Storgravsprojektet : osteologiska analyser av yngre järnålderns benrika brandgravar

Storgravsprojektet — osteologiska analyser

av yngre järnålderns benrika brandgravar

Av Sabine Sten och Maria Vretemark

Sten, S. & Vretemark, M. 1988. Storgravsprojektet — osteologiska analyser av yngre järnålderns benrika brandgravar. (Osteological analyses of the osteolo-gically richest Lale Iron Age cremations). Fornvännen 83, Stockholm.

The authors have carried out osteological analyses on 14 cremation graves which are extremely rich in bones. The analysed Late Iron Age graves are concentrated to the Lake Mälaren valley. The resulta show tha) a great number ol animals were sacrificed on lhe funeral pyres in honour of the dead. The animals include trained falcons and bawks. They reveal that falconry already in the 6th century was prac-liced by the wealthy class.

Sahine Sten, Statens historiska museum, Box 5405, S-l 14 84 Stockholm, Sweden. Maria Vretemark, Skaraborgs länsmuseum. Box 253, S-532 00 Skara, Sweden.

En viktig grupp av gravar har länge förblivit osteologiskt obearbetad, nämligen de mycket benrika s. k. stormannagravarna från yngre järnålder. De innehåller så stora kvantiteter blända ben att de av ekonomiska skäl aldrig bli-vit föremål lör fullständiga analyser. Ändå är benen — som utgör de kremerade resterna av såväl den gravlagde som de offrade djuren — oftast den till vikt och volym största fyndkate-gorien i dessa gravar. Djuren som bränts på bålet är gravgåvor likvärdiga övrig materiell utrustning som de döda fått med sig. Utvärde-ringen av anläggningarna kan därför inte göras förrän en osteologisk analys företagits — trots att övrigt arkeologiskt material vanligen är väl dokumenterat och publicerat i olika samman-hang.

Genom arbetsstipendier som författarna er-hållit från Dr Berit Wallenbergs Stiftelse åren 1981—85 h a r e n rad tidigare oanalyserade ben-material från benrika stormannagravar kunnat bestämmas. Syftet med undersökningen — kal-lad Storgravsprojektet — är primärt att utröna vad dessa enorma benmängder döljer, vilka offer som ingått i gravceremonielet, om gravar-na anlades för en eller liera personer samt de gravlagdas kön och dödsålder. Resultaten från 14 gravar redovisas i denna artikel. I de flesta fall rör det sig om totalbestämningar av hela det

tillgängliga materialet inklusive omkontroll av eventuella tidigare stickprovsanalyser. I ett fall (Gunnerstad, Gamleby sn, Sm) har dock en-dast en kompletterande analys av fågdmateria-lel gjorts.

Den osteologiska analysen innebär i forsla hand en art- och benslagsbestämning. Därefter har minsta möjliga antal individer i varje grav fastställts. I de fall det varit möjligt har också köns-, ålders- och storleksbedömningar utförts. De osteologiska metoderna som använts är ve-dertagna och finns utförligt beskrivna i annan litteratur.

Materialet som analyserats är i sin helhet bränt. Det innebäratt deorganiska beståndsde-larna i benen har förstörts vid kremeringen. De brända benen som därmed övergått till oorga-niskt material bevaras följaktligen mycket bra. Den höga värmen medför också att benen krymper några procent. H u r mycket beror på benets utformning och temperaturen i bålet. Krympningen innebär dock en osäkerhet vid den metriska dokumentationen.

De arkeologiska undersökningarna av gra-varna har utförts vid vitt skilda tillfällen. Äldst är utgrävningen av Uppsala Västhög år 1874 och yngst ärOrebrograven år 1984. Det kan in-nebära att det finns utgrävningstekniska skill-nader i behandlingen av benmaterialen.

146 S. Sten & M . Vretemark

rellt torde tillvaratagandet vara bättre vid de yngre undersökningarna eftersom man nu vet mer om de brända benens vetenskapliga värde. Främst påverkar de eventuella skillnaderna i noggrannhet bedömningen av antalet individer av olika arter i gravarna.

Gemensamt för de 14 undersökta gravarna är att gravgodset är mycket rikt. Förutom den del av gravgåvan som utgjordes av de offrade djuren och färdkosten, har de döda fått med sig en stor personlig utrustning, avsedd till både nytta och rent nöje. Föremål i exklusiva tekni-ker som t. ex. cloisonné- och filigranarbeten ges ett flertal prov på. Ofta visar fynden på lång-väga handelskontakter. I merparten av gravar-na finns vapen och rustningsddar, glas till vackra dryckesserviser, spelbrickor och tär-ningar, påkostade dräktdetaljer och delar till hästutrustningar (Ekelund 1958; L a m m 1962; Lindqvist 1936; Rydh 1936; Sjösvärd 1982; Svensson 1983; Varenius 1960).

Avsikten har varit att analysera gravar med stora mängder brända ben varför primärt ben-volymen varit den styrande faktorn vid urvalet. Gravarna som ingått i projektet är från U p p -land och Söderman-land samt vardera en grav från Närke och Småland (fig. 1). Tyngdpunkten på Mälardalen är dock inte någon medveten geografisk begränsning utan betingad av det tillgängliga materialet. Seden att offra riktigt stora mängder djur på gravbålet tycks främst ha varit östsvensk. De benrika brandgravarna från yngre järnålder finns framför allt i Mälardalen där benmängder på nära 100 liter kan påträffas i en och samma grav. Västsvenska gravar från samma tid innehåller också djurben, men voly-men brända ben är där jämförelsevis blygsam.

Benmängderna i de här undersöka gravarna ligger mellan 10 och 90 liter, med ett undantag — Uppsala Västhög. Endast ca 0,5 liter brända hen finns idag kvar att analysera från Västhö-gen. Resten av benen — en okänd kvantitet — återbegravdes vid utgrävningen 1874 (Lind-qvist 1936, s. 80). Denna grav har ändå tagits med därför att den av grävningsbeskrivningen att döma egentligen är mycket benrik och i övrigt hör till samma kategori som de andra gravarna inom projektet. Fullständiga fynd-uppgifter på storgravarna framgår av tabell 1. I fortsättningen benämns de endast efter

fyndlo-lig. 1. Spridningskarta med de bearbetade gravarna numrerade enligt tabell 1, — Map indicating graves yielding material for analysis.

Fig. 2. De benrika gravarna är oftast högar eller sten-sättningar av betydande mått som t. ex. storhögen i Viby, Kalmar sn (RAÄ 33), Uppland. Foto S. Söder-berg. — The mound at Viby, Kalmar parish, Upp-land.

Tabell 1. Förteckning över de osteologiskt bearbetade gravarna med fullständiga fynduppgifter. — List of analysed graves. Fyndlokal Sm. Sö. Nä. U p . Gamleby sn, G u n n e r s t a d S o r u n d a sn, Hoxla Spel vik sn. L a n d s h a m m a r VansÖ sn, H u s b y , Ingjaldshögen Östertälje sn, Karleby Oversclö sn. Algö Ö r e b r o k:n, kv. Rådhuset Adelsö sn. Skopintull G a m l a Upsala sn, Västhögen K a l m a r sn, Viby Spånga sn, Rinkeby T ä b y sn, Arninge Vallentuna sn. Rickebv Vendel sn, Ottarshögen Fornl. nr 60 201 36 59 1 120 48 123 33 178 75 2 7 b 1 Anl.nr 1 A 22 1 1 5 3 1 Benmängdr1 liter 38 67 77 60 15 50 10 50 0,5 65 17 90 32 10 Datering 600-tal vendellid 600-tal 800-tal 7 0 0 - 8 0 0 - t a l 600-tal 7 0 0 - 8 0 0 - t a l 900-tal 500-tal 900-tal 600-tal 8 0 0 - 9 0 0 - t a l 600-tal 400-tal Nr på kartan 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Fig. 3. Rekonstruktion av den dödes och offerdjurens ungefärliga läge på bålet i Rickebygraven kunde göras tack vare att kremationen ägt rum direkt på gravplatsen. Teckning U. Malmsten. — Reconstruction of the position of the dead and the sacrificedanimals in the Rickeby grave was possible because the grave contained the undisturbed remains of the pyre itself.

148 S. Sten & M . Vretemark

Fig. 4. 2;a halskotans tandutskott från fem männi-skor i Arningegraven. Flerbegravningar kan tyda på att människooffer ibland ingick i bålceremonielet. Foto M. Vretemark. — Fragments of cervical verte-brate from five persons in the Arninge grave suggest that humans were sometimes sacrified during the cremation ceremony.

kålen med undantag av Ingjaldshögen, Ottars-högen och Uppsala Västhög, som är vedertag-na n a m n .

Gravarna hör samtliga till yngre järnålder. De täcker i stort tiden från 400-talet till och med 900-talet e. Kr. (tab. 1). U n d e r denna period i svensk förhistoria var seden med djuroffer i samband med gravläggningen som mest ut-bredd. Beträffande gravskick uppvisar storgra-varna en rad gemensamma drag. I de flesta fall rör det sig om högar eller stensättningar av

be-tydande mått som ofta ligger på en framträdan-de plats i terrängen (fig. 2). Där har framträdan-de varit avsedda att synas väl och vittna om den grav-lagdes betydelse. I dem finns kraftiga brand-lager med imponerande benvolymer och oftast mycket rika fynd. Själva kremationen tycks i allmänhet ha ägt rum direkt på gravplatsen

(fig.

Samtliga gravar visade sig vara mansgravar. Tre av dem innehåller dock ben från både män och kvinnor. I Uppsala Västhög hade minst en man och en kvinna gravlagts vilket visade sig vara fallet också i Ottarshögen. Flest gravlagda fanns i Arningegraven med inte mindre än fem personer, däribland en kvinna (fig. 4). I ett fall har könet inte kunnat bestämmas. Det gäller Rinkebygraven som innehåller ben från en vux-en samt ett spädbarn. Utifrån gravgodsets sam-mansättning kan dock också denna grav antas vara en mansgrav.

Det är svårt att avgöra om brandgravar, där fler än en person kremerats på samma bål, vitt-nar om människooffer eller om att fler personer råkat dö samtidigt. Troligen finns båda varian-terna i det arkeologiska materialet men när det gäller de i denna artikel behandlade flerbegrav-ningarna ligger offertanken närmast till hands. Ottarshögen, Uppsala Västhög och

Arninge-Tabell 2. Köns- och åldersbestämningar av de gravlagda. — Determination of sex and age of the deceased.

Fyndlokal Sin. Gamleby sn, G u n n e r s t a d Sö. S o r u n d a sn, Hoxla Spelvik sn, L a n d s h a m m a r V a n s ö , sn, Ingjaldshögen Östertälje sn, Karleby Överselö sn, Algö Nä. Ö r e b r o , kv Rådhuset Döds. Id Infant - 1 •rsinlervall (etter Adultus 1 8 - 4 4 m i n m Sjovold 1978, s M a t u r u s 3 5 - 6 4 m 103) Senilis 5 0 -Adull vuxen m ni m U p . Adelsö sn, Skopintull G a m l a Upsala sn, Västhögen K a l m a r sn, Viby Spånga sn. Rinkeby T ä b y sn, Arninge Vallentuna sn, Rickeby Vendel sn, O t t a r s h ö g e n Im !" x m m f m m = man 1 = kvinna x = ej könsbestärnd individ T«nw<nmnt 83(1988)

Fig. 5. Ett pannfragment med spår av yx- eller svärdshugg över näsroten avslöjar hur mannen i Orebrograven dött. Snittytan, utan spår av läkning, visar all döden varit omedelbar. Foto U. Nordh. — A bone-fragmenl from the forehead showing signs of a blow with an ax or sword teils us how the man in the Örebro grave died.

graven kan dölja offrade människor. I den sist-nämnda med hela fem samtidigt kremeradc personer förefaller det mest troligt. Graven är så rikt utrustad att de olika personerna, om de haft likvärdig status, också borde ha fått enskil-da gravar vilket trots allt var brukligt. Att män-niskooffer emellanåt ingått i gravritualen i Skandinavien linns ingen anledning att betviv-la. I andra delar av det germanska kulturområ-det är kulturområ-det ett accepterat faktum att tjänare fått följa med i graven (se t. ex. Miiller-Wille 1980, s. 154; Seger 1913—15, s. 337). Några svenska gravar från yngre järnålder visar också otvety-digt på offer. Den mest kända är Bollstanäsgra-ven, Fresta sn i Uppland där två halshuggna män fått följa sin herre i graven (HemmendoiT 1984, s. 4 ff).

Gravarna rymmer, med undantag av Rinke-bygraven, endast ben av vuxna personer. Döds-åldern skiftar inom ett stort intervall; mellan 20—30 år och över 50 år (tab. 2). Dödsorsaken kan vanligen inte fastställas på kremerat mate-rial. I en av gravarna vittnar dock de små frag-menten om hur döden kommit. M a n n e n i Ore-brograven hade träffats av ett kraftigt yx- eller svärdshugg mellan ögonen. Hugget var ome-delbart dödande vilket framgår av att det inte fanns spår av läkning runt huggytan (fig. 5). bcnvolymerna i storgravarna avslöjar att tal-rika djuroffer förekommit vid bålbränningen.

De kremeradc resterna av den gravlagde själv uppgår i allmänhet till högst 4 liter (Gejvall 1948, s. 157). Den osteologiska analysen av-slöjar vilka djur som offrats, hur många (upp-skattningsvis) av varje art, djurens ålder, ibland kön och eventuella skador. I viss utsträckning ges cn uppfattning om husdjursinnchavet och tillgången pä djur. Urvalet är dock sannolikt styrt av religiösa föreställningar. Art fördel -ningen varierar dessutom beroende på olika faktorer som t. ex. skilda seder under århund-radena och inte minst på den dödes status. Hedniska djuroffer vid gravbål är kända genom historiska källor. Araben Ibn Fadhlan har be-skrivit en vikingabegravning år 922 e. Kr. i Vol-gabulgarernas land vid Svarta Havet. Där off-rades en hund, två hästar, två nötdjur, en höna, en lopp sann en slavinna (Baek Simonsen 1981, s. 56 ff).

Djuren som identifierats kan indelas i två hu-vudkategorier de som brukats och de som ätits (tab. 3). Bruksdjuren är främst häst och hund, men även katt och jaktdresserade rovfåglar. Av dessa djur kan vanligen ben från alla kropps-delar identifieras, vilket visar att hela djuret brändes på bålet. De ingick i gravgåvan och åt-minstone häst och hund utgjorde en lika viktig del av utrustningen som väl de personliga toa-lettredskap, köksutensilier etc. som den döde lått med sig.

150 5. S t e n & M . Vretemark

Tabell 3. Fördelning av antal individer/art i gravarna. — Distribution of individuals/species in the graves.

Häst ( E q u u s caballus) Mund (('anis tämiliaris) Får/Get (Ovis arics/Gapra hircus) Nöt (Bos taurus)

Svin (Sus domesticus) Katt (Felis catus) Berguv (Bubo bubo)

Pilgrimstalk (Falco peregrinus)

Duvhök (Accipiter gentilis)

Sparvhök (Accipiter nisus) T a m - / g r å g å s (Anser anser (dom Vildänder (Anatinac sp.)

]) T a m h ö n a (Gallus gallus domesticus) O r r e ( L y r u r u s tctrix)

j ä r p e (Tetrastes bonasia) T r a n a ( G r u s grus) Stare (Sturnus vulgaris) Duva ((lolumba sp.) G ä d d a (Ksox lucius) Torsk ( G a d u s m o r h u a ) A b b o r r e (Perca fluviatilis)

Braxen (Abramis bräma)

Mört (Rutilus rutilus) Sik ( C o r e g o n u s sp.) Lo (klor) (Lynx lynx) Björn (klor) (Ursus arclos) S:a Gunner-siad' 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 11 Hoxla1 X X X X X X X Lands- Ingjalds-hammar högen" Karleby

3 9 6 5 10 1 1 1 1 2 1 1 1 1 43 x 1 x 1 X 1 X 1 X 1 X 1 X X X 1 X X 1 8 Up 2 6 2 2 4 1 1 1 1 1 1 1 23 Ört-b r o ' " 1 1 1 1 1 1 1 7 Skopm-m i l " X X X X X X X X X X X Väst-högen* 1 1 1 1 1 2 7 "Vibv 6 6 2 1 1 1 1 1 1 1 1 X X 24 Rinkeby 3 3 2 2 2 2 1 1 1 1 1 18 Ammge 7 11 4 2 X 38 Orrars-Rickebv högen 1 4 3 4 1 1 1 1 4 1 1 2 1 1 3 1 1 1 1 1 X 26 7

' Fribcrg-Joharuwon 1978, s. 57, endast lagdanalysen har gjorts av Sten & Vretemark. '* Analysen ej hell slutlord varför individantalaberäkningar inte kan utföras.

•*' Materialet är ej k plett. Antalet individer av varje art kan i verkligheten vara betydligt större.

j f r | * «å> *

Fig. (>. I samtliga gravai hittades ben från hundar. Vibygraven innehöll sex individer, vilket framgick av bl.a. nackleder och 2;a halskolans landutskoit. Inn» J. Lofthus. — Occipital condyies and cervical verte-brate from al leasl sl\ dögs in the Viby grave.

Den andra kategorien av djur utgörs av nöt, lår, get, svin samt tamfågel, dvs. höns och gäss. Av dessa djur finns ibland hela kropparna re-presenterade i benmaterialet. Ofta rör det sig dock om utvalda delar, dvs. ben från köttstyc-ken som utgjort den dödes färdkost. Det är dock inte uteslutet att också en del av de djur som ge-nom benfynden bedömts ha lagts hela på bålet i själva verket slaktades före bålbränningen. Köttet kanske användes vid en rituell måltid. Slakt- och matavfallet slängdes sedan på grav-bålet och därigenom skulle alla kroppsdelar fin-nas i brandlagret. Vid tolkningen av den osteo-logiska analysen uppfattas det som att djuren offrats hela.

Det mest företrädda offerdjuret är hunden som finns i samtliga i denna artikel behandlade gravar (fig. 6). Anda upp emot 11 stycken har påträffats i en och samma grav (Arningegra-ven). Vid en närmare analys, då den metriska dokumentationen utvärderats, framgår att oli-ka typer finns representerade. Dessa skilda ra-ser (?) har fyllt olika funktioner som t. ex. vakt-, vall- och jakthundar. I Skopintull och Lands-hammargraven finns ett par ovanligt små indi-vider, endast ca 35 cm höga (tab. 4). Dvärg-hundar av detta slag är mycket sällsynta i så-väl förhistoriska som medeltida fyndsamman-hang.

Patologiska förändringar hos h u n d a r n a no-terades i några gravar. Förslitningar i armbags-leder och kotor, sannolika åldersförändringar, konstaterades i Skopintull, Algö-, Arninge-, Viby- och Landshammarsgraven. En av hund-arna i Ottarshögen hade dessutom ett läkt ben-brott pä svansen.

Hästar finns i alla storgravarna utom i Ot-tarshögen. Att häst saknas där är mer kronolo-giskt än socialt betingat. Graven är folkvand-ringstida och djuroffrandet hade då ännu inte blivit så utbrett som under efterföljande perio-der. I Arningegraven påträffades inte mindre än sju hästar. Tre av dem, samt hästen i Ricke-bygraven och en av dem i Algögraven, hade spätt, en ledåkomma orsakad av överansträng-ning i hasleden. Möjligen har man medvetet valt lite äldre och delvis utslitna djur istället för de unga, produktiva och därmed dyrbarare djuren. Några unghästar kunde inte beläggas i materialet. Samtliga individer hade fullt ut-vecklade skelett vilket visar att de var äldre än ca 5 år. Storleken visar sig vara lika våra nutida gotlandsruss: ca 130—140 cm i mankhöjd.

Slaktdjuren nöt, lär, get och svin är oftast re-presenterade av ungdjur, vilket tyder på god tillgång av köttproducerande djur. Höns och gäss är vanligt förekommande, både som ung-fåglar och fullvuxna. Beträffande gässen är det svårt att avgöra om det är tam- eller vildgäss vil-ka osteologiskt är nästan omöjliga att skilja åt. Troligen finns båda i gravmaterialen. På sam-ma sätt är det svårt att skilja mellan får och get, i synnerhet på bränt material; i de fall det varit möjligt pekar de flesta bestämningarna på får. I Arningegraven finns dock en säker get.

Benfynd av hittills nämnda arter är väldoku-menterade i brandgravar från yngre järnålder genom tidigare osteologiska analyser. Däremot saknas motsvarighet till den mångfald fågel-arter som kunnat beläggas i de benrika gravar-na. Utöver höns och gäss finns tio arter, därav fyra rovfåglar, representerade. I de analyserade

Tabell 1. Uppskattade mankhöjder bos hundarna i några av gravarna. — Estimated heighl ol withers of the ilo^s III sonu- ol ilu- graves.

Totall . m i , i l S t i n a 6(1— 75 u n Mellanstora 50—60 i in S i n . i 40—50 cm I )vårgstora < 4 0 ( in I . . i n i u l s l i i i m i i i a r Karleb) Algö R i n k c l n Arninge Rickeb) ( Ittarshögcn Skopintull 9 (> 3 II 4 3 1 2 1(1 2 ( 1 1 i n ) ml 5 1 1 6 2 1 2 1 „i) 1 m) 2 m) 2 1 1 3 ( 2 ni) 1 1 ( 1 111) m = hane l-orm,trtrun lH i ( l < f 8 8 )

152 S. Sten & M . Vretemark

g r a v a r n a u t o m O t t a r s h ö g e n och K a r l e b y g r a -ven finns e n eller oftast flera rovfåglar. D e s s a h a r varit d r e s s e r a d e j a k t f å g l a r s o m u t g j o r t e n mycket värdefull del av g r a v g å v a n . D e ö v r i g a v i l d a a r t e r n a ä r s a m t l i g a s å d a n a s o m u t g j o r t b y t e n vid falk- och h ö k j a k t e n . D e h a r givits d e n d ö d e i e g e n s k a p av j a k t b y t e n , k a n s k e för att t r y g g a h a n s f o r t s a t t a j a k t l y c k a .

A n d r a t e c k e n på j a k t i n s k r ä n k e r sig till t r e g r a v a r m e d lo- o c h / e l l e r b j ö r n k l o r (fig, 7).

Ef-Fig. 7. Lo- och björnklor, troligen från pälsverk, fanns i fyra av gravarna. — Claws of lynx and bear were lound in four graves.

t e r s o m i n t e n å g r a a n d r a b e n h i t t a t s av d e s s a d j u r tycks d e t r ö r a sig o m klor s o m s u t t i t k v a r i p ä l s v e r k . K ö t t från h j o r t d j u r h a r h e l l e r i n t e in-g å t t i l ä r d k o s t e n . D j u r b e n s m a t e r i a l e n verifi-e r a r s å l verifi-e d verifi-e s d verifi-e n bild s o m slakt- och m a t a v f a l l från s a m t i d a b o p l a t s e r i M e l l a n s v e r i g e givit. J a k t på h j o r t d j u r h a r spelat e n m y c k e t u n d e r

o r d n a d roll för f ö r s ö r j n i n g e n (se t. ex. V r e t e -m a r k 1982 b; E r i c s o n , I r e g r e n , V r e t e -m a r k 1988). F i s k e t s b e t y d e l s e i kosthållet u n d e r y n g r e j ä r n å l d e r k o m m e r s ä l l a n till u t t r y c k i g r a v m a t e -r i a l c n , k a n s k e d e l v i s b e -r o e n d e på att d e s m å f i s k f r a g m e n t e n i n t e alltid u p p m ä r k s a m m a t s vid u t g r ä v n i n g e n . I d e flesta av s t o r g r a v a r n a finns d e t d o c k fiskfynd. D e s s a s p e g l a r lokalt fiske av söt- o c h b r a c k v a t t e n s f i s k a r . G ä d d a ä r v a n l i g a s t , m e n a b b o r r e , t o r s k , sik och k a r p -fiskar h a r o c k s å i d e n t i f i e r a t s . H u r f ö r h å l l e r sig n u djuroffren i s t o r g r a v a r n a till d e a l l m ä n t f ö r e k o m m a n d e offren i s a m t i -d e n s v a n l i g a g r a v a r ? F ö r u t o m att -d e t ä r m å n g a fler i n d i v i d e r p e r g r a v ä r d e t o c k s å b e t y d l i g t fler a r t e r r e p r e s e n t e r a d e i s t o r g r a v a r n a . D e n r e l a t i -va f ö r d e l n i n g e n m e l l a n offerdjuren v i s a r o c k s å k l a r a s k i l l n a d e r . P å s a m t i d a y n g r e j ä r n å l d e r s -gravfält i M e l l a n s v e r i g e , t . e x . V å r b e r g , fornl. 3 4 B o c h 35 B i H u d d i n g e sn ( I r e g r e n 1972) o c h L u n d a , fornl. 2 7 , L o v ö sn ( P e t r é 1984) ä r h u n d 100 % 90 80 70 60 50

4 0

r

Fig. 8. Häst, nöt och svin ut-gör en betydande andel av de lama offerdjuren i stor-gravarna. I gravar pa sam-tida " v a n l i g a " gravfält är däremot lar och bund klart dominerande. — Relative distribution of the domestie sacrifieial animals in the graves rich In bones vs. two contemporary " n o r m a l " burial grounds.

lit; 9. Fågclklor funna i gravarna. Från ovan berguv, duvhök, pilgrimsfalk och sparvhök. Foto M. Vrete-mark. — Claws ol birds found in the graves. From top; eagle owl, goahawk, peregrine falcon and spar-rowhawk.

och får de klart dominerande offerdjuren. De utgör mer än två tredjedelar av det totala anta-let djur i gravarna. I storgravarna däremot ut-gör hund + får och get endast ca hälften av offer-djuren. Andelen häst + svin + nöt är då istället betydligt större (fig. 8). Troligen kan ett grav-falts allmänna statusnivå ganska väl avläsas ge-nom att väga des.sa båda grupper av offerdjur mot varandra.

En självklar d d av gravgåvan i storgravarna är de till jakt dresserade falkarna och hökarna. Spåren av den exklusiva jaktlörmen under for-historisk tid utgörs idag endast av förbrända benrester av själva jaktlägeln. De små fragmen-ten är trots sin lifragmen-tenhet fulla av artkarakteristika som avslöjar vilka rovfågelsarter man dressia i de (lig. 9). Några andra tillbehör har inte dirckl kunnat beläggas även om de säkert finns i form av t. ex. remändebeslag, bjällror, nitar, märlor

m. m. som suttit på de remmar med vilka fågeln hållits samt på falkenerarens obligatoriska handske. Eftersom lämningarna av jaktfågeln är så ringa och kräver en osteologisk analys lör att upptäckas har denna dyrbara gravgäva inte kommit att uppmärksammas i brandgravarna. Genom storgravsprojektet har dock lälkene-ringens tidiga historia i Sverige kunnat skrivas (Vretemark 1983).

De äldsta gravfynden av rovfågel är från Gamla Uppsala högar vilket tyder på att jakten böljade utövas i Sverige under 500-talet e. Kr. Senast omkring år 600 var jaktformen fullt etablerad. Riktigt benrika mansgravar från 600—700-talen visar sig alltid innehålla rov-fågelsben. Den mest använda dagrovfågeln i Sverige var utan tvivel duvhöken som påträffats i 18 av 21 kända gravar med rovfågelsben. Sparvhök finns belagd i en och pilgrimslälk i tre gravar. Hökarna lämpar sig bäst i skogig och kuperad terräng. Falkarna däremot kräver sto-ra öppna arealer när de jagar, vilket begränsar användningsmöjligheten. I flertalet gravar finns dessutom nattrovläglar. Det är berguven som troligen nyttjats som lockfågel vid jakten. An i våra dagar förekommer kråkskytte lör UV — dock med uvattrappcr istället fiir rikliga ugglor.

Av en germansk lagtext frän 600-talet (Lex Baiuwariorum) framgår att just pilgrimslälk, duvhök och sparvhök v a r d e vanligaste jaktlag-l a m a på kontinenten. Att genomgående dessa läglar förekommer i del svenska gravmaterialet visar tydligt att del är fråga om jakt! rånade rov-fåglar. I samma lagtext nämns också vad man främst jagade. Det var tranor, vildgäss, vild-änder, hönsfaglar samt duvor. Ben från dessa fågelarter finns i merparten av gravarna med rovfagelsben. Gravgåvan omfattade således inte bara "jaktredskapet" — den dresserade rovfågeln — utan också jaktbyten.

Jaktlörmen, som hittills bara finns förhisto-riskt belagd i östra Sverige (fig. 11), framför allt i Mälardalen, har troligen kommit dit som cu kontinental " m o d e t r e n d " . De nordiska stor-männen kan till en böljan halt utländska lälkc-nerare i sin tjänst. I)< kan också ha vistats nere på kontinenten under en längre tid och kanske haft tränade jakt fåglar med sig hem.

De rika gravgåvorna och själva

154 S. Sten & M . Vretemark

Fig. 10. Runstenen från Balingsta sn i Uppland (U855) avbildar en komplett jaktscen med ryttare, hundar, tränade rovfåglar och det flyende bytet. Teckning ur Peringskiölds M o n u m e n t a . — T h e runestone from Balingsta parish in Uppland shows a compleat hunting scene with a rider, dögs, traincd raptors and the prey itself.

n i n g e n s ofta b e t y d a n d e m å t t och e x p o n e r a d e läge v i s a r att d e n g r a v l a g d e ä g d e h ö g s a m h ä l l e lig s t a t u s u n d e r sin livstid. I d e s t o r a b e n m a t e i ialen finns s o m r e d a n f r a m k o m m i t liera y t t e r -l i g a r e t e c k e n på att d e d ö d a t i -l -l h ö r d e ett ö v r e socialt skikt. D e n s t o r a m ä n g d e n offrade d j u r r e p r e s e n t e r a d e s ä k e r l i g e n i sig ett h ö g t v ä r d e . M a n föreställer sig a t t d e e f t e r l e v a n d e k a n s k e gjort en s t ö r r e försakelse n ä r d e låtit t. ex. sju h ä s t a r gå u p p i rök, ä n niir d e lagt d e n d ö d e s p e r s o n l i g a v a p e n u t r u s t n i n g p å b å l e t . D e t ä r n a -t u r l i g -t v i s inle b a r a svår-t u -t a n hell omöjlig) all relativt v ä r d e r a d e olika g r a v g å v o m a . D o c k ä r det u p p e n b a r t att d e s o m avstått från sju h ä s t a r d i e r 21 n ö t d j u r , l å r o c h svin m å s t e h a hall gotl o m d j u r cliei s o m c n s å d a n å d e r l å t n i n g av h u s d j u r s s t o c k e n varil möjlig. D å s t o r a d j u r b e s ä t t -n i -n g a r k r ä v e r b e t y d a -n d e a r e a l e r li-n b e t e och slätter, förefaller d e s o m h e d r a t s m e d dessa ö v e r d å d i g a djuroffer o c k s å h a haft s t o r a j o r d -e g -e n d o m a r . D -e n t r ä n a d -e falk-en -ell-er h ö k -e n

ut-Fig. 11. Spridningskarta över rovlagelsfynd i gravar från yngre järnålder. Utöver de i artikeln behandlade gravarna finns ben från offrade rovfåglar i följande tio gravar: Up., G:a Uppsala sn, Osthögen, Valsgärde båtgravarna 6 och 7; Spånga sn, fornl. 190, A5 samt Vendel sn, båtgrav III. So., Huddinge sn, fornl. 35B, A32; Östertälje sn, fornl. 1, A15. Vsml., Fellingsbro sn, fornl. 83, A37. Ög., Askeby sn, Solberga ( S H M 21921). Sml., Skärstad sn, fornl. 5. M a p with linds of raptors in graves from the late Iron Age.

Fig, 12. Amulett tillverkad av en duvliöksklo funnen i i n spädbamsgrav (Spånga sn, RAA 168 A. Up.). Foto H. Hultgren. Stockholms stadsmuseum. — Amulel made from a goshawks claw. found in an infam's inave.

k o m a t t leva k v a r l ä n g r e i d e n o r r a d e l a r n a . I S v e r i g e fortgick d e t ä n d a in i 1000-tal m e n h a d e d å u p p h ö r t på k o n t i n e n t e n r e d a n n å g r a h u n d r a å r t i d i g a r e . D e t v a r k r i s t e n d o m e n s i n f l y t a n d e s o m främst o r s a k a d e förändringarna. K o n t i n e n t a l a m o t s v a r i g h e t e r till det n o r d i s k a d j u r -o f f r a n d e t finns s å l e d e s i n t e l ä n g r e fram ä n till 7 0 0 - 8 0 0 - t a l . G r a v s k i c k e t s o m d e h ä r u n d e r s ö k t a g r a v a r n a v i t t n a r o m ä r s å l e d e s i n t e d i r e k t j ä m f ö r b a r t m e d d e t k o n t i n e n t a l a u n d e r y n g r e j ä r n å l d e r . D e v ä r l d s l i g a ideal s o m g r a v m a t e r i a l e n s p e g l a r ä g e r d o c k s t o r ö v e r e n s s t ä m m e l s e . D e t h a n d l a r o m e n livsstil, till fullo f ö r v e r k l i g a d vid d e frankiska h o v e n i d e n u n g a feodala k u l t u r e n på k o n t i n e n t e n . Att d e t v a r d e n e u r o p e i s k a ö v e r k l a s -sen m a n s ö k t e e f t e r l i k n a h ä r i N o r d e n g e r j u s t u t ö v a n d e t av f a l k e n e r i n g e n b r a b e s k e d o m . D e n n a n o b l a s p o r t v a r mycket o m h u l d a d i n o m d e n g e r m a n s k a a d e l n . SA' A A ^ ^ - ' % V

Fig. 13. Vid de osteologiska genomgångarna av storgravarna har i samtliga fäll fragment av artefak-ter påträffats, oftast spelbrickor, k a m m a r och kera-mik, ibland även metallföremål och glas. Vid ge-noragången av Landshammarsgraven påträffades bl.a. elt föremål i verrotcrie cloisonnée saml etl guldbeslag. Teckning B. Handel. — Finds from the grave, Landshammar. An object made in verroterie cloisonnée and a gold mount with bead decoration.

g ö r o c k s å en mycket d y r b a r g r a v g å v a s o m k a n ske m e r ä n n å g o t a n n a t f r a m h ä v e r d e n g r a v l a g -d e s sociala s t ä l l n i n g . M y t kel k u n s k a p , ti-d och t å l a m o d h a d e i n v e s t e r a t s i d e n falk eller hök m a n offrade p å bålet. G r a v a r n a v i t t n a r o c k s å o m - S k a n d i n a v i e n s i n t e n s i v a f ö r b i n d e l s e r m e d k o n t i n e n t e n . I n t e n -s i t e t e n l å t e r -sig m å h ä n d a bä-st a v l ä -s a -s g e n o m d e s t a r k a s t r ö m n i n g a r pä d e t k o n s t n ä r l i g a p l a n e t s u m f y n d m a t e r i a l e n ger e x e m p e l på, m e n ä v e n grav skicket i sig v i s a r på k o n t a k t e r . B r u k e t av djuroffer o c h b å l b r ä n n i n g v a r u r s p r u n g l i g e n spritt ö v e r h e l a d e t g e r m a n s k a o m r å d e t m e n

Referenser

Back Simonsen, J. 1981. Vikingerne ved Volga. Ibn Fad-lans rejseheskrivelse. Wormianum.

Ekelund, G. 1958 Rapport över undersökning av Gunnerstad 1:6 Gamleby sn i Smaland. Otryckt rapport ATA. Ericson, P , Iregren, E. & Vretemark, M., 1988.

Ani-mal exploatation at Birka. Fornvännen. Stockholm. Gejvall, N-G. & Sahlström K.E. 1948. Gravfältel pä

kyrkbacken i Horns sn, Västergötland, del II. Vitterhets-akademiens handlingar del 60:2.

I lemmendorf, O. 1984. Människooffer. Fornvännen. Stockholm.

Iregren, E. 1972. Värhy och Varberg II Theses and Papers in North European Archaeology I. Stock-holm.

L a m m . J . P . 1962. Ett vendeltida gravfynd lian Spel-vik. Stockholm.

Lindqvist; S. 1936, Uppsala Högar mh Ottarshögen. Stockholm.

Miiller-Wille, M. 1980. Kungliga och furstliga gra-var under merovingertiden i Central- och Väst-europa. I: Vendellid. Historia i fickformat, s. 144— 1 f>7. Stot kholm.

Petré, B. 1984. Arkeologiska undersöknmgai pa l.uvii. Del 4. Studies in North European Archaeology. Stock-holm.

Rvdh, H. 1936. Förhistoriska utukrsöhmgrn på Adelsö. Arkeologiska monografier 21. Stockholm. Sjösvärd, L. 1982. A Vendel warrior from

Vallen-tuna. T h e grave. Studies 2. Transactions oj the Boat-grave Symposium in Stockholm. February 2—3 1981.

Ed. j . P . L a m m & H.-Å. Nordström. T h e Mu-seum of National Antiquities. Stockholm.

156 5. Sten & M. Vretemark

Sjavold, T. 1978. Inference concerning the age distri-bution of skeletal populations and some conse-quenses for paleodemography. Antrop. Közl 22. Academia Kiadö, Budapest.

Seger, F. 1913—1915. Falkenbeize. Reallexikon der ger-manischen Altertumskunde. Aufl. I. Strassburg. Stolpe, Hj. & Arne, T.J. 1912. Graffältet vid Vendel.

KVHAA monogr. Slockholm.

Svensson, K. 1983. Vibyhögen, fornl. 33, Kalmar sn. Upp-land — dess forskningshistoria, rumsliga, näringsekonomi-ska och sociala sammanhang. Uppsats i arkeologi vid Stockholms Universitet. Stencil.

Varenius, C. 1960. Rapport över undersökning av

fornl. 201, Hoxla 11', Sorunda sn, Söderman-land. ATA.

Vretemark, M. 1982 a. A Vendel Warrior from Val-lentuna. Human remains and animal offerings: I: Vendel Period Studies. Studies 2. Transactions of lhe Boatgrave Symposium in Stockholm. February 2—3, 1981. Ed. J.P. Lamm & H.-Å. Nordström. The Museums of National Antiquities. Stockholm. — 1982 b. Osteologiska analyser av djurbensmaterial frän

Lingnärc, Hällnäs sn, Uppland. Opublicerade rap-porter. Stockholms Universitet.

— 1983. Jakt med dresserad rovfågel i Sverige under yngre järnålder. Uppsats i arkeologi. Stockholms

Univer-sitet. Stencil.

Summary

During the years 1981 — 1985 the authors pro-cessed not previously analysed burnt bone ma-terial from 14 chieftains' graves from the Late Iron Age, mainly located in Uppland and Sö-dermanland. The majority of the graves are monumental and prominently placed in the countryside. Moreover all contain very large quantities of burnt bone; from 10 1 up to almost

100 1.

Most of the deceased are men. In the cases where the osteological material indicated the presence of women it is a matter of multiple burials which include at least one man. All the deceased are fully grown with the exception of one inlänt who was buried together with an adult.

The grave goods are invariably very rich, which shows the high rank of the deceased. T h e substahtial animal sacrifiées too indicate wealth. T h e animals which came to light belong to two categories: Those which are eaten and those which work. T h e former include cattle, sheep, goats, pigs, hens and geese. In many cases these, usually young creatures, are represented onl" by certain choice piéces of meat which pro-vided the viaticum of the deceased. T h e fishes which were found may also be regarded as suppliea for the journey. They are fresh- and brackish-water species which indicate local fishing.

T h e working animals are horse, dog, cat and trained raptors. These creatures were fully grown and whole carcases were placed on the pyre. T h e only wild animals present are several

species of bird, chielly the trained raptors, usu-ally goshawks, which constituted a very costly item of the grave goods. In addition there are several other birds which symbolize the rap-tors' prey. T h e only other remains of game in the graves are daws of bear and lynx which still adhere to the fur.

T h e n u m b e r of animals in the graves is very large: a maximum of 43 individuals (exduding humans) have been demonstrated in one and the same grave. In some graves there are pos-sible traces of h u m a n sacrifice.

T h e content of the bone materials from the chiefs' graves differs in several significant re-spects from those of "ordinary people". Apart from a lär higher number of sacrificed animals more species are represented. Hunting raptors are to be found, for instance, only in important graves with large quantities of bones. T h e same applies to the majority of the other species of wild bird. T h e proportion of sacrificed horses, cattle and pigs is obviously higher in the chiefs' graves. In average graves, on the other hand, dögs and sheep are the predominant species.

T h e fantastic animal sacrifices reveal con-sidcrable wealth. T h e chieftains' graves belong to the élite of the contemporary society. Not least the trained lälcons and hawks show the rank of the deceased. T h e raptors also provide an important link with the feudal upper d a s s on the Continent. T h e Nordic chiefs took their models from there.