I mötet med populärkulturen i förskolan - En studie om populärkulturens betydelse i barns lek och kulturer

BARN–UNGA–SAMHÄLLE

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

I mötet med populärkulturen i förskolan

En studie om populärkulturens betydelse i barns lek och kulturer

The meeting with popularculture in preeschool

A study about the meaning of popularculture among childrens play

and culture

Heléne Pinjefors

Förskollärarexamen 210hp Datum: 2019-06-13

Examinator: Jutta Balldin Handledare: Therese Lindgren

Förord

Jag vill tacka alla som har medverkat i mitt examensarbete, förskola, barn och vårdnadshavare som har gjort det möjligt att jag kunde genomföra min studie. Det var intressant och lärorikt att höra och se hur barn kan använda sig av populärkultur i andra sammanhang än i medier, såsom att använda sig av populärkultur i leken och även i samtal med varandra och pedagoger.

Jag vill även tacka min handledare Therese Lindgren, för alla goda råd genom arbetets gång. Det har varit en stor hjälp för mig att få sakkunniga och tydliga råd genom skrivprocessen.

Abstract

Syftet med studien är att bidra med kunskap och förståelse om barns användning av

populärkultur i förskolan, samt visa vilken betydelse barns kunskaper om populärkultur har i skapandet av barns kamratkulturer. Studien besvarar tre frågeställningar: Hur använder sig barn av populärkultur i förskolan? Vilken betydelse har populärkultur i barns lek? Hur ser relationen mellan barns populärkulturella kunskaper och delaktighet i lek ut? Studien utgår ifrån teorier kring sociokulturell teori, populärkultur, mediering, imitation och representation samt tidigare forskning inom forskningsområdet.

Empirin består av semi-strukturerade intervjuer av barn både enskilt och i små grupper i åldern 3 - 5 år. Samt av observationer ute på förskolans gård med barn i åldern 3 - 5 år. Det förekommer likaledes en inomhusobservation på en avdelning med barn i 3 – 5 årsåldern.

Resultatet av studien visar att barn har intresse av att använda sig av populärkulturen de tar del av i media, i andra sammanhang då barnen använder sig av populärkulturen bland annat i samband med lek i förskolan. När barnen leker med inslag av populärkultur med varandra, använder sig barnen av olika begrepp såsom mediering och imitation för att få förståelse över populärkulturen de tar del av i media. Barnen byter även erfarenheter med varandra i samtal om populärkultur. I samband med lek och samtal med och om populärkultur skapas nya

kamratkulturer på förskolan efter barns intresse och kunskaper av populärkultur.

I

Förord ...2

Abstract ...3

1 Inledning ...5

2 Syfte och frågeställningar ...6

3 Teoretisk förankring och begrepp ...7

3.1 Sociokulturell teori ... 7 3.2 Populärkultur ... 8 3.3 Mediering ... 8 3.4 Imitation ... 9 3.5 Representation ... 10 4 Tidigare forskning ... 11

5 Metod och material ... 16

5.1 Urval ... 16

5.2 Genomförande ... 17

5.3 Etik ... 19

6 Resultat och Analys ... 21

6.1 Analys av barns användande av populärkultur i förskolan ... 21

6.1.1 Imitation av ”Bolimboompadraken” ... 21

6.1.2 Prinsesslek ... 23

6.1.3 ”Actionhjältelek” ... 25

6.1.4 Två pojkar bygger en ”Paw-Patrol”- hinderbana... 26

6.1.5 ”Samtal om ”Hitta Nemo” ... 27

6.2 Populärkultur i förskolan... 28

6.3 Populärkultur i andra sammanhang än i media ... 29

6.4 Barns behov och kännedom om populärkultur ... 31

7 Diskussion ... 33

7.1 Resultatdiskussion ... 33

7.2 Metoddiskussion ... 37

7.3 Vidare forskning ... 38

1 Inledning

Populärkultur är något som blivit en större del av barns liv och uppväxt i dagens samhälle. Enligt Corsaro (2015) tillbringar barn mer tid på att titta på olika sorters medier för varje år som går. Detta kommer sig av att den digitala teknologin har utvecklats, vilket har gjort att barn har mer tillgång till både populärkultur och olika sorters media idag. Samtidigt har det enligt Sparrman (2002) bedrivits lite forskning om yngre barn och populärkultur i Sverige. Även enligt Corsaro (2015) har det inte heller gjorts många studier om hur barn uppfattar populärkulturen de ser i medier och hur de relaterar populärkulturen till deras egna erfarenheter. För enligt honom ägnar sig gärna barn i kamratkulturer i förskolan med att reproducera populärkultur i leken, det här gör barnen för att den ska bli mer begriplig för dem. Efter att ha läst om att forskningen om

populärkultur och forskningen om hur barn uppfattar populärkultur är eftersatt, har jag valt att göra en studie om hur barn använder sig av populärkultur i förskolan. Detta gör jag eftersom jag själv tycker att det saknas kunskaper om det bland pedagogerna på förskolan, då jag ofta sett att lekar med inslag av populärkultur har förbjudits på grund av att det saknas kunskaper om det. I min studie kan man läsa om hur barns lekar med populärkulturella inslag i förskolan, leder till att barn skaffar sig gemensamma kunskaper om populärkulturen de ser i media. I studien kan man se hur barnen i studien får mer kunnande om populärkulturen de ser i media genom att använda sig av att imitera och mediera sig till nya kunskaper i leken och samtalen med kamrater och pedagoger. I Lpfö 98/2016 (s. 10) står det: Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar

intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa. Förskolan ska vidare sträva efter att barnen utvecklar sin skapandeförmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama. I relation till min framtida profession som

förskollärare anser jag att jag som pedagog har en viktig roll i att hjälpa barnen i att få nya kunskaper om populärkulturen de tar del av i medier eftersom barn idag tillbringar mer och mer av sin barndom med media. Barns anspråk att söka förståelse över populärkultur de ser i media har uppkommit på senare tid, eftersom de tillbringar mer tid med media. Förståelsen söker de bland annat genom att använda sig av populärkulturen i andra sammanhang i förskolan. Detta gör att vi pedagoger behöver få mer kunskaper om hur vi ska hjälpa barn att få tillgång till att reproducera populärkulturen de ser i media i förskolan genom att vara mer förstående och tillåtande på förskolan när barn vill leka lekar med inslag av populärkultur.

2 Syfte och frågeställningar

Studiens syfte är att jag vill förstå och bidra med kunskap om barns användning av populärkultur i förskolan, samt visa vilken betydelse den har för deras kamratkulturer.

Frågeställningar:

Hur använder sig barn av populärkultur i förskolan?

Vilken betydelse har populärkultur i barns lek?

3 Teoretisk förankring och begrepp

I den här delen kommer jag gå igenom mitt val av teori och de fyra begrepp jag har valt att använda mig av i den här studien. Då jag har gjort en studie på hur barn använder sig av populärkultur de ser i media i förskolan, samt vilken betydelse populärkulturen har för deras kamratkulturer. Mitt val av teori föll på den sociokulturella teorin eftersom barnen i studien får kunskaper om populärkultur de ser i media tillsammans med varandra. De fyra begrepp jag har valt att använda mig av i den här studien är populärkultur, mediering, imitation och

representation, då jag använder dessa begrepp som analysverktyg för att få syn på hur barn får kunskaper om populärkultur de ser i media när de använder sig av populärkulturen i leken och samtalen på förskolan. Här nedan presenterar och definierar jag begreppen för sig.

3.1 Sociokulturell teori

Jag har valt att göra min studie utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Enligt Hägglund (1989) har den sociokulturella teorin sitt ursprung ifrån dess anfader Vygotskij (1896 - 1934). Vygotskij levde i Ryssland där han verkade som psykolog och forskare, men hans teorier blev inte kända förrän efter hans död. Jag har valt att tolka den sociokulturella teorin efter hur Säljö tolkar den.

Säljö (2000) skriver att människor antingenlär sig gemensamt i samspel med varandra eller

individuellt. I ett sociokulturellt perspektiv kan vi människor använda oss av olika resurser som finns till viss del hos oss människor, delvis i den sociala interaktionen och till viss del i vår miljö. Dessa resurser har det gemensamma namnet kultur inom den sociokulturella teorin, då idéer, värderingar, kunskaper och andra resurser som vi lär oss genom interaktion med varandra ingår i begreppet. Inom detta begrepp ingår även alla fysiska redskap som vi använder oss av i vår vardag, vilka samlas under begreppet artefakter. Dessa redskap, består av verktyg av olika instrument för mätning, vägning och olika former av informations- och

kommunikationsteknologi. Detta betyder att kulturen både ärmateriell och immateriell, men att

det finns ett samspel mellan dessa dimensioner. Människans lärande utvecklas fortare när den tar hjälp av dessa artefakter som jag har nämnt. Det är när människan använder sig av artefakter för att utveckla sina kunskaper som Vygotskij kallar detta för mediering (Säljö, 2000). I min studie får barnen kunskaper om populärkulturen de ser i media, genom interaktioner med andra kamrater när de leker med varandra med inslag av populärkultur. Men de får även ibland nya kunskaper helt individuellt när de till exempel imiterar populärkulturen i media medan de tittar

på den i media. Barnen tar även hjälp av olika artefakter för att få fler lärdomar om populärkulturen i leken.

3.2 Populärkultur

Begreppet populärkultur är ett centralt begrepp i detta examensarbete eftersom barnen leker lekar med inslag av populärkultur med varandra. Lindgren (2009) och Sparrman (2002) menar att populärkultur är det som anses populärt i folkliga ögon och är populärt för de flesta invånarna i samhället. Författarna menar att alla människor, barn som vuxna, kan identifiera fenomen som är förknippade eller relaterade till populärkultur. Det är sådan kultur som vuxna skapar för barn och

andra vuxna. Begreppet har blivit vanligare dåvi använder oss av mer media och teknik i

vardagen idag. Detta innebär enligt Säljö (2005) att den kommande generationen kommer att bli experter på att använda sig av olika textuella resurser såsom böcker, tidningar, data och surfplatta bland annat samtidigt. Följaktligen kommer barn i kontakt med populärkultur varje dag nu för tiden när de har tillgång till flera olika sorters medier såsom bland annat barnprogram på tv, surfplattor med bland annat film och spel samt böcker. Fast (2007) menar att på grund av att barn idag har tillgång till en lättillgänglig nätbaserad kommunikation, har det gjort att populärkultur och medier utgör en allt större och viktigare del av barns värld idag. Corsaro (2015) skriver även han att det barn tar del av i median får en större plats i barnens barndom idag på grund av att barnen spenderar mer tid vid media idag. Han skriver likaså att barnen gärna reproducera den symboliska kulturen som kan bestå av bland annat populärkultur i media eller böcker, när de leker tillsammans med andra kamrater till exempel i förskolan. Det här gör de för att

populärkulturen ska bli mer förståelig för dem. I min studie är begreppet relevant eftersom man kan se barnen använda sig av olika sorters populärkultur de ser i media såsom filmer av Disney och tv-program som de ser i tv i leken och samtalen på förskolan för att få mer förståelse över populärkulturen de ser i media.

3.3 Mediering

Mediering är när människan tar hjälp av olika artefakter för att utöka sina kunskaper som jag tidigare nämnde i avsnittet om sociokulturell teori.. Enligt Säljö (2000) utvecklar människan sin förståelse för omvärlden genom att använda sig av olika artefakter såsom språk, kommunikation och sociala praktiker. Då människan medierar med hjälp av artefakter, utvecklas människans

förståelse av omgivningen genom att människan tar hjälp av artefakterna för att få en ökad förståelse av olika sammanhang. Enligt Smidt (2009) kan barn lära sig tolka sin omvärld genom en kombination av mer kompetenta som kan bestå av (kamrater och vuxna), i samspel i lek och med kulturella verktyg såsom olika sorters media. Media kan användas som ett sorts

medieringsredskap som medierar kunskap till barnen om omvärlden när de tittar på media. Detta kan ske genom att mer kompetenta individer hjälper de barn med mindre kunskaper att förstå det de ser på i media. Detta kan ske genom att de mer kompetenta förklarar för den mindre erfarne vad som händer i media som de tittar på. Men det kan även ske genom att de leker i samspel med varandra då de får en förståelse över programmet och dess karaktärer.

I den här studien använder jag mig av begreppet mediering för att analysera de situationer där barnen använder sig av att medierar sig till förståelse om populärkultur de ser i olika media genom att använda sig av olika artefakter av olika slag såsom media, rekvisita, språk och kommunikation.

3.4 Imitation

Begreppet imitation kan användas på varierande sätt, men betydelsen av begreppet är att

efterlikna vad en annan individ gör. Enligt Jensen (2016) kan man göra det på tre olika sätt. Det första sättet genom mimiken, då människan kopierar en metod eller det sätt på hur man låter eller gör något. Det andra sättet är emulering, då man plagierar ett mål eller verkar mot ett givet slutresultat. Det tredje sättet består av att imitera, då människan kopierar målet och medlet i en relation. Imitationen kan individen göra antingen direkt eller fördröjd, det är bara de allra minsta spädbarnen som bara kan imitera direkt. Detta beror på att människan måste ha minnesförmåga till det hen vill imitera fördröjt och det har inte spädbarn. Imitation är en väg att få förståelse för det sociala. När vi imitera något för första gången så lär vi oss något nytt. Vid en direkt imitation sker lärandet direkt, men om någon observerar något och imiterar det vid ett senare tillfälle så sker lärandet vid imitationstillfället. Enligt Meltzoff (1988) kan både barn och vuxna imitera andra människor men även det de ser en person göra på tv, det vill säga handlingar som är

fiktiva. Enligt en annan forskare vid namn Harvard (2009), så kan man kalla sådan imitation som att imitera någon från tv, att man gör en avbild av populärkulturfigurerna eller att man gör en imitation som en representation. I min studie använder sig barnen av begreppet när de berättar om hur de imiterar direkt bolimbompadraken framför tv:n och gör fördröjda imitationer av

filmhandlingar och figurer i populärkulturens värld. Dessa olika imitationer gör de för att få populärkulturen mer förståelig för dem.

3.5 Representation

Begreppet representation kan betyda olika saker beroende på i vilket sammanhang begreppet används i. I det här fallet används begreppet när vi ska förklara den mentala representationen. Den mentala representationen består enligt Hall (2013) av två olika system. Det första systemet består av de föreställningar vi har av vår omvärld såsom människor vi har träffat och händelser vi har upplevt. Dessa föreställningar hjälper oss att förstå vår omvärld på ett meningsfullt sätt. I det andra systemet översätter vi våra tankar via tecken som organiserar vad in i ett gemensamt språk som förklarar våra tankar, genom att använda sig av tal, ljud och sång som

kommunikationsmedel. Språket gör att vi kan förmedla våra föreställningar till andra människor för att ge dem inblick i våra tankar och förstå hur vi tolkar vår omvärld. I min studie kan man se barnen berättar för varandra om sina föreställningar över både lekens handling och filmen och programmens handlingar. Barnen i studien berättar för varandra om vilka föreställningar de har om populärkulturens värld för varandra.

4 Tidigare forskning

I det här avsnittet kommer jag att ta upp tidigare forskning som berör mitt forskningsområde. Jag börjar med att skriva om Corsaro (2015) som skriver om barns nya medievanor. Jag fortsätter med Sparrman (2002) som skriver om barns kultur. Forskarna Peterson, Madsen, San Miguel och Jang (2018) skriver om superhjältelekens betydelse för barn bland annat. Rönnberg (1980) har skrivit en avhandling om barns tv-tittande. Sedan fortsätter jag med Fast (2007) som i sin avhandling kom fram till att populärkultur är en stor inspirationskälla för barn som lockar dem till ett gemensamt engagemang. Efter det följer två olika studier, en av Akçay (2018) om att barns lek har förändrats, då lek idag ofta inspireras av media. Sedan följer Hamo och Kampf (2015) studie om huruvida tv:n har en positiv eller negativ effekt på barn. Efter det följer två olika avhandlingar, den första är Tullgren (2004) som skriver att barn bland annat får insikter genom att leka. Sedan avslutar jag med Löfdahl (2002) avhandling om lek. Här följer en kort översikt över tidigare forskning om hur barn använder sig av populärkultur från media på olika sätt i förskolan.

Corsaro (2015) skriver att barnens barndom idag består av mer och mer av tittande på media. De flesta barn tillbringar mer tid vid media än att läsa böcker och att vara ute och leka. Många av barnen idag har tillgång till egen tv på rummet. Medieinnehållet barnen tittar på ingår inom en grupp som han kallar för symbolisk kultur, i den här gruppens viktigaste källor ingår barnens media såsom tv och film med populärkultur, samt sagoböcker med bland annat innehåll av populärkultur och folksagor om mytomspunna figurer såsom tomten och tandféen. Barnen

använder sig av den symboliska kulturen när de träffar andra kamrater i olika kamratkulturer som till exempel i förskolan. Då de reproducerar den symboliska kulturen med varandra för att få den mer begriplig för dem.

Sparrman (2002) använder sig av begreppet barns kultur då hon definierar det med att det är de sociala handlingar barn utför inom sina friutrymmen de skapar sig eller har att tillgå inom de sociala institutioner de vistas i såsom förskola och fritidshem. Det är i dessa utrymmen barnen söker förståelse tillsammans med sina kamrater över bland annat vad de ser på tv. Meningen av tv-programmen får barnen genom att bland annat ha språkliga interaktioner i samspel med varandra. Hon skriver även att de gjorts undersökningar att barn får förståelse över sitt eget

sociala liv genom tv:n och de interaktioner med andra barn som följer när de träffar varandra. Hon skriver också att barnen lär sig om det sociala lärandet genom att leka lekar med inslag av populärkultur, där barnen imiterar och låtsas vara någon annan än sig själva såsom prinsessa.

I en artikel har forskarna Peterson, Madsen, San Miguel och Jang (2018) skrivit en artikel om att lärare i förskolan i Canada saknar forskning om barns superhjältelekar. Författarna skriver att många lärare tycker att superhjältelek och krigslekar inte passar i förskolan. Lärarna tycker att leken hotar lärarens kontroll av barngruppen, vilket gör att många lärare inte vågar tillåta sådan här sorts lek. Författarna har gjort en undersökning om lekens betydelse och om hur man kan gå tillväga för att den lättare kan tillåtas på förskolan. I undersökningen kom författarna på att superhjältelek är bra för barns sociala lärande och medverkar till att fler kamratkulturer

förekommer på förskolan. De skriver att förbud för superhjältelek kan leda till att barn senare i livet får problem med impulskontroll och våldkontroll. I studien kom de fram till att barnens förhållande till läraren blev bättre när läraren var mer tillåtande. Samt att om förskolan ändrar en del på sina interiörer blir det lättare för att leken ska kunna förekomma på förskolan.

Forskaren Rönnberg (1980) har skrivit en avhandling om barns tv-tittande. Hon har kommit fram till att barn värdesätter att få samtala med vuxna och även kamrater om vilka tv-program de ser på. Hon skriver att barnen har utbyte av varandras erfarenheter av tv-program. Hon har även kommit fram till att barn har ett stort intresse av att leva sig in i populärkulturfigurerna såsom att härma vad figurerna gör i programmet. Barnen vill även prova figurernas egenskaper, vilket de gör när de leker lekar efter vad de har sett på tv. Rönnberg poängterar att det är i leken barnen bearbetar sina erfarenheter, det är där de ökar sin förståelse av det de har sett på tv.

Rönnberg (1980) menar även att när barn leker superhjälte så gör de inte alltid det genom att klä ut sig till superhjälte utan genom att prova på att ta superhjältens perspektiv. Detta gör barn genom att de låtsas att vara en superhjälte genom att imitera superhjältens rörelser och

handlingar. Det här sättet blir tryggare för barn att kunna se in i superhjältens värld, eftersom då stannar konflikterna som finns i superhjältens värld i leken och uppstår inte i den riktiga världen barn lever i. Något annat Rönnbergkommit fram till är att det kan vara lättare för barn att

komma överens i populärkulturlekar då det inte är någon som bestämmer hur handlingen ska vara, utan man följer handlingen i tv-programmet.

Fast (2007) skriver i sin avhandling som handlar om hur barn kommer i kontakt med olika textorienterade aktiviteter i olika sammanhang, om hur barn gärna använder sig av populärkultur när de sysselsätter sig med textorienterade aktiviteter. Detta beror bland annat på att många barn använder sig av olika medier i sin vardag, som påverkar dem positivt på många sätt. Fast nämner att barnen gärna använder sig av medier såsom tv, datorer och tv-spel som de sedan genom att använda sig av följande media lär sig barn att känna igen bilder, symboler och ikoner bland annat. Forskaren skriver även att barn kommer i kontakt med populärkultur genom att använda sig av olika sorters media. Populärkulturen i sin tur inspirerar barn till att prova på att läsa och skriva långt innan skolan börjar. Fast nämner att barnen tecknar hjältar som de identifierar sig med. Barnen provar även på att rita logotyper och skriva önskelista. Forskaren Fast har uppmärksammat att barnen bildar ett stort engagemang och glädje i att sysselsätta sig med populärkultur. Fast kom även fram till att barnen gärna delar sitt intresse för populärkultur med varandra, då de fångas in i en gemenskap där de berättar, läser och skriver om populärkultur såsom Pokémonkort, leksakskataloger och dataspel bland annat.

Akçay (2018) har skrivit en artikel om att barns lekar har förändrats under årens gång. Förr i tiden var ”Mamma, Pappa, barn en av de populäraste lekarna eftersom det var de personerna som barn såg mest upp till i samhället. Nu har lekarna tagit mer inspiration av de karaktärer som barn ser i media eftersom de ser på tv varje dag. Detta gör att barn idag har både fler människor och karaktärer genom tv att se upp till som förebilder än vad barn hade förr. Forskaren har observerat i den här studien att barn tog inspiration av media i fem utav sju kategorier av olika traditionella lekar som även fanns förr i tiden. Barn idag är mer påverkade av tv:n och att de små barnen identifierar sig med karaktärerna i tv. Barnen inkluderar tv:n i sin lek genom att leka lekar med inspiration av programmen och karaktärerna i tv: n. Barn har idag tillgång till många olika sorters program i tv: n då det finns många olika kanaler med barnprogram för dem. Detta innebär att barn kan ha kunskap om olika karaktärer och program i tv: n. Detta gör att barnen måste berätta för varandra om programmet och dess karaktärer innan de börjar leka en gemensam lek

som handlar om programmet och dess karaktärer. På grund av det här blir det svårare för de barn som inte har kunskaper om programmen att deltaga i leken.

Hamo och Kampf (2015) har gjort en undersökning i Israel med barn i 4 - 7 årsåldern om tv-tittandets positiva och negativa effektpå barn. Forskarna kom fram till att tv: n har många positiva effekter på barns samspel mellan varandra. De skriver att tv: n är en naturlig resurs för barn idag för att skapa olika sorters interaktioner mellan barn. Forskarna har kommit fram till att det skapas olika sorters kamratkulturer efter barns olika intresse av populärkultur. Barn

interagerar med varandra i vardagliga aktiviteter såsom teckning eller i lekar med inspiration av populärkultur, då de lär sig förhandla med varandra om vem som får deltaga i leken och hur leken ska utformas. Forskarna har kommit fram till att det är viktigt för barnen att ha kunskaper om populärkultur för att få deltaga i lek med inspiration av populärkultur.

Tullgren (2004) har skrivit om att det är i leken barn finner insikter, men att de även finner dem i socialt samspel, undersökande och skapande verksamhet samt genom att prata, titta och

reflektera. Hon anser att leken är nödvändig för barns utveckling och att det är i leken barn har tillfälle att själv bestämma vad de vill leka. Detta då de kan välja att utföra en lek efter sina egna erfarenheter och föreställningar utan att någon vuxen går in och begränsar leken. Tullgren skriver även att det i relation till den sociokulturella teorin utvecklats en lekteori. I den teorin är leken till för att utveckla barns förståelse för världen. Det är i leken barn kan få förståelse för sin omvärld i verkligheten, men även få förståelse för fiktiva figurer och dess värld som inte finns i

verkligheten. Detta kan de göra genom att leka, dels via att leka Mamma, pappa, barn som kan ge dem förståelse för familjens karaktärer och den verkliga omvärlden barn lever i. Barn kan även leka prinsessa och superhjälte för att få insikter om fiktiva figurer i populärkulturen.

Löfdahl (2002) har skrivit en avhandling om lek. Hon har kommit fram till att barn måste veta hur leken ska gå till för att de ska kunna tyda den. Löfdahl skriver även att barn genom lek skaffar sig erfarenheter och möjligheter att med fantasins hjälp tyda och förstå meningen med livet. När Löfdahl varit ute och observerat har hon sett att speciellt pojkar gärna vill prova rollfigurer där de kan vara starka. Löfdahl har även kommit fram till att det är svårt att hitta någon lek där barnen medvetet använder sig av något annat än kroppsrörelser och sina röster, då

det verkar vara det bästa sättet att gestalta sina rollfigurers egenskaper på. Löfdahl har även iakttagit att barn ibland använder sig av rekvisita såsom prinsesskläder, men att hon tillika har sett att detta också kan vara ett hinder i leken. Rekvisitan blir ett hinder i leken när barn som använder sig av rekvisita inte hinner byta kläder till att leken skiftar i karaktär och börjar handla om något annat.

Sammanfattningsvis skildrar Corsaro (2015) om barns medievanor och hur de gör för att förstå innehållet bättre. Sparrman (2002) definierar begreppet barns kultur och vilka effekter de har på dem. Forskarna Peterson, Madsen, San Miguel och Jang (2018) har studerat superhjältelekens betydelse för barn och hur man kan göra den mer tillgänglig på förskolan. Rönnberg (1980) skriver att tv är bra för barn. Barn kan få många kunskaper genom att titta på tv. Forskaren menar att barn skaffar sig förståelse för programmen genom att samtala om dem och att leka lekar med inslag från tv-programmen. Fast (2007) kom fram till att barns användande av medier och populärkultur inspirerar dem till att lära sig nya positiva ting såsom att läsa och skriva innan skolåldern. Populärkulturen väcker ett stort gemensamt engagemang för barnen i olika textuella aktiviteter. Akçay (2018) skriver att dagens barn influeras av media i leken, då de gärna leker lekar med inslag av populärkultur. Hamo och Kampf (2015) har kommit fram till att tv: n har en positiv effekt på barnen, eftersom den föranleder dem till interaktioner med varandra av olika slag. Tullgren (2004) skriver att barn får insikter genom att bland annat leka, samtala och reflektera med varandra. Löfdahl (2002) nämner även hon att leken ger barn erfarenheter som med fantasins hjälp gör att de kan förstå meningen med livet. Barnen använder även sig av olika artefakter för att medierar till sig ökad förståelse.

5 Metod och material

I den här delen ska jag redogöra för den metod jag har använt i den här studien. Jag beskriver hur jag har gått tillväga för att samla in mitt empiriska material och hur jag har bearbetat det efter insamling. Till sist skriver jag om de forskningsetiska principer som varje forskare måste följa i sina undersökningar.

I min studie har jag använt mig av en kvalitativ metod, eftersom enligt Alvehus (2013) ger den metoden forskningsproblemet en mer förståelig innebörd för läsaren. I min undersökning använder jag mig av observationer och intervjuer. Jag gjorde en öppen observation vilket enligt Alvehus (2013) innebär att de som är observerade vet om att där finns en observatör som

observerar dem. Jag gjorde några observationer utomhus vid fri lek med de mindre barnen i 1 – 3 årsåldern, då en del av barnen valde att leka med inslag av populärkultur. Jag gjorde även någon observation inomhus med de större barnen i 3 – 5 årsåldern, då några flickor valde att leka prinsesslek. I samband med dessa observationer gjorde jag fältanteckningar på ett block om respektive lek. Fältanteckningar innebär enligt Johansson (2013) att man skriver anteckningar i en dagbok eller block om de händelser som sker under observationen. Jag gjorde även semi-strukturerade intervjuer med 20 barn i små grupper och två enskilda om deras användande av medier och deras intresse av populärkultur. Enligt Alvehus (2013) innebär en semi-strukturerad intervju att intervjuaren har med sig ett formulär med ett antal öppna frågor runt det ämne forskaren är intresserad av att undersöka. I samband med intervjun måste intervjuaren inta en aktiv roll i att lyssna och ge följdfrågor där det passar för att få ett bra resultat av sin intervju till sin studie.

5.1 Urval

Mitt urval föll dels på bekvämlighetsurvalet och det strategiska urvalet. Enligt Alvehus (2013) är bekvämlighetsurval att man väljer att använda sig av en kategori som är tillgänglig. Det

strategiska urvalet, betyder enligt Alvehus attman väljer en kategori där man vet att man kan få svar på sin undersökningsfråga. På grund av dessa urval är denna studie genomförd på en förskola i ett samhälle i södra Sverige, där jag vet att det förekommer lek med populärkulturella inslag på. Samtidigt som jag visste att jag hade tillgång till att göra en observation på denna förskolan. Alltså tog jag kontakt med Slånbärets förskola och frågade deras pedagoger om det

gick bra att jag gjorde några öppna observationer samt barnintervjuer på deras förskola. I studien är förskolans och barnens namn fiktiva. När jag gjorde mina öppna observationer utomhus följde jag två pojkar vid namn Sverker och Svante, från en 1 - 3 årsavdelning, när de lekte fritt utomhus tillsammans med andra barn på förskolan. Jag valde i första hand att följa dessa pojkar, därför att jag visste att de brukar leka lekar med inslag av populärkultur. I min observation utomhus förekommer även en annan pojke vid namn Helge som är 3 år och en lite större flicka vid namn Märta 5 år. Vid min observation inomhus leker tre flickor vid namn Asta, Vega och Miriam 5 år prinsesslek, medan Petronella 3 år inte fick deltaga. I en individuell intervju träffar jag Nelly 3 år som berättade om ”Bolimboompadraken”. I mina gruppintervjuer träffar jag Mia 5 år som

berättar om prinsesslek hemma hos henne. I mina intervjuer intervjuade jag sammanlagt 20 barn på förskolan, då jag valde att göra 2 individuella intervjuer och 6 intervjuer med tre barn vid varje intervjutillfälle. Intervjudeltagarna bestod av barn från förskolan i åldern 3 - 5 år. Intervjuerna gjorde jag vid 3 olika tillfällen, eftersom det var svårt att få tillgång till alla barn med samtycke vid ett tillfälle. Jag valde att göra mina intervjuer i förskolans gemensamma bibliotek för att få sitta ostört under intervjun.

5.2 Genomförande

Jag genomförde två öppna observationer av fri lek på förskolans gård då alla barn i åldern 1 – 5 år var ute samtidigt. Observationerna varade i 1 timme varje gång då jag förde fältanteckningar på ett block samtidigt som jag observerade barnen. Jag gjorde även en observation inomhus på en avdelning med barn i 3 - 5 årsåldern. Observationen varade i 2 timmar, då jag även här använde mig av fältanteckningar på block. Efter observationerna gick jag direkt hem och

renskrev mina fältanteckningar, det blev sammanlagt 3 A4-sidor renskrivet observationsmaterial utav sammanlagt 4 timmars observationer.

Jag kompletterade mitt observationsmaterial med att göra semi-strukturerade intervjuer med 20 barn. Då jag valde först och främst att göra gruppintervjuer för att man som Johansson (2013) skriver jämnar ut olikheten mellan vuxen och barn då barnen är fler än den vuxne. Vilket gör att barnen kan stötta varandra och att en diskussion kan starta upp. Barnen intervjuades i små grupper tre och tre i ett enskilt rum. Jag gjorde även två individuella intervjuer med två olika barn på 3 år. De individuella intervjuerna kom till därför att barnen själva ville bli intervjuade och ingen annan var intresserad vid de här tillfällena. Intervjuerna genomförde jag under tre

olika förmiddagar, då jag intervjuade de barn som var mellan 3 - 5 år på förskolan om de och deras föräldrar samtyckte till att de fick intervjuas. Intervjufrågorna handlade om vilka program barnen ser på tv och om vad de ser på digitala medier, samt vilka digitala verktyg de använder sig av. Jag frågade dem också om de brukar leka lekar som handlar om det de ser på tv och via digitala medier. Frågeformuläret bifogas längs bak i studien.

När jag intervjuade barnen använde jag mig av fältanteckningar och röstinspelningar på

mobiltelefon. Alvehus (2013) skriver att det finns en fara i att bara anteckna fältanteckningar i en intervju för då kan inte intervjuaren koncentrera sig på att lyssna på respondenten och det som det samtalas om riskerar att bli förändrat på vägen tills det blivit antecknat. Detta gjorde att jag bestämde mig för att både anteckna och röstinspela mina intervjuer. Vid min första intervjuer så använde jag mig av båda delar men jag kom fram till att det var bättre att bara röstinspela

intervjun med barnen därför antecknandet tog för mycket fokus, vilket ledde till att man missade en del utav barnens uttalande. Denna reflektion av mig gör att jag instämmer i vad Johansson (2013) skriver att man tappar fokus på barnen om man antecknar, vilket gör att intervjun drar ut på tiden och barnen tappar intresset på att vänta på nästa fråga.

Efter varje förmiddag med intervjuer gick jag hem och transkriberade dem. Enligt Alvehus (2013) innebär detta att man skriver ut det som sagts i röstinspelningen och fyller i sina fältanteckningar. Intervjuerna bestod av 55 minuters röstinspelning som resulterade i sju A4-sidor transkriberat material. Transkriptionen kompletterades med fältanteckningar från första intervjun. Efter att ha transkriberat röstinspelningarna och skrivit ned fältanteckningar från intervjuer och observationer så sorterade jag upp materialet efter olika förekommande teman, detta för att kunna analysera studiens material vidare. Enligt Alvehus (2013) består den första delen av analysen av att förvandla tal till text, där man kan välja att fortsätta analysen på det sätt som passar för just den här studien. Jag valde att sortera upp mitt material i tre huvudteman. Det första temat var vilka medier barnen använde sig av. Det andra temat var vilka program och spel barnen tittade på och det tredje var vilka lekar de lekte med populärkultur som inslag. Jag valde att titta närmare på de situationer barnen tog in populärkultur i deras lek, eftersom min studie handlar om hur barn använder sig av populärkultur i olika sammanhang. Jag tyckte att de två

första temana ändå var relevanta för att kunna se bakgrunden till barnens intresse för populärkultur.

5.3 Etik

I studien har jag följt vetenskapsrådets riktlinjer i publikationen “God forskningssed” som behandlar den gällande lagstiftningen och de etiska kraven (Vetenskapsrådet, 2011). I publikationen presenteras fyra huvudkrav som jag har mött enligt följande:

Informationskravet

Kravet innebär enligt Johansson och Karlsson (2013) att man måste informera deltagarna om studiens syfte, forskarens institutionsanknytning och hur projektet finansieras. Det ska även upplysas om att det är frivilligt deltagande i studien och att deltagaren har rätt att hoppa av när den vill. I samband med att man delger information om studien till deltagarna och deras respektive vårdnadshavare i de fall deltagarna är barn bör man även delge dem informationen skriftligen.

Samtyckeskravet

Enligt Johansson och Karlsson (2013) så måste forskaren ha samtycke av deltagarna i studien och deras föräldrar om det är barn. Således måste deltagarna eller deras vårdnadshavare skriva på en samtyckesblankett att de vill deltaga i studien, då det står att de har rätt att sluta medverka när de vill. Barn kan inte heller vara med i studien om de vill om inte deras föräldrar ger samtycke till det.

Konfidentialitetskravet

Johansson och Karlsson (2013) skriver att man som forskare måste vara noga med att förvara sitt studiematerial på ett säkert ställe så att inga personliga uppgifter sprids. Forskaren ska även ge forskningsdeltagarns fingerade namn och observationsstudiens plats ska vara fingerad. Man kan även ändra på små detaljer i studien för att läsaren inte ska veta vart studien är gjord.

Nyttjandekravet

Enligt Johansson & Karlsson, 2013 får man inte använda forskningsmaterialet i något annat sammanhang. Men ska man använda materialet i någon sorts produktion så måste forskaren skriva ett avtal med föräldrarna då det är forskningsdeltagarna som har upphovsrätten till resultatet.

Jag har följt alla dessa punkter i min studie, där jag informerat både barn, föräldrar och personal om min undersökning innan jag genomförde den. Jag har lämnat ut samtyckesblanketter till föräldrarna och bara använt mig av barn som har samtycke av sina föräldrar att delta i studien. När jag genomförde mina intervjuer så frågade jag barnen innan jag intervjuade dem om de ville vara med. Jag fick även tacka nej till att intervjua några barn som inte hade samtycke av sina föräldrar, men som gärna ville vara med. Jag har förvarat mitt material så att ingen kan läsa det och bytt ut namnen på deltagarna i studien. Jag tänker förstöra materialet så fort mitt

6 Resultat och Analys

I detta avsnitt redogör jag för det material som jag samlat in genom observationer och barnintervjuer på en förskola. Jag redogör för 5 olika sammanhang där barn använder sig av populärkultur. Jag väljer att redovisa för vart sammanhang var för sig, då jag utser att först skriva om sammanhanget och sedan göra en analys med hjälp av teori och tidigare forskning. Det är genom att analysera dessa sammanhang jag ämnar får svar på mina forskningsfrågor. I samband med att jag gick genom svaren från intervjuerna med barnen, kom jag fram till att hälften av barnen bara hade tillgång till Svts1 barnkanal för att ta del av populärkultur. Den andra hälften av barngruppen hade tillgång till många olika sorters media såsom betalkanaler på tv, mobil och surfplattor med internet och youtube . I förskolan förekom bara filmvisning någon enstaka gång, då de fick se ”Pyjamashjältarna” på vilan för de större barnen. Med koppling till barnens svar på frågorna om vilka medier de använder sig av när de tittar på populärkultur och om de leker lekar med inslag av populärkultur samt mina egna observationer på förskolan, tolkar jag att de barn som har mer tillgång till olika sorters medier har ett större intresse för att använda sig av populärkultur i andra sammanhang än de barn som bara har tillgång till Svt.

6.1 Analys av barns användande av populärkultur i förskolan

Jag kommer här att redovisa fem olika sammanhang då barnen använder sig av populärkultur i andra sammanhang än när de ser på populärkultur i media.

6.1.1 Imitation av ”Bolimbompadraken”

Barnen som bara hade tillgång till barnkanalen på Svt, svarade att de mest tittar på

barnprogrammet ”Bolimbompa”, och refererade till när ”Bolimbompadraken” dansar och sjunger sånger i programmet. Två flickor berättade att de brukade imitera draken samtidigt som de ser på programmet. Vid dessa tillfällena berättade flickorna att de brukar göra drakens kroppsrörelser och sjunga samma sånger som han. Vid en enskild intervju med Nelly 3 år, visade hon för mig hur ”Bolimbompadraken” dansar och sjunger i programmet. Nelly sa: ”Kolla nu! Så här sjunger och dansar draken i Bolimbompa”. ”Har du sett programmet?” Jag sa att jag hade sett draken i programmet någon gång, men att jag inte hade sett just den här delen av programmet. Jag

bestämde mig för att gå hem och titta på programmet och se om draken sjunger och dansar på det viset som Nelly visade och berättade för mig.

Efter intervjun med Nelly gick jag hem och tittade på ”Bolimbompadraken” på Svt:s barnkanal. I programmet fick jag se att ”Bolimbompadraken” gjorde exakt samma dans som Nelly och att Nelly sjöng precis samma sång som draken. När jag nu gör min analys av Nellys dans och sång,

förstår jag att Nelly dansade och sjöng exakt som draken i ”Bolimbompa”. Jagtolkar att Nelly

gjorde en fördröjd imitation av programmet för mig. Detta innebär att Nelly imiterade draken i ”Bolimbompa” efter hur hon kom ihåg programmet i sitt minne. Fördröjd imitation kan barn använda sig av när barn är lite större, då de kan komma ihåg innehållet i programmet till ett annat tillfälle. Barn som imiterar fördröjt får sin förståelse av det de imiterar vid

imitationstillfället. I det här fallet då Nelly imiterar ”Bolimbompadraken” för mig fördröjt, tolkar jag att hon redan har förståelse för drakens dans och sång, eftersom hon enbart imiterar den här episoden för att visa mig vad draken gör. Hon berättar nämligen utförligt innan imitationen om programmet och dess karaktär ”Bolimbompadraken”. Däremot de barn som i intervjuerna berättade att de brukar imitera direkt till tv: n, tolkar jag imiterar till sig sin förståelse av programmets karaktär och innehåll direkt när de imiterar samtidigt som de ser på

”Bolimbompa”.

Vid imitation av tv-program eller annan media, såsom barnen använde sig av när de imiterade ”Bolimbompadraken”, tolkar jag att barnen använder sig av tv: n som ett medieringsverktyg. Enligt Smidt (2009) använder sig barn av kulturella verktyg såsom tv: n och andra digitala medier som ett medieringsverktyg. Detta innebär i det här fallet att barnen skaffar sig mer

förståelse för programmets handling och dess karaktärer genom att imitera programmets

handling och karaktärernas rörelser och ljud. Oavsett om barn gör sin imitation av programmet och dess karaktärer när de ser på tv eller senare vid ett annat tillfälle får barn kunskaper om programmet och dess karaktärer efter att de har gjort sin imitation. Jag tolkar även att i alla inslag av lek och samtal om populärkultur används media indirekt som ett medieringsverktyg, eftersom barnen ursprungligen fick sina kunskaper om populärkultur genom att ta del av populärkultur via olika medier.

6.1.2 Prinsesslek

Under mina intervjuer berättade flera av flickorna om att de brukar leka prinsessorna Elsa och Anna ur filmen ”Frost” både hemma och på förskolan. Vid de här tillfällena förklarade barnen att det var viktigt för dem att ha tillgång till prinsesskläder, speciellt prinsesskrona, annars var det svårt att föreställa sig som en prinsessa. De berättade att de brukar sjunga sångerna i filmen ”Frost”, samt imitera prinsessornas tal, kroppsrörelser och filmens handling i prinsessleken. En del flickor tyckte även att det var viktigt att turas om att föreställa prinsessan ”Elsa” när de lekte, eftersom det verkade som att den rollfiguren som var mest betydelsefull för de flesta flickorna. Mia berättade i en intervju: ”När jag och min kusin leker ”Elsa och Anna” hemma hos mig turas vi om att vara ”Elsa”, eftersom både jag och min kusin vill helst föreställa prinsessan ”Elsa”.

Jag observerade även fri lek inomhus på en avdelning med barn mellan 3 - 5 år en förmiddag, då jag fick syn på prinsesslek på förskolan när jag var där. Vid den här observationen använde flickorna sig av utklädningskläder, då de valde att ha långa klänningar på sig i leken. I leken deltog 3 flickor vid namn Asta, Vega och Miriam som var 4 år gamla. Under tiden jag

observerade dem, berättade de för varandra om sina föreställningar om filmen ”Frost” och dess karaktärer. Det verkade viktigt för flickorna att kunna berätta om sina föreställningar om filmen och dess karaktärer då barnen förhandlade med varandra om hur leken skulle utforma sig. De sjöng även sånger ur filmen ”Frost” i leken. Under lekens gång kom en flicka vid namn

Petronella, 3 år utklädd i långklänning och frågade om hon fick vara med i leken. Hon sa att hon föreställde prinsessan ”Mascha”. Då sa de andra flickorna till henne direkt att hon inte kunde vara med, för i filmen ”Frost” finns det ingen prinsessa som heter ”Mascha”.

Nu när jag analyserar mina intervjusvar och min observation av prinsesslek tolkar jag det som att flickorna använder sig av prinsesskläder som medieringsredskap för att kunna sätta sig in i prinsessornas perspektiv. Människor använder sig av olika sorters artefakter som verktyg för att medierar sig till fler kunskaper över något, såsom språk, kommunikation, eller som i det här fallet prinsesskläder.

I mina intervjusvar får jag även höra av flickan Mia, att hon och hennes kusin turas om att vara prinsessan ”Elsa” under deras prinsesslek hemma hos henne. Detta uttalande får mig att tolka att flickorna får lära sig om det sociala lärandet i prinsessleken, eftersom de turas om att vara prinsessan ”Elsa” i leken, på grund av att både Mia och hennes kusin helst vill se in i hennes perspektiv i leken. Alltså kan barn lära sig flera positiva ting i lek med inslag av populärkultur än just bara att få förståelse för populärkulturen och dess karaktärer.

Flickorna i prinsessleken imiterar även prinsessornas sång, tal och ljud för att skapa sig förståelse för prinsessornas karaktärer när de leker ”prinsesslek”. Enligt Löfdahl (2002) väljer barn att använda sig av sång, tal och ljud när de imitera karaktärer i populärkultur, eftersom barn verkar anse att det är det mest effektiva sättet att leva sig in i karaktärernas roller.

Flickorna imiterar även filmen ”Frost” handling, vilket de gör för att få mer förståelse för handlingen i filmen. Flickorna får även mer förståelse för filmen när de samtalar med varandra om deras föreställningar av filmen i deras lekförhandlingar om hur filmens handling utspelar sig i filmen, när de förhandlar med varandra hur ”prinsessleken” ska gestaltas. Jag tolkar att det är meningsfullt för flickorna att berätta om sina föreställningar för varandra, eftersom flickorna får fler kunskaper om filmen ”Frost” när de tillsammans samtalar med varandra om filmen och om hur leken ska utspela sig i ”Prinsessleken”.

Flickorna använder sig av språket som ett medieringsverktyg för att skapa sin förståelse för filmen och dess karaktärer. Jag tolkar att flickorna även får öva sitt språk när de samtalar med varandra om deras föreställningar av filmen och dess karaktärer. Flickorna övar tillika sitt språk när de förhandlar med varandra om lekens utformning, samtidigt som de övar att samspela med varandra när de förhandlar med varandra om hur leken ska utformas. Detta får mig att förstå att flickorna drar positiva lärdomar av prinsessleken, men att prinsessleken även kan ställa krav som gör att barnen kan få negativa erfarenheter av leken. Prinsessleken kan innebära svårigheter för barn med språkproblem att kunna vara med i samtal om föreställningsvärldar och att kunna förhandla hur leken ska utformas. Prinsessleken kan även vara svår för de barn som inte har någon erfarenhet av filmen ”Frost” och dess karaktärer att deltaga i leken. Detta tolkar jag

eftersom flickan Petronella inte fick delta i flickornas lek, när hon föreställde prinsessan ”Mascha” som inte förekom i filmen ”Frost”.

6.1.3 ”Actionhjältelek”

I intervjuerna berättade flera av pojkarna att de brukar leka ”Spiderman” både på förskolan och hemma. Samtidigt som de berättade för mig om hur leken går till verkade det vara viktigt för

dem att visa mig vilka kroppsrörelser ”Spiderman” gör och även imitera deljud ”Spiderman”

framställer när han rör på sig. Sverker 3 år, berättar för mig hur ”Spiderman” kastar sitt nät samtidigt som han visar med kroppsrörelser och med ljud hur det går till. Hans kompis Svante instämmer i att ”Spiderman” gör precis så som Sverker visar och gör samma kroppsrörelser som Sverker.

I mina observationer ute på förskolans gård fick jag även här syn på ”Actionhjältelek”, då jag följde pojkarna Svante och Sverker 3 år som ofta leker lekar med inslag av populärkultur. Vid ett tillfälle lekte de ”Spiderman” och imiterade hans kroppsrörelser och ljud. De följde även

handlingen i filmen då Sverker berättade för Svante, samtidigt som de lekte, hur leken skulle utforma sig efter hans föreställningar om hur handlingen i filmen utspelar sig. De provade att flyga som ”Spiderman” och kasta nät som karaktären gör i filmen när han ska fånga någon. Svante och Sverker provade även på att leka andra actionhjältelekar såsom ”Power Rangers”, även i den här leken verkade det vara viktigt att imitera actionhjältarnas rörelser och ljud. De kom även fram till mig och visade hur ”Power” Rangers” rör sig i tv-programmet och berättade om karaktärernas egenskaper. I samband med vårt samtal kom det fram en äldre flicka som heter Märta som är 5 år och anslöt sig till oss, antagligen för att även hon hade intresse och erfarenhet av programmet ”Power Rangers”. Märta, Sverker och Svante inledde ett samtal om programmet ”Power Rangers” och dess karaktärer. Märta ledde diskussionen antingen för att hon var äldre än pojkarna eller för att hon verkade ha mer erfarenhet av programmet och dess karaktärer. Märta berättade för mig att karaktärerna i ”Power Rangers” inte är onda, de utnyttjar sina krafter till att göra goda gärningar och hjälpa människor.

I min analys av mitt intervjumaterial och mina observationer, ser jag att det är lika viktigt för pojkarna att imitera sina actionhjältar och följa filmens handling i actionhjälteleken som det är viktigt för flickorna att imitera prinsessorna och kopiera handlingen i filmen ”Frost” i

prinsessleken. Skillnaden i flickornas ”prinsesslek” är att det mest betydelsefulla

medieringsverktyget verkar vara prinsesskläderna medan det i pojkarnas ”Actionhjältelek” tycks

viktigast att imitera actionhjältarnas kroppsrörelser och verbala ljud för att få förståelse för actionhjältarnas karaktärer. Jag tolkar det som att det är lättare för pojkarna att se in i actionhjältarnas perspektiv om de använder sig av kroppsspråk och verbala ljud som medieringsredskap när de imiterar hjältarna.

Det förekommer enligt min analys både samspel och kommunikation mellan lekdeltagarna i actionhjälteleken. Det här kom jag fram till genom att observera hur Sverker och Svante

samtalar om hur leken ska utformas samtidigt som de leker leken då Sverker berättar sina

föreställningar av hur han uppfattar handlingen i ”Spiderman” för Svante. Detta visar även att pojkarna får insikter om karaktären ”Spiderman” och filmen i samband med att de leker ”Spiderman” och förhandlar med varandra om hur leken ska utspela sig.

I samtalet om ”Power Rangers” använde sig pojkarna av kroppsspråket samtidigt som de berättade om karaktärerna. Jag tolkar att pojkarna använder sig av kroppsspråket samtidigt som de berättar om actionhjältarna för att det är lättare för dem att gestalta hjältarnas egenskaper då. Märta var den enda flickan som deltog i en aktivitet som innehöll actionhjältar. Jag tolkar att Märta deltog på grund av att hon brukar se på programmet ”Power Rangers” och har utvecklat ett intresse för karaktärerna i programmet. Detta gör att hon är intresserad av att utbyta erfarenheter om programmet med pojkarna.

6.1.4 Två pojkar bygger en ”Paw-Patrol”- hinderbana

Under mina observationer ute på förskolans gård, återkom en lek som handlade om programmet ”Paw-Patrol”. Pojkarna Sverker och Svante startade en lek med att bygga en hinderbana i sandlådan som de byggde och lekte med varje gång jag var där och observerade. Hinderbanan byggdes upp på exakt samma sätt varje gång med samma saker. När pojkarna byggt färdigt hinderbanan, berättade Sverker som hade en mer utvecklad språkförmåga för Svante hur leken skulle gå till. Svante sa att han ville vara ”Gecko”, det gick bra för Sverker som var den mer ledande i leken. De startade att springa hinderbanan Sverker sa till Svante att springa efter och göra samma rörelser, samtidigt som han skulle rabbla samma ramsa som sin kamrat. Svante

sprang efter och sa samma ramsa, men gjorde inte samma rörelser. Sverker sa till Svante att han gjorde fel, Svante svarade att han visst gjorde rätt då ”Gecko” rörde sig så här enligt honom. Sverker sprang en runda på hinderbanan till för att visa sin kamrat de rätta rörelserna, men Svante envisades ändå med att han hade rätt rörelser och vägrade att göra samma rörelser som sin kamrat. Sverker blev arg på Svante och tog hans mössa som han kastade i sandlådan och puttade ned Svante från hinderbanan så att han trillade och slog sig.

När jag nu analyserar min observation av ”Paw-Patrolleken” ser jag att pojkarna hade ett bra samarbete med att bygga upp hinderbanan. De är även ense om vad karaktärerna ska säga och att Svante ska vara ”Gecko”, men när det kommer till karaktärernas rörelser har pojkarna olika

föreställningar om karaktärernas rörelser i programmet. Detta gör att de blir oense om hur man

ska springa hinderbanan, vilket leder till att det uppstår en konflikt mellan pojkarna om hur karaktärerna ska röra sig i leken. Konflikten uppstår eftersom Svante har svårt att kommunicera sina föreställningar till Sverker, han kan bara förklara sig genom att säga en enklare mening om att ”Gecko” rör sig så här och sedan stå fast vid att använda sig av de rörelser som han tycker är de rätta. I lekar med populärkultur är språket ett viktigt medieringsverktyg för att barnen ska förstå varandras föreställningar, vilket gör att den här leken spårar ur i en konflikt.

6.1.5 ”Samtal om ”Hitta Nemo”

När jag var ute och observerade på förskolans gård en annan dag, kom Helge 3 år och visade mig att han hade en fisk på sina byxor. Helge sa: ”Kolla, jag har fisken ”Marwin” på mina byxor!”. Denna replik, inbjöd Märta 5 år att ansluta sig till vårt begynnande samtal. Märta berättade för mig att ”Marwin” är med i en film som heter ”Hitta Nemo”, som hon hade sett hemma. Under vårt samtal kom vi fram till att vi alla tre hade sett filmen. Vi fortsatte vårt samtal om filmen, då vi berättade för varandra om vad vi tyckte om filmen och vi delade även våra egna

föreställningar om filmens handling med varandra.

När jag nu analyserar detta samtal mellan mig och barnen tolkar jag det som att barnen använder sig av bland annat språket som medieringsverktyg. Märta och Helge utökar sina kunskaper om filmen ”Hitta Nemo” och karaktären ”Marwin” när de samtalar med mig om filmen och dess karaktärer. Barnen har även använt sig av ett annat medieringsverktyg när de såg filmen på tv

hemma, eftersom man indirekt kan räkna tv: n som ett medieringsverktyg då barnen får kunskaper om filmen och dess karaktärer redan när de ser filmen. Människor kan utöka sitt kunnande genom att använda sig av medieringsverktyg. De kan bestå av olika artefakter såsom i det här fallet språk, kommunikation och populärkultur i tv. Märta och Helge får kunskaper om filmen ”Hitta Nemo” och dess karaktärer när de ser filmen på tv. Likväl som de får ännu mer kunskaper om filmen och dess karaktärer då de samtalar med varandra och andra barn och vuxna. Detta i sin tur leder till att de får fler kunskaper i ämnet tillsammans i samtalet med varandra eftersom de kan ha olika föreställningar över filmens handling och dess karaktärer ifrån början. Samtal leder till interaktioner mellan människor som i sin tur leder till att människorna som samtalar med varandra utbyter kunskaper med varandra som leder till ökad förståelse för dem i det ämne de samtalar med varandra om. Det kan kännas meningsfullt för barn att samtala med varandra, men det kan även vara meningsfullt för barn att samtala med pedagoger och andra vuxna om populärkultur och karaktärerna i dennes värld för att utbyta erfarenheter med varandra.

6.2 Populärkultur i förskolan

I mina intervjuer och observationer på förskolan träffade jag på olika fictionfigurer inom populärkulturen. Barnen i intervjuerna berättade om populärkultur som de sett på tv eller annan media hemma, men de berättade även att de någon enstaka gång fick se ”Pyjamashjältarna” på vilan för stora barn på förskolan. De barn som bara hade tillgång till Svt berättade att de brukade se ”Bolimbompadraken” på barnkanalen, då några berättade att de brukar imitera draken i programmet samtidigt som de tittade på programmet. Flera flickor berättade att de brukade leka att de var prinsessorna ”Anna” och ”Elsa” i filmen ”Frost” både hemma och i förskolan.

Pojkarna däremot berättade om karaktären ”Spiderman” och hur han kastar nät, då de använde sig av både kroppsrörelser och ljud samtidigt som de berättade hur karaktären utför sin handling.

I mina observationer kom jag även här i kontakt med prinsessorna i filmen ”Frost” och

karaktären ”Spiderman”. Även här var leken uppdelad på det sätt att flickorna lekte ”Frost” och pojkarna ”Spiderman”. Både pojkarna och flickorna imiterade filmernas handling och respektive karaktärs rörelser och ljud i leken. Flickorna använde sig även av rekvisita såsom prinsesskläder för att kunna få förståelse för en prinsessas perspektiv.

Andra karaktärer som jag kom i kontakt med i samband av lek var ”Paw- Patrol” och figuren ”Gecko”. Två pojkar vid namn Sverker och Svante byggde upp en hinderbana ur programmet ”Paw- Patrol” i förskolans sandlåda. Pojken Svante ville föreställa figuren ”Gecko”, när de sprang hinderbanan. Pojkarna försökte berätta sina föreställningsvärldar om programmet för varandra, samtidigt som de skulle komma överens om hur leken skulle gå till. Pojkarna skulle imitera karaktärerna i ”Paw- Patrol” när de springer hinderbanan, samtidigt som de skulle säga en ramsa som karaktärerna gör i programmet.

Populärkulturfigurerna kom även fram genom samtal som ibland uppstod av att någon kamrat hade populärkulturfigurer på kläderna. Helge hade ”Marwin” på byxorna en dag, vilket gjorde att det uppstod ett samtal om filmen ”Hitta Nemo” och karaktären ”Marwin” tillsammans med Märta 5 år och mig. Det kom även upp samtal om ”Power Rangers” då Sverker och Svante skulle berätta för mig om dessa karaktärer, i samband med samtalet kom även här Märta 5 år fram och diskuterade ”Power Rangers” egenskaper tillsammans med oss. Enligt Fast (2007) samlas gärna

barn och samtalar om gemensamma intressen tillsammans.I dessa sammankomster bildas

engagemang för deras gemensamma intresse för populärkultur. Vid de här sammankomsterna bildas nya kamratkulturer efter barnens intresse av populärkultur.

6.3 Populärkultur i barns lek

På förskolan kom jag ofta i kontakt med populärkultur i samband med barns lek och samtal med varandra i olika kamratkulturer i förskolan. Vid dessa tillfällen kom jag i kontakt med barn som imiterade populärkulturella karaktärer i leken under mina observationer, men även under intervjutillfällena. Vid intervjutillfällena berättade flera barn om att de brukade imitera ”Bolimbompadraken” samtidigt som de såg honom på tv. Nelly 3 år imiterade

”Bolimbompadraken” för mig vid intervjutillfället för att visa vad draken gör i barnprogrammet. Enligt Jensen (2016) lär människan sig genom att imitera, detta kan ske antingen direkt eller fördröjt. Människan tar till sig kunskaperna av det den imiterar vid imitationstillfället. Detta får mig att tolka att barn som imitera direkt vid tillfället då de ser på tv får sin förståelse över programmet då. Däremot ett barn som imitera fördröjt ett program får sin förståelse över programmet vid imitationstillfället.

Imitationen användes även vid olika leksituationer i förskolan, men då skedde denna fördröjt. Flickorna imiterade prinsessorna ”Elsa” och ”Anna” och pojkarna ”Spiderman”. Vid dessa lektillfällen var det viktigt för både pojkarna och flickorna att använda sig av kroppsrörelser och röster, samtidigt som de följde respektive films handling. Både flickorna och pojkarna använde sig av kroppsrörelser och verbala ljud i sin imitation och följde filmernas handlingar när de lekte. Enligt Tullgren (2004) får barn insikter om populärkulturens gestalter och dess omvärld genom att exempelvis leka prinsessa och superhjälte. Men det står också i tidigare forskning av

Sparrman (2002) och Peterson, Madsen, San miguel och Jang (2018) att man även genom imitationslek och superhjältelek får barnen kunskaper om det sociala lärandet.

Barnen får likaledes kunskaper av att mediera, då de använder sig av olika medieringsverktyg såsom språk, kroppsspråk och rekvisita som består av prinsesskläder. Barnen använder sig likaså av ett indirekt medieringsverktyg som består av att ta del av populärkulturen via media.

Kunskaperna om populärkultur får barnen genom att ta del av populärkulturen i media först, som de senare skaffar sig förståelse över genom att bland annat leka och samtala med varandra om populärkulturen.

Medieringsverktygen språk och kommunikation användes vid samtliga situationer som jag studerade, eftersom barnen använde sig av både språk och kommunikation i lek, imitation och samtal med varandra. Enligt Säljö (2000) använder sig människan av olika medieringsverktyg som kan bestå av olika artefakter såsom språk och kommunikation för att lättare kunna lära sig. Barnen använder sig av språk och kommunikation när de lekförhandlar med varandra, samt när de samtalar med varandra om sina föreställningar över populärkulturen och dess karaktärer. Barnens samtal med varandra ger dem mer förståelse över populärkulturen och dess karaktärer. Enligt Hall (2013) har språket en betydelse för att människan ska kunna berätta för andra om sina tankar om meningen med livet och hur dennes föreställningar är över olika saker och ting är. Detta gör att språket och kommunikationen har en viktig funktion för att barnen ska kunna förstå varandra och även få en djupare förståelse för den populärkultur de tar del av genom olika medier. Språket har även en betydelse i samtalen om populärkultur mellan barn och även vuxna. I dessa samtal får både vuxna och barn utbyte av sina kunskaper. Enligt Fast (2007) kan samtal om populärkultur skapa ett stort engagemang för de barn som har samma intresse.

6.4 Barns lekar i kamratkulturer kräver kännedom om populärkultur

I mina intervjuer och observationer om populärkultur har jag märkt att barnen behöver vissa förutsättningar och en viss kännedom om populärkulturen för att kunna deltaga i lek och samtal om populärkultur. Enligt Akçay (2018) har barn idag mer tillgång till media än förr och därför inspireras de mer idag av att använda sig av medieinnehållet i leken. Barnen söker förståelse för populärkulturen de tar del av i media i samband med att barnen leker. I min studie kom jag fram till att barnen hade olika tillgång till media. En del barn hade enbart tillgång till Svt och andra hade tillgång till flera olika medieutbud. Barnen som bara hade tillgång till Svt verkade ha ett mindre intresse av att leka och samtala om populärkultur. Det kan även vara så att dessa barn inte hade tillräckligt med kunskaper för att kunna delta i lek med inslag av populärkultur från

program och film utöver Svts utbud. I samtalen ute på förskolans gård handlade samtalen om ”Power Rangers” och ”Hitta Nemo”. De barn som samtalar om dessa karaktärer har tillgång till olika sorters medier hemma. Detta gör att de har intresse av att samtala med varandra och även vuxna om den populärkulturen de tar del av i media för att få utbyte av sina egna erfarenheter. Enligt Rönnberg (1980) får barn mer förståelse för sitt tv-tittande genom att samtala om

programmen med kamrater och vuxna. Vissa barn med tillgång till många olika sorters media har ett större intresse av att samtala om populärkultur med varandra och andra vuxna. Detta till skillnad från de barn som bara hade tillgång till Svts programutbud, möjligen hade dessa barn istället problem med att kunna delta i ett samtal om populärkultur från annan media, eftersom det är svårt att ta plats i ett samtal om ett ämne som man inte har några erfarenheter av. Dessa observationer får mig att förstå att det är viktigt för barn att kunna ta del av populärkultur i andra sammanhang än i förskolan. Om alla barn kan ta del av populärkulturen i media i andra

sammanhang än i förskolan får alla barn samma förutsättningar i att vara med i en kamratkultur i förskolan. Vilket innebär att alla barn kan ta del i leken och samtalen om populärkultur på förskolan.

Då hade man undvikit att se hur barn inte får ta del i leken och kamratkulturerna av inslag av populärkultur. Men i mina observationer kunde man se att barn inte fick tillgång till lek med inslag av populärkultur om de inte hade några erfarenheter av denna. I Hamo och Kampf (2015) studie har forskarna kommit fram till att tv: n är en naturlig resurs för interaktioner mellan barn. I takt med att tv:n har fått en naturlig plats i varje barns liv har den även skapat ett intresse för barn

avatt ha kunskap om populärkultur för att få ta del av kamratkulturerna som leker med inslag av populärkultur. I observationen med prinsesslek till exempel nekades Petronella tillgång till leken på grund av att hon inte hade kunskaper om vilka prinsessor som förekommer i filmen ”Frost”. Hon ville gärna delta i flickornas prinsesslek som handlade om filmen ”Frost”, men eftersom hon ville föreställa prinsessan ”Mascha”, en rollkaraktär som inte förekommer i filmen, fick hon inte tillgång till att vara med i leken.

I prinsessleken berättade en del flickor också att det fanns fler faktorer som var viktiga att ha tillgång till, såsom rekvisita i form av utklädningskläder. Flickorna tyckte nämligen att det var svårt att föreställa en prinsessa utan prinsesskläder. Medan några andra flickor berättade att de tyckte det var viktigt att turas om att vara prinsessan ”Elsa” när de lekte ”prinsesslek” som handlade om ”Frost” eftersom det var den karaktären som alla flickorna ville helst gestalta. Här kan man se det sociala lärandet som Sparrman (2002) skriver om i sin avhandling om.

När jag observerade flickorna i ”Prinsessleken” och även barnen i de andra lekarna med inslag av populärkultur förstår jag att språket och kommunikationen är de viktigaste

medieringsverktygen för barnen. Det är genom språk och kommunikation barnen kan berätta om sina föreställningar om populärkultur för varandra. Dels får de förståelse för varandras

föreställningar genom att samtala med varandra om dem, samtidigt som de får utbyte av varandras kunskaper. Barnen behöver kunna berätta om sina föreställningar för att kunna lekförhandla i leken. Om barnen inte kan förhandla med varandra och berätta för varandra om sina föreställningar uppstår konflikter. I leken om ”Paw Patrol” kan man till exempel se att det brister i kommunikationen mellan Svante och Sverker eftersom de har olika föreställningar om hur karaktärerna rör sig i hinderbanan. Svante kan inte berätta särskilt utförligt om sina

föreställningar om hur ”Paw Patrol” rör sig i hinderbanan för Sverker och därför blir Sverker arg på Svante när han inte springer hinderbanan på samma sätt som Sverker tycker att man ska springa hinderbanan. Svantes brist i att kommunicera sina föreställningar till Sverker leder till en konflikt mellan pojkarna om hur karaktärerna i ”Paw Patrol” rör sig när de springer hinderbanan.