildpersilja
Aethusa cynapium var. gigantea
Beskrevs av Lejeune (1824: 62). Synonymer. A. elata Friedl. ex Hoffm. (Hoffman 1814: 98). A. cynapium subsp. elata (Friedl. ex Hoffm.) Schübl. & Martens (Schiibler & Mar tens 1834: 188).
Beskrivning. Ett- eller tvåårig, upp till
ca 200 cm hög ört, som oftast har ± korta grenar vid basen. Stjälk nedtill 7—17 mm tjock, rundad, ej till något uppsvälld och ihålig mellan noder na, ej till tydligt violett, otydligt till tydligt dag- gig. Nedre blad 3 gånger delade med 3—5 par primärsmåblad; övre blad ± bredflikiga, med 7—18 (-27) x 2,2-3,6 (-4,2) mm stora ändflikar (figur 1); de nedersta bladen vanligen kvarsittan- de vid blomningen. Flock långskaftad med 18-33 strålar; primärflock belägen vid åttonde till elfte noden. Yttre småflockar med 3—8 svepe- blad, som är 16—31 x 0,7—1,8 mm stora och dubbelt så långa som småflocken eller längre efter blomningen (figur 1). Blommar under för sommaren till eftersommaren.
Fynd: Se bilaga 1.
Trädgårdsvildpersilja
Aethusa cynapium var. domestica
Beskrevs av Wallroth (1822: 119).
Synonymer. A. cynapium subsp. cynapium auct., non L.
Beskrivning. Ettårig, 30-65 cm hög ört, som oftast grenar sig vid basen, med största grenvin keln 40°—65°. Stjälk nedtill relativt fin, 2-4 mm tjock, kantig till rundad, ej uppsvullen och oftast ihålig mellan noderna, ej till tydligt violett, ej till tydligt daggig. Nedre blad 1-2 gånger delade med 1-3 par primärsmåblad; övre blad ± bred flikiga, med 7-18 (-24) x 2,1-4,7 mm stora ändflikar (figur 1); de nedersta bladen vanligen kvarsittande vid blomningen. Primärflock belä gen vid tredje till femte noden, långskaftad
FRÖBERG
Nyckel till vildpersiljans fyra varieteter.
I. Mer än 70 cm hög; större blad med 3-5 par primärsmåblad; 14 eller fler flockstrålar... 2 1. Mindre än 65 cm hög; större blad med 1-3 par primärsmåblad; 15 eller färre flockstrålar... 3 2. Största svepeblad mindre än 14 mm långa och 0,7 mm breda; övre bladens ändflikar
1,2-2,3 mm breda... var. cynapium
2. Största svepeblad mer än 14 mm långa och 0,7 mm breda; övre bladens
ändflikar 2,2—4 mm breda...var. gigantea
3. Stjälken relativt fin, oftast ihålig vid basen; största grenvinkeln 40°-65°;
primärflockens skaft mer än 4 cm långt efter blomningen...var. domestica
3. Stjälken grövre, fylld vid basen; största grenvinkeln 60°-85°; primärflockens
skaft mindre än 4 cm långt efter blomningen... var. agrestis
(skaft 4,2—17 cm långt efter blomningen), med en vinkel på 45°-60° till det fortsatta skottet (figur 1); flockar med maximalt 7-14 strålar. Yttre småflockar med 3 svepeblad, som är 11—17 (—22) x 0,5-1 (—1,3) mm stora och ungefär dub belt så långa som småflocken efter blomningen (figur 1). Blommar under eftersommaren till hösten.
Fynd: Se bilaga 1.
Liten vildpersilja
Aethusa cynapium var. agrestis
Beskrevs av Wallroth (1822: 119).
Synonymer. A. segetalis Boenn. (Boenninghausen 1824: 85). A. cynapium subsp. segetalis (Boenn.) Schiibl. & Martens (Schübler & Martens 1834: 188).
Beskrivning. Ettårig, 8—25 cm hög ört, som gre nar sig vid basen, med största grenvinkeln 60°-85° (figur 2). Stjälk nedtill grov, 2,5-4 (-6,5) mm tjock, vanligen kantig, fylld och ej uppsvullen, ej till tydligt violett, ej till otydligt daggig; stjälk även upptill relativt grov. Nedre blad 1-2 gånger delade med 1-3 par primärsmå blad; övre blad smalflikiga till bredflikiga, med 5- 12 x (1,2-) 1,6-2,9 mm stora ändflikar. Primärflock belägen vid fjärde till femte noden, kortskaftad (skaft 1,3—3,8 cm långt efter blom ningen), med en vinkel på 45°-85° till det fort satta skottet (figur 1); flockar med maximalt 6- 15 strålar. Yttre småflockar med 3 svepeblad,
som är 5—13 x 0,4—0,6 mm stora och ungefär liklånga med småflocken efter blomningen (figur 1). Blommar under eftersommaren.
Fynd: Se bilaga 1.
• Tack till Bengt Jonsell och Thomas Karlsson för värdefulla synpunkter på manuskriptet, samt Monika Osterkamp Madsen för illustrationer av varieteterna. Personalen på herbarierna i Göte borg, Lund, Stockholm och Uppsala tackas för hjälp och gästfrihet.
ABSTRACT
Fröberg, L. 2000: Fyra vildpersiljor istället för tre? (Four taxa instead of three within Aethusa cynapium?) Svensk Bot.Tidskr. 94:189-198. Uppsala. ISSN 0039-646X.
A preliminary study of the variation of Aethusa
cynapium L. on Swedish herbarium material sup
ports the division of the species in four varieties; viz. van cynapium characterized by large, annual or biennial individuals, with narrow leaf lobes, and with umbels possessing many rays and short bractlets; var. gigantea Lej. characterized by large, annual or biennial individuals, with broader leaf lobes, and with umbels possessing many rays and long bractlets; var domestica Wallr. characterized by medium-sized, annual individuals, with long pedunculate umbels possessing few rays and long bractlets; and var. agrestis Wallr characterized by small, annual individuals, with branches that have a
fröberg
larger angle than in the other varieties, and with short pedunculate umbels, possessing few ra/s and small bractlets.These taxa correspond to the varieties presented by A.Thellung in Hegi’s flora.
Subsequent floras and other works have usual ly accepted only three taxa with varying nomen clature: one characterized by small, one by medi um-sized and one by large individuals.The taxon distinguished by having large individuals has, under the name of subsp. cynapioides (Bieb.) Nyman, subsp. elata (Friedl. ex Hoffm.) Schübl. & Martens, or var. gigantea been claimed to possess bractlets that are either longer or shorter than the umbel- lule.This is probably the reason for the confusion of the two large varieties. Furthermore, the type, which earlier was regarded to be conspecific with var. domestica sensu Thellung, proved instead to be conspecific with var cynapioides sensu Thellung.
H. Weimarck showed that A. cynapium is extre mely modifiable, exhibiting larger specimens with umbels possessing more umbellules and longer bractlets when influenced by a lower degree of competition. Furthermore, many intermediates also occur possessing different combinations of the characters, and the taxa are to a large extent sympatric.They are thus treated as varieties.The varieties are described, including information on habitat and distribution.
• Flora Nordica notes no 25.
Citerad litteratur
Boenninghausen, C. M. F. von 1824. Prodro- mus florae monasteriensis westphalorum. Münster.
Fabri, R. 1989. Variabilité d’Aethusa cynapium L. (Apiaceae) en Belgique. Bull. Jard. Bot. Nat. Belg. 59: 351-366.
Fabri, R. 1993. Umbelliferae. I W. Robyns (red) Flore générale de Belgique, Spermatophytes 5, 2. Meise.
French, D. H. 1971. Ethnobotany of the Umbelliferae. I V. H. Heywood (red), The biology and chemistry of the Umbelliferae: 385-412. London. [Bot. J. Linn. Soc. 64, suppl. 1]
Gerstberger, P. 1988. Zur Kenntnis von Aethusa
cynapium subsp. cynapioides (M. Bieb.)
Nyman in der Bundesrepublik Deutschland. Tuexenia 8: 3-12.
Hoffman, G. F. 1814. Genera Plantarum Umbelliferarum. Moskva.
Lejeune, A. L. S. 1824. Revue de la flore des environs de Spa. Liege.
Linnaeus, C. 1753. Species plantarum. Stock holm.
Marschall von Bieberstein, F. A. 1808. Flora Taurico-Caucasica 1. Charkov.
Mossberg, B., Stenberg, L. & Ericsson, S. 1992. Den nordiska floran. Stockholm.
Nyman, C. F. 1879. Conspectus Floras Euro- paeae 2. Örebro.
Rechinger, K. H. 1987. Aethusa. I K. H. Rech- inger (red), Flora Iranica 162: 344-345. Graz. Schübler, G. & Martens, G. von 1834. Flora
von Würtemberg. Tübingen.
Shishkin, B. K. 1973. Aethusa. I B. K. Shishkin (red), Flora of the U.S.S.R. 16: 388-389. Moskva.
Stace, C. 1991. New flora of the British Isles. Cambridge.
Thellung, A. 1926. Fam. Umbelliferae. I G. Hegi (red), Illustrierte Flora von Mitteleuropa 5: 926—1537. München.
Tutin, T. G. 1968. Aethusa. I T. G. Tutin m fl (red), Flora Europaea 2: 339—340.
Cambridge.
Wallroth, F. G. 1822. Schedulae criticae. Halle. Weimarck, H. 1945. Experimental taxonomy in
Aethusa cynapium. Bot. Not. 1945: 351-380.
Weimarck, H. 1963. Skånes flora. Lund.
Bilaga I. Fyndlista (figur 3)
Sockennamn är markerade med kursiv stil. Smal vildpersilja
Aethusa cynapium var. cynapium
Mestadels i människoskapade miljöer såsom trädgårdar, åkrar, vägkanter och ruderatmarker, men i Skåne även i mer naturliga miljöer såsom lövskogar och havsstränder; möjligen kalkgyn- nad.
Skåne: Brunnby, Krapperup 1923 & 1981; Arild
FRÖBERG
Smal vildpersilja Aethusa cynapium var. cynapium Stor vildpersilja Aethusa cynapium var. gigantea
Trädgårdsvildpersilja Aethusa cynapium var. domestica Liten vildpersilja Aethusa cynapium var. agrestis
Figur 3. Utbredningen i Sverige av de fyra varieteterna hos vildpersilja Aethusa cynapium.
FRÖBERG
strandhagen 1941; Båstad, 1929; Bårslöv, skogs dunge vid kalkkärr 1943; Hässleholm, 1928;
Hästveda, Asmatorp skräpmark 1997; Hörup,
bäck öster om kyrkan 1947; Lackalänga, Högs- mölla, vägkant 1999; Landskrona, Borstahusen 1963; Lund, utfyllnad vid ridskolan 1928; Mal
mö, 1906; Norra Nöbbelöv, åkerkant 1991; Sax torp, Häljarp, potatisåker 1988; Simris, Brante-
vik, jordhög vid reningsverk 1995; Stoby, väg kant 1951; Vadensjö, vägdike 1964; Vellinge, 1927; Östra Hoby, Kyl, åker 1964; Östra Klags-
torp, Ebbetorp 1999; Östra Nöbbelöv, nära Bran-
tevik, snårskog vid strand 1959.
Blekinge: Nättraby, Skärva, ladugård 1999; Ron
neby, Djupafors, åstrand 1999.
Oland: Torslunda, Tveta 1934.
Gotland: Alskog, 1945; Atlingbo, Isums 1947;
Endre, vid kyrkan 1944; Grötlingbo, 1906 &
1915; Hablingbo, Kyrkebys 1947; Hejnum, Bjärs 1945; Klinte, Klintehamn 1920; Rute, Vallevik 1945; Vamlingbo, vid kyrkan 1946; Visby, åkrar 1890 & 1931; vägkant 1940; hamn 1942; hamn 1944; vägkant 1944; trädgård 1945; Hästnäs 1903; Öja, Burgsvik, vägkant 1944.
Småland (Kalmar län): Fliseryd, Kärnebo, rude- ratmark 1954; Långemåla, landsvägskant 1985;
Madesjö, 1910.
Småland (Kronobergs och Jönköpings län):
Jönköping, 1875; Skatelöv, Huseby, jordhög
1986.
Halland: Släp, kyrkan 1961.
Göteborgs och Bohus län: Kungälv, Bohus fäst ning 1981.
Dalsland: Skållerud, vägkant 1935.
Västergötland: Mularp, Nöttorp, trädgårdsogräs 1966; Skärv, Hushagen, i timotejfält 1893; Sköv
de, 1913; Ulricehamn, järnvägsstationen 1921.
Östergötland\ Kimstad, 1868. Värmland: Kila, nära kyrkan 1901. Västmanland: Västerås, hamnen 1925.
Södermanland: Brännkyrka, 1862, Mälarhöjden 1951; Nacka, utfyllnad i Nackakärret 1953; Skvaltan 1994; Ripsa, Åboö 1848: Stockholm Folkungagatan 1966; Strängnäs-, Ösmo, Ekholm en 1929.
Uppland: Boo, Hasseludden 1920; Bromma,
1908; Danderyd, 1973; Lidingö, Bredablick 1927 & 1945; Ljusterö, Lillström, ängsbacke 1948;
Rasbo, Frötuna 1872; Solna, Pampas Marina, vid
nätstaket 1999; Stockholm, Vanan 1930; Beck holmen 1913; norra Djurgården jordhög 1992;
Uppsala, 1879 & 1884; grusgropen 1943; ogräs
1969; Uppsala Näs 1885, skogsbryn 1961; Ären-
tuna, Storvreta, stationsområde 1995; Österåker,
Österbo såg 1994. Stor vildpersilja
Aethusa cynapium var. gigantea
Mestadels i människoskapade miljöer såsom par ker, vägkanter och ruderatmarker, men i Skåne även skogsbryn.