Barnskötaren vs Förskolläraren

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och samhälle

Examensarbete

Barnskötaren vs Förskolläraren

Reflektioner kring yrkesroller i förskolan

Childminders vs Preschool teachers

Reflections on the professional roles in preschool

Cecilia Johnsson

Lärarexamen 210 hp

Samhällsorienterade ämnen och barns lärande 2008-06-03

Examinator: Torsten Jansson Handledare: Therese Vincenti Malmgren

Sammanfattning

Detta arbete syftar att undersöka fyra olika rektorers syn och uppfattning kring barnskötaren och förskollärarens kompetenser och på vilket sätt dessa kompetenser skall användas i förskolan. Arbetet ämnar även ge en fördjupning och precision av begreppen förskolepedagogik och pedagogisk verksamhet, både utifrån teori och utifrån rektorers uppfattning. I arbetet har jag genomfört kvalitativa intervjuer samt undersökt förskolans utveckling, pedagogik och yrkesgrupper. Resultatet är att det finns en god och enhetlig syn på vad svensk förskolepedagogik innefattar, både i teori, läroplan och i praktik. Däremot finns det skillnader i rektorernas uppfattning om vad pedagogisk verksamhet innebär, vilket resulterar i att det är svårt att fastställa vilka exakta uppgifter förskolläraren och barnskötaren skall ha i verksamheten. Att förskolor arbetar med integrerade arbetslag behöver inte vara avgörande för verksamhetens kvalitet utan snarare handlar det om hur rektorerna väljer att använda de olika kompetenserna och hur de anser att dessa kan gynna barnen på bästa sätt. Att det finns tankar ifrån alla respondenter om en vidareutbildning för barnskötare betyder att det finns en önskan att bredda förskolepersonalens kompetens och skapa en enhetlig yrkeskategori- förskollärare.

Nyckelord; Förskollärare, Barnskötare, Förskolepedagogik, Pedagogisk Verksamhet, Rektor.

Innehållsförteckning

1 Inledning 7

1.1 Syfte och frågeställningar 8

2 Teoretiska utgångspunkter 9

2.1 Förskolepedagogik 9

2.2 Förskolan - en pedagogisk process 12

Barnkrubbor och småbarnsskolor 12

Fröbels barnträdgårdar 13

Alva Myrdal och en ny syn på förskolan 14

2.3 Två yrkeskategorier i förskolan 16

Barnskötarens roll 16

Förskollärarens roll 17

2.4 Förskollärare och barnskötare – ett integrerat arbetslag 18

2.5 Förskolans styrdokument 20

2.6 Regeringens nya förslag – En pedagogiskt förstärkt skola 21

3 Metod 22 3.1 Intervjufrågornas utformning 23 3.2 Urval 23 3.3 Genomförande 24 3.4 Bortfall 25 3.5 Etik 25 3.6 Felkällor 25 4 Resultat 26

4.1 Pedagogisk verksamhet i förskolan 26

4.2 Begreppet förskolepedagogik 27

4.3 Barnskötaren och förskollärarens kompetenser 28

4.4 Regeringens förslag i teori och praktik 30

4.5 Synen på yrkeskategoriernas löneskillnader och framtid 31 4.6 Åtgärder för en förbättring av den pedagogiska verksamheten 32

5 Analys 34

5.1 Förskolepedagogik 34

5.2 Yrkeskompetenser 35

5.4 Regeringens förslag 37

5.5 Lön och utbildning 38

5.6 Förskolans kvalitet och utveckling 39

5.7 Sammanfattande slutsats 39

5.8 Förslag till fortsatt forskning 41

Referenslista 42

Bilagor 44

Bilaga 1 44

1. Inledning

Under min lärarutbildning har jag både i teori och i praktik fått möjlighet att reflektera över hur den gode pedagogen bör vara. Detta har således resulterat i tankar kring hur jag själv vill utöva mitt yrke. Jag vill bli den gode pedagogen, den som ser individen och har de teoretiska och praktiska kunskaperna att utveckla denne som elev och människa. Med avslutad lärarutbildning bör jag ha just denna pedagogiska kompetens. Efter tre och ett halvt års utbildning har jag behörighet att undervisa i förskola och delar av grundskolan. Det är jag och de andra lärarna/förskollärarna som skall ha hand om den pedagogiska verksamheten, att undervisa och att lära. Dock har jag, bland annat under min verksamhetsförlagda tid (VFT) fått se att verklighetens verksamhet inte riktigt fungerar på detta sätt. Under min VFT var det inte enbart förskollärarna som hade hand om den pedagogiska verksamheten. Istället var det ett ansvar som delades av både förskollärare och barnskötare. Jag reflekterade kring detta och diskuterade även med personalen. Det var helt klart att det rådde delade meningar kring detta. Förskollärarna och en del av barnskötarna ansåg att det var förskollärarnas arbetsuppgift att ha den pedagogiska verksamheten. En del barnskötare ansåg att de mer eller mindre hade samma kompetens, genom bland annat erfarenhet, och kunde därför ha hand om den pedagogiska verksamheten på samma premisser. Varför det var som det var fick jag inget riktigt svar på, men jag uppfattade att frågan är känslig bland båda berörda parter. Detta fick mig att fundera över vad som definierar den pedagogiska verksamheten i förskolan.

Nyligen var jag på några anställningsintervjuer för tjänst som förskollärare. Vid tre tillfällen fick jag av arbetsgivarna frågan vad jag ansåg mig vara barnskötarens kontra förskollärarens roll i verksamheten. Bakom frågan låg det förslag som regeringen gav i mitten av mars, där man sammanfattat vill stärka förskollärarens roll i den pedagogiska verksamheten. Jag fick uppfattningen att detta förslag är välkomnat för vissa rektorer och förskolor där man vill att förskollärarna helt tar över den pedagogiska verksamheten samtidigt som man hos andra förskolor förespråkar att den verksamheten skall genomsyras av både barnskötare och förskollärare. Mitt i allt detta råder det brist på

förskollärare. Då rektorer är de som organiserar arbetslagen på förskolor blev jag

intresserad i vilken syn de har på integrerade arbetslag. Mina funderingar utmynnade i frågan vad rektorer själva har för tankar kring både förslaget och de olika

yrkesgruppernas roll i förskolans verksamhet och vad som egentligen definieras som pedagogisk verksamhet. Det är också dessa frågeställningar som ligger till grund för min uppsats.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med mitt arbete är att undersöka vad fyra rektorer anser om förskolläraren och barnskötarens kompetenser och hur kompetenserna skall användas i förskolans verksamhet. Jag avser även att fördjupa mig i innebörden av begreppen förskolepedagogik och pedagogisk verksamhet samt att undersöka rektorernas uppfattningar och definitioner kring dessa begrepp.

I arbetet ställer jag följande frågor:

– Hur ser fyra rektorer på förskollärarnas resp. barnskötarnas roll i den pedagogiska verksamheten

– Vad anser rektorerna vara pedagogisk verksamhet?

– Vad anser fyra rektorer om regeringens nya förslag som handlar om starkare pedagogiskt inslag i förskolans samt ett tydligare ansvar för förskolläraren i den pedagogiska verksamheten?

2. Teoretiska utgångspunkter

Begreppen förskolepedagogik, pedagog, pedagogiskt förhållningssätt och pedagogisk verksamhet grundar sig alla i begreppet pedagogik. Innebörden av pedagogik är minst sagt omfattade, begreppet i sig härstammar från grekiskans paidagos´. Paidagos´s var de slavar som undervisade söner till män av högre rang under 600-talet f Kr i Aten (Svedberg & Zaar, 2003). Det fanns således redan på denna tid ett behov av att pedagoger, lärare, förmedlade kunskap.

Att definiera pedagogik är inte helt enkelt eftersom begreppet används i olika sammanhang. Till vardags kan ordet användas när vi beskriver någons förmåga att lära eller undervisa något. Eller kan vi tala om oförmågan att kunna lära ut, dvs. att vara opedagogisk. En bruksanvisning från IKEA kan för en del upplevas som fullständigt opedagogisk. Det är på detta sätt gemene man oftast stöter på och använder ordet pedagogisk. Det finns även en annan akademisk vetenskaplig definition av begreppet. I denna definition är pedagogik ett stort begrepp som innefattar olika teorier som handlar om utveckling och förändring i olika situationer och miljöer (Pedagogiska Institutionen, 2004). Begreppet definieras följande av Pedagogiska Institutionen i Umeå:

Pedagogik är en vetenskaplig disciplin, där man bildar kunskap om de processer genom vilka människan formas och förändras i olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Inom det pedagogiska problemområdet behandlas bl.a.. olika aspekter av fostran, utbildning, lärande, undervisning eller andra påverkansprocesser. Frågor kan exempelvis ställas om hur och varför vissa värderingar, kunskaper och färdigheter uppstår, vidmakthålls och förändras inom och mellan generationer, grupper och individer (Pedagogiska institutionen 2004, s.2).

Begreppet förskolepedagogik grundar sig i flera olika pedagogiska teorier som används och utvecklas inom pedagogik i förskolan. I förskolepedagogiken utgår arbetssättet utifrån individen, gruppen, leken, miljön samt det vardagliga samspelet. Förskolepedagogik innebär att man genom samtal, dialog och skapande tar vara på

barns nyfikenhet och intresse för samspel och kommunikation. Föreskolläraren skall kunna se och möta barnet, motivera och engagera dem med både planerad verksamhet och i spontana situationer. Syftet med att använda förskolepedagogik är att främja barnet som individ och låta det utveckla normer, värden och sociala förmågor, samt att utveckla sitt språk (Wallskog, 1999).

Förskolans pedagogik har hela tiden utgått från barns intressen, men det som förändrats i processen är förskolans syfte. Syftet har vissa tider varit att förskolan är till för barnen, vissa tider har förskolans syfte varit att främja samhället, eller vissa tider båda delar. Idag riktar sig förskolans uppdrag mot individen och samhället. Förskolans syfte idag är att fostra individen till en demokratisk medborgare med utgångspunkt i Läroplanen (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999). Läroplanens utformning bygger på teoretiska utgångspunkter där man ser kunskap som en relation mellan människan och hennes värld. Relationer i förskolan måste grunda sig i barns erfarenheter och bakgrund. Att utveckla relationer är att göra barns omvärld begriplig för dem själva. Relationen mellan individens utveckling och samhällets utveckling är central i lärandet. Barnet skall kunna utvecklas individuellt samtidigt som barn lär sig och får möjlighet att verka och finnas i samhället de ingår i (Johansson & Pramling Samuelsson, 2003).

Dagens förskolepedagogik grundar sig till viss del i utvecklingspsykologi där det enskilda barnets mognad är utgångspunkt för verksamhetens utformning. Utvecklingspsykologin fungerar som en grund för pedagogen för att förstå och tolka barns agerande (Pramling Samuelsson & Mårdsjö, 1997). Dock har läroplanen, där samspel och relationer i olika sociala och kulturella sammanhang ses som grundläggande för barnets utveckling, medfört att man tagit ett steg ifrån utvecklingspsykologin. Istället ses barnet som en individ med specifika kompetenser till skillnad från tidigare där man såg varje barn som ett generellt barn med åldersspecifik utvecklingspotential (Johansson & Pramling Samuelsson, 2003).

Lärandet i förskolan handlar om att lära sig värden och kunskaper, men också att ge barn omsorg, fostran, upplevelser och minnen att kunna knyta an till i framtiden (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999). Förskolans personal måste kunna tolka och förstå barns perspektiv samtidigt som de måste kunna möta och utmana varje specifikt barn utifrån dennes värld. Vygotskijs teorier om förhållandet mellan människan och

omständigheterna kan ses som en av influenserna till dagens förskolepedagogik där dialog och kommunikation med andra i olika miljöer utvecklar människan. Samspelet resulterar i en handling som i sin tur gör att utveckling inte enbart blir individuell eller generell. Fokusering på samtal och kommunikation resulterar således i ett större intresse för individen i ett specifikt sammanhang och inte enbart på individen (Johansson & Pramling Samuelsson, 2003).

I förskolan sker barns lärande utifrån noggrann planering vilket kräver att pedagogerna har ett tydligt förhållningssätt och en medvetenhet om vad och varför de vill förmedla vissa kunskaper. Lärandet skall vara meningsfullt och barnen skall vara engagerade i och intresserade av innehållet. Pedagogen skall kunna ta tillvara barns intressen och samtidigt skapa intresse för det ämne de vill att barnen skall fördjupa sig i. Att kunna skapa ett engagemang som varar är därför en av pedagogens viktigaste uppgifter inom förskolepedagogik. Fem olika aspekter skall integreras i den pedagogiska verksamheten, läsning och skrivning, matematik, natur, samhälle och lärande. Dessa ämnesområden skall genom olika uttryckssätt ingå i vardagen och i specifika sammanhang såsom samlingar och tematiskt arbete. Förskolan har i mångt och mycket kommit att likna hemmet och dess verksamhet har byggts till stor del på verksamheter man utför i hemmet. Snickeriverkstad, sömnad, bakning och trädgårdsskötsel är några exempel. Dock har man under senare år kommit att tillämpa vardagliga situationer och inte enbart hemmets sysslor, som ett sätt att utveckla barn inom olika områden. Rutinsituationer som dukning, måltider samt på och av klädning används för att skapa en medvetenhet om till exempel matematiska begrepp. Att arbeta tematiskt är också en sätt att applicera de fem ämnesområdena. I tematiskt arbete avgränsas ett område utifrån barnets perspektiv och fördjupas. Det tematiska arbetet mot specifika mål utifrån kunskaper och färdigheter som önskas uppnås. Pedagogen skall ha mer kunskap än barnet om ämnet samt kunna första hur barn förstår innehållet i ämnet. Fokusering ligger inte på själva innehållsområdet utan på relationen mellan barnet och ämnet. Enligt Marton skall en pedagog ha fyra olika kompetenser (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999):

1. Allmän kompetens vilket innebär att pedagogen kan interagera med barn på ett positivt sätt och skapa trygghet för barnet.

3. Ämneskompetens, dvs. pedagogen skall ha kunskaper om det innehåll som denne vill förmedla.

4. Metodisk kompetens där pedagogen intresserar sig och tar reda på hur barns tänker om det innehåll som skall behandlas.

Förskolepedagogik handlar sammanfattningsvis om att kunna leda och följa, stötta och utmana samt dela erfarenheter men även att kunna ledas av barnen utifrån deras erfarenheter (Pramling Samuelsson & Mårdsjö).

2.2 Förskolan - en pedagogisk process

Barnkrubbor och småbarnsskolor

Under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet gick Sverige från att ha varit jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Med industrialiseringen kom urbaniseringen som innebar att man flyttade till städerna för att arbeta. Kvinnorna trädde in på arbetsmarknaden och både män och kvinnor arbetade utanför hemmet vilket gjorde att hem och arbetsplats blev två skilda världar. Behovet av tillsyn av barn ökade eftersom kvinnorna inte längre arbetade i hemmen, men även för att det generellt fanns ett större behov av undervisning och utbildning. Detta eftersom familj och hem nu sågs som grundkonstruktionen för ett tryggt samhälle och därför var det viktigt att barnen utvecklades och undervisades för att bibehålla tryggheten i samhället och integreras i det. Samtidigt fanns behov av ny kunskap. Jordbrukssamhällena sågs som förlegade och industrisamhället krävde nya kunskaper. Utbildning var framtiden. Med utbildning kunde demokratiseringen ta fart och i sin tur ge bättre möjligheter för framtiden. Viktigt var att barnen skulle fostras och utbildas på ett nytt sätt, men hur, och till vad och inte minst, av vem (Tallberg Broman, 1995).

De nya samhällsförändringarna gjorde att kvinnor började organisera sig och kräva utbildning och yrke. Behov av personal till de pedagogiska och sociala yrkena ökade markant och det var här kvinnorna trädde in.

Sysselsättningar och yrken inom områdena vård, omsorg och pedagogik skulle komma att utvecklas till en huvudfåra för kvinnors väg ut i offentlig verksamhet” (Tallberg Broman, 1995, s.8).

Under 1800-talet början dök de så kallade barnkrubborna upp i Europa. Dessa verksamheters uppdrag var att uppfostra och omhänderta barnen till de yrkesarbetande (Simmons-Christenson, 1997). Barnkrubborna styrdes av olika föreningar finansierades ideellt, både från privatpersoner och från välgörenhetsorganisationer. Barn från sex veckors ålder kunde mottas på barnkrubborna. De som arbetade och även bodde på barnkrubborna kallades elever. De hade utöver att se efter barnen andra sysselsättningar som tvättning och strykning. Arbetet övervakades av föreståndarinnan som i sin tur övervakades att föreningens tillsynsfruar (Tallberg Broman, 1995).

Småbarnsskolorna kom till Sverige i mitten av 1800-talet. Fenomenet hade sin uppkomst i England där en fabriksledare, Robert Owen, ville förbättra villkoren för de anställdas barn. En småbarnskola upprättades där begreppen fostran, undervisning och omvårdnad låg till grund för verksamheten (Tallberg Broman, 1995). Lärarna skulle ha förkunskaper i det ämne de undervisade, men någon speciell pedagogik diskuterades aldrig (Simmons- Christenson, 1997). Den pedagogik som verksamheten innefattade var bland annat rörelselekar och sånger. Läsning, matematik och religion var ämnen som studerades. Föreståndarinnan hade biträde, underlärarinna samt medhjälpare arbetande under sig. Tillsynsfruar kom med jämna mellanrum på inspektion. Precis som barnkrubborna finansierades verksamheten med hjälp av välgörenhet från de rikare kretsarna. Med tiden lades småbarnskolorna ner eller omvandlades till barnträdgårdar (Kihlström, 1998).

Fröbels barnträdgårdar

Många lärarinnor i småbarnskolorna reste till Tyskland för att studera en ny slags pedagogisk lära som skulle komma att ha betydande roll för barnomsorgen i Sverige. Det var Friedrich Fröbel som presenterade en ny pedagogisk inriktning, fröbelläran (Simmons-Christenson, 1997). Syftet med läran var att komma ifrån institutionaliseringen av barnen och istället vårda och utveckla barnet (Tallberg Broman, 1995). Först då kunde man skapa en bättre människa för en bättre framtid menade Fröbel. Barnträdgården som Fröbel kallade sin pedagogiska rörelse, skulle vara ett ställe där barnet kunde utvecklas genom lek och självständighet. Utvecklingen av barnet skulle i sin tur leda till att barnen blev goda förebilder i samhället och på så sätt

skapades ett bättre samhälle. En barnträdgård med fröbellära hade följande mål (Kihlström, 1998):

1. Åstadkomma ett gott inflytande på barnen med gudsfruktan, arbetsamhet och måttlighet.

2. Utöva ett gott och förädlande inflytande på hemmet. 3. Utbilda unga kvinnor och mödrar till uppfostrarinnor

Barnträdgårdsledarinnorna som lärarna kallades, utbildades alla till en början i Tyskland. Senare kom utbildningen att finnas även i Sverige och var då en ettårig utbildning som drevs av privatpersoner och föreningar (Kihlström, 1998). Eleverna studerade estetiska ämnen samt pedagogik och metodik. Den fröbelpedagogiska verksamheten präglades av leken som skulle vara fri, dock under vuxen ledning. Vardagssysslor, naturupplevelser, sång och rörelser var andra viktiga element. Praktik och teori skulle varvas för bästa resultat (Tallberg Broman, 1995).

Alva Myrdal och en ny syn på förskolan

Fröbelläran etablerades i Sverige under 1900-talets första decennier. Speciellt stor plats i någon samhällelig debatt hade inte barnomsorgsfrågan under denna tid. På 1930-talet blev emellertid frågan aktuell och fler kommuner började stödja förskoleverksamheten, barnträdgårdarna. Emellertid fanns en önskan om nya kunskaper om barnomsorgsverksamhet. Åsikter och synpunkter på de sysslor barnen i barnträdgårdarna utförde kom att ifrågasätta fröbelläran. Alva Myrdal var en av kritikerna. 1935 kom Alva Myrdals bok Stadsbarn. En bok om deras fostran i

storbarnkammare ut. Myrdal menade att barn av alla samhällsklasser skulle ha rätt till

barnomsorg i form av storbarnskammare. Storbarnskammaren skulle bedrivas på statlig nivå samt vara avgiftsfri. Personalen skulle vara kunnig och utbildad och tiderna skulle vara anpassade efter föräldrars arbetstider och barnets behov. Hon betonade vikten av att arbete skulle stödja sig på vetenskapliga teorier och Myrdal gav förslag på pedagogiskt innehåll. Hon menade att för att kunna tillämpa detta behövdes en statlig utbildning för att skapa kunniga och lämpliga pedagoger.

De skola vara så utbildade att de har förmåga att sakkunnigt ta hand om hela barnet hela dagen” (Simmons – Christenson, 1997 s.233).

Befolkningskomissionen, som tillsats 1936 på grund av det oroväckande minskade barnafödandet i landet, tog till sig mycket av Myrdals kritik och idéer. Kommissionen beslutade om att benämna samtliga barninstitutioner som halvöppen barnavård, men fortfarande fanns en stor skillnad mellan daghem som fungerade som heldagsvård för förvärvsarbetare, och lekskola som hade starkare pedagogiska inslag. Myrdal blev vid denna tidpunkt också rektor för det nya socialpedagogiska institutet. 1944 fanns sju olika såkallade seminarier i Sverige där man utbildade personal till barnomsorgen. Utbildningen var i första hand praktisk (Simmons-Christenson, 1997).

Från att ha haft en syn präglad av aktivitetspedagogik gick man nu mer och mer över till utvecklingspsykologiska teorier där kunskapsförmedling var ett grundbegrepp. Pedagogiken skulle ses som ett förhållningssätt där förskolan skulle föra ett samspel mellan den vuxne och barnet. Aktiviteter skulle erbjudas samtidigt som det dagliga samspelet, dialogen, skulle utveckla barnet på en individuell nivå. Under 1960 och 70-talet arbetade fler och fler kvinnor. Städernas befolkning ökade och därmed barnomsorgsbehovet. Daghemsplatserna tredubblades och styrdes mer eller mindre helt på kommunal nivå. Barnstugeutredningen 1968 innebar införandet av en förskolelag (1975) och en nyorganisering av förskolan. Förskolelagen innebar att förskolan nu skulle vara tillgänglig för alla barn, en allmän förskola. Åldersintegrerade grupper, arbetslag, demokrati samt föräldrasamverkan var nya begrepp som kom att spela stor roll för förskolepedagogiken. Förskolan skulle med hjälp av hemmet utveckla och uppfostra barnen till goda medborgare med demokrati som grundsyn. 1982 integrerades förskolan i socialtjänstlagen. Den pedagogiska verksamheten skulle arbeta utifrån konceptet demokrati, solidaritet, ansvar och jämlikhet (Fagerli, Lillemyr, Sobstad 2001).

Från att ha haft tyngdpunkt på psykologiskt utveckling har man efter hand gått över till ett mer pedagogiskt synsätt för verksamheten i förskolan (Kihlström, 1998). 1977 infördes den första förskollärarutbildningen inom högskolan. Fram till 2001 fanns en

integreras i lärarutbildning där studenterna haft gemensam utbildning för att sedan specialiserar sig inom antingen förskola, grundskola eller fritidshem (Fagerli, Lillemyr, Sobstad, 2001).

Idag delas ansvaret för verksamheten mellan stat och kommun. Riksdag och regering anger övergripande mål för verksamheten. Detta görs med hjälp av skollagen och förskolans läroplan. Kommunerna ansvarar för att verksamheten organiseras och utövas så att de nationella målen i lagar och förordningar följs. I kommunala organisationer skall det finnas kunskap om verksamheten i allmänhet, om barngrupperna och om personalsituationen (http://www.regeringen.se/sb/d/3372#item69886, 080502).

2.3 Två yrkeskategorier i förskolan

Barnskötare och förskollärare skall ha samma arbetsuppgifter menar en del. Andra menar att det är två helt skilda yrken och därför skall de ha olika arbetsuppgifter. Det finns inte mycket material att hitta angående barnskötares exakta yrkesuppgifter. Nedan följer en beskrivning av barnskötaren respektive förskollärarens uppgifter i sitt yrke utifrån skolverket och arbetsförmedlingen.

Barnskötarens roll

På skolverkets hemsida beskrivs barnskötarutbildningen på följande sätt: Utbildningen till barnskötare skall ge kunskaper om förskolans och fritidshemmens olika uppdrag att erbjuda en god pedagogisk verksamhet samt ge kunskaper om barns behov, lärande och utveckling. Syftet är att utveckla de kunskaper och färdigheter som behövs för arbetet som barnskötare i förskola och fritidshem samt att stimulera till fortsatt lärande (www.skolverket.se, 080428).

På arbetsförmedlingen (AMS) hemsida skrivs att barnskötarens uppgift är att ge förskolebarnen en trygg och stimulerande tid på förskolan. Barnskötaren skall i första göra det praktiska arbetet med barnen, såsom blöjbyten, matning, toalettbesök och påklädning. Exempel på barnskötaresysslor kan vara sagoläsning och bakning. För att

arbeta som barnskötare bör man ha god samarbetsförmåga samt ej vara känslig för höga ljudnivåer och kunna hantera regelbundna lyft och obekväma arbetsställningar. Barnskötarens arbete grundar sig i läroplanen men det pedagogiska arbetet har förskolläraren hand om.

Det är förskolläraren som har det pedagogiska ansvaret, men i det dagliga arbetet hjälps man åt (http://afi3.ams.se/Yrken/ YrkesBeskrivning.aspx?iYrkeId=479, 080428).

Utbildning till barnskötare kan ske på olika sätt. Gymnasiala Barn- och Fritidsprogrammets treåriga utbildning eller kortare, en till två års utbildningar på Komvux är de vanligaste alternativen.Då utvecklingen beror på kommande födelsetal samt tillgång på förskollärare är det svårt att bedöma barnskötarens kommande arbetsmarknad, enligt AMS. Emellertid har barnskötare mindre goda framtidsutsikter eftersom det redan idag, våren 2008, finns ett överskott på barnskötare dock kan bristen på förskollärare medföra att fler barnskötare får arbete, skriver AMS.

Förskolläraren roll

Förskolläraren beskrivs enligt AMS som den person som har det pedagogiska ansvaret i arbetet i antingen förskolan, öppen förskola, i förskoleklass eller i integrerad verksamhet för barn mellan sex och nio år.

Som förskollärare har du det pedagogiska ansvaret tillsammans med arbetslaget (http://afi3.ams.se/Yrken/YrkesBeskrivning. aspx?iYrkeId=122, 080428).

Förskolläraren skall enligt AMS utifrån läroplanen arbeta för att varje enskilt barn stimuleras och utvecklas individuellt. Förskolläraren skall arbeta med utgångspunkt i begreppen lust och nyfikenhet och på detta sätt främja barns språk och kunskaper om samhället. Föräldrasamverkan är en viktig del i förskollärarens arbete, därför behöver denne ha förståelse och insikt i andra människors situationer. En förskollärare bör också ha god samarbetsförmåga samt vara intresserad av att arbeta med både barn och vuxna.

Utbildning till förskollärare sker på högskola/universitet och tar ca tre år (http://afi3.ams.se/yrken/YrkesBeskrivning.aspx?iYrkeId=122, 080428).

2.4 Förskollärare och barnskötare - ett integrerat arbetslag

1970 var antalet barnskötare och förskollärare inom barnomsorgen ungefär lika många från att tidigare dominerats av barnskötare. I samband med barnstugeutredningen blev barnskötare och förskollärare ett integrerat arbetslag där man mer eller mindre utförde samma arbetsuppgifter (Kihlström, 1998). Generellt rådde dock en brist på förskollärarna och behovet av utbildade förskollärare har funnit sedan dess. Med tiden har den pedagogiska verksamhetens betydelse i förskolan stärkts av statliga utredningar och man har betonad värdet och relevansen av högskoleutbildade förskollärare. Nedskärningarna under 1990-talets början kom att drabba barnskötare hårdare än förskollärarna. Många barnskötartjänster omvandlades till förskollärartjänster. Detta var insatser som gjordes för att öka förskollärarnas inflytande i förskolan, menar Paula Berntssson förskollärare och doktorand i sociologi. Vidare skriver Berntsson i sin artikel ”En motstridig historia” i Pedagogiska Magasinet att staten under 2000-talet gett uttryck för en allt positivare inställning gentemot barnskötaryrket. Tomas Östros, tidigare utbildningsminister har tidigare uttalat sig positivt om barnskötarnas roll i förskolan:

Barnskötare är inte någon nödlösning i väntan på annat (Berntsson, 2005).

Förre förskoleministern Lena Hallengren, i grunden grundskollärare, har också yttrat sig positivt om barnskötarna:

Det är varken rimligt eller önskvärt att vi ska ha 100 procent förskollärare (Berntsson, 2005).

Paula Berntsson menar att staten använder barnskötarna som reserv till förskollärarna eftersom det råder stor brist på förskollärare idag. Både förskollärare och barnskötare förlorar på detta då förskollärarnas kompetens undermineras vilket också blir tydligt när det gäller löneförhandlingar. Barnskötare ses som goda andrahandsval så länge

förskollärarbrist råder, men när det vänder bli barnskötarnas arbetsmarknad osäker skriver Berntsson. Hon menar att för att kunna stärka den pedagogiska kvaliteten i förskolan bör förskollärarnas status och kompetens värdesättas, inte minst när det gäller löner och arbetsvillkor. Dessutom, menar Berntsson borde fler barnskötare få möjlighet att vidareutbilda sig till förskolelärare (Berntsson, 2005).

Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet skrev så sent som hösten 2007 en artikel om förskolan och förskolelärarutbildningen i

Pedagogiska Magasinet. I artikeln kallad ”Sveket mot de små barnen” diskuterar hon

regeringens strategier om en ny förskollärarutbildning. Pramling Samuelsson ifrågasätter kvaliteten i en ny förskollärarutbildning som syftar till att skapa en starkare pedagogisk förskola. Folkpartiet krävde 2004 en ny förskoleutbildning med förskollärarlegitimation och menade att två tredjedelar av den personalen i förskolan skulle vara förskollärare. Förslaget fick, menar Pramling Samuelsson, god respons från förskollärarna där man utlovades högre status samt en bättre pedagogisk förskola. Problemet, enligt Pramling Samuelsson är att utbildningen inte skulle vara lika lång som lärarutbildningen och heller inte ge behörighet till fortsatta forskningsstudier. Därmed skulle varken yrkesstatusen eller kvaliteten på utbildningen höjas och vidare frågar författaren:

Men frågan är vem som väljer att arbeta med små barn i framtiden om det innebär att man hamnar längst ner i utbildningshierarkin (Pramling Samuelsson, 2007 s.19).

Pramling Samuelsson ifrågasätter den nya förskollärarutbildningen i samband med Bolognaprocessen. Enligt den skall lärare, dock ej lärare inom förskola och fritidshem, kunna studera på avancerad nivå vilket kan resultera i en kortare utbildning för bl.a. förskollärare. Konsekvensen av detta är statusskillnader mellan förskollärare och lärare, men inte minst påverkas kvaliteten i förskolan, menar Pramling Samuelsson:

Kunskapsbildningen inom förskolepedagogiken och förskoleområdet kommer att stagnera (Pramling Samuelsson, 2007 s.20).

2.5 Förskolans styrdokument

1987 infördes förskolans första pedagogiska program. I programmet fanns mål och riktlinjer som den pedagogiska verksamheten skulle sträva efter. En av punkterna var att personalen skulle vara förskolepedagogiskt utbildad, men inte nödvändigtvis förskollärare. Man betonade vikten av personlig lämplighet genom att personalen måste ha gott förhållningssätt och syn på barnet och en medvetenhet för yrket. Arbetslagen var en viktig del i förskolan då arbete och ansvar skulle utföras beroende av kunskap och kompetens samt intresse. 1990 kom ”Lära i förskolan” som visade på praktiska utföranden av det pedagogiska programmet. 1998 kom det som kom att kallas Lpfö-98, Läroplan för förskolan. I läroplanen finns mål och riktlinjer som skall följas för all personal i förskolan. Inledningsvis behandlas förskolans värdegrund och uppdrag. Därefter följer mål och riktlinjer. Dessa är (Lpfö- 98):

- Normer och värden - Utveckling och lärande - Barns inflytande - Förskola och hem

- Samverkan med förskoleklass, skola och fritidshem Läroplanen riktar sig till all förskolepersonal:

Riktlinjerna i läroplanen för det målinriktade arbetet i förskolan vänder sig dels till alla som arbetar i förskolan, dels till arbetslaget. Med arbetslaget avses den personalgrupp som har det pedagogiska ansvaret för en viss grupp barn (Lpfö 1998, s.4).

När det gäller personalens uppdrag i verksamheten finns vissa riktlinjer och mål: För att läroplanens mål skall uppfyllas krävs en väl utbildad personal som får möjlighet till den kompetensutveckling och det stöd som krävs för att de professionellt skall kunna utföra sitt arbete. Förskolans uppdrag ställer också höga krav på ledarskapet för verksamheten. Det är kommunen som huvudman

för verksamheten som har ansvaret för detta. Förskoleverksamhetens uppgift är att bedriva pedagogisk verksamhet. Det skall finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att barnens behov av omsorg och en god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses” (a.a. s 4-5).

2.6 Regeringens nya förslag - En pedagogiskt förstärkt skola

I mitten av mars 2008 presenterade regeringen ett nytt familjepolitiskt förslag som bland annat handlar om stärkt pedagogiskt inslag i förskolan. Målet för förslaget är höjd kvalitet i förskolan. Förslaget, som presenterades i DN den 18 mars 2008, är underskrivet av regeringens respektive partiledare. Innebörden handlar om en ny läroplan för förskolan där förskollärarens ansvar skall tydliggöras. Det är de högskoleutbildade förskollärarna som skall se till att den pedagogiska verksamheten går hand i hand med läroplanens mål och riktlinjer. En ny förskollärarutbildning skall utformas, där barnets inlärning hamnar i fokus med tyngdpunkt på språklig inlärning, matematik samt pedagogiskt ledarskap. Utbildningen skall också vara starkare förknippat med pedagogiskt arbete. Förskolans övergripande ansvar skall förskolechefen ha, och denne skall likställas med rektorsuppdraget. För att uppfylla dessa visioner menar alliansen att en unik fortbildningssatsning bör träda i kraft, en

satsning som kan jämföras med det tidigare såkallade lärarlyftet.

(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=752935, 080425). I artikeln, som är skriven av alliansens respektive partiledare, skrivs följande om förskollärarens roll och utbildning:

Vi är övertygade om att det finns en stor outnyttjad potential i förskolan. Ett lekfullt lärande, med hjälp av utbildade och kompetenta förskollärare, hjälper barnen att utveckla både talspråk och intresse för skriftspråk. Ett aktivt språkarbete i förskolan ger goda möjligheter att tidigt upptäcka barn som behöver extra stöd och på så sätt förebygga läs- och skrivsvårigheter.

Förskolans läroplan är bra men på vissa områden behöver målen förtydligas. För att ta tillvara den naturliga nyfikenheten behöver det pedagogiska uppdraget stärkas i takt med barnens utveckling. Regeringen avser därför att ta initiativ till en utveckling av förskolans läroplan. I det arbetet kommer vi att ta hjälp av landets främsta experter på förskolepedagogik.

En bra tillgång till utbildade förskollärare är avgörande för att säkerställa förskolans kvalitet och likvärdighet. I dag råder dock brist på förskollärare runt om i landet. Upplösningen av den särskilda förskollärarutbildningen 2001 har lett till att utbildningen har förlorat i identitet och attraktionskraft. En bra förskollärare är ett verkligt proffs på barn och deras utveckling. I omläggningen av lärarutbildningen vill vi skapa en förskollärarutbildning med en egen tydlig identitet, för en högre specialiseringsgrad med inriktning just mot det pedagogiska arbetet i förskolan (http://www.regeringen.se/sb/d/10287/a/ 101168, 080402).

3. Metod

Empirin består av intervjuer med fyra rektorer. Jag har valt kvalitativ metod för mina intervjuer. Kvalitativa intervjuer är aldrig likartade eftersom intervjuer av detta slag nästan alltid består av frågor som ger möjlighet för intervjupersonen att svara med egna ord (Patel & Davidsson, 2003). Därför var jag medveten om att ingen av mina intervjuer skulle bli den andra lik och utformade nio strukturerade intervjufrågor, med förhoppning att samtalen skulle bli så individuella som möjligt. Jag är medveten om att fyra intervjuer inte är ett stort underlag för att kunna utföra analyserande och utvärderande undersökningar på mina frågeställningar. Dock tror jag att dessa intervjuer i samband med teori kan skapa en insikt i ämnet som helhet. Detta är också ett av syftena med kvalitativa undersökningar (Svenning, 1999).

3.1 Intervjufrågornas utformning

Jag konstruerade nio intervjufrågor vilket kan verka vara många, dock ville jag vara säker på att intervjun skulle omfatta alla berörda områden i mitt arbete och därför kändes dessa nio frågor viktiga och relevanta. Mina intervjufrågor är till en början strukturerade i en viss ordning, dock har jag beroende på respektive intervju anpassat frågorna efter respektive svar. När jag konstruerat frågorna har jag strävat efter att få dem öppna så att frågorna inte endast kan besvaras med ett entydigt svar. Ett av syftena med kvalitativa intervjuer är att respondenten inte i förväg skall kunna avgöra vad som är det ”korrekta svaret” (Patel & Davidson, 2003).

3.2 Urval

Respondenterna är slumpmässigt utvalda. Jag valde att använda mig av fyra respondenter, då det antalet verkade rimligt i förhållande till arbetets tid och omfång. Patel och Davidsson skriver slumpmässigt urval är en god metod att använda sig av när man inte kan undersöka hela populationen. Det såkallade stickprovet som urvalet är, är en generalisering i förhållande till hela populationen, i mitt fall samtliga rektorer i Malmö stad. Eftersom jag slumpmässigt valde rektorer visste jag inte heller hur arbetsfördelningen på respektive förskola såg ut. Detta gjorde att jag inte heller kunde ha några förutfattade meningar om rektorernas uppfattning och syn på ämnet. Malmö

stads rektorer arbetar i olika områden i olika stadsdelar. För närvarande finns 195 kommunala förskolor och 69 enskilda förskolor i Malmö (www.malmo.se, 080514). Alla respondenter är rektorer på kommunala förskolor. Rektor Ann företräder två förskolor, rektor Birgitta tre förskolor, rektor Christina två förskolor samt rektor Doris två förskolor. Ann är i grunden förskollärare och har 20 års erfarenhet av rektorsarbete. Birgitta är lärare i grunden och har arbetat i ca 30 år som rektor på olika förskolor/skolor. Christina är förskollärare i grunden och har sammanlagt 30 års erfarenhet inom rektorsarbete. Doris är förskollärare och har arbetat sedan 2001 som rektor.

3.3 Genomförande

Respondenterna kontaktades via post. Genom Malmö stads hemsida tog jag fram e-postadresser till olika rektorer i olika stadsdelar Malmö. Jag e-postade sex rektorer, två män och fyra kvinnor, varav fyra kvinnor svarade. I brevet skrev en kort presentation om mig och jag mitt syfte och frågeställningar med arbetet, samt att uppsatsen var en examensuppsats. De svarade mig via e-post och jag kontaktade sedan dem på telefon. Jag anpassade mig utifrån deras agenda och tidsutrymme och samtliga intervjuer skedde samma vecka. Jag lät respondenterna välja plats för intervju vilket resulterade i att alla intervjuer skedde på respektive rektors arbetsrum. Min intention med intervjuerna var att skapa en dialog mellan mig och den intervjuade, och då är det viktigt att jag har en del teoretiska kunskaper i ämnet. Då mitt ämne för arbetet och mina intervjufrågor kan upplevas som känsliga för respondenten valde jag att inte använda bandspelare. Istället förde jag anteckningar under intervjun. Detta kan vara svårare än att använda bandspelare men det finns även fördelar. Patel och Davidson menar i sin bok

Forskningsmetodikens grunder att i många fall börjar respondenten te sig mer spontant

och mindre rationellt när bandspelaren stängs av efter en intervju (Patel & Davidson, 2003). Därför var också min förhoppning att mitt val av att föra anteckningar skulle resultera i en informell dialog mellan mig och respondenten. Intervjuerna tog mellan 45-50 minuter. Jag gjorde först en kort presentation av arbetet och syftet med det och därefter utgick jag från frågeformuläret. Efter varje intervju stärkte jag mina anteckningar så att jag inte skulle glömma betydelsefulla tankar och reflektioner från respondenterna

3.4 Bortfall

Jag har inte haft något externt eller internt bortfall under arbetets gång.

3.5 Etik

Innan intervjuerna påbörjades talade jag om vilket syfte och vilka frågeställningar jag arbetade med. Jag berättade även att alla respondenter skulle vara anonyma och att de i uppsatsen skulle benämnas med figurerade namn.

3.6 Felkällor

Mina respondenter vara alla kvinnor i övre medelåldern vilket har medfört en viss genus- och åldersproblematik. Det hade varit intressant att se huruvida svaren från manliga rektorer och yngre rektorer skiljde sig från mina respondenters.

4. Resultat

I detta kapitel redovisas resultaten av mina intervjuer. Varje avsnitt inleds med en överskrift, därefter en kort beskrivning av frågans innebörd och syfte. Efter detta följer svar från respektive respondent.

4.1 Pedagogisk verksamhet i förskolan

Inledningsvis ville jag veta vad rektorerna anser att den pedagogiska verksamheten i förskolan innefattar.

Ann menar att pedagogisk verksamhet innefattar kunskapsplanering, utvecklingsplaner, föräldrasamverkan och betonar att samspelet med barnet är en stor del av den pedagogiska verksamheten. Hon betonar vikten av att kunna planera utifrån barnens behov med ämnen som språk och matte. Motoriken och samspelet med andra barn är viktiga saker som skall utvecklas i pedagogisk verksamhet menar Ann.

Den pedagogiska verksamheten är allt som sker i förskolan, både samspelet med barnen och att föra vidare kunskap, menar Birgitta. Att lära barnen säga tack för maten är en pedagogisk verksamhet, samt att lära barnen att hur man knyter skor. Barnen i förskolan ska lära sig hur man fungerar i samhället, säger Birgitta.

Christina anser att pedagogisk verksamhet är hela verksamheten i förskolan och att det inte finns någon syssla som inte är pedagogisk verksamhet. Den pedagogiska verksamheten kan vara påklädning och blöjbyten men likväl planering av tematiskt verksamhet och utförandet av den, säger Christina och menar att ett blöjbyte kan ske både pedagogiskt och opedagogiskt, detta beror på pedagogens kunskap och dennes syn på barnet.

Pedagogisk verksamhet är pedagogisk planering och sedan utförandet av den, säger Doris. Hon menar att den pedagogiska verksamheten är arbetet med att utveckla barnens kunskaper utifrån individen. Den pedagogiska verksamheten skall vara att kunna göra en pedagogisk kartläggning och sedan använda den på ett sätt som utvecklar barnen. Det

innefattar både en kontinuerlig dialog med barnet samt lärande av t.ex. språk och matematik.

4.2 Begreppet förskolepedagogik

Hur definierar rektorerna förskolepedagogik? Finns det en specifik pedagogik för förskolan och hur skall denna i så fall yttra sig i praxis?

Ann anser att förskoleverksamheten i grund ämnar till att utveckla barnens identitet och deras teoretiska och sociala kunskaper och menar att det är just detta som förskolepedagogik handlar om. Det är viktigt att det läggs ”en bra grund” på förskolan så att barnen senare på ett bra sätt kan fortsätta utvecklas i skolans verksamhet, säger hon. Förskolepedagogik är att kunna se barnet och förstå hur det utvecklas och kunna utveckla det. Barnets individuella planering är en viktig del av förskolepedagogiken och den skall planeras utifrån barnens individuella behov. Ann menar även att förskolepedagogik är att kunna arbeta i olika barngrupper, att kunna ha ett gott samarbete med föräldrar och att arbeta tematiskt. Grunden för en bra förskolepedagogik menar hon är att förstå varför man gör det man gör med barnen, inte bara att man gör det.

Birgitta menar att förskolepedagogik är att lyssna på barnet och kunna förstå det. Att kunna ge barn trygghet utanför hemmet utan att mamma eller pappa är i närheten, och att kunna förklara olika saker för barnen så att de lär sig. Förskolepedagogiken kräver att också att man kan leka med barnen och förstå att lek är ett sätt att lära. Grunden för förskolepedagogik är egentligen personalens inställning och syn på barnet menar Birgitta.

Christina menar att själva förskolepedagogikens innehåll är en ganska kontroversiell fråga eftersom det generellt finns en uppfattning att förskolepedagogik enbart innebär att förmedla så kallad ”teoretisk kunskap”. Egentligen innebär förskolepedagogik att utveckla kunskaper utifrån det specifika barnets behov och utveckling. Förskolepedagogik är även att kunna bemöta ett barn på att utvecklande sätt, dvs. att ha förmågan att lyssna, läsa av barnet samt agera därefter. Typiskt för förskolepedagogiken

är att använda kropp och själ i inlärningsprocessen, sinnenas betydelse för barnens utveckling är stor, menar Christina.

Förskolepedagogik innebär att vara lyhörd för barns erfarenheter och tankar och ha förmågan att genom reflektion och analyserande kunna utveckla och lära barnet. Synen och kunskapen på barnet är det viktigaste menar Doris. Att kunna ge barnen en uppgift och veta varför man ger dem uppgiften är renodlad förskolepedagogik, säger Doris. Trygghet är ett begrepp som är väsentligt i arbetet. Alla i förskolan skall vara trygga; pedagogen trygg i yrkesrollen, föräldrar skall känna trygghet i att lämna barnet på förskolan och barnet skall känna sig tryggt på sin förskola.

4.3 Barnskötaren och förskollärarens kompetenser

Vad skiljer barnskötaren och förskolläraren åt när det gäller deras kompetens? Behövs det två yrkeskategorier i förskolan?

Förskolläraren har en både längre och bredare utbildning är barnskötare och har större kunskaper om pedagogik och en större pedagogisk förmåga, säger Ann. Barnskötaren skall inte ha pedagogiskt ansvar i verksamheten, men de kan vara delaktiga i den. Det finns barnskötare som är mycket duktiga menar hon, men de har inte förskollärarutbildning. På de två förskolor Ann ansvar för arbetar enbart förskollärarna med planeringen av pedagogiska verksamheten. Barnskötarna deltar men de har inget ansvar för den. Ann säger att denna arbetsfördelning välkomnats av förskollärare och att de flesta barnskötare tycker det känns tryggt att inte ha arbetsuppgifter de inte har utbildning inom. Hon säger också att det inte finns behov av yrkesgruppen barnskötare, utan det är enbart av ekonomiska skäl. Dessutom råder en brist av förskollärare och i och med detta har barnskötarnas roll förstärkts, menar Ann och säger att hon önskar att det enbart fanns förskollärare i förskolan. Det skulle gynna barnens utveckling men även stärka förskollärarnas status i samhället.

Birgitta menar att en barnskötare och förskollärare i stort sett är ganska jämlika när det gäller kunskaper om hur man bäst arbetar med barn i förskolan. Barnskötaren har en mer vårdande utbildning och förskolläraren en starkare pedagogisk inriktning. Dock kompletterar de varandra och båda behövs i förskolan, menar Birgitta. Eftersom allt

arbete i förskolan handlar om hur personalen ser på barnet är det snarare personlig lämplighet än utbildning som är det viktiga, säger hon. Hon anser att det är för stort fokus på teoretisk kunskap och att förskolan inte skall sträva efter att bli någon skola. I förskolan skall barnen leka fram lärandet genom skapande, inte genom ”katederundervisning”, säger hon. Birgitta företräder tre förskolor och på alla dessa arbetar både förskollärare och barnskötare med alla arbetsuppgifter. Detta har välkomnats av alla personal, säger hon. Hon anser att det finns behov av både förskollärare och barnskötare, och att förskolan faktiskt kan fungera med bara barnskötare.

På Christinas förskolor arbetar man delvis integrerat. Detta är till stor del pga. av brist på förskollärarna samt ekonomiska resurser. Dock menar hon att det är förskollärarna som har ansvaret för att utvecklingsplanera, att planeringen går hand i hand med läroplanen, och att kvaliteten på förskolan är hög. Förskolläraren är en slags arbetslagsledare som skall stärka de andra i arbetslaget i rollen som pedagog. I delområdet har man bildat ett nätverk för förskollärare. Under träffar kan dessa byta kunskaper och erfarenheter med varandra vilket berikar hela arbetslaget, menar Christina. Barnskötaren och förskolläraren gör mer eller mindre samma uppgifter utom planering men det finns en skillnad vad gäller deras kompetenser. En god barnskötare kan veta hur man gör det, men en förskollärare vet också vad det leder till hos barnet. Den pedagogiska planeringen har förskollärarna hand om på mina två förskolor, säger Doris. Samtidigt är alla involverade i verksamheten. Det viktigaste är att alla är med i organisationen och förskolorna har pedagogiska möten var fjortonde dag för att kunna belysa och diskutera problematik. Informationen förs sedan vidare till all personal. Förskollärarens högskoleutbildning innebär mer ansvar för verksamheten, det är rättvist både för barnskötare och för förskollärare. Barnskötarna har inte den utbildning som krävs för detta ansvar och det är inte rätt mot dem att ge dem arbetsuppgifter de inte är kompetenta för, menar Doris. Förskollärare är ett måste i förskolan men barnskötare kommer alltid att finnas, oavsett om de behövs eller inte, säger Doris.

4.4 Regeringens förslag i teori och praktik

Vad anser respondenterna om förslaget att stärka förskollärarens roll i den pedagogiska verksamheten och på vilket sätt kan det fungera i praktiken?

Ann menar att det behövs en starkare debatt kring förskolan i allmänhet och speciellt om förskollärarens yrkesstatus. Hon tycker förslaget är bra, men samtidigt vill hon inte att det skall bli för styrt i förskolan. Hon anser att bristen på förskollärarna är problemet, inte verksamheten i sig. Påbyggnadsutbildningar är bra, och bör återinskaffas menar hon men det måste hålla väldigt hög kvalité. Hon är kritisk till barn och ungdomsprogrammets gymnasiala utbildning. Hon menar att den håller alldeles för låg nivå. Förskollärarnas status sänks när barnskötare anses vara lika kompetenta menar hon. Ann hade önskat att förslaget fått mer utrymme i media, och menar att rektorer som är kritiska till förslaget har för lite kunskap om förskolans verksamhet. Att låta förskollärarna ta över den pedagogiska verksamheten är fullt genomförbart, det handlar om rätt inställning om hur man vill ta tillvara kunskaperna, menar Ann.

Birgitta tycker att förslaget är märkligt. Hon menar att man lägger för stor vikt vid teoretiskt kunskap. Istället borde man ta vara på alla de barnskötare som går arbetslösa och låta dem integreras i den pedagogiska verksamheten. Då skulle många problem lösas, utan att för den skull kvaliteten i förskolan påverkas negativt, menar hon. Det är svårt att stärka förskollärarens roll, när det inte finns några förskollärare att anställa, säger hon. Birgitta menar också att man i många år arbetat med delat ansvar för den pedagogiska verksamheten och att det påverkat barnen negativt. I förskolan hittar barnen oftast en favorit som de ter sig till, det har inte med utbildning utan personkemi att göra.

Att förskolan kommer i fokus är bra, menar Christina. Men det får inte komma specifika riktlinjer hur förskolan skall arbeta, det finns redan en fungerande läroplan, förklarar hon. Att stärka förskollärarens roll i den pedagogiska verksamheten ställer hon sig positiv till, men menar samtidigt att bristen på förskollärare gör att man i nuläget enbart borde fokusera på att vidareutbilda barnskötare. Christina anser att förskollärarbristen gör att barnskötarna måste ta en större plats i den pedagogiska verksamheten. Dessutom anser hon att förslaget betonar förskollärarens roll för mycket istället för att fokusera på förskolan i sig. Det krävs mer personal, både barnskötare och förskollärare till

förskolan. Då kan också kvaliteten på den pedagogiska verksamheten diskuteras, säger Christina.

Förslaget känns förlegat, menar rektor D och ifrågasätter om regeringen med skolminister Björklund i spetsen vet hur den svenska förskolan arbetar idag. Doris menar att man redan idag i hög grad arbetar med språk och matematik och hon tror att syftet med förslaget är att ”skolifiera” förskolan. Hon menar att problematiken inte ligger i yrkeskategoriernas roller utan snarare att man fortfarande inte talar om små barn som viktiga utan istället anser att barns utveckling börjar i skolan. Men grunden läggs i förskolan och därför är förskolan lika viktig, avslutar Doris.

4.5 Synen på yrkeskategoriernas löneskillnader och deras framtid

Barnskötaren och förskolläraren ligger nära lönemässigt. I vissa fall kan det skilja ettusen kronor mellan en erfaren barnskötare och en ny förskollärare. Hur ser respondenterna på löneskillnaderna och hur kommer framtiden att se ut för de två olika yrkesgrupperna i förskolan?

Ann menar att förskollärarna under senare tid fått ett visst uppsving lönemässigt, men påpekar att det har även barnskötarna. Barnskötarnas fackförbund Kommunal är starka, menar Ann. Samtidigt ligger förskollärarnas löner nära grundskolelärarnas och det skulle vara svårt att lyfta förskollärarna ännu mer. Självklart påverkas utbildandet av förskollärare av detta, säger Ann. Om en barnskötare i stort sett tjänar samma som en förskollärare och utför samma sysslor är det svårt att motiveras att läsa till förskollärare, säger Ann och menar att det idag inte lönemässigt lönar sig att arbeta med barn. I det stora hela påverkas den pedagogiska verksamheten negativt eftersom färre förskollärare kommer till förskolan vilket medför sämre kvalitet i den pedagogiska verksamheten. Barnskötarna kommer att finnas även i fortsättningen, om man inte börjar vidareutbilda dem, säger Ann.

Birgitta tycker att lönerna ligger bra för båda yrkesgrupper. En erfaren och duktig barnskötare skall belönas och såklart en duktig förskollärare också. Ju bättre arbete man gör utifrån sitt yrke, ju bättre belönad skall man bli, menar hon. Behovet av förskollärare är stort och Birgitta hoppas att fler kommer att utbilda sig, men menar att

barnskötarna finns som ett komplement. Att höja lönerna för båda grupperna är för närvarande inte möjligt ur samhällssyn, menar Birgitta.

Christina tycker att det är trist att det finns en inställning att ”det inte lönar sig att utbilda sig till förskollärare” och menar att med en förskollärarutbildning kan man gå vidare i karriären till arbetsledare, rektor etc., och det kan man inte med barnskötarutbildning. Hon betonar att vidareutbildning av barnskötare är av stort intresse, men att den iden inte fått någon respons, i alla fall inte från Malmö kommun. Christina tror att förskollärarbristen kommer att fortgå och att barnskötarna kommer att fungera som ersättare. När det gäller lönerna menar Christina att om förskollärarna haft en enhetlig kår skulle förskollärarnas status höjas och det vore lättare att konkurrera med Kommunal. Man skall inte ha mindre betalat för att man arbetar med små barn, säger Doris. Barnskötarna har bra löner och vill de ha mer finns högskolan, säger Doris. Bristen på förskollärare kommer att fortsätta och barnskötare kommer att finnas kvar. Det görs för lite för att höja statusen på förskolan och de som arbetar där, säger Doris.

4.6 Åtgärder för en förbättring av den pedagogiska verksamheten

Behöver verksamheten utvecklas och i så fall vad? Vad behövs för att den pedagogiska verksamheten i förskolan skall bli bättre?

Kvalitén på förskolan kan och bör bli bättre om det kommer in fler förskollärare i förskolan, anser Ann. Förskollärarnas planeringstid försvinner ofta pga. sjukdomar och ledighet vilket medför att planeringen ryker eftersom personalen måste täcka upp. Detta, menar Ann är en stor förlust för verksamheten och måste åtgärdas med mer personal i förskolan. Ann tycker att regeringen och kommunerna borde satsa mer på att vidareutbilda barnskötare. Då skulle bristen på förskollärare försvinna och det pedagogiska tänkandet skulle vara enhetligt för hela verksamheten.

Birgitta menar att det generellt är en god pedagogisk verksamhet i den svenska förskolan i nuläget. Birgitta menar att förskolan borde arbeta mer praktiskt och inte tänka som ”skola”. Förskolan ska vara en trygg plats där lärandet sker genom lek. Barnen borde få använda sina sinnen mer än att studera matematik. Mer resurser till material skulle ge barnen fler möjligheter att använda estetiska medel, menar Birgitta.

Grunden för den pedagogiska verksamheten skall vara läroplanen och det pedagogiska tänkandet, menar Christina. Det teoretiska tänkandet är viktigt men personalen skall kunna tillämpa det i leken och samspelet, inte bara inrikta sig på teoretisk kunskapsförmedling säger Christina. Idag finns tankar om att ”skolifiera” förskolan vilket är sorgligt menar Christina. Förskolan skall vara grunden till skolan. Den pedagogiska verksamheten är bra idag, men på många förskolor ser man inte möjligheterna, man utnyttjar inte det material som finns att tillgå. Förskolan skall vara som ett ”smörgåsbord” för barnen med olika aktiviteter som barnen kan cirkulera mellan. Tyvärr är barnens aktiviteter ofta samma pga. av personalens inarbetade vanor. Doris anser att förskolans vardag borde innefatta mer tid till reflektion och diskussion. Fler och bredare forum för samtal göra att personal delar med sig av idéer och problematik så blir det fler alternativa idéer och lösningar. Det främjar kvalitén på förskolan, säger Doris. En god organisation där alla får vara delaktiga resulterar i en god förskola.

5. Analys

5. 1 Förskolepedagogik

Från att ha haft tyngdpunkt på psykologisk utveckling har man efter hand gått över till ett mer pedagogiskt synsätt inom den svenska förskolepedagogiken (Kihlström, 1998). Samspelet mellan vuxen och barn har kommit i fokus. Barnets utveckling skall ske på individuellt plan utifrån hans eller hennes bakgrund samt den miljö den befinner sig i. Förskolläraren skall leda barnet framåt med hjälp av kunskapsförmedling i form av planerad verksamhet såsom ämnesfördjupning inom matematik, natur, språk med mera och med hjälp av dialog och lyhördhet utveckla barnets sociala normer utifrån ett demokratiskt synsätt (Johansson & Pramling Samulesson, 2003). Barnet som individ har alltså fått en starkare prägel genom tiden, vilket också intervjusvaren återspeglar. Samtliga respondenter menar att förskolans personal skall kunna se barnet och förstå hur det utvecklas och kunna vidareutveckla det. Utvecklandet skall ske med hjälp av kropp och själ menar en av rektorerna. Således är förskolan en plats där barnet skall lära både teoretiska och sociala kunskaper i form av deltagande.

Rektorerna använder också begreppet trygghet ett flertal gånger. Att kunna ge trygghet är en av förskoleverksamhetens viktigaste uppgift, menar Doris. Trygghet är ett begrepp som kan innebära olika saker för olika människor och därför anser jag att det är vikigt att försöka förstå både barnet och deras föräldrar när det gäller trygghet. Detta understryks även i Läroplanen (Lpfö-98, s.15). Vissa föräldrar lägger kanske stor vikt vid personlig kommunikation och bemötande vid lämnandet på morgonen medan vissa kanske inte ser det som en nödvändighet för att känna trygghet. Därför är begreppet trygghet ett mångfacetterat begrepp.

Även om respondenterna har olika sätt att uttrycka det på är de överens om att förskolepedagogik handlar om att förstå innebörden med arbetet som pedagog och vad det kan och bör resultera i för barnens utveckling. Det är att kunna ha ett syfte och mål med den planerade verksamheten. Detta stämmer överens med Marton´s teorier om hur en god pedagog skall vara; se och förstå barnet samt ha kunskaper och kunna förmedla dem med utgångspunkt i den svenska läroplanen.

5.2 Yrkeskompetenser

I läroplanen uttrycks också vikten av att ha utbildad och kompetent personal för att den pedagogiska verksamheten skall fungera, men specificerar inte vilken yrkesgrupp som ses som bäst lämpad för detta. När det gäller kompetent personal har rektorerna olika uppfattningar. Ann menar att det skiljer avsevärt i kompetensen mellan en barnskötare och förskollärare medan Birgitta menar att deras kompetens skiljer sig i vissa avseende men kompletterar varandra. Dessa två rektorers förskolor arbetar också utifrån dessa uppfattningar på respektive förskolor. Jag anser att de måste finnas en tydlig skillnad i kompetens mellan yrkena eftersom det handlar om gymnasial kontra högskoleutbildning. Om kompetenserna inte skiljer sig bör man ifrågasätta hela lärarutbildningen. På Ann, Birgittas och Christinas förskolor arbetar man integrerat i arbetslagen men det är förskollärarna som står för den pedagogiska planeringen av verksamheten. I Birgittas förskolor arbetar både förskollärare och barnskötare med planering av den pedagogiska verksamheten. Detta ter sig mycket intressant, eftersom Birgitta anser att barnskötare har samma förmåga och kompetens att planera, genomföra och utvärdera den pedagogiska verksamheten, medan det för de övriga rektorerna är uppgifter barnskötare inte är utbildade inom. Frågan handlar naturligtvis inte om huruvida barnskötare är kompetenta utan vilken kompetens som skiljer de båda yrkena åt och vilka arbetsuppgifter som ingår i deras yrken. Att Birgitta anser att grupperna har mer eller mindre har samma kompetens ställer jag mig frågande till. Om förskollärarnas kompetens ses som likvärdig med barnskötarnas blir följden att förskolorna saknar de pedagogiska kunskaperna som en förskollärare faktiskt besitter. Detta i sin tur kan medföra att den pedagogiska verksamheten inte håller samma kvalité som andra förskolor. Förskollärarbristen lär knappast upphöra när det denna yrkesgrupp inte ses som en nödvändighet för att upprätthålla en god förskola.

5.3 Pedagogisk verksamhet

Definitionen av pedagogisk verksamhet skiljer sig åt hos rektorerna. Förskolan har i uppdrag att integrera fem olika ämnen i den pedagogiska verksamheten; läsning och skrivning, matematik, natur, samhälle och lärande (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999). På vilket eller vilka sätt man integrerar är inte specificerat, men ämnesområdena är stora och kan användas både i planerad verksamhet och i spontana vardagliga

och att personal med sådan utbildning skall finnas. (Lpfö-98 s.5). Ann och Doris menar att förskolläraren har ansvar för att planera pedagogisk verksamhet utifrån barns behov. Här betonas teoretisk kunskap men även kontinuerlig dialog och samspel med barnen. Birgitta och Christina anser att pedagogisk verksamhet är hela verksamheten, både blöjbyte och att lära barnen knyta skor. Att pedagogisk verksamhet innefattar hela förskolans verksamhet kan verka diffust anser jag. Pramling Samuelsson (2003) betonar att förskolans personal måste kunna tolka och förstå barn utifrån pedagogiskt perspektiv. Pramling Samuelsson och Sheridan (1999) menar att förskolans lärande sker utifrån noggrann planering och det krävs att pedagogerna skall kunna ha en medvetenhet om och varför de vill förmedla vissa specifika kunskaper. Alltstå finns en enorm pedagogisk tanke kring det arbete som utförs i förskolan och de kunskaperna besitter främst förskollärarna i och med den pedagogiska tyngden i deras utbildning. I läroplanen står att personalen i förskolan skall vara utbildad och att det skall finnas personal som kan bedriva pedagogisk verksamhet (Lpfö, 1998). Om allt i det dagliga arbetet är pedagogisk verksamhet har således barnskötarna inget egentligt ansvar eftersom de inte är pedagoger utan barnskötare. Jag ifrågasätter inte att hela verksamheten är pedagogisk verksamhet, men samtidigt frågar jag mig hur barnskötaren och förskolläraren skall fördela arbetet mellan sig under dessa premisser, eller frågan är om de inte skall göra någon fördelning överhuvudtaget. Inom vården har undersköterskor och sjuksköterskor långt ifrån samma arbetssysslor, men inom förskolan har barnskötare och förskollärare på många förskolor nästan samma uppgifter. Riktlinjerna i förskolans läroplan gäller också all personal i verksamheten, dvs. både barnskötare och förskollärare (Lpfö, 1998). Ändå är det två skilda yrken och de har trots allt ändå olika yrkesuppgifter, i alla fall när det gäller mina respondenter. Att planera pedagogisk verksamhet är förskollärarens uppgift menar respondenterna, men barnskötarna skall delta i verksamheten. Att inte barnskötarna får vara med i planeringen har också sina nackdelar. Att utföra uppgifter i en verksamhet de inte fått vara med att planera kan vara svårt. Syftet med uppgifter kan vara svårt att se om man inte får tillgång till det. Detta i sin tur kan påverka kvaliteten i verksamheten, om inte verksamheten genomförs med mål och syfte i fokus. Det får mig att reflektera över barnskötarna som yrkesgrupp. Är barnskötare ett förlegat yrke? Ja, menar två av respondenterna, de anser att förskollärarna skall vara den enda yrkesgrupp i förskolan. Samtidigt menar de att barnskötarna kommer att finnas kvar, mycket pga. av statens positiva syn på barnskötarnas roll i förskolan, ekonomiska aspekter samt den rådande