IN N EH Å LL Ledare
Sanna Camitz
I praktiken”Karriärvägen efter disputationen måste göras mer attraktiv”
Jessica Nilsson
I praktiken
Språk + praktik + karriärcoachning
= nycklar till arbetsmarknaden för invandrade akademiker
Lotta Solding
Porträttet
Kriminella karriärer i fokus för nybliven professor
Jessica Nilsson
Krönika
Cristine Sarrimo
Tema
Samarbeten kan inte genomdrivas uppifrån av politiker
Göran Melin och Enrico Deiaco
Tema
Samverkan – ett tecken i tiden?
Aage Radmann
Tema
Akademi Sydost – en ny form av samarbete mellan lärosäten
Agneta Bladh, Lars Haikola och Johan Sterte
Avhandlingen
Skolans osynliga koder hinder för unga flyktingkvinnor
Pernilla Ståhl
Debatt!
”Det behövs en nationell strategi för att attrahera fler kvalificerade
utländska studenter till Sverige”
Niklas Tranaeus
3
5
10
14
21
26
35
42
54
49
LE D A R E LE D A R E
När detta skrivs
är riksdagsvalet precis överståndet och Sverige håller som bäst på att få en ny regering. Vi vet inte än vem som kommer inneha den viktiga ministerposten för forskning och utbildning, men vi vet att det är utlovat en rejäl satsning på förstärkt kvalité. För det står i Alliansens valmanifest. Så om valmanifest ska ses som en karta över framtiden är detta den snitslade bana landets universitet och högskolor har framför sig: fler disputerade lärare och ett resurstilldelningssystem som premierar kvalitet istället för kvantitet. Inte nödvändigtvis fler ut-bildningsplatser, men ökade forskningsanslag till % av BNP. Högsko-lemomsen tas bort och avdragsrätt för donationer från privatpersoner och företag ska prövas. De bästa forskarmiljöerna ska premieras och universiteten ska ges större frihet för att minska den politiska styrningen av forskningsanslagen.Nej då, så naiv är jag inte, att jag tror att valmanifest kan ses som en absolut förutsägelse av framtiden. Men detta är den utlovade inrikt-ningen och nu ska det hur som helst bli intressant att se hur väl kartan kommer stämma med verkligheten.
Om vi istället ska blicka lite bakåt, så har en tydlig tendens inom uni-versitets- och högskolevärlden de senaste åren varit samarbeten inom utbildning och forskning. Inte enbart med aktörer i samhället i övrigt, utan också lärosäten emellan. Syftet är ofta att effektivisera arbetet, öka kvalité och attraktionskraft och göra forskningsmedelsansökningar med större tyngd. Men hur fungerar det då? Är det bra för lärosätena eller riskerar man att förlora något på vägen av identitet och varumärke, und-rade vi. Därför är samarbeten mellan lärosäten tema för det här numret av Praktik&Teori. Leif Pagrotsky (kultur- och utbildningsminister – tills igår) sa uttryckligen att han gärna ville se fler sådana samarbeten framö-ver. Vi vet ännu inte vad den nya regeringen tycker i just den frågan, men samarbeten mellan lärosäten är en trend som är här för att stanna, menar flera av temaskribenterna i det här numret av Praktik&Teori.
Sanna Camitz Redaktör
Sverige ligger i topp när det gäller hur stor del av
befolk-ningen som genomgår en forskarutbildning. Men
utbyggna-den av antalet forskarutbildningsplatser har inte åtföljts av
motsvarande ökning tjänster för nydisputerade. En lösning
kan vara att öka antalet platser för post doc. Sedan i våras
pågår en utredning om befattningsstrukturen vid svenska
lä-rosäten.
– Det är allmänt känt att utrymmet på post doc-sidan har minskat ganska rejält. Det är bekymmersamt och innebär en urholkning av resurserna. Utbyggnaden av forskarutbildningen på 990-talet var ofinansierad och resurserna togs från post doc-tjänster vilket skapade en obalans, säger Ann Numhauser-Henning som är professor i civilrätt och prorektor vid Lunds universitet.
I våras gavs hon i uppdrag av regeringen att utreda befattningsstruktu-ren vid svenska lärosäten. Resultatet av utredningen ska redovisas senast den 7 november 007.
Maria Lindholm är doktorand i forskarskolan Språk och kultur i Eu-ropa vid Linköpings universitet och hon är också ledamot i forsknings-beredningen som utsågs av regeringen i december 00. Hon ser unga forskares villkor som den viktigaste forskningspolitiska frågan i Sverige idag, och hon tycker att det är bra att regeringen har tillsatt utredningen om befattningsstrukturen vid universitet och högskolor.
– Jag har tittat lite på direktiven till utredningen och jag har höga för-väntningar på den. Jag kan kanske också tycka att regeringen kunde age-rat snabbare i just den här frågan. Det kommer att ta tid innan eventuella förändringar får genomslag, säger Maria Lindholm.
”Karriärvägen efter
disputationen måste
göras mer attraktiv”
Av Jessica Nilsson I P R A K TI EK N I P R A K TI K ENblir enklare att göra karriär, men det tar lång tid innan det märks för individuella personer som dis-puterar just nu. Hela karriärvägen inom akademin borde ses över och då inte minst fördelningen mel-lan seniora och juniora forskare. Det finns många professorer och många doktorander, men mellan-tjänster är det ont om, säger Carolina Saf.
Högskoleverkets årsrapport visar också att an-talet doktorsexamina ökar och på drygt tio år har det skett en fördubbling av antalet examinerade. Mellan åren 99 och 00 disputerade 87 personer i Sverige, vilket var en ökning med av antalet doktorsexamina med 9 procent jämfört med tioårsperioden dessförinnan. Internationellt sett ligger Sverige i topp när det gäller forskarut-bildningens storlek i förhållande till befolkningens storlek. Totalt fanns det drygt 8 00 forskarstu-derande i Sverige under höstterminen 00.
– Vad ska Sverige med alla doktorer till? Det är bra att ha med yngre förmågor men hur många ska det vara. Man måste våga säga nej och istället satsa på dem som är bäst och ge dem bra villkor, säger Carolina Saf.
Hon fortsätter och säger att om ökningen av an-talet forskarutbildade i Sverige beror på en ambi-tion från regeringen att alla universitets- och hög-skolelärare ska vara disputerade och att lärarna ska få mer tid till forskning, då tycker hon att
ök-”Man måste våga säga
nej och istället satsa på
dem som är bäst.”
Ann Numhauser-Henning säger att frågor som rör nydisputerade kommer att ha stor betydelse i hennes utredning.
– Utredningen ”Befattningsstruktur vid univer-sitet och högskolor” är inriktad på tiden efter fors-karutbildningen och det är vårt uppdrag att se över hela karriärvägen från doktorsexamen, säger hon.
Än befinner sig utredningen i ett tidigt skede och därför kan Ann Numhauser-Henning inte säga nå-got om vilka förslag hon kommer att presentera.
– En allmän slutsats är att vi måste göra kar-riärvägen mer förutsägbar och attraktiv, och strä-van måste vara att öka antalet platser för post doc, säger hon.
En central fråga i utredningen är att undersöka hur man skapar en attraktiv karriärgång för både kvinnor och män inom akademin.
– Formellt sett finns det inte några skillnader mellan män och kvinnors karriärmöjligheter, men i praktiken vet vi dock att kvinnor avlänkas på ett annat sätt än männen. Män har dubbelt så stor chans att bli professorer. Utredningen kommer att titta över anställnings- och meriteringsprocessen ur ett jämställdhetsperspektiv, säger Ann Num-hauser-Henning.
Hon tror att utredningens förslag kan tas under övervägande och bli en del av regeringens forsk-ningsproposition 008. Sedan kan eventuella be-slut tidigast genomföras under 009 eller 00.
Hon säger att det emellertid finns en möjlighet att någon eller några frågor behandlas innan hela utredningen ska vara klar.
– En fråga som har prioritet är relationen till
lagen om anställningsskydd och de beslutade ändringarna där. När det gäller justeringar av de tidsbegränsade anställningar som högskoleförord-ningen erbjuder är det inte omöjligt att det kan komma ett delförslag redan tidigare, säger Ann Numhauser-Henning.
Sveriges universitetslärarförbunds (SULF) statis-tik över arbetslöshet för forskarutbildade, vilket inkluderar både personer med doktors- och licen-tiatexamina, visar att , procent av de forskarut-bildade var öppet arbetslösa eller deltog i arbets-marknadsprogram i maj 00.
– Det finns uppenbarligen inte tillräckligt många tjänster för nydisputerade eftersom det finns många forskarutbildade som skulle vilja vara kvar inom akademin men som inte ser möjligheter till det. Det är många som ger upp på förhand och som oroar sig. Detta faktum väcker givetvis frågan om antalet utbildningsplatser i forskarutbildningen är optimalt övervägt, säger Maria Lindholm.
– Det finns inte så många meriteringstjänster som jag skulle önska och det är ett problem både för dem som doktorerar och för dem som har dok-torerat, säger Carolina Saf som är ordförande för Sveriges doktorandförening och doktorand i juri-dik vid Stockholms universitet.
Enligt Högskoleverkets årsrapport 00 fortsat-te antalet nybörjare i forskarutbildningen 00 att minska för andra året i rad, och antalet nybörjare per år är nu strax under tre tusen. Det betyder att antalet nybörjare är tillbaka på samma nivå som under mitten av 990-talet.
– Minskningen kan till viss del påverka så att det
I P R A K TI EK N I P R A K TI K EN
8 9
att ske en omvärdering av utomakademiska meriter för akademiska kar-riärer, säger hon.
– Det är inget självändamål att man ska doktorera. Inte i Sverige. Här är det inte som i till exempel Tyskland där det är en bra merit att ha dok-torerat. Det är synd att offra några kullar doktorer för att näringslivet ska inse det även här, säger Carolina Saf.
– Det är inte alltid en fördel utanför akademin att vara disputerad. Vi måste bli bättre på att marknadsföra oss, att berätta om vad en dispu-terad person kan tillföra även utanför akademin, säger Maria Lindholm som gärna ser fler sådana inslag i forskarutbildningen.
Carolina Saf tycker att de som väljer att doktorera inte ska låsa fast sig vid att de prompt ska ha en akademisk karriär, utan ta dagen som den kommer och se alla möjligheter.
– Det går inte att räkna med en akademisk karriär. Man ska inte dok-torera om man absolut inte kan tänka sig en akademisk karriär, men man kan inte heller tänka att man absolut ska ha en akademisk karriär, säger hon.
Carolina Saf anser att akademin behöver utökade medel, men hon tycker inte att det ska vara en självklarhet att alla som doktorerar ska kunna stanna kvar inom den akademiska världen under resten av sina yrkesliv.
– Nu är det en av tio doktorer som får en meriteringstjänst och en tred-jedel av dem som doktorerar som får någon annan akademisk tjänst. Jag tycker att ungefär hälften ska gå vidare till meriteringstjänster. De bästa ska gå vidare, men inte alla, säger hon.
Carolina Saf doktorerar inom internationell privat- och processrätt. Hon vill gärna stanna kvar inom den akademiska världen efter disputa-tionen, men hon räknar inte med att kunna göra det. Hon säger att hon hellre får en positiv överraskning om det blir så.
– Med bibehållen kvantitet på forskarutbildningen är det inte realistiskt att alla forskarutbildade ska beredas plats i den akademiska världen. En fortsatt hög ambition i antal forskarutbildade bygger på ett större utbyte med andra arbetsmarknader, säger Ann Numhauser-Henning. •
ningen är bra.
– Fast jag tror inte att det är så. Jag misstänker ibland att det är en arbetsmarknadsåtgärd för att sysselsätta personer som har svårt att få jobb efter sin grund-utbildning, men det blir inte lättare för dem när de har dok-torerat, säger Carolina Saf.
Även Maria Lindholm vill hellre se att resurserna i större utsträckning satsas på dem som redan är doktorander än på nya forskarutbildningsplatser.
– Om jag får önska är det ideala naturligtvis mer medel till postdoktorala tjänster utan att det får direkta konsekvenser för antalet platser i forskarutbild-ningen i och med att existerande medel omfördelas, säger hon.
Högskoleverket gav i våras ut rapporten Forskarutbildades etablering på arbetsmarknaden. I rapporten följer Högskolever-ket upp vad de som doktors-examinerades 000 gjorde tre år efter sin examen. Undersök-ningen visar att 00 hade 8 procent av dem etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden och att etableringsgraden ökar för varje år som går efter
dok-torsexamen. Skillnaden mellan kvinnor och män var procent, av dem som fick sin doktors-examen 000 var 8 procent av kvinnorna och 87 procent av männen etablerade 00.
Maria Lindholm säger att det är väldigt individuellt hur osä-kerheten kring framtiden påver-kar doktorander.
– En del tar det med en klack-spark och tänker att det löser sig, men det är många som är oroade och pressade. Särskilt bland kvinnliga doktorander är det dessutom många som blir sjukskrivna. Doktorandtiden, med ibland otydliga krav och villkor, är i sig stressig, säger hon.
Själv har Maria Lindholm be-stämt sig för att inte låta oron för vad hon ska göra efter dis-putationen om ungefär ett år ta överhanden. Hon håller ögon och öron öppna och tar till vara de möjligheter som ges. Att hon är driftig och bra på att skaffa kontakter tror hon är en fördel, även om hon inte ser en akade-misk karriär som en självklarhet. För Sveriges doktorandförening är doktorandernas
framtidsut-sikter en central fråga. Carolina Saf skulle gärna se att medel för-des från doktorander till unga forskare. Hon tycker att resur-serna i högre grad borde förde-las till dem som redan har bevi-sat att de klarar av att forska, det vill säga till dem som har disputerat. Hon säger att om en större del av forskningsanslagen gick till doktorer istället för till doktorander skulle det gynna doktoranderna också genom att de skulle kunna få högre kvali-tet på sin forskarutbildning.
– Det är konstigt att så mycket av grundforskningen ska bedri-vas av doktorander. Det skapar en konkurrens mellan doktoran-der och doktorer, säger hon.
Ann Numhauser-Hennings råd till unga forskare är att för-söka ha tilltro till framtiden. Det råder inte någon tvekan om att en doktorsutbildning är vär-defull, men det går inte att bara bita sig fast vid det egna lärosä-tet.
– Det är viktigt med rörlighet på den akademiska arenan och mellan arbetsmarknader både internationellt och nationellt. Jag tror också att det kommer
I P R A K TI EK N I P R A K TI K EN
Av Lotta Solding
Aspirantutbildningarna bör göras till reguljära
verksamhe-ter vid landets högskolor, menar Högskoleverket i sin
ut-värdering som presenterades i somras. Intensiva
språkstu-dier, praktik och karriärcoachning tycks vara nycklarna till
arbetsmarknaden för invandrade akademiker. Finns det fler
framgångsfaktorer? Varför lyckas dessa utbildningar lotsa
invandrade akademiker till jobb, när andra instanser inte
gör det?
Sedan 00 har kompletterande utbildningar för invandrade akademiker bedrivits vid Linköpings universitet, Malmö högskola och Högskolan i Borås. Utbildningarna i Linköping och Malmö är de som liknar varan-dra mest och kallas också båda för aspirantutbildningar. Utbildningen i Borås heter Invandrarakademin vid Högskolan i Borås och har ett lite annorlunda upplägg, varför vi väljer att inte jämföra den med de övriga två i den här artikeln.
I sin utvärdering konstaterar Högskoleverket att ”institutionerna har utvecklat metoder och förhållningssätt som är effektiva för att integrera invandrade akademiker i det svenska arbetslivet.” Rapportförfattarna skriver också att den kompetens som utvecklats på lärosätena under de här åren är viktig och bör fördjupas samt att det är ”ställt utom allt tvivel att det är inom den högre utbildningen och högskolan som invandrade akademiker bäst finner vägarna till den svenska arbetsmarknaden.”
Språk
+
praktik
+
karriärcoachning
=
nycklar till jobb för
invandrade akademiker
I P R A K TI EK N I P R A K TI K ENversitet finns däremot ingen gemensam
organisa-tion för aspirantutbildningarnas olika inriktningar, här är utbildningen uppdelad på olika institutioner som samarbetar med varandra.
– Att ha en stabil organisation och dessutom ar-beta med stort stöd inom högskolan har underlät-tat vårt arbete enormt. Det har gjort att vi kunnat fortsätta vår utbildning utan avbrott och kunnat erbjuda våra praktikkoordinatorer tillsvidarean-ställningar. Det var en tydlig signal om att deras kompetens är viktig, säger Patricia Staaf.
Något man brottats med vid Aspirantutbild-ningen på Malmö högskola är att ett flertal stu-denter inte avslutar sin utbildning, oftast av den anledningen att de fått jobb.
– Det är naturligtvis positivt att så många stu-denter får jobb. Men samtidigt är det lite synd att de inte avslutar sin utbildning, eftersom de missar det avslutande projektarbetet och den kunskap det ger. Om gruppen studenter blir allt för liten på den kursen, blir det till exempel svårare med gruppdis-kussioner och redovisningar. Det gäller helt enkelt för oss att försöka hitta en bättre form för projekt-arbetena, säger Patricia Staaf.
Det här problemet är inte lika stort eller i prin-cip obefintligt i Linköping, där kursupplägget ser annorlunda ut. På lärarinriktningen är det dessut-om så att man inte kan börja sitt jobb sdessut-om lärare förrän man har sin färdiga lärarexamen i handen.
Av dem som genomgått Aspirantutbildningen med lärarinriktning i Linköping har 0 procent fått ar-bete som lärare efter avslutad utbildning, vilket får ses som en hög siffra då flertalet av studenterna fortfarande är i studier.
– En av anledningarna till att de fått jobb efter Aspirantutbildningen är att de kunnat visa upp ett svenskt betyg i form av en lärarexamen eller en behörighetsförklaring från Högskoleverket. Stu-denterna har också under sin praktik utökat sitt kontaktnät ute på skolorna, vilket de haft nytta av i sitt arbetssökande, säger Kristin Sjölander.
Studenterna själva då, vad säger de?
– Aspirantutbildningen blev den pådrivande kraft som gjorde att jag lyckades få ett jobb. För-delen med utbildningen är att varje student får en anpassad studieplan som innehåller teori, praktik och ett projektarbete. Jag hade varken kontakter eller bekanta som kunde tipsa mig om lediga tjäns-ter. Det viktigaste för mig har varit att få prak-tik, som alltså gett mig fortsatt jobb, säger Alin Gogan som gått Aspirantutbildningen på Malmö högskola.
Utvärderare, personal vid utbildningarna samt studenter verkar med andra ord rörande överens om att aspirantutbildningarna är bra och behövs. Högskoleverket rekommenderar i sin rapport att utbildningarna görs till reguljära verksamheter inom högskolan. •
Ett flertal studenter avslutar inte
sin utbildning, för de har fått jobb.
Dags att stämma av medverk-ligheten. Vilka är fördelarna med att bedriva den här typen av utbildning i högskolemiljö? Praktik&Teori kontaktar Patri-cia Staaf, enhetschef på Malmö högskola och ansvarig för hög-skolans Aspirantutbildning:
– När aspirantstudenterna kommer till oss får de, ibland för första gången i Sverige, chansen till utbildning tillsammans med en grupp människor där alla lig-ger på liknande utbildningsnivå. De kan knyta kontakter och bil-da egna nätverk i en stimuleran-de högskolemiljö.
Är svaret detsamma i Linkö-ping? Vi frågar Kristin Sjölander, som under tre år arbetat som projekt- och utbildningssamord-nare vid Aspirantutbildningens lärarinriktning vid Linköpings universitet.
– Hos oss blir aspirantstuden-terna sedda som kompetenta personer och vi ger dem det stöd de kräver. De är akademiker och ska därför inte vara på KomVux, utan få undervisning på den nivå där de hör hemma.
Även Christina Zackrisson, programstudierektor för Aspi-rantutbildningen för ”övriga akademiker” vid Linköpings uni-versitet, är inne på samma spår:
– Vi erbjuder rätt nivå på för-djupnings- och kompletterande kurser. Aspiranterna har tillgång till det reguljära kursutbudet på universitetet, vilket ger tyngd och respons när de sedan söker arbete.
Samstämmighet råder alltså. Men är detta hela förklaringen till dessa utbildningars fram-gång? Patricia Staaf, Malmö högskola, igen:
– Studenterna hos oss blir sed-da för vad de är, nämligen varken offer, invandrare eller problem utan en kompetens. I högskole-miljön blir de betraktade som en resurs, här hör de hemma. Vi in-leder dessutom våra utbildningar med en kurs i karriärplanering, som jag tror är en annan av våra framgångsfaktorer.
Kurs i karriärplanering, vad innebär det?
– I det här momentet arbetar vi enskilt med varje student, för att få fram ett underlag till en individuell studieplan. De tving-as bryta ned och formulera sin kompetens, vilket ofta leder till en reviderad självsyn. Vad kan jag göra och var kan jag utföra detta? Det här tänkesättet är nyt-tigt men skrämmande nytt för de flesta, säger Patricia Staaf.
Karriärplanering finns också i Linköping och är klart uppskat-tat av studenterna även här. Stu-denterna genomför exempelvis en yrkesanalys där de funderar över sin tidigare utbildning i för-hållande till motsvarande utbild-ning i Sverige och den svenska arbetsmarknadens krav, de får öva sig i att skriva meritförteck-ningar, skriva ansökningsbrev samt genomgå en låtsad anställ-ningsintervju.
Bilden klarnar. Framgångsfak-torerna för
aspirantutbildning-arna är flera: Studenterna får utbildning på rätt nivå, tillsam-mans med studenter med liknan-de bakgrund. De befinner sig i en stimulerande miljö och genom-går en individualiserad utbild-ning, mer eller mindre skräddar-sydd efter vars och ens behov. De erbjuds bland annat språk-utbildning, karriärplanering och praktik samt blir inte sedda som problem utan tillgångar. Samtli-ga fördelar sedda mer eller min-dre ur ett studentperspektiv. Vil-ken roll har då de undervisande lärarna och den miljö de lyckats skapa åt sina studenter?
– De som undervisar aspirant-studenterna är alla mycket enga-gerade medarbetare som verk-ligen tycker om sitt arbete och brinner för det, säger Christina Zackrisson i Linköping.
En bild som Högskoleverkets rapport bekräftar. Såväl i Malmö som i Linköping är utvärderar-nas bedömning att de engagera-de medarbetarna har en stor engagera-del i utbildningarnas framgångar.
Vid Malmö högskola har As-pirantutbildningen sin organi-satoriska hemvist vid området Internationell migration och etniska relationer, IMER, även om utbildningen är högskole- övergripande och hela högsko-lans kursutbud står till studen-ternas förfogande. Utbildningen har genomgått olika faser. I pe-rioder när regeringsstödet varit oklart har Malmö högskola fort-satt driva Aspirantutbildningen i egen regi. Vid Linköpings
uni- I P R A K TI EK N I P R A K TI K EN
Ett rum, en blyertspenna och ett suddgummi. Det var allt
som väntade henne när hon kom till Polishögskolan för att
bygga upp forskningen där. När hon utsågs till professor vid
Malmö högskola fortsatte hon att kalla sig lektor tills
profes-sorstiteln kändes bekväm. I höst fortsätter hon sin forskning
kring kriminella karriärer genom att starta ett projekt där
en hel årskull malmöbarn studeras. Möt Marie Torstensson
Levander.
Marie Torstensson Levander är sedan i april professor i socialt arbete med kriminologisk inriktning vid Malmö högskolas område Hälsa och samhälle. Sin akademiska karriär inledde hon på sociologiska institutio-nen vid Stockholms universitet på 970-talet, och det var när hon fick hjälpa sin lärare Leif GW Persson med forskningsprojekt som hon be-stämde sig för att bli forskare.
– Jag fick lära mig forskning som hantverk och efter det var det full-ständigt självklart att fortsätta, säger hon.
A v J es si ca N ils so n
Kriminella karriärer i fokus för
nybliven professor
P O R TR Ä TT ET7 Marie Torstensson Levander disputerade med
av-handlingen ”Drug Abusers in a Metropolitan Co-hort” 987. På hösten samma år fick hon en tjänst som forskarassistent vid Polishögskolan och hen-nes uppdrag var att bygga upp polisforskningen.
– Det var väldigt konstigt. De hade ingen forsk-ning och ingen visste något om forskforsk-ning. När jag kom dit fick jag ett rum som var helt tomt förutom att det låg en blyertspenna och ett suddgummi på skrivbordet. Jag tänkte, ”vad ska jag göra av det här?”.
En av sakerna hon gjorde var att åka till USA för att gå på en på en konferens. Där gick hon på alla föreläsningar som handlade om polisforskning för att få grepp om vad polisforskning egentligen är. Under en av föreläsningarna fick hon inspira-tion till egen forskning som resulterade i att hon började förespråka att polisen borde arbeta mer kunskapsorienterat och bli mer analytisk.
– Polisen kan inte bara fungera som brandkåren och rycka ut på de larm som kommer in. Nästan inget händer av en slump och polisen kan arbeta mer förebyggande om de tar till vara och analyse-rar den kunskap de har.
Just brottsprevention har sedan blivit Marie Torstensson Levanders specialområde. Hon säger att en av de största framgångarna under hennes tid på Polishögskolan var att hon fick poliser ute på fältet med sig.
– Polistiden fick mig att förstå att forskning kan uppskattas ute i den praktiska verksamheten och hur viktig kopplingen mellan teori och praktik är.
Just nu håller Marie Torstensson Levander på att dra igång ett stort forskningsprojekt där en hel
årskull av Malmöbarn ska studeras ur olika in-fallsvinklar. Genom projektet hoppas hon, och de andra medverkande forskarna, kunna få fram vär-defull kunskap om bland annat kriminalitet, hälsa och utbildning. Barnen ska studeras från tio- el-ler tolvårsåldern och målsättningen är att de ska studeras under stor del av sina liv. Parallellt med att barnen studeras kommer forskarna även att följa utvecklingen i stadsdelarna för att kunna dra slutsatser om samspelet mellan individ och social miljö.
Den longitudinella studien av Malmöbarnen är bara ett av de projekt Marie Torstensson Levander är inblandad i. Hon säger att hon håller på med flera olika saker, men tillägger att forskning kring kriminella karriärer är något som hon har sysslat mycket med.
– Jag försöker identifiera orsaksmekanismer i ungas kriminella brottskarriärer och det har varit i fokus för mig alltsedan jag började med longitu-dinell forskning.
För närvarande är det kvinnors kriminella kar-riärer som intresserar henne särskilt mycket. Det som främst skiljer manliga och kvinnliga kri-minella är att männen tycks vara fler, minst sex gånger så många. Som grupp är kvinnor inte lika våldsamma och de begår andra typer av brott än männen. Kvinnornas brott kan ofta klassificeras som vinningsbrott och det handlar till exempel om snatterier och narkotikabrott.
Marie Torstensson Levander förklarar att hon tycker om att bygga upp projekt där flera forskare från olika discipliner ingår.
– Jag har aldrig jobbat bara för mig själv. Jag har
”Det är krångligt för politiker att
se att deras sanningar ofta inte är
vetenskapligt underbyggda.”
P O R TR Ä TT ET”Jag är både teoretisk och praktisk. Jag
kan mocka hästskit ena dagen och prata
på en konferens andra dagen.”
ju till och med en arbetskamrat hemma, säger hon och syftar på sin man Sten Levander som är professor i psykiatri vid Lunds universitet.
– Vi har många kriminalpoli-tiska och kriminologiska diskus-sioner. Vi skriver och undervisar också ihop. Vi träffades på en forskningskonferens och det är en naturlig del av samvaron. Det här är ett jobb som man aldrig kan lämna på kontoret.
Vid frågan om vad hon tycker om svensk kriminalpolitik suckar Marie Torstensson Levander. Se-dan säger hon att området delvis är politiskt styrt och att många politiker ignorerar kunskap.
– Det är krångligt för politiker att se att deras sanningar ofta inte är vetenskapligt underbygg-da. Det finns mycket forskning som visar att det mest effektiva sättet att bedriva brottspreven-tion är att arbeta individbase-rat tidigt i livet, men det kostar pengar och tar tid. Då väljer po-litikerna hellre kortsiktiga och populistiska alternativ. Det finns många politiska beslut som får en att hisna när man kan lite om ämnet.
Den 0 april utsågs Marie Tor-stensson Levander till profes-sor, men vid en konferens i maj presenterade hon sig ändå som lektor.
– Det tar tid att vänja sig själv vid att vara professor, men jag växer väl i kostymen. Då kändes det mer hemma att säga lektor. I höst gör jag inte det.
Att vara professor innebär en del praktiska skillnader som att hon får disponera sin tid något mer fritt och att hon har mer tid till forskning och forskarutbild-ningen. Hon anser däremot inte att utnämningen betyder att hon kan luta sig tillbaka och bara vara nöjd över sin akademiska karriär.
– På ett vis har jag nått fram, men vill man något mer än att bara sitta på den här stolen så blir man inte färdig. Det finns mycket att göra inom den krimi-nologiska forskningen. Det finns mycket att ta tag i.
På Malmö högskola har Ma-rie Torstensson Levander arbe-tat sedan i januari 00 och hon trivs bra.
– Jag gillar tvärvetenskapen och de som jobbar inom
Soci-alt arbete representerar olika kompetenser. Jag har också fått mycket stöd för mina idéer både från chefer och från kollegor.
Som en konsekvens av att Ma-rie Torstensson Levander arbetar på högskolan har Hälsa och sam-hälle startat kurser i kriminologi som delvis kommer att finan-sieras av Psykiatrisamordnaren. Från och med hösten 007 finns det planer på att starta krimino-logi som fristående kurs upp till 0 poäng.
Yrkesmässigt säger Marie Torstensson Levander att hennes mål är att bygga upp forskning kring livsförlopp och longitudi-nella studier. På det personliga planet skulle hon gärna se att hon blev en bättre ryttare efter-som hennes stora fritidsintresse är islandshästar.
– Jag är både teoretisk och praktisk. Jag kan mocka häst-skit ena dagen och prata på en konferens andra dagen. Jag har aldrig känt mig som en typisk akademiker, vad det nu är. Jag är som min bil, en fyrhjulsdriven liten Land Rover med dieselmo-tor. • P O R TR Ä TT ET P O R TR Ä TT ET
När jag fyllde 7 år
blev jag svensk medborgare. Men vi som är födda utomlands eller har minst en utlandsfödd föräldrer betraktas ändå av myndigheter och integrationsivrare som andra ge-nerationens invandrare eller som naturaliserade sådana. Vi är således särfall som ska mätas mot normen riktig svenskhet. Är vi mer eller mindre kriminella? Tjänar vi mindre? Super våra föräldrar eller vi själva mer än riktiga svenskar? I Sverige måste din etnicitet natu-raliseras till och med generation tre innan du blir betraktad som en helyllesvenne.Detta vi-och-dem-tänkande strukturerar inte bara hur vi ser på oss själva och den så kallade invandraren utan även på kön. Låt mig ta ett exempel från litteraturens värld.
På 970-talet såg en uppsjö självbiografier, bekännelser och ro-maner skrivna av kvinnor dagens ljus. De fick snart samlingsbeteck-ningen Kvinnolitteratur och man man tog för givet att den riktade sig till enbart kvinnliga läsare. Kritikerna visste inte till sig av avsky eller entusiasm. Antingen anklagades författarna för ett perverst na-velskåderi eller också menade man att de slog in en livsviktig kil i den likriktade patriarkala kulturen. Kvinnolitteraturen var antingen för privat eller korrekt politisk.
Under tiden kom andra böcker ut vilka ingen brydde sig om att kategorisera förutom i termer av Bra eller Dålig litteratur. Ingen kom på tanken att kalla den för manslitteratur. Den var skriven av män och betraktades därför som neutral och giltig för alla. Med andra ord: denna manslitteratur hade samma status som den riktige sven-nen har idag medan invandraren blivit en kategori och ett särfall på ett likartat vis som kvinnolitteraturen. Det är alltid särfallet som är avvikande och det är alltid särfallet som ska integreras i, eller mätas emot, det neutrala och för ’alla’ giltiga (den riktiga svenskheten som inträder från och med generation tre).
Denna analogi kan tyckas halsbrytande men den är överförbar till dagens litterära offentlighet. Ett vi-och-dem-tänkande gör sig påmint när rubrikerna ropar ut det allra senaste om vår allra senaste Invand-Av Cristine Sarrimo K R Ö N IK A
Fotnot. Om du vill veta vilken etnisk bakgrund våra författare
egent-ligen har, gå in på www.immi.se/kultur/authors Kanhända att det döljer sig en Invandrare där du minst anar det.
inte behärskar den ’riktiga’ blattesvenskan. Logiken påminner om en dis-kussion som fördes på 970-talet: Kan män skildra kvinnor på ett trovär-digt vis? Ska män tillåtas vara med i den feministiska kampen? Eller är de ett slags maktens undercoveragenter som klär ut sig till sympatisörer, på samma sätt som Anyuru och Khemiri, som av helyllesvenskarna omhul-das som Riktiga invandrare, men av vissa så kallade invandrare som inte tillräckligt invandrarmässiga?
Kategoriseringsivern tycks trissas upp i takt med att världen utanför Sverige gör sig mer och mer påtaglig. Även etablerade svenskar kan drab-bas. Nu senast Theodor Kallifatides som under 0 år skrivit på svenska men som ändå i den så kallade kanondebatten pekas ut som Invandrare av Lars Leijonborg. I sin naiva välvilja menar Leijonborg att även en så-dan främmande fågel som Kallifatides skulle platsa bredvid Strindberg i en svensk litteraturkanon, vars syfte är att naturalisera den avvikande med hjälp av Svensk litteratur. Tråkigt nog hjälper det inte. Det räcker inte att älska Strindberg i skolan, du måste ändå invänta generationsväx-lingens gång intill trejde led innan du blir Riktig svensk. •
rarförfattare. Inger Alfvéns nya roman Mandelkärnan handlar om en argentinsk flicka och hen-nes uppväxt i Sverige. Vem skul-le av den anskul-ledningen få för sig att kalla Alfvén invandrarförfat-tare? Vilka är då kriterierna för att platsa i denna kategori?
. Du ska vara svensk men ha en mor eller far som kom-mer från ett annat land. Du ska alltså vara en så kallad andra generationens invandrare eller en naturaliserad sådan. . Du ska helst vara en av de första att skriva boken som är lite lagom etnoavvikande, utan att väcka anstöt vad gäller kritikers upp-fattning om den goda europe-iska romanen. Den ska vara hu-moristisk och inte för svartsynt om främlingens belägenhet idag. Kritikern (de allra flesta på de tongivande tidningarna är hel-yllesvennar och medelklass) ska kunna känna igen sig, återigen lite lagom mycket. . Romanen eller dikterna ska helst spegla ett miljonprogramsområde som medelklassungarna med lite rys-ningar möjligtvis kommit i kon-takt med på avstånd. Höghus-området i stadens utkant är ju
mer äkta arbetare och invand-rare än villaförorten.
Ergo: den som placerar sin hjälte där och har minst en ut-landsfödd förälder = Invandrar-författare.
När Jonas Hassen Khemiri, född och uppvuxen i Sverige med en utlandsfödd förälder, de-buterade med Ett öga rött upp-fylldes dessa kriterier och hans lycka var gjord. Detsamma gäl-ler Marjaneh Bakhtiari när hon debuterade med Kalla det vad fan du vill. (Om man nu med lycka menar mycket uppmärk-samhet i medierna och inte bara på kultursidan.) Det ironiska är att Khemiri och Bakhtiari enligt ett osvenskt synsätt faktiskt inte skiljer sig ett dugg från Ingrid Alfvén. Även de är svenska för-fattare som skriver om utlands-födda personer. Anledningen till kategoriseringen är två. Någon av föräldrarna är födda utom-lands och deras hjältar rör sig i så kallade invandrartäta områ-den.
Alltså fungerar våra litterära värderingskriterier dels gene-tiskt (blodet är precis som könet utslagsgivande), dels
slentrian-mässigt fördomsfullt (riktiga invandrare bor väl tråkigt och trist, eller hur?). Hiphop, blat-tesvenska, social misär är när-mare invandrarens Verklighet och mer Äkta än medelklass-blattens- och -svennens vardag. Daniel Boyacioglu har bott i förorten Norsborg, skriver hip-hopinspirerad dikt och är alltså äkta. Johannes Anyuru är född i Sverige av en svensk mor ändå kallas han invandrarförfattare. I Göteborgsposten (/ 00) sätter Navid Modiri fingret på det löjliga i denna kategorise-ringsiver: ”Det enda avståndet han [Anyuru] har vandrat är mellan Växjö och Borås. Mellan Borås och Göteborg. Tagit en promenad på Hisingen”.
Utifrån normen riktig svensk betraktas alltså dessa författare som invandrarförfattare, trots att de är precis lika mycket borgare som alla andra med-borgare. Men utpekandet som avvikande går även i andra rikt-ningen. ”Enligt många Rinkeby-bor är Khemiri en fejk”, skriver Modiri, likaså har Anyuru fått höra att han inte är tillräckligt äkta. Anledningen är att han
K R Ö N IK A K R Ö N IK A
Tillsammans är vi starka, tycks vara
parollen bakom de senaste årens ökning
av samarbeten inom forskning och
utbild-ning lärosätena emellan. Tillsammans
gör vi attraktionskraften större, kvalitén
bättre, forskningsmedelsansökningarna
starkare och effektiviteten bättre, är
tan-ken. Uppnår man de fördelar man hoppas
på? Finns det faror också? Vad sker med
den egna identiteten? Är samarbetena en
tillfällig trend eller framtidens melodi?
TE M A
sig i samma situation, och in-leder samverkan oavsett om de uppmanas att samarbeta av sin forskningsminister eller ej. Det lärosäte som bemödar sig om en bred omvärldsanalys inser snart att ett utökat samarbete ofta är en genväg till vetenskaplig fram-gång, och för somliga kanske en nödvändighet för fortsatt exis-tens.
Detta samarbete kan vara av olika karaktär. Mycket har skri-vits om individuellt forsknings-samarbete, men det som Leif Pagrotsky avsåg i sin omskrivna debattartikel i Dagens Nyheter april 00 är institutionellt samarbete, mellan lärosäten el-ler delar av lärosäten. Vi kan tänka oss att detta institutionel-la samarbete kan vara olika om-fattande och olika intensivt för de deltagande parterna. Figuren ovan, ursprungligen presente-rad av Harman (989), senare av Lang (00), men översatt och i någon grad omtolkad av oss, visar hur några olika slags samarbeten kan betecknas och arrangeras, efter graden av in-tensitet och åtagande. En allians är ett uttryck för en relativt nära
relation mellan lärosäten, eller delar av lärosäten. Endast en fu-sion är ett starkare uttryck.
Vad är det för förändringspro-cesser som driver på mot ett ökat samarbete mellan lärosäten? En faktor bör genast understrykas, inte minst för att den nästan är så självklar att den ibland glöms bort: expansionen av högre ut-bildning och forskning. Antal vetenskapliga tidskrifter, antal publicerade studier, antal män-niskor som är verksamma som forskare, antal studenter, forsk-ningens genomslag i andra sek-torer, vetenskapens ekonomiska nytta; snart sagt hur vi än mäter så tål det att slås fast: vetenskap-lig kunskapsproduktion – forsk-ning – och högre utbildforsk-ning har karaktäriserats av en oerhörd kvantitativ expansion, vilken fortfarande pågår. Vi får mer och mer forskning och mycket stora delar av västvärldens ung-domskullar genomgår numera akademisk utbildning. Forsk-ning och högre utbildForsk-ning tar en allt större plats i våra samhäl-len, som yrkessektor och som en av hörnstenarna i vårt nya sam-hälle, kunskapssamhället.
En trend som bör lyftas fram är den utjämning som pågår mellan världens länder i deras egenskap av vetenskapsnatio-ner (Frame et.al. 977, Persson & Melin 99). Världens civila och offentligt publicerade veten-skapliga kunskapsproduktion har traditionellt varit mycket ojämnt fördelad på några få av världens länder. Grovt skissat har USA svarat för ca. en tred-jedel, Europa för en tredjedel och övriga världen har svarat för den sista tredjedelen, kraf-tigt dominerad av länder som Japan, Kanada och Australien. Endast några få procent har kunnat hänföras till andra län-der i Afrika, Latinamerika och Asien.
Detta förhållande har förskju-tits relativt kraftigt det senaste kvartseklet. Ett antal nya länder har dykt upp som forsknings-producerande nationer med så-väl hög volym som hög kvalitet på sin forskning. De tydligaste exemplen är Sydkorea, Taiwan, Singapore, Mexiko och Brasi-lien. Kina intar en särställning genom sin storlek, liksom In-dien. Även små förändringar i
Frivillig samverkan Universitetsnätverk Allians Fusion
Figur 1. Grader av institutionella vetenskapliga samverkansrelationer
Över hela världen startas samarbeten mellan lärosäten.
Sverige är ännu jungfrulig mark i sammanhanget. Men fler
samarbeten ska nog till för att bibehålla, och helst öka,
kva-liteten på forskningen, kanske också på utbildningen. Det
menar Göran Melin och Enrico Deiaco vid Institutet för
stu-dier av utbildning och forskning, SISTER.
Början av 00 såg den kanske hittills mest kraftfulla universitetsallian-sen födas: Harvard, Oxford, Berkeley, Köpenhamn m.fl. var med om att skapa International Alliance of Research Universities (IARU), en allians inte mellan halvsvaga universitet som behövde gå samman för sin över-levnad utan en allians mellan en handfull av världens allra mest promi-nenta universitet i åtta länder.* Syftet är tydligt: att fortsätta vara uni-versitet vid den absoluta framkanten och inte halka efter. Uppenbarligen anser dessa världsledande lärosäten att deras position annars kunde vara hotad, och att det ”vanliga” samarbetet mellan forskare och lärare, eller mellan institutioner och fakulteter, behöver befästas och stärkas genom tillskapandet av en allians.
Det är alltså inte bara mindre svenska högskolor eller nyare universitet som behöver samarbeta för att fortsätta att utvecklas och bibehålla kva-liteten på sina verksamheter. Lärosäten i andra delar av världen befinner Av Göran Melin och Enrico Deiaco
*International Alliance of Re-search Universities (IARU): The Australian National Uni-versity, ETH Zürich, National University of Singapore, Peking University, UC Berkeley, Univer-sity of Cambridge, UniverUniver-sity of Copenhagen, University of Oxford, University of Tokyo, Yale University
Samarbeten
kan inte genomdrivas
uppifrån av politiker
TE M A TE M Aoch med inom religiösa organi-sationer.
Kunskapsproduktionen blir därmed också mer lokal och mångfacetterad. Lokala vär-deringar och traditioner, lokal kultur och lokala behov kom-mer i högre grad än idag att ha en påverkan och ett inflytande på kunskapsproduktionen vil-ket kommer leda till en större diversifiering av formerna än hittills. Lokalt framtagen veten-skap kommer att bli vanligare och mer accepterad vid sidan av den internationellt ledande toppforskningen, som sker vid framstående lärosäten och stor-företag. De nya forskningsna-tionernas inträde på den inter-nationella vetenskapliga arenan leder också till kulturföränd-ringar, om än på lite sikt. Vi kan förvänta oss att uppleva en vid-gad innebörd av vad vetenskap är samtidigt som ett vetenskap-ligt förhållningssätt sprider sig och genomsyrar stora delar av de organisationer som verkar i våra samhällen såväl som inom akademiska centra. Små och lo-kala aktörer har en roll att spela i ett framtida kunskapssamhälle
vid sidan av de internationellt aktiva universiteten och företa-gen. Det som kommer att avgöra om man blir sedd som en veten-skaplig kunskapsproducent eller ej är kvaliteten på det som man producerar; med andra ord, hur pass bra man är.
I västvärlden har statens möjligheter att fortsätta stödja den nämnda expansionen av forskning och högre utbild-ning i princip kommit till vägs ände. Universiteten kan antagli-gen inte påräkna några särskilt stora ytterligare resurstillskott utan fortsatt utbyggnad måste ske med andra medel än de of-fentliga. Ett närmande mot nä-ringslivet är ett sätt, och diskus-sionen om studentavgifter skall också ses i detta ljus. Det blir allt kostsammare att bedriva högkvalitativ forskning, det blir allt viktigare att samverka med framstående kollegor i andra länder och det blir allt viktiga-re att kunna attrahera viktiga-resurser från alternativa finansiärer. Vi ser hur de svenska forskningsrå-den och de stora forskningsstif-telserna har infört program med större anslag till färre individer
som ett led i att tillhandahålla vad som krävs, för dem som an-ses vara allra bäst.
Konsekvensen av de globala processer som vi hittills har re-dovisat, tillsammans med de svårigheter som staten och den övriga offentliga sektorn har att fortsätta öka sin tilldelning till forskningen, är ökad konkur-rens. På individnivå rör kon-kurrensen främst anslag och tjänster, medan det på organi-sationsnivå handlar om konkur-rens om anslag, högkvalificerad personal och också om studen-ter. Näringslivet spelar en allt större roll när konkurrensen ökar; snart sagt alla större läro-säten, även i Sverige, har inrät-tat program för att gå i dialog med näringslivet och på olika sätt söka förmå företag att bi-dra med forskningsresurser. Då krävs både vetenskaplig kritisk massa och en smidig, pragma-tisk och professionell organisa-tion.
Institutionell samverkan mel-lan lärosäten är en annan reak-tion på den ökade konkurren-sen. Vi ser hur olika lärosäten går in i allianser eller andra dessa länder får stora effekter vid internationella
jämförelser. En mängd andra länder har sett en ut-veckling i samma riktning om än inte av samma kraftfulla slag. Ofta ligger demokratiseringspro-cesser med åtföljande kraftfulla ekonomiska sats-ningar på forskning bakom dessa länders uppsti-gande som vetenskapsnationer.
Detta har inneburit att de etablerade veten-skapsnationernas relativa andelar som forsknings-producenter har minskat till förmån för dessa nya aktörer. USA:s och Europas relativa storlek som kunskapsproducenter har minskat. Det betyder också att i ett klimat där samarbete och inte minst då internationellt forskningssamarbete blir allt viktigare och alltmer omfattande, så har världens forskare att förhålla sig till fler vetenskapliga cent-ra, fler upptäckter och fler forskare.
En annan trend som har betydelse rör individer-nas rörlighet i det vetenskapliga systemet. Denna rörlighet har ökat ganska tydligt de senaste åren. Tendensen har noterats något tidigare i andra län-der med mer flexibel arbetsmarknad än i Sverige, som exempelvis USA och Storbritannien, men är nu reell också här. I huvudsak handlar det om att de individer som bär upp kunskapsproduktionen rör sig alltmera lättvindigt mellan universitet, stat och privat näringsliv (Etzkowitz & Leydesdorff 998, Etzkowitz & Leydesdorff 000, Leydesdorff & Meyer 00). För inte särskilt många år sedan var det relativt ovanligt att man flyttade sig mellan dessa sfärer, eller uppbar positioner och tjänster el-ler deltog i verksamheter inom fel-ler än en av dem. Om man var forskare vid universitetet så stannade
man där, och om man flyttade sig till näringslivet så innebar det att man också hade lämnat univer-sitetet för gott. Gick man till statlig förvaltning el-ler administration så var banden med forskningen också klippta.
Detta gäller inte i samma utsträckning längre. Istället rör sig individerna mer naturligt mellan dessa sfärer och är inte sällan verksamma i två eller alla tre i olika perioder, eller rentav samtidigt. En-ligt detta har relationerna mellan de tre sfärer som stat, universitet och näringsliv utgör blivit mera komplicerade och mera ”inflätade”. Terminologin skall inte uppfattas som normativ – vi konstaterar bara att det är på detta sätt.
Det finns också en internationell rörlighet som ökar. En normal forskarkarriär idag innebär i prin-cip att man tillbringar längre perioder utomlands, under forskarutbildningen och/eller som postdok-tor efter forskarutbildningen. Ytterligare perioder som gästforskare är inte heller ovanliga.
En tredje trend eller utvecklingslinje som kan skönjas rör själva formerna för kunskapsproduk-tionen, och definitionerna av den. Det finns mer än ett sätt att bedriva vetenskap. Idag tas veten-skaplig kunskap fram inom en rad olika typer av organisationer. Detta förhållande kommer san-nolikt att vidgas och bli allt vanligare under de kommande åren. Ett vetenskapligt arbetssätt och förhållningssätt sprider sig och kommer inte bara att återfinnas inom universitet, universitetssjukhus och forskningsintensiva företag, utan också i min-dre och medelstora företag, gymnasieskolor, kom-muner, föreningar och regionala organ, kanske till
8 9 TE M A TE M A
Är samarbetena en tillfällig trend
eller framtidens melodi?
TE M A TE M A
till en strategisk allians mellan Chalmers och KTH har tagits, men det samarbete som förefaller mest utvecklat är nog Akademi Sydost, mellan Blekinge tekniska högskola, Högskolan i Kalmar och Växjö universitet. Även om alliansen inte är gammal är relationerna redan nära och intensiva. Man kan leka med tanken på om förutsättningarna rentav finns för ett samgående.
Leif Pagrotsky har rätt, men det är inte han som bestämmer att det nu är dags att samverka. Det är inte heller högskolornas och universitetens rekto-rer eller ordföranden som bestämmer. De har alla egentligen bara att reagera på de förhållanden som råder, och på de förändringar som vi uppmärksam-mar i vår omvärld. Men samverkan är inte enkel. Inom näringslivet kan man se att en mycket hög andel av alla företagsallianser och -fusioner som sker misslyckas i olika avseenden. De studier som vi själva har genomfört (Broström et. al. 00, Broström et. al. 00) har lärt oss att så pass ge-nomgripande samarbeten som allianser, eller för den delen fusioner, inte kan genomdrivas uppifrån av politiker eller universitetsledningar utan måste växa fram som en naturlig lösning inom organi-sationerna ifråga. Inte heller handlar det primärt om att uppnå en viss storlek, istället bör samver-kan syfta till att öka kvaliteten och förstärka viss forskning eller viss utbildning. Sedan måste förstås ett gott ledarskap till för att föra saken i hamn. Det institutionella samarbetet kommer att öka i Sverige, helt säkert, genom nätverk, allianser och kanske någon fusion. •
Referenser
Broström A, Deiaco E, Sörlin S 00. “Tekniska universitet på världsmarknaden? – motiv och förutsättningar för en strategisk allians mellan KTH och Chalmers”, SISTER Working papers, 00:.
Broström A, Deiaco E, Melin G 00. “Vägval för Örebro universitet och Mälardalens högskola. Utredning av förutsättningarna för fusion, allians eller annan samverkan”, SISTER Working papers, 00:8. Etzkowitz, H, Leydesdorff, L. (998), ‘The Endless Transition: A “Triple helix” of University-Industry-Government Relations’, Minerva, , pages 0-08. Etzkowitz, H., Leydesdorff, L. (000), ‘The dynamics of innovation: from national systems and ‘Mode ’ to a Triple Helix of university-industry-government relations’, Research Policy, 9(), pages 09-.
Frame, J. D., Narin, F., Carpenter, M. P. (977), ‘The Distribution of World Science’, Social Studies of Science, Vol 7, pages 0-.
Harman G (989), ”The Dawkins reconstruction of Australian higher education”, Higher Education Policy, (), -0.
Lang D W (00), “A lexicon of inter-institutional cooperation”, Higher Education, (), pages -8. Leydesdorff, L., Meyer, M. (00), ‘The Triple Helix of university-industry-government relations’, Scientometrics, 8(), pages 9-0.
Persson, O., Melin, G. (99), ‘Equalization, Growth and Integration of Science’, Scientometrics, Vol 7, No , pages -7.
samarbeten med varandra i syfte att kunna agera starkare på den natio-nella och internationatio-nella forskningsarenan, mot finansiärer och mot stu-denter som man vill locka till sig. Omfattningen av detta formaliserade institutionella vetenskapliga samarbete är betydande. I en pågående stu-die håller vi på att kartlägga vilka allianser som världens högst rankade universitet är engagerade i, och det är inte få. För att ge några exempel: League of European Research Universities med ett knappt 0-tal av Eu-ropas mera prominenta lärosäten, Academic Strategic Alliance Program med en handfull av centra vid ledande amerikanska universitet, The Al-liance Program, en allians mellan Columbia University och några franska lärosäten kring public policy. De franska parterna är Ecole Polytechni-que, Sciences Po och Université Paris Sorbonne. Det finns också exem-pel på bilaterala allianser mellan två universitet. Columbia University har ett par sådana; en tillsammans med Arizona State University kring livsmedel och en tillsammans med London School of Economics kring public policy / international relations. Ett universitet som förekommer frekvent som partner i olika allianser är MIT. Bland andra kan nämnas alliansen mellan MIT och Indian Institute of Technology i Kanpur, In-dien, Cambridge-MIT Institute, Singapore-MIT Alliance samt MIT-Za-ragoza Logistics Program.
Universitets- och högskolelandskapet i Sverige är onekligen jungfru-lig mark för de som önskar se mer av universitetsnätverk, allianser eller fusioner. Få länder i västvärlden har så mycket universitet/högskola per capita som Sverige. Den i skrivande stund sittande utbildningsministern har nog rätt: det måste till en ökad samverkan för att bibehålla kvaliteten på forskningen, kanske också på utbildningen. Och helst ska ju kvalite-ten öka.
I dagsläget är svenska lärosäten inte involverade i särskilt många alli-anser. Det finns dock åtskilliga ambitiösa och ibland tämligen omfattan-de institutionella samarbeten av annat slag. Regional samverkan finns på många håll. Kring Öresund finns sedan några år Öresundsuniversitetet, vilket kan betecknas som ett nätverk av de många lärosäten som ligger på den danska och svenska sidan av sundet. De försiktiga första stegen
”Allianser måste växa fram som
en naturlig lösning inom
orga-nisationerna i fråga.”
TE M A TE M AIdrottsvetenskap vid Lärarutbildningen, Malmö högskola, är en av Sve-riges största idrottsinstitutioner med över 700 studenter och ca 0 an-ställda. Humankapitalet är mångfacetterat och består av en bred fler-vetenskaplig mångfald som sträcker sig mellan olika ämnesdiscipliner såsom humanbiologi, fysiologi, sociologi, historia, pedagogik, filosofi, juridik, ekonomi och psykologi, för att nämna några. Denna mångfald ställer stora krav på akademisk öppenhet som sträcker sig utanför det egna ämnet, och där kravet på kollegiet är att arbeta inkluderande. Om sportmetaforen ursäktas så har mottot för nyrekryteringen varit att hitta ”lagspelare med ämnesdjup”. På fem år har personalstyrkan växt från fem till femtio vilket har möjliggjorts genom en strategisk satsning från högskolans sida. Det har dock ställts stora krav på de nyanställda när det gäller samsyn, samverkan och inte minst förmågan att samarbeta. Flervetenskapen är en styrka men innebär också utmaningar inte minst i diskussionen mellan ”akademisering” och ”prakticism”. Detta ibland divergerande synsätt på verksamheten ställer höga krav på att utveckla och vidmakthålla en öppen och prestigelös miljö när det dagliga arbetet skall genomföras. Det betyder att begreppet samarbete är en viktig var-dagshandling som hela verksamheten bygger på. Det är en organisk del
Av Aage Radmann
Samverkan
– tecken i tiden?
Samarbeten måste komma inifrån och bygga på ömsesidig
respekt, gemensamma mål och visioner samt en stark
auto-nomi inför vad man skall samarbete kring.
Ekonomiska resurser är viktiga, men det krävs mer än så
för att åstadkomma ett konstruktivt samarbete som ger alla
medverkande parter möjlighet att växa och utveckla sin
po-tential. Det skriver Aage Radmann, enhetschef för
Idrotts-vetenskap vid Malmö högskola, om sina samarbeten både
inom och utanför Sveriges gränser.
TE M A TE M A
versitet och högskolor där allt flera studenter just använder Internet för att söka information om kurser och utbildningar. Går man in på portalen idag får man intrycket av att det knappt finns någ-ra idrottsutbildningar i Öresundsregionen när det i detta tillfälle är raka motsatsen, idrottsutbildning-arna har haft en stark ökning i regionen
När däremot en portal fungerar och är levande kan den vara navet i gränsöverskridande samarbe-ten just genom sitt oberoende av tid, rum, individ och kollektiv.
Idrott över Sundet kommer att ersättas av ett nytt projekt: Sport Öresund som skall igång under höstterminen 00. Där har man valt att fokusera på fem områden:
• Idrottens ledar- och instruktörutbildningar • Sport Management
• Coachning
• Idrottens rum och arenor • Idrott/skola/hälsa.
Dessa exempel på samarbeten mellan olika sam-hällsaktörer, inte bara mellan högre lärosäten, kommer troligen att växa framöver. Det är av öm-sesidigt intresse att ta tillvara varandras kompe-tenser och kunskaper och tillsammans skapa sy-nergieffekter som blir beständiga. För universitet och högskolor handlar det till stor del om att kny-ta täkny-tare konkny-takt med avnämarna för majoriteten kring utbildning, nämligen arbetsmarknaden. Dels ställs det hårdare krav utifrån, genom till exem-pel Bologna-processen och Högskoleverket, dels handlar det om en överlevnadsstrategi för de högre lärosätena. Inför hösten 00 upplevdes en stark nergång kring studentantalet, för Lunds universi-tet 0%, för Malmö högskola 0%.
Genom den starka expansionen av antalet stu-dieplatser vid Sveriges lärosäten i kombination med minskade studentkullar kommer konkurren-sen om studenterna att hårdna allt mera. De konkurren-senare årens allt aggressivare marknadsföring från uni-versitetens och högskolornas sida i den allt hårda-re konkurhårda-rensen om studenterna, genom TV- och radioreklam och färgrika broschyrer som lägger
större vikt vid upplevelsesidan än studieinnehållet, gör nog också att det finns en risk för starkare styr-ning från statsmaktens sida kring de högre lärosä-tenas autonomi. Kopplingen till arbetsmarknaden blir därför en nyckelfråga för lärosätena framöver. Den ökade satsningen på Kvalificierade Yrkesut-bildningar, KY-utYrkesut-bildningar, involverar numera också traditionsrika universitet runt om i Sverige.
En nyckelfråga, som i grunden handlar om ut-bildningspolitiska aspekter, är lärosätenas akade-miska frihet versus politikens önskan om lydiga arbetskraftsleverantörer.
En annan typ av samarbete som Idrottsveten-skapen medverkar i är i RHIN, Rådet för hö-gre idrottsutbildningar i Norden, och Nordplus Idrott.
RHIN består av lärosäten med idrottsutbild-ning och forskidrottsutbild-ning och är fördelade på sex lärosä-ten i Sverige, tre i Danmark, ett i Finland, ett på Is-land och tre i Norge. Man träffas regelbundet och mötesagendan bestäms alltid i samråd inom RHIN och det är övergripande frågor som rör utveckling-en av kunskapsfältet idrottsvetutveckling-enskap i ett nordisk perspektiv. Eftersom länderna har olik erfarenhet och uppbyggnad av kunskapsfältet är tanken med träffarna att skapa en win-win situation där läro-sätena delger varandra erfarenheter och diskuterar möjliga samarbetsprojekt både på utbildnings- och forskningssidan. Återkommande frågor är:
• organisering av verksamheten, ledning, ekonomi, infrastruktur mm
• anställningar, professorer, lektorer, adjunkter, doktorander
• utbildningar som ges • forskningsteman/profiler • samarbetspartners • internationalisering
Eftersom Idrottsvetenskap är ett relativt litet kun-skapsfält utgör RHIN en rätt så unik samling lä-rosäten eftersom gruppen utgör kärnan för Nor-dens utbildnings- och forskningsfrågor. En aktuell fråga är samarbete kring en nordisk forskarutbild-ning i idrottsvetenskap eftersom många lärosäten av den verksamhet som bedrivs
vid enheten och som också på-verkar enhetens syn på det ex-terna samarbetet.
Idrottsvetenskapen har byggt upp sin utbildning och forskning i ett nära samarbete med det så kallade omgivande samhället. För lärarprogrammet Idrott och Fysisk bildning handlar det om att studenterna kan välja att läsa delar av sin utbildning vid andra lärosäten. Många väl-jer just Lunds Universitet som Lärarutbildningen har ett väl utvecklat samarbete med. För ”idrottslärarstudenterna” inne-bär det också att de under hela sin programutbildning kommer i kontakt med det forsknings- och utvecklingsarbete som be-drivs vid Lunds universitet och då speciellt vid Sektionen för sjukgymnastik. Eftersom Idrottsvetenskap i Malmö har valt att profilera sig mot sam-hällsvetenskap och humaniora är samarbetet med Sektionen för sjukgymnastik viktig både för grundutbildning och forsk-ning. Det har också initierats forskningssamarbete mellan lä-rosätena som involverar forska-re från både lärosätena.
Ett annat samarbete som har pågått under en längre tid är projektet Idrott över Sundet där många olika samhällsaktö-rer från Skåne och Själland har samverkat. Idrott över Sundet är delfinansierat genom med-el från INTERREGI IIA-Öre-sundsregionen. Det har byggts
nätverk mellan idrottsförbund, idrottsorganisationer, högsko-lor, universitet, myndigheter och företag. Syftet med detta projekt har varit att utveckla och starka samarbetet kring idrottsfältet inom Öresundsregionen och att skapa ett idrottssekretariat. Fo-kus har varit på frågor som rör utbildning, idrottsforskning, handikappidrott, idrottsjuridik, hälsofrågor och att skapa en idrottsportal.
Vilka mervärden har då ska-pats genom ”Idrott över sun-det”?
Det är alltid svårt att mäta konkreta resultat av stora pro-jekt som involverar många ak-törer eftersom det finns många olika variabler och tidsaspekter. I detta fall har kommuner på båda sidor sundet på något sätt varit delaktiga i processen och detta gränsregionala sam-arbete kommer att stärka regio-nen på många olika plan, från utbildningssamarbete till ökad (idrotts-) integration.
Nätverket inom projektet som ansvarade för Idrottsutbildning-ar bestod av representanter från Köpenhamns universitet, Öre-sundsuniversitetet, Lunds uni-versitet, Malmö högskola samt flera aktörer från Danmarks- och Sveriges idrottsförbund. Huvudsyftet var att kartlägga, utveckla och skapa intresse för de idrottsutbildningar som finns i Öresundsregionen. Med un-dantag av ett flertal konferenser och nätverksmöten blev det inte
så många konkreta resultat. Ett annat delprojekt inom Idrott över sundet och i sam-arbete med Öresundsuniversi-tetet var att skapa en webpor-tal, www.idraetsportal.dk och www.idrottsportal.se, som skulle beskriva de studiemöjlig-heter som finns inom Öresunds-regionen kring kunskapsfältet Idrottsvetenskap. Lunds univer-sitet, Köpenhamns universitet och Malmö högskola var de lä-rosäten som samarbetade kring portalen. Portalen skulle infor-mera och profilera alla idrotts-relaterade utbildningar inom Öresundsuniversitetet. Syftet var vidare att skapa ett samar-bete mellan utbildningarna och ett ökat samspel mellan olika aktörer som är intresserade av utbildning och forskning kring idrottsfältet.
Portalen har inte varit sär-skilt lyckosam eftersom den ger en mycket missvisande bild av regionens idrottsutbildningar. Samtidigt ger portalen en bild av projektens paradox genom att alla projekt har en tydlig start, genomförandefas och av-slut, medan portalen överle-ver som en sönderslagen vas i den stora hallen. När det gäller denna idrottsportal så ger den idag en direkt felaktig bild av idrottsutbildningar i Öresunds-regionen. Att ha en portal som inte uppdateras och ger korrekt information är ett stort problem i dagens informationssamhälle och då kanske speciellt för
uni- 7 TE M A TE M A
berättigad oro över att grundforskningen förtvinar och uppdragsforskningen tar över mera och mera. Precis som i den diskussionen menar jag att vägen till det regeringen önskar, i det här fallet utökade samarbeten när det gäller grundutbildning, forsk-ning och samverkan, ligger i ökad autonomi för lärosätena att själva bestämma vad de vill och bör samarbeta om.
”Grundsamarbete”, där man har en mera induk-tiv hållning som utgår ifrån lärosätenas egna idéer, önskemål och visioner borde prioriteras framför ”uppdragssamarbete”. •
Nordiska samarbeten har
skapat plattformar för vidare
kunskapsutveckling
inte själva har tillräckligt starka forskningsresurser vilket gör ett samarbete nödvändigt för att utveckla kvalité, mångfald och progression.
När det gäller organisering av verksamheten så utgör RHIN en ”kritisk massa” för diskussion och förändring. Ett exempel är arbetet med Bologna-processen. De nordiska länderna befin-ner sig i olika lägen vad gäller Bologna-processen och erfa-renheter från de olika lärosäte-nas sätt att hantera denna stora fråga, både när det gäller grund-utbildning och forskning, är en stor tillgång för de olika RHIN- medlemmarna.
Norplus-Idrott har nästan identiska lärosätesmedlemmar som RHIN och har också exis-terat sen 70-talet fram till idag. Utbildningslandskapet kring Idrottsvetenskapen i Norden har starkt ändrat karaktär sen 0 år tillbaks, detta gäller inte minst Sverige. Här var det två starka aktörer, idrottshögskolorna i Stockholm och Örebro, som utgjorde det akademiska kun-skapsfältet, sedan kom Umeå, Göteborg med flera och idag är
det kring 8 akademiska lärosä-ten som har idrottsutbildningar i sitt kursutbud. Till detta kom-mer en snabbt växande skara med KY-utbildningar, i Skåne är de senaste tillskotten Event-koordinator i Landskrona och Sport Management i Båstad.
Nordplus-Idrott finansieras genom Nordisk ministerrådet och har stor aktivitet kring stu-dent- och lärarutbyten. Det finns transnordiska ämnesnätverk för idrottsläran kring simning, gym-nastik och bollspel.
Detta är några exempel på nordiska samarbeten som har existerat över en längre period och där det har skapats plattfor-mer för gemensam kunskapsut-veckling.
Bland dessa exempel är Idrott över Sundet det typiska ”pro-jektsamarbetet” som uppstår i en avgränsad kontext med tyd-lig början, projektfas och avslut och med krav på rapportering och ekonomisk redovisning som matchar exakt det projektet har fått resurser för att genom-föra under denna tidsperiod. Ett sådant samarbete måste ha en klart deduktiv karaktär, alla
måste hålla sig inom de ramar och uppdrag som på förhand är givna, det finns inget utrymme för de aktörer som ger sig in i projektet att ändra kurs under resans gång. Projektlandskapet är bestämt, stigen ligger färdig, man skall i princip beträda den och genomföra vandringen.
Inget fel i det, så länge man vet vilket landskap man ger sig in i.
RHIN är en annan typ av samarbete där det finns flera or-ganiska kopplingar mellan sam-arbetsaktörena. Varje lärosäte bekostar själv sin medverkan i RHIN och ser det som en inves-tering i kunskapsfältets utveck-ling. De frågor som behandlas ändrar karaktär efterhand men eftersom RHIN-gruppen kan de olika lärosätenas utbildnings- och forsknings -”biografi” sker det ett fördjupat samarbete som har påverkan både på det en-skilda lärosätets utveckling och för det nordiska idrottsakade-miska fältets utveckling.
Jag skulle vilja dra en paral-lell till diskussionen som pågår mellan grundforskning och upp-dragsforskning, där det finns en
TE M A TE M A
