”Att bli lyssnad på är
det viktigaste mänskliga
behovet som vi har”
KURS:Examensarbete för förskollärare, 15 hp PROGRAM: Förskollärarprogrammet
FÖRFATTARE: Mikaela Uddemar-Pihl, Nina Valfridsson HANDLEDARE: Sara Hvit Lindstrand
EXAMINATOR: Ann Ludvigsson TERMIN: VT 21
En kvalitativ studie om förskollärares upplevelser av
lyssnande till de yngsta förskolebarnen
Postadress Gatuadress Telefon Fax JÖNKÖPING UNIVERSITY
School of Education and Communication
Examensarbete för förskollärare 15 hp Förskollärarprogrammet
VT 21
SAMMANFATTNING
Mikaela Uddemar-Pihl, Nina Valfridsson
”Att bli lyssnad på är det viktigaste mänskliga behovet som vi har”
-
En kvalitativ studie om förskollärares upplevelser lyssnande till de yngsta förskolebarnen“Being listened to is the most important human need we have” - A qualitative study of
preschool teachers' experiences of listening to the youngest preschool children
Antal sidor: 30
Syftet med studien är att bilda kunskap om förskollärares upplevelser av lyssnande till de yngsta barnen samt hur de menar att lyssnande kan leda till att barn blir delaktiga i utformningen av utbildningen. Studien är kvalitativ och sex semistrukturerade intervjuer har genomförts för att kunna bilda kunskap om förskollärares berättelser och upplevelse. Den teoretiska utgångspunkten är fenomenologi och resultatet har bearbetats genom en tematisk analys utifrån det fenomenologiska begreppet livsvärld, då berättelserna utgår från förskollärarnas egna livsvärldar.
Resultatet visar att barn har många olika uttryckssätt där även humor, integritet och kroppsligt avstånd belystes som uttryckssätt. Förskollärarna upplever ibland en svårighet i att lyssna in och upptäcka dessa uttryck. Fokus blir då i stället på att barn ännu inte utvecklat det verbala språket samt att förskollärna ibland kan känna en otillräcklighet i att hinna lyssna in de yngsta barnens uttryckssätt. Resultatet visar också att pedagogisk dokumentation och en tillgänglig miljö är användbart för att möjliggöra lyssnande och delaktighet. Det visar sig även att förskollärare upplever att det är betydelsefullt att vara närvarande och lyhörd för att kunna lyssna in barns olika uttryck.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
2 Bakgrund ... 3
2.1 Hur barn blir delaktiga genom att deras uttryck lyssnas in på förskolan ... 3
2.2 Förskollärares lyssnande till barns tystnad ... 5
2.3 Det kompetenta barnet och miljöns betydelse för lyssnande och delaktighet i förskolan ... 6
2.4 Pedagogisk dokumentation som ett arbetssätt för att lyssna in barn på förskolan ... 7
2.5 Fenomenologisk utgångspunkt ... 8 2.6 Fenomenologisk livsvärldsbegrepp ... 9 3 Syfte ... 10 3.1 Frågeställningar ... 10 4 Metod ... 11 4.1 Metodval ... 11 4.2 Urval ... 12 4.3 Genomförande ... 12
4.4 Databearbetning och analys ... 13
4.5 Etiska aspekter ... 14
4.6 Tillförlitlighet ... 15
5 Resultat ... 17
5.1 Förskollärares berättelser om vad det innebär att lyssna på de yngsta barnen i förskolan ... 17
5.2 Förskollärares berättelser om hur de yngsta barnen kan bli delaktiga i utformningen av utbildningen genom lyssnande ... 19
5.3 Förskollärares berättelser om användbara arbetssätt som är till hjälp med att lyssna in de yngsta barnen och då bidra till deras delaktighet på förskolan ... 21
5.4 Sammanfattning ... 23
6 Diskussion... 24
6.1 Resultatdiskussion ... 24
6.1.1 Olika vinklingar av lyssnande till de yngsta barnen i förskolan ... 24
6.1.2 Den komplexa delaktigheten i förskolan ... 25
6.1.3 Mångfaldiga perspektiv på arbetssätt i förskolan ... 27
6.2 Slutsats ... 28
6.3 Metoddiskussion ... 29
6.4 Vidare forskning ... 30
Referenslista ... 31 Bilagor
1 Inledning
Vi har under vår utbildning intresserat oss för hur de yngsta barnen blir delaktiga på förskolan och hur deras röster lyssnas in och tas tillvara på. Våra upplevelser är att de yngsta barnen i förskolan har flera språk att förmedla sig på, vilket ibland kan upplevas svåra att förstå. Barns språk kan exempelvis vara kroppsspråk men också deras sätt att agera i olika situationer. I en fenomenologisk studie har Hildèn (2014) studerat de yngsta barnens kommunikation med mål att förstå kommunikationen som sker i förskolans livsvärld. I studien framkommer att barn kommunicerar med sin kropp och belyser att gester som inte är verbala ofta framträder i barns kommunikation. Som tidigare nämnts kan kommunikationen vara svår att förstå. Av detta skäl anser vi att det är betydelsefullt att lyssna på alla sätt barn uttrycker sig på, inte enbart på det som hörs. Våra upplevelser är att förskollärare ibland har olika syn på vad lyssnade är och vi har erfarenhet från förskolor att barn lyssnats in och blivit bemötta på ett respektfullt sätt. Exempelvis vid en undervisningssituation om föremål som flöt eller sjönk i vatten, då ett barn uttryckte en önskan att bada i vattnet. Önskemålet lyssnandes in och bekräftades och förskolläraren förklarade för barnet att det inte går idag men att de kan bada i morgon i stället, vilket också genomfördes dagen därpå. Detta kan kopplas till ett lyssnande där barnet blir bemött på ett respektfullt sätt. Men vi har även erfarenhet av att barn blivit bemötta på ett respektlöst sätt. Ett exempel är när en förskollärare vid en måltid vänt bort ett barns stol på grund av att förskolläraren upplevde att barnet var högljudd och störde vid bordet. Den här situationen reagerade vi på och det kändes inte rätt, vi upplevde att barnets uttryck ignorerades och inte togs på allvar. I barnkonventionen (SFS 2018:1197) framkommer det att barn har rätt att uttrycka sin mening och få sin röst hörd och även bli respekterade för sina åsikter. Även i förskolans läroplan (Skolverket, 2018) framkommer det att barn har rätt att vara delaktiga och att utbildningen ska utformas efter barns behov samt det de visar intresse för, vilket innebär att de ska få möjlighet att påverka sin situation på förskolan. Därför tänker vi att det är viktigt att koppla lyssnandet till delaktighet och hur förskollärare kan möjliggöra att barn blir delaktiga på förskolan.
Åberg och Lenz Taguchi (2018) skriver om lyssnandets pedagogik och de belyser att barns delaktighet inte innebär att allt ansvar lämnas åt barnen och att de får göra det de vill i alla situationer, de vuxna har ett större ansvar vilket är viktigt att vara medveten om. För att
kunna påverka tillsammans, både barn och förskollärare, anser vi det är viktigt att vara lyhörd och lyssna på varandra. Barns uppfattningar och åsikter ska som tidigare nämnts enligt förskolans läroplan (Skolverket, 2018) tas tillvara, samtidigt som barn ska utmanas vidare till ny kunskap. Det här tänker vi kan upplevas komplext i förskolan, att det då finns en risk att barns åsikter hamnar i skymundan av förskollärarens ambitioner att utmana barn till ny kunskap. Haugen et al. (2006) skriver om fenomenologiska förhållningssätt inom småbarnspedagogik och menar att fokus inte ska vara på vad barn ska bli, utan i stället på vad barn upplever i stunden. I detta förhållningssätt ses barnet som en fullvärdig människa.
Vi vill i den här studien bidra med kunskap om förskollärares upplevelser av lyssnande till de yngsta barnen samt hur de menar att lyssnande kan leda till att barn blir delaktiga i utformningen av utbildningen. Vår förhoppning är att studien kommer att vara användbar för förskollärare, genom att den bidrar med en ökad förståelse i arbetet med att lyssna in de yngsta barnen på förskolan. I den forskning som studerats inom ämnet upplever vi att det behövs mer forskning kring lyssnandet till de yngsta barnens alla uttryckssätt samt hur dessa tas tillvara på i förskolan.
2 Bakgrund
I bakgrunden behandlas tidigare forskning som berör studiens forskningsområde. Inledningsvis behandlas hur barn blir delaktiga genom att deras uttryck lyssnas in på förskolan. Därefter beskrivs förskollärares lyssnande till barns tystnad, följt av det kompetenta barnet och miljöns betydelse för lyssnande och delaktighet på förskolan. Efter det skildras pedagogisk dokumentation som ett arbetssätt för att lyssna in barn på förskolan. Slutligen redogörs studiens teoretiska utgångspunkt, fenomenologi samt begreppet livsvärld.
2.1 Hur barn blir delaktiga genom att deras uttryck lyssnas in på förskolan
Barn upplever och lär känna världen genom sina kroppsliga handlingar menar Johansson (2005) i sin forskning. Där framkommer att barn rör sig med sin kropp och att det finns en mening i dessa handlingar. De yngsta barnen kommunicerar med omvärlden genom både kroppsspråk och verbalt språk skriver Haugen et al. (2006) som menar att barns olika uttryckssätt kan vara blickar, mimik, ljud, rörelser och gester. Med hjälp av dessa uttryckssätt förs dialoger mellan barn och även mellan barn och förskollärare. Det är viktigt enligt författarna att förskollärare tar uttrycksätten på allvar genom att lyssna in vad barn uttrycker och även se dessa uttryck som betydelsefulla. För att kunna göra det krävs att förskollärare uppmärksammar det barnen uttrycker i stunden. I en avhandling om undervisning i åldrarna 1–3 år lyfter Hildèn (2021) att barn tidigt har en kommunikativ förmåga och kommer fram till att det är av stor vikt att förskolläraren är lyhörd för hur barn deltar och tar initiativ till att kommunicera. Små barns humor lyfter Søbstad (2006) som ett uttrycksätt och menar att humor hänger samman med barns kroppsliga uttryck och att humor är en del av barns livsvärld.Författaren beskriver att humor är ett samspel mellan människor och belyser även att det är betydande att vara lyhörd för att få syn på de yngsta barnens humor.
I förskolans uppdrag beskrivs vikten av att barn ges möjlighet att vara delaktiga i utbildningen (Skolverket, 2018). Barns delaktighet i förskolan tenderar enligt Johannesen och Sandvik (2009) att hamna i att barn får göra olika val där de får välja mellan olika förutbestämda alternativ. Författarna som har forskat kring olika perspektiv på delaktighet och inflytande bland de yngsta barnen i förskolan menar också att delaktighet innebär att vara en del av en gemenskap. Det vill säga där alla inkluderas och behandlas med respekt
oavsett ålder samt att alla har rätt att påverka och inte bara deltaga. Detta stämmer också överens med Petersons (2020) avhandling där han kommer fram till att i förskolan är barns delaktighet ofta kopplat till att fatta beslut i olika val och att dessa beslut ofta sker genom omröstningar. Avhandlingen visar också att det många gånger är förskollärare som styr vilka val barn får vara delaktiga i. Delaktighet innebär inte att alltid få sin vilja igenom belyser Dolk (2013) i sin avhandling. Däremot är det viktigt att barns olika uttryck tas tillvara och tas på allvar genom att ett klimat skapas där det är tillåtet att kommunicera. Genom att de får möjlighet att uttrycka sina upplevelser och åsikter kan de på så sätt påverka sin situation på förskolan.
Hur vuxna i förskolan ser på barn är enligt forskarna Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) avgörande för hur barn ges möjlighet till delaktighet. Författarna problematiserar tidigare forskning om barns rätt till delaktighet i sin studie och belyser att ett barnperspektiv måste intas för att kunna förstå barnen. Barns delaktighet är enligt Sheridans studie (2007) kännetecknade för hög kvalité i svenska förskolor. Dock kan förskollärare uppleva att det är komplext, det vill säga svårt att ge barn förutsättningar för delaktighet i olika beslutsfattande som kan ske i förskolan. Av detta skäl menar forskaren att det är viktigt att studera samma fenomen, i det här fallet delaktighet från olika perspektiv, både förskollärares, barns och även miljöns perspektiv. Vidare belyser Sheridan (2007) att i förskolan är det av stor vikt att barns röster hörs och tas tillvara så att de ges möjlighet att vara delaktiga och på så sätt kunna påverka utbildningen. Samtidigt finns mål att förhålla sig till i läroplanen och förskollärare förväntas planera och genomföra i riktning mot målen. Att göra barn delaktiga handlar enligt forskaren inte om att lämna över allt ansvar till barn utan genom att kommunicera och lyssna på dem kan förutsättningar för delaktighet skapas.
Lyssnande till barn skriver Rinaldi (2006) om och menar hur barn ses på och lyssnas in är avgörande för deras rätt att påverka i förskolan. Hon belyser att barns egenskaper och förmågor kan synliggöras eller förnekas beroende på hur de lyssnas in. Organisationen i förskolan är också betydande för att lyssnande ska kunna ske enligt Alvestad et al. (2014). De har genomfört en studie som berör det ökade barnantalet i förskolorna i de nordiska länderna Sverige, Norge och Island, samtidigt som kunskapskraven i förskolan ökar. I studien visar forskningen att det var positivt för barns lärande och utveckling om det i grupperna var ett mindre antal barn. Det framkom även att stora barngrupper kan
försvåra arbetet med att lyssna in alla barn, det visade sig att barn som försökte bli uppmärksammande ofta ignorerades av förskollärarna. Studien visar även att de upplevde en stress i stora barngrupper. Mindre barngrupper möjliggör däremot ett aktivt lyssnade.
2.2 Förskollärares lyssnande till barns tystnad
Det finns en risk enligt Johannesen och Sandvik (2009) att förskollärare förbiser barn som inte verbalt eller kroppsligt uttrycker sig tydligt och att barns tankar och åsikter då inte tas tillvara på. I Ungerbergs avhandling (2019) studeras yngre barngrupper i förskolan och deras inflytande, med syfte att utveckla fler förståelser för hur barn kan få inflytande och miljön lyfts då fram som ett redskap att uttrycka sig med. Det innebär att miljö och material på förskolan kan vara till hjälp för att se vad som engagerar och intresserar barn. Viktigt är då att se barn men också ta dem på allvar, även om förskollärare inte alltid kan förstå det barn uttrycker har de ändå ett ansvar att lyssna och försöka förstå vad de menar. Vidare framkommer att det är betydelsefullt att vara lyhörd för olika sätt barn förmedlar sig på. Barn som är tysta och avvaktande är något Johannesen och Sandvik (2009) menar att förskollärare måste vara extra lyhörda och uppmärksamma på. Men även försöka förstå dessa handlingar och vad barn ger uttryck för, och på så sätt skapa möjlighet till delaktighet. Tystnad kan även vara ett sätt för barn att göra motstånd på. Författarna menar däremot att barn som är tysta ofta kan missförstås, vad de faktiskt vill uttrycka. Detta för att de vuxna inte lyssnar in och försöker förstå, vilket i sin tur kan bli problematiskt. Detta kan kopplas till det Alvestad et al. (2014) skriver om som tidigare nämnts, att barn ofta blir ignorerade av förskollärare trots att de uttrycker en vilja att bli uppmärksammade. Tystnad menar Johannesen och Sandvik (2009) vidare även kan bero på att barn lyssnar in och försöker förstå vad som händer i en situation, tystnad behöver alltså inte vara en brist på deltagande vilket är viktigt att vara medveten om. Det är även betydelsefullt att ge tid och skapa utrymme i lyssnandet för att ge barn möjlighet att hinna svara och uttrycka sig.
Vad det egentligen innebär att vara en lyssnande pedagog skriver Folkman (2018) om i sin avhandling där det centrala begreppet lyssnande i förskolan har granskats. Forskaren menar att det finns en risk att förskollärare missar det barn uttrycker, på så sätt skapas ett hinder för en ömsesidig dialog med barn när förskollärare fokuserar på att utmana dem vidare i sitt lärande. I en studie där syftet är att analysera förskollärares beskrivningar om
hur de kommunicerar med de yngsta barnen i förskolan som Jonsson (2016) utfört, blev slutsatserna att om olika sätt att kommunicera på används ökar det barns möjlighet att delta i kommunikationen. I studien framkommer också att det finns en risk i dialogen med barn att de vuxna tar över och på så sätt tar övertaget i dialogen och barn då inte ges möjlighet att deltaga. Folkman (2018) menar dessutom att förskollärare har en egen uppfattning om vad som är meningsfulla lärandesituationer och då finns en risk att förskolläraren styr barn till dessa meningsskapande aktiviteter. Det sker hela tiden val i utbildningen som påverkar utformningen och barns möjlighet till delaktighet.
2.3 Det kompetenta barnet och miljöns betydelse för lyssnande och delaktighet i förskolan
Samtalet om det kompetenta barnet skriver Kalliala (2014) om i sin studie där syftet är att synliggöra barns röster, hon menar att om barn ses som kompetenta eller inte är avgörande för hur barn blir lyssnade till. Resultatet i studien visar att lika viktigt som att se barn som kompetenta och självständiga är det att se barn som känsliga och i behov av omsorg. Barns uttryck utmanar vuxna i förskolan till att reflektera över sina upplevelser, samt att de vuxnas upplevelser och åsikter kring det kompetenta barnet är avgörande för vad barn tillåts att göra i förskolan. Det kompetenta barnet skriver även Rinaldi (2006) om och menar att det utmanar förskollärare, eftersom kontexten det kompetenta barnet befinner sig i hela tiden är i en kraftfull rörelse som på så sätt utmanar de vuxna. Författaren menar dessutom att hur barns kompetens tas tillvara kan ge konsekvenser, antingen att barns kompetens hämmas eller stärks. De vuxnas roll har stor betydelse för de yngsta barnens utveckling. Det finns dock en risk enligt Folkman (2018) att de yngsta barnen klassas som icke verbala, vilket kan kopplas samman med det Rinaldi (2006) skriver om att kompetensen kan hämmas. Det finns då en risk att inriktningen blir på det barnet inte kan till skillnad mot om det i stället inriktas på de andra sätten barn uttrycker sig på.
Att barn ses som kompetenta innebär enligt Johannesen och Sandvik (2009) inte att vuxna kan frångå sitt ansvar att se barns behov samt utmana dem till utökad kunskap. För att barn ska kunna bli delaktiga på förskolan menar författarna att vuxna måste våga släppa kontrollen och vara i processer där de inte vet hur utgången kan bli. Om kontrollen ska kunna släppas menar Ungerberg (2019) i sin avhandling att det krävs en tillit till barns kompetens för att barn ska kunna bli delaktiga, samtidigt visar det att förskollärare ibland
kan uppleva en rädsla för kaos i barngruppen om kontrollen släpps. I en studie av Sherida n et al. (2011) framkommer det att förskollärarkompetens skapar treoskiljaktiga dimensi oner. Syftet med studien är att belysa olika förskollärarkompetenser som utgör dessa dimensioner. En av kompetenserna är demokratiskt ledarskap som innebär att vara lyhörd för det barn ger uttryck för, men även ha en tilltro till barns tankar och på så sätt göra deras röster hörda. För att det ska vara möjligt krävs en närvaro för att fånga upp det som sker i stunden. Forskarna menar då att det är viktigt att ibland våga släppa kontrollen och låta barn leda. Det är betydelsefullt att det finns en balans där barn känner sig delaktiga samtidigt som den vuxne använder sin kompetens för att fånga upp det barn uttrycker och även utmana dem vidare till ny kunskap.
Utformningen av den fysiska miljön belyser Rinaldi (2006) påverkar barns möjlighet att kunna utvecklas men även möjlighet att använda sin kompetens, vilket är viktigt att ha i åtanke när miljön planeras och utformas. Den fysiska miljön kan skapa möjlighet till delaktighet, vilket visar sig i en studie utförd av Nordtømme (2012). Resultatet visar dessutom att miljö och material på förskolan innehåller värderingar och förväntningar och att miljön interagerar med omgivningen, vilket är viktigt att vara medveten om. Genom att lyssna och ge barn möjlighet att vara med och påverka utformningen av miljön möjliggör det att barn kan känna tillhörighet och på så sätt ges barn möjlighet till delaktighet.
2.4 Pedagogisk dokumentation som ett arbetssätt för att lyssna in barn på förskolan
Ett användbart arbetssätt för att lyssna in vad barn förmedlar och som gör dem delaktiga menar Åberg och Lenz Taguchi (2018) är pedagogisk dokumentation. De belyser att om en dokumentation ska bli pedagogisk är det betydelsefullt att barn blir delaktiga i processen, det vill säga att dokumentationen kopplas tillbaka till barnen och att en reflektion sker tillsammans. Den pedagogiska dokumentationen kan då bidra till att skapa meningsfulla sammanhang och i sin tur bidra till delaktighet. Förskollärare ska enligt förskolans läroplan (Skolverket, 2018) regelbundet dokumentera och följa upp barns lärande och utveckling, för att på så sätt kunna utforma utbildningen så alla barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar. Elfström (2013) skriver om pedagogisk dokumentation i sin avhandling och i den framkommer det att pedagogisk dokumentation kan bidra till att förskollärare blir mer lyhörda för vad som sker i stunden. På så sätt blir
de även mer närvarande bland barnen, vilket innebär att förskollärare kan fånga upp de olika uttryck barn förmedlar. Trots att förskollärare blir mer uppmärksam finns ändå en risk enligt avhandlingen, att fokus hamnar på att bedöma det enskilda barnet i stället för att fokusera på det pedagogiska sammanhanget och utbildningen som helhet. I en studie som Emilsson och Pramling Samuelsson (2014) har utfört undersöker de kommunikation som sker i olika dokumentationssituationer mellan vuxna och barn. De kommer då fram till att det finns en risk att förskollärare tar en avståndstagande roll och blir på så sätt inte närvarande med barnen. Det finns även en risk att förskollärare har en tydlig bild av vad som ska dokumenteras och att fokus då blir på att få barn att göra vissa saker enbart för att kunna dokumentera. I studien framkommer att förskollärares ambition var att komma nära barn med hjälp av dokumentation, däremot visar deras resultat att det ofta blir förskollärares roll som framträder i situationerna. Detta belyser det Åberg och Lenz Taguchi (2018) tidigare nämnt, att det är betydande för barns delaktighet att dokumentationen ges tillbaka till barnen och att en reflektion görs tillsammans kring vad som framkommer. Vilket i sin tur möjliggör närvaro och lyssnade till vad barn egentligen uttrycker och förmedlar.
2.5 Fenomenologisk utgångspunkt
Studien utgår från den fenomenologiska teorin, enligt Christoffersen och Johannessen (2015) intresserar sig fenomenologin för ”det som visar sig” (s. 113) för människor. Det innebär även att beskriva och utforska människors upplevelser och erfarenhet av ett fenomen. Med utgångspunkt från detta är teorin intressant, eftersom vi i studien fokuserar på förskollärares berättelser och upplevelser om deras lyssnande till de yngsta barnen på förskolan. Inom fenomenologin är det inte ren kunskap som efterfrågas utan det är människors erfarenhet som undersöks samt hur människan förstår sin omvärld. Teorin utgår från det tänkande, vilket innebär att det inte finns något rätt eller fel svar utan det är människors upplevelser och erfarenhet som synliggörs. (Christoffersen & Johannessen, 2015; Brinkkjaer & Høyen, 2020). Grundaren inom fenomenologin är filosofen Edmund Husserl som menar att hur vi upplever något påverkas av våra tidigare erfarenheter samt att människan föds in i en värld och påverkas av olika värderingar och traditioner som då påverkar upplevelsen (Bengtsson, 2001).
2.6 Fenomenologisk livsvärldsbegrepp
Inom fenomenologin finns ett livsvärldsbegrepp som studien lutar sig mot. En livsvärld tas enligt Bengtsson (2005) ofta förgiven av människan och han beskriver att människor befinner sig i en värld som de är kunniga i vilket är en livsvärld. Inom livsvärlden finns kunskap som är meningsfull i just den livsvärlden. Detta är i fokus i den här studien som syftar till att bilda kunskap om förskollärares livsvärld och deras erfarenhet av barns livsvärld i förskolan. En viktig filosof som har utvecklat livsvärldsbegreppet är enligt Bengtsson (2005) Maurice Merlaeau-Ponty som intresserade sig för kroppen. Filosofen menade att allt människan möter sker genom kroppen. Livsvärlden är en social kontext där människor lever och samspelar tillsammans genom sina kroppar och alla kroppar har olika erfarenheter och upplevelser. Merlaeau Ponty skriver även Brinkkjaer och Høyen (2020) om och belyser att människan påverkar men även påverkas av den sociala kontexten den befinner sig i. Författarna menar att människan kan befinna sig i olika livsvärldar samtidigt, exempelvis en värld hemma och en annan värld på förskolan. I en fenomenologisk studie belyser Christoffersen och Johannessen (2015) att syftet är att få en förståelse och inblick i andra människors livsvärld. Att försöka förstå vad som berättas utan forskarens förutfattade meningar kan bli problematiskt enligt Merlaeau-Pontys tankar, om att människan påverkas av det sociala sammanhanget den befinner sig i. Studien genomförs med en medvetenhet kring detta.
3 Syfte
Syftet med den här studien är att bilda kunskap om förskollärares upplevelser av lyssnande till de yngsta förskolebarnen samt hur de menar att lyssnande kan leda till att barnen blir delaktiga i utformningen av utbildningen.
3.1 Frågeställningar
• Hur beskriver förskollärarna att barn kan påverka sin dag på förskolan?
• Vilka arbetssätt upplever förskollärarna är användbara för att lyssna in de yngsta barnen på förskolan?
4 Metod
Inledningsvis redovisas den valda metoden, varefter urvalet skrivs fram och studiens genomförande. Sedan beskrivs hur databearbetning och analys genomförts. Avslutningsvis behandlas studiens etiska aspekter samt studiens tillförlitlighet.
4.1 Metodval
Studien fokuserar på förskollärares upplevelser och berättelser om lyssnande till de yngsta förskolebarnen, av detta skäl används kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer. Detta går i linje med Bryman (2018) som menar att i kvalitativa metoder läggs tyngd på ord, berättelser och på människors tolkningar. Kvalitativa metoder är enligt Ahrne och Svensson (2015) användbara i samhällsvetenskaplig forskning. Vilket passar den här studien eftersom förskolan är en del av samhället. Författarna belyser att i samhällsvetenskaplig forskning är forskaren en del av samhället och har då med sig egna värderingar och föreställningar vilket vi är medvetna om i studien. Människans tidigareerfarenhet och kunskap bidrar inom fenomenologi till en förförståelse av ett fenomen vilket Christoffersen och Johannessen (2015) skriver om. Förförståelsen är avgörande för hur vi tar till oss människors berättelser och på så sätt bildar ny kunskap. Samtidigt har alla människor med sig olika förförståelse från andra kontexter som också påverkar vilket kan bli ett hinder för att kunna se fenomenet ur ett nytt perspektiv och är därför viktigt att ha i beaktande när forskning sker.
I kvalitativa metoder menar Ahrne och Svensson (2015) att data inte mäts, det är inte väsentligt hur mycket data som finns utan mer en bekräftelse på att den finns och hur det fungerar. Vi har som tidigare nämnt valt att använda semistrukturerade intervjuer vilket Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) belyser som en fördel i kvalitativa intervjuer, eftersom intervjuaren kan anpassa både frågor och ordningen på frågorna. I kvalitativa metoder är det respondentens berättelsersom kommer fram och det är det vi vill uppnå i studien. Berättelser kommer från människans erfarenheter enligt Bengtsson (2005) och kan förstås utan att behöva förstå hela bakgrunden av berättarens liv, bara vi förstår språket det berättas på och på så sätt kan tillgång till människans livsvärld skapas. I studien användes en intervjuguide (bilaga 1) där frågorna formulerades för att kunna besvara syftet och frågorna möjliggjorde då att förskollärares livsvärldar öppnades upp genom deras berättelser. Semistrukturerade intervjuer utgår enligt Christoffersen &
Johannessen (2015) från en intervjuguide där alla får samma frågor, även om frågorna är öppna. Detta har varit till hjälp i analysen eftersom svaren då kunde jämföras. Vidare menar författarna att kvalitativa intervjuer gör det möjligt att få detaljerade svar och genom att samtal sker finns en möjlighet att få kännedom om personens livsvärld, vilket kan kopplas samman med vår teoretiska utgångspunkt, fenomenologi.
4.2 Urval
Studien utgår från ett kriteriebaserat urval, vilket enligt Christoffersen och Johannessen (2015) innebär att deltagarna i studien uppfyller kriterier som är relevanta för studiens syfte. Vår studie utgår från tre kriterier, det första kriteriet var att de vi intervjuade skulle vara legitimerade förskollärare, det andra kriteriet var att de arbetar på en avdelning med barn i åldrarna 1–3 år. Det tredje kriteriet var slutligen att förskollärarna arbetade på olika avdelningar. Studien utgår även från ett bekvämlighetsurval, vilket innebär att de förskollärare som kontaktades hade vi tidigare haft kontakt med. Detta innebar att vi snabbare kunde boka tid för intervjuer eftersom en relation till förskollärarna redan fanns. Det bidrog även till att intervjuerna blev tidsmässigt genomförbara. Bekvämlighetsurval är ett urval som används vid kvalitativa metoder där respondenterna väljs ut (Christoffersen och Johannessen, 2015). Sex förskollärare intervjuades, antalet valdes för att få tillräckligt med data insamlat för att kunna bilda kunskap om studiens syfte. Detta går i linje med Bryman (2018) som menar att urvalsstorleken varierar i kvalitativa studier. Ett viktigt kriterium att utgå från när urvalsstorleken bestäms är att en datamättnad ska uppnås, vilket enligt författaren innebär att tillräckligt med data samlats in för att kunna få ett resultat.
4.3 Genomförande
Förskollärarna kontaktades först via mejl där syftet med studien presenterades. De tillfrågades även om de ville delta i en intervju. På grund av rådande pandemi, Covid-19 gavs möjligheten till förskollärarna att genomföra intervjuerna utomhus eller digitalt vilket framfördes vid kontakten. När vi fick svar på deltagandet skickades via mejl en samtyckesblankett(bilaga 2) för att de skulle få möjlighet att läsa den i god tid. Förskollärarna meddelades även att ett exemplar av blanketten tas med till intervjutillfället som de sedan fick skriva på. Detta för att inte lägga över något ansvar att skriva ut blanketten på förskolläraren. De förskollärare som valde att intervjuas digitalt
fick däremot själva skriva ut samtyckesblanketten som de undertecknade och sedan hämtades av oss. Förskollärarna intervjuades enskilt, fyra av intervjuerna genomfördes utomhus och två intervjuer genomfördes digitalt. Varje intervju spelades in med en ljudinspelning. Detta för att ha möjlighet att lyssna och transkribera materialet. De intervjuer som utfördes utomhus genomfördes på förskollärarnas arbetsplats och de intervjuer som genomfördes digitalt valde förskollärarna att genomföra i sitt hem. Ahrne och Svensson (2015) belyser att vilken plats som intervjun sker på kan påverka förhållandet mellan intervjuaren och respondenten. Löfdahl (2014) skriver att respondenten kan uppleva en trygghet om intervjun genomförs på en plats där den känner sig bekväm, exempelvis hemmet eller arbetsplatsen. Intervjuerna upplevdes ha en trevlig stämning där förskollärarna kändes bekväma med att berätta om sina erfarenheter. Vi upplevde att de öppnade upp sina livsvärldar, vilket kan bero på att förskollärarna var bekanta med oss sedan tidigare. Intervjuerna genomfördes som tidigare nämnts med hjälp av en intervjuguide. Beroende på vad förskollärarna svarade ställdes även fler följdfrågor för att förskollärarna skulle utveckla sina berättelser ännu mer. Eftersom frågorna var öppna kunde vi på förhand inte veta vad förskollärarna skulle berätta, av detta skäl kunde inte alla följdfrågorna skrivas i förväg och blev olika vid varje intervjutillfälle. Intervjuernas längd var cirka 30 minuter långa, vilket var tillräckligt med tid för att få rikt material till studien. Efter varje genomförd intervju tackades förskollärarna för att de tagit sig tid att deltaga och meddelades att de kommer få tillgång till studien när den är slutförd och godkänd.
4.4 Databearbetning och analys
Efter intervjuerna transkriberades data, som då blir till empiri enligt Ahrne och Svensson (2015). Transkriberingen genomfördes inom två dygn efter intervjutillfällena, då hade vi intervjuerna färskt i minnet vilket bidrog till att komplettering av gester och miner kunde tillföras i empirin. Detta belyser Zetterquist och Ahrne (2015) som betydelsefullt och bidrar då till att förskollärarens berättelser blir tydligare för oss. Vi transkriberade tre intervjuer var och skrev sedan ut transkriberingen för att kunna dela den med varandra. Empirin bearbetades utifrån tematisk analys vilket enligt Bryman (2018) innebär att olika teman framkommer i empirin. Författaren menar att de olika teman som framkommer i analysen består av ämnen som återkommer i data, men lika viktigt är att temat är relevant och betydelsefullt för studiens syfte. Att påbörja analysarbetet tidigt
menar Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) är en viktig förutsättning, och belyser även vikten av att läsa transkriberingen flera gånger. Detta för att kunna bearbeta empirin och på så sätt läsa av olika teman som framkommer, vilket i sin tur medför att tillförlitligheten ökar i det insamlade materialet.
Empirin lästes flera gånger i sin helhet och tre olika teman kunde utläsas; att lyssna till barns uttryckssätt, barns delaktighet i utformningen av utbildningen samt arbetssätt för att skapa delaktighet. Under varje tema utlästes även olika områden som var till hjälp under processen med att sortera och reducera, exempel på dem är barns uttryck, barnsyn, pedagogers val, svårt att lyssna och pedagogisk dokumentation. Dessa områden och teman färglades sedan med olika färgpennor. Därefter klipptes de olika färgerna ut och sorterades efter färg. Efter färgsorteringen sorterades färgerna igen utefter de olika områdena som då låg till grund för rubrikerna i resultatet. När resultatet sedan skrevs fram gjordes ytterligare reducering av empirin, vilket innebar att det som var mest relevant för studiens syfte valdes ut. I reduceringen valdes exempelvis relation till barn ut medan relation till vårdnadshavare valdes bort för att det inte var relevant för studiens syfte. I resultatet skrivs de intervjuade förskollärarnas berättelser från deras personliga livsvärldar inom förskolan fram. Deras erfarenheter förstärks genom att citat används och förskollärarna benämns i resultatet med fingerade namn som är; Annika, Sonja, Ylva, Lisa, Johanna och Elsa. Slutligen i diskussionen argumenteras empirin med hjälp av tidigare forskning. Detta sätt att analysera belyser Rennstam och Wästerfors (2015) som ett användbart arbetssätt vid kvalitativa metoder, det vill säga sortera, reducera och slutligen argumentera empirin, vilket vi inspireras av i den tematiska analysen. Det som slutligen framkom redovisas under studiens resultat.
4.5 Etiska aspekter
Inom samhällsvetenskaplig forskning finns det enligt Bryman (2018) etiska principer, de som behandlas i denna studie är; informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet . Dessa principer har tagits i beaktande när samtyckesblanketten skapades och skickades ut till förskollärarna.
Informationskravet innebär att forskaren ska informera deltagarna vad deras uppgift är och vad dem tillför i studien men även vilka rättigheter de har (Bryman, 2018). I samtyckesblanketten framkom vad vårt syfte är och även varför studien genomförs samt
vad den kan tillföra. Förskollärarna blev även informerade om att de blir avidentifierade i studien. Löfdahl (2014) skriver att det är av stor vikt att ingen obehörig kan ta del av uppgifterna samt att avidentifiera respondenten, vilket vi är tydliga med i studien. Samtyckeskravet innebär enligt Bryman (2018) att samtycke till att delta i studien ska samlas in. I denna princip ska det även framkomma att deltagaren när som helst kan avbryta sin medverkan i studien och att det då inte ska innebära några negativa konsekvenser. Det framkommer även att forskaren inte får påverka deltagaren om ett beslut att avbryta har tagits. I vår studie fick förskollärarna skriva på samtyckesblanketten innan intervjun genomfördes, de godkände då att deltaga i studien och att ljudupptagning fick användas. Konfidentialitetskravet och nyttjandekravet innebär att data och empiri förvaras på ett säkert sätt, där ingen obehörig kan ta del av några uppgifter samt att uppgifterna endast får användas till den här studien (Bryman, 2018). Det har beaktats genom att ljudfilerna inte är döpta så de kan kopplas till förskollärarna. Både ljudfil och transkribering förvaras på ett säkert sätt där kod behövs för att få åtkomst till materialet. Vi har hela tiden varit noga med att inte prata med obehöriga om vad som framkommer i data och empiri och vilka som deltar i studien. Förskollärarna blev även informerade om att allt insamlat material endast kommer användas till den här studien och sedan raderas efter den blivit godkänd.
Tracy (2010) berör etik inom kvalitativ forskning i sin artikel och menar att etiken är viktig. Relationsetik beskrivs som en väsentlig del, vilket innebär att det är av stor vikt som forskare att vara uppmärksam på sin egen personlighet och sitt agerande i mötet med respondenten och då vara medveten om att det kan påverka vad som framkommer i intervjun. Författaren menar att en ömsesidig respekt mellan forskare och respondent är viktigt. Detta finns en medvetenhet kring i vår studie.
4.6 Tillförlitlighet
Enligt Bryman (2018) finns det fyra tillförlitlighetsprinciper som är trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och konfirmering. Dessa principer är användbara för att kvalitativa metoder ska bli så tillförlitliga som möjligt och det har vi tagit i beaktande för att studien ska bli tillförlitlig. Under arbetets gång har hela tiden studiens syfte varit i fokus för att på så sätt öka studiens tillförlitlighet. Vårt syfte är att försöka förstå och bilda kunskap och inte mäta resultat och fakta, vilket Brinkkjaer & Høyen (2020) lyfter som
betydelsefullt inom den fenomenologiska teorin. Av detta skäl utgår studien från en kvalitativ metod med fenomenologi som utgångspunkt. Detta kopplar vi till Brymans (2018) trovärdighetsprincip. Eftersom inte syftet är att komma med några rätta svar kan inte allmänna slutsatser dras av studien, däremot kan studien bidra till att förskollärare får inspiration och ökad förståelse i arbetet med att lyssna in de yngsta barnen på förskolan. För att det ska kunna ske har vi varit tydliga och transparenta i vad som framkommer från intervjuerna i resultatet. Detta menar Bryman (2018) är överförbarhetsprincipen. Pålitlighetsprincipen menar författaren är viktig för att möjliggöra att någon annan kan utföra samma studie och på så sätt komma till liknande resultat. Hänsyn till detta har tagits när metodavsnittet skrivits fram genom att vara tydlig och detaljerad i beskrivningarna av hur studien genomförts. Även genom att samtyckesblankett och intervjuguide bifogas blir det också ett hjälpmedel. Den sista enligt Brymans (2018) tillförlitlighetsprinciper är konfirmering och innebär att det är viktigt i samhällsforskning att vara medveten om att det inte är möjligt att vara helt opartisk. Detta innebär att vi bär med oss värderingar och normer som kan påverka studiens resultat. Vilket har tagits i beaktande i denna studie under intervjutillfällena, där vi var noga med att inte påverka förskollärarna utan låta deras berättelser vara i fokus under intervjuerna. Vid transkribering och analys försökte vi vara transparanta för att det inte skulle bli våra tankar och värderingar som styrde. När intervjuerna transkriberades skrev vi ner alla ord som vi och förskollärarna sa i rätt ordning, vilket också styrker konfirmeringen.
5 Resultat
I resultatet redovisas först förskollärares berättelser om vad det innebär att lyssna på de yngsta barnen i förskolan. Därefter framkommer förskollärares berättelser om hur de yngsta barnen kan bli delaktiga i utformningen av utbildningen genom lyssnande. Avslutningsvis framgår arbetssätt som förskollärare beskriver som hjälp för att lyssna in barnen och bidra till deras delaktighet på förskolan. Resultatet utgår från förskollärarnas erfarenheter från deras livsvärldar i förskolan.
5.1 Förskollärares berättelser om vad det innebär att lyssna på de yngsta barnen i förskolan
Detta tema handlar om förskollärares erfarenheter och berättelser om de yngsta barnens olika uttryckssätt och vilka upplevelser förskollärare har av lyssnande och hur det kan gå till på förskolan.
I intervjuerna framkommer det att de yngsta barnen använder en variation av olika uttryckssätt. Förskollärarna menar att barn uttrycker sig med kroppsspråk men att detta innefattar många olika delar som exempelvis ögon, mimik, att barnen tar pedagogen i handen och visar något eller tecken som barn gör med händer och med kroppen. I Förskollärarnas berättelser framkommer det också att de yngsta barnen använder verbalt språk ofta, men att orden är svåra att förstå. De berättar också att barn använder material som verktyg till att uttrycka sig med. Sonja säger att:
Ja men dels verbalt, dom som kan uttrycka sig verbalt. Men också hur dom kommer fram till en med en grej om man inte är vid det barnet just då, att dom kan komma och visa om de inte har det verbala.
Lisa belyser att barn kan uttrycka sina behov och känslor med sitt kroppsspråk och menar då att barn tydligt visar sin integritet med kroppen. Hon upplever även att avstånd mellan barn och mellan barn och förskollärare är ett sätt för barn att utrycka sig på med sitt kroppsspråk. Lisa berättar:
Hur nära vill jag vara eller vilken distans vill jag ha till dig kan också säga någonting om var de stannar framför dig, eller framför din kompis. …Och jag tänker att det är någon slags kommunikation.
Lisa beskriver vidare att barn har ett syfte med det de uttrycker därför är det en självklarhet att lyssna på barns sätt att uttrycka sig.
För att kunna lyssna in barn och kunna förstå vad de menar upplever förskollärarna att relation till barn är en betydelsefull del. Relationen möjliggör en gemensam förståelse i kommunikationen. Genom en relation menar förskollärarna att barn känner tillit och förtroende och då uttrycker sig mer. För att kunna skapa en relation är det är viktigt menar Johanna att “ta sig tid att vara nära barnen, sitta med dem och se vad de gör och att barnen känner att de verkligen blir lyssnade på”. Hon upplever då att ett förtroende byggs upp. Lisa beskriver också humor som ett sätt att kommunicera, att det är en känsla som kan finnas mellan henne och barnen som inte går att ta på, som är i det outtalade där de delar någonting och för att kunna dela det krävs en relation mellan henne och barnen. Lisa upplever även att om en relation finns till barnet kan små uttryck fångas upp som exempelvis ”en oroande blick eller en tveksam hand” och menar att det är viktigt att vara uppmärksam för att kunna se dessa uttryck. Förskollärarna beskriver att lyssnande till barn kan gå till på olika sätt. De återkommer ofta till vikten att vara närvarande, lyhörd och uppmärksam för att kunna se och lyssna in barn. Lika viktigt är att vara på samma nivå som barnen vilket innebär att om barnen är på golvet är förskolläraren också där för att kunna vara nära. Genom att vara nära kan det barn gör och intresseras av fångas upp är något som poängteras i intervjuerna. Elsa berättar att:
Då liksom tog vi på oss dom glasögonen och verkligen tittade på dom, och dom visar ju jättemycket med sina kroppar, man får ju titta liksom på andra saker, man får vara mer uppmärksam och vara den här pedagogen som är där dom är, väldigt nära för att man ska se alla dom här mimiker och det här som dom gör då.
Johanna upplever att lyssnande kan vara att fånga upp det barn är intresserade av och lyfter temaarbete som ett sätt att göra barn delaktiga på. Ylva berättar att hon drivs i sin yrkesroll av att barns röster tas tillvara och att det på så sätt blir barnen som driver temat1
framåt, däremot belyser hon en svårighet med det och menar att det finns en risk att det ändå blir förskollärarna som driver temat framåt. Lisa beskriver också en svårighet och lyfter förskollärares makt och menar att det är viktigt att vara medveten om den makten och att den inte missbrukas. Hon betonar vikten av en delaktig utbildning där barn känner att de blir lyssnade på och menar ”att bli lyssnad på är det viktigaste mänskliga behovet som vi har”. Annika berättar att det är lika viktigt att lyssna på det barnen inte säger, vilket innebär det de egentligen menar med det de gör och då ta deras handlingar på allvar:
För oss kan det kännas som, men det var ju ingenting men för dom är det ju någonting och då att man sätter sig ner, tittar på dem, fråga om de vill ha en kram eller försöka fundera
vad det är de känner och vad de ville med det de gjorde eller så när man inte har språket, det tycker jag är delaktighet.
Annika har också en upplevelse av att det finns en kultur i förskolan att alla barn ska vara framåt och vilja göra massa saker hela tiden, hon belyser dock att vissa barn vill vara lite avvaktande och att det då ska vara tillåtet. Genom att lyssna in barn och vara lyhörd är det möjligt att få en förståelse för om de vill vara avvaktande eller inte vågar delta. Elsa belyser också att det är viktigt att respektera de barn som är avvaktande “att man kan tänka på det som pedagog att tid, ge barnen tid”. Hon har många gånger märkt att när några barn lämnat en aktivitet så kommer andra barn fram. Hon menar att alla barn har olika behov och lär på olika sätt och av detta skäl är det viktigt att inte behandla alla likadant utan i stället lyssna in varje barn. Förskollärarna berättar även att de har erfarenheter av att det ibland kan vara svårt att lyssna in de yngsta barnen i förskolan eftersom en del av barnen ännu inte utvecklat det verbala språket. Ylva upplever att de yngsta barnen pratar, däremot innebär det inte att de alltid framför det de vill uttrycka med sitt verbala språk. Elsa kan ibland känna en frustration när hon inte förstår vad barnen menar för att hon så gärna vill förstå det de uttrycker. Hon kan även uppleva en frustration från barnens sida och att de då ger upp och går därifrån när de inte blir förstådda. Elsa berättar att hon då brukar ta hjälp av sina kollegor för att försöka förstå det barnen uttrycker. En del av barns uttryckssätt kan förskollärarna uppleva svåra eftersom barns miner och tecken ibland kan vara svåra att upptäcka och förstå. Sonja berättar:
Så ser man på henne hur hon liksom bara ler och bara är, hon är ju så med i det men det syns ju inte, man ser verkligen inte om man bara kommer och ser där sitter hon tyst i hörnet men hon är ändå med i det. En sådan grej som det vet man ju nu att hon är med i, det vi gör även om vi inte tycker det ser ut så.
Lisa belyser barnsyn och beskriver hur hon ser på barnen på sin avdelning. “Jag menar dom är ju mina små arbetskamrater. Det känns ju som att det är ju dom man hänger med i vardagen”. Förskollärarna menar att barnsynen är viktig och påverkar hur barn lyssnas in och görs delaktiga på förskolan.
5.2 Förskollärares berättelser om hur de yngsta barnen kan bli delaktiga i utformningen av utbildningen genom lyssnande
I följande tema framkommer förskollärares berättelser kring olika val som görs i utformningen av utbildningen och hur barn kan vara med och påverka de olika valen som
görs. Vidare beskrivs vilka svårigheter som förskollärarna upplever i arbetet med att lyssna in de yngsta barnen för att de ska bli delaktiga i utbildningen.
Förskollärarna berättar att de lyssnar in och fångar upp det som intresserar barn för att möjliggöra delaktighet. Samtidigt upplever de en svårighet med att ta vara på alla barns intresse och behov. Annika menar att det är viktigare att lyssna in barns behov än intresse:
Så intressen det är ju såklart vad de tycker är roligt att göra eller hur man ska utforma undervisningen, men behoven tycker jag känns viktigare för man kan nästan få barn att bli intresserade av vad som helst egentligen om man har dom i fokus.
För att kunna ta tillvara barns intressen poängterar förskollärarna att det är viktigt att göra olika val i utformningen av utbildningen. Ylva belyser att förskollärare har mandat till att besluta vad som ska hända i förskolan och menar då att “vi väljer men även väljer bort”. Att kunna välja och prioritera är en viktig del i yrkesrollen berättar Lisa men upplever samtidigt för att barn ska kunna bli delaktiga är det viktigt att valen görs utifrån barns intresse och det de uttrycker. Ylva ser en svårighet med att se hur de yngsta barnen påverkar utbildningen och berättar:
Hur fångar vi verkligen att det är barnens? Jag upplever mycket nu att det blir vårt. Ja vi gör det här och nästa vecka gör vi det här, jaha men får vi verkligen in barnen i detta eller är det för att vi ska göra någonting som vi gör detta? Jag tycker det är skitsvårt med de små barnen, just hur vet vi att det är deras, dom är ju nöjda med allt vi tar till och de kanske gör det för att vi påverkar dom till att göra det.
Lisa arbetar projektinriktat och beskriver att de har tagit in olika intressen från barnen i sitt projekt2 och genom att de får möta varandras intressen har det bidragit till att barnen bildat gemensamma intressen vilket skapat en fin gemenskap på förskolan. Valen som görs i utformningen av utbildningen upplever förskollärarna kan bidra till att barn blir delaktiga men det kan också medföra att förskollärare bestämmer och styr vilket då kan hindra barns delaktighet.Ett val som förskollärarna berättar om för att skapa delaktighet och kunna lyssna in barn är att organisera barngrupperna i mindre grupper eftersom de anser att det är lätt att missa det barn uttrycker i stora barngrupper. Ylva berättar:
Jag tänker att man delar in dom i grupper, mindre grupper så ser man barnen bättre, och vara nära, för har jag bara fyra eller om jag har tio, då ser jag ju inte så mycket.
I förskolan finns också en organisation i form av rutiner som förskollärarna belyser som en svårighet i arbetet med att lyssna in barn och på så sätt möjliggöra barns delaktighet
och påverkan i utformningen av utbildningen. Annika upplever det jobbigt att det är mycket som inte går att påverka eftersom det är så styrt av rutiner, såsom måltider och sovtider, och anser därför att det blir svårt för barn att påverka sin dag på förskolan. Sonja berättar att ambitionen är att barn ska lyssnas in och vara med och påverka allt på förskolan men hon menar också att rutinerna gör det svårt. Samtidigt menar Lisa att det är viktigt att inte vara för fyrkantig, utan att det även i rutinssituationer finns tillfällen för barn att påverka men viktigt är då att vara lyhörd för det. Förskollärarna upplever även stress som en svårighet för att kunna lyssna in alla barn. Annika för fram att:
När man känner att man har, att det är flera som förmedlar starka känslor på en gång så har man redan två i knät som är ledsna och så är det någon som börjar gråta där, eller att man ser att någon är på väg att slåss. Då blir det lite höja rösten klimatet, att man måste vara, att man inte kan vara här och nu med dom man har i knät.
Eftersom det är många barn med många viljor och olika behov upplever förskollärarna en otillräcklighet i att räcka till när fler barn på samma gång förmedlar sina uttryck.
5.3 Förskollärares berättelser om användbara arbetssätt som är till hjälp med att lyssna in de yngsta barnen och då bidra till deras delaktighet på förskolan
Detta tema beskriver förskollärares berättelser och erfarenheter av pedagogisk dokumentation och utformning av miljön som olika arbetssätt för att kunna lyssna in barn och hur dessa arbetssätt kan bidra till barns delaktighet.
Förskollärarna beskriver pedagogisk dokumentation som ett hjälpmedel för att lyssna in barn och se vad de gör och uttrycker. Dokumentationsformer som framkom var foto, anteckningar och filmning. Annika upplever det ibland svårt att dokumentera eftersom både hon och hennes kollegor vill vara närvarande i stunden “man får avbryta det man är i för att påminna den andra om att filma”. Sonja ger ett exempel på hennes erfarenhet där filmningen hjälpte till att lyssna in vad som hände och vad barnen gjorde:
Ja det är spännande och vad man kan höra som man inte hörde för det hände något på ett annat ställe som man, liksom och ändå tycker man att jag har koll här nu, jag vet vad som händer i rummet men ändå så hörde inte jag att det hände, jag såg inte.
Ylva berättar att pedagogisk dokumentation motiverar henne genom att det bidrar till att hon reflekterar tillsammans med sina kollegor. På så sätt berättar hon att de kan lyssna in barn och få syn på olika upptäckter och uttryck som de gör i dokumentationerna. Att dela dokumentationer med varandra i arbetslaget har Elsa också erfarenhet av och menar att det är bra att se dokumentationen med fler ögon. Hon har
även erfarenhet av att barn kan upplevas som avvaktande i en aktivitet och då kan reflektionerna kring dokumentationen bidra till att synliggöra att barn ändå varit delaktiga. Att ge tillbaka dokumentation till barn ser förskollärarna som viktigt men belyser samtidigt att de behöver bli bättre på det. Lisa har erfarenhet av att det är betydelsefullt att sätta upp dokumentationer “vi liksom sätter upp på väggarna olika situationer som barnen har varit med i, och där ser man ju också att barnen diskuterar med varandra och visar och pekar”. Hon berättar att de gör det för att de yngsta barnen på så sätt ges möjlighet att ge respons genom sitt kroppsspråk, eftersom de inte alltid kan ge verbal respons. Förskollärarna berättar också att de visar bilder för barnen och de då kan lyssna in vad de uttrycker när de tittar på bilderna. Sonja upplever att hon då kan upptäcka att barn intresserar sig för något annat än vad hon först trodde. Detta har även Annika erfarenhet av:
Diskutera det tillsammans med barnen och då får man också reda på nya saker som man inte kanske själv såg eller, jaha det var det ni gjorde när ni gjorde så, eller och så ser man deras reaktion, om det är något som intresserar dom kanske de ser så här jättelyckliga ut när de tittar på någonting. Eller så är de inte ett dugg intresserade.
Förskollärarna berättar att de gärna hade velat arbeta mer med pedagogisk dokumentation men att de upplever att tiden är knapp och att det krävs mycket tid för att arbeta med det. Elsa berättar om sina erfarenheter och menar att “ibland kan man känna att det är ett litet påhäng också men som sagt var, om man tänker vad det ger så är det ändå värt den tid det tar”. Lisa berättar att utifrån det de ser i pedagogisk dokumentation så skapar de nya utmaningar för barnen vilket bidrar till att de är med och påverkar.
Ylva lyfter miljöns betydelse och menar att den kan stärka det barn intresserar sig för genom att hon lyssnar på vad de gör i miljön. Genom att utforma miljön efter barns intressen upplever hon att det bidrar till att barn kan påverka och bli delaktiga “men vi ser vad dom gillar så kan man ju stärka det där liksom”. Detta har även Johanna erfarenhet av och berättar att hon och hennes kollegor tillför eller tar bort material i miljön eller möblerar om efter vad de sett barn gör och intresserar sig för. Hon berättar också att de reflekterar i arbetslaget och dedå ibland kan upptäcka att barn intresserat sig för något under en längre tid men att de ändå inte utvecklat något i miljön. Hon menar att detta blir en påminnelse till vikten av att lyssna in barn så de får möjlighet att påverka. Både Elsa och Annika har erfarenheter av att barn använder material på ett annat
sätt än vad de själva tänkt när de utformade miljön. Annika ställer sig frågan hur hon ska tänka i dessa situationer:
Vad är det jag förväntar mig ska funka? Alltså hur förväntar, alltså vill dom leka med något annat egentligen eller vill dom leka med det här på något annat sätt än vad jag tycker eller förväntade mig och hur kan man göra om det då?
Tillgänglighet av material, som barnen själva kan nå på förskolan upplever Lisa och Ylva som ett sätt för barn att bli delaktiga i utbildningen. Deras erfarenheter är att det kan bli rörigt men det är samtidigt något de är medvetna om i respektive arbetslag och ett val de har gjort. Tillgängligt material belyser Johanna som svårt med de yngsta barnen eftersom det lätt blir rörigt. Hon berättar att de i stället använder sig av bilder på materialet som finns att tillgå för att barn själva ska kunna peka på bilderna och på så sätt visa vad de vill ha. Valen som görs i miljön upplever Sonja ibland som svåra och har erfarenhet av att det är svårt att lyfta in alla barns intressen i miljön eftersom hon upplever att det är många individer med olika intressen. Hon berättar att de i hennes arbetslag försöker utforma miljön så att den ska passa så många som möjligt.
5.4 Sammanfattning
Resultatet visar att barn använder en rik repertoar av uttryckssätt där kroppsspråket är framträdande, och att förskollärare kan uppleva en svårighet med att förstå och lyssna in de yngsta förskolebarnen eftersom de inte alltid utvecklat det verbala språket. De upplever att det krävs att förskollärare är lyhörda och närvarande samt att en relation till barnet och ett samspel finns för att kunna se och lyssna in de olika uttryckssätten. Förskollärarnas upplevelser är att de lyssnar in barn och försöker utgå från det som intresserar dem och på så sätt får de vara med och påverka. Samtidigt belyser förskollärarna att det är svårt att göra barn delaktiga på förskolan och de upplever även en svårighet med att ta vara på alla barns intresse och att de därför behöver göra olika val i utformningen av utbildningen. Resultatet visar avslutningsvis att förskollärare ser pedagogisk dokumentation och även miljön på förskolan som användbara arbetssätt för att lyssna in och möjliggöra barns delaktighet.
6 Diskussion
Syftet med studien är att bilda kunskap om förskollärares upplevelser av lyssnande till de yngsta förskolebarnen samt hur de menar att lyssnande kan leda till att barn blir delaktiga i utformningen av utbildningen. I följande avsnitt behandlas det vi finner betydelsefullt för studien syfte med utgång från essensen av förskollärares olika livsvärldar. Vidare diskuteras den valda metoden och avslutningsvis ges förslag till vidare forskning inom ämnet.
6.1 Resultatdiskussion
I följande resultatdiskussion framkommer olika vinklingar av lyssnande till de yngsta barnen i förskolan, följt av den komplexa delaktigheten i förskolan och slutligen mångfaldiga perspektiv på arbetssätt i förskolan.
6.1.1 Olika vinklingar av lyssnande till de yngsta barnen i förskolan
I resultatet framkommer att förskollärarna har erfarenhet av att barn använder olika uttryckssätt som de upplever lyssnas in. Samtidigt återkommer förskollärarna till att många av de yngsta barnen ännu inte utvecklat ett verbalt språk och att det därför kan vara svårt att förstå vad de uttrycker. Vi ser det som att förskollärarna är medvetna om att de yngsta barnen uttrycker sig med sitt kroppsspråk på olika sätt, trots det återkommer de till svårigheten att förstå barns verbala språk. Således kan det då finnas en risk att de missar barns andra uttryckssätt när de fokuserar på det verbala språket. De yngsta barnen kommunicerar både med kroppsspråk och verbalt språk skriver Haugen et al. (2006) och menar därför att det är viktigt att ta vara på alla olika uttryckssätt som barn har. Lisa belyste humor, kroppsligt avstånd och även integritet som uttryckssätt som barn använder sig av för att förmedla sina känslor. Detta har Søbstad (2006) en likartad uppfattning om och menar också att det krävs ett samspel mellan människors livsvärldar för att kunna förmedla och lyssna på dessa uttryck. Det här berör oss och vi är glada att de här uttryckssätten framkom. Det kan dock finnas en risk att uttrycken förbises om förskollärarna inte har en medvetenhet och ser det som olika uttryckssätt och då heller inte tar uttrycken på allvar. Lisa upplever att det är en känsla som finns att hon och barnet delar något tillsammans. Vi har reflekterat över vad barn känner om de upplever att de inte blir lyssnade till. Hur viktigt det är att ett genuint och ömsesidigt samspel finns mellan barn och förskollärare, där barns uttryck tas på allvar. Berättelserna från förskollärarnas
livsvärldar gav en inblick i vad det innebär att lyssna till de yngsta förskolebarnen. Å ena sidan belyser Elsa och Sonja vikten av att vara närvarande och lyhörd för att kunna lyssna på vad barn uttrycker och belyser då även det barn visar med sin kropp. Å andra sidan framkommer att Annika ibland kan känna en otillräcklighet i arbetet med att lyssna in barn på grund av att stressen är en bidragande faktor. Detta upplever vi visar att förskollärarna har olika erfarenheter, vilket då även innebär att de olika livsvärldarna kan krocka. Att förskollärares närvaro till barn är betydande kan kopplas samman med det Sheridan et al. (2011) skriver om, det demokratiska ledarskapet. Vilket innebär att vara lyhörd och ha tilltro till det barn gör och för att kunna göra det menar författarna att det krävs en närvaro av förskollärarna. Att vara närvarande upplever vi att förskollärarna har en ambition att vara, däremot kan det bli problematiskt om det är många barn i barngruppen. Är förskolläraren närvarande med några barn finns då en risk att de andra i barngruppen förbises och när allt kommer omkring hinner de barnen då inte lyssnas in. Ylva berättar att hon gärna delar in barn i mindre grupper med anledning för att kunna se och lyssna in dem bättre. Vilket går i linje med Alvestad et al. (2014) som belyser att barnantalet ökar i förskolorna och de kom fram till att ett aktivt lyssnande möjliggjordes om barngrupperna delades in i mindre grupper. Även om förskolläraren delar in barn i mindre grupper upplever vi att det inte finns någon garanti för att barn lyssnas in, det krävs fortfarande att förskolläraren som tidigare nämnts är lyhörd och tar barns uttryck på allvar och är med barnen både mentalt och kroppsligt.
6.1.2 Den komplexa delaktigheten i förskolan
Barns delaktighet och möjlighet till att påverka är en stor del i förskolans uppdrag, det innebär att barns intresse och behov ska lyssnas in och tas tillvara i utformningen av utbildningen (Skolverket, 2018). I resultatet framkom att Annika och Ylva upplever att de yngsta barnen kan bli intresserade av vad som helst och att de blir nöjda med det som presenteras för dem. Detta förvånade oss och ställer oss frågan hur barn då kan lyssnas in och bli delaktiga i utbildningen om det finns ett synsätt att barn är nöjda med allt. Det synliggörs samtidigt att förskollärarna har en ambition att det är barnen som ska vara med och påverka utbildningen. Människan både påverkar och påverkas av sammanhanget den befinner sig enligt Mearlaeau-Ponys tankar om livsvärlden (Brinkkjaer & Høyen, 2020). Ylva finner det svårt att veta om det är barns intressen de utgår ifrån eller om det är förskollärarna själva som påverkar och styr. Detta belyser Folkman (2018) som skriver att
förskollärare ibland styr barn till aktiviteter som de själva finner meningsfulla och på så sätt finns en risk att barn då inte blir delaktiga. Det framkommer också från förskollärares berättelser att det finns en vilja att ta vara på barns intresse och det de uttrycker för att möjliggöra barns delaktighet. Samtidigt belyser Sonja en problematik som handlar om att det inte går att ta tillvara alla barns intresse och behov samtidigt. Av detta skäl framkommer vikten av att göra val utifrån barns intresse i utformningen av utbildningen. Delaktighet innebär emellertid inte att alltid få sin vilja igenom enligt Dolk (2013), däremot är det viktigt att barns uttryck tas på allvar och att de lyssnas in. Att alltid få sin vilja igenom tänker vi kan vara en felaktig bild av delaktighet i förskolan. Om förskollärare endast ser delaktighet vid de tillfällen barn får bestämma finns en risk att annan delaktighet såsom att vara en del av en gemenskap och bli lyssnad till glöms bort. Peterson (2020) menar att delaktighet i förskolan ofta tenderar att hamna i att barn får påverka genom olika förutbestämda val. Det framkom däremot att delaktighet för Annika är att hon försöker förstå vad barn känner och vill genom att vara nära dem. Att barns röster hörs och tas tillvara menar Sheridan (2007) är viktigt för barns delaktighet och belyser att förskollärare har ett ansvar att möjliggöra delaktighet genom att lyssna in barnen. En slutsats skulle då kunna bli att även om inte alla barns intresse kan tas tillvara i utformningen av utbildningen är det trots allt viktigt att lyssna in och bekräfta det barn uttrycker.
Förskollärarna belyser vikten av att vara medveten om barns olikhet och har erfarenhet av att en del barn kan vara tysta och avvaktande medan andra barn hörs och syns mer. Elsa upplever att det är viktigt att ge barn tid för att kunna lyssna in varje barn för att möjliggöra deras delaktighet. Detta belyser även Johannesen och Sandvik (2009) som skriver att det är betydelsefullt att förskollärare tar sig tid att lyssna på barn och även skapa utrymme i lyssnandet för att barn ska få möjlighet att hinna uttrycka sig. Mot denna bakgrund tänker vi att även om ambitionen är att lyssna in vad varje barn uttrycker, kan en svårighet finnas i att hinna ta sig tid att lyssna på alla barn om det är vissa barn som uttrycker sig mer och då får förskollärarens uppmärksamhet. Johannesen och Sandvik (2009) skriver även att tystnad kan vara ett sätt för barn att uttrycka sig på vilket kan medföra att förskollärare missuppfattar det barn vill uttrycka. Vi finner i relation till detta att tystnad är ett av barns olika uttryckssätt vilket är intressant och viktigt att reflektera kring. Skulle det vara av betydelse för förskollärare att se tystnad som ett
