Under intervjuerna förmedlar informanterna intrycket att de, när de väl arbetat sig igenom de initiala motstånden, är redo för det som vi för rapportens räkning valt att kalla för assimileringsprocesser. De har prövat personalens hållfasthet, att organisationen håller vad den lovar och att den därtill sitter på nödvändiga resurser för att kunna göra verklighet av den förändring klienten upplever sig vara redo för.
Deltagarna i Passus program är inte sällan okvalificerade i olika meningar. Vissa har av olika skäl inte fullföljt sin skolgång och många saknar yrkesutbildning. Flera har inte körkort och saknar dessutom ofta formella yrkeserfarenheter. Många av deltagarna saknar dessutom tillgång till eget lägenhetskontrakt och har under en längre tid fört en ambulerande tillvaro mellan tillfälliga kontrakt eller soffor hemma hos vänner och bekanta. Dessa omständigheter är inte unika för de inskrivna deltagarna inom Passus, då arbetslöshet och bostadslöshet är frekvent återkommande hos personer som exempelvis har en anstaltsvistelse bakom sig (SOU 2010:15: 136). Därtill har flera olika former av diagnoser, utredda eller outredda, som kan innebära problem i form av felmedicinering och/eller ångestproblematik. Flera av klienterna har PTSD-liknande symptom, inledningsvis också mardrömmar och de plågas av paranoia och stress. Denna stress kan kretsa kring en mängd olika saker, som till exempel ovanan att röra sig ute på stan utan skottsäker väst eller handla om oro över anhöriga man lämnat efter sig i hemstaden.
Den individanpassning som kännetecknar Passus behandlingsidé tar därför avstamp i den enskildes aktuella problem eller svårigheter. Personalen följer klienten till Arbetsförmedlingen, hjälper honom att skriva in sig på Komvux,
ordnar neuropsykiatriska undersökningar eller stödjer klienten att skaffa lämplighetsintyg för körkort. Passus förmedlar även lägenheter, initialt i form av träningslägenheter med chansen att få förstahandskontrakt, och man har kontakter etablerade med arbetsgivare som öppnar upp för praktikplatser eller reguljära jobb. Denna hjälp med det rent materiella är en avgörande komponent för att resterande del av behandlingsprogrammet ska lyckas (Uggen, 2000; SOU 2010:15) och deltagarna vittnar också om den stora betydelse dessa rent konkreta förändringar har på motivationen.
/…/ för att jag fick liksom utdelning för det jag gjort, kan man säga. Alltså, jag fick en lägenhet där. Det tog i och för sig ett tag, men jag hade något att se fram emot hela tiden. Sen började jag plugget och tänkte: ’Fan, jag kan klara det här. Tänk om jag klarar det här. Då kanske jag kan få en praktik, och kan få ett jobb också. Och klarar det, och klarar det’. Sen helt plötsligt hade jag ett jobb och så. Jag fick utdelning hela tiden, så det är ju ... Även om det tog någon månad, tre månader, ett halvår. Ett år tog plugget. Det var väl det som ... Hade det bara varit skit hela tiden så hade jag inte klarat det.
Den praktiska hjälpen från programmet handlar också om att klara av en slags vardagslivets diskurs. Om man under många år, kanske övervägande delen av det vuxna livet, befunnit sig i en marginalposition, saknar man som regel inte bara referenser från arbetslivet eller andra ”reguljära” punkter på ett CV (Valentine & Redcross, 2015); man saknar också kunskapen om vad som förväntas av en i ett lunchrum, tillsammans med studiekamrater eller på en anställningsintervju. Att begripa denna diskurs och hjälp att träna på den, fås genom Passus’ personal.
Många coachingtimmar i samtal vad man ska säga i arbetsintervju, hur man ska bete sig och lite sånt. För det var också nytt för mig, för jag har aldrig sökt jobb på det sättet.
En minst lika avgörande komponent är emellertid en slags inre omstrukturering och kvalifikation för livet i samhället som äger rum parallellt. Passus personal benämner processen som en förändring av kriminella tankemönster.
Ett kriminellt tankemönster kan ungefär förstås som ett tankesätt som underlättar för personen att begå brottsliga handlingar. Tankemönstren dövar eventuellt dåligt samvete och producerar förmodat rationella skäl till varför det är rimligt att begå brott. Flera komponenter kan ingå i tankesättet. En sådan komponent kan vara ursäkter (Sykes & Matza, 1957; Wieder, 1974); det vill säga förklaringsmodeller till varför det ena eller det andra brottet begicks, alltifrån uppfattningar om att ha blivit utstött av samhället och behöva revanschera sig eller överleva på egen hand, över till ett slags ”tillfället-gör- tjuven”-modeller där till exempel en bilstöld ursäktas med att ägaren får skylla sig själv då nyckeln satt synlig i tändningslåset. Ytterligare en komponent är en slags superoptimism – föreställningen om att vara så skicklig att man inte åker
fast, eller idén om att man bara ska begå ett sista brott innan man slutar för gott. I tankesättet kan också ingå en slags intellektuell lättja, det vill säga att individen undviker att tänka på vad det är han egentligen gör, på den smärta han åsamkar andra människor eller sig själv mer långsiktigt, och istället fokuserar på snabb behovstillfredsställelse eller undvikande av problem eller konflikter. Den sista byggstenen i tankemönstret yttrar sig som ett pendlande mellan låg
självkänsla/självförakt å ena sidan och maktambitioner å den andra. Dessa
maktambitioner, eller lusten att skaffa sig materiella tillgångar, status och inflytande eller att kontrollera omgivningen, bottnar i själva verket i en känsla av värdelöshet (Bergström, 2012)11.
Det tar inte sällan en tid i programmet innan klienten får syn på tanke- eller handlingsmönster som han tidigare inte varit medveten om. Det kan röra sig om att plötsligt inse att man aldrig förtjänat pengar via reguljärt lönearbete, att minnas våld man utövat, eller bara att bli varse att andra människor är rädda för en eller undviker en, som nästa informant redogör för. En dag när han sitter i en tunnelbanevagn under rusningstid noterar han att han alltid får sitta ensam på sätet.
Informant: Så det blev riktigt ...man gick direkt in i försvars...så jag vet, det är en grej som var jävligt ...i början, som jag började märka ...alltså man tyckte ...förr i mitt liv har man kanske inte tittat på sig själv så mycket. Man tittar på allting runt omkring en. Jag märkte att även när det var fullt på tunnelbanetågen och det, så...de har ju liksom två och två mot varandra. Jag fick alltid sitta själv. Ja, det stod folk runt omkring en.
Intervjuare: De satte sig inte?
Informant: Nej, de satte sig inte mittemot. Intervjuare: Du utstrålade någonting?
Informant: Och då när jag började kolla på mig själv så ...jag satt så här liksom. Och jag gjorde det inte med flit, utan det blev ... och då började jag liksom fatta hur det påverkar en fysiskt. För när man har varit drogpåverkad och sånt, man märker inte ...du ser bara bort. Antingen är det jätte...att du bara ser bort, eller så ser du bara in.
11 När man talar i mer svepande termer om personer som begår kriminella handlingar, bör man dels hålla i minnet att begrepp av typen ”kriminella tankemönster” fångar ett resultat av en process som förvisso är mental men inte startar där, utan i många fall snarare i samhällelig position. Tankemönstren är alltså ingen essens som vissa individer råkar födas med (med undantaget att flera klienter har olika former av neuropsykiatriska syndrom och därmed kan förväntas ha en lägre grad av impulskontroll), utan i allt väsentligt är en följd av strukturell position, så som exempelvis socioekonomisk tillhörighet. I föreliggande rapport och med utgångspunkt i Bourdieuska termer förstås de kriminella tankemönstren som en följd av ett visst (och generellt sett lågt) socialt kapital (Bourdieu, 1986). Att begagna sig av en term som kriminella tankemönster måste beledsagas med försiktighet, då den lika gärna som fungera beskrivande kan utgöra en del av en diskursiv dominans gentemot personer som reagerat med för samhället icke önskvärda handlingar på en sårbar position (Fox 1999).
Intervjuare: Ja. Men du har egentligen ingen social självuppfattning? ”Vem är jag ihop med de andra?”
Informant: Exakt, men det är mer: ’Vilka är de andra?’
I den här informantens fall verkar det ha handlat om att hans droganvändning gjort att omgivningen håller avstånd. Men lika vanligt är att deltagarna inser att det är just den vardagliga hållningen till kriminalitet som utgjort ett av problemen. Nästa citat är ett exempel på just detta. Informanten ser här i retrospektiv hur hans hela attityd till en slags vardagliga stölder (alltså förhållningssättet till egendom) numera är förändrad.
Förut, jag kunde inte gå in i en enda butik alltså, utan att sno. Sno nånting, jag skulle alltid ta nånting och jag tyckte jag hade rätt till det och... det finns inte på världskartan nu. Såna där grejer också. Sånt som är så inmatat. Man golar inte och sånt. Det skiter jag i nu. Ser jag nån begå ett brott så ringer jag till polisen.
Flera av de deltagare vi intervjuat för rapporten talar om sitt liv och sina handlingar just i termer av att de haft ett kriminellt tankemönster. Någon berättar att han fått delta i påverkansprogrammet ”Kriminalitet som livsstil” och är uppenbart färgad av den terminologi som där förmedlats. Det förekommer i intervjuer att en del i sin tidigare livssituation haft maktambitioner, att de kan ha lidit av låg självkänsla eller beskriver sig själv som att under tiden före Passus varit superoptimistisk, vilket alltså är beteckningar hämtade från denna kurs. Det får ses som ett vardagligt fenomen att vi präglas av vår omgivning och den diskurs som förmedlas i vårt vardagsliv. Att klienterna förändrar begreppsvärld behöver inte vara ett problem men artikulerar samtidigt den dimension av ”statsbärande moral” som Passus till delar blir representant för.
Vi bedömer det dock som för tidigt att begära av deltagare att de sömlöst ska kunna integrera det sätt att betrakta tillvaron eller förstå sig själv som man begagnat sig av tidigare under livet, med de som förmedlas av Passus. Det är också tydligt att deltagarna hamnar på lite olika platser vad gäller omorienteringen under eftervård och efter avslutat program. De deltagare vars tillbakablickar mot det gamla livet snarast hamnar i en position av exkludering (där det nya livet levs i relief mot det gamla; i en absolut kontrast till hur man tidigare levde), använder möjligen denna typ av terminologi oftare, medan behovet av att använda begreppen för personer som istället assimilerat det gamla livet i det nya (Forkby et al., 2019), kanhända avtar med tid.
Men mellan ett gammalt och ett nytt sätt att tänka på finns, oavsett möjliga identiteter efter avslutat program, ett slags terra incognita där man inte vet hur man ska orientera sig. Man har lämnat ett sätt att resonera och förstå världen och sin plats i den, men något nytt har ännu inte riktigt installerats, eller man har inte vant sig vid det nya. Det behöver inte betyda att man uppvisar motstånd mot programmet, utan just indikera att det finns faser i programmet som resulterar i upplevelser av ambivalens. Under vissa sådana faser kan deltagaren
ibland uppvisa motstånd men det vanligaste är beskrivningar av ett slags vardaglig missmod. Upplevelsen är att tillvaron är en kamp eller att processen uppfattas gå för långsamt fram, som nedanstående deltagare berättar om.
Jag är mest stressad över att saker och ting kan gå mycket fortare. Det kan ... Det behöver inte ta så lång tid och vara så utdraget. Jag vill ... Men det är för att jag ... Jag vill i gång ... jag vill bli en del i samhället igen. Där jag var innan. Bidra med mitt till samhället.
Man ska också minnas att flera av deltagarna ännu långt komna in i behandlingen har besvär med flashbacks, höga stressnivåer, paranoia eller ångestreaktioner. För den som ännu inte är framme vid att kunna skaffa sig ett lönearbete, kan också ekonomin upplevas som en påfrestning. Man levde nyss med en månadsinkomst på 400 000 kronor, för att året efter uppbära försörjningsstöd. Inte så få klienter berättar om ekonomisk stress till följd av detta, och någon enstaka verkar ge uttryck för ovissheten kring när de faktiskt ska kunna återintegreras in i samhället igen. Det är i sig inget förvånande resultat, då programmet sträcker sig relativt långt i tiden och då många av deltagarna så att säga måste börja om från början med exempelvis utredningar eller ett återupptagande av avbrutna studier. Ambivalens och missmod bör därför betraktas som relativt vardagliga fenomen i en behandlingsmodell av Passus typ.