Idrottsledare som dörröppnare
Handslaget, ledarskap och känslan av
sammanhang
H O LM J A N U A R I 2 00 8 | A N D R ÈN & H O LM | O M SL A G SF O T O : J oh an W in gb or g
Nr Författare Titel Övrigt
2007:1 Apitzsch Erwin Fysisk aktivitet åt alla elever i skolan Lunds universitet
2007:2 Book Karin Arenors lokalisering, betydelse och användning. Malmö högskola
En studie av Handslaget finansierade arenor i Malmö
2007:3 Carlson Rolf Etnicitet och kulturell mångfald inom föreningsidrotten – en analys av GIH
Handslagets första år
2007:4 Ericsson Ingegerd Behöver idrottsledare i skolan utbildning? Malmö högskola
Hur ser utbildningsbehovet ut bland idrottsledare i skolan?
2007:5 Eriksson Charli, Effekter av samverkan mellan idrottsrörelsen och skolan i Örebro län Örebro universitet Johansson Margareta,
Ulvmyr Camilla, Virtanen Peter B.
2007:6 Fagrell Birgitta, Idrottsrörelsens samverkan med skolan inom ramen för Handslaget GIH
Gustavsson Tommy.
2007:7 Fundberg Jesper, Idrottens mittcirkel. Om mångfald och normalitet inom några Handslagsprojekt Uppsala universitet/
Pripp Oscar. Malmö högskola
2007:8 Gerrevall Per Handslaget och de demokratiska värdena Växjö universitet
2007:9 Fahlén Josef Näridrottsplatser och spontanidrott Umeå universitet
2007:10 Hannula Rauni, Idrottens samverkan med skolan i Hallands län. En utvärdering av Hallandsmodellen Högskolan i Halmstad Hinic Hansi,
Johnson Urban.
2007:11 Kolfjord Ingela Från projekt till modell. Helamalmö – motion, integration och brottsförebyggande arbete. Malmö högskola 2007:12 Larsson Håkan, Som hand i handsken - en satsning på flickors idrott eller på idrottens flickor? GIH
Svender Jenny.
2007:13 Lundvall Suzanne Handslagets Speciella insatser med inriktning mot mångfald och integration -
en kvalitativ utvärdering GIH
2007:14 Oddner Frans Handslaget – ett socialisationsprojekt? Malmö högskola
2007:15 Karp Staffan, I skuggan av fotbollen – Handslagsprojektens betydelse för mindre idrotter Umeå universitet
Olofsson Eva,
Söderström Tor.
2007:16 Eriksson Sten, Handslaget – från idé till utvärdering. Om projekt, ekonomi och verksamhet. Idrottshögskolan/
Kristén Lars, Göteborgs universitet
Patriksson Göran,
Stråhlman Owe.
2007:17 Patriksson Göran, Att rätta mun efter matsäcken – förutsättningar för att bedriva projekt om Idrottshögskolan/
Stråhlman Owe. kostnadseffektivitet Göteborgs universitet
2007:18 Peterson Tomas När fälten korsas. Om Handslagsprojekt på skoltid Malmö högskola
2007:19 Redelius Karin, Idrottsledare som dörröppnare - Handslaget, ledarskap och känslan av sammanhang GIH Thedin Jakobsson Britta.
2007:20 Sundberg Gun Samhällsekonomiska värdet av skolsamverkan i Handslaget Uppsala universitet 2007:21 Jonsson Elin, Kampen mot droger i idrottsrörelsen – Handslagets avtryck i verksamheten Mälardalens högskola Sörensen Stefan,
Tillgren Per,
Wallin Emmie.
2007:22 Åkesson Joakim Var hamnade handslagspengarna? – ”Stor” blev större och ”liten” kunde inte
hänga med Malmö högskola
Förord
I början av 2003 beslutade riksdagen om ett ”Handslag med idrotten”, en satsning över fyra år på den breda barn- och ungdomsidrotten. Sammanlagt har idrottsrörelsen tilldelats en miljard kronor. Dessa medel har använts för att öppna dörrarna till idrotten för fler. Delområden har varit att samverka med skolan, satsa på flickidrotten, delta i kampen mot droger samt hålla tillbaka avgifterna.
Fler än 8000 idrottsföreningar har medverkat och närmare 50 000 satsningar har startats med målet att fler barn och ungdomar ska börja idrotta och stanna kvar längre inom idrotten. Det innebär att nära 75 procent av de idrottsföreningar som bedriver barn- och ungdomsverksamhet har deltagit i Handslaget. 67 specialidrottsförbund och 21 distriktsidrottsförbund har medverkat genom att fördela medel till idrottsföreningarnas satsningar.
Det är viktigt att lära av Handslaget. Nya idéer har testats, nya målgrupper har rekryterats och idrot-ten har verkat på nya arenor. Erfarenheterna av satsningarna är värdefulla för att utveckla och förbättra verksamheten. Därför har Riksidrottsförbundet (RF) avsatt betydande medel för att utvärdera Hand-slaget. En del av utvärderingen innebär att forskare vid universitet och högskolor har gjort en oberoende granskning och belysning av Handslagets olika verksamheter.
RF valde att i samarbete med Centrum för Idrottsforskning (CIF) utlysa möjligheten att lämna förslag på forskningsprojekt kring Handslaget. 23 olika projekt erhöll stöd för att utvärdera och analysera satsningen utifrån en mängd olika perspektiv. Forskningsprojekten är baserade på den fria forskningens villkor och därmed inte styrda eller påverkade av RF. Med tanke på den mycket omfattande verksamhet Handslaget utgör är det inte möjligt att med 23 forskningsprojekt ge en heltäckande utvärdering. De ger dock var för sig nedslag i olika områden och tillsammans en bild av den unika Handslagssatsningen. Vi hoppas att du finner denna och de övriga forskningsrapporterna lärorika och tänkvärda för en fortsatt utveckling av barn- och ungdomsidrotten.
Karin Mattsson
Förord...3
Inledning ...7
Viljan att delta varierar ...7
KASAM och viljan att delta ...7
Studiens syfte ...7
Forskning om idrottsledare – några nedslag ...8
Hur agerar idrottsledare som ledare? ...8
Några utgångspunkter ...9
Ledarnas dubbla uppdrag ... 10
Studiens genomförande ...10
Hur gjordes intervjuerna? ... 10
Vilka intervjuades? ... 10
Hur ska intervjusvaren tolkas? ...11
Hur har analysen gått till? ...11
Vad innebär Antonovskys begrepp? ...11
Var kommer barnen in? ...12
Resultatredovisning...13
Del I – Vad sker i det stora hela? ...13
Handslaget – mer av samma sak ...13
Handslaget – föreningar samverkar med skolan ...14
Handslaget – idrott för barn med särskilda behov ...14
Vad sker i det stora hela? En kort summering ...15
Del II – Det första mötet mellan ledarna och barnen ...15
Ett barns första möte med sin ledare ...16
Del III – Ledarna introducerar idrotten ...16
Ett barn introduceras i föreningsidrott ... 18
Del IV – Ledarna organiserar träningen ... 18
Hur organiseras träningen och varför? ... 20
Träning som förberedelse ... 20
Det går ut på att tävla på ett lekfullt sätt ...21
Träning för hälsans skull ... 22
Träning som passar så många som möjligt ... 23
Del V – Ledarnas syn på hur idrottande barn ska vara ... 24
Del VI – Så ska dörrar öppnas – om ledarna får välja ... 25
Avslutande diskussion ...26
Hur agerar ledare i rollen som dörröppnare? ... 26
Beaktar ledarna barns känsla av sammanhang? ... 27
Hur ska resultaten tolkas? ... 28
Känslan av sammanhang – ledarnas eller barnens?... 28
Antonovsky och idrottsrelaterade studier ... 29
Från Handslaget till Idrottslyftet – några ord på vägen ... 29
Inledning
Handslaget handlar ytterst om att öka lokala idrottsföreningars möjligheter att öppna dörrarna för fler. Olika föreningar har i sina ansökningar om att få utökade medel valt skilda strategier för detta (Riksidrottsförbundet, 2004a; 2007). Då idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet i huvudsak är vuxenorganiserad och ledarstyrd, måste ledaren för Handslagsaktiviteter sägas ha en viktig roll, oavsett vilka strategier föreningar har för att locka fler att idrotta. Vanligtvis är det en ledare som står i dörröppningen och tar emot barn och ungdomar när de kommer till idrottsträ-ningen. Ledaren är också den person som presen-terar föreningen och den specifika idrotten. Inte minst är det också han eller hon som bestämmer vad de unga ska göra, vad de ska träna på och vad som ska ske under idrottsaktiviteten. Därutöver är ledare, både medvetet och omedvetet, viktiga förmedlare av uppfattningar, normer och värde-ringar, dels om hur idrott ska bedrivas, dels om vad idrott i grunden handlar om. Studier visar också att över 80 procent av de barn och ungdo-mar som är medlemungdo-mar, tillmäter sina ledare stor betydelse (Ungdomsstyrelsen, 2005). På goda grunder kan idrottsledare därför betecknas som nyckelfigurer i föreningars Handslagssatsningar. Mot den bakgrunden är det angeläget att studera hur ledare agerar i rollen som dörröppnare. På vilket sätt tar de emot nya barn och ungdomar, och hur introduceras de unga till föreningsidrot-ten? Hur organiseras träningen, vilka aktiviteter genomförs och varför? Är det liknande verk-samhet som tidigare som pågår, eller gör ledarna några förändringar i syfte att möta nya målgrup-per? Och vad anser ledarna att idrotten går ut på? Dessa frågor står i förgrunden i den Handslagsut-värdering som nu ska redovisas.
Viljan att delta varierar
Inledningsvis är det värt att notera att idrotts-rörelsens dörrar på intet sätt är stängda för barn och ungdomar idag. Dörrarna måste istället sägas vara särdeles öppna, särskilt för barn i 12-årsål-dern, eftersom andelen medlemmar är högst i den åldern. Tidigare studier visar dock att det är stor variation i barn- och ungdomsgruppen när det gäller medlemskap i idrottsföreningar, och att variationen är relaterad till bland annat kön, boende-ort och social bakgrund (Blomdahl & Elofsson, 2006; Engström, 2004, 2002; Larsson, 2005; Nilsson, 1998). En del unga är mycket fysiskt aktiva och tränar regelbundet i en idrottsföre- ning, andra deltar enbart en kort tid, och
därutö-ver finns det en tredje grupp barn och ungdomar som aldrig ens provar på. Flertalet går alltså in genom idrottsrörelsens dörr, men en del går ut igen relativt snart och några upptäcker aldrig att dörren står öppen eller vill av någon anledning inte gå in genom den. Möjligen framstår den hel-ler inte som lika öppen för alla barn och ungdo-mar.
Anledningen till att idrottsrörelsens dörrar ter sig mer eller mindre öppna har fler orsaker. Föräldrars stöd och engagemang, kompisars val av fritidsintresse och idrottsutbudet på orten är exempel på externa faktorer som kan vara av be-tydelse för barns vilja eller ovilja att delta i idrott (Patriksson, 1987; Riksidrottsförbundet, 2004b). Utgångspunkten för denna studie är att interna faktorer, såsom hur själva idrottsaktiviteten organiseras och genomförs, också är av betydelse för om barn vill vara med. På vilket sätt man blir mottagen när man börjar i en förening, hur intro-duktionen till idrottsgrenen och det sammanhang den ingår i går till samt vilka förväntningar och krav som ställs på deltagaren, är exempel på faktorer som vi anser är av vikt för det fortsatta idrottsengagemanget. Mer precist uttryckt, är vårt antagande att viljan att delta är beroende av i vilken utsträckning idrottsverksamheten ter sig begriplig, hanterbar och meningsfull för barn och ungdomar.
KASAM och viljan att delta
Forskaren Aaron Antonovsky har kunnat kon-statera att de tre nyss nämnda komponenterna (begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet) är betydelsefulla för människors känsla av sam-manhang (KASAM) i tillvaron (Antonovsky, 1991). Genom sina studier har han funnit att de som känner att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull också upplever sig ha en god hälsa. I denna undersökning har vi inspirerats av Antonovskys tänkande. Vår utgångspunkt är att likväl som att känslan av sammanhang påverkar upplevelsen av hälsa, så kan känslan av samman-hang också påverka barns och ungdomars vilja att vara med i en idrottsförenings verksamhet. Huru-vida barn tycker att idrottsdeltagandet är begrip-ligt (de förstår vad det hela går ut på), hanterbart (de kan göra det som krävs) och meningsfullt (de vill vara med), antar vi alltså har betydelse för om de finner sig tillrätta och vill delta (se även Åhs, 2002).
Studiens syfte
Såväl utomidrottsliga som inomidrottsliga faktorer påverkar således barns och ungdomars upplevelser av föreningsidrott. Flera studier ger vid handen att idrottsledare har en viktig roll och att de är betydelsefulla för ungas upplevelse av föreningsidrott (Carlson, 1991; Herrting, 2007; Redelius, 2002; Ungdomsstyrelsen, 2005). Le-darna måste därför sägas inneha nyckelpositioner i arbetet med att öppna idrottsrörelsens dörrar för fler. Syftet med studien är därför att öka kunska-pen om hur ledare agerar i rollen som dörröpp-nare. Annorlunda uttryckt handlar studien om att belysa hur ledare organiserar och genomför Handslagsaktiviteter samt att analysera i vilken mån de beaktar aspekter som begriplighet, han-terbarhet och meningsfullhet i mötet med barnen. Mot bakgrund av denna beskrivning med vid-hängande analys, är syftet även att diskutera och problematisera på vilket sätt ledarnas agerande kan tänkas påverka barns och ungdomars känsla av sammanhang då de deltar i idrottsaktiviteter inom ramen för Handslaget. Trots att ledarna är i fokus för vårt studieintresse är det således barnen och ungdomarna och villkoren för deras idrotts-utövande vi har för ögonen.
Centrala frågor i studien är: Vad gör ledarna? Hur går de till väga? Och varför gör de som de gör när de ska öppna dörrarna för fler inom ramen för Handslaget? Uppmärksamheten är med andra ord riktad mot de didaktiska överväganden ledarna måste göra när de organiserar och ge-nomför idrottsaktiviteter. Att med utgångspunkt i Antonovskys begreppsapparat tolka idrottsle-dares utsagor är, oss veterligen, en analysmodell som inte tidigare använts i liknande forsknings-sammanhang. Ett delsyfte är därför att pröva analysmetodens relevans för studier där idrottsle-dare och barn och ungdomar är i fokus.
Forskning om
idrottsle-dare – några nedslag
Trots att idrottsledare på goda grunder kan anses vara betydelsefulla, kan de inte sägas ha varit föremål för något djupare nationellt forskningsin-tresse. En kortfattad genomgång av den svenska forskningen från den senaste tioårsperioden visar dock att vi har viss kännedom om ett antal aspekter som berör idrottsledare för barn och ungdomar. Inte minst har flera FoU-rapporter
som utgivits av Riksidrottsförbundet bidragit till att kunskapen förbättrats (Riksidrottsförbundet, 2005a, 2006, 2007b). I följande avsnitt görs en kortfattad genomgång av några tidigare studier där idrottsledares agerande på något sätt berörts.
Hur agerar idrottsledare som
ledare?
Enligt Riksidrottsförbundets beräkningar har cirka 600 000 personer uppdrag som idrottsle-dare på ett eller annat sätt (Riksidrottsförbundet, 2002). Hur många av dessa som är ledare för barn och ungdomar och som tränar dem i de-ras idrottsutövande är inte känt. Att teckna en generell och representativ bild av hur alla de 68 specialidrottsförbundens barn- och ungdomsle-dare utövar sitt ledarskap, låter sig inte göras. Därtill är idrottsrörelsens verksamhet alltför omfångsrik, mångfasetterad och komplex. Att frågan om hur ledare agerar i idrottsmiljön inte är särskilt väl utforskad, beror därför inte på att frågan saknar vikt utan på att den är metodolo-giskt svår att besvara. En del studier har emeller-tid genomförts och dessa fogar några bitar till det omfattande pussel som skulle behöva läggas för att öka kunskapen om hur ledare går till väga då de organiserar och genomför idrottsträningar för barn och ungdomar.
I en doktorsavhandling om ledare inom barn och ungdomsidrott var ett syfte att belysa ledarnas syn på ”den goda barnidrotten”, företrädesvis synen på tävling, vikten av att vinna samt ut-slagning kontra idrott på barns villkor (Redelius, 2002). Ledarna i studien representerade idrotter-na basket, fotboll, golf, gymidrotter-nastik, ridsport och simning och deras inställning till olika aspekter av barns idrottsverksamhet varierade. Det gällde inte minst inställningen till om det i grunden var positivt eller negativt för barn att tävla och kon-kurrera. Trots variationen var dock ledargruppen som helhet, med undantag av gymnastikledarna, relativt samstämmiga i många frågor. Ledarna inom basket, fotboll, golf och simning och i viss mån ridsport var alla positivt inställda till tävling. De menade att tävling var viktigt för de ungas personliga utveckling, men betonade även lekens betydelse för barns optimala utveckling. Samtliga ledare var överens om att tränaren hade en mycket betydelsefull roll samt att instruk-tion är en förutsättning för att riktig inlärning ska ske. De värdesatte med andra ord sin egen position högt och betonade sin egen funktion i verksamheten.
I en annan doktorsavhandling studerades rela- tionen mellan pojkfotboll och maskulinitet (Fundberg, 2003). Studien bygger på fältarbete, där ett pojklag följdes under fyra säsonger. Ledarna utgjorde en del av studieobjektet, och Fundberg fann att ledare var de självklara auk-toriteterna som tilldelades värde av både pojk-spelare och föräldrar. Ledarnas roll som viktiga fostrare bekräftar därmed bilden av idrottsrö-relsen som betydelsefull i unga pojkars liv. Den idrottsmiljö ledarna och pojkarna befinner sig kan ses som ett slutet rum. Det visade sig bland annat genom att de värderingar som kom till uttryck i omklädningsrummet och i anslutning till träningar gällande exempelvis homosexuali-tet, kvinnor och invandrare är värderingar som ledarna annars inte säger sig står för.
I en FoU-studie som genomfördes på uppdrag av RF (Riksidrottsförbundet, 2005a) om fenomenet toppning framkom att toppning kunde före-komma, även om ledarna uppgav att det inte var deras intentioner. Det skedde inte bara genom att vissa barn fick mer speltid än andra utan också genom att vissa barn oftare fick spela på mer framträdande platser än andra under matcherna. Huruvida toppning skedde eller ej, fanns det dock delade meningar om mellan ledare och barn. I Ungdomsstyrelsens rapport Unga och före-ningsidrotten instämde en av fyra unga helt eller delvis i att orättfärdig selektion förekommer. Bland pojkar och flickor som utövade lagidrott var upplevelsen av orättfärdig selektion betyd-ligt vanligare än bland individuella idrottare, särskilt vanligt var det bland pojkar som utövade lagidrott och hade en manlig ledare. I rapporten konstateras också att ledarna lade sig vinn om att uppfostra de unga till goda förlorare. Nio av tio ungdomar instämde i att ledarna ofta betonade vikten av att uppträda på ett bra sätt även vid en förlust.
Herrting (2007) konstaterar i en nyligen pu-blicerad avhandling att tävlingslogiken är den förhärskande i barnidrotten, trots att den ska föra en undanskymd roll enligt idrottens egna rekom-mendationer (Riksidrottsförbundet, 2005b). Ledaruppdraget innebär en balansgång mellan att förena tävlandet och det sociala ansvar som ett ledarskap också innebär. För att kunna bemästra situationen krävs både att ledaren kan discipli-nera och kontrollera barnen och att de kan trösta och uppmuntra dem.
I en nyutgiven FoU-rapport undersöktes hur ledarna beskriver sin roll som ”sociala ledare”
och hur de ser på relationen mellan ledarskapets ”idrottsliga” respektive ”sociala” dimension (Riksidrottsförbundet, 2007b). Upplevelsen av gemenskap ansågs som eftersträvansvärd liksom känslan av att man som ledaren gör en allmän-mänsklig och medborgerlig insats. Dessutom innebär ledarskapet att konfronteras med viktiga problem som ibland går utöver själva idrottsutö-vandet.
Således finns ett antal studier där idrottsledare, deras agerande, värderingar eller erfarenheter, varit i fokus. Med undantag för några av de ovan kort berörda studierna finns dock få undersök-ningar som rör ledarnas didaktiska övervägan-den. Hur ledarna bemöter de barn och ungdomar som söker sig till idrottsrörelsen, på vilket sätt träningen bedrivs, vad man tränar och vilka moment som ingår har vi bristande kunskap om, varför denna studie inriktas mot att försöka belysa dessa aspekter.
Några utgångspunkter
En utgångspunkt för studien är att det handlings-utrymme som enskilda ledare har, är beroende av det sociokulturella sammanhang som idrottsleda-ren ingår i. Med detta menar vi, enkelt uttryckt, att ledarna i studien inte enbart agerar ”efter eget huvud”, utan att deras agerande är betingat av att de befinner sig i en situation, i en idrottslig praktik i det här fallet, där det finns uttalade och outtalade regler och förväntningar på hur en idrottsledare ska uppträda. Det kan också beskri-vas såsom:
Mänskliga handlingar är situerade i sociala praktiker. Individen handlar med utgångs-punkt i de egna kunskaperna och erfarenhe-terna och av vad man medvetet eller omedvetet uppfattar att omgivningen kräver, tillåter eller gör möjligt i en viss verksamhet (Säljö, 2000, s. 128).
Viktigt att ha i åtanke då resultaten presenteras är därför att de ledare som ingår i denna studie å ena sidan befinner sig i mer eller mindre unika miljöer, eftersom ingen förening är riktigt den andra lik. Olika idrotter har sin specifika histo-ria och sin tradition, vilket gör att villkoren och förutsättningarna för ledarskapet kan variera beroende på idrott. Å andra sidan, är det värt att uppmärksamma att ledarna i studien också har en hel del gemensamt. De är ledare för barn och ungdomar, de verkar på mer eller mindre
ideell basis och de har ett yrkesarbete vid sidan av ledaruppdraget – men framför allt har de alla en mycket speciell uppgift – deras förening har fått medel för att öppna dörrarna för fler. Ledar-nas uppdrag är därmed i grunden likartat – att rekrytera nya barn och ungdomar. I de flesta fall är detta dock inte deras enda uppdrag, vilken är en annan av studiens utgångspunkter.
Ledarnas dubbla uppdrag
Forskaren Tomas Peterson menar att ledare inom idrottens barn och ungdomsverksamhet har två övergripande uppdrag, dels föreningsfostran vilket är det uppdrag som kommer från samhäl-let, dels tävlingsfostran vilket är idrottens eget uppdrag (Peterson, 2007a,b). Det förra hand-lar om att utveckla demokratiska tanke- och handlingsformer och att ge barn och ungdomar möjligheter att idrotta och att vara delaktig i och ta ansvar för sin egen idrottsutövning. Det är här som Handslagssatsningen kommer in. I uppdraget ingår att ta hand om dem som vill vara med och om att låta var och en utvecklas på sina premis-ser. Ytterst är det detta uppdrag som motiverar samhällets stöd till idrottsrörelsen (Peterson, 2007a,b). Tävlingsfostran innebär att lära barnen och ungdomarna att handskas med vinster och förluster, medtävlare och motståndare samt att förbereda dem för att kunna prestera så bra som möjligt i ett idrottsligt tävlingssammanhang. Idrottsverksamhet för barn och ungdomar präglas således av delvis motstridiga mål. Att vara ledare innebär ofta att balansera mellan att tillgodose samhällets mål och idrottens mål (Herrting, 2007, Riksidrottsförbundet, 2007b). Dessa motstridig-heter och de svårigmotstridig-heter ledare har att hantera genom sina dubbla roller diskuteras sällan och de tydliggörs heller inte i Riksidrottsförbundets policydokument Idrotten vill. De dilemman som ledare kan ställas inför när han eller hon försöker kombinera sina olika uppdrag, anser vi utgör en del av idrottsledarskapets villkor.
Studiens genomförande
Ambitionen i studien är att få inblick i hur Handslagsaktiviteter organiseras och genomförs; från det att ledare möter barnen första gången till dess att träningen är igång. Att observera ledarnas agerande under träningar och övriga Handslagssamlingar skulle därmed kunna vara en användbar metod. Metoden är dock mycket re-surskrävande och då vi inte enbart var
intressera-de av att besvara frågorna vad (vilka aktiviteter) och hur (på vilket sätt aktiviteterna genomför-des) utan också av frågan varför (hur motiverar ledarna de överväganden som är förknippade med vad- och hurfrågorna), valde vi att använda oss av intervjuer för att samla in data.
Hur gjordes intervjuerna?
Först genomfördes tre pilotintervjuer för att pröva frågornas karaktär och utformning. En av pilotintervjuerna kom att bli särskilt viktig. Att så var fallet, beror på att respondenten i fråga på ett mycket medvetet sätt kunde berätta om och sätta ord på många av de överväganden som är förknippade med att organisera och genomföra idrottsverksamhet för barn och ungdomar. Däri-genom tydliggjorde hon att det är möjligt att ver-balisera sådant som ofta ges benämningen ’tyst kunskap’ (Carlgren & Marton 2000; Liedman, 2001). I den bemärkelsen, att reflektion över den egna praktiken går att kommunicera, har pilotin-tervjun haft speciell betydelse.
Intervjuerna var semi-strukturerade till sin ka-raktär, vilket innebär att vissa frågor och fråge-områden var bestämda på förhand (se bilaga), medan andra tillkom under intervjuns gång. Därigenom var det också möjligt att fördjupa och följa upp olika frågor för att få så uttöm-mande svar som möjligt, vilket ger en mer öppen och dynamisk forskningsprocess än då frågorna formuleras på förhand, vilket är fallet vid en enkätstudie.
Vilka intervjuades?
Studien baseras på intervjuer med 20 idrotts-ledare: tolv män och åtta kvinnor. Ledarna var verksamma inom fyra idrotter; två lagidrotter (basket och fotboll) samt två individuella idrot-ter (friidrott och gymnastik). Inom varje idrott intervjuades fem ledare. Sammantaget är 17 olika föreningar representerade (i tre föreningar inter-vjuades två olika ledare). Ledarna är mellan 17 och 47 år och deras ledarerfarenhet sträcker sig från två år till 27 år. Samtliga ledare hade börjat som ledare innan deras förening erhöll Hand-slagsmedel. Det är således ingen ledare i studien som rekryterats efter det att Handslagsmedlen tillkom. Alla har vid något tillfälle gått någon form av utbildning i SISU idrottsutbildarnas regi eller via sitt specialidrottsförbundet. Deras civila utbildning spänner från gymnasium, två ledare var fortfarande studerande, till högskole- eller universitetsutbildning, vilket sex av ledarna hade.
När det gäller geografisk spridning har närhets-principen tillämpats varför endast föreningar i Storstockholm är representerade. Urvalet av före-ningar gjordes med hjälp av den databas som RF har upprättat, där det framgår vilka föreningar som erhållit medel för målområdet Öppna dörrar för fler. För att få tillgång till själva ansökning-arna kontaktades specialförbunden, och utifrån ansökningarnas innehåll gjordes sedan ett urval av 20 föreningar. Den person som föreningarna angivit som ansvarig för ansökan kontaktades via e-post eller telefon, varvid personen i fråga i sin tur hjälpte till att slussa oss vidare till den ledare som hade haft hand om själva Handslagsaktivi-teten. Alla som kontaktades samtyckte till att bli intervjuade. Intervjuerna genomfördes av förfat-tarna och tog cirka en timme. Alla intervjuer spelades in på band och transkriberades ord för ord. De utskrivna intervjuerna skickades sedan till den intervjuade ledaren, för att ge henne eller honom möjlighet att komplettera eller stryka i texten. Ingen ledare hade något att invända mot utskriften utan samtliga gav sitt godkännande till att den användes för bearbetning och analys. Alla intervjuer har avidentifierats.
Hur ska intervjusvaren tolkas?
Syftet med en kvalitativ intervju brukar formu-leras i termer av att det handlar om att försöka förstå världen så som den framställs av den inter-vjuade (Kvale, 1997). Frågan är vilken värld vi talar om. Den metod som används och de frågor som ställs väcker teoretiska funderingar om hur en viss sorts verklighet beskrivs, då någon (fors-karen) ber någon annan (idrottsledaren) beskriva en verksamhet (idrott för barn och ungdomar) i termer av vad, hur och varför. Vi tror inte att det är möjligt att få en bild av hur det ”verkligen går till”. Däremot tror vi, mot bakgrund av vad ledarna väljer att framhålla vid intervjun, att det går att föreställa sig vad den verksamhet som tonar fram kan innebära för de barn som vistas där. Vid ett intervjutillfälle blir det tydligt att vissa frågor är möjliga att ställa och att vissa svar är möjliga att ge – och att forskaren och respon-denten samverkar i denna process. Vi ser därför inte språket som en passiv avspegling av en viss verklighet, utan i hög grad som aktiv skapare genom att språket perspektiverar verkligheten så att den framställs i ett speciellt ljus, vilket är värt att ha i åtanke då resultaten presenteras.
En utgångspunkt som tidigare berörts är att samtliga idrottsledare som ingår i studien
befin-ner sig i ett mer eller mindre unikt sammanhang och att sammanhanget kommer att påverka deras agerande. I enlighet med den ansatsen har vi strävat efter att få en så god förståelse som möjligt av enskilda ledares specifika situation. Patton pekar på vikten av att se särarten i varje specifik situation, i det här fallet enskilda ledares föreningssammanhang, för att förstå helheten. Han skriver:
To understand these differences a holistic evaluation picture of each local site may be needed – a picture that captures each site in its own term, not just in the limited terms of the national program which spawned it. Such a picture is important to capture the uni-que diversities and contrasts that mark local programs and to understand how and why programs deviate from initial plans and expec-tations (Patton, 1987, s. 28).
Patton konstaterar att det är nödvändigt att för-söka fånga de unika drag som kan finnas i den lokala kontexten för att förstå varför det som var tanken från början med ett projekt, kanske inte blir utfallet i slutändan.
De problem vi har stött på under datainsamlingen har främst varit att nå ledare som verkligen möter barn och ungdomar. Då vi kontaktade förening-arna var det inte sällan som den vi talade med, föreningskonsultenten eller huvudtränaren, själv önskade bli intervjuad. Efter att ha förklarat vårt syfte med studien, slussades vi dock vidare till rätt ledare.
Hur har analysen gått till?
Intervjuerna har lästs igenom i sin helhet av flera personer och centrala teman har noterats. Däref-ter har inDäref-tervjupersonernas uttalanden förts sam-man och formulerats mer koncist i löpande text och ibland även åskådliggjorts med hjälp av citat. Likheter och skillnader eller motsägelser i inter-vjuerna har sammanförts till teman/kategorier utifrån studiens frågeställningar. Bearbetningen har skett i flera steg. Den första bearbetningen skedde vid transkriberingen då talspråket över-gick till skriftspråk. Talspråket återgavs till en början ordagrant, inkluderande repetitioner och noteringar för pauser. I rapportens slutgiltiga form har citaten dock redigerats för att underlätta läsbarheten, utan att det meningsbärande i citatet gått förlorat.
Vad innebär Antonovskys
begrepp?
Antonovskys salutogena synsätt har fått stort ge-nomslag både nationellt och internationellt. I Sve-rige har hans teorier berörts eller använts av flera (se t.ex Fallby et al, 2006; Gerrevall et al, 2006; Hansson & Cedeblad, 2004 och Quennerstedt, 2006), även om synsättet också har ifrågasatts (Kumlin, 1998). I denna studie har vi inspirerats av hans slutsatser och idéer när det gäller vårt grundläggande antagande – att känslan av sam-manhang är viktig för att barn och ungdomar ska vilja delta i föreningsidrott. Att vi ’inspirerats’ av Antonovsky innebär att vi har tagit oss friheten att anpassa användningen av hans begrepp till det sammanhang som studien ingår i, även om vi utgår från en ursprunglig definition av hans begrepp. Nedan följer en kortare redovisning av hur innebörden i dessa begrepp kan tolkas. Begriplighet innebär en upplevelse av att tillva-ron, den inre såväl som den yttre, ter sig konkret, gripbar och strukturerad istället för slumpmässig och oförklarlig. Det är genom erfarenheter som upplevs som sammanhängande och strukturerade som begripligheten formas. I en sådan tillvaro kan även ett misslyckande bli en bra och beri-kande erfarenhet, eftersom både positiva och negativa försök bidrar till en djupare förståelse av hur såväl jag själv som min omgivning fun- gerar. Antonovsky framhåller vikten av att kunna förutse händelser och att kunna göra relevanta bedömningar som värdefull för känslan av sam-manhang (Antonovsky, 1991). Ord som associe-rar till begriplighet är förståelse, information, struktur, regler och tydlighet (se även Hagström, Redemo & Larsson, 2000).
Vårt analytiska intresse kretsar kring frågan om, och i så fall på vilket sätt ledare agerar för att göra idrotten begriplig för barn och ungdomar. I vilken utsträckning förklaras vad som ska hända, hur aktiviteten eller övningen ska gå till och varför den ska ske på ett visst sätt. Begreppet begriplighet knyts främst till frågorna vad och varför och används för att analysera hur ledarna reflekterar runt de överväganden som görs när det gäller övningsval och träningens organisationen. Det handlar inte bara om de val som rör enskilda träningstillfällen utan också de val som rör pla-nering och mål på längre sikt.
Hanterbarhet innebär att man upplever sig ha re-surser att möta de krav och utmaningar som ställs i den situation man befinner sig i. Resurserna, eller tillgångarna som de också kan benämnas,
kan vara av materiellt slag, exempelvis i form av fysiska redskap eller rätt utrustning. De kan även bestå av mer immateriella tillgångar, såsom sociala relationer, passande kunskaper i form av motoriska färdigheter eller kognitiva förmågor. En god känsla av hanterbarhet formas genom att det är en balans mellan de krav som ställs och de resurser som individen har tillgång till.
Ord som associeras till hanterbarhet är resur-ser, kunskap, förmåga, tillit, trygghet, kontroll, samt framtidstro (se även Hagstöm m.fl. 2000). Hanterbarhet används som analysredskap för att belysa om och i så fall på vilket sätt ledare försöker anpassa aktiviteterna efter de ungas olika förutsättningar så att de klarar av dem på ett optimalt sätt. Viktiga frågor är hur ledare or-ganiserar träningen för att de unga ska känna att de kan bemästra övningar, är trygga med uppgif-ten och med gruppen och upplever att de har viss kontroll över situationen. Anpassas träningen så att den blir hanterbar utifrån de resurser, redskap och utrustning barnen har tillgång till? Begrep-pet hanterbarhet knyts framför allt till frågan hur. Svaret på den frågan är delvis beroende av diverse ramfaktorer såsom tillgången på lokaler, planer och material, men den handlar också om huruvida de unga ges utmaningar som är anpas-sade till den nivån de befinner sig på.1
Meningsfullhet – av Antonovsky också kallad motivationskomponenten och i den bemärkelsen den viktigaste – är det tredje begrepp som utgör känslan av sammanhang (Antonovsky, 1991). Innebörden av begreppet handlar om att känna en positiv förväntan på livet, ha en framtidstro och att de situationer man ställs inför känns utma-nande, intressanta och värda ett känslomässigt engagemang. Antonovsky betonar att känsla av sammanhang inte främst handlar om kognitiva aspekter utan snarare om upplevelsen av att vara delaktig och engagerad. Ord som förknippas med meningsfullhet är gemenskap, delaktighet, engagemang, lust och glädje, intresse, motivation och framtidstro (se även Hagström, m.fl. 2000.) I studien handlar det exempelvis om på vilket sätt ledaren försöker göra idrotten lustfylld och spännande, samt hur ledaren går till väga för att möta de olika behov som finns och som kan göra att det som ter sig meningsfullt för ett barn inte alls gör det för ett annat. Viktiga frågor är vad le-darna anser att verksamheten går ut på samt om, och i så fall på vilket sätt, de unga görs delaktiga i verksamheten.
1 Begreppet ramfaktor myntades av Ulf P Lundgren (1979), och innebär de bakomliggande faktorer som påverkar undervisningen i skolan, t.ex. elevers bakgrund, klasstorlek, skolans resurser i form av lokaler, etc.
Var kommer barnen in?
Även om fokus riktas mot ledarna – de utgör stu-dieobjektet – är det villkoren och förutsättningar-na för barns och ungdomars idrottsutövande som vi är intresserade av att försöka belysa – det utgör studiens kunskapsobjekt. För att i möjligaste mån få en uppfattning om hur den verksamhet ledarna beskriver kan upplevas, försöker vi i analysen av ledarnas utsagor föreställa oss hur idrotten ter sig för en ung nybörjare. Det finns en skillnad mel-lan att ha ett barns perspektiv (skrivet med två ord) och att inte ett barnperspektiv (skrivet med ett ord). Halldén menar:
Barnperspektiv skrivet med ett ord sätter fokus på ett perspektiv som innebär att tillvarata barns villkor och verka för barns bästa […]. Sett som två ord blir det istället att anlägga ett perspektiv eller fånga en kultur som är barnets. Barnperspektivet innebär då att uppmärksamma hur konsekvenserna ser ut för olika politiska beslut eller vilka erfarenheter som ryms i de olika positioner som barn tillåts inta i ett bestämt samhälle. För detta behövs inte med nödvändighet information från bar-nen själva. Barns perspektiv innebär emeller-tid att barn själva har lämnat sitt bidrag. (Halldén, 2003, s. 14).
Vi har inte frågat barnen direkt om deras upp-levelse av Handslaget och således är det, i linje med ovanstående resonemang, inte ett barns perspektiv vi ger uttryck för. Däremot gör vi ett försök att inta ett barnperspektiv i så motto att vi problematiserar och diskuterar hur konsekven-serna av övningsval och organisationsformer kan te sig för ett idrottande barn.
På en övergripande nivå grundar sig perspektivet i Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (www.un.org, se även David, 2005). Konventionen utgår från fyra grundläggande principer och det är främst två av dessa, ”hän-syn till barnens bästa i allt beslutsfattande” samt ”rätten till delaktighet och medinflytande”, som kan sägas ha bäring på denna studie. På en mer basal nivå handlar emellertid vår tolkning av ett barnperspektiv om att vi sätter barnet och inte idrotten i centrum. Vi försöker med andra ord fundera över och problematiserar vad ledarnas utsagor om verksamheten kan tänkas innebära för ett barn. I analysen använder vi oss av ett fik-tivt barn som vi för enkelhetens skull benämner Kim. Kim är av obestämt kön och av obestämd ålder. Hans eller hennes förutsättningar att delta kan variera men mestadels får Kim personifiera
ett barn som just är i färd med att träda in genom idrottsrörelsens dörrar för första gången.
Resultatredovisning
Här följer nu resultatredovisningen. I det första avsnittet ges en övergripande beskrivning av hur de föreningar som ingår i studien har valt att organisera Handslagsaktiviteterna. Syftet är här främst att sätta in de intervjuade ledarna i ett sammanhang för att öka förståelsen för deras handlande. I avsnitt två och tre redovisas hur le-darna tar emot barnen vid det första tillfället och på vilket sätt de introducerar den specifika idrot-ten för barnen. I det fjärde avsnittet belyses hur träningen organiseras, samt vad träningen ytterst går ut på och syftar till. I det femte riktas fokus mot hur idrottande barn ska vara och i det sjätte och sista avsnittet, slutligen, ges en kort beskriv-ning av vad ledarna själva tror behöver göras för att dörrarna ska öppnas fler barn och ungdomar. Redovisningen utgår från de didaktiska fråge-ställningarna: Vad gör ledarna? Hur går de till väga? Och varför gör de som de gör när de ska öppna idrottsrörelsens dörrar? Frågorna är dock inte alltid möjliga att helt hålla isär. Vad ledarna gör, går ofta in i frågan hur och på vilket sätt de genomför aktiviteten. Med frågan ’vad de gör’ menar vi vilka aktiviteter eller övningar som de väljer att använda vid träningarna och med frå-gan ’hur’ avser vi på vilket sätt aktiviteterna sker (lekfullt, tävlingsinriktat, gruppvis, enskilt, etc.). Frågan ’varför’ svarar mot hur ledarna motiverar sina val.
Del I – Vad sker i det stora
hela?
Mot bakgrund av RF:s rapportering framgår att alla de tusentals föreningar som erhållit Hand-slagsmedel har valt att organisera verksamheten på en mängd olika sätt (Riksidrottsförbundet, 2004a, 2007a). Här följer en beskriver av hur Handslagsaktiviteter organiseras på en övergri-pande nivå i de föreningar som ledarna i studien representerar. Frågan är om det är samma verk-samhet som tidigare eller om föreningarna har förändrat något i syfte att nå fler nya barn eller ungdomar.
Handslaget – mer av samma sak
En övergripande inriktning som framträder är att träningsgrupperna organiseras på samma sätt som de brukar. Handslagsmedlen har möjliggjort att fler grupper startas eller att vissa omgruppe-ringar gjorts för att ta emot nya barn. Exempelvis beskrev en ledare att de barn som ville träna mer bildade en ny grupp, och på så sätt frigjor-des utrymme i en annan grupp för att kunna ta emot fler nya. Hur verksamheten organiseras och genomförs i stort har inte förändrats i och med Handslaget. Ledarna beskriver att grupper startats så som de gjort tidigare år, i de här fallen i form av fotbolls-, basket- eller friidrottsskolor eller som barngymnastikgrupper. Aktiviteterna är ofta riktade mot barn i de lägre skolåldrarna. Barnen är i regel nybörjare och har inte tidigare prövat idrottsaktiviteterna.
En förening framstår som ovanlig i samman-hanget. Redan då förening startade för ett antal år sedan tog man medvetet avstånd från tävlings-verksamhet. Några tävlingar förekommer inte inom föreningen och inte heller arrangeras något tävlingsutbyte med andra. Föreningen har inte något lag och ingår inte i ett seriesystem. Istäl-let är fysisk aktivitet och rörelseglädje de ledord som står i centrum och som utgör föreningens målsättning. Ett krav är att alla ledare ska vara utbildade idrottslärare eller vara lärarstuderande med inriktning mot idrott och hälsa. De barn som deltar i denna förening möter en Handslagsverk-samhet där träningen inte är inriktad mot en spe-cifik idrott, utan mot fysisk aktivitet i allmänhet. Om deltagarna vill tävla får de söka sig någon annanstans. Att verksamheten utformas på detta sätt, är dock inget som har ändrats i och med att föreningen fått Handslagsmedel.
I de fall där Handslaget organiseras i linje med föreningens ordinarie verksamhet, har således inga särskilda förändringar eller anpassningar av aktiviteterna gjorts. Handslaget har bidragit till att föreningar kunnat utöka verksamheten, men den sker med samma förtecken genom att man gör mer av samma sak.
Handslaget – föreningar
samver-kar med skolan
En annan övergripande inriktning som framträ-der är att föreningar genom Handslaget samarbe-tar mer med skola och fritidsverksamhet. Främst sker samarbetet i form av att en ledare från föreningen håller i en idrottsaktivitet under
skol-dagen eller inom ramen för fritidsverksamheten efter skolans slut, vilket framför allt gäller för barn i de lägre skolåldrarna. Ibland byts ordinarie lektioner ut mot Handslagsaktiviteter och då är det obligatoriskt för eleverna att delta. I övriga fall är verksamheten frivillig. Aktiviteterna kan antingen vara idrottsspecifika, och bestå av ett träningspass eller av en introduktion till en viss idrott. De kan även organiseras som all-akti-vitets-dagar då flera olika idrotter presenteras. Ibland träffar ledarna samma barn vid en serie av tillfällen och i andra fall kommer ledarna till en skola vid ett enstaka tillfälle.
Genom Handslaget har föreningar fått ökade möjligheter att samverka med skolan. De utnytt-jar främst denna möjlighet för att låta eleverna prova på en viss idrott vid ett eller ibland flera tillfällen samt för att informera om föreningens verksamhet. Att skolan används som rekryte-ringsbas för idrottsföreningar genom att infor-mation om aktiviteter ges på anslagstavlor, via e-post eller läggs ut på skolans hemsida är inget nytt fenomen. Att det också sker muntligt genom att en ledare kommer till skolan och berättar om och ger eleverna tillfälle att pröva en idrott, är dock något som ledarna menar har blivit vanli-gare efter Handslagets tillkomst.
Handslaget – idrott för barn med
särskilda behov
En tredje övergripande inriktning som framträder vid ledarintervjuerna, är att verksamheten riktas mot en speciell och uttalad målgrupp, i detta fall överviktiga barn. Den verksamhet som sker genom Handslaget är därmed annorlunda än den föreningen annars ägnar sig åt. Samarbetar sker här mellan föreningen, skolhälsovården, kommu-nens hälsoplanerare och andra idrottsförningar. Tillsammans genomför de riktad verksamhet för barn upp till tolv år. Barnen har kommit dit för att de har bedömts som överviktiga av skolhäl-sovården eller för att deras föräldrar anser att de ska delta. Samarbetsprojektet består av kostråd-givning och fysisk aktivitet genom dels simning, dels den verksamhet som sker i en gymnastik-förenings regi. Organisationen av träningen sker inte på samma sätt som i de ordinarie tränings-grupperna i gymnastik utan det hela syftar till att barnen ska röra sig så mycket som möjligt för att gå ner i vikt. Tanken är inte att de överviktiga barnen ska delta i några tävlingar eller uppvis-ningar.
Genom Handslaget har en förening med andra ord valt att göra en annorlunda verksamhet än den de annars bedriver, i hopp om att nå ut till nya grupper och de samarbetar därigenom också med nya partners.
Vad sker i det stora hela? En kort
summering
I föreliggande studie har de 17 föreningarna, att döma av ledarnas beskrivningar, valt att rikta in sina Handslagsaktiviteter mot främst tre övergripande nivåer: att försöka nå fler genom att göra mer av samma sak, att samarbeta med skolan och därigenom locka nya barn att börja, eller att forma verksamheten så att den anpas-sas till barn med så kallade särskilda behov. De två förstnämnda inriktningarna dominerade. Vi kan därför konstatera att den kontext, det sammanhang, som ledarna verkar inom delvis skiljer sig åt. Merparten leder dock samma typ av aktiviteter och liknande grupper av barn som tidigare. Några ledare har tagit steget in i skolans värld och presenterar sina idrotter under några få tillfällen då många nya barn är samlade. Ett par ledare, slutligen, möter en helt ny grupp barn där syftet är ett annat än då de leder sina ordinarie grupper.
Nu riktas fokus istället mot de enskilda ledarnas agerande. När ledarna är igång på den vanliga träningen, i skolan eller som ledare för övervikti-ga barn, hur agerar de då i olika situationer? Och hur tar de emot nya barn?
Del II – Det första mötet
mellan ledarna och barnen
En intervjufråga löd: ”Tänk dig att du startar en ny grupp inom Handslagets regi, hur går du då till väga vid det första tillfället?” Några ledare berättade att de började med att presentera sig för barnen och att de försökte lära känna grup-pen. Andra gick direkt in på att beskriva vilka aktiviteter de startar med. Att de också gör någon form av presentation framkom först vid en direkt fråga. En del ledare poängterade att det är viktigt att barnen får berätta något om sig själva och att alla lär sig namnen på varandra. De menade att det skapar trygghet och gemenskap i gruppen. Att varje barn blir personligt uppmärksammat betonades av några men inte av alla. En ledare ut-trycker det på följande sätt:Jag vill verkligen lära mig alla namnen. Varför då?
För att jag vill det, det verkar opersonligt an-nars, alltså det är ju … jag vill vara lite mer personlig. Jag vill att de också ska känna att jag vet vilka dom är, att jag ser dom. Ja så att de helt enkelt inte är osynliga.
(Man 20 år)
Hur betydelsefullt ledarna anser det är att pre-sentera sig för barnen och att låta barnen berätta vilka de är varierade. En ledare beskriver sitt första möte med barnen på följande sätt:
Ja, det börjar ju med att jag presenterar mig, vem jag är, vad jag kanske har för meriter och så vidare … vad jag pysslar med nu … inom fotbollen framförallt. Alltså… jag går aldrig in på det där att jag har två barn och att jag är si och så. Mera hur gammal man är och vilka fot-bollsmeriter man har … eftersom det ändå är riktat mot speciellt fotboll. […] Sen gäller det att man kommer igång … jag har 45 minuter … då presenterar ju inte barnen sig… utan jag berättar vem jag är och sen så går man igång. (Man 38 år)
Vad man som ledare väljer att framhålla vid pre-sentationen kan också variera. Ledaren i citatet ovan, till exempel, riktar in sig på att berätta om sina meriter framför sin familjesituation. Att inte barnen ges tillfälle att presentera sig motiverar han med att det är ont om tid. Andra ledare sa detsamma och prioriterade att sätta igång själva idrottsaktiviteten så fort som möjligt. Det gällde framför allt dem som bara träffade barnen vid några få tillfällen.
Några ledare trodde inte att alla barn är modiga nog för att våga presentera sig och undviker där-för en allmän presentation:
Barnen presenterar sig aldrig vid de tillfäl-lena?
Nej, inte vid de tillfällena. Jag har själv känt så som ny, eller när man var liten och ny i sådana här stora grupper, att det var pinsamt att ställa sig upp eller vifta med armarna: ”Hej här är jag” och presentera sig själv.
(Man 20 år)
Andra ledare berättade om hur de försöker sätta sig in i barnens situation och att de medvetet avdramatiserade det första mötet:
Vad gör du då vid det allra första tillfället? Vad jag gör? Jo, först och främst så går man
ju ner på barnets nivå, jag står ju aldrig upp som vuxen ... utan jag brukar sätta mig i en ring med dom, och sitta ner och pratar. Och så berättar jag lite vem jag är, så brukar jag skoja till det lite med att säga, ”Jag är jättenervös. Här är ni ju tjugo nya barn och för mig är det jättepirrigt i magen”. Och dom bara:
”Jahaaa!”... och då ser man genast att det är några som slappnar av. För dom tycker att, ”oooh fröken är också pirrig”, och så brukar jag fråga: ”Ja hur känner ni det, tycker ni att det är pirrigt i magen?” Och då börjar alltid en: ”Åh jo jag...” och sen börjar allihop, så till slut har alla talat om att de tycker att det är jät-tepirrigt. (Kvinna 38 år)
Som synes är det en stor variation mellan ledar-na, både när det gäller hur en eventuell presenta-tion sker och i vilken utsträckning de tycker att den behövs och varför.
Ett barns första möte med sin
ledare
Hur kan det då vara för ett barn som kommer till en Handslagsaktivitet första gången? Vi ska nu försöka åskådliggöra det genom att föra in Kim i resonemanget. Hur Kim kan tänkas uppleva mötet med en idrottsledare, är förstås beroende av vad Kim har varit med om tidigare i idrotts-väg och hur Kim är som person. Om Kim är en van utövare och har erfarenheter av olika före-ningar, spelar det kanske mindre roll hur ledaren tar emot Kim vid det första tillfället. Om Kim däremot aldrig har varit med i en idrottsförening tidigare och känner sig osäker på vad som väntar, underlättar det säkert att ledaren, som i citatet ovan, berättar att hon också tycker att det är spännande, pirrigt och nervöst. Situationen blir därmed mer hanterbar för Kim som förstår att det är helt i sin ordning att vara nervös och att Kim inte är ensam om att känna det så.
Det är också troligt att Kim kommer att bli uppmärksammad och själv få presentera sig, åtminstone genom att säga sitt namn. Oavsett om Kim är nybörjare eller ett mer föreningsvant barn skapar det säkerligen trygghet och gör att det hela känns mer hanterbart. Om Kim tycker att det känns viktigt att veta vem ledaren och de andra i gruppen är för att känna sig trygg, kan upplevel-sen av hanterbarhet variera. Om det är i skol-situationen Kim möter en ny ledare, är tiden mer begränsad. En del ledare verkar då välja bort den del som handlar om att lära känna barnen eller att barnen ska lära känna ledaren. För Kims del
innebär det sannolikt att Kim inte presenterar sig utan blir ganska osynlig. Då tiden är knapp, står själva idrotten i fokus och Kims upplevelse av hanterbarhet verkar inte alltid vara i fokus för le-daren. Istället handlar det om att under begränsad tid göra reklam för en speciell idrott. Om Kim får veta något om ledaren kan det som i citatet ovan, handla om ledarens meriter och erfarenhet av den idrott som presenteras. Därigenom kommer Kim att förstå att det är viktigt att vara duktig och pre-stera väl. Begripligheten för Kim blir att idrotten och idrottsliga meriter är i fokus.
Sammanfattningsvis kan konstateras att om det över huvud taget skedde någon presentation vid det första tillfället och hur denna gick till varie-rade enligt ledarnas beskrivningar. En tolkning är att det är så självklart att man presenterar sig att några ledare inte ens fann det nödvändigt att nämna. En annan tolkning är att vissa ledare helt enkelt inte lägger så stor vikt vid just den formen av introduktion. Variationen kan delvis också förklaras av yttre faktorer, så som hur mycket tid som finns till förfogande eller om ledaren kom-mer att möta gruppen vid några få tillfällen eller kontinuerligt framöver. Kims första möte med sin ledare präglas dels av det sammanhang som Handslagsverksamheten ingår i, dels av i vilken mån enskilda ledare lägger sig vinn om att göra idrottsverksamheten begriplig och hanterbar för barnen.
Del III – Ledarna introducerar
idrotten
Följande avsnitt handlar om på vilket sätt ledarna introducerar själva idrotten för barnen. Vad ansåg de värt att informera om och vad kunde uteläm-nas? En del ledare beskrev att de började med att ställa frågor till barnen. Exempelvis, som i citatet nedan, genom att ledaren först presenterade föreningen och därefter frågade om barnen kände till några välbekanta idrottsprofiler i den aktuella sporten:
Så vi samlar dom, i mittcirkeln oftast, och så presenterar vi oss, vilka vi är och vad vi gör. Vi presenterar verksamheten, och berättar hur stor föreningen är och lite så där. Och så brukar vi ibland också fråga om dom känner till någon känd basketspelare… och det brukar vara ganska tomt, och sen så frågar vi om de vet några fotbollsspelare. Då kan dom nästan alla.
I intervjun tillfrågades ledarna om det var något särskilt som var viktigt att veta om idrotten eller något barn måste kunna, för att delta i aktivi-teten. Samtliga ledare svarade då först, att det var det inte. Möjligen kunde de säga: ”Ja, man ska kunna gå” eller ”Ja, man måste ha skor på sig”. En ledare i friidrott betonade dock att det var viktigt att barnen visste att det var friidrott och inget annat de hade börjat med. Varför det var så viktigt framkom när han berättade att den vanligaste frågan från barnen var: ”Kommer vi att spela fotboll?” Uppenbarligen var många barn av den föreställningen att friidrott betyder ’fri idrott’, i bemärkelsen ’fritt vald idrott’. Då samme ledare ombads berätta vilka övningar han startade med, berättade han att han brukade låta barnen värma upp genom att spela ’killerball’. I övrigt verkade inte ledarna anse att det inled-ningsvis var så mycket man behövde kunna eller känna till. Oftast gjordes ingen särskild introduk-tion, utan träningen sattes igång tämligen om-gående. De kunde dock beskriva tillfällen under träningen, då det blev tydligt att det finns en hel del som barnen ändå måste veta för att kunna utföra det som krävs. En ledare beskrev följande situation som inträffade under en fotbollsträning: Och så var det två tjejer, alltså grundinstruk-tionen är ju då att stödbenet är vårat kikarsik-te. Alltså, dit tårna pekar dit kommer bollen att komma ... oftast. Och sen att man spelar med bredsidan, alltså man ställer foten bred och så vidare. Den instruktionen hade jag inte första gången. Utan jag berättade att vi hade kikar-sikte och så ska vi passa bredsidor till varan-dra. Det var två tjejer som inte kom igång och jag gick till den ena tjejen och frågade: ”Var-för passar ni inte? ” ”Vad är bredsida?” säger hon då. Hon hade inte en aning. För jag visade inte först ... jag tänkte att det är ju så solklart. (Man, 38 år)
Vid ett annat tillfälle berättade en ledare om fotboll som en enkel sport:
Men fotboll är väldigt enkelt, det gör man på gatan, det spelar man överallt så det har dom sett.
(Man 29 år)
Strax efter att han sagt så, redogör han för en si-tuation som uppstod då ett barn gjorde något som gick stick i stäv med fotbollens regler:
Det är en annan pojke som är lite äldre. Han tar bollen med händerna, springer till målet
och kastar in den och börjar jubla. Då blir det helt tyst i hallen. Och han blir också lite stum och undrar… det roliga var att han tog bollen och kastade i det egna målet.
(Man 29 år)
Citatet kan exemplifiera att det som ter sig fullkomligt självklart för en ledare som ingår i en specifik idrottspraktik, inte alltid gör det för ett barn som just börjat i nämnda praktik. En del ledare beskrev också att de introducerade barnen till verksamheten genom att berätta om vilka reg-ler som gälreg-ler; att man ska vara tyst när ledaren pratar, att man bara får ha ”drickpaus” när leda-ren säger till, var toan finns och eller hur länge träningen ska hålla på. Reglerna handlade dock sällan om hur själva idrottsträningen skulle gå till. Träningen startade vanligtvis utan att några direkta direktiv gavs. Inte sällan startade det hela med en uppvärmning då barnen fick springa, med eller utan boll beroende på idrott, eller genom att de fick göra någon form av lek. Hur idrotten går till i stora drag eller vad den går ut på, verkade ledarna inte säga något om särskilt ofta. Ledare beskrev tillfällen då de försökte informera om vad som skulle hända, men det var inte så lätt för barnen att förstå:
Jag förklarade kort om föreningen, hur stor den är, vad vi gör, kort så. Man kan säga att många var väldigt okunniga. Jag pratade på men de förstod inte så mycket av det jag sa. Dom förstår inte hur en förening fungerar. Jag sa, ”det ska bli föräldramöten, ni ska åka på turnering, det ska vara matsäck, vi ska åka på en match och då behövs det bilar”. Men när jag var klar, så förstod jag att det här… nej, jag pratar för mig själv.
Ja ok…
Och barnen, de sa ju bara … ”När ska vi spela?”
(Man 29 år)
Av ovanstående citat framgår att ledaren själv inser att information är svår att ta till sig för deltagarna. En annan ledare ser till att informera föräldrarna om hur planeringen av träningen kommer att se ut under terminen. Hon säger: Sen brukar jag berätta vad vi har tänkt att vi ska göra för någonting. Jag har ju alltid förberett det hela och skickat planeringen till föräldrar innan. Så jag har färdiga planeringar när jag får en grupp. Föräldrarna får informa-tion om: vad min grupp kommer att vara, vilka mina mål är med gruppen, vad jag planerat att vi ska göra, på vilket sätt jag jobbar och vad
som krävs av dem som föräldrar. (Kvinna, 38)
Samma ledare fortsätter senare:
Och föräldrarna är väldigt glada och det har känts väldigt bra, plus att barnen har varit väldigt öppna. Dom har kunnat prata både med mig och med sina föräldrar. För jag har också sagt det till barnen, att det är viktigt att ni berättar hur ni tycker att det är. Är det något någon gång som är jätteroligt, berätta gärna att det är en kul grej. Är det någonting om ni tycker är svårt eller som ni tycker är tråkigt, berätta gärna det också, så kan jag förklara varför vi gör dessa övningar.
(Kvinna, 38 år)
Som synes är ledaren angelägen om att höra vad barnen tycker om träningen, även om det också i detta fall, blir tydligt att det inte är självklart för ledaren att förklarar för barnen varför de ska göra vissa övningar. Om barnen frågar, förklarar hon dock gärna övningsvalen.
Att det är viktigt men inte så att enkelt nå fram med information, visas i nedanstående citat där en ledare beskriver en situation som inträffade då träningen just skulle starta:
Men av de här sju ungarna, så hade tre jeans och någon stövlar. ”Ni tre får tyvärr inte vara med idag… ni kan lika gärna gå hem”, sa jag. ”Ähh vad då för någonting, varför ska vi inte få spela?”, svarade dom. ”Ja, här står det på informationen, att ni ska ha idrottskläder på er”, sa jag då, så det blev bara några som fick vara med.
(Man, 29 år)
Ovanstående citat visar att det ändå är vissa krav som ställs på barnen om du ska få delta, även om ledarna på en direkt fråga av vad som krävs, inte menar att det är något särskilt.
Ett barn introduceras i
föreningsidrott
Om föreningsidrotten kommer att framstå som begriplig för Kim, beror i hög grad på vad Kim känner till om den aktuella idrotten sedan tidi-gare. Ledarna lägger inte särskilt stor vikt vid att informera om idrotten, förklara hur den går till eller att tala om vad som är av vikt. Enligt Antonovsky innebär begriplighet bland annat att kunna förutse vad som ska hända i en situation.
Om man förstår situationen och kan förutse den blir det begripligt. Om Kim är helt ovan och ren nybörjare kan begripligheten inte te sig särskilt stor. Den ökar dock om Kims har en viss förför-ståelse av den idrott han eller hon blir introduce-rad till. Ledarna säger sällan mycket om vad som ska hända eller vad det hela går ut på.
Om Kim exempelvis kommer till friidrott i handslagets regi och tänkte sig att det var fri idrott, med andra ord vilken idrott som helst, det skulle handla om, kommer Kim få reda på att så inte är fallet. Ledaren kommer att förklara att de inte ska få spela fotboll eftersom det är friidrott, en särskild form av idrott, de ska hålla på med. Därefter startar uppvärmningen som består av ’killerball’. Av detta kommer Kim lära sig att det viktiga inte är att man håller på med idrott, utan att man håller på med en specifik idrott. Hur den går till blir dock knappast begripligt för Kim vid det första tillfället, eftersom ’killerball’ inte har så mycket med friidrott att göra.
Kommer idrotten att framstå som hanterbar för Kim? Sannolikt har Kim resurser att hantera de övningar och lekar som ledarna organiserar. De är oftast enkla och det är mycket möjligt att Kim har fått prova dem tidigare i skolan. Trygghet och kontroll är andra begrepp som förknippas med hanterbarhet. Att informera om regler, vilket en del ledare gjorde, kan bidra till känslan av struk-tur vilket i sin struk-tur kan öka känslan av begriplig-het. Kim vet vad som gäller.
Kommer idrotten att framstå som meningsfull för Kim? Antonovsky menar att delaktighet liksom att den situationen man befinner sig i känns utmanande, intressant och värd ett känslomässigt engagemang, är viktig för känslan av menings-fullhet. Ett sätt för ledarna att göra barnen delak-tiga är att ge utrymme för dem att ställa frågor. Vissa ledare gjorde också detta vid introduktion av idrotten. Däremot var det få som lät deltagarna vara med och utforma själva träningspassen. Att många ledare inte fann det nödvändigt att säga så mycket om idrotten, kan vara en strategi för att göra det hela meningsfullt. Att få röra sig och vara fysiskt aktiv är för många meningsfullt i sig. Den knapphändiga introduktion om hur träningen går till eller vad den går ut på, kan tolkas som att det antingen är självklart eller att det är något Kim bäst lär sig genom att delta. Det kan ställa till svårigheter om man inte förstår instruktionerna. Det behöver inte bara gälla det Kim ska utföra på själva träningen, utan också vad det innebär att delta i en förening måste vara
begripligt och hanterbart, så att antingen Kim själv eller åtminstone Kims föräldrar förstår vad som eventuellt krävs av dem. Annars kan det bli svårt för Kim att delta.
Del IV – Ledarna organiserar
träningen
När ledarna ombeds beskriva hur de organiserar träningen framträder många likheter såväl mellan ledare från samma idrotter som mellan ledare från de fyra skilda idrotterna. Nämnas skall dock, att det var påfallande ofta som ledarna hade svårt att beskriva hur de organiserade träningen, vilket innehåll den hade och hur de gick till-väga. Inte sällan började de prata om något som indirekt berörde vad de gjorde eller också bytte de samtalsämne. Några ställde sig upp och visade vissa övningar istället för att beskriva dem i ord och ett par ledare tog fram ett papper och började rita övningar. Det hände också att de intervjuade ledarna tystnade eller gav fåordiga svar. En tolkning av detta är att ledarna är ovana vid att verbalisera vad de gör och hur de går till väga vid själva träningen. Idrott är i grunden en praktisk verksamhet, och det är inte alltid den så enkelt kan formuleras i ord. En annan tolkning är att ledarna vanligtvis inte reflekterar särskilt mycket över hur de planerar och genomför träningen, och att det därför upplevs som ovant och svårt att ut-trycka sig vid en direkt fråga.
De förutsättningar som finns för ledarna att genomföra träningar är inte alltid optimala. Att anpassa träningen till en heterogen grupp kan vara vanskligt och ledarna löste det på olika sätt. Så gott som alla poängterar dock vikten av att barnen känner sig trygga och att de tycker att träningen är kul.
Även om många likheter framträder i ledarnas beskrivning av hur träningen organiseras, finns också en del skillnader mellan ledare från olika idrotter. Friidrotts- och gymnastikledarna berät-tar att det ibland förekommer bollspel i form av innebandy eller fotboll under deras träningar. Däremot nämner sällan bollspelsledarna att de använder sig av övningar som kan associera till friidrott eller gymnastik. Gymnastik- och fri- idrottsledarna beskrev att de utnyttjar hinder-banor för att träna kondition och styrka. Denna form av träning förekom däremot inte i fotboll och basket.
Som tidigare nämnts kan föreningen ha förändrat sin rekryteringsstrategi i syfte att nå nya grup-per, men trots det verkar mycket vara sig likt vid själva genomförandet av träningen. Verksamhe-ten pågår ofta i form av fotbollsskola, friidrotts-skola eller gymnastik för nybörjare. Målgruppen är oftast densamma och ledarna använder sig av liknande övningsrepertoar som tidigare. Övning-arna är vanligtvis enkla och behöver sällan någon längre förklaring. Några ledare berättar att de ibland brukar visa hur själva övningen går till, men att det oftast räcker med att ge några korta muntliga instruktioner innan det hela startar. En typisk träning består av en uppvärmning, som ofta görs i form av en lek, teknikövningar på grundnivå och, om det handlar om fotboll, avslu-tande tvåmålspel. De flesta träningar innehåller någon lek oavsett idrott.
I det följande görs en något mer detaljerad beskrivning av hur det kan gå till när en ledare organiserar Handslagsverksamhet i en fotbolls-skola. Ledaren beskriver att han inte gör något avsteg från tidigare års planering eller i sitt sätt att möta barnen. Han säger sig inte heller ha planerat träningen på något särskilt sätt, utan den mesta planeringen har han ’i huvudet’. Om Kim är en pojke på sex år som deltar i denna fotbolls-skola kommer han förmodligen inte att uppleva någon skillnad i hur det hela går till jämfört med om Kim hade börjat i gruppen ett annat år. När ledaren ombeds precisera hur träningen går till vid det första tillfället, börjar han berätta om vad deltagarna får i form av materiella ting och vilka förväntningar som barnen har när de kom-mer till träningen:
Kan du beskriva hur träningen går till? Alltså det jag har gjort dom tidigare åren, det är ju framförallt … alltså dom väntar ju på att få den här bollen. Det ingår ju alltså en boll, en vattenflaska och en T-shirt.
(Man, 44 år)
Att berätta att varje barn får en egen boll kan vara ett sätt att visa vad ledaren vill betona i trä-ningen; att det är viktigt med individuell bolltek-nikträning och att klubben ger förutsättningar för det genom att varje barn får en egen boll. Denna boll ska sedan tas med till varje träning. Tanken är också att barnen ska använda bollen även på egen hand, eftersom de får i läxa att öva bollbe-handling.
Efter utdelning av boll, flaska och t-shirt startar träningen med en uppvärmning där barnen får
