Byggd miljö Magisternivå 15 Högskolepoäng VT 2015
Handledare: Peter Parker
Var är planen för barn?
-‐ en studie om barns rörelsefrihet i Hyllies
offentliga rum
Where is the plan for the children?
- a study on children's independent mobility in Hyllie’s public
spaces
Agnes Högström Dahl
Linnea Lindemann
Abstract
In today’s western societies an ongoing urbanization is taking place simultaneously as the dense mixed city is desirable based on current sustainable urban development ideals. This leads to a competition of space in the city. Many children in Sweden grow up in cities today. However, the child's perspective is given a limited focus in the planning of urban environments. Over time, varying degree of the child’s perspective has been taken into account. The child’s perspective was given great consideration during post-war urban planning. Today children are directed to specific areas and have limited access to the city as a whole. The question of who is given the right to public spaces is therefore relevant. The thesis highlights the problem on basis of two main theories; "The Right to the City" (Harvey, 2008; Mitchell, 2003) and through further development of environmental psychology concept "affordances" (Kyttä, 2003). The two perspectives enable an analysis on a structural level as well as in micro scale. A case study is conducted focusing on three public spaces in Hyllie, a schoolyard with an adjacent park, a station square and a residential area. The study focuses on how the child’s perspective is used in planning today and how the perspective can be developed further to creates child-friendly urban environments. Through interviews and document analysis, conclusions have been drawn about the planning of Hyllie from the child's perspective. The result indicates that recreation- and playground areas are too small, too few or too well designed and that the detail plans enables a high degree of traffic evoking activities. The conclusions are that the child's freedom of movement will be limited in Hyllie, if not to happen, it is crucial parental resources and it is necessary with a conscious planning strategy if the trend is to be turned.
Keywords: child’s perspective, the right to the city, affordances, children’s independent mobility, Hyllie
Sammanfattning
Idag pågår en omfattande urbanisering, och utifrån rådande hållbara stadsutvecklingsideal är den täta blandstaden eftersträvansvärd. Detta skapar konkurrens om stadens mark. Många barn växer upp i staden men barnperspektivet ges ett begränsat utrymme i planeringen av den byggda miljön. Över tid har olika mycket hänsyn tagits till barnperspektivet, exempelvis gavs barnperspektivet stort utrymme under efterkrigstidens stadsplanering och bostadsbyggande, idag hänvisas barn oftare till specifika ytor och kan inte ta del av hela staden. Frågan om vem som ges rätten till stadens offentliga rum blir därmed relevant. Studien belyser problematiken utifrån framförallt två teorier; The right to the city (Harvey, 2008; Mitchell, 2003) och genom en vidareutveckling av miljöpsykologiska begreppet affordances (Kyttä, 2003). De två perspektiven har möjliggjort en analys på ett strukturellt plan såväl som i en mer detaljerad skala. Studien består av en fallstudie med fokus på tre offentliga rum i Hyllie, en skolgård med en angränsande park, ett stationstorg och ett bostadsområde. Det empiriska materialet har samlats in genom intervjuer och en dokumentanalys. Fokus ligger på hur barnperspektivet beaktas i planeringen idag och på hur detta perspektiv kan vidareutvecklas för att skapa barnvänliga urbana miljöer. Resultatet visar att rekreations- och lekytor, är för få, för små eller för tillrättalagda och att det
planeras för en hög grad av biltrafikalstrande verksamheter i området. Slutsatsen är att barns rörelsefrihet kommer att begränsas i Hyllie, om så inte ska ske är föräldrarnas resurser avgörande samt är det nödvändigt med en medveten planeringsstrategi om denna utveckling ska kunna vändas.
Innehållsförteckning
1. Bakgrund ... 7
1.1 Inledning ... 7
1.1.2 Den fysiska miljön och barns livsmiljö ... 8
1.2 Syfte ... 9
1.3 Frågeställning ... 9
1.4 Förtydliganden ... 9
1.5 Tidigare forskning ... 10
1.5.1 Utformning av offentligt rum ... 10
1.5.2 Barns rättigheter ... 11
1.5.3 Barnperspektiv och barns perspektiv ... 12
1.5.4 Barns rörelsefrihet ... 13
1.5.5 Barns utemiljö ... 14
2. Teoretiska utgångspunkter ... 16
2.1 Socialt perspektiv på hållbar stadsutveckling ... 16
2.2 The right to the city ... 17
2.2.1 Stadens offentliga rum ... 18
2.3 Affordances ... 19
2.3.1 Fyra teoretiska modeller om barns rörelsemönster ... 20
2.4 Sammanfattning ... 22
3. Metod ... 23
3.1 Forskningsmetodik ... 23
3.2 Val av litteratur och teoretiska utgångspunkter ... 23
3.3 Val av analysmetod och undersökningsområde - den kvalitativa studien ... 24
3.3.1 Urval ... 24
3.3.2 Intervju som metod ... 25
3.3.3 Dokumentanalys som metod ... 26
3.4 Källkritik ... 28
4. Analys ... 29
4.1 Malmös översiktsplanering och social hållbarhet ... 29
4.2 Presentation av Hyllie ... 29
4.3 Hur bejakas barnperspektivet i planeringen idag? ... 32
4.3.1 Bostadskvarter kring Hyllie allé - detaljplan 5051 ... 32
4.3.2 Hyllievångskolan – detaljplan 5164 ... 37 4.3.3 Stationstorget – detaljplan 4828 ... 42 4.4 Sammanfattning av analys ... 47
5. Projektförslag ... 49
5.1 Projektdefinition ... 50 5.1.1 Namn på projektet ... 50 5.1.2 Projektmedlemmar ... 50 5.2 Bakgrund ... 50 5.2.1 Syfte ... 515.2.2 Mål ... 52 5.2.3 Avgränsningar ... 52 5.2.4 Tidplan ... 52 5.3 Projektets metod ... 52 5.4 Intressentanalys ... 53 5.4.1 Kravspecifikationer ... 55 5.5 Milstolpar ... 56 5.5.1 Ganttschema ... 57 5.5.2 Projektansvarskort ... 57 5.5.3 Riskanalys ... 58 5.5.4 Framgångsfaktorer ... 58 5.5.5 Plan för uppföljning ... 58 5.5.6 Kommunikationsplan ... 58 5.6 Resursbehov ... 59
5.6.1 Finansiering och budget ... 59
6. Slutsatser och diskussion ... 61
6.1 Slutsatser ... 61
6.2 Diskussion ... 62
1. Bakgrund
1.1 Inledning
Urbaniseringen har pågått länge, men aldrig tidigare i en så hög takt som idag. I Sverige är endast tre procent av landets yta bebyggd, och befolkningen är starkt koncentrerad till de tre storstadsregionerna (SCB, 2013). Andelen födda barn är en stark drivkraft bakom dagens urbanisering vilket bidrar till att en högre andel barn koncentreras till tätorter (SCB, 2015). Det skapar en kamp om rummet och lyfter frågan om hur vi ska fördela utrymmen som vi måste dela på, vem ges egentligen plats i staden?
Teoretiker som David Harvey, Don Mitchell och Henri Lefebvre lyfter marginaliserade gruppers kamp för att vistas och ta offentliga rum i anspråk. Grupper utan en given röst i samhällsdebatten riskerar att utestängas från somliga platser. Idag ser vi ett tydligt exempel med EU-migranterna, som vistas runt om i svenska städer. Barn är ytterligare en grupp i samhället som inte har en given plats i den offentliga debatten och till skillnad från andra grupper är betydligt mindre synliga. I Sveriges tätorter är tillgången på byggbar mark kraftigt begränsad samtidigt som behovet av förskoleplatser ökar. Det är en utveckling som har lett fram till att ett flertal förskolor förlägger sina utomhusgårdar på taket (Boverket, 2014).
Mer än var femte invånare i Sverige och EU är barn, men de tillåts inte alltid att sätta avtryck i stadsmiljön (Nilsson, 2002). Barn anses många gånger som olämpliga i staden. En allmän uppfattning är att de inte hör hemma på gator, trottoarer, parkeringsplatser, torg, parker och andra offentliga utrymmen (Nilsson, 2002). Under miljonprogrammets utbyggnad gavs barnperspektivet stort utrymme, standardiserade mått över avstånd mellan barns bostad och lekplats utvecklades och även lekplatsers utformning var standardiserade (Cele, 2006). Detta innebar att barnens erfarenheter och preferenser gavs utrymme i planeringsprocessen, men kritik har riktats mot de funktionalistiska lösningarna, som anses ha skapat oattraktiva platser. En betydande fördel med planeringsidealet ur ett barnperspektiv är dock trafiksepareringen, som innebär att barn i dessa bostadsområden har en större självständig rörelse än barn i villaområden och innerstäder (Björklid, 2001). Byggnormerna som var rådande under 1960- och 70- talen har idag övergått till att bli tolkningsbara rekommendationer. Rekommendationen angående tillräcklig friyta för barns lek kan innebära en större risk för att barns platstagande i staden minskar. En studie gjord i Oslo visar att normer över friytor för lek har betydelse för att säkerställa detta behov. Trenden i studien är tydlig, friytan för barn på förskolor i Oslo har minskat mellan 20-50% efter att ytnormer avskaffades år 2006 (Nielsen, 2012).
De främsta användarna av närmiljön är barn. Närmiljön och dess utformning är viktig för barn eftersom närmiljön är deras utvecklingsmiljö. Idag planeras platser för barn som liknar små öar omringade av en stad för vuxna. Dessa öar präglas av fokus på säkerhet och är kraftigt segregerade från de vuxnas värld. En studie gjord av Agervig- Carstensen (2001) visar att barn
föredrar att befinna sig i miljöer som är integrerade med de vuxnas värld. Ö-strukturen gör det svårt för barn att ensamma röra sig i staden och upptäcka “mellanrummen”. Uttrycket “barn bär leken med sig” syftar på att barn rör sig och leker överallt och många gånger på platser som inte är avsedda för dem (Kylin & Lieberg, 2001; Nilsson, 2002). I denna studie undersöker vi hur barnperspektivet i stadsplaneringen kan utvecklas och vad som utgör en barnvänlig miljö.
1.1.2 Den fysiska miljön och barns livsmiljö
Att vara barn skiljer sig över tid och rum utifrån olika kulturella, sociala och rumsliga kontexter, likaså påverkar samhällsutvecklingen barns levnadsvillkor. Olika planeringsideal påverkar hur barn bor, både idag och historiskt. Dessa planeringsideal och trender har stor påverkan på hur barns uppväxtmiljö ser ut och vilken tillgång de har till sin närmiljö. Barndomen och vad som anses vara en bra uppväxtmiljö kan således inte ses som ett statiskt tillstånd utan är stark påverkat av tid och rum.
Bilden av vad som är en god barndom påverkar den fysiska utformningen av bostadsområden och offentliga ytor i städerna. I Skandinavien finns en tydlig konstruktion om en ideal barndom där naturen är en viktig faktor (Halldén, 2003b). Den historiska bilden om barn och en barndom i närhet till naturen står i kontrast med att allt fler barn lever i en stadsmiljö idag. Bilden av staden och vem staden är till för är en del i konstruktionen om den goda barndomen. Staden har länge (och kanske fortfarande) målats upp som hotfull och farlig för barn medan naturen och den lantliga uppväxten kopplas till den goda barndomen (Munger i Halldén 2003b). Dessa idéer om en god barndom har också påverkat bostadsbyggandet under 1900-talet. 1930- talet har på olika håll beskrivits som det årtionde då det moderna svenska samhället skapades. Det gamla bondesamhällets försvinner till stor del på grund av den urbanisering som sker på grund av industrialiseringen (Halldén, 1990). Under 1950-, 60-, och 70-talen börjar bostadsområden att byggas utifrån rationella stadsbyggnadsideal där funktioner i staden börjar skiljas åt. Under dessa årtionden skedde en förflyttning av stadens invånare från trånga, mörka och hälsofarliga bostäder till nybyggda, rymliga bostäder utanför den innersta staden. Bostadsmiljön sågs på denna tid som kvinnors och barn sfär, avskild från staden som ansågs vara mannens sfär (Nyström, 2003). De som hade råd flyttade till villaområden med anledning att barnen skulle komma närmare naturen, andra flyttade till rymligare flerfamiljshus med mycket grönyta och andra blev givetvis kvar i staden (Nyström, 2003). I och med denna förflyttning får generellt sett familjer större yta att bo på vilket påverkar hur barn använder sin närmiljö. Efterkrigstidens bostadsplanering var ett ambitiöst arbete att utforma bostadsområdena och bostaden som en god, trygg miljö för barns uppväxt. Utformningen av lekplatser var genomtänkt och erbjöd olika lekplatser för olika åldrar, trafikskyddade gångstråk till skola, bibliotek och butik och närhet till natur (Nyström, 2003). De miljöer som skapades på 1970-talet är fortfarande uppväxtmiljöer för många barn. Nyström (2003) menar att den största skillnaden mellan att vara barn idag och i början/mitten av 1900-talet är att an1900-talet barn har minskat. På 1960-1900-talet utgjordes Sveriges befolkning av 30 procent barn jämför med dagens 20 procent. Detta leder till att underlaget för skolor blir mindre, vilket
kan orsaka att vissa skolor stängs och barn får längre till skolan och det kan bli längre hem till kompisar. När barn ska röra sig på längre avstånd ökar beroendet av att de vuxna ska skjutsa dem. Färre andelar barn kan också innebära färre lekkamrater på gården eller i området vilket kan sätta käppar i hjulen då inte tillräckligt många kan samlas ihop till kurragömma. Detta kan vara ett tecken på att basen för den traditionella barnkulturen på delar av landets bostadsgårdar eller bostadsområden har försvagas (Nyström 2001, 2003). Detta är ett exempel som synliggör barndomen och barnkulturen som dynamisk där den fysiska miljön kan ses som en faktor i denna process. Idag har också den virtuella världen en påverkan på hur barn i Sverige använder sin närmiljö.
1.2 Syfte
Syftet med studien är att undersöka hur barn tas i beaktning vid planering av nya stadsdelar. Vi ämnar fokusera på barns tillträde till offentliga rum och hur denna grupp tillåts använda och forma de offentliga rummen.
1.3 Frågeställning
● Hur ser forskningsläget ut gällande barn i stadsplanering och deras relation till offentliga rum?
● Hur bejakas barnperspektivet i planeringen idag?
● Hur kan stadsplanering vidareutvecklas för att bättre beakta barnperspektivet?
1.4 Förtydliganden
Studien har som syfte att undersöka barnperspektivet vid planeringen av Hyllie centrum i Malmö. Vi kommer att granska utvalda detaljplanerna och ha ett speciellt fokus på vad dessa planer kan ha för påverkan på barn som rör sig i miljöerna. Vi har medvetet valt att ha ett barnperspektiv och inte ett barns perspektiv på studien. Dessa två perspektiv konkurrerar inte med varandra, det går inte att säga att det ena alltid är bättre än det andra. När något av dessa två perspektiv ska användas är det viktigast att den som utför en studie är medveten om vilket perspektiv som används så att inte tolkningar blir felaktiga. Vidare är vi medvetna om att ett västerländskt, eller kanske främst skandinaviskt synsätt, på studiens begrepp om till exempel barn och barndom finns. Vi har valt att använda litteratur som behandlar forskning om barn i västvärlden eller i Sverige. Vidare diskussion om dessa perspektiv finns under avsnitt 1.5.3 Barnperspektiv och barns perspektiv/Platser för barn och barns platser.
Uppsatsens geografiska utgångspunkt är Hyllie centrum. I uppsatsen använder vi i fortsättningen om vart annan Hyllie centrum och Hyllie när vi syftar på Hyllie centrum. Denna görs för att
undvika upprepningar. Områdesnamnet Hyllie omfattar även områdena Holma och Kroksbäck, men Holma och Kroksbäck är så pass etablerade områdesnamn, som inte blandas ihop med Hyllie och därför väljer vi att även använda Hyllie som benämning på Hyllie centrum.
1.5 Tidigare forskning
Detta kapitel ämnar redogöra för begrepp inom forskning om barn i staden samt redogöra för tidigare forskning gällande barn i staden. Vi kommer även att diskutera vikten av offentliga rum utifrån tidigare forskning.
1.5.1 Utformning av offentligt rum
Stadens offentliga rum är värdefulla, då de inkluderar det offentliga livet. De offentliga rummen ses ofta som ett demokratiskt uttryck och fyller en social funktion. Det offentliga rummet i en stad är en viktig plats för händelser, så som demonstrationer och politiska tal. De har också en viktig funktion för ett fungerande vardagsliv, genom exempelvis tillgängliga och funktionella cykelvägar och trottoarer. Det är ur ett vardagsperspektiv som de offentliga miljöerna också blir viktiga för barn i staden. Genom de utvecklingsmöjligheter som den offentliga miljön kan erbjuda ett barn är den en viktig del i dess livsmiljö. I dagens hållbarhetsdiskurs lyfts de offentliga platserna fram som ett sätt att läka en segregerad eller socialt icke-hållbar stad. I de offentliga rummen ska olika personer mötas, personer från exempelvis olika social grupper, eftersom de andra privata rummen i staden inte alltid erbjuder dessa möten. Den privata sfären, så som arbetsplatser eller bostäder, i en segregerad stad har inte samma förutsättningar eller krav på sig att skapa en demokratisk, tillåtande, rumsligt integrerad stad. Detta kan grunda sig i själva definitionen av ett offentligt rum. Nationalencyklopedin menar att de offentliga rummen tillhör allmänheten. Ordagrant beskrivs de offentliga rummen på följande vis, “del av bebyggelsemiljö som är tillgänglig för allmänheten, t.ex. gator, passager, gallerior, torg och parker” (Nationalencyklopedin, offentligt rum 2015). Jacobs (2005) menar att de offentliga rummen utgör stadens viktigaste platser, de är stadens vitala organ (Jacobs 2005) Den fysiska strukturen på ett offentligt rum skapar inte i sig ett socialt liv men har en stor påverkan då den fysiska strukturen kan bidra med bättre eller sämre förutsättningar för folkliv.
Utformningen av offentliga rum är något som arkitekten Gehl (1987) arbetar med, han menar att en offentlig miljö med en design som uppmuntrar folk att spendera tid ute och interagera med andra människor kan göra stor skillnad i invånarnas vardagliga liv. Gehl (1987) delar upp det offentliga rummet i tre olika kategorier, de nödvändiga, de frivilliga och de sociala aktiviteterna. Detta görs för att beskriva relationen mellan kvaliteten på den fysiska strukturen och förekomst av sociala aktiviteter i rummet (Gehl 1987). De nödvändiga aktiviteterna påverkas inte i hög grad av den fysiska utformningen, dessa aktiviteter måste göras oavsett kvaliteten på den offentliga miljön. De kan möjligtvis ta något längre tid vid en uppmuntrande utformning av miljön. Mellan
de frivilliga aktiviteterna och den fysiska miljön finns en stark relation. En uppmuntrande fysisk utformning kan vara avgörande huruvida någon tar en promenad för att få frisk luft, sätter sig och njuter av solen, stannar upp på ett torg, börjar leka. Här spelar andra faktorer också roll så som väder och tid (Gehl 1987). Den sista kategorin, de sociala aktiviteterna, är aktiviteter som tar plats i det offentliga rummet som är beroende av andra människors närvaro, till exempel lek mellan barn, konversationer och passiva kontakter.
Barns rätt till lek och en aktiv fritid är beroende den fysiska miljöns utformning. Offentliga rum i städer kan av barn anses vara platser för lek, oberoende om de är planerade för ändamålet eller inte. De offentliga miljöerna utgör bland annat “mellanrummen” mellan olika målpunkter och styr på det viset barns möjlighet att tillägna sig staden på egen hand. Offentliga miljöers utformning är också viktig då en miljö som är tilltalande är en utvecklingsmöjlighet och kan främja pedagogiska lärdomar (Kyttä 2003).
1.5.2 Barns rättigheter
FN:s konvention om barns rättigheter (Barnkonventionen) som Sverige har skrivit under, togs fram år 1989. Sverige har ratificerat konventionen vilket betyder att nationen åtar sig att följa konventionen. Barnkonventionen är juridiskt bindande, men gäller inte som svensk lag. Sverige har istället valt att försöka inkorporera barnkonventionen i övriga lagtexter (Unicef, 2015). Konventionen består av 54 artiklar där denna studie endast redogör för tre av dem. De relevanta artiklarna för vår studie är artikel 3, 12 och 31. Artikel 3 handlar om barnets bästa vilket betyder att barnets bästa alltid ska komma i första rummet vid åtgärder som berör barn. Artikel 12 handlar om åsiktsfrihet och rätten att bli hörd- barn har rätt att komma till tals och uttrycka sin mening i alla frågor som berör dem., barnens tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras. Artikel 31 handlar om barnens rätt till lek, vila och fritid samt rekreation anpassad till barnets ålder (Hammarberg, 2006).
Barnforskningen har skiftat fokus genom årtionden, från att studera barn som objekt i olika situationer till dagens diskurs där barnet ses som subjekt i sin egen kontext (Kylin & Lieberg 2001). Dagens barnforskning belyser värdet av barndomen, som präglas av en egen kultur och ett eget perspektiv på verkligheten. FN:s konvention om barns rättigheter menar i artikel 1 att “ett barn är varje människa som är under 18 år” (Hammarberg, 2006). Denna biologiska definition på begreppet barn kan ställas mot Valentine & Holloway (2000), som skriver om konceptet barndom som en social konstruktion. Barns identiteter är mer komplicerade än vad barnkonventionens begreppsdefinition gör gällande. Barns identiteter och barndomar skapas efter klass, kön, etnicitet, tid och rum, som korsars på olika sätt genom barn-vuxna relationer. Samtidigt konstrueras barn-vuxen relationen olika beroende tid och rum (Valentine & Holloway 2000:6). Halldén (2003a) menar att dessa två perspektiv gällande begreppet barn inte utesluter varandra. Att se barn som en social grupp, vars utveckling sker relationellt med den samhälleliga värld de lever i, är viktig för att kunna analysera barnperspektivet. Lika viktigt är det att inte
förbise att barn och barndom har påtagliga kroppsliga och biologiska sidor (Halldén 2003a). Det biologiska och det sociala perspektivet motsätter inte varandra, utan belyser olika perspektiv vid förståelsen om hur barns rättigheter kan se ut. Barnkonventionen säkerställer på retorisk nivå barns rättigheter medan de sociologiska utgångspunkterna vidare undersöker hur dessa rättigheter ser ut genom olika maktrelationer, tid och rum.
1.5.3 Barnperspektiv och barns perspektiv
Planering av stadens rum kan belysas genom de två begreppen; barnperspektiv och barns perspektiv. Barnperspektivet syftar på vuxnas hänsynstagande till barn i frågor som påverkar barn där barn kan ha det svårt att komma till tals. Barnperspektivet innebär att vuxna har kunskap och förståelse för barns förhållningssätt och uppfattning av sin omgivning. Det går att se barnperspektivet som ett sätt där vuxna för barns talan. Barns perspektiv ska synliggöra att barn i olika åldrar har ett eget perspektiv och syn på erfarenheter av och i sin omvärld. Här krävs således att barn, som berörs av en planerad förändring, får chans att uttrycka synpunkter på både den befintliga situationen samt att de får chansen att förstå och lämna synpunkter på den tilltänkta förändringen (Nordström, 2013). Barnperspektivet och barns perspektiv behövs för att komplettera ett vuxenperspektiv eftersom barn och vuxna kan uppfatta och beskriva sin verklighet olika (Kylin & Lieberg 2001). Kylin och Liebergs (2001) forskningsstudie visar på att ett glapp finns mellan barns erfarenheter av utemiljön och hur de erfarenheterna speglas i kommunala planer. Kylin och Lieberg (2001) menar att jämförelsen mellan planerarperspektiv och barnperspektivet är som att jämföra äpplen och päron. Den tydligaste slutsatsen från studien var hur planerare pratar mer i generella termer och rör sig på en övergripande skala medan barn beskriver platser specifikt, kopplade till enskilda platser och rör sig således på en mer detaljerad skala (Kylin Lieberg, 2001). Likaså kompletterar barnperspektivet och barns perspektiv varandra. För vissa frågor blir det legitimt att använda ett barnperspektiv där ett barns perspektiv på frågan inte är lika produktivt. Samtidigt finns det situationer där barns perspektiv är legitimt och barnperspektivet inte är produktivt. Det som är viktigt är att medvetenhet finns om perspektiven och vad de olika perspektiven kan synliggöra.
Rasmussen (2004) för en liknande diskussion om barns platser och platser för barn. Barns platser brukar oftast definieras som platser barn kan knyta an till, peka ut och prata om. Rasmussen (2004) menar att begreppet barns platser inte är särskilt exakt men är tänkt att hjälpa vuxna att bli mer lyhörda och uppmärksamma på platser som engagerar barn, fysiskt och känslomässigt. Den mesta tiden av barns vardagsliv spenderas i miljöer som är skapade och designade av vuxna som platser för barn. De olika miljöerna, hemmet, skolan och fritidsmiljön utökas med andra miljöer då barn själva ges en kamera eller diskuterar själva vilka platser som är viktiga för dem (Rasmussen 2004). Barn pratar sällan om barns platser utan dess kropp och rörelser avslöjar tydligare var dessa platser kan vara. En stor skillnad mellan barns platser och platser för barn, enligt Rasmussen (2004), är hur dessa platser pekas ut. För det första menar Rasmussen (2004) att bara barn kan visa och berätta om barns platser medan vuxna endast kan peka ut platser för
barn. Vidare blir en plats ett barns plats först då barnet kan interagera och knyta an till platsen rent fysiskt, även om denna plats också är en plats för barn (Rasmussen 2004). Det fysiska samspelet mellan barn och plats låter en plats bli bärare av känslomässig mening samt att den fysiska kontakten skapar kunskap om platsen, detta är en förutsättning i skapandet av barns platser. Barns platser skapas där konkreta avbrott kan göras från det vuxna har tänkt, designat och organiserat för barn till platser där barnen själva kan ta platserna i anspråk. Idén om barn som aktörer och medskapare av sina miljöer är central inom begreppet barns platser (Rasmussen 2004). Barns platser kan ha betydelse en längre tid men också vara mer temporära (t.ex. temporära kojor eller kritmålningar på gatan).
1.5.4 Barns rörelsefrihet
Barns rörelsemönster i staden avgörs i hög utsträckning av hur biltrafiken är planerad. Döds- och olycksfall för oskyddade barn i trafiken har minskat i Sverige och i hela västvärlden. Minskningen av dödsfall har skett samtidigt som antalet bilar i Sverige ökar kraftigt de senaste 50 åren (Trafikverket, 2012). Björklids (2001, 2003) forskning lyfter fram att en betydande anledning till en minskning i dödsolyckor är att barnens rörelsefrihet har minskat. Barns rörelsefrihet sammanfaller också i hög utsträckning med hur trafiken uppfattas av föräldrarna (Björklid, 2003). I början av 1980-talet tilläts 94 % av barnen mellan 7-9 år att gå ensamma till skolan. År 2000 var det 77 % av barnen. Trafikstrukturen påverkar hur stor andel barn som tillåts att ta sig till skolan på egen hand. I trafikseparerade förortsområden tilläts 95 % av barnen mellan 7-9 år att gå ensamma till skolan. I villaområden var motsvarande siffra 80 % och i innerstadsområden fick endast 50 % av barnen gå utan vuxens sällskap (Björklid, 2003). Det kan tänkas att det fria skolvalet är en faktor som ytterligare förstärker utvecklingen, då avståndet till skolan för vissa barn kan öka. Samtidigt argumenterar Nyström (2003) för att en tätare stad är en barnvänligare stad då barn kan få större rörelsefrihet då avstånden blir mindre och bilberoendet minskar vilket leder till mindre bilar i stadsmiljön.
I Björklids (2001) forskning uppgav föräldrarna faktorer i miljön som var oroskapande; genomfartsleder, raka gator som driver upp farten, korsningar med svängande trafik, biltrafik på lekgårdar och skolgårdar. Gångtunnlar och bevakade övergångsställen uppskattades, om de var placerade på ett sätt som inte förlängde barnens väg till skolan. Ett orosmoment som föräldrarna ständigt återkom till var bilarnas höga fart. Den ökade oron för att barn ska skadas i trafiken har skapat en utveckling som minskar barns rörelsefrihet och föräldrar är sina barns chaufförer (Björklid, 2003). Björklid (2001) menar att detta kan bero på just barns minskade rörelsefrihet och ser ett problem med att barnen har anpassat sig efter bilen och inte tvärtom.
Barns relation till bilar innefattar inte bara en relation med möten mellan gående/cyklande barn och biltrafik utan också att de i hög utsträckning sitter i bilen. Barns fritid är idag till stor del institutionaliserad och i hög utsträckning skjutsas barn med bil till olika fritidsaktiviteter. Debatten om bilburna resor fokuserar framförallt på arbetsresor, men hälften av alla bilburna
resor är fritidsresor. De fritidsrelaterade resorna görs mellan 50 % och till majoriteten av resorna tillsammans med ett barn, en siffra som varierar mellan olika geografiska platser i Sverige. Organiserade fritidsaktiviteter och att barn tillåts att välja aktivitet själv ses idag som grundläggande för barns utveckling till självständighet (Tillberg, 2001). Utvecklingen mot en institutionaliserad fritid, som innebär att barn får allt mindre fri tid att förfoga över efter eget tycke, kan kritiseras ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Mårtensson (1979) beskriver vikten av repetitiva miljöer och stabilitet i barns miljö, och samtidigt belyser hon behovet av förändring och variation. Idag finns dessa faktorer i barns vardag, men i fel form. Det repetitiva utgörs av enhetliga, specialiserade miljöer för barn, där de möter en begränsad grupp människor. Förändringen och variationen utgörs av allt för många byten av barn och personal i olika grupper. Variationen består även av resor mellan olika områden som inte är naturligt sammanknutna ur barnets perspektiv. Mårtensson (1979) menar att barn behöver stabilitet i form av att vistas i fysiska miljöer där radien inte är större än att barnet ensamt kan lära känna och ”erövra” området.
Att barn skjutsas i bil istället för att de förflyttar sig på egen hand kan även ifrågasättas ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Tillman (2001) lyfter i sin artikel Föräldrars skjutsresor till egna och barnens fritidsaktiviteter en studie som pekar på att majoriteten fritidsidrottsanläggningar som byggs i Storbritannien planeras utan att ta hänsyn till att barn självständigt ska kunna ta sig dit. Bilismens utbredning minskar, i olika aspekter, barns möjlighet till självständig rörlighet och spontan lek, vilket utgör en fara för barnens utveckling. Det finns idag fritidsaktiviteter som barn kan ta sig till på egen hand men utvecklingen mot en mer institutionaliserad fritid riskerar att förstärka normen att föräldrar ska skjutsa sina barn i bil. Anläggningar för barns fritidsaktiviteter lokaliseras många gånger i städers perifera delar, så som industriområden, dit kollektivtrafik och cykelvägar inte är lika prioriterade som i centrum. Matcher och exempelvis cuper äger många gånger rum på andra orter, dit föräldrar förväntas skjutsa. Detta är ett fenomen som kan kritiseras ur ett rättviseperspektiv. Idag växer allt fler barn upp med en ensamstående mamma, i den typen av hushåll har endast 50 % bil, vilket ska jämföras med 95 % av hushållen bestående av två föräldrar (Tillberg, 2001). Planeringens roll blir här att underlätta i den fysiska miljön för en ökad rörelsefrihet för barn så att de kan ta del av sin utemiljö.
1.5.5 Barns utemiljö
Enligt Björklid (2003) bör barn tillåtas vara de främsta brukarna av utemiljön. En transportsträcka används på ett bredare vis av barn, till lek, rekreation och samvaro med andra barn- när den möjligheten finns. Utemiljön är en arena för inlärning och utveckling, en informell lärandemiljö. Barns utveckling stimuleras när de tillåts att utforska omgivningen och lär sig hur den fungerar. Barn som tillåts att inhämta kunskap på egen hand i närmiljön utvecklas genom lek, som har en central roll i barns utvecklingsprocess. I barnkonventionen (art.31) framhålls barns rätt till lek och utveckling. Barn leker helst i sin egen närmiljö, i närheten av hemmet. De
vill vara en del av samhället och inte förvisas till avskilda platser som är planerade enbart för dem. Välordnade lekytor lyckas inte att stimulera barn under speciellt lång tid, utan barn leker överallt, oberoende om platser är planerade för dem eller inte (Björklid, 2003).
Agervig- Carstensen (2001) menar att en bra lekplats är omformbar, ger möjlighet till nya användningsområden, tar fasta på fantasi och ger barn möjlighet att utveckla nya lekar. Barn uppges vara missnöjda med rum, enbart avsedda för barn respektive vuxna, de uppger själva att de önskar aktiviteter i anslutning till de vuxnas värld. I en engelsk forskningsstudie undersöks hur barn och vuxna vill förbättra stadens utbud för barn. Barnen som tillfrågades ville se fler och bättre platser avsedda för lek, medan vuxna framförallt pekade på behovet av ökad säkerhet. Dagens inriktning på säkerhet beskrivs begränsa barn och säkerhetstänket har förstärkt på platser där barn inte direkt kan kontrolleras, exempelvis i offentliga rum. För att skydda och kontrollera barn begränsas deras tillgång till olika platser (Agervig- Carstensen, 2001). Den moderna stadsplaneringen har skapat funktionsuppdelade, enfunktionella och segregerade rum. Många stadsdelar och områden är uppdelade efter zoner, bestående av bostäder, arbete, handel och rekreation. Platser som planeras för barn utgår framförallt ifrån säkerhet. Den moderna utvecklingen karaktäriseras av specifika rum avsedda för barn, öar i staden för barn skapas, som är segregerade från den övriga urbana utemiljön. Konsekvensen av denna typ av planering är att barn exkluderas från det övriga samhället, då inrättningar skapade i de generella urbana rummen endast vänder sig till barn i mycket begränsad utsträckning. Istället för att arbeta för att samexistens och integration hänvisas barn till specifika ”barnöar”. De planerade uterummen för barn är ofta homogeniserade och Agervig- Carstensen (2001) ställer sig frågan om dessa rum för barn i urban utemiljö tillfredsställer barns behov av aktiviteter eller vuxnas behov av miljöer för barn (Agervig- Carstensen, 2001). Ur ett jämlikhetsperspektiv kan det argumenteras för att “mellanrummen” eller de offentliga transportsträckorna borde utformas mer tilltalande för barn eftersom detta är platser som barn tillbringa mycket tid på. Barn spenderar endast mellan 10-20 procent av sin tid utomhus på lekplatser (Tillberg, 2001).
2. Teoretiska utgångspunkter
Detta kapitel avser att presentera studiens teoretiska utgångspunkter. Dessa är “The right to the city” och Kyttäs vidareutveckling av affordences. Teorin om “The right to the city” belyser tillträdet till stadens rum på en strukturell nivå, och visar på svårigheten marginaliserade grupper har med att ta offentliga rum i anspråk. “The right to the city” är inte specifikt inriktad på gruppen barn, men teorin är användbar, då likheter finns mellan alla samhällets grupper som har svårt för att hävda sin rätt i staden. Teorin om affordences är inriktad på barn, med fokus på självständig rörelse och miljöns inbjudningar till användning. I vilken mån barn kan röra sig självständigt i staden avgör i vilken utsträckning de kan ta platser i anspråk. Stadens struktur, gällande exempelvis trafik, är avgörande för barns rörelsefrihet. Teorin om affordences menar att en barnvänlig miljö kännetecknas av ett stimulerande utbud, som barn tillåts att ta i anspråk, samtidigt som de har möjlighet att självständigt röra sig i området. Teoretiker inom “The right to the city” traditionen lyfter den demokratiska vikten av medborgares möjlighet att omforma platser samtidigt som Kyttä menar att en barnvänlig plats är just omformbar.
2.1 Socialt perspektiv på hållbar stadsutveckling
Socialt perspektiv på hållbar utveckling är en av tre perspektiv som måste uppfyllas för att utvecklingen ska anses som hållbar. Det sociala hållbarhetsperspektivet innebär ett fokus på människans livsvillkor. Dempsey et al. (2011) beskriver två olika inriktningar på social hållbarhet, där den ena handlar om att ge människor idag och i framtiden rätten till yttrandefrihet, rättvist betalt arbete, god hälsa och boende. Det andra perspektivet inriktar sig mot ett hållbart samhälle som handlar om att samhället tryggt ska kunna fortleva ut ett socialt perspektiv. Generellt är definitioner på vad social hållbarhet breda och ibland något diffusa. Sveriges kommuner och landsting (SKL) ger en något mer tydlig bild av vad social hållbarhet innebär då de utgår i från vad en socialt hållbar stad innebär. SKL menar att social hållbarhet innebär “att skapa ett samhälle där alla människor ges lika möjlighet till en god livsmiljö utifrån skilda behov och förutsättningar samt att behov och rörelsemönster beaktar ur ett vardagsperspektiv genom en väl planerad integrerad stadsstruktur” (SKL 2010).
Nussbaum (2000) benämner, i likhet med Dempsey et al. (2011) att social hållbarhet är ett samhälle som ger de rätta förutsättningarna för ett gott liv som människor själva kan råda över. Detta benämner Nussbaum (2000) som capabilities. Dessa capabilities innebär de verkliga möjligheter att realisera ett visst beteende. Nussbaum (2000) sätter ett tydligt fokus på social rättvisa i samhällets och stadens utveckling. Nussbaums (2000) capabilities handlar som sagt inte bara om de konkreta capabilities som finns på pappret så som rätten till utbildning, god bostad etc. Capabilities-teorin ser förbi vilka möjligheter som människor har på pappret och
lyfter också upp vilka faktiska capabilities som människan har i ett specifikt samhälle. Detta exemplifieras med att en kvinna som har den juridiska möjligheten att lämna en våldsam partner kanske inte i realiteten har en möjligheten att lämna på grund av en ekonomisk beroendeställning (Nussbaum 2000). Detta går att koppla till vår studie om offentliga rum, alla har på pappret en möjlighet att få vistas i dessa rum men denna möjlighet kanske inte infrias på grund av olika maktstrukturer som påverkar trygghet och den faktiska möjligheten att ta platser i besittning. Med Nussbaums (2000) teori om capabilities i bakgrunden grundar sig vår problemformulering i denna syn på social hållbarhet som innebär att skapa möjligheter och förutsättningar för barn att ha en god livsmiljö som erbjuder de utvecklingsmöjligheter som ett barn kräver från sin utemiljö.
2.2 The right to the city
Uttrycket ”The right to the city” blev vida använt under slutet av 1960-talet och förknippas med den franska marxistiska tänkaren Henri Lefebvre. Frasen användes under demonstrationer och liknande i Paris, men togs därefter upp av akademiska kretsar (McLellan, 2012). Lefebvre förklarar innebörden av uttrycket på följande vis,
“The Right to the City is like a cry and a demand. This right slowly meanders through the surprising detours of nostalgia and tourism, the return to the heart of the traditional city, and the call of existent or recently developed centralities.” (Lefebvre, 1991:158)
Rätten till staden utgörs enligt Lefebvre av ett ”cry” efter det nödvändiga och av ett behov av någonting mer. Kritik har riktats mot Lefebvre för denna vaga definition om vad ”rätten” utgörs av. Andra teoretiker ger mer konkreta förslag på vad som ska anses vara en rättighet, enligt Marcuse (2009) rör det sig om rätten till bostad, även Mitchell (2003) lyfter rätten till bostad, men även rätten till arbete. Mitchell (2003) menar att kampen om allmänna platser handlar om att bekämpa förtryck. Allmänna ytor är platser för representation och grupper som tar offentliga platser i anspråk blir därmed en del av offentligheten. Det är endast genom att ta allmänna ytor i anspråk som exempelvis hemlösa kan representera sig själva som en legitim del av det offentliga livet. Marginaliserade grupper som förblir osynliga ges inte utrymme i den politiska debatten och det är ur denna synvinkel absolut nödvändigt med offentliga platser för ett demokratiskt samhälle (Mitchell, 2003).
Harvey (2008) menar att rätten till staden utgörs av medborgarnas möjlighet till att kunna skapa och omskapa stadens rum. Harvey använder konceptet som en politisk plattform;
“The Right to the City is far more than the individual liberty to access urban resources: it is a right to change ourselves by changing the city. (...) The
freedom to make and remake our cities and ourselves is, I want to argue, one of the most precious yet most neglected of our human rights.” (Harvey, 2008:23)
Harvey menar att det är under en neoliberal styrning som rätten till staden begränsas till en liten urban elit, som arbetar för ökad kapitalvinst. När en allmän plats präglas av ett sådant styre, förändras likaså dess karaktär till en kapitalproducerande plats. Lefebvre (1991) kallar dessa platser för “abstract space” och menar att de karaktäriseras av en ökad homogenitet. Människors förmåga att forma platser inskränks och en odemokratisk process är igång, då eliten ges störst rätt till staden. Lefebvre (1991) lyfter kampen om rätten till staden och menar att staden måste försvaras mot privatiseringar. Privatiseringar av stadsrummet är ett hot mot framtida generationers förmåga att tillägna sig och ta staden i anspråk (McLellan, 2012).
2.2.1 Stadens offentliga rum
Det offentliga stadsrummet är viktigt ur en demokratisk synvinkel, då det fungerar som en arena för den offentliga debatten och samlar diversifierade människor. Urbana offentliga platser kan spåras tillbaka till antikens Grekland och kallades då för ”agora”. Det var platser präglade av politik, marknaden, utbyten och möten mellan olika människor. Den grekiska agoran omfattades även av en utbredd exkludering av olika grupper, exempelvis kvinnor och färgade människor. Den historiska kampen för kvinnors rättigheter har på många platser i värden förändrat den normativa uppfattningen om tillträde till stadens rum och rätten till staden (Mitchell, 2003)
Offentliga platser blir endast offentliga till den mån de tas i anspråk och görs offentliga av allmänheten. Mitchell (2003) lyfter kampen om parker och hur dessa kamper är en symbol för kampen mot arbetslöshet och bostadslöshet. Kampen för dessa rättigheter struktureras genom kampen för offentliga ytor och genom vem som upplever dem som offentliga. Vem eller vilka grupper som tillåts att nyttja offentliga platser speglar vilka rättigheter som råder i en stad. I USA skedde en förändring i synen på offentliga platser efter terrordådet den 11 september 2001. En ny inriktning mot säkerhet och kontroll utvecklades och somliga ytor stängdes av under vissa av dygnets timmar i New York. Det blev till en strategi som verkade för att hålla oönskade grupper borta (Mitchell, 2003).
Det är genom det liv och den aktivitet som föregår på offentliga platser som gör dem offentliga. Lefevres definition av Right to the City framhåller att rum är en social konstruktion som bygger på den upplevda erfarenheten av rummet, en erfarenhet skapat av interaktionen mellan olika människor. Det offentliga rummet är en plats där människor kan relatera till varandra och skapa identiteter och uttryck. Det är en viktig funktion för offentliga platser, en funktion som avgörs av diversitten i interaktionen och vilken typ av aktivitet som är rådande på platsen. Gator är exempel på platser präglade av interaktion och ett torg verkar ofta som en arena för politisk kamp. Det är två typer av platser som definierar modern urban kultur (Borja, 1998). McLellan
(2012) pekar på de förändringar som har skett i samhället och associerar dem med det post-industriella samhället, som karaktäriseras av ett minskat antal offentliga platser. Privata aktörer har tillåtits att leda omvandlingen av tidigare industriområden efter att kritik från neoliberalt håll har vunnit mark. Det har varit kritik inriktad på den ineffektivitet skapad av statligt och kommunalt ägarskap. Detta har genererat ett ökat antal privatiseringar, som har transformerat den fysiska, sociala, ekonomiska och politiska karaktären av urbana metropoliska regioner. Den kapitalistiska marknaden beskylls för att ha transformerat användarvärdet hos offentliga platser till ett bytesvärde för privat ägande, vilket har skapat en hierarki av rum som förstör meningsfulla sociala kontakter (McLellan, 2012).
2.3 Affordances
Kyttä (2003) redogör i avhandlingen ”Children in outdoor contexts - Affordances and Independent Mobility in the Assessment of Environmental Child Friendliness” för sin teori om hur miljöns karaktär avgör i vilken grad barn kan ta del av den och hur barns mobilitet avgör i vilken grad de uppfattar miljöns inbjudan. Kyttä är professor vid Helsingfors Universitet och har doktorerat för Horelli, doktor i miljöpsykologi. Kyttä (2003) har utvecklat begreppet affordances efter tidigare teoretiker och vi har valt att inte översätta begreppet utan kommer i fortsättningen använda av affordances. Begreppet kommer från engelskans verb afford som översätts till att erbjuda. Begreppet affordance är svåröversatt till svenska men flera förslag ges, till exempel inbjudan, brukarkvalitet, erbjudande, tillhandahållande, stödja eller ge ledtrådar om. En tydlig och givande översättning finner vi inte på begreppet affordance och använder därför hädanefter den engelska benämningen affordance.
Begreppet affordances utvecklades av James J. Gibson under 1960- talet inom miljöpsykologin och syftar på interaktionen mellan objekt och subjekt, som är beroende miljön. Objekt bär på en inbjudan och hur den uppfattas avgör användningsområdet, exempelvis uppfattas somliga ytor av barn som platser där de kan springa, hoppa och klättra. Inom den materiella världen är affordences det som väcker ett objekt till liv, samtidigt som objektets inbjudan till användning utvecklas bara där det finns aktiva agenter. Hur barn tillåts att röra sig utomhus och hur miljöns inbjudan uppfattas är nära sammanlänkande. I vilken grad barn tillåts att ta del av miljöns affordances är viktigt ur lärandeprocessens synvinkel, lärandet sker i relationen mellan barnet och miljön. Miljöns affordances anspelar både på agenten och objektet, konceptet är relationsbaserat. Affordances är belägen mellan agenten och miljön, utan att vara karaktäristisk för någon av dem, där teorin visar på idén om oskiljaktiga egenskaper i relationen mellan agenten och miljön. Inbjudan från miljön ska inte ses som beroende agenten, den existerar självständigt på det materiella planet, inbjudans natur bestäms däremot i relation till agenten. Vidare kan agenten uppfatta en mängd inbjudningar, som inte nödvändigtvis behöver vara de avsiktliga. Kyttä (2003) lyfter även hur miljöns inbjudan ska ses i termer i mer eller mindre och
inte antingen eller. Den tidiga teorin om affordences utvecklad av Gibson var inte relativ. Detta belyser Kyttä (2003) med ett exempel hur inbjudan från en trappa är just det, trappors användbarhet är varierande, beroende på agentens fysiska storlek och förmåga. Detta är en aspekt bakom användarvänlig design. Miljöns inbjudan kan även vara falsk, eller uppfattas på ett sätt som det inte är tänkt. Stadsrummets utbud blir utifrån Kyttäs (2003) teori mer varierat, men svårare att förutse, detta kallas för oavsiktliga affordences. Miljöns affordances vid, till exempel en lekplats, ser olika ut för olika individer och att de kan innebära olika saker för samma individ vid olika tidpunkter (Kyttä 2003). Samtidigt som affordances är individuella så är uppfattningen av många affordances generellt lika och utgör ett viktigt element i socialisering vid lekplatser. Förutom positiva affordances och oavsiktliga affordances finns också negativa affordances. Kyttä (2003) lyfter upp att lite forskning finns på negativa affordances, detta gör således att vi inte heller behandlar den typen av affordances.
Yngre barns uppfattning av miljöns inbjudan är beroende av hur föräldrarna förhåller sig till rummet. I vilken utsträckning potentiella inbjudningar omsätts till aktualiserade inbjudningar beror i hög grad på föräldrarna. Föräldrar lär sina barn hur de ska tolka och uppfatta miljön för att skydda dem från faror. Barn har svårt för att skilja på en positiv respektive negativ inbjudan och styrningen från föräldrar blir således nödvändig. Föräldrarnas styrning tar sig bland annat uttryck genom att de får barnet att skifta fokus från en inbjudan till en annan. Barns rörelsefrihet blir beroende av föräldrarnas uppfattning av rummet som farligt. I vissa rum råder det en konkurrens om inbjudningarna, exempelvis på lekplatser där föräldrarnas uppgift blir att lära barnet vänta på sin tur. Hur inbjudningar tillåts att aktualiseras har både en social och kulturell dimension (Kyttä, 2003).
2.3.1 Fyra teoretiska modeller om barns rörelsemönster
Kyttä (2003) presenterar fyra hypotetiska miljötyper för att illustrera sambandet mellan förverkligade inbjudningar och möjligheten till självständig rörelse, Bullerbyn, Wasteland, Cell och Glashus. Bullerbymodellen representerar den mest barnvänliga miljön och är en ideal typ, som tillåter att en positiv interaktiv cykel utvecklas mellan barn och miljö. Barn tillåts att röra sig självständigt och på egen hand upptäcka hur miljön inbjuder till användning. Den interaktiva cykeln skapas när barn tar del av miljön, en process som leder till att nya upptäckter och användningsområden utvecklas. Exempelvis är miljöer med Bullerbykaraktär en lantlig by eller ett urbant område, som har en skiftande miljö, som barn kan utforska. Det viktiga med bullerbymiljön är att den inte utestänger barn från vardagslivet. I modellen Glashus finns en tydlig inbjudan till användning, men barnet kan inte självständigt interagera med miljön. En gammal europeisk stadsmiljö är ett exempel på en sådan miljö. Denna miljö är full av fascinerade saker, men som är svåra för barn att självständigt upptäcka och nyttja. Miljön är varierande och attraktiv, men tillgängligheten är begränsad och barnen är beroende sina föräldrar. När barn inte ges möjligheten att självständigt utforska miljön går de miste om viktig kunskap, vilket har visat sig i studier som har undersökt barns kognitiva uppfattning av miljön.
Bullerbymodellen inkluderar ett mer omfattande område och främjar fritt handlande i högre utsträckning än glashusmodellen, men antalet potentiella inbjudningar är det samma. Modellerna skiljer sig åt i antalet inbjudningar som aktualiseras. I en Bullerbymiljö uppfattas inte bara inbjudan utan barn kan ta del av den, och både formar och omformar miljön (Kyttä, 2003).
I modellen Wasteland tillåts barn att röra sig fritt, men miljön saknar inbjudan till ett stimulerande utbud. Miljön karaktäriseras av en avsaknad eller ett begränsat antal upptäckter. Ett exempel på en sådan miljö kan vara sömniga förorter, speciellt de där den omgivande grönskan inte omfattar det territoriella utbudet för barn. I Cellmiljön är barns rörelsefrihet så begränsad att upptäckten av miljöns inbjudan omöjliggörs. De potentiella inbjudningarna uppfattas inte av barnet och kan därmed inte aktualiseras, miljön formas inte av barn. Cellmiljöer kan exempelvis utgöras av inomhusmiljöer som barn tvingas att spendera största delen av sin tid i utan att ges tillgång till utomhusmiljön.
Illustration 1: Kyttäs (2003) fyra modeller över barnvänliga miljöer
De fyra modellerna representerar kvalitativa skillnader i miljön. I modellen representerar bullerbymodellen en barnvänlig miljö. Barnvänligheten i de andra modellerna kan förbättras om de utvecklas. Wastelandmiljön är beroende av att öka de potentiella inbjudningarna för att bli mer barnvänligt. En miljö som benämns som glashus måste utveckla barns möjlighet till fri rörelse och cellmodellen måste både utveckla barns rörelsefrihet och utbudet av inbjudningar för att miljön ska betraktas som barnvänlig. Dagens urbanisering innebär en nedgång av bullerbymiljöer och en ökning av miljöer benämnda som wasteland, cell och glashus.
Hur väl en plats passar barn kan mätas genom antalet och kvaliteten på de inbjudningarna hos miljön som barn aktualiserar. En barnvänlig miljö är en plats där barn erbjuds att utmana sig
själva. Idag planeras många platser för barn efter säkerhetsföreskrifter, men tillåts säkerheten bli styrande riskerar platsen att uppfattas som tråkig och provocerande. Barn som uppfattar en lekplats som provocerande säker tar större risker än vad det annars skulle ha gjort. En stimulerande plats för barn har ett stort och varierat utbud, med en passande grad av utmaningar (Kyttä, 2003).
2.4 Sammanfattning
De två teoretiska utgångspunkterna, the right to the city och affordances kommer från olika forskningstraditioner. The right to the city har utgångspunkt i den marxistiska traditionen, medan teorin om affordences är sprungen ur miljöpsykologin. Dessa olika utgångspunkter och perspektiv gör att de har en kompletterande karaktär där teorin om “rätten till staden” ger ett analysverktyg på övergripande och strukturell nivå medan affordances som teoretiskt ramverk är mer konkret och situationsbundet. Detta gör att analysen i studien rör sig mellan olika skalnivåer på ett meningsfullt sätt för att öka förståelsen över vad som påverkar barns livsmiljö i stadens offentliga rum.
3. Metod
Studien är en kvalitativ studie med fallstudie som utgångspunkt. För att besvara frågeställningarna har intervju och dokumentanalys används som metod. Detta kapitel redogör för hur studiens empiriska material har samlats in. Kapitlet går igenom urval och källkritik, samt går in djupare på hur studien använder de valda metoderna.
3.1 Forskningsmetodik
För att besvara frågeställningarna används fallstudie som forskningsmetodik i vår studie. Planeringen av Hyllie ur ett barnperspektiv använd för att exemplifiera hur stadsplaneringen idag beaktar ett barnperspektiv. Genom fallstudien kan forskningsfrågan lättare studeras på djupet. Inom en fallstudie är det eftersträvansvärt att använda flera olika typer av källor och material för att få en djupare förståelse för det verkliga fallet (Denscombe, 2009). Vår studie använder sig av intervju, interna och externa dokument. Fallstudien som metod inom samhällsvetenskapen har fått utstå kritik i form av huruvida resultatet är generaliserbart (Flyvbjerg, 2003/04). Resultatet för denna fallstudie kan inte på ett allmänt plan generaliseras (som inom t.ex. kvantitativ forskning) till andra fall men kan ligga till grund för hypoteser vars allmängiltighet kan prövas mot andra kvalitativa forskningar. Enligt Flyvbjerg (2003/04) ska inte fallstudien förkastas utifrån detta resonemang då generaliseringskravet kan hämma andra positiva egenskaper hos en fallstudie så som en givande verklighetsförankring över det studerade problemet. Fallstudien har valts för vår studie då metoden med fördel bland annat ger en närhet till verklighetens komplexitet samt att studien förser forskningsfältet med ett exempel över hur verkligheten ser ut. Vår fallstudie bidrar till forskningen med att ge ett exempel på hur den samtida stadsplaneringen idag beaktar ett barnperspektiv vid byggnation av ett nytt område.
3.2 Val av litteratur och teoretiska utgångspunkter
Den tidigare forskningen ska ge en klar bild om forskningsläget inom barns livsmiljö i en urban kontext. En grundlig genomgång av forskningsläget görs också då förförståelsen för problematiken är låg både hos författarna själva men eventuellt också inom planeringsfältet då endast en föreläsning har berört ämnet under författarnas 4 år av studier inom samhällsplanering. Vi har valt att fokusera på svensk forskning om hur barn använder staden och påverkas av staden, då kulturella skillnader påverkar barns livsmiljö internationellt. Internationell litteratur har används vid problematisering av begrepp, där en mer teoretisk diskussion förs som inte är lika platsbunden. De två teoretiska utgångspunkterna har en kompletterande karaktär där teorin om “rätten till staden” ger ett analysverktyg på övergripande och strukturell nivå medan “Affordances” som teoretiskt ramverk är mer konkret och situationsbundet. De teoretiska utgångspunkterna är valda eftersom de ger oss möjlighet att analysera Hyllies bebyggelse både
utifrån vem som kan ta Hyllies offentliga rum i anspråk, hur detta specifikt påverkar barns möjlighet till att använda Hyllies offentliga rum samt vad Hyllies offentliga rum är för några rum ut ett barnperspektiv.
3.3 Val av analysmetod och undersökningsområde - den kvalitativa studien
Vi har använt oss av intervju och dokumentanalys för att få fram ett empiriskt underlag som används både i nulägesanalysen och som underlag för förstudien. Studien använder sig av en kombination av två kvalitativa metoder, som kompletterar varandra i syfte att nå en bredare förståelse för studiens givna frågeställningar (Denscombe, 2009). Metodkombinationens styrka består i att metoder kompletterar varandra, dokumentanalysen visar på om barnperspektivet beaktas i planer och intervjuerna visar hur barnperspektivet beaktas av de inblandade planerarna. Således avser vi att fånga dels hur planering ger möjligheter att beakta ett sådant perspektiv, dels på vilket sätt ett barnperspektiv finns hos planerare. Det empiriska materialet kommer analytiskt att presenteras i kapitel 4. Analys. Avgränsningar har gjorts i tid och rum men även i ämnet. Inom ämnet har vi valt att avgränsa oss till att titta på skandinavisk forskning för att lättare kunna applicera den forskning på vårt empiriska material. Funderingar om att titta på detaljplaner över andra typer av planeringsideal, exempelvis att undersöka detaljplaner över offentliga platser i Holma för en mer jämförande studie över hur en eventuell barnvänlig planering har sett olika ut över tid. Detta gjordes inte eftersom tidsramen gjorde det svårt att hinna titta på olika detaljplaner i Holma, avgränsningen gjordes också då studiens fokus ligger på hur planeringen av nybyggda områden ser till ett barnperspektiv.
3.3.1 Urval
Fallet för studien, Hyllie centrum, har valts eftersom det är ett område inom Malmö stad som är ett av Malmös utbyggnadsområden där en samtida “ideal” stadsbild ska skapas. En huvudanledning till att Hyllie centrum valdes som undersökningsområde är att det är nybyggt eller ska byggas inom en snar framtid. Detta innebär att det går att analysera de kunskaper som samtida forskning visar angående barns livsmiljö och huruvida de implementeras på ett annat sätt än vid redan befintlig. Redan befintlig bebyggelse har dock styrkan i att det går att se resultat av visioner i upplevelser eller användning av rummet. Utifrån frågeställningen blir det intressant att undersöka ett nyexploaterat område istället för ett bebyggt då den inriktar sig på barnperspektivet i planeringsfasen. Hyllie är intressant som undersökningsområde då kontrasterna mellan den kommersiellt byggda centrumbildningen och den kommande bostadsområdesbebyggelsen är tydliga.
Vårt urval av dokument har grundats på att det måste finnas detaljplan av den studerade platsen, det måste vara ett offentligt rum och att det måste ligga i Hyllie utbyggnadsområde. Planerna har valts ut mellan den 13:e och 20:e april 2015 och har laddats ner via Malmö stads hemsida. De tre detaljplanerna har valts på grund av deras kompletterande karaktär över olika planerade offentliga rum, en skolgård/park, ett torg och ett bostadsområde. Urvalet av informanter gjordes
med hjälp av mailkontakt med personal på Malmö stad. Försök gjordes också över att få kontakt med personen som skrivit om strategin för barnperspektiv i Malmös översiktsplan men denna person var tjänstledig för tillfälligt.
3.3.2 Intervju som metod
En del av det empiriska insamlandet består i semistrukturerade intervjuer. Vi har valt denna typ av metod för att få ta del av personliga och situationsbundna kunskaper om planeringens praktik. Urvalet av informanter har gjorts då vi finner att de valda respondenterna har en inblick i det studerade området som är svårt att läsa sig till. Totalt har 2 intervjuer gjorts, en med Mikael Wallberg på stadsbyggnadskontoret och en med Eva Delshammar på Gatukontoret. De tjänstepersoner som vi valt att intervjua har båda varit med i utformningen av Hyllie centrum på olika sätt och besitter kunskaper om hur barnperspektivet beaktas i planeringen. Intervjuer med tjänstepersoner på olika förvaltningar i Malmö stad har gjorts för att komplettera den dokumentanalys som görs. Intervjuerna svarar på huruvida barnperspektivet har beaktats bortom det som går att utläsa från dokumentanalysen. En planerad miljö kan, rent hypotetiskt, vara barnvänlig utan att detta perspektiv har varit i åtanke. Omvänt kan barnperspektivet vara framträdande hos planerare men utan att de för den skull lyckas få detta tydligt uttryckt i detaljplanerna.
Enligt Gustavssons (2004) terminologi har studiens intervjuer rört sig mellan intervju och samtal, med samtal som den dominerade formen. Andra metodböcker benämner dessa två intervjuformerna med begreppen strukturerade och semi-strukturerade intervjuer (t.ex. Denscombe, 2009). Intervjun som form vars huvudmål är att få en sann bild av den objektiva verkligheten, ett grundantagande blir att det finns en objektiv verklighet att kartlägga. Intervju med benämningen samtal har däremot som mål att samla data av subjektiv karaktär för att få en förståelse av människors subjektiva verklighet. Detta tillvägagångsätt har ett grundantagande om att det finns personligt upplevda verkligheter som är åtkomliga (Gustavsson, 2004). Vid ett samtal är det svårare att testa validiteten efter som det är den subjektiva verkligheten som eftersträvas (Gustavsson, 2004). Anledningen till att de specifika tjänstepersonerna valts ut samt att tillvägagångsättet har en samtalskaraktär utgår från att en subjektiv verklighet finns inom fallstudien. Mycket av den objektiva verkligheten inom offentliga förvaltningar går att läsa sig till, trots detta fanns ett behov av en del objektiva frågor då vissa förtydligande behövde göras på grund av en viss komplexitet rörande barnperspektivet. Likheten mellan samtal och intervju är likaså att båda ämnar till att insamla faktisk data men där den ena är mer objektiv och den andra är mer subjektiv (Gustavsson, 2004).
Studiens intervjuer har alla haft en semistrukturerad karaktär där en intervjuguide har utarbetats inför varje intervju. Intervjuguiden har utgjort ramen för samtalet samtidigt som respondenten har stor frihet att utveckla sina idéer (Denscombe, 2009). Frågorna i intervjuguiden har försökt täcka in så mycket inom det specifika ämnet som möjligt, styrkor och brister inom planeringen
av området ur ett barnperspektiv. Intervjuguiden och intervjuerna har ämnat till att få en översiktlig bild över området men samtidigt också mycket specifika funderingar om hur barnperspektivet får utrymme inom planeringsfasen av området. En semi-strukturerad intervju låter respondenten styra samtalet samtidigt som intervjuaren måste vara uppmärksam på att intervjun också ger den data den var ämnad till att ge (Denscombe, 2009). Intervjuerna har varit ca 50 minuter och ca 80 minuter långa och har gjorts på de respektive förvaltningarnas kontor i stadshuset i Malmö. Intervjuerna har spelats in istället för att antecknas för att underlätta att vara uppmärksam på intervjun. Då intervjuerna spelas in är det också lätt att gå tillbaka och lyssna om, då minnet ibland sviker. Intervjuerna har transkriberats i sin helhet eller i delar, detta har gjorts i en övervägning mellan hur lång tid det tar att skriva ut samtalet och det bidrag som intervjuerna ger (Gustavsson, 2004). Efter transkriberingen har texterna noggrant lästs igenom för att upptäcka intressanta teman som kan användas i analysen.
3.3.3 Dokumentanalys som metod
Den andra metoden som används för att samla in empirisk data är dokumentanalys. Dokumentanalys har valts som metod eftersom syftet med studien är att studera planeringens roll i beaktningen av barnperspektivet. Vid urvalet av dokument är det viktigt att tänka på vilka dokument som väljs ut och vad de har för påverkan på resultatet.
Utformningen av studiens dokumentanalys har delvis inspirerats av barnkonsekvensanalys (BKA) men främst av Kyttäs (2003) teori om affordances. Med hjälp av handboken barn och unga i städer från Göteborg stad (2011) har inspirations hittats om varför det är viktigt att titta specifikt på barns upplevelser av staden. Göteborg stad (2011) skriver att “BKA-matrisen används för att sortera och identifiera de aspekter som är av betydelse för barn i området, eller platsen, som är föremål för förändring. En BKA fungerar som stöd i arbetet med bedömning av hur olika aspekter påverkas av den fysiska miljön.” (Göteborg stad, 2011). Utifrån handboken om barnkonsekvensanalys och Kyttäs (2003) teori om affordances har vi valt att sortera och identifiera vad dokumentanalysen ska fokusera på för att kunna få fram ett resultat om barnperspektivets beaktning i planeringen. En BKA kan göras på olika skalnivåer där vår dokumentanalys fokuserar på de två lägsta skalnivåerna, närmiljö och stadsdel. De valda skalnivåerna ligger även i linje med Kyttäs (2003) tabell, som en del av dokumentanalysen bygger på. Göteborg stad (2011) menar i sin handbok att en viktig del i en BKA är att frågor kommer upp och ventileras som kanske inte alltid gör det vid förändringar i den fysiska miljön. Ett av syftena med en BKA, och likaså vår dokumentanalys, är att försöka belysa och beskriva tankegångar och prioriteringar om det fysiska rummet som ibland kanske anses vara “naturliga” (Göteborg stad, 2011). En BKA hjälper till att ifrågasätta vem det fysiska rummet byggs för och synliggör det onaturliga i det “naturliga”.
Den rörelsefrihet ett barn har ser olika ut beroende på ålder och vilka åldersspann som analyseras. Vi har valt att avgränsa oss till två olika skalnivåer, som Göteborg stad (2011)
