Vilka vinster och brister ser pedagogerna med ett utomhuspedagogiskt arbetssätt?

Pedagogerna ser många vinster med sin utomhuspedagogiska verksamhet, men även brister. Utifrån det pedagogerna ansett kan vi då dra följande slutsatser om utomhuspedagogikens vinster och brister. I de svar pedagogerna gett kan vi se att de många gånger likställer utomhuspedagogik och utomhusverksamhet.

Vinster

Pedagogerna anser att utomhuspedagogisk verksamhet:

- ger friskare och fysiskt starkare barn med välutvecklad grovmotorik - gör barn och vuxna piggare

- medför behaglig ljudvolym

- medför mindre stress hos barn och vuxna

- påverkar både höger och vänster hjärnhalva positivt

- medför bättre lärande då det är konkret och barnen får undersöka med hela kroppen - medför ökad koncentration

- ger barnen möjlighet att testa sin kropps fysiska gränser - medför färre konflikter

- medför att barn och pedagoger slipper onödigt tjat - gör att lekkonstellationerna vara längre

- medför att flickor och pojkar blir mer jämställda då miljön är könsneutral och ej spär på könssegregeringen

- ger bättre självkänsla och självförtroende - går att anpassa till varje barn

- ger barnen ett miljömedvetande

- gör att barnen får sitt behov av utevistelse tillfredställt

Brister

Pedagogerna anser att:

- vädret och då framförallt kylan kan vara ett stort problem då det många gånger påverkar barnet negativt

- det finns brister med matsituationen där barnen sitter på marken och äter färdigskuren mat ur kåsor

- barnen har svårt att sitta still

- barn och pedagoger inte får samma fysiska närhet som inomhus där man kan ”mysa i soffan”

- de stora, öppna ytorna gör att barnen inte kan dra sig undan för enskild lek - utomhuspedagogisk verksamhet ej passar alla barn

- små barn ej kan tillgodoses på grund av att de lätt börjar frysa

7 Diskussion

Vi tror helt klart att barn blir friskare av mycket utevistelse. Vårt antagande har vi fått styrkt både genom vår undersökning och genom litteratur. De intervjuade pedagogerna nämner barnens minskade möjligheter till finmotorisk övning som en brist med utomhuspedagogisk verksamhet. När pedagogerna talade om finmotorisk träning fick vi intrycket att de mest syftade på att klippa och klistra. Som vi ser det sker det i naturen mycket finmotoriska rörelser då barnen plockar och pillar och undersöker det som de finner på marken. På vintern kan vi dock förstå att finmotoriken inte används i samma utsträckning då det är för kallt att undersöka saker utan vantar. Under de riktigt kalla månaderna ställer vi oss tveksamma till att barnen ska vara ute hela dagen då verksamhetens fokus lätt kan bli att enbart hålla värmen. Som en pedagog uttryckte det: ”man måste bara dansa sig genom hela vintern”. Vi ställer oss positiva till att vara ute dagligen, men lägger samtidigt vikt vid att som pedagog reflektera över varför man väljer att vistas utomhus.

Vi ser utomhusmiljön som en oerhörd resurs för att stimulera barnens kunskapsutveckling, då vi tror att det fördjupar barnets lärande att lära i autentiska situationer och med hela kroppen. Ett utomhuspedagogiskt arbetssätt utesluter inte pedagogik inomhus utan förespråkar att ta den lärande till platsen för lärandet. Som vi ser det gäller det att släppa fixeringen på att lärandet ska ske just inomhus eller utomhus och istället börja tänka på var lärandet sker bäst.

I vår undersökning nämner pedagogerna matsituationen som en brist i deras verksamhet. Barnen sitter på marken och äter färdigskuren mat ur kåsor. Det pedagogerna ser som en brist är att barnen inte alltid vet vad det är de äter. Barnen får heller inte prova att dela sin mat själva och de får ingen given träning i att äta med kniv och gaffel eller lära sig om gott bordsskick. Vi håller med om att matsituationen inte är optimal. Gällande barnens bordsskick och förmåga att äta med kniv och gaffel, kan vi tänka oss att föräldrarna tar det på sitt ansvar i hemmiljön. Föräldrarna har valt att placera sina barn på utomhusförskola och är då troligtvis informerade om de brister som de hemma kan kompensera för. Det vi ställer oss kritiska till är att barnen ibland inte riktigt vet vad det är de äter. Självfallet talar pedagogerna om vad det är de har i kåsorna, men barnen får inte se hur det ser ut innan det är färdigskuret och hopblandat. Trots att föräldrarna tar på sig ansvaret för bordsskick kan det vara bra att barnen även på förskolan får träna med kniv och gaffel. Många barn är på förskolan hela dagen och när de kommer hem äter de kanske bara en smörgås eller liknande. Hur barnen beter sig vid matbordet blir då något som enbart uppmärksammas på helger. Ett par pedagoger nämnde även problematiken under vintern, då barnen snabbt blev kalla av att sitta stilla. Pedagogerna berättade om barn som fryser så mycket att de inte ens vill äta. Vår slutsats är att det optimala vore ifall barnen även hade möjlighet till en god inomhusmiljö, där de kan inta sina måltider.

Vi frågade de barn som deltagit i studien ifall de helst ville vara ute eller inne. Samtliga pojkar ville då helst vara inne. Utav flickorna ville hälften vara inne och hälften vara ute. I studien deltog endast tio barn varav fyra pojkar och sex flickor. Studien är följdaktningen allt för liten för att dra några generella slutsatser. Resultatet förvånade oss dock, då vi hade en förutfattad mening att pojkarna i större utsträckning än flickorna skulle vilja vara ute. Detta grundar sig på ytterliggare en förutfattad mening, att pojkar ofta vill ha större ytor för sin lek och att flickor ofta vill leka i mindre utrymmen. Vad vi finner konstigt är att majoriteten av barnen hellre vill vara inomhus än utomhus. Vi ställer oss då frågan; på vems villkor är barnen utomhus? Att de flesta barnen sade sig hellre vilja vara inne än ute kan dock bero på att det var dåligt väder de dagar vi besökte förskolan.

Ingen av de intervjuade pedagogerna ansåg att utomhuspedagogik kan tillgodose varje barn. Vi tror att deras åsikter kan bero på att de hade sina egna specifika utomhusmiljöer i åtanke. Vi anser dock att utomhuspedagogik kan anpassas till varje barn. Som vi ser det, går det inte att gör allt i naturen med alla barn. Men vi är övertygade om att varje barn på ett eller annat vis kan vara del av utomhuspedagogisk verksamhet. Pedagogerna påpekade att det finns barn som helt enkelt inte passar för att gå på utomhusförskola då de bland annat måste klara av kyla. I Lpfö 98 (Lärarförbundet, 2002) står det att verksamheten ska utgå ifrån barnens

erfarenheter, intressen, behov och åsikter. Det läroplanen ger uttryck för tar vi fasta på när vi återigen poängterar att det optimala vore en verksamhet där det bästa av både utomhusmiljön och inomhusmiljön tas tillvara för att tillgodose varje barns behov.

Med tanke på hur jorden ser ut idag, med den allt ökande miljöförstöringen, påpekar vi behovet av att fostra nya miljögenerationer. Som litteraturen påvisar medför en känsla för naturen även en vilja att bevara den och denna känsla fås bäst genom mycket utevistelse. Som pedagogerna uttryckte det passar det inte alla barn att vara på utomhusförskola. Dessutom är det föräldrarna som väljer att placera sina barn på utomhusförskola. Det kan tänkas att de som väljer att ha sina barn på utomhusförskola många gånger själva är naturintresserade. Som undersökningar visar påverkas barnets intresse för naturen av de vuxnas förhållningssätt. Vi kan därför anta att de barn som placeras på utomhusförskolor troligtvis skulle ha utvecklat en känsla för naturen i alla fall. Där utomhuspedagogiken verkligen behövs där saknas den ofta. Utomhuspedagogiken behövs på förskolor där barnen på fritiden inte ges möjlighet att utveckla en känsla för naturen.

Gång på gång kommer vi till samma slutsats. Det behövs fler förskolor där inne- och utemiljön inte är varandras motsatser utan står i samklang med varandra för att erbjuda varje barn bästa förutsättningar för utveckling och lärande. Ifall utomhuspedagogikens filosofi når ut till fler förskolor ökar möjligheten att vi får fler människor som vill bevara vår jord. I slutändan kan vi då vara ett steg på vägen mot hållbar utveckling.