Örebro universitet
Hälsovetenskapliga institutionen Arbetsterapi
Nivå C
Vårterminen 2007
Upplevelser av att använda ortos på handen
- intervjuer utifrån ett livsvärldsperspektiv
Experience of wearing splints on the hand
- interviews within a lifeworld perspective
Författare:
Gunilla Koorn-Bygren Jenny Ridderstolpe Handledare:
Örebro universitet
Hälsovetenskapliga institutionen Arbetsterapi
Arbetets art: Uppsatsarbete motsvarande 10p C, inom ämnet arbetsterapi Svensk titel: Upplevelser av att använda ortos på handen - intervjuer utifrån ett livsvärldsperspektiv
Engelsk titel: Experience of wearing splints on the hand - interviews within a lifeworld perspective
Författare: Gunilla Koorn-Bygren, Jenny Ridderstolpe Handledare: Ingvor Pettersson
Datum: 2007-06-04 Antal ord: 8452
Sammanfattning:
Bakgrund: Handen är ett sinnesorgan och känselspröt mot omgivningen. Det är med handen som vi till stor del uppfattar och undersöker vår omgivning. Arbetsterapeuter behandlar personer med skador och sjukdomar i handen med ortos. Det som beskrivs i litteraturen om ortosbehandling är fokuserat på funktion och tekniska lösningar inte så mycket på hur det är att leva med en ortos och hur det påverkar personens upplevelse av sin situation.
Syftet: var att beskriva vilka upplevelser vuxna personer har av att använda ortos på handen. Metod: En kvalitativ intervjustudie utifrån ett livsvärldsperspektiv genomfördes med 6 personer. De var mellan 26 och 62 år och bestod av både män och kvinnor med olika diagnoser och upplevelser av att använda ortos på handen. Materialet analyserades i flera steg.
Resultat: Upplevelserna av att använda ortos på handen resulterade i en beskrivning inom de fyra livsvärldsexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer. En
dubbelhet vid användning av ortos återfanns hos alla informanter och utgjordes av de motstridiga känslor som var förenade med de möjligheter och begränsningar ortosen gav. Resultatet visade att användning av ortos var en komplex upplevelse som både underlättade och begränsade dagliga aktiviteter.
Slutsats: Resultatet möjliggör för arbetsterapeuter att öka sin förståelse för vilka upplevelser som kan var förknippade med att använda ortos på handen och på så sätt öka personernas delaktighet i behandlingen.
Tack till
Vi vill tacka de informanter som låtit sig intervjuas och delat med sig av sina upplevelser. Vi vill också framföra ett varmt tack till vår handledare Ingvor Pettersson för sitt engagemang i vår uppsats. Slutligen vill vi tacka våra familjer som gjort det möjligt för oss att skriva uppsatsen.
Händernas erfarenhet är beröringen deras liv bland tingen är mångfaldigt, fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare. När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst. De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa. Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll, av smidig talk och av alla sorters mjöl. Deras register är oerhört,
från glansigt silke till grova säckar, från sträva filar och rivjärn
och de nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen på evighetsblommor. De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och själ. Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.
1 Inledning... 2 2 Bakgrund... 2 2.1 Handen ...2 2.2 Hjälpmedel ...3 2.2.1 Ortos...3 2.2.2 Historik om ortosbehandling...4 2.3 Arbetsterapeutens roll ...4
2.3.1 Ortoskonstruktion och patientinformation ...4
2.3.2 Aktivitetsperspektiv...5
2.4 Livsvärlden och hjälpmedel...5
3 Problemområde ... 7
4 Syfte... 8
5 Metod... 8
5.1 Design ...8
5.2 Urval och undersökningsgrupp ...8
5.3 Etiska ställningstaganden ...9 5.4 Datainsamling ...10 5.5 Analys...11 6 Resultat... 13 6.1 Levd kropp...13 6.1.1 Känslomässiga upplevelser...13 6.1.2 Fysiska upplevelser ...13 6.1.3 Anpassning ...14 6.2 Levt rum...15 6.3 Levd tid ...16 6.4 Levda relationer...16 6.4.1 Acceptans...16 6.4.2 Stigma...17 6.5 Dubbelhet ...18 7 Diskussion ... 20 7.1 Metoddiskussion...20
7.1.1 Design och urval ...20
7.1.2 Genomförande av intervjuer ...21
7.1.3 Analys...21
7.2 Resultatdiskussion...22
8 Sammanfattning och slutsats ... 24
9 Referenslitteratur: ... 25 Bilagor:
Brev till verksamhetschefer………Bilaga 1 Brev till informanter………...Bilaga 2 Intervjuguide………...Bilaga 3 Tabeller 1, 2 ………...Bilaga 4
1 Inledning
Till arbetsterapeuter remitteras ofta patienter med olika problem från händer och armar såsom, artros, carpaltunnelsyndrom, olika överbelastningssymtom, reumatoid artrit,
handskador, stroke mm. Vid intervention vid dessa tillstånd används ofta en ortos, som är en form av hjälpmedel (Runnquist, Cederlund & Sollerman, 1992).
Vi är två arbetsterapeuter med erfarenhet av behandling av personer med olika sjukdomar och skador i handen. Vår erfarenhetsbakgrund utgörs av arbete inom specialistsjukvård, såsom reumatologi och ortopedi, samt inom primärvård. Vår sammanlagda erfarenhet innefattar bland annat rehabilitering av patienter med ledförstörande sjukdomar, traumatiska skador och postoperativ behandling. I början av våra yrkesbanor var de biomekaniska frågeställningarna i fokus när ortosen skulle utformas. Successivt har fokus riktats mot hur ortosen påverkar patientens dagliga aktiviteter. Med åren har tankar kring hur det kan upplevas att ha en ortos på handen väckts. Den här studien har gett tillfälle att undersöka detta.
2 Bakgrund
2.1 Handen
Handen är ett sinnesorgan och känselspröt mot omgivningen. Det är med handen som vi till stor del uppfattar och undersöker vår omgivning. De motoriska och sensoriska funktionerna är integrerade med varandra och såväl precisionsgrepp som kraftgrepp förutsätter en väl utvecklad sensibilitet. Sensibiliteten gör att vi kan identifiera former, ytor och strukturer utan ögats hjälp. Handen kan känna dammkornen på en blank yta eller identifiera tredimensionella föremål. Sensorisk återkoppling och samspel mellan känsel och motorik är grundläggande för att handen ska fungera i så komplicerade aktiviteter som när man till exempel lagar en bil. (Lundborg 1999, Runnquist, Cederlund & Sollerman 1992, Wynn Parry 1973, kap1, Svensk handkirurgisk förening 1999). Svensk handkirurgisk förening (1999) poängterar i sitt
policydokument att handen är nära förbunden med personligheten och en symbol för personens identitet vilket gör att en skada även kan vara ett psykologiskt trauma som allvarligt påverkar personligheten. Handen kan beskrivas som ”hjärnans förlängning mot yttervärlden” (Svensk handkirurgisk förening, 1999).
Handen har också stor betydelse för vår kommunikation och fyller en viktig funktion för vår sociala anpassning och interaktion med omgivningen (Svensk handkirurgisk förening, 1999). Människor använder händerna till att uttrycka gillande, fördömande eller ange mängd och storlek. Händerna används för att förmedla signaler till omgivningen. Jämför till exempel hur hörselskadade använder händerna i teckenspråket, där handens rörelser representerar
bokstäver, meningar och hela uttryck, som kan uttolkas till meningsfulla sammanhang (Runnquist, Cederlund & Sollerman, 1992).
2.2 Hjälpmedel
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763) § 3b ska sjukvårdshuvudmännen erbjuda hjälpmedel till funktionshindrade som är bosatta inom landstinget/kommunen. I
hjälpmedelsinstitutet skrift, Vägar till hjälpmedel och samhällsstöd för personer med funktionshinder (HI 2005) definieras hjälpmedel som ”sådana produkter som för personer med funktionsnedsättning har till uppgift att:
Förebygga framtida förluster av funktion eller förmåga, Förbättra eller vidmakthålla funktion eller förmåga,
Kompensera för nedsatt eller förlorad funktion och förmåga att klara det dagliga livet.”. Hjälpmedel för i huvudsak daglig livsföring, vård och behandling och fritid förskrivs av hälso- och sjukvårdspersonal enligt de regler som gäller för respektive landsting eller kommun. Ortoser klassificeras som ett hjälpmedel enligt internationell klassifikation (ISO 9999:2002) och utgör ett eget produktområden tillsammans med proteser och hanteras enligt samma villkor som för hjälpmedel.
2.2.1 Ortos
En ortos eller skena beskrivs i Willard & Spackman (2003) som ett yttre hjälpmedel som sätts på kroppen, utformat för att immobilisera, korrigera felställning eller förbättra funktion. ”En behandlingsortos för handen är, enkelt uttryckt, en yttre anordning, applicerad för att
understödja läkningsproceduren vid sjukdom eller skada eller åtminstone fördröja en
progredierande försämring” (Moberg, 1986). Ortos på handen kan användas permanent eller temporärt under ett läkningsförlopp. Syftet kan bland annat vara att förebygga deformitet, förhindra uttänjning av mjukdelar, motverka smärta eller ersätta förlorad muskelfunktion. (Runnqvist, Cederlund & Sollerman, 1992). I svenska MeSH översätts ortos till orthopedic devices, som beskrivs som ett föremål som stödjer, riktar, förebygger eller korrigerar deformiteter eller stödjer funktionen hos rörliga delar av kroppen.
Materialet i en ortos kan bestå av lågtemperaturplast, tyg av olika kvaliteter, gips/tejp, linor/vajrar (Ewing, 2002). Många skydd vi använder i sporter kan betraktas som ortoser. Ett sådant exempel är handledsskydd till inlinesåkare. På samma sätt som för andra hjälpmedel förskrivs ortoser av hälso- och sjukvårdspersonal. Prefabricerade ortoser kan även köpas fritt på apotek, sjukvårdsaffärer och ortopedtekniska enheter (www.sjukvårdsrådgivningen.se). Wiess et al (2000) har påvisat att ortosbehandling är en effektiv konservativ behandling vid tumbasartros, som leder till minskad felställning och smärta i tummen. Hos personer med reumatoid artrit är ortosbehandling en vanligt förkommande intervention (Malcus-Johnson et al, 2005).
2.2.2 Historik om ortosbehandling
I en historisk review har Ewing (2002) beskrivit den moderna ortosbehandlingens utveckling. Den har sitt ursprung i kirurgin och det var under 1950-talet som arbetsterapeuterna (i USA) övertog denna uppgift från kirurger och andra inom sjukvården. I reviewen beskrivs att syftena med ortosbehandling har varit att öka funktion, förebygga deformitet, korrigera deformitet, underlätta läkningsprocess och/eller begränsa rörligheten hos handen. Dessa syften har varit relativt konstanta genom åren. Jansen et al (1997) visar i sin artikel att utvärderingsstudier om ortosbehandling mäter på funktionsnivå mer än på aktivitetsnivå. Vi menar att litteraturen beskriver hur ortosen syftar till att förändra kroppens förhållanden på ett medicinskt/biomekaniskt sätt och inte på något sätt speglas patienternas upplevelser av
ortosbehandling. Grant (2005) beskriver dock att arbetsterapeuter i sin praktik har en bredare och mer holistisk syn vid ortosbehandling än vad som framgår i litteraturen om
ortosbehandling.
2.3
Arbetsterapeutens
roll
2.3.1 Ortoskonstruktion och patientinformation
En ortosbehandling inleds med ett noggrant handstatus och hänsyn tagen till patientens särskilda behov. När behovet av ortosbehandling är kartlagt kan den utprovas eller tillverkas. Den ska vara så enkel som möjligt, ha ett välvalt material och en så god passform som
möjligt. Regelbunden kontroll och uppföljning är nödvändig då handstatus snabbt kan ändras, speciellt vid svullnadstillstånd. Noggrann information ges till patienten om ortosens syfte, doseringstid, hantering samt information om att vara uppmärksam på biverkningar av ortosen och att ta ut rörlighet i handen (Runnqvist, Cederlund & Sollerman, 1992).
2.3.2 Aktivitetsperspektiv
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, FSA, beskriver att arbetsterapeuter har kunskaper om hur resurser i människan, omgivningen och aktiviteter samverkar och leder till delaktighet i det dagliga livets aktiviteter (FSA, 2002). Enligt World Federation of Occupational
Therapists, (WFOT, 2004) är arbetsterapeuters grundläggande mål att göra det möjligt för människor att delta i aktiviteter i dagliga livet. Arbetsterapeuter uppnår detta genom att skapa förutsättningarför människor att göra saker som ökar deras förmåga att delta eller genom att förändra omgivningen för att bättre stödja deltagandet. Mary Reilly, (Reed & Sanderson, 1999) en av förgrundsgestalterna i arbetsterapi, tillmäter användandet av handen särskild betydelse: ”man through the use of his hand as they are energized by mind and will, can influence the state of his own health”.
När det gäller fullt friska personer påvisar två studier (Chan 1999, King et al, 2003) att användning av handledsortos påverkar rörelsemönstret och aktivitetsutförandet. De friska personerna gjorde kompensatoriska rörelser och aktivitetsutförandet försämrades vad gäller hastighet och precision när de använde handledsortos. En undersökning på patienter med tumbasartros visar att utformningen på ortosen har betydelse för aktivitetsutförandet. När det gäller smärtlindring finns det inte någon signifikant skillnad mellan en liten eller stor ortos. Däremot när det gäller aktivitetsförmågan ger en liten ortos bättre resultat i ADL-aktivitet än en stor (Wiess et al, 2000). Ortoser påverkar alltså kroppen på olika sätt. Som ovanstående studier visar påverkas aktivitetsförmågan till det sämre hos friska personer. Hos personer som har smärta eller liknande kan ortosen innebära en förbättrad aktivitetsförmåga trots att den medför en begränsning hos friska.
2.4 Livsvärlden och hjälpmedel
Livsvärlden kan beskrivas som den värld människan lever sitt liv i. Centralt för livsvärlden är att den är förbunden med ett subjekt, nämligen det subjekt (människan) som erfar den, lever och handlar i den. Denna värld tas ofta för given (Berntsson, 2005). Fenomenologin som kvalitativ forskningsansats försöker fånga och beskriva livsvärlden (van Manen, 1997).
Van Manen (1997) beskriver fyra livsvärldsexistentialer, levd kropp, levt rum, levd tid och levd relation som hör samman med grundläggande upplevelser som alla människor gör. Upplevelse är enligt Egidius (2006) ”att ta del av och verkligen ta in något som man är med om”. I livsvärlden refererar levd kropp till att vi alltid är kroppsligt i världen (van Manen,
1997). Bengtsson (2005) skriver att den levda kroppen förenar kropp och själ med varandra och är alltid i ett interaktivt förhållande till allt vi möter i världen. Varje förändring av
kroppen medför därför förändring av världen. Det levda rummet refererar till upplevt rum. Vi reflekterar ofta inte över det men vet ändå att rummet vi befinner oss i påverkar oss. En plats kan vara nära geografiskt men upplevas som avlägsen om vi har hinder att ta oss dit, vi upplever avstånd. Levd tid är den subjektiva tiden, till exempel går tiden långsamt när vi är uttråkade och snabbt när vi gör något roligt. Det är också tiden som vårt varande i världen, som en ung person är framåtblickande och en äldre person ser tillbaka i tiden. Levd tid förstås också i termer av dåtid, nutid och framtid. Slutligen är den levda relationen det vi
upprätthåller med andra (v Manen, 1997). Det är interaktionen som möjliggör förståelsen av den andre (Berntsson, 2005). Dessa fyra livsvärldsexistentialer kan differentieras för att studeras men aldrig separeras, de formulerar alla livsvärlden eller vår levda värld (v Manen, 1997).
Utifrån livsvärldsperspektivet har Pettersson (2007) beskrivit betydelsen och upplevelsen av olika hjälpmedel i vardagslivet för personer med stroke och deras närstående. Resultatet visar att både personer med stroke och deras närståendes livsvärld påverkas av hjälpmedlen. Personer med stroke beskrev en upplevelse av dubbelhet som återfanns i de fyra
livsvärldsexistentialerna (levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer). Till exempel kunde en rullstol vara en förutsättning för att bo kvar hemma men den gav samtidigt en negativ känsla då den begränsade hur personen kunde ta sig fram på grund av olika hinder i miljön, såsom trottoarkanter.
Berntsson (2005) skriver om synskadade och deras hjälpmedelsanvändning utifrån ett livsvärldsperspektiv. Där beskrivs bland annat hjälpmedlens påverkan på personernas livssituation, både som möjliggörare och som stigma. Stigma betyder stämpel och med det menas att någon får en ”stämpel” som till exempel handikappad eller homosexuell. Personen tvingas med eller mot sin vilja att spela en roll som svarar mot benämningen/stämpeln (Egidius, 2006). Berntsson (2005) ifrågasätter om det är den medicinska-biologiska synen på kroppen som bäst lämpar sig för att studera hjälpmedel i relation till människors vardagsliv. Hjälpmedlens roll är att förebygga, förbättra/vidmakthålla eller kompensera en försvagad eller skadad kroppsdel. Berntsson (2005) menar att denna utgångspunkt är nödvändig för arbetet med hjälpmedel men anser inte att det biologiska kroppsbegreppet medger förståelse av problematik utöver den fysiska kroppen. Hennes utgångspunkt i den levda kroppen, som både är ett subjekt och ett objekt, ger en annan utgångspunkt för förståelsen av hjälpmedlens
roll i relation till den egna kroppen och hur de påverkar interaktionen mellan personer med funktionshinder och andra människor i samhället. Denna utgångspunkt gör det möjligt för forskningen att ställa andra frågor.
3 Problemområde
Skador och sjukdomar i handen är vanliga och kan leda till livslånga handikapp. Svensk handkirurgisk förening (1999) påpekar att också olika typer av icke-traumatiska
sjukdomstillstånd i handen kan i hög grad påverka individens förmåga till arbete och
livskvalité. I rapporten Ohälsa och sjukvård (SCB, 1980-2005) framgår att till exempel cirka 10 % bland kvinnor mellan 35-64 år har svårigheter att gripa/vrida. Cirka 5 % av männen har samma besvär och andelen ökar med stigande ålder. Skador och sjukdomar i händerna
drabbar många i samhället och det är viktigt att behandlingen blir så bra som möjligt för att reducera de negativa konsekvenserna av dessa tillstånd.
Det finns mycket kunskap om hur man behandlar skador och sjukdomar i händerna rent medicinskt (Lundborg, 1999,Winn Perry, 1973). När det gäller ortoser finns det litteratur som beskriver hur man gör ortosen och hur den ska användas i behandlingen (Runnquist,
Cederlund & Sollerman, 1992, Winn Perry 1973, Moberg, 1986). Ortosbehandling av händerna faller inom arbetsterapeuternas ansvarsområde (Willard & Spackman, 2003) och aktivitetsperspektivet innefattar bland annat att möjliggöra människors deltagande i dagliga aktiviteter (FSA, WFOT).
Tidigare forskning inom hjälpmedelsområdet har med livsvärlden som ansats kunnat beskriva komplexa och motstridiga förhållanden vid användning av hjälpmedel hos personer med stroke (Pettersson, 2007) och synskada (Berntsson, 2005). Varje förändring av kroppen medför också en förändring av världen skriver Bengtsson (2005). Ortos är ett hjälpmedel som appliceras direkt på kroppen. Vilken betydelse har denna förändring av kroppen utifrån ett livsvärldsperspektiv?
Vi anser att det är betydelsefullt att få mer kunskap om personers upplevelse av att använda ortos på handen i vardagen. Med den kunskapen hos oss arbetsterapeuter kan mötet med personer som är aktuella för ortosintervention förbättras.
4 Syfte
Syftet med studien är att beskriva vilka upplevelser vuxna personer har av att använda ortos på handen.
5 Metod
5.1 Design
För att uppnå syftet med studien valdes den kvalitativa forskningsintervjun som metod. Enligt Kvale (1997) är det en metod som söker förstå världen ur den intervjuades synvinkel,
utveckla innebörden av människors upplevelser och frilägga deras livsvärld. De fyra
livsvärldsexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer, beskrivna av van Manen (1997) valdes som teman för intervjuguide och analys. Datainsamlingen gjordes i form av intervjuer med öppna frågeställningar för att informanterna själva skulle ges möjlighet att klargöra och utveckla sitt eget perspektiv på sina upplevelser i sin livsvärld. (Kvale, 1997).
5.2 Urval och undersökningsgrupp
Ett ändamålsenligt urval gjordes med personer som har egna upplevelser av att använda ortos på handen. Syftet med urvalet var att få med så varierade upplevelser som möjligt (Polit & Beck, 2004).
Inklusionskriterierna var: vuxna personer i varierande ålder, olika diagnoser, svensktalande, två veckors användning eller mer av handortos och boende i en mellansvensk stad med omnejd. Exklusionkriterierna var: personer som tidigare hade haft någon av oss som behandlande arbetsterapeut. Personer från vår egen arbetsplats.
Fem verksamhetschefer inom ett par familjeläkarenheter och inom kirurg- och medicindivisionerna i aktuellt landsting kontaktades per brev (bilaga 1). Tillstånd att intervjua personer som hade kontakt med respektive enhet efterfrågades. Skriftligt tillstånd erhölls från alla och därefter ombads kollegor på respektive arbetsplats att rekommendera personer i enlighet med kriterierna. Från fyra av de fem tillfrågade enheterna fick vi totalt åtta personer rekommenderade. För personer som kunde inkluderas i studien beskrev våra
ytterligare information och förfrågan om de ville delta.Till dem skickades ett informationsbrev (bilaga 2) där syftet med intervjun förklarades och författarna presenterades. Därefter kontaktades personerna på telefon för att få svar på om de var
beredda att delta och för att bestämma tid och plats för intervjun. En av personerna avstod då ifrån att delta. Alla intervjuer genomfördes i informanternas hem utom en där informanten önskade att göra intervjun på annan plats. Vid en av intervjuerna misslyckades
ljudupptagningen varför den intervjun inte togs med i analysen.
Undersökningsgruppen kom att bestå av sex deltagare. Åldern var mellan 26 och 62 år och bestod av två män och fyra kvinnor. En person arbetade heltid de övriga hade sjuk- eller aktivitetsersättning i olika grad. De problem informanterna hade var inflammationstillstånd, trauma, reumatiska sjukdomar, och neurologiska sjukdomar. Två personer hade ett avgränsat funktionshinder till en hand och de övriga fyra hade sjukdomar som i större eller mindre grad omfattade mer än händernas funktion. Erfarenheten av ortos sträckte sig från 2 månader till cirka 30 år. Fem personer hade ortos dagtid och tre av dem hade dessutom ortos på natten. En person hade ortos endast nattetid. Tre av personerna hade även erfarenhet från tidigare
ortoser.
5.3 Etiska ställningstaganden
Till de rekommenderade personerna skickades ett brev (bilaga 2) med information om syftet med studien samt med en förfrågan om de ville delta. I brevet informerades att
personuppgifterna avkodas och att i examensarbetet kommer intervjuerna redovisas så att identifiering av enskilda personer försvåras. När examensarbetet är godkänt kommer
ljudinspelningar och utskrifter av intervjuer att förstöras. Därefter kontaktades personerna för tid och val av plats för intervjun. I inledningen av intervjuerna tillfrågades personerna om de hade några frågor utifrån vad som stod i brevet, samt att vi inte hade något
beroendeförhållande till deras egen arbetsterapeut. Vid behov förtydligades innehållet. Personerna informerades både skriftligt och muntligt om sin rätt att när som helst avbryta studien. (Kvale, 1997, SFS 2003:460). När frågeställningarna berört en känslig livssituation där vi anat att den personliga integriteten och personens livssituation skulle kunna kränkas har vi valt att inte ställa följdfrågor. I resultatredovisningen har uppgifter ändrats för att försvåra att identifiering av informanterna (SFS 2003:460).
5.4 Datainsamling
En intervjuguide (Kvale, 1997) (bilaga 3) togs fram med bakgrundsfrågor, inledande frågor, probingfrågor och frågeområden med teman ifrån livsvärldexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer (van Manen, 1997). Vi var måna om att informanterna skulle få berätta utifrån sin verklighet och valde att ha några studiefrågor som öppnade upp för informantens beskrivning av sina upplevelser av ortosen. Vi var två under intervjun och kunde hjälpas åt att lyssna och att formulera följdfrågor utifrån de fyra
livsvärldsexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer. Med
utgångspunkt i levd kropp ställdes uppföljningsfrågor om upplevelser av den egna kroppen både fysiskt och känslomässigt. Upplevelser om möjligheter och/eller begränsningar som ortosen gav upphov till i deras omgivning (hem, fritid och arbete) efterfrågades inom det levda rummet. I temat levd tid efterfrågades upplevelser som har med dåtid, nutid och framtid att göra. Frågor om levd relation rörde upplevelser i samband med ortosanvändning i relation till familj och andra människor i samhället. Vid intervjuerna var vi båda närvarande för att vi skulle ha en gemensam upplevelse av intervjuerna och lättare kunna analysera materialet. Enligt Kvale (1997) förmedlas innebörder i gester, uttryck och tonfall förutom med ord. Vi valde att lägga upp intervjuerna med en av författarna som intervjuledare och den andra som lyssnade och vid behov ställde följdfrågor. Informanten informerades innan intervjun om vem av oss som var intervjuledare. Syftet var att informanten skulle känna sig mer trygg i intervjusituationen. Varje informant informerades om detta upplägg (Kvale, 1997). Under intervjuerna uppmuntrades informanterna att fortsätta sina beskrivningar genom ett
instämmande mm, nick med huvudet eller med en paus. Vi ställde även tolkande frågor, som till exempel när en av informanterna beskrev hur ortoserna användes, ”Kände du att kunde vara mer aktiv, att du kunde göra mer som du ville med stöden på dig?” för att verifiera att vi uppfattat informanten rätt (Kvale, 1997). Frågan fick informanten att fördjupa sin beskrivning av sin aktivitet. Efter avslutad intervju med den första informanten tillfrågades personen om vad han/hon tyckte om frågorna och personen fick tillfälle att själv ställa frågor.
Förtydligande av informationen personen fick i inledningen av intervjun gjordes och lades till i intervjuguiden. Eftersom inga ändringar gjordes av själva intervjufrågorna ingår denna intervju i analysmaterialet . Intervjuerna var mellan 25 och 45 minuter långa.
5.5 Analys
Transkription av hela intervjun skedde in nära anslutning till varje intervjutillfälle. Försök att markera pauser, betydelsebärande gester och reaktioner såsom skratt gjordes (Malterud, 1996) Intervjuerna delades och vi transkriberade tre stycken var.
1. Alla intervjuerna lästes igenom noggrant flera gånger av oss båda för att få en uppfattning om helheten. Speciell uppmärksamhet gavs till de intervjuer som vi inte själva hade skrivit ut för att få en jämförbar förståelse för dessa.
2. Meningsbärande enheter valdes ut som svarade mot erfarenheten av att använda ortos på handen och kunde vara kortare eller längre textavsnitt (Graneheim och Lundman, 2003). Identifieringen gjordes först enskilt och sedan tillsammans. Det var god överensstämmelse i de olika bedömningarna och konsensus uppnåddes fort där skillnader fanns. Delar som berörde till exempel personens erfarenheter av sin sjukdom eller liknande sorterades bort. De meningsbärande enheterna markerades därefter enligt följande: informant:sida:rad för att kunna hitta tillbaka i materialet (Malterud, 1996) (bilaga 4).
3. De meningsbärande enheterna kondenserades med bibehållet innehåll (Malterud, 1996). Enligt en deduktiv ansats (Malterud, 1996) tolkades och kategoriserades de kondenserade meningsbärande enheterna mot de fyra livsvärldsexistentialerna: levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer (van Manen, 1997). Som extra stöd användes även Bengtsson (2005) och Pettersson (2007). En första genomgång visade att kategorierna levt rum och levd tid hade färre beskrivningar av upplevelser än de andra kategorierna. De var möjliga att
överblicka och delades inte ytterligare upp i undergrupper. Materialet i levd kropp och levda relationer var större och hade fler nyanser.
4. Vi vände tillbaka till de meningsbärande enheterna inom kategorierna levd kropp och levda relationer för induktiv (Malterud, 1996) analys av materialet. Följande undergrupper framträdde. I levd kropp blev undergrupperna, känslomässiga upplevelser, fysiska
upplevelser och anpassning. I levda relationer blev undergrupperna: acceptans och stigma. Därefter återvände vi till och läste intervjuerna i dess helhet för att få ett förtydligande och en försäkring om att tolkningen var i överensstämmelse med helheten.
5. En genomgång av materialet i respektive kategorier, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer, visade att alla informanter bidrog med upplevelser i alla kategorier och
undergrupper förutom i 2 undergrupper där en informant inte beskrev några upplevelser ( bilaga 4, tabell 2). I resultatredovisningen används citat, typiska för varje kategori i syfte att ge konkreta illustrationer om vad kategorin handlar om (Malterud, 1996).
6. I intervjuerna märktes tidigt motstridiga beskrivningar i upplevelsen av ortosen. Den motsägelsefullhet som fanns inom varje person blev inte tydlig vid redovisning i de beskrivna kategorierna och undergrupperna. Vi valde då att gå tillbaka till intervjuerna i dess helhet för att analysera vad motsägelsefullheten bestod av. En dubbelhet vid användandet av ortos återfanns inom de fyra livsvärldsexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer. Ortosen kunde samtidigt upplevas vara en hjälp och en begränsning i utförandet av olika aktiviteter och i den upplevda nyttan. Detta resulterade i en upplevelse av både positiva och negativa känslor. Vi har valt att förtydliga det genom att redovisa dessa upplevelser informant för informant under rubriken dubbelhet.
För att säkra konfidentialiteten i resultatredovisningen har vissa uppgifter i citat och berättelser ändrats utan att innehållets betydelse påverkats (SFS 2003:460).
Indelningen blev (bilaga 4, tabell 1) enligt följande:
Kategori Undergrupp
Levd kropp Känslomässiga upplevelser
Fysiska upplevelser Anpassning
Levt rum Levd tid
Levda relationer Acceptans
Stigma
6 Resultat
6.1 Levd kropp
6.1.1 Känslomässiga upplevelser
Nästa alla informanter tog upp att det var besvärligt att använda ortos i samband med våta aktiviteter då de antingen behövde ta av ortosen eller täcka den med plasthandske för att den inte skulle bli blöt. De upplevde sig klumpiga, kunde känna sig ”stor i handen” eller att de blev frustrerade när de hindrades att göra något på grund av ortosen. När en informant fick ortos första gången upplevdes det som att en spade satts fast på handen. En informant uttryckte att känslan av hur jobbigt det var varierade beroende på dennes humör för tillfället. Ibland kunde de tappa sugen.
”Nej, det är ju en klump man har, på handen, så det jag upplevde första gången jag fick på en sån där var att, jag hade en känsla av att de satt fast en spade på armen.”
Andra upplevelser av ortosen var att den hjälpte eller att den skyddade mot smärta och att störfaktorerna ändå var små jämfört med att ha ont. En informant kände sig säkrare när han/hon bar ortosen och en annan informant kände sig ”strandsatt” utan ortosen. Den kunde också upplevas som skön och som ett omedvetet stöd hela tiden. En vanlig kommentar var att de önskar slippa den men att det är bra att den finns. En informant fick frågan hur det känns när ortosen tas av och svarade:
” Underbart! (Skratt) Nej, det är väl det att man blir ju stel så att jag måste ju träna det så att handleden inte fastnar... Men det är faktiskt en underbar känsla, ungefär som när man har haft gips några veckor också tar man av sig det, så fast man inte kan röra sig fullt ut så är det jätteskönt.”
6.1.2 Fysiska upplevelser
Flera av informanterna tog upp problem med att ortoserna var så varma. Farhågorna gällde kommande sommar och hur de skulle stå ut att bli så svettiga i händerna, som någon uttryckte det ”svampvarning”. En informant beskrev att det kändes som om ortosen blev som ett
eller tryckt och varit i behov av justering. Ortosen kunde också orsaka smärta i samband med att informanten gjorde något till exempel dammsög. Den orsakade en stelhet som gav en upplevelse av att den var i vägen. Det positiva som beskrevs handlade om att handen kom i en bra position. Ortosen hindrade kramp eller bidrog till att de blev starkare. Svullnad och smärta i handen kunde minska.
”Ja, det enda jag kan säga är att det känns ju skönare när jag har på, för då krampar jag inte ihop fingrarna, för jag menar, har man lite naglar och man krampar ihop, då gör det jäkligt ont i handflatan, när naglarna borrar sig in, men annars är det inget speciellt”
6.1.3 Anpassning
Nya vanor skapades genom att man bland annat anpassade sig till ortosen och lärde sig hålla föremål annorlunda, använda fingrarna mer eller anpassa sina rörelser till den nya
situationen. Ett annat sätt som informanterna beskrev var att anpassa omgivningen till ortosen genom att bland annat byta dator eller vantar. Ortosen bidrog till att man kunde behålla sin aktivitet även om man kanske utförde den på lite annorlunda sätt.
”Jaa, det var ju det att jag kunde packa tvättmaskinen med högerhanden i stället, eller det har jag gjort innan också det är bara det att man har stått och gråtit vid tvättmaskin nästan, nämen såna saker. Det gick faktiskt mycket lättare.”
Informanten kunde bli så van vid ortosen att han/hon glömde bort att den satt på. Någon beskrev det som en upplevelse av att kanske inte vara mer aktiv men att det blev lättare att ”vara”. För en informant som använde ortosen både dag och natt blev den lika naturligt som att sätta på sig kläderna.
”I början då vet jag, blev jag ju till och med beroende av den där skenan, kunde gå och lägga mig utan den där ibland och vakna till efter ett par timmar och känna att det var något fel så fick jag ringa efter hjälp. Det blev en vana att ha den där från början.”
Hinder för en ny vana beskrevs ofta som begränsningar. Till exempel av att ortosen hindrade dem i rörelser, de blev stela. Några informanter beskrev mer eller mindre ortosen som en barriär mellan sig och omgivningen och de hittade inte ett alternativt sätt att utföra
aktiviteten. Vid till exempel datorarbete trycktes fel tangenter ner på grund av att delar av handen blev täckt och känseln i handen begränsades. En person som levde med ortosen dygnet runt tyckte till en början att alla aktiviteter var svåra att utföra. Personen var tvungen att ta av ortosen för att kunna hålla en bok och läsa, men vande sig efter hand. Där en informant kände sig säkrare med handledsortos vid bilkörning kände en annan att det var omöjligt att använda ortoserna då ratten upplevdes hal. En informant fick det aldrig att fungera med datormusen. Ett vanligt problem var att ortosen hindrade aktiviteter som att krama ur en trasa, att borsta tänderna eller att tvätta händerna efter ett toalettbesök och informanterna tog av sig ortosen trots att den hade behövts. En annan informant berättade att när ortosen var ny och hon skulle klia sig på näsan så slog hon till sig själv i ansiktet med ortosen då hon ännu inte hade vant sig vid den. I många aktiviteter påmindes informanterna om att ortosen satt på handen. Att handla och hantera pengar i samband med betalning var en aktivitet som flera hade problem med. Ortosen hindrade informanten att vrida upp handen för att ta emot pengarna eller kvitton, dessutom kunde mynten slinka in mellan handen och ortosen. För en kvinna var det ett stort problem att kardborrbanden förstörde finare blusar och kläder i viscos och att hon på så sätt hindrades att använda de kläder hon önskade. En
informant uttryckta att ortosen var lätt att använda när ingen funktion längre fanns kvar i armen.
”Jag har ju inte lika stor rörelsefrihet, va, som vanligt va så att, man får ju liksom försöka tänka om liksom och använda de andra fingrarna så gott det går, va.”
6.2 Levt rum
Minst beskrivningar fanns på upplevelser av levt rum. Genomgående för alla var att ortosen hade fått en speciell plats i hemmet där den var lättillgänglig för dem själva eller andra personer som hjälpte dem. För några innebar ortoserna att man kunde fortsätta att vistas i sin normala miljö genom att ortoserna möjliggjorde ett arbete, att man vågade röra sig i
folksamlingar utan risk för ökad smärta, andra kunde cykla eller köra bil och på så sätt ta sig runt i samhället.
”Jag arbetstränade för 2 år sedan. Då hade jag ju bandaget på långfingret och på tummen. De, gjorde ju jättenytta alltså, jag kunde fortsätta att arbeta”
6.3 Levd tid
Informanterna beskrev sina upplevelser av den levda tiden på olika sätt. Tankar inför framtiden handlade för en del informanter om att bli bra och inte längre behöva använda ortos. Upplevelser av nutid handlade om att det tog längre tid när de var tvungna att ta av och på ortoserna ofta. En annan tidsödande aspekt var att det tog lång tid att få kontakt med sin arbetsterapeut. Flera berättade om hur jobbigt det var i början med ortosen men att man hade vant sig med tiden. För en del blev det lättare att acceptera ortosen om man såg ett slut på ortosbehandlingen. Någon beskrev att olika ortoser användes vid olika tider på dygnet. Flera av informanterna beskrev hur det var förra sommaren när det var varmt. Ortoserna orsakade mycket obehag i form av att händerna blev svettiga. De flesta informanter uttryckte farhågor inför en kommande varm sommar då de inte visste hur de skulle klara att använda ortoserna i värmen.
”Det måste man ju också ta av sig direkt när man ska vara i vatten, det är ju det som är så besvärligt med dem här, handledsbandagen, att man ska ta av sig hela tiden. Man blir blöt om man ska vrida ur en trasa och. Det är väldigt jobbigt att plocka av och på den hela tiden.”
”… men jag vet ju också bara för att det känns bra just nu behöver det inte betyda att det känns bra tre dagar efter man har slutat använda den här.”
6.4 Levda relationer
6.4.1 Acceptans
Informanterna fick ofta frågor av anhöriga och andra i sin omgivning om varför de hade ortos, eller så undrade de om personen hade ramlat eller på annat sätt skadat sig. När de berättade fick de oftast förståelse. Informanterna menade att reaktionerna var neutrala och att anhöriga och andra i omgivningen var nöjda med förklaringen. Ortosen sågs av dem i
omgivningen som något som var bra, en hjälp. Några reagerade med sympati såsom att de var rädda att ta i hand för att inte skada personen. De informanter som ofta fick frågor om ortosen
kunde ibland känna sig trötta på att behöva förklara. Någon kände sig illa till mods andra bekom det inte i samma utsträckning.
” för dom märker ju att jag är samma gamla vanliga jag i alla fall, fast jag har den där skenan, så att då är det ju inget konstigt, tänker dom ju inte på den, förräns jag får något annat (skratt) grej dom måste fråga.”
En del informanter som inte kunde ta på och av ortosen själva var beroende av hjälp från anhöriga eller hemtjänstpersonal. Mellan en informant och hemtjänst utvecklades en vana vid sänggåendet. Ortosen blev lika naturlig att lägga till personen i sängen såsom informanten skämtsamt uttryckte det ”som man lägger nallen till ett barn”. Några av informanterna tog upp att relationen med arbetsterapeuten var viktig. En informant var skeptisk till nattortos efter ett misslyckat försök. När hon fick en ny arbetsterapeut upplevde hon att hennes problem togs på allvar och ny ortos utformades så att fingrarna skyddades under natten. Hon uttryckte det som hon fått ”respekt” för och accepterade nu sin nya arbetsterapeut när hennes problem togs på allvar. Någon beskrev det som ett nära samarbete för att hitta
speciallösningar på problem: informanten informerade arbetsterapeuten om hur ortosen kändes och fungerade och arbetsterapeuten justerade efter detta. Samma person uttryckte att det var viktigt att arbetsterapeuten var tydlig, gav positiv input och var bestämd på att det hjälper. Ibland beskrevs att förslag på lösningar togs fram gemensamt.
”Ja det behöver positiva inputs hela tiden, det är ju så, man bara talar om att det hjälper dig och sedan är man bestämd på den punkten och man känner själv att det hjälper, då tror man ju på terapeuten naturligtvis, jag tror, det här med, ,det är lika viktigt som medicinering och så där.
Jo det är väldigt viktigt, att den som ordinerar är tydlig och klar där.”
6.4.2 Stigma
En informant beskrev att det var jobbigt att förklara sig oavsett andras reaktion. En annan beskrev att det kändes som hon i vissa fall utsatte andra för obehag när hon tog i dem och hade ortoserna på. Berättelser fanns också om negativa reaktioner från andra såsom att någon tittar långt efter en när ortosen användes. Andra upplevelser som beskrevs var att en anhörig nog inte ville bli kramad med ortosen på handen eller att andra undvek att ta i hand på grund av rädsla att göra informanten illa. En annan informant beskrev en upplevelse av att
grannarna nog inte tyckte att det var riktigt normalt. Att få en ortos i tonåren beskrevs som svårt då informanten redan tidigare kände sig utsatt i klassen. En del visade sig inte gärna med ortoser då de tyckte att utseendet var sjukhusaktigt. I ett fall där informanten redan undvek att visa sina händer förstärkte ortosen känslan av stigma.
”Man skäms ju liksom, när man går ut så här, och speciellt när man har sådana här på sig, då. Tycker man, att åh, vad hemskt, och visa av det här”
6.5 Dubbelhet
Den upplevda aktivitetsförmågan och nyttan med ortosen gav upphov till både positiva och negativa känslor. Informanten kunde uppleva positiva känslor när ortosen till exempel
skyddade mot smärta, ökade aktivitetsförmågan eller faktiskt botade en åkomma. De negativa känslorna uppkom vid situationer när ortosen på något sätt begränsade aktiviteter och tvivel på ortosens nytta upplevdes. Nedan redovisas exempel på detta med berättelser från varje informant.
En man hade vid ett tidigare behandlingstillfälle blivit hjälpt av ortosbehandlingen och vid ett annat inte upplevt någon nytta med ortosen. Detta gjorde att vid den nuvarande
ortosbehandlingen fanns en ambivalens i förhållandet till ortosen, om den skulle hjälpa denna gång. Han använde sin nuvarande ortos i syfte att smärtlindra och läka ett tillstånd i handen. Ortosen var viktig och han kände sig ”strandsatt” utan den. Han visste att den kunde leda till bot i framtiden, den var också en stor hjälp för att kunna cykla eller handla. Hinder av ortosen fanns vid dammsugning och liknanden då den gjorde ont i handen, ofta fanns en känsla att vara klumpig med ortosen som upplevdes jobbig. På ett tidigare arbete upplevde han att ortosen var bra för hans egen del samtidigt som de personer han skulle vårda reagerade negativt på ortosen. Det var inte möjligt att klara av arbetsuppgifterna. På en annan arbetsplats upplevdes dock ortosen som en positiv möjlighet att klara arbetsuppgifterna.
En kvinna som använde en ortos på natten för att hålla ut handled och fingrar som drog ihop sig var mycket nöjd med sin ortos. På grund av sjukdom upplevdes handen som tung och med ortosen på blev den ännu tyngre, på natten upplevde hon att den var i vägen. Ortosen hade justerats flera gånger och olika modeller hade prövats, då den gjorde henne illa mellan
fingrarna. Kvinnan menade att obehaget dock uppvägdes av nyttan med ortosen. För att klara av ortosbehandlingen ville kvinnan ha hjälp av sin arbetsterapeut för att motivera sig till att
använda ortosen. Kvinnan var beroende av andras hjälp för att kunna ta av och på ortosen. Det var ingen lätt uppgift för den som hjälpte henne då det tog upp till 15 minuter att rätt få dit handen i ortosen. Kvinnan upplevde inte detta som ett besvär men var medveten om att de som hjälpte henne tyckte att det var jobbigt. Trots en uttalad positiv inställning så menade hon att ortosen var lättare att acceptera då användningen var tillfälligt.
Den kvinna som hade kortast erfarenhet av ortos gladde sig första gången hon fick dem. De gav en förhoppning om något som hjälpte henne, men sedan kom tankarna om hon verkligen var i behov av dem. Hon hade ett uttalat motstånd till bland annat mediciner/hjälpmedel och hade tidigare varit aktiv, men trots tvekan började hon använda ortoser då hon inte ville bli sjuk. När hon var som sämst upplevdes nyttan större än när hon var bättre. Hon upplevde att hennes anhöriga var positiva till ortoserna och utgjorde en hjälp för henne. Om hon skulle hamna i en intervjusituation för ett arbete trodde hon att de vore en nackdel för henne att ha ortoser.
En man med en sjukdom som gjort livet inrutat och där varje aktivitet tog lång tid beskrev hur ortoser tidigare hade varit en bra hjälp och stöttat händerna. På senare tid hade han inte kunnat använda några av sina vanliga dagortoser då den av sjukdom redan reducerade
rörligheten i händerna helt låstes av ortoserna. Han uttryckte att han borde använda dem ändå men inte längre förmådde sig. Ortoserna begränsade rörligheten ännu mer utan att
aktivitetsförmågan ökade. Även efter åratals användning av ortoser, som han menade skyddade lederna och tidigare gav ökad aktivitetsförmåga, hade han aldrig accepterat ortoserna. Han kände sig ofta stigmatiserad i mötet med andra människor och hade aldrig på sig ortoserna när han gick bort.
En kvinna med en omfattande funktionshindrande sjukdom beskrev bara en dubbelhet vid användning av ortos natt- och dagtid. Ortosen gav en stor nytta när fingrarna/naglarna hindrades att tryckas hårt in i handen. Samma ortos hade använts under flera år och beskrevs att den kändes som en andra hud, den var riktigt skön. När det var varmt ute blev hon
obehagligt svettig i handen av ortosen vilket var ett hinder för användning av den. Hon ville inte ens tänka på den kommande sommaren då hon hyste farhågor om att den skulle bli varm och svettig.
En kvinna med erfarenhet av tidigare ortosbehandling använde en ortos dygnet runt i syfte att smärtlindra och läka en inflammation. Hon var mycket nöjd med de aktiviteter där ortosen blivit en vana och hon kunde utföra bland annat köksaktiviteter smärtfritt med ortosen. Samtidigt var det jobbigt i andra aktiviteter att ständigt bli påmind om ortosen och det fanns en känsla av att vilja slita den av sig. Även en känsla av ovisshet fanns, om den skulle hjälpa.
7 Diskussion
7.1 Metoddiskussion
7.1.1 Design och urval
Metoden vi använde oss av var kvalitativ utifrån syftet att få en beskrivning av upplevelser av att använda ortos på handen. Enligt Kvale (1997) är det en bra metod för att erhålla
beskrivningar av de intervjuades livsvärld. Vi menar att resultatet visar att vi har fått en rik beskrivning av personernas upplevelser att använda en ortos på handen och att syftet med studien därmed uppnåtts. Till övervägande delen har upplevelserna berört
livsvärldsexistentialerna levd kropp och levd relation och i betydligt mindre omfattning levd tid och levt rum. En orsak kan vara hur vi har ställt frågor och hur vi har tolkat data. En annan orsak kan vara att ortosen appliceras direkt på handen och det är naturligt att en stor del av beskrivningarna direkt berör upplevelser i kroppen. Den levda kroppen är vår tillgång till världen (Bengtsson, 2005, s 24) och eftersom vi uppfattar mycket av vår omgivning via händerna (Lundborg, 1999, s 43) är det förståeligt hur materialet fördelat sig.
Urvalet var ändamålsenligt för att få med så många olika upplevelser som möjligt. Vi var beroende av kollegor för att få hjälp med urvalet. Det kan ha gjort att vi bara fått informanter som har goda relationer till sin arbetsterapeut vilket kan ha påverkat deras upplevelser. Vi har dock fått ta del av både positiva och negativa upplevelser av både ortos och relation till arbetsterapeuten och tror därför inte att resultatet har påverkats. Trots att urvalsgruppen inte var så stor var spridningen på ålder, kön och diagnos varierad och alla informanter bidrog med upplevelser i nästan alla kategorier. (Polit och Beck, 2004). Hos tre av de sex
informanterna var ortosen bara en del av alla andra hjälpmedel de använde för sin dagliga livsföring. Det var alltså inte bara ortosen utan även sjukdom och de andra hjälpmedlen som bidrog till upplevelsen av personens vardag. Informanterna var dock alla intresserade av att berätta om ortosen och vår känsla var att de tyckte att det var viktigt. Därför var det ändå möjligt att hålla fokus på upplevelserna av ortoserna. Intervjuerna blev sex till antalet. Det
kan tyckas vara i minsta laget men våra informanter hade lätt att dela med sig av sina upplevelser och vi menar att datamängden vi fått är mättad. (Polit och Beck, 2004) Vi anser därför att urvalet var lämpligt och ger en tillförlitlighet i resultatet (Graneheim och Lundman, 2003).
7.1.2 Genomförande av intervjuer
Utifrån de öppna intervjufrågorna kunde informanterna utveckla sin berättelse. Vi upplevde att vi sällan behövde avbryta informanten utan kunde med livvärldsexistentialerna (van Manen, 1997) som teman forma följdfrågor i den ordning som berättelserna utvecklades i. Kvale (1997) skriver att det underlättar att hålla fokus om teman används. Vi tycker att valet av livsvärldsexistentialerna (van Manen, 1997) utgjorde en god hjälp vid intervjuerna.
Fem av de sex intervjuerna genomfördes i informanternas hem . Vi tyckte det var en fördel då miljön gav en förstärkning av deras berättelse och bilden av dem blev tydligare. En informant önskade genomföra intervjun på annan plats, vilket vi respekterade och träffades på plats föreslagen av denna informant. Under de öppna intervjuerna var det fördel att vara två för att hinna reflektera och kunna säkerställa att lämpliga följdfrågor ställdes. Det gav oss också en gemensam upplevelse av intervjun och underlättade analysen. Det kan finnas en risk med att vara två intervjuare (Trost, 2005) då informanten kan känna att han/hon kommer i underläge. Intervjuerna ljudinspelades och vid ett tillfälle misslyckades inspelningen. Vi försökte återskapa informationen utifrån minnet men upplevde att det blev alltför allmängiltig jämfört med de andra intervjuerna. Intervjun togs därför bort vid analysen.
7.1.3 Analys
Vi valde att använda de fyra livsvärldsexistentialerna (van Manen, 1997) som teman för intervjuguide och analys. Detta val vidgade vår horisont och gjorde det möjligt för oss att låta vår förförståelse stå tillbaka för att med öppnare ögon genomföra analysen (Malterud, 1996). Den fenomenologiska livsvärlden är dock betydligt mer omfattande än vad vi kunnat sätta oss in i. Livsvärldsexistentialerna (van Manen, 1997) innebar för oss ett nytt sätt att försöka se på hur människor gör erfarenheter via sin kropp (Bengtsson, 2005). Genom att definiera och ge exempel (bilaga 4, tabell 1) på meningsbärande enheter och hur de har kondenserats och kategoriserats menar vi att trovärdigheten i analysen har stärkts (Graneheim och Lundman, 2004). Arbetsgången genom studien var sådan att vi i ett första steg arbetat var för sig med transkription, uttagning av meningsbärande enheter, kondensering av dem och
tolkning/kategorisering. Därefter har vi träffats för att jämföra våra uppfattningar och efter att samstämmighet nåtts har vi gått vidare i processen (Kvale 1997).
Efter den första deduktiva analysen uppfattade vi att inom livsvärldsexistentialerna, levd kropp och levd relation, fanns mer innehåll. Vi gjorde då en induktiv analys av dessa som ledde till de undergrupper som redovisas, vilket resulterade i en rikare beskrivning. Redan på intervjustadiet uppfattades en dubbelhet i upplevelsen av att använda ortos. Denna dubbelhet menar vi blev inte tillräckligt synlig i kategorierna. Flera beskriver en mångfacetterad
upplevelse av att använda ortos. Vi valde därför att gå tillbaka till intervjuerna. För att bäst beskriva dubbelheten valde vi att illustrera och redovisa denna erfarenhet utifrån varje informant för att öka förståelsen för dubbelheten.
7.2 Resultatdiskussion
Vårt resultat ger en mångfacetterad och bred beskrivning av vilka upplevelser som är förbundna med att använda ortos på handen. Vi menar att användandet av ortoser påverkar hur personerna erfar sin levda kropp och sin levda relation samt levd tid och levt rum. Känslor som är förenade med ortosanvändning beskrivs bland annat som frustration över upplevda hinder, ofta överväger en känsla att den skyddar eller på annat sätt hjälper dem i deras sjukdom. Ortosen förhindrar fysiska obehag som orsakas av sjukdom till exempel kramp i handen. Informanterna beskrev även att ortosen framkallar obehagliga fysiska upplevelser.
Den dubbelhet som framkom i vårt material vid användandet av en ortos på handen utgörs av positiva och negativa känslor som uppstår då ortosen både möjliggör och begränsar aktivitet. Samma motstridiga känslor rörde upplevelsen av nyttan med ortosen. Ett intryck vi fick var att flera informanter gjorde ganska stora uppoffringar för att klara av sin ortosanvändning, vilket är förståeligt om det är en effektiv behandling av någon åkomma eller möjliggör en viktig aktivitet. Det fanns någon informant som inte upplevde så stor nytta av ortosen men kände sig tvingad att fortsätta ändå på grund av ortosens ”inneboende kraft”, att vara till nytta för denne, trots att sådan nytta inte längre fanns. Vad är det som gör att en sådan användning fortgår, har ortosen en så stark laddning om något som lovar gott? Är det här ett resultat av att fokusera på funktion och nytta som beskrivs i förskrivningsprocessen (HI, 2007)? Berntsson (2005) beskriver hjälpmedlens symbolvärde. Hon menar att saker som tillverkats speciellt för att vara ett hjälpmedel, till exempel en vit käpp, är bärare av symbolvärde. Saker
som används av alla, till exempel datorer, besitter inte detta symbolvärde. Saker med symbolvärde pekar ut användaren och kan vara orsak till en stigmatisering. Personer som använder dessa hjälpmedel är också medvetna om dess symbolvärde. Vi menar att ortosen är ett hjälpmedel med ett symbolvärde och att våra informanter var medvetna om det.
Det är i upplevelsen till ortosen som våra informanter utvecklat hur väl den är en förbättring eller utgör en begränsning i deras dagliga liv. Som exempel kunde en informant med en stor och klumpig ortos ändå uppleva den som ett värdefullt hjälpmedel som välkomnades. En liten fingerortos gav i ett annat fall upphov till många känslor av frustration och begränsning. Louise-Bender Pape (2002) har i sin review visat att det är de personliga faktorerna som formar den mening som klienten tillskriver hjälpmedlen och som gör om hjälpmedlet accepteras eller ej. I reviewen betonas att samtalet mellan klient och behandlare bör undersöka de personliga faktorer som formar den mening som klienten tillskriver
hjälpmedlet. Vårt resultat visar att det inte är okomplicerat att använda ortos på handen. I förskrivningsprocessen av hjälpmedel (HI, 2007) skall patientens önskemål och val beaktas. Redan här finns en komplikation då våra informanter uttryckte att det var bra att ortosen fanns men att de helst ville slippa den. Informanterna var mer eller mindre tvingade att
använda ortoserna, det var inte något aktivt val de gjort. När det gäller att vara delaktig i valet av ortos är möjligheterna mycket begränsade på grund av syfte med ortosen. Häggblom Kronlöf och Sonn (1999) beskriver att äldre kvinnor kan känna sig tvingade att använda sina hjälpmedel och en känsla av skam kan finnas, vi menar att vi kunnat se liknade resultat i vår studie. När man går vidare i förskrivningsprocessen (HI, 2007) avslutas den med uppföljning av funktion och nyttan av hjälpmedlet, samtidigt skall patientens upplevelse av förändrad livskvalitet undersökas. Våra informanter beskriver visserligen både upplevd nytta och förbättrad funktion. Dessutom finns i deras berättelser hinder för nyttan och funktionen till exempel kan ortosen vara för varm eller att den skaver. När vi enligt förskrivningsprocessen tagit hänsyn till patientens förändrade livskvalitet, är det då genom att följa upp nytta och funktion av ortosen som bäst utvärderar vilka problem patienten upplever? Vi menar att den beskrivning våra informanter gett är mer komplex och hänsyn skall tas till den. Vi anser att de ortoser som informanterna har erfarenhet av också har en värdeladdning, de kan till exempel ge en upplevelse av stöd från omgivningen. Häggblom Kronlöf och Sonn (1999) påvisar i studien om hjälpmedelsanvändning hos äldre kvinnor att hjälpmedel kan väcka omtanke hos omgivningen och upplevas positivt av hjälpmedelsanvändarna. Ortosen
gäller den stigmatiserande upplevelsen av andra hjälpmedel finns beskrivna av Pettersson (2007) och Hägglund Kronlöf och Sonn (2003).
Mot bakgrund av det symbolvärde vi sett att ortoser har, är ett förslag till vidare forskning att beskriva hur människor som själva inte är brukare, men har kommit i kontakt med ortoser, ser på dessa. Ett område till vilket vårt resultat kan var överförbart är till användare av ortos på andra delar av kroppen till exempel nacke och rygg.
8 Sammanfattning och slutsats
Den här kvalitativa studien med livsvärldsexistentialerna, levd kropp, levt rum, levd tid och levda relationer, som teman vid intervju och analys har gett en rik beskrivning av upplevelsen att använda en ortos på handen. Inom levd kropp beskriver informanterna känslomässiga upplevelser, fysiska upplevelser och olika grad av anpassning till ortosen. Upplevelsen inom levt rum påverkades i den mening att ortosen kunde vara skillnaden mellan att arbeta eller inte. Inom levd tid beskrevs upplevelser av att det kunde vara tidsödande och förhoppningen att slippa ortosen gjorde att man klarade nutiden bättre. I levda relationer beskrevs att ortosen kunde upplevas som något bra av omgivningen men även stigmatisera informanten. En dubbelhet återfanns i materialet som beskrev att ortosen gav möjligheter men också utgjorde hinder vilket gav upphov till både positiva och negativa känslor.
Kliniskt skulle vårt resultat kunna öka arbetsterapeuters förståelse för vilka komplexa
upplevelser som kan vara förknippade med att använda ortos på handen. Med den kunskapen tror vi att det blir lättare att göra patienten delaktig i behandlingen. Arbetsterapeuter bör lägga sig vinn om att i samtalet med patienten uppmärksamma de faktorer som formar den mening patienten tillskriver ortosen. Denna mening har en stor betydelse för hur patienten kan komma att acceptera behandlingen.
9 Referenslitteratur:
Bengtsson, J. (red) (2005). Med livsvärlden som grund: Bidrag till utvecklandet av en livsvärldsfenomenologisk ansats i pedagogisk forskning. Lund: Studentlitteratur kap 1 Berntsson, I. (2005) Tekniska hjälpmedel, synskadade och samhället i; Bengtsson Jan (red) (2005). Med livsvärlden som grund: Bidrag till utvecklandet av en
livsvärldsfenomenologisk ansats i pedagogisk forskning. Lund: Studentlitteratur kap 3 Chan, W. & Chapparo, C. (1999) Effect of wrist immobilization in upper limb function of elderly males. Technology and Disability, ss1139-49
Egidius H. (2006) Termlexikon i psykologi och psykiatri . Lund: Studentlitteratur. Ewing Fess, E. (2002) A history of splinting: to understand the present, view the past. MS, Journal of Hand Therapy, 15, ss 97-132
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, (Elektronisk) Tillgängligt:
<www.fsa.akademikerhuset.se/> sökväg: om arbetsterapeuter, ämnet arbetsterapi (2007-05-04)
Graneheim, UH. & Lundman, B. (2004) Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness, Nurse education today 24, ss 105-112
Grant, M. (2005) Occupational therapy for people with osteoarthritis:Scope of practice and evidence base, International journal of therapy and rehabilitation Jan; 12(1) ss 7-13 Hjälpmedelsinstitutet (2005). Text: Blomquist, UB. & Hammarström, G. Vägar till hjälpmedel och samhällsstöd för personer med funktionshinder (Elektronisk). Tillgänglig: < http://www.hi.se/Global/pdf/2005/05358-pdf.pdf> (2007-04-20) Hjälpmedelsinstitutet (2007). Text: Blomquist, UB. & Nicolaou, I.
Förskrivningsprocessen för hjälpmedel till personer med funktionshinder. (Elektronisk). Tillgänglig: <http://www.hi.se/SiteSeeker/Search.aspx?id=223&quicksearchquery=> (2007-05-13)
Häggblom Kronlöf, G. Sonn, U. (1999) Elderly women´s way of relating to assistive devices. Technology and disability 10 ss 161-68
ISO 9999:2002, Technical aids for persons with disabilities – Classification and terminology utgåva nr 3,version 2003 12 31 (Elektronisk)
http://www.hi.se/Global/Dokument/Standardisering/Klassif_kortv_2005.pdf
Jansen, C. Olson,S & Hasson, S. (1997) The effect of use of a wrist orthosis during functional activities on surface electromyography of the wrist exensors in normal subjects. Journal of hand therapy, 10, ss 283-289
King, S. Jepson Thomas, J. & Rice, M. (2003) The immediate and short-term effects of a wrist extension orthosis on upper-extremity kinematics and range of shoulder motion. The American journal of occupational therapy, Vol 57, nr 5, ss 517-524
Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun, Lund, Studentlitteratur.
Louise-Bender Pape, T. Kim, J. & Weiner, B. (2002) The shaping of individual meanings assigned to assistive technology: a review of personal factors. Disability and
rehabilitation, vol 24, nr 1/2/3, 5-20.
Lundborg, G. (1999). Handkirurgi –skador, sjukdomar, diagnostik och behandling. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur
Malcus – Jonsson, P. Carlqvist, C. Sturesson, A-L. & Eberhardt, K. (2005) Occupational therapy during the first ten years of RA, Scandinavian journal of occupational therapy, nr 12, ss 128-135
Malterud, K. (1996), Kvalitativa metoder I medicinsk forskning, Lund, Studentlitteratur van Manen, M. (1997) Researching lived experience, 2:a edition, Coburg: Althouse Press Moberg, E. et al, (1986) Ortoser i handterapi, Stockholm: Almqvist och Wiksell,
Pettersson, I. Appelros, P. Ahlström, G. (2007) Lifeworld perspectives utilazing assistive devices: Individuals lived experience following a stroke. Canadian journal of
occupational therapy; 74(1) 15-26
Polit. D, & Beck. C.T. (2004) Nursing Reasearch: Principals and Method, 7th ed, Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkens.
Runnquist, K. Cederlund, R. & Sollerman, C. (1992) Handens rehabilitering: Undersökning, behandling, volym 1. Lund: Studentlitteratur
Reed, K. Sanderson, S. (1999) Concepts of occupational therapy, 4th edition Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkens,
Svensk handkirurgisk förening, policydokument, 1999
<http://www.handkirurgi.se/page.aspx?id=7&node=2 >(2007-04-20)
Trost, J. (2005) Kvalitativa intervjuer. Tredje upplagan. Lund: Studentlitteratur
Weiss, S. et al, (2000) Prospective analysis of splinting the first carpometacarpal joint: an objective, subjective, and radiographic assessment. Journal of hand therapy, 13:218-226 WFOT Definitions of occupational therapy, (Elektronisk) Tillgängligt:
<www.wfot.org.au/document Download.asp> (2007-05-04)
Willard & Spackman (2003) Occupational therapy, 10th edition, Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkens,
Till verksamhetschef för
Vi är två leg arbetsterapeuter som arbetar på XXX Familjeläkarmottagning och på Arbetsterapin i Primärvården i XXX (tjänstledig från Ortopedkliniken, XXX). Vi studerar också vid
Hälsovetenskapliga Institutionen, Örebro universitet. Vi vänder oss till dig med en förfrågan om att få tillfråga 2-4 personer, som är patienter på din klinik eller familjeläkarmottagning, att medverka i en intervju. Totalt kommer ca 10 personer att intervjuas och även andra kliniker/mottagningar tillfrågas. Intervjuerna kommer att ingå som en del i vår C-uppsats omfattande 10 poäng. De uppgifter som personerna lämnar kommer att behandlas konfidentiellt.
Syftet med studien är att beskriva vilka erfarenheter och upplevelser personer som använder handortos har av att bära ett stöd på handen. Ortosbehandling är vanligt förekommande inom arbetsterapi och i litteraturen finns beskrivningar om ortosbehandlingar vid olika tillstånd. Däremot har ingen studie funnits som beskriver personers upplevelse och erfarenhet av att använda ortos. Vi tror att den kunskapen kommer att ge positiva bidrag till hur ortosbehandling genomförs. I urvalet kommer vi att försöka få med personer med så olika erfarenhet som möjligt tex olika diagnoser, ålder, syfte med deras ortos etc.
Personerna som medverkar kommer att med egna ord få berätta som sina erfarenheter och känslor som är förenade med ortosen. Intervjun som spelas in på band kommer att ta ca 45 min och är tänkt att genomföras i mars. Tid och plats bestäms tillsammans med intervjupersonerna.
Efter tillstånd från dig kommer arbetsterapeuterna i din verksamhet, utifrån studiens urvalskriterier, att tillfråga 2-4 intresserade intervjupersoner om vi får kontakta dem. Om de är intresserade får personen ett brev med beskrivning av studien och information om att personen när som helst kan avbryta sitt deltagande. Vi kontaktar sedan personen och bestämmer tid och plats för intervjun. Innan intervjun ger vi en kompletterande muntlig information och om personen fortfarande vill delta ber vi om ett skriftligt godkännande. Efter samtycke påbörjas intervjun.
Du är välkommen att ta kontakt med oss vid eventuella frågor och funderingar. Bilaga: Brev till deltagare i undersökning
Med vänlig hälsning
Gunilla Koorn-Bygren Jenny Ridderstolpe Ingvor Pettersson Leg arbetsterapeut och student Leg arbetsterapeut och student Universitetslektor,
Örebro universitet Örebro universitet Med dr och leg arbetsterapeut
Tel: Tel: Handledare
Örebro Universitet Tel:
Tacksam för svar i bifogat kuvert senast 28 februari 2007 _______________________ 1. Ja, jag ger mitt tillstånd till att personer som är patienter i min verksamhet får ingå i
studien.
2. Nej, jag ger inte mitt tillstånd till att personer som är patienter i min verksamhet får ingå i studien.
Underskrift:___________________________________ Datum:_____________________ Namnförtydligande:____________________________
Förfrågan angående deltagande i en studie om hur det är att använda handortos Tack för att vi får kontakta Dig angående vår studie om hur det är att använda ortos.
I det här brevet kommer Du att få lite mer information om studien samt vad deltagandet innebär. Det finns mycket skrivet om vilka sjukdomar och besvär som behandlas med ortos eller där ortosen är en del i behandlingen. Däremot finns det inte tillräckligt med kunskap om hur det är att använda en ortos i sin vardag. Syftet med studien är att försöka ta reda på hur det kan upplevas. Kunskapen om hur det kan vara är viktig för hur vi utför ortosbehandlingen i framtiden. Vi kommer att
kontakta personer som använder ortos av olika orsaker och Dina erfarenheter är mycket viktiga för att bidra till förståelsen.
Vi som gör undersökningen är 2 arbetsterapeuter som är verksamma på XXX
Familjeläkarmottagning och på Arbetsterapin i Primärvården i XXX (tjänstledig från ortopedkliniken i XXX). Studien är ett examensarbete i en fortbildningskurs inom arbetsterapeutprogrammet vid Örebro universitet.
Din medverkan kommer att innebära att Du deltar i en intervju där vi ber Dig att berätta om Dina erfarenheter. För att inte missa viktiga detaljer i Din berättelse kommer vi att spela in intervjun på band. Intervjun planeras att genomföras i mars och tar cirka 45 min. Dina personuppgifter kommer att avkodas och redovisningen av intervjuerna i examensarbetet kommer att göras så att
identifiering av enskilda personer försvåras. När examensarbetet är godkänt kommer bandinspelningar och utskrifter av intervjuerna att förstöras.
Deltagandet är frivilligt och Du kan när som helst avbryta Din medverkan.
Inom de närmaste dagarna kommer vi att ringa Dig för att berätta mer och fråga om Du vill medverka i undersökningen. Du är också välkommen att ta kontakt med oss vid eventuella frågor och funderingar.
Gunilla Koorn-Bygren Jenny Ridderstolpe
Leg arbetsterapeut och student Leg arbetsterapeut och student
Örebro universitet Örebro universitet
Tel: Tel:
Ingvor Pettersson
Universitetslektor, Med dr och Leg arbetsterapeut Handledare
Örebro Universitet Tel
