Malmö högskola
Lärarutbildningen
Examensarbete
10 poäng
Barns, pedagogers och föräldrars tankar
om utevistelse på förskolan och hemma.
Children’s, staff’s and parent’s thoughts on going out at the nursery
school and at home.
Malin Nilsson
Lärarexamen 140 poäng Examinator: Pia Lundahl Barndom Ungdom Samhälle
Sammanfattning/abstract
Författare: Malin Nilsson
Huvudfrågan är: ”Hur tänker barn, pedagoger och föräldrar kring utevistelse?”
Hur tänker barn, pedagoger och föräldrar om utevistelse på en vanlig, kommunal förskola idag på 2000-talet? Hur upplever barnen det att gå ut? Vilken miljö väljer barnen helst och vad leker de där? Hur tänker pedagogerna kring barnens upplevelser under utevistelsen? Hur tänker föräldrarna kring sina barns utevistelse? Vad har föräldrarna själv för upplevelser när det gäller hälsa och allmänt mående?
Jag har undersökt en kommunal förskolas syskonavdelning. Barn, pedagoger och föräldrar har deltagit i undersökningen. Observationer av barnen under på- och avklädningen samt under deras utevistelse på gården har gjorts. Bildintervjuer med barnen har genomförts inomhus. Där fick barnen berätta om sin utevistelse; hur de tyckte det kändes att vara ute, var de lekte och vad de helst lekte. Barnen fick också rita en teckning som beskrev känslan i kroppen efter utevistelsen. I intervjuer har pedagogerna svarat på hur länge barnen var ute, hur ofta och hur de tyckte att barnen ställde sig till att gå ut. Pedagogerna fick också ange hur de har uppfattat att barnen mådde efter en hel utedag respektive en hel dag inomhus. Till föräldrarna ställdes frågor i enkäter om hur mycket barnen var ute hemma, vad barnen lekte samt hur de trodde att barnen ställde sig till att gå ut i olika väderlek. Både pedagoger och föräldrar har också fått beskriva sina upplevelser av den egna utevistelsen när det gäller hälsa och allmänt mående. Ett resultat som kom fram var att barnen tänkte positivt om att vara ute och de tyckte utevistelsen var rolig. Under observationerna visade några barn att de tyckte det var jobbigt med påklädningen. Trots detta lekte de med glädje och stor kreativitet när de kom ut. Det visade sig också att naturens eget material tilltalade barnen mest. Pedagogerna har god uppfattning om vad barnen föredrar att göra och var barnen helst vistas under utevistelsen. Pedagogerna uppfattar också en skillnad på barnens reaktioner efter utevistelsen. Föräldrarna tänkte hälsomässigt om sina barns utevistelse. Några svarade att om barnen var ute uppstod färre sjukdomar hos deras barn.
Innehåll
1. Introduktion och syfte……….. 7
2. Bakgrund och forskningsöversikt ……… 9
2.1 Begreppsdefinitioner…………..….………...12
3. Problemformulering………..………...13
4. Hur jag har gått tillväga……… 14
4.1 Val av förskola och avdelning ……….. 14
4.2 Metodval ………... 15
4.3 Genomförande………... 16
5. Beskrivning av avdelningen Rosenknoppen………... 18
5.1 Beskrivning av miljön………... 18 5.2 Beskrivning av verksamheten………... 20 6. Observationer... 21 6.1 Observationstillfälle 1……….. 21 6.1.1 I kapprummet...………... 21 6.1.2 På gården...………... 22 6.2 Observationstillfälle 2………... 24 6.2.1 I kapprummet ...……… 24 6.2.2 Ute på gården ...………... 25 6.2.3 När barnen går in ..………... 27
6.3 Jämförelse mellan observationstillfälle 1 och 2……… 27
7. Bildintervjuer, intervjuer och enkäter... 30
7.1 Bildintervjuer med 4 barn………... 30
7.2 Intervjuer med pedagoger……….. 33
8. Sammanfattning av resultatet………... 37
9. Analys/diskussion………...40
9.1 Observationerna……….40
9.2 Bildintervjuerna med barnen………. 42
9.3 Intervjuerna med pedagogerna………...42
9.4 Enkäterna till föräldrarna………...44
9.5 Kritisk granskning av undersökningen………..44
9.6 Avslutning och tack!...46
Referenser………... 47
1. Introduktion och syfte
Hur tänker barn, pedagoger och föräldrar på en kommunal förskola kring utevistelse? När jag var barn på sjuttiotalet upplevde jag att vi barn var ute minst halva dagen. Det var väldigt få barn som gick på förskola före fem års ålder. Då vistades barn på lokala lekplatser eller i naturen runt hemmet. Själv bodde jag i villa med trädgård som gav rika möjligheter till daglig utevistelse. Dessutom fanns inte datorn i hemmen eller dagens tv-spel, som idag fångar barnen stillasittande framför tv´n. Utemiljön för de barn som bodde i större städer var dåligt anpassad till barns behov. Innergårdar och långt till parker kan inte ha gett stor variation i deras utevistelse.
Idag skapar föräldrars arbetssituation, med att båda arbetar heltid, mindre tid för barnen att vara ute hemma. De körs till förskolan och/eller skolan och hämtas på samma sätt. Många barn bor också i städer med långt till naturen.
Om vi vill att barn ska utveckla sitt tänkande mot de mål som finns för de pedagogiska verksamheterna, mot mer relevanta, mer avancerade eller mer funktionella uppfattningar, måste vi först veta vilka föreställningar barn har och med utgångspunkt i denna kunskap hjälpa barnet vidare för att utvidga sin världsbild (Doverborg & Pramling Samuelsson, 2003). Enligt Grahn m.fl.(1997) anses det allmänt som nyttigt att vara ute; att barnen får ”springa av sig”, ”att de får frisk luft”. Länge har man därför förmodat att lek ute, och i synnerhet i natur, främjar barnens utveckling. Kan min undersökning ytterligare beskriva dessa tankar kring utevistelse?
Hur upplever barnen det att gå ut? Den miljö barnen vistas i kanske har betydelse för detta. Vilken miljö föredrar barnen att leka i och vad leker de helst med? Enligt förskolans läroplan skall förskolan erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet. Den skall inspirera barnen till att utforska omvärlden (Lpfö98). Miljöerna på förskolor idag kan se mycket olika ut och kan därför ge barnen varierade möjligheter till utvecklande och rolig utevistelse.
Undersökningen vill också ta reda på om barnens upplevelser av sin utevistelse har någon betydelse för hur barnen mår efter utevistelsen. Kan pedagogernas svar i intervjuerna ge en bild av hur de uppfattar barnens upplevelser av utevistelse?
Genom att ge enkäter till föräldrarna hoppas jag få deras syn och få fram en helhetsbild av hur barnens utevistelse ser ut idag.
Syftet med min undersökning är att ge en djupare inblick och förståelse för hur barn,
pedagoger och föräldrar tänker kring barns utevistelse. Ett annat syfte är att undersökningen ska kunna användas i framtida planering och utveckling av barns utevistelse.
2. Bakgrund och forskningsöversikt.
För bara några generationer sedan var det normala att bo på landet och arbeta direkt med vad naturen kunde ge genom jordbruk, skog, vilt och fisk (Brûgge, Glantz & Sandell, 2002). Allt människor tog sig för gjorde de tillsammans. Barn och vuxna hjälptes åt i arbetet på gården. Då lärde sig barnen viktiga saker som att respektera och arbeta med naturen.
I dagens samhälle utsätter vi barnen för mycket stress, vilket enligt Szczepanski och Nelson (2003) kan leda till utvecklande av diabetes, övervikt, tillväxt- och utvecklingstörning, högt blodtryck, sämre immunförsvar, hjärt- kärlsjukdomar och mag-tarmsjukdomar samt
emotionella och beteendemässiga störningar. Stora delar av forskningen som görs om utevistelse och hälsa visar att barn och vuxna mår bättre av att vistas ute. Utevistelse stimulerar motoriken, koncentrationsförmågan och fantasin. De barn som är ute mycket får tidigt ett miljömedvetande och lär sig att uppskatta naturen (Granberg, 2000).
Enligt Jan-Erik Johansson (1994) förespråkade Fröbel en förskolepedagogik i vilken
människan var en del av naturen och alltid kunde förändras. Därför menade han att människor också måste arbeta aktivt för att utvecklas. Det som är av naturen givet är verksamhetsdriften, som hos barn tar sig uttryck i lek och arbete (Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson, 2003).
Tankar om att det är utvecklande för oss människor, i synnerhet barnen, att vistas ute mycket bekräftas ofta i den forskning som gjorts på senare år. Fredrika Mårtensson (2003) tar upp många exempel på att lek ute är utvecklingsfrämjande för förskolebarn. Bland annat att konflikterna blir mindre på grund av att barnen har större ytor att röra sig på och att lekmaterialet ligger löst tillhanda och inbjuder till en enorm kreativitet och fantasi.
Barnen hon såg hällde sand på några leksaker. En pojke lade en träbit nederst, isbitar ovanpå, sand och sedan is igen på toppen. Sedan sa till sin kompis att han gjorde ”Mac Donalds” på låtsas. Enligt Mårtensson (2003) kan det vara enskilda naturelement som blir dynamiska
leksaker, men det kan också vara det vidare landskapets form som bidrar till oförutsägbarhet
En orsak till att barn mår bättre ute i naturen kan enligt Grahn m.fl.(1997) vara att det till en del handlar om att vila upp från stress och en tät informationsmiljö samt att naturen är ett positivt tillskott i utrymme för lek. Grahn m.fl.(1997) har gjort en undersökning på två olika förskolor. Den första ligger mitt inne i centrum i en storstad och den andra är en ”I Ur och Skur”-förskola som ligger på landsbygden. Där undersökte de barnens kreativitet och lek, deras motorik, koncentration och hälsa. Via observationer, motorikövningar, ett
koncentrationstest, förskolornas sjukfrånvarolistor samt pedagogernas dagböcker fick man fram resultaten. Ett av dem visar att barnen på ”I Ur och skur”-förskolan är friskare än barnen på förskolan i staden. Grahn m.fl.(1997) menar att det kan bero på att barnen på ”I Ur och skur”-förskolan inte är så nära varandra rent fysiskt, på grund av att luftvolymen är oändlig eftersom de är utomhus. De menar också att den troligaste orsaken är att barnen kan leka på ett lugnare och mindre stressat sätt.
Forskning som gjorts om vår hälsa pekar på att utevistelse är av vikt för vårt välbefinnande och kroppens sinnliga funktioner. Det tycks finnas en positiv syn på utevistelse. Jag själv, vuxna i min närhet och pedagoger verkar ha uppfattningen att det är bra för hälsan att vistas ute. Är det positivt med utevistelse? Hur påverkar det barnens utveckling och lärande att vara ute? Szczepanski och Nelson (2003) menar att det måste finnas balans mellan krav och förmåga. Kan vi lära oss balansera tillvaron mellan förskola/skola/yrkesliv och
avkoppling/fritid/återhämtning kan vi få bättre balans i hela samhället. Det blir färre sjukskrivningar, mindre stress, och fler kommer att jobba mindre.
Förskolans läroplan (Lpfö98, sid. 11) säger följande:
Verksamheten skall ge utrymme för barnens egna planer, fantasi och kreativitet i lek och lärande såväl inomhus som utomhus. Utomhusvistelsen bör ge möjlighet till lek och andra aktiviteter både i planerad miljö och i naturmiljö.
Läroplanen (Lpfö98) säger att förskolan skall erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet. Den skall inspirera barnen att utforska omvärlden. Det betyder att pedagogerna har skyldighet att se till att det finns plats och tid till fri lek likaväl som planerad verksamhet både inom- och utomhus samt att planera aktiviteterna så att de kan skapa ett lustfyllt lärande och en god utveckling hos barnen.
I inomhusmiljön är rörelsefriheten ofta begränsad och hindras av att rummen är små och möblerade så att spring och hopp minimeras. Mårtensson citerar Heurlin-Norlinder (2005) i sin artikel: ”I och med att den rörelsefriheten minskar, har utemiljön blivit allt viktigare” (Mårtensson, 2005, 5.16). Barn som växer och utvecklas har ett rörelsebehov som inte tillgodoses med endast vistelse inomhus.
Mårtensson, Norén-Björn och Andersson (1993) menar att naturmiljö ger en varierad och kontinuerlig ström av intryck där barnet kan använda sin känslighet för nya sinnesintryck. Växlingar i temperatur, intensitet och kvaliteten på ljuset skapar färgskiftningar under dagen och genom året. Också strukturen på ytorna och markens hårdhet växlar. På vår, sommar och höst är det mjukt i marken och det går att gräva och omforma den till vägar, lera och hålor. Mårtensson (2003) menar att barnen under utevistelsen är uppmärksamma mot det omgivande landskapet och andra barns positioner och relationer till detta landskap. Vilket barnens
användande av naturens struktur, det vill säga ytor, håligheter och växter, och naturmaterial som redskap i leken tyder på.
Enligt Mårtensson (2003) har utomhuslek i högre grad blivit något som utspelar sig i mer avgränsade och för barn tillrättalagda miljöer. Hon ställer också frågan om i vilken utsträckning dessa miljöer kan uppfattas som ”frirum” där barnen har möjlighet till starka lekupplevelser och kan hitta platser för återhämtning. Barn leker ofta mamma, pappa och barn i lekhus eller i buskar som finns i deras lekmiljöer. De grupperar sig också gärna och leker i sandlådan med spadar och bilar och bygger vägar eller gräver hålor. Mårtensson (2003) menar att större barn gärna strukturerar sina konkreta aktiviteter kring något tänkt mål så att deras lek får karaktären av ett projekt. Hon säger vidare att barnen så skapar sig en meningsfull samvaro som gör det möjligt att under lång tid hänge sig åt den lustfyllda hanteringen av ett element. Att barn till exempel samlas och tillsammans utformar en lek, rollek eller annan, de kan hålla på med nästa dag och längre.
Men när leken inte är menad att hålla på länge utan bara är tänkt att underhålla för en stund. Till exempel om en grupp barn har iakttagits kring en lerspann och man senare frågar dem vad de gjorde kan de svara att de gjorde geggamoja och fnissa och skratta. Enligt Mårtensson (2003) är det kanske så att det fantiserande de beskriver tillsammans föder fram idéer som när de förverkligas ger barnen en chans till en mer intressant kontakt med den fysiska
omgivningen. De tar in sin omgivande miljö och gör den till ett spännande, kreativt och lärorikt sammanhang i leken tillsammans med sina kompisar.
Förr levde man av och med naturen och utevistelse ingick som ett dagligt fenomen. Även barnen lärde sig tidigt att naturen gav det man behövde. Barn idag lever i ett stressat samhälle som bygger på konsumtion och information. Förskolans läroplan anger mål och riktlinjer för hur barnen i förskolan ska ges möjlighet till utevistelse i varierade miljöer. Idag tillbringar barn mycket tid inomhus i trånga och begränsade utrymmen. Tanken om att ”frisk luft ger sunt förnuft” ger en del tankeställningar. Pigga och glada barn leker med naturmaterial som i deras ögon kan bli till ”glass”, ”hamburgare” och ”djur” med mera. Det är deras fantasi och kreativitet tillsammans med naturen som skapar leken. Tankar om utevistelse på förskolan och i hemmiljön kan vara värda att ta reda på i sammanhanget.
2.1 Begreppsdefinitioner
* Med ”barn i förskolan” menas barn i åldrarna 3- 5 år.
* Utevistelse beskriver den aktivitet barnen utför vid planerad verksamhet och den fria leken på förskolegården utanför avdelningens fysiska byggnad.
* Pedagog är en person med pedagogisk utbildning. I det här fallet förskollärare * Fri lek avser i det här fallet den lek som av pedagoger i förskolan inte planterats som verksamhet.
3. Problemformulering
Syftet med min undersökning var att få en inblick i och kunskap om hur barn, pedagoger och föräldrar tänker kring barns utevistelse. Ett annat syfte var att undersökningen ska kunna användas i framtida planering och utveckling av barns utevistelse.
Vilka reaktioner har barnen när de ska gå ut? Vilken betydelse har detta för utevistelsen?
Vad gör barnen när de är ute, på förskolan och hemma?
Hur utnyttjar barnen gården och vilket lekmaterial föredrar de? Vilka upplevelser kan barnen beskriva av sin utevistelse?
Hur ofta, hur länge och när på dagen är barnen ute enligt pedagogerna och föräldrarna? Hur uppfattar pedagogerna och föräldrarna att barnen mår efter att ha varit ute? Vilka egna upplevelser har pedagoger och föräldrar av utevistelse?
4. Hur jag har gått tillväga
4.1 Val av förskola och avdelning
Förskolan med 3-5 års- avdelningen Rosenknoppen valde jag för att jag jobbade där för tre och ett halvt år sedan som vikarie innan jag började utbilda mig. Jag var något bekant med pedagogerna, visste hur avdelningen såg ut, vilken verksamhet som bedrevs och kände till hur gården var utformad. Dock var barnen och föräldrarna nya för mig.
Om jag hade valt en annan förskola och en annan avdelning, till exempel min partnerförskola där jag varit nyligen, kände pedagogerna, lokalerna och barnen väl samt kände till deras föräldrar, hade undersökningen kanske blivit en annan. Då hade min kännedom om pedagogerna kanske speglat resultatet på ett partiskt sätt.
Hade jag valt en helt okänd förskola där jag aldrig hade varit, det vill säga att jag inte kände lokaler, pedagoger, barn och föräldrar alls, tror jag att det hade varit svårt att genomföra en undersökning av det här slaget. Det hade varit svårare att få kontakt med pedagogerna, barnen och föräldrarna. Det hade inte gått att gå så djupt som jag tänkte mig att göra. Fördelen hade kanske varit att jag inte färgats av det jag visste om verksamheten på förskolan. Det hade varit svårt att se nya saker just för att man inte kände till pedagogerna, barnen och verksamheten. Det fanns 17 barn på avdelningen och av dessa var sex barn tre syskonpar. Det betyder att det fanns 14 föräldrapar. Undersökningsgruppen bestod av tre kvinnliga förskollärare, Eva, Karin och Maria, elva barn och tio mammor. Jag informerade pedagoger och föräldrar och bad om föräldrarnas skriftliga tillstånd för barnen att delta i undersökningen (se bilaga 1). Jag tror att två anledningar till att inte alla föräldrar gav sitt tillstånd kan vara att det var många barn som var sjuka och att tiden för inlämnandet var begränsad. Jag var noga med att bara ta med de barn i undersökningen vars föräldrar hade lämnat in tillstånd.
4.2 Metodval
Jag valde att göra observationer av barnen. Ett lämpligt sätt enligt Repstad (1999) är att använda sig av observationer som på ett nyanserat sätt beskriver det som finns. I det här fallet var observationer motiverade eftersom jag med egna ögon kunde se hur barnen reagerade på sin ute- och innevistelse. Observationerna gjordes på olika platser och olika situationer som har med utevistelse att göra. Jag observerade i kapprummet för att jag ville se hur barnen reagerade och betedde sig samt om de pratade om påklädning och om upplevelser av att gå ut. Att iaktta barn och pedagoger i tamburen ger ett komplement till själva utevistelsen och jag får en bredare bild av barnens tankar om att gå ut. På gården utanför avdelningen valde jag också att göra observationer och rörelsescheman för att se vad de lekte med, hur de lekte och hur de rörde sig från plats till plats. Jag försökte att endast observera och beskriva de barn vars föräldrar gett sitt tillstånd till barnens medverkan i undersökningen, vilket var 11 stycken. För att få barnens tankar om att vara ute valde jag att göra bildintervjuer med fyra av barnen (se bilaga 3). Jag undersökte två treåringar och två femåringar. Metoden var motiverad
eftersom barn i de åldrarna ännu inte kan skriva och då är bildintervjuer ett bra sätt att få fram vad barnen tycker. De har lätt för att utrycka sig i bilder och är mycket roade av att rita och berätta till. Doverborg och Pramling-Samuelsson (2000) menar att om man som pedagog blir bättre på att förstå barns tankevärld kan man skapa en bättre lärandemiljö och utvärdera sitt eget pedagogiska arbete.
Jag valde att intervjua pedagogerna på avdelningen Rosenknoppen för att få deras tankar ur ett förskollärarperspektiv. De jobbar med barnens utevistelse som en del i verksamheten och har därför ett yrkesmässigt synsätt. Jag har intervjuat pedagogerna kvalitativt. Det betyder att endast frågeområdet är bestämt vilket lämnar det fritt för den intervjuade att svara
uttömmande och fritt ur hjärtat (Johansson & Svedner, 2001).
Jag valde att dela ut enkäter (se bilaga 5)till föräldrarna. Syftet var att få deras syn på sina barns utevistelse hemma. Enkätmetoden var också ett lättillgängligt sätt att få svar av föräldrarna. De har ofta dåligt med tid för en längre intervju eftersom de har barn att hämta och lämna, ett jobb att sköta samt hemmet och familjens övriga aktiviteter. Med en enkät kan
de svara snabbt, utan påverkan från intervjuaren och sitta hemma i lugn och ro och tänka efter innan de svarar. En enkät måste vara enkel och ge en inledning som förklarar så lättfattligt som möjligt varför den ska göras och därmed motivera till tillfredsställande svar (Trost, 2001). Jag har använt fingerade namn på både förskolan jag var på, barnen och pedagogerna. Detta för att undersökningen inte ska tumma på den personliga integriteten och av
forskningsetiska skäl. Enligt Patel och Davidsson (2003) måste vi tänka på att värna om den enskilda individens integritet.
4.3 Genomförande
Undersökningen började med att jag valde metoder och sedan valde jag förskola. Jag bokade tid för besöken via telefon med en av pedagogerna. Hon var min kontaktperson på
avdelningen. Hon hjälpte mig också att dela ut och samla in föräldratillstånd och enkäter. Med tillstånden delades ett brev ut (se bilaga 1) som innehöll information om mig som student, syftet med min undersökning och hur den skulle gå till.
Sedan var jag på förskolan under fem dagar som jag valde i samråd med kontaktpersonen. Jag började med att göra observationerna eftersom jag då inte hade några andras än mina egna tankar. Observationerna genomfördes vid två tillfällen i kapprummet vid påklädning för utgång, vid två tillfällen när barnen var ute på gården och lekte samt vid två tillfällen när barnen kom in igen efter utevistelse.
Jag hade förberett punkter (se bilaga 2) som jag ville få med i beskrivningen om hur barnen betedde sig, vad de sa till varandra och hur de verkade uppleva påklädningen inför
utevistelsen. Jag följde händelserna i kapprummet och nedtecknade barnens beteende och deras samtal med varandra.
Jag skissade upp hur gården såg ut med sandlådor, förråd, gångar, gräsmattor,
klätterställningar och dylikt och ritade in några barns rörelsemönster. Även här försökte jag bara att ta med de barn vars föräldrar gett sitt tillstånd till deltagande i undersökningen. Det var svårt eftersom de hade ytterkläderna på sig och på grund av det hade jag besvär med att känna igen barnen. Men med hjälp av pedagogerna, som sa vem som var vem, markerade jag barnen på skissen med kryss på de ställen de stannade och lekte en stund. Sedan när de
förflyttade sig drog jag streck dit de gick och ritade nya kryss. Barnen var ute i ca en och en halv timme. Jag följde inte några särskilda barn utan var mer intresserad av att se vad de gjorde och hur de utnyttjade sin gård. Jag gjorde en observation till på samma sätt och jämförde sedan rörelsemönsterna med varandra samt tittade på skillnader och likheter. Sedan sammanställde jag och drog slutsatser som kan läsas i resultatdelen.
När barnen gick in observerade jag dem i kapprummet. Även denna gång utgick jag ifrån punkterna (se bilaga 2) jag skrivit ned som stöd för observationerna.
Jag pratade med barnen inomhus under deras fria lek. Jag satte mig ner mitt emot dem och frågade om jag fick prata med dem. Jag hade förberett fem frågor (se bilaga 3) som kunde utökas med följdfrågor om svaret krävde det. De fick ett papper och kritor så att de kunde rita en bild av hur det kändes när de vistades ute. Detta kan vara ett bra sätt för barn att beskriva sina upplevelser av utevistelse.
Intervjuerna med pedagogerna (se bilaga 4) gjordes inomhus, en i taget, under tiden barnen var ute. Jag hade skrivit ner åtta öppna frågor som gav dem möjlighet att ge berättande svar. Jag spelade in svaren på de åtta frågorna till pedagogerna med hjälp av en MP3-spelare med röstinspelningsfunktion. Fördelarna med detta är ett antal. Svaren blir objektiva och att man kan ägna sig åt intervjun utan att behöva anteckna. Dessutom kan man få med ordagrant vad den intervjuade svarar (Repstad 1999). Då får man en helhetssyn på undersökningsområdet och riskerar inte att tappa viktig och resultatavgörande information
Sedan sammanställde jag intervjuerna i datorn och rensade dem från talspråk så att de blev läsbara. Jag skev ut dem i varsin textfärg för att lättare kunna skilja på vilken som var vilken. Enkäterna till föräldrarna (se bilaga 5) lämnades ut med en viss tidsram. De delades ut av den ansvariga kontaktpersonen till de föräldrar som gett sitt medgivande till att delta, vilket var 11 stycken. De fick en vecka på sig att fylla i den. Min pedagogkontakt samlade dem i en mapp efter hand som föräldrarna lämnade tillbaka dem ifyllda. I enkäten kunde jag se om det fanns några skillnader i tänkesätt hos föräldrarna när det gäller barnens utevistelse. Hur mycket är barnen ute hemma? Vad gör barnen? Vilka reaktioner visar barnen när de kommer in? Spelar föräldrarnas erfarenheter någon roll för hur barnen ser på utevistelse?
5. Beskrivning av förskoleavdelningen Rosenknoppen
5.1 Beskrivning av miljön
Avdelningen Rosenknoppen är en av fem på förskolan Blomman. Den är belägen i en mindre by på den mellanskånska slätten med mycket natur och grönområden i närheten. Barnen som vistas där är mellan tre och fem år och är sjutton till antalet, varav 12 pojkar och 5 flickor. Pedagogerna är tre förskollärare i varierande åldrar mellan 25 – 56 år. Avdelningen ligger i ett eget hus utan sammanbindning till de andra avdelningarna och består av ett stort lek- och samlingsrum med dockvrå, ett mindre byggrum, ett målarrum, ett litet kök och ett matrum där man även kan spela spel, lägga pussel, läsa böcker med mera. Avdelningen består också av ett tvättrum med skötbord, toaletter och ett kapprum som till hälften utnyttjas som lekvrå. I direkt anslutning till avdelningen ligger den stora lekgården som används av syskonavdelningarna. Småbarnsavdelningen har en egen gård att vara på.
Fig.1 Planskiss över förskolan.
1. Avd. Rosenknoppen 6. Stora lekhuset 11. Båt 2. Lekhus m. rutschkana 7. Cykelförråd 12. Gungor
3. Klätterställning 8. Övriga avdelningar 13. Grävhålet 4. Lilla lekhuset 9. Kök, personalrum och kontor P = Parkering 5. Förråd 10. Bandyplan
= sandlåda = gräs
= träd
Lekgården är uppbyggd så att den erbjuder mycket utvecklande och varierade lekmiljöer. Barnen får stora möjligheter att röra sig på alla sätt som krävs för en god motorikutveckling som att gå, springa, klättra, gunga, cykla, gräva, sitta, ligga, stå och hoppa. Dessutom finns det gott om buskage, gräsmattor och lekhus som inbjuder till både enskild- och
tillsammanslek vilket främjar deras sociala utveckling.
Fig. 2 och 3. Bild på buskage och det stora lekhuset. Här leker barnen ofta ”mamma, pappa och barn”.
Klätterställningen inbjuder till klättring på många sätt. Barnen kan klättra i nät, svinga sig i lianer (rep), gå armgång på de övre linorna och leka att de är Tarzan om de vill eller att de är apor som svingar sig i trädkronorna i djungeln. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad de kan göra på gården. Den inbjuder till rollekar, bråklekar och springlekar.
5.2 Beskrivning av verksamheten
Verksamheten varieras mellan inne och ute för att ge barnen mycket möjligheter till roliga och utvecklande upplevelser. På förmiddagarna har de samling vid halv tio. Då äter de frukt och pedagogerna turas om att berätta vad som händer efter samlingen. Fram till middagen har de diverse planerade aktiviteter, till exempel något tema. Kvart över elva äter de middag och efter denna har barnen vila. Då går de yngre barnen in i byggrummet med sina snuttefiltar eller gosedjur, lägger sig på madrasser på golvet och en av pedagogerna läser en bok. De äldre barnen går till stora kuddrummet, lägger sig på varsin madrass och lyssnar också på
högläsning.
Efter vilan går barnen oftast ut och leker på gården. Den fria uteleken sker oftast på
eftermiddagarna, från halv ett. Pedagogerna har planering på måndagsförmiddagarna och då går barnen ut på gården och leker. Då har två pedagoger från de två övriga avdelningarna kommit för att vara med barnen. På detta sätt tar avdelningarna hand om avlösningen. Övriga dagar i veckan är barnen ute fram till mellanmålet som äts cirka kvart över två. Efter det får de oftast leka inne till föräldrarna kommer och hämtar dem. På vår och sommar när det är ljusare ute händer det att de går ut igen efter mellanmålet. Ofta äts då också mellanmålet ute.
Den planerade verksamheten planeras i huvudsak efter årstiderna. Till exempel nu på hösten när det närmar sig jul har de pratat om kråkfåglar, börjat göra julkalender och planterat julgrupper i krukor som barnen fått ta med sig hemifrån. Verksamheten planeras också så att naturen runt förskolan utnyttjas med bland annat utflykter till lekplatser i närheten, besök i skogen och lek på den lokala scoutgården.
Ett långsiktigt projekt med utemiljön har påbörjats genom samarbete med Naturskolan i Lund. Nyplantering och rumskapande på gården har genomförts. En vattenlekplats håller också på att iordningställas.
6. Observationer
För att få en helhetsbild av barnens utevistelse på förskolan började mina observationer i kapprummet när barnen skulle ut och även när de senare gick in. Jag gjorde även
observationer på gården när barnen var ute under den ”fria leken”. Dessutom har jag
observerat små händelser och dialoger som kan kopplas till barnens utevistelse. Dialogen här nedan är ett exempel på samtal som kan uppkomma efter en utevistelse. Vid mellanmålet frågade Maria, en av pedagogerna, pojkarna vid hennes bord vad de hade gjort när de varit ute och följande dialog uppkom:
Maria: -”Vad grävde ni för något”? Rickard: -”Ett hål”.
Maria: - ”Vad ska ni ha det till”?
Rickard, halvt på skämt: -”Att fånga föräldrar i”! Anders: -”De kan ju klättra ut”!
Maria: -”Hur långt ner ska ni”? Rickard: - ”Ner till rören"
Anders: -”Vi kan borra med en maskin”.
Rickard: -”Ja, en sån där borrhålsmaskin”. ”Den får man inte stå under för det kommer stenar ut från röret på sidan.”
Sedan övergick de till att prata om annat.
6.1 Observationstillfälle 1
6.1.1 I kapprummet
På första dagen observerade jag barnen när de skulle gå ut och leka på gården. Det var en grå, lite råkall och småregning tisdag i mitten av november. Jag observerade endast de barn vars föräldrar hade lämnat tillstånd, vilket var 11 stycken. De äldsta får gå ut själv och
pedagogerna har uppsikt från fönstren över gården när barnen är ute och leker. När hela gruppen går ut är alltid någon pedagog med dem ute. Eftersom det var kyligt väder behövdes det mer kläder och då behövde de yngre barnen hjälp med påklädningen. – ”Varför måste
man ha så jättemånga kläder”? frågade Magnus när Eva, som är en av pedagogerna, började hjälpa honom med att dra på sina stövlar, regnbyxor, tröja, jacka, vantar och mössa. De stora pojkarna och flickorna klarade det mesta själv och kom ut snabbt. Under påklädningen samtalade de i smågrupper om vad de skulle göra när de kom ut. Barnen kom in i kapprummet från samlingen i omgångar eftersom det blir trångt om alla ska klä på sig samtidigt.
Femåringarna Johan och Anders upptäckte att de hade likadana stövlar och brast i skratt. De pekade på varandras fötter och sa: - Vi har likadana stövlar! Sedan sprang de ut.
Anna, som är fem år, bad sin kompis Sofia vänta på henne. Hon hade jacka, regnjacka, stövlar, vantar och mössa kvar att sätta på sig. Sofia satte på sig sin mössa och vantar men hade inte tid att vänta på Anna så hon sprang ut så fort hon är färdig. Under tiden kämpade Lisa med knapparna i regnjackan med fingervantarna på sig. Hon kämpade på och bad inte pedagogerna om hjälp. Hon ville klara det själv.
Eva var upptagen med att hjälpa Magnus och försökte få honom att hjälpa till lite själv. Men det var svårt. Kläderna kändes klumpiga och trånga och det tog en väldig tid. Men efter mycket kämpande både för pedagogen och för pojken var han påklädd. Han hann bli rejält varm innan han kunde gå ut i det blöta och fuktiga vädret. Men väl ute glömde han snabbt det jobbiga med kläderna och leken som var så rolig kunde börja. Kompisarna hittades snabbt och spann och spade att ösa vatten eller gräva med hämtades ur förrådet.
6.1.2 På gården
När jag observerade barnen på gården. Ritade jag in barnens rörelsemönster. Ett kryss
representerar ett barn. För varje gång de förflyttade sig från ett ställe till ett annat drog jag ett streck till den nya platsen och ritade ett nytt kryss. På så sätt kunde jag se hur barnen
utnyttjade sin gård. Det vill säga jag kunde se var de lekte mest och hur många de var på varje ställe.
Fig.5. Kryssen visar var barnen lekte den här dagen.
1. Avd. Rosenknoppen. 6. Stora lekhuset. 11. Båt 2. Lekhus m. rutschkana. 7. Cykelförråd. 12. Gungor
3. Klätterställning. 8. Övriga avdelningar. 13. Grävhålet 4. Lilla lekhuset.
5. Förråd.
Då det var svårt att känna igen barnen med sina olika ytterkläder och regnkläder nöjde jag mig med att rita in var de lekte och observerade vad de gjorde. Några barn har kommit med två gånger eftersom de hade förflyttat sig från ett ställe till ett annat. Barnen lekte mest i sandlådorna med spannar och spadar. De grävde gropar, ”bakade” i spannar och lekte ”mamma, pappa och barn”. Några barn cyklade runt och några gick runt mellan klätterställningen, rutschkanan och båten. Endast ett barn gungade en kort stund.
Favoritplatsen för dagen var ett hörn av sandlådan (det vita på skissen) där de äldsta pojkarna höll på att gräva ett stort hål (se nr. 13 fig.2 längst ner i höger hörn). Där anlade de också vägar så att de kunde köra med bilar, lasta sand i lastbilar och köra den till ”grustaget”.
= sandlåda = gräs
= träd
Eftersom det hade regnat och var vått ute togs inte cyklarna ut från förrådet. Jag observerade fyra barn som hade fyllt en spann med grus till bredden. De stod runt om den med var sin spade och samtalade om vad de gjorde.
– Vi häller vatten på den! sa någon. – Jaa! Det gör vi! Den som hade varit och öst upp vatten i sin hink hällde detta över grusspannen så att lervällingen rann i en strid ström ner över
spannen, ner över sandlådskanten och till slut ner på plattorna. Alla fyra skrattade förtjust och verkade ha jätteroligt.
Fig. 6. En spann fylldes med sand, sten och vatten.
Efteråt berättade Sofia vad de gjorde: - Vi gjorde geggamoja med sand och stenar och sedan hällde vi vatten på det. Anna som satt bredvid fnissade och sa: - Sofia skulle smaka på det! Hon tyckte det var gott!
6.2 Observationstillfälle 2
6.2.1 I kapprummet
Denna måndag regnade det inte men det var mulet och det blåste snålt i vinden. Barnen skulle gå ut på förmiddagen med hjälp av två pedagoger från andra avdelningar medan ordinarie personal hade en timmes planering.
Sofia och Anna kom först ut i kapprummet. Sedan kom Johan och började dra på sig sin overall. Under tiden hade ett samtal uppkommit på toaletten när pedagogen påpekade att Johan var äldst av barnen på avdelningen och därför inte skulle hålla på och tramsa sig. – Johan, du växer före oss! sa Robert medan han drog på sig mössan och sedan overallen. Johan svarade med att fråga: -Får Lisa alla dina kläder när du inte kan ha dem? (Lisa är Roberts lillasyster) – Ja, hon får alla mina gamla, rostiga kläder, svarade Robert lite skämtsamt. Sedan återgick de till att klä på sig.
Sofia och Anna skojade lite och satte på sig sina mössor på tokiga sätt men snart fortsatte de klä på sig medan de småpratade. Tom hade fått på sig utebyxorna men stod och svängde med jackan. Han verkade vänta på hjälp. Snart kom det en pedagog och hjälpte honom på med den, stövlarna, vantarna och mössan. Idag var det ingen som protesterade eller uttryckte att det var jobbigt att klä på sig. Det gick fort att komma ut även för de yngre som fick hjälp med att klä på sig.
6.2.2 Ute på gården
Idag var det cyklarna som var populärast. Många barn cyklade runt själv, med en kompis bak på passagerarplatsen eller lastade den med spann och spade. Den här dagen lekte tre flickor och en pojke att de lagade mat och bakade sockerkaka över öppen eld. De hade grävt en liten grop och lagt pinnar i en hög som man gör när man eldar ute i det fria. Som kaka använde de lera ur en pöl på gården. Efter en stund av lek gick tre av dem till sandlådan och hämtade mer sand för att laga något nytt av. De äldsta pojkarna höll till i sandlådan framför gungorna (12 på skissen) och började gräva ett nytt hål. När det var ganska djupt kom någon på att man kunde låta sig själv trilla ner i det och detta hakade de andra fem också på och turades om att låtsas trilla ner i hålan.
Fig. 7. Så här såg rörelsemönstret ut vid mitt andra observationstillfälle på gården.
1. Avd. Rosenknoppen. 5. Förråd 11. Båt 2. Lekhus m. rutschkana. 6. Stora lekhuset. 12. Gungor
3. Klätterställning. 7. Cykelförråd. 13. Grävhålet 4. Lilla lekhuset. 8. Övriga avdelningar.
Alla var sysselsatta med något och då gick tiden fort. Rätt som det var måste de börja ställa in cyklarna i förrådet och lägga in spannar och spadar i sitt förråd. En del barn protesterade och ville inte hjälpa till att städa utan blev tillsagda av både kompisar och pedagoger för att kunna avbryta sin lek.
= sandlåda = gräs
= träd
6.2.3 När barnen går in
Robert och en annan 5 årig pojke kom i full fart in först och ställde fram stövelknekten mitt på mattan i kapprummet. Där måste de ta av sig skor och stövlar när de kommer in. Johan kom in under tiden nästan samtidigt med Sofia som såg att det stod ett par skor kvarglömda i knekten och frågade: -Vem har tappat ett par skor? Ägaren kom på att det var han som nyss hoppat av sina vinterskor och glömt kvar dem. Han kom och hämtade dem och ställde dem i sitt fack. En efter en kom de andra barnen in och klädde av sig ytterkläderna under trötta och lite svettiga men glada former. Några orkade inte dra av sig utebyxorna och bad om hjälp med det. När ytterkläderna var avtagna gick de in i tvättrummet och tvättade händerna. Sedan gick de in på avdelningen och aktiverade sig med något tills det var dags att äta middag.
6.3 Jämförelse mellan observationstillfälle 1 och 2
Observationstillfällena i kapprummet skiljde sig inte så mycket från varandra. Det mest påtagliga var att barnen vid andra tillfället inte behövde ha regnkläder på sig. Då gick påklädningen fortare och pedagogerna behövde inte hjälpa till så mycket som vid första tillfället.
Likadant var det när de kom in. Vid första tillfället behövde pedagogerna hjälpa till att dra av smutsiga och våta regnkläder, vantar och stövlar och hänga in i torkskåpen. Men vid andra tillfället klarade barnen avklädningen lättare själv av samma anledning som när de gick ut tidigare. Barnen var också gladare, mindre irriterade och positivt trötta när de inte behövde kämpa med sina regnkläder när de kom in. Ändå fick jag en känsla av att de tyckte det var roligt att vara ute.
Fig. 8. Det sammantagna rörelseschemat över lekgården.
1. Avd. Rosenknoppen. 6. Stora lekhuset. 11. Båt 2. Lekhus m. rutschkana. 7. Cykelförråd. 12. Gungor
3. Klätterställning. 8. Övriga avdelningar. 13. Grävhålet 4. Lilla lekhuset.
5. Förråd.
Den sammantagna bilden av rörelseschemat visade var barnen lekte mest. Sandlådorna var mest använda där de grävde, körde med bilar och ”bakade kakor” i spannar. Rollekar vid sidan om förrådet (5) var något fyra av barnen höll på med vid båda tillfällena. Barnen cyklade på aslfaltgångarna bara vid det andra tillfället eftersom det vid tiden för den första observationen var för dåligt väder för cykling. Då togs inte cyklarna ut. Klätterställningen (3) och lekhusen (2, 4, och 6) användes också flitigt vid båda tillfällena. En sak som var
gemensamt för båda tillfällena var att barnen inte var på gräsytorna. Varför?Det kan bero på att barnen inte hade tillåtelse att cykla på gräset eller att de inte hade något behov av att använda gräsmattan i sin lek. De använde det som transportsträckor från en plats till en annan. Dessutom var det bara ett barn som gungade en kort stund vid tillfälle 2. Att de inte gungade
= sandlåda = gräs
= träd
vid grått och regnigt väder kan ha flera orsaker. Dels kan det vara klumpigt att klättra upp på gungan med regnkläder och att få regnet piskat i ansiktet på grund av fartvinden är nog inget kul heller när de gungar. En trolig orsak kan också vara att de tycker vatten och lera är roligare än klätterställningen, gungorna och lekhusen.
Jag observerade att pojkar och flickor lekte med varandra i grupper om tre, fyra och ibland även flera. Sättet de lekte på var samspelt och engagerat och alla inblandade var med och bidrog med sina idéer. Dialogen var livlig och de hade lätt för att skratta åt varandras tokigheter. Uppstod konflikter, till exempel att någon inte fick gehör för något de tyckte skulle ingå i leken, kompromissade de och kom med en lösning som alla i gruppen kunde acceptera och de lekte vidare.
7. Bildintervjuer, intervjuer och enkäter
7.1 Bildintervjuer med fyra barn
Intervjufrågorna finns i bilaga 3.
Rickard, 5 år, svarade på följande sätt på mina frågor: Varför tror du man ska vara ute?
– För att man behöver frisk luft. Tycker du om att vara ute och leka? – Ja.
Vilken är din favoritplats på gården? – Det är på klätterställningen. Vad leker du där?
– Hänger i knävecken och sitter och vilar. Vilket väder tycker du bäst om?
– När det regnar! Varför det?
– För jag tycker om när det plaskar i brunnarna och i pölarna. Hur känns det när du kommer in då?
– Innan var jag blöt men nu har jag fått nya regnkläder.
En härlig förklaring på hur det kändes att gå ut visar Rickards teckning. Han ritade en blomma under en blå himmel. Det förklarade han med att det kändes blommigt att vara ute och att han tänkte på sommaren.
Fig. 9. Rickards teckning.
Sofia, 5 år, har jag sammanfattat eftersom hon gav väldigt kortfattade svar.
På frågan om varför hon tror att man ska gå ut sa hon: - ”För att få frisk luft”. Det som var dåligt med att vara ute menade hon var när det regnade. – ”Det är dåligt väder”, sa hon på frågan varför hon inte tyckte om regn. Hon tyckte ändå om att vara ute och leka och då blev det helst ”mamma, pappa och barn” bland buskarna. Vädret hon tyckte bäst om att gå ut i var när solen sken. Sofia tyckte inte om regn och kände sig pigg när hon kom in efter att ha varit ute i regn. Teckningen hon ritade föreställer henne själv när hon är inne i ljuset från lamporna.
Fig. 10. Sofias teckning som föreställer henne själv när hon har klänning på sig och är inomhus i ljuset från de många lamporna.
Magnus, 3,5 år svarade att han tyckte det var besvärligt med kläderna när han skulle gå ut. När jag frågade honom varför sa han att han inte tyckte om att vara ute och leka. Han satt hellre inne och ritade. På gården tyckte han bäst om att vara på klätterställningen.
Favoritvädret var när det är sol, varmt och sommar. Jag fick inte teckningen han ritade för den skulle hans pappa få. Men han ritade sig själv när han satt inne och ”skrev”. Till saken hör också att han inte var så road av att prata den dagen jag var där.
Lisa, 3,5 år, svarade att: - ”Det är roligt”, när jag frågade henne varför hon trodde att man går ut. – Vad är dåligt med att vara ute? frågade jag sedan. – ”Man måste ha regnkläder på sig”, sa hon. Hon tyckte om att vara ute och då lekte hon helst ”mamma, pappa, barn”, oftast i något av lekhusen. Hon tyckte vädret var bäst när solen skiner och det är blommor. Det var också besvärligt när det regnade. Teckningen hon ritade föreställer henne själv när hon leker mamma, pappa, barn i solen.
Fig. 11. Lisas teckning.
När jag sammanfattar bildintervjuerna verkar de två äldsta barnen ha lika syn på varför man går ut. Båda säger att det är för att få frisk luft. De två yngsta hade delade meningar om att gå ut. Flickan tycker om att gå ut med regnkläder när det regnar men pojken stannade helst inne och tyckte det var besvärligt med kläderna. Barnens åsikter om bra och dåligt väder gick isär. Rickard tyckte om att vara ute när det regnade och var den ende som gjorde det. De andra tre gick helst ut när solen skiner och de slipper tunga, klumpiga och varma kläder. Likväl tyckte
de om att vara ute och leka. Pojkarna tyckte om att leka fysiska saker som att klättra och gräva medan flickorna helst lekte den klassiska rolleken ”mamma, pappa, barn” i buskarna eller i lekhusen. Gemensamt för pojkar och flickor var att sand och vatten ingick i deras lek.
7.2 Intervjuer med pedagogerna
Frågorna jag ställde till pedagogerna finns att läsa i bilaga 4.
På fråga tre om vad barnen gör ute så var det mycket cykling, gräva hål i sandlådan och rollekar i buskarna och i lekhusen. Maria sa att: - ”Det har varit lite roligt nu för de har fortsatt rolleken dag till dag i och med att de är större”! Karin svarade att det var mycket cykling, mycket gungning på gungorna och mycket rollekar som de lekte i buskarna, plockade mycket bär och de lekte att de ”grillade”. Hon tyckte inta att barnen spelade så mycket bandy utan de lekte mycket rollekar på båten och i buskarna och att de grävde djupa hål också.
Eva svarade på liknande sätt att barnen tyckte om att cykla, koppla släp på cyklarna och lasta saker. Eftersom det var fuktigt i sanden grävde barnen mycket vägar och körde med bilar, de lekte glasskiosk, bakade tårtor och lekte i utrymmen bakom buskar där de gjorde kojor. När jag intervjuade henne sa hon att de samlat mycket löv, pinnar och grävde efter skatter i sandlådan. Bland annat hade de hittat en sil, stenar och pinnar den dagen.
På fråga fem som handlade om hur barnen oftast ställde sig till att gå ut när solen skiner eller när det regnar svarade Karin så här:
”De flesta är faktiskt glada för att gå ut. Vädret spelar ingen roll utan det är vissa kläder som är jobbiga. Men i den här gruppen är det inte så många som tycker det är besvärligt. Jag tror att materialen har ändrats idag. De är tunnare och lättare. Förr var det styvare och stelare material. Det är inte alls så mycket gnabb om det nu. De tycker nästan det är roligt med vatten. Det blir en annan sorts lek med regnkläder”.
Eva och Maria svarade på nästan samma sätt. De var överens om att de flesta av barnen tyckte om att gå ut och att vistas ute. Det som kan vara besvärligt är alla kläder de måste ta på sig på hösten och vintern. Men när barnen väl kommit ut tyckte pedagogerna att barnen har roligt och ibland inte vill gå in igen.
Fråga sex: -”Vilka reaktioner uppfattar du att barnen har när de kommer in”?
Karin och Maria svarade ganska lika på frågan. De tyckte barnen var trötta och lugna men också glada och pratiga. Vid mellanmålet kommenterade barnen vad de hade gjort ute och vad de ville göra efter måltiden. Eva svarade lite annorlunda:
– ” Ibland när det har varit mycket kläder på, om det är regnbyxor, kan det kännas jobbigt att klä av sig och det behövs lite stöttning och hjälp med det. Ofta går vi in för att det är måltid eller vi ska göra något annat. En del barn har svårt att bryta av, samlas och gå in. Men de flesta tycker de har lekt färdigt efter den tiden.”
Fråga sju handlade om hur de uppfattade att barnen mådde efter en hel dag inne utan att ha varit ute alls respektive ute en hel dag. Karin, Maria och Eva svarade att: -”Har de varit inne en heldag blir det rörigare, högre ljudnivå, konflikterna ligger närmare, springet ökar och de har svårt att koncentrera sig på en sak längre stunder”. Både pedagoger och barn kan få huvudvärk och blev mer lättirriterade. Var det få barn och de lekte bra utan konflikter och andra oroligheter hände det att de stannade inne hela dagen. Men om de var hela barngruppen blev det för trångt. – ”Då måste de ut och leva ut sina armar och ben”, sa Maria, den yngsta av pedagogerna.
Pedagogerna är överens om att barnen behöver vara ute en stund varje dag. När de har varit ute en hel dag, till exempel när de går på heldagsutflykt med matsäck och inte kommer hem förrän vid två- tiden på eftermiddagen och att barnen efter mellanmålet föreslås gå ut igen, svarar Maria och Eva samstämmigt med att barnen då är lugna, trötta, hungriga och gärna sätter sig ner och läser en bok när de kommer in.
Karin svarade att hon faktiskt inte tänkt på det men att hon tyckte det var en intressant fråga. Hon sa också att det enda hon hade lagt märke till var att en del barn uttryckte
rättvisekommentarer:
– ”Jamen vi har ju varit ute i förmiddags”. En del protesterar och vill inte gå ut igen efter mellanmålet medan andra glatt tar på sig kläderna och går ut och leker en stund till. Men även hon tyckte att det kändes lugnare och att barnen gjorde saker som inte kräver så mycket energi, som att de läste böcker, byggde pussel och bråkade mindre.
Fråga åtta handlade om deras egen syn på utevistelse och vad de hade för personliga upplevelser. Alla tre tyckte om att vara ute. Men Maria sa att hon inte skulle jobba på en uteförskola. Hon ville ha balans mellan ute och inne. Karin upplevde sig själv som en så kallad ”fryskylling” under sin uppväxt. Men hon har vant sig och tycker nu att det är skönt att vara ute. Eva, som var uppvuxen på landet med närhet till djur och natur, menade att det har gjort att hon har varit ute mycket med sin egen familj. Hon tyckte om att utnyttja utemiljön i arbetet med barnen. På fritiden tyckte hon om att ta promenader året runt i skiftande miljöer.
7.3 Enkätsvar av föräldrarna
Enkäten till föräldrarna (se bilaga 5)handlade om hur de tänkte kring sina barns utevistelse när de var hemma samt om föräldrarna hade egna upplevelser av att vara ute. Jag delade ut femton enkäter till alla föräldraparen (tre par har två barn var på avdelningen). Av dessa svarade tio mammor till åtta pojkar och tre flickor, elva barn totalt. En förälder var mamma till både en pojke och en flicka. Åldersfördelningen var fyra 5- åringar, varav en var flicka, två 4- åriga pojkar och fem 3- åringar, varav tre var pojkar och två var flickor.
På frågorna om hur ofta, hur länge och när på dagen barnen var ute svarade mammorna att barnen var ute minst en gång om dagen, allt ifrån en kvart till några timmar, oftast på eftermiddagarna och på helgerna kunde det bli hela dagar. Vissa sa att det berodde lite på väder och årstid hur mycket barnen var ute. En mamma skrev också att det hängde på den övriga familjens aktiviteter hur mycket sonen kunde vara ute. Barnen tyckte det var roligt att gå ut och cykla, gräva i sandlådan, gunga, springa, sparka boll, ”hjälpa till” i trädgården och leka tillsammans med kompisar och syskon. För de flesta spelade vädret ingen större roll. Men enligt två mammor ville deras flickor hellre vara inne och leka vid dåligt väder. En pojke ville ha paraply med sig ut när det regnade!
När barnen kom in efter att ha varit ute och lekt sa en mamma att hon tyckte de var glada, hungriga och lite trötta. Då ville de gärna berätta om vad de lekt, med vem och om fynd de har hittat. En pojke var ofta blöt eftersom han tyckte om att leka med vatten i trädgården.
Syskonparet, en pojke och en flicka, satte sig gärna ner och pysslade när de kom in efter utevistelsen.
Hade barnen varit inne en hel dag sa en mamma att de blev lättretliga, en annan sa att de blev olydigare och någon sa att de lättare blev rastlösa. Hade barnen varit ute en stund tyckte några att de blev lugnare, gladare och allt fungerade bättre.
Alla tio mammorna poängterade att de tyckte det var positivt att vara ute. Nio av tio mammor svarade att de och barnen mådde bra av att vara ute en stund och tre av tio svarade konkret att en stunds utevistelse varje dag höll förkylningar och sjukdomar borta. En mamma tyckte att en promenad i skogen och naturen fick henne att må bättre. De uppfattade överlag att både de och deras barn mådde bättre av att vistas mycket ute.
Mammor och barn hade en positiv inställning till utevistelse. Mammorna försökte stötta barnen och ge dem en positiv syn på utevistelse. De tyckte om att vara ute i alla väder och göra roliga saker tillsammans med barnen. Till saken hör också att de bor i en mindre by några mil från en större stad med sina familjer i villor med större eller mindre trädgårdar. De har också närhet till offentliga grönområden och natur.
8. Sammanfattning av
resultatet
Har jag fått svar på frågorna om hur barn, pedagoger och föräldrar tänker kring utevistelse? Barn, pedagoger och föräldrar hade lite olika tankar kring att gå ut och att vädret spelade mindre roll. Två av barnen tyckte inte om att gå ut när det regnar. Pedagogerna och föräldrarna hade tankar om att det går att vara ute i de flesta sorters väder. Det vill säga de menade på att man kan var ute om man har kläder anpassade för vädret.
Två av barnens teckningar av upplevelsen på utevistelsen visar att de hellre leker inomhus vid, enligt dem, dåligt väder. Mina observationer visar på ett annat resultat. När barnen väl kom ut på gården lekte de med glädje och nyfikenhet. Ett tydligt exempel på positiv
upplevelse visar Rickards teckning. Han ritade en blomma och förklarade att han tyckte det kändes blommigt när han var ute och lekte.
Vid mina observationer av uteleken utnyttjades alla ytor mer eller mindre efter vad barnen hade lust att göra. Jag såg att de lekte rollekar i utrymmena mellan två buskar. De samlade löv, bär och stenar i spannar. Detta naturmaterial använde de till ”mat”, ”pengar” eller ”ved” till att ”elda” med. En annan populär lek som jag observerade var lek med sand och vatten som sysselsatte många av barnen. Knutsdotter Olofsson (2003, s. 13) skriver:
För att grävandet i sandlådan ska bli lek, så att man kommer in i lekens medvetandetillstånd, fodras en inställning gentemot sanden, som inte längre är sand. De inre föreställningarna tar form och sandlådan blir en stad med gator, bilar och slott, sanden blir kokosbollar,
grönsakssoppa eller kaffe. När sand blir tårtor och broar över floden är detta både lek och skapande, att skapa är att göra något som inte är vad det ser ut att vara, utan föreställer något annat.
Miljön barnen vistas i har också stor betydelse för barnens lärande. Miljön ska ju vara den så kallade ”tredje pedagogen”. I sin föreläsning menar Marjanna De Jong (2003) att barn lär sig använda sin miljö genom lek. De anpassar leken till den miljö de vistas i. Miljön på förskolan där barnen vistas större delen av dagen, fem dagar i veckan måste därför vara stimulerande och inbjuda till rolig och utvecklande lek. Gården på förskolan jag besökte var planerad för just detta ändamål. Den hade ytor för motorisk aktivitet som till exempel att springa, cykla och leka grupplekar.
Mina observationer visade att barnen föredrog naturliga rum att leka i. Till exempel i buskage med material som naturen erbjuder, exempelvis pinnar, stenar, sand och vatten. I samarbete med Naturskolan ska pedagogerna utveckla gården ytterligare med nyplanteringar, nya lekrum och rinnande vatten.
Två av barnen jag pratade med om utevistelse svarade att det roligaste de visste var att klättra. En 5- årig pojke sa att det var för att han kunde sitta och vila i klätterställningen och att han kunde hänga i knävecken. Läroplanen säger att förskolan ska sträva efter att varje barn ska utveckla sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning samt förståelse för vikten av att värna om sin hälsa och sitt välbefinnande (LpFö 98). Alltså är det viktigt att förskolan ser till att barnen har möjligheter till motorisk träning som till exempel att det finns en klätterställning eller liknande på gården.
Barnen tänker på att ha roligt i det mesta de gör. Är det roligt blir leken mer upplevelserik och den kan fortsätta länge, ibland i flera dagar, enligt pedagogerna. Samspelet verkar vara en viktig faktor när barnen leker sina rollekar. Sättet jag såg dem leka till exempel ”grillning i skogen”, vid lerspannen och på cyklarna pekar på ett samspel som innebär ett givande och ett tagande. Enligt Knutsdotter Olofsson (2003) innebär ömsesidighet att alla är på en gemensam nivå oberoende av ålder och styrka. Leken växer fram i gemensamt samspel. Lekskickliga barn anpassar sig självklart till de yngre, när de leker med dem.
När jag jämförde föräldrarnas svar med pedagogernas hade de samma uppfattning om att det var bra att vara ute oavsett väder. Barnens syn på varför man ska vara ute var: ”för att få frisk luft”. Var detta deras egna tankar eller hade de hört vuxna säga det? Enligt Sträng och Persson (2003) är språk och tänkande inte identiska, vilket innebär att barn, och även vuxna för den delen, kan använda till synes välformulerade och välriktade fraser utan någon genomtänkt bakomliggande strategi.
I enkäten (se bilaga 5) svarade föräldrarna att de tänkte positivt och medvetet om sin egen och barnens utevistelse. Det viktigaste var att de mådde bra och hade roligt. Några mammor hade en attityd till ”dåligt väder” som visade sig i hur mycket de ansåg att barnen var ute. Åtta mammor svarade att deras barn var ute minst en gång om dagen, allt från 15 min till flera timmar om helgerna. De flesta angav att utevistelsens längd berodde på väder och årstid samt föräldrarnas arbetstider. Förutom utevistelsen på förskolan, beräknade en mamma att barnen
var ute 4-6 gånger på vinterhalvåret och fem till sju gånger på sommarhalvåret. På helgerna kunde det bli 30 minuter till 2 timmar (oklart om hon menar per vecka, per månad eller annat). Hon tyckte att barnen blev lugnare, hungrigare och en annan mamma svarade att barnen blev lydigare av att ha varit ute en stund. De övriga svarade att barnen blev lugnare men gladare. Hade barnen varit inne en hel dag sa alla mammorna att deras barn blev rastlösa, fick mer spring i benen och de blev gnälligare och mer lättretliga.
9. Analys/diskussion
På förskolan Blommorna som var min undersökningsförskola tänkte barnen att utevistelsen ska vara rolig. Pedagogerna arbetade medvetet efter läroplanen med barnens utevistelse. Föräldrarna tyckte att barnen blev friskare om de var ute mycket. Barn pedagoger och föräldrar ansåg att det var bra att vistas ute. Vad är det då som gör att alla (de jag pratade med) säger att det är bra att vistas ute? Finns det inget negativt med utevistelse?
9.1 Observationer
Av- respektive påklädning ger rika möjligheter till motorisk träning och begreppsbildning. Barnen lär sig till exempel antal, färger och prepositioner. Utbildade pedagoger ser
möjligheter att använda dessa moment i den dagliga verksamheten. Detta observerade jag i kapprummet på Rosenknoppen. De yngre barnen hade svårt att klä på sig utan hjälp och några upplevde det jobbigt med tjocka och varma kläder. Pedagogerna var måna om att lära dem att påklädningen får ta tid, att det är en process att gå igenom. Enligt förskolans läroplan
(Lpfö98) skall den pedagogiska verksamheten genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets utveckling och lärande. Samarbetet mellan barnen främjas och de lär sig den
tålamodsprövande turtagningen. Barnen tränar också det sociala samspelet med dialoger som kan associera till på/avklädning. Se exempel i kapitel 6.1 och 6.2 om observationer i
kapprummet. Mina observationer har gjort mig medveten om att alla situationer främjar barnens utveckling på ett eller flera sätt.
De elva barnen jag observerade ute på lekgården lekte med harmoni i leken. De kom bra överens om hur och vad de skulle leka. Alla kom med idéer och turades om att bestämma. Ett exempel var leken kring vattenspannen där fyra av barnen verkligen såg ut att ha hittat
harmonin i leken. De lekte med lerspannen i 20 minuter. Enligt Knutsdotter Olofsson (2003) är harmonin en viktig förutsättning för att leken ska bestå och fortsätta. Finns inte harmonin i leken urartar den snart och barnen går iväg åt olika håll till andra lekar med andra kamrater. Hon menar också att harmonin måste bestå av samförstånd, turtagande och ömsesidighet. Flickorna och pojkarna jag såg var väl införstådda med att de lekte och hade lärt sig reglerna
för hur man leker harmoniskt. De har ännu inte påverkats av tankar om fördelarna med att gå ut förutom att det är roligt att gå ut och leka.
På Rosenknoppen har de en rikt varierad lekgård. Där fanns fina möjligheter till motorisk utveckling, socialt samspel och rum för enskildhet. När barnen var ute och lekte på gården satte deras fantasi igång. Senare vid mellanmålet uppkom en dialog kring pojkarnas hål i sandlådan. Maria frågar dem hur långt ner de ska gräva och en pojke svarar att det ska ner till rören (utloppet från ett stuprör går ut precis under sanden där pojkarna gräver). Maria frågar vidare vad de ska ha hålet till. En annan av pojkarna skrattar och säger att de ska fånga föräldrar i det. Sedan säger den första pojken att de använder en slags maskin som man inte får stå för nära eftersom det kommer stenar ur röret på sidan. Dialogen är ett tydligt exempel på hur utemiljön sätter igång barnens fantasi.
Naturen är formbar och där kan barn i alla åldrar hantera ting på ett friare sätt och direkt se de förändringar de åstadkommer (Mårtensson, Norén-Björn & Andersson, 1993). Via mina observationer såg jag bland annat att några barn lekte grillning i skogen vid förrådet. De hade grävt en lite grop i marken och samlat ihop en liten hög pinnar att ha som ved.
Konversationen handlade om att laga olika rätter över en låtsad eld som man gör när man har lägereld i naturen. Andra barn lekte med sand, vatten och sten. Detta tycker jag visar att barnen helst lekte med det naturliga materialet de hittade på marken. Pinnar, stenar, sand och vatten var exempel på naturmaterial som sysselsatte barnen långa stunder. Detta är något att tänka på för dem som i framtiden planerar nya förskolor. Utformningen av barns lekmiljöer bör inte vara för steril utan ha tillgång till naturliga landskap och naturmaterial.
Enligt Mårtensson (2004) får barnen en tillfredsställelse av att iaktta olika förlopp som bitvis är överordnade de egna prestationerna och sensationerna på ett sätt som underlättar
turtagningen och samarbetet. Jag iakttog två flickor och en pojke som stod i ring vid
sandlådskanten och betraktade en spann i mitten som var fylld med sand och sten. Någon kom med iden att de kunde hälla vatten på den. De andra blev överförtjusta och gillade iden. Ett barn hämtade vatten och hällde det över lerspannen. Det rann ner över sanden, över spannen och ner på plattorna. Ett hjärtligt jubel från barnen uppstod och deras glädje över det som hände var stor. Hade de gjort en ny upptäckt? Barnens lek och landskapet omkring dem blir för stunden till ett integrerat sociofysiskt sammanhang (Mårtensson, 2004).
9.2 Bildintervjuer med barnen
När jag pratade med de fyra barnen och frågade dem om varför de trodde att man gick ut svarade två att det var för att få frisk luft. Jag tror inte att det var barnens egen syn på saken. De kan ha hört de vuxna säga att: -”Det är bra att gå ut för då får man frisk luft”. Varför sa de så? Hur kan det komma sig att de säger något som de kanske egentligen inte vet något om? Enligt Sträng och Persson (2003) är språk och tänkande inte identiska, vilket innebär att barn, och även vuxna för den delen, kan använda till synes välformulerade och välriktade fraser utan någon genomtänkt bakomliggande strategi. Därför är det mest troligt att det är föräldrarna och även pedagogerna som har uttryckt denna anledning i barnens närvaro. Barnen har hört det och tagit det till sig som en sanning de bör veta.
På frågan om de tyckte om att vara ute svarade tre av fyra att de tyckte om att leka ute men en pojke svarade att han helst lekte inomhus. Den äldsta av de två flickorna ritade en teckning föreställande sig själv leende när hon är inomhus i ljuset av många lampor. Bilden visar att hon tycker om att ha det ljust omkring sig och att hon trivs med att befinna sig inomhus. Vid jämförelser med mina observationer av samma fyra barn ute på gården kan jag konstatera att alla lekte med glädje och verkade tycka det var hur roligt som helst. Kan detta bero på var jag ställde frågorna? Jag hade kanske fått andra svar om jag hade ställt frågorna utomhus. Nu var barnen fokuserade på att de befann sig inomhus vid intervjutillfället. Barnens svar blev inte så djupa som jag tänkte mig. Två av dem var i de yngre åldrarna. Men svaren var ändå relevanta för deras ålder. (se bilaga 3: bildintervjuer till barnen) Deras upplevelser av sin utevistelse uppfattade jag som positiva. Fanns det inget negativt? Jo, några av de yngre barnen verkade tycka att påklädningen var jobbig. Men det spelade ingen roll. Själva upplevelsen av leken tillsammans med kompisarna var det som trots allt var det roliga.
9.3 Intervjuerna med pedagogerna
Det framkom i intervjuerna med pedagogerna, Karin, Maria och Eva, att de såg utevistelse som en del i barnens utveckling. Barnens vilja att lära sig nya saker tillsammans med pedagogerna kan vara ett resultat av deras dagliga utevistelse. Därför är det viktigt att utomhusmiljön erbjuder en oändlig rikedom av varierade intryck och upplevelser som
engagerar flera sinnen samtidigt (Granberg, 2000). Hur arbetade de med detta på Rosenknoppen?
Pedagogerna svarade i intervjuerna att de såg till att barnen gick ut och lekte på gården varje dag. En annan del av utevistelsen kan också vara att gå utanför förskolan och upptäcka nya miljöer. Som till exempel besöka lekplatser, den lokala skogen eller parker som finns i närheten av förskolan. Jag ser detta som viktigt för att få variation i barnens upplevelser och för att får möjlighet att lära känna sin närmiljö.
Pedagogernas positiva inställning till utevistelse speglar sig i deras yrkesutövning. Till exempel försökte de ge barnen en positiv syn på att vara ute i alla väder.
Förskolans läroplan (LpFö98, sid. 11) ger följande direktiv:
Barnen skall växla mellan olika aktiviteter under dagen. Verksamheten skall ge utrymme för barnens egna planer, fantasi och kreativitet i lek såväl inomhus som utomhus. Utomhusvistelsen bör ge möjlighet till lek och andra aktiviteter både i planerad miljö och i naturmiljö.
Pedagogerna såg till att barnen kom ut i varierade miljöer och fick möjligheter att träna sin motorik och sociala kompetens. Dels i den fria leken på gården genom att de kunde springa, cykla och klättra. Dels i planerade utflykter till bland annat skogsområden, parker och
lekplatser utanför förskolan. I leken använde de fantasin och kreativiteten som redskap för att skapa sin lek både inomhus och utomhus. Barnens sociala kunskaper främjades också genom att de träffade barn från de andra avdelningarna. Karin, Eva och Maria sa också att
konflikterna mellan barnen minskade, både ute och när de kom in efter utevistelsen. Mina intervjuer med pedagogerna visade att de alla tre tyckte om att vistas ute i naturmiljöer och att de redan som barn hade anknytning till utevistelse på något sätt. Kan detta ha påverkat dem i deras arbetssätt med barnen? Jag har som observatör sett en medvetenhet hos pedagogerna genom att de använder utemiljön som en del i den pedagogiska verksamheten.
Enligt läroplanen för förskolan är ett av målen att varje barn utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära (LpFö 98). Pedagogerna ansåg att den övriga planerade verksamheten fungerade bättre när det var balans mellan ute- och innevistelse. Barnen var lugnare, piggare, kunde koncentrera sig bättre och konflikter uppstod inte lika lätt när de var glada och positiva. Detta har jag också sett när jag har varit ute på förskolan.
