Verktyg som delar eller tar bort material – sågar, saxar eller knivar – före-kommer i de flesta slöjdarbeten. I träslöjd är en såg ofta det verktyg man använder för att grovt forma ett ämne till önskad storlek. I studien har hante-ring av manuella sågar i lärandeobjektet att kunna såga rakt observerats och analyserats fenomenografiskt. Analysen resulterade i ett utfallsrum med fyra delområden av att kunna såga rakt: att kunna korrigera snedhet, att kunna följa linjer, att kunna rigga materialet samt att kunna vila sågen mot brädan.
Inom varje område gick det att urskilja tre och i ett fall två nivåer av
kun-nandet där vissa sätt att såga rakt synliggjorde ett mer nyanserat urskiljande medan andra sätt visade på ett mindre nyanserat kunnande.
Snedhet kan korrigeras
I delområdet som kännetecknas av att kunna korrigera snedhet kommer en utvecklad handaskicklighet till uttryck genom tidiga och små justeringar av hur sågen läggs an, greppas och/eller riktas som beror på att något oväntat noterats som leder till ett förändrat agerande. En hand kan läggas på sågens rygg samtidigt som lutningen på sågen ändras, för att tvinga sågen i en ny riktning. För att kunna korrigera snedhet överhuvudtaget krävs någon form av identifierande av att det blivit snett följt av ett förändrat agerande. I vissa fall var det tydligt att eleven medvetet fortsatte att såga trots att snittet var uppenbart snett. Elever som struntade i att korrigera ett synbart snett resultat uppvisade följaktligen inte en beredskap att kunna korrigera snedhet. Elever som däremot vände på trästycket och sågade från andra hållet, eller gick och hämtade en rasp, visade på ett till viss del utvecklat kunnande i de fall en relativt rakt snittyta uppnåddes. Elever som tidigt noterade och motverkade snedheten med ett kalibrerande handlande uppvisade ett mer detaljerat kun-nande.
En eller flera linjer kan följas
Delområdet som handlar om att kunna följa linjer är till stor del ett visuellt hantverkskunnande i form av en koncentrerad blick. Det visade sig vara nödvändigt att följa minst en linje med fixerad såg och blick för att åstad-komma ett rakt sågsnitt. Ett mer skickligt linjeföljande kännetecknades av en mer rörlig blick och kropp och ett ökat kontrollerande av flera linjer, anting-en ganting-enom att flytta blickanting-en eller ganting-enom att ta loss och granska resultatet.
Materialet kan riggas i förhållande till kropp, verktyg och handling Att kunna rigga ett material så att det sitter fixerat under hela arbetets gång och ger plats åt verktyg och kropp krävs för att såga rakt. Delområdet som handlar om att kunna rigga materialet innefattar därför mer än att spänna fast slöjdmaterialet. Riggandet involverar kroppens positionering, materialets positionering och fixering samt verktygets positionering. Om materialet vi-brerar eller förflyttar sig medan man sågar påverkar detta resultatet. Elever som på ett skickligt sätt riggade materialet gjorde detta genom någon form av procedur där kompletterande redskap ofta togs i bruk, kontrollerades och justerades. Hyvelbänkens sida kunde utgöra ett dylikt stödredskap, liksom en filklämma eller en extra bräda som spändes fast rakt längs med det önskade sågsnittet. En elev som däremot spänner fast en kort brädbit direkt i hyvel-bänkens baktång, dessutom vertikalt (som i exemplet 3A i artikeln), kan rigga men gör detta mindre bra och mer som en tillfällig lösning än som en systematisk handling.
Sågen kan vilas mot brädan i handlingen
Skicklighet i att kunna vila sågen mot slöjdmaterialet kännetecknas av en säkerhet och ett flyt i hur sågen greppas och förs manuellt. Delområdet ut-görs av en ständig strävan efter en maximal anläggningsyta för sågens blad, där sågbladet har något att balanseras eller riktas mot. Vilandet åstadkoms genom att finna någon eller några stödpunkter att stabilisera sågen mot och att driva sågen så att den ständigt har kontakt med stödpunkterna. Det in-rymmer även stadighet i hur sågen greppas och drivs, som att ha två händer på handtaget och utföra kontrollerade rörelser/positioner med armar och händer. Elever som har en mindre utvecklad förståelse för detta vilande upp-visade en tendens att hitta stöd genom att gnugga sågen i små korta rörelser mot brädan.
Nivåer av att kunna såga rakt
Kunnandet på en mer grundläggande nivå i delområdena (den översta be-skrivningen under varje delområde i utfallsrummet på s. 68) hade ofta en karaktär av endimensionella handlingar där kroppen i hög grad var fixerad under sågandet: en linje följs, brädan fixeras, sågen gnuggas med korta mo-notona drag mot det påritade strecket. På en mer avancerad nivå har kunnan-det en alltmer flerdimensionell och flexibel karaktär, kroppen blir många gånger mer rörlig och små justeringar utförs tidigt i arbetet: snedhet korrige-ras tidigt genom ett kalibrerande, flera linjer följs med en rörlig kropp och blick, materialet riggas mer systematiskt och sågen vilas mot flera stödpunk-ter.
Det hantverkskunnande som krävs för att kunna såga rakt har sammanfatt-ningsvis framträtt som manuellt komplext där flera delområden i kunnandet samverkar. Hantverkskunnandet involverar materialkännedom och kropps-kännedom samt en förtrogenhet med slöjdspecifika procedurer som påritning före sågning och fastspänning av ett material. Det inrymmer sätt att följa och korrigera verktygshanteringen med hjälp av blicken och händerna och ibland även genom att byta verktyg. Det inbegriper ett riggande av materialet och ett vilande i handlingen genom att material och verktyg fixeras eller stabili-seras och kroppen och verktyget ges utrymme. Sågen kan då glida fritt, eventuellt med hjälp från något stödjande redskap. Kroppen det vill säga armar, ben, händer och blick kan positioneras och riktas så att en ’vila’ i handlingen etableras. Progressionen i kunnandet går från endimensionella och fixerade handlingar till flerdimensionella, fixerade och rörliga handling-ar.