Yrkeslärarnas uppfattningar om det dagliga arbetet med elever med AST

upplevelser av att undervisa elever med AST med en yrkesexamen som mål. Lärarna ser det som en utmaning, vilket stämmer väl med den forskning som visar på lärarnas oro för att kunna ge adekvat stöd till eleverna med AST (Cassimos et al, 2013). De ger uttryck för en osäkerhet när det handlar om AST. Lärarna saknar utbildning inom området, och de efterlyser tydliga och väl beprövande metoder att använda sig av. Ordet utmaning används av

yrkeslärarna för att beskriva arbetet både ur en positiv och negativ synvinkel. En lärare kan uttrycka att arbetet är en utmaning och då mena att det är en positiv känsla, och att arbetet leder framåt och till förbättringar av undervisningen och arbetet på hela skolan. En annan lärare kan värja sig emot uttrycket och ordet utmaning är då något övermäktigt, svårt och något hen ogärna tar sig an. En förklaring till detta kan vara en känsla av brist i kompetens och utbildning när det handlar om den specifika funktionsnedsättningen, vilket diskuteras vidare i nästa avsnitt, men det lärarna allra mest uttrycker att de saknar är konkret information om hur de ska arbeta. De upplever att arbetet med dessa elever många gånger innebär att pröva sig fram och att det kan dröja till långt in i utbildningen innan förståelse för vad behovet är, och vad som kan göras för att möta det behovet har nåtts.

Eleverna beskrivs som ensamvargar av medvetet val, och de får ofta arbeta enskilt för att vid ett senare tillfälle knyta ihop säcken tillsammans med läraren. I de fall detta arbetssätt är nödvändigt är det förstås bra. Men det lärarna ger uttryck för är att det ibland handlar om rent praktiska lösningar där eleven med svårigheter inom AST förflyttas för att undervisningen inte är tillgänglig för eleven. Här skiljer sig inte de svenska yrkeslärarna i denna undersökning från de grekiska lärarna i undersökningen genomförd av Cassimos et al (2013). Lärarna är osäkra på hur de ska arbeta för att undervisningen ska vara tillgänglig även för dessa elever. De upplever en tveksamhet till om det över huvud taget går, och att de själva behöver stöd i sitt arbete. Här kan flera professioner, bland annat specialpedagoger och speciallärare vara till

33 nytta vid planering och genomförande. De lärare som har fått det inkluderande arbetet att fungera och som upplever att även eleverna med AST är delaktiga och utvecklas mot kursernas kunskapskrav har också en öppenhet mot att förändra sitt eget arbete, vilket är positivt.

Yrkeslärarna i undersökningen berättar om flera olika sätt på vilka de anpassar

undervisningen för att möta behoven hos elever med AST. En elev som inte klarar av att tillgodogöra sig innehållet i en text genom att läsa den får hjälp med att sammanfatta och begränsa. Extra tydliga instruktioner är något en lärare kan lyfta som ett upplevt behov hos eleven. Den typen av behov kan då mötas med enskild handledning. En lärare berättar om hur hela programmet numera använder bilder för att underlätta arbetet för elever med AST, vilket förväntas få positiva effekter i hela verksamheten. De situationer och anpassningar lärarna berättar om handlar nästan uteslutande om teoretiskt arbete. Det är i första hand i de teoretiska momenten av kurserna som yrkeslärarna verkar uppleva svårigheter i att undervisa elever med AST. Lärarna hänvisar detta till att det är yrket eleverna valt att utbilda sig till. Det är

yrkeskurserna de har ett intresse av, och därmed ökar motivationen i just de kurserna. För många ungdomar med AST är det också mer motiverande att arbeta med moment när de är realistiska, konkreta och på riktigt (Kutscher, 2014). Den som har svårigheter inom området för central koherens kan finna det märkligt att lära sig något som inte känns direkt

meningsfullt. Praktiska delar av yrkeskurserna känns många gånger meningsfulla för eleverna, då de får utföra arbetsmoment som normalt utförs i yrket.

Den största utmaningen för yrkeslärarna i arbetet med elever med AST verkar vara att adressera elevernas svårigheter inom social kompetens. Samtidigt som detta område är det som förväntas hindra eleverna mest i framtiden vad gäller att både få och behålla en anställning är det ett område där lite eller ingen medveten träning pågår. Lärare som ger uttryck för inställningen att det till störst del är social kompetens som ligger till grund för anställningsbarhet verkar ändå inte förbereda eleverna på även dessa situationer mer konkret, vilket är anmärkningsvärt. Ingen av lärarna i denna undersökning säger sig arbeta specifikt med hur eleverna kan hantera olika sociala situationer. De socialt riktade förmågorna ses snarare som oföränderliga och som en del av personligheten. Något som varken kan eller bör förändras genom medvetet arbete. En annan förklaring till att lärarna bortser från detta arbete kan vara upplevelsen att de sociala svårigheterna är ett större problem i skolan, bland

jämnåriga, än det är i APL-miljö, där eleverna i första hand träffar vuxna. Yrkeslärarna hjälper och stöttar eleverna i de situationer som uppstår i skolan. Men de ger uttryck för ett

34 förhållningssätt där det då handlar om att hantera konkreta situationer för att sedan lägga dem bakom sig. Yrkeslärarna talar inte om stödet som framåtsyftande träning av social kompetens. Här finns anledning att lyfta fram resultatet av den kvalitativa intervjustudien som visade på skillnaden i förväntningar mellan ungdomarna själva och deras vårdnadshavare (Cheak- Zamora et al, 2015). Ungdomarna själva berättar om en önskan att vara som andra. Att smälta in även i sociala sammanhang. Ett behov vårdnadshavare ger uttryck för att förminska eller till och med ignorera. Yrkeslärarna i denna undersökning talar om hur de betraktar eleven med AST som en ensamvarg. Att vara ensam är, uttryckt i denna term, något eleven själv väljer. Ett socialt sammanhang betraktas som något eleven saknar behov av på grund av sin diagnos. Det ses inte som något eleven berövats av samma anledning. Även Kutcher (2014) menar att ungdomar med AST har lika stort behov av social gemenskap som neurotypiskt utrustade personer, men de behöver stöd för att lära sig hantera sociala koder. Ekblad och Lidström (2017) har i sin undersökning visat på samma sak när elever i behov av särskilt stöd skattade social delaktighet och tillhörighet högt bland de faktorer som bidrog till en positiv upplevelse av APL-perioden.

Vogeley et al (2013) föreslår i sin studie att kollegor och chefer på arbetsplatserna bör

informeras om funktionsnedsättningen. Vad den innebär och hur den tar sig uttryck, samt vad kollegor och chef kan göra för att bemöta personen med AST på ett sätt som gör att arbetet fungerar för alla. Detta bör även gälla i skolan. Information och utbildning till yrkeslärare om AST, både allmänt och individuellt, är en nödvändighet för att eleverna ska få en så bra gymnasietid de kan, och därefter komma i arbete.

Yrkeslärarna i denna undersökning uppfattar det dagliga arbetet med att utbilda elever med AST till ett yrke som utmanande och utvecklande. Arbetets främsta utmaningar består i att bemöta och hantera elevens bristande sociala kompetenser. Att undervisa eleverna i

yrkeskompetens upplevs inte som utmanande på samma nivå. De anpassningar yrkeslärarna uppfattar som framgångsrika uttrycker de en önskan om att få föra vidare till kollegor, så att de kommer eleven till del i flera kurser.

8.2. Yrkeslärarnas uppfattningar om sin egen kunskap om AST och den