EN MUMINDAL UTAN MUMINFAMILJ : EN TOLKNING AV TOVE JANSSONS BOK SENT I NOVEMBER SAMT EN DIDAKTISK DISKUSSION OM ATT LÄSA MELLAN RADERNA

Örebro Universitet

HumUS

E

N MUMINDAL UTAN MUMINFAMILJ

–

T

DIDAKTISK DISKUSSION OM ATT LÄSA MELLAN RADERNA

Elin Johansson Svenska för lärare, avslutande kurs, senare år/gymnasiet, avancerad nivå Handledare: Carina Lidström

INLEDNING ... 1  

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2  

DISPOSITION ...3  

BAKGRUND ... 3  

ÄMNESPLANEN OCH KUNSKAPSKRAVEN ...4  

Kommentarmaterialet ...4  

TOLKANDE LÄSUNDERVISNING ... 5  

MELLAN RADERNA ...5  

METOD ... 7  

ARBETSSÄTT ...7  

VIKTIGA BEGREPP OCH DEFINITIONER ...8  

Tema/motiv, huvudmotiv ...8  

PRESENTATION AV TOVE JANSSON OCH MUMINTROLLEN ... 10  

FÖRFATTARPRESENTATION ...10  

MUMINBÖCKERNA ...10  

TIDIGARE FORSKNING ... 13  

OM TOVE JANSSONS FÖRFATTARSKAP ...13  

ANALYS ... 15  

KOMMENTAR TILL ANALYSEN ...15  

PRESENTATION AV KARAKTÄRERNA ...15   Snusmumriken ...15   Filifjonkan ...16   Toft ...16   Hemulen ...16   Onkelskruttet ...16   Mymlan ...16  

EN MUMINBOK UTAN MUMINFAMILJEN ...16  

ÖVERGRIPANDE HÄNDELSEFÖRLOPP ...17  

Andra delen: vistelsen ...21  

Sista delen: avsked och upplösning ...23  

TEMA OCH MOTIV I SENT I NOVEMBER ...24  

Tema: Rädsla ...24  

Filifjonkans rädsla ... 24  

Tofts rädsla ... 26  

Motiv ...27  

Längtan och ilska ... 27  

Karaktärernas förändringar ...28  

Tofts förändring ... 28  

Filifjonkans förändring ... 32  

Hemulens förändring ... 33  

Förändring i miljön ...34  

SAMMANFATTNING AV TEMA OCH MOTIV ...35  

BARNBOKENS AMBIVALENS – EN DISKUSSION ... 35  

ÄR SENT I NOVEMBER EN BOK BÅDE FÖR BARN OCH VUXNA? ...37  

MUMINBÖCKERNA SOM STUDIEMATERIAL I GRUNDSKOLAN ...38  

Koppling till ämnesplanen och kommentarmaterialet i ämnet svenska ...38  

TOLKANDE LÄSNING ...40  

Mellan raderna i Sent i november ...41  

AVSLUTANDE ORD ...41  

SAMMANFATTNING ... 42  

1

I

NLEDNING

Tove Janssons mumintroll har funnits så länge som jag kan minnas. Eftersom jag är född i slutet av åttiotalet så gick den tecknade serien om Mumin på tv när jag var i passande ålder och jag tittade därför på den när jag var liten. Jag minns dock att jag hade svårt för den

finländska dialekten och att jag inte var särskilt överväldigad av berättelserna som sådana. Jag minns också att vi hade en bok hemma i bokhyllan om Mumin, Skurken i Muminhuset (1980), en fotobilderbok som med sin mörka framsida inte lockade mitt unga, något skrämda jag. Det dröjde sedan innan jag åter mötte Mumin, då var jag 23 år och vi hade en kurs i berättarteknik på universitetet. Vi skulle läsa Trollvinter (1957) av Tove Jansson och i och med den läsningen så öppnades mina ögon för Janssons Muminvärld. Plötsligt förstod jag vad ”alla” pratade om och förundrades över. Boken öppnade mitt sinne och tog mig med på början av en resa.

Några år senare kom jag över några ljudböcker inlästa av Mark Levengood och lyssnade då på Kometen kommer (1968), Småtrollen och den stora översvämningen (1945),

Muminpappans memoarer (1968), Trollkarlens hatt (1968) och Trollvinter än en gång. Böckerna gjorde att jag skrattade, grät, berördes och funderade mycket över oss människor, hur vi är och vad som gör att vi är de vi är och vad som om möjligt kan få oss att förändras. När jag sedan funderat över ämne till denna uppsats har jag hela tiden tänkt på dessa läsupplevelser och vetat att jag på något sätt velat skriva om Tove Janssons författarskap. Under min VFU (verksamhetsplatsförlagda utbildning) denna termin fick jag upp ögonen för några rader i ämnesplanen i svenska. Där står skrivet att, för att uppnå C i betyg, ska elever kunna läsa det som står mellan raderna. För A i betyg gäller det även att kunna läsa “budskap som är tydligt framträdande och budskap som kan läsas mellan raderna eller som är dolda i olika verk” (Skolverket 2011a). Vid ordet “dolda” reagerade jag och funderade på vad de egentligen menade. Hur då dolda? Om de inte syns, finns de då? Hur förklarar man ett dolt budskap?

Jag började sedan testa personer i min omgivning genom att läsa upp en sida ur en Muminbok och fråga dem vad de tänkte när de lyssnade. Svaren blev något olika, men med samma andemening, vi diskuterade lite om vad det beror på. Jag tänker att det är just det som kunskapskravet vill åt, att eleverna ska kunna läsa en text, förstå den och sedan tolka och kunna reflektera över det de läst, dvs. en slags tolkande läsning utifrån egna tidigare

erfarenheter av läsning. Tanken är nog också att eleverna ska kunna se sådant som författaren antyder i texten, sådant som finns där men som inte explicit har formulerats. Förutom dessa antydningar i texten så kan de använda sina egna erfarenheter, och det är där skillnaderna uppstår människor emellan eftersom vi har olika erfarenheten med oss.

Jag märkte vid dessa ”tester” att jag hade ganska svårt att sätta ord på vad jag själv upplevde vid läsningen. Min nästa fundering blev sedan hur jag ska kunna få mina elever att komma till

2

den nivån i sin läsning och få dem att reflektera och tolka själva. Hur lär man ut tolkande läsning?

Resultatet av mina funderingar blev alltså denna uppsats som du nu ser framför dig. Nu kommer jag att formulera mitt syfte och mina frågeställningar nedan.

S

YFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Mitt syfte med denna uppsats är att göra en tolkning av Tove Jansson bok Sent i november (1971) och föra en diskussion om hur man kan använda den i undervisning på högstadiet när man arbetar med kunskapskravet “att läsa mellan raderna”. I min tolkning kommer jag att ta ut tema och motiv i Sent i november. En sak som är viktig när det gäller tolkningen av boken är att det är den sista boken i Muminserien och som dessutom inte har Muminfamiljen som protagonister. Bokens kontext påverkar en hel del och jag kommer att diskutera på vilket sätt det påverkar läsningen.

Jag kommer att visa exempel på hur jag tolkar det som står mellan raderna. Sedan kommer jag att diskutera hur boken Sent i november kan användas i undervisning i svenska i

grundskolans senare år när kunskapskravet om att kunna läsa mellan raderna ska tränas. Jag kommer i samband med detta att ta upp Britta Stenssons bok Mellan raderna och diskutera hur hon ser på tolkande läsundervisning. Hennes resonemang kommer jag att jämföra med mina egna.

En diskussion kommer också att föras om Sent i november är en bok för barn eller vuxna. I samband med detta tas begreppet ”barnbokens ambivalens” upp och diskuteras. Finns det en möjlighet att Jansson har använt sig av detta grepp och tilltalar i så fall boken både vuxna och barn, men på olika sätt? Vad är det som gör att barn läser på ett sätt och vuxna på ett annat sätt?

För att uppnå mitt syfte kommer jag att utgå från följande frågeställningar:

• Vilka teman och motiv finns i boken Sent i november? • Vilka dolda budskap finns mellan raderna i Sent i november?

• Hur kan lärare arbeta med Sent i november i undervisning i svenska? • Är Sent i november en bok för vuxna, barn eller både och?

3

D

Uppsatsen är disponerad på följande vis: Efter inledning och syfte med frågeställningar kommer en bakgrund där jag presenterar delar ur ämnesplanen i svenska för år 7-9 och delar ur kommentarmaterialet (Skolverket 2011a, Skolverket 2011b). Dessa texter är ur Läroplanen för grundskolan från 2011 och räknas som Skolverkets styrdokument som lärare enligt lag ska arbeta med.

Efter bakgrunden kommer ett kort avsnitt om den didaktiska diskussion jag utgår från. Då presenterar jag Britta Stenssons bok Mellan raderna i korthet.

Metodkapitlet som följer därpå beskriver uppsatsens arbetsgång. Kapitlet presenterar också de begrepp jag använder mig av senare i analysen.

Jag kommer sedan att presentera Tove Janssons författarskap i korthet och Muminböckerna lite mer ingående. Muminböckerna är nämligen kopplade till varandra och det är svårt att tolka Sent i november utan att ha med de andra Muminböckerna i bakhuvudet. Jag är alltså ute efter en kontextualisering av Sent i november i förhållande till Muminböckerna i övrigt. Under rubriken ”Tidigare forskning” presenteras en del av den forskning som har gjorts på Janssons böcker och på henne som person. Jag presenterar också de arbeten jag har valt att referera till i min uppsats.

Analyskapitlet består av flera delar. Först presenteras de karaktärer som finns i boken. Efter det diskuteras bokens kontext: det faktum att den utgör den sista Muminboken i Muminserien, utan Muminfamiljen som protagonister. En övergripande analys görs sedan där boken delas in i tre delar. Efter det kommer en analys av tema och några motiv och slutligen en

sammanfattning.

Diskussionskapitlet tar upp en diskussion om huruvida Sent i november är en bok för vuxna eller barn. Här tar jag upp Vivi Edströms tankar om barnbokens ambivalens och nämner uttrycket ”dubbla adressater” och vad det innebär vid läsning av barnböcker. En koppling till Skolverkets styrdokument i form av ämnesplan och kommentarmaterial görs också, likaså till Stenssons bok Mellan raderna.

I slutet av uppsatsen kommer en kort sammanfattning.

B

AKGRUND

I denna bakgrund kommer jag att ta upp en del av kunskapskraven och ämnesplanen i svenskämnet för årskurs 7-9. Jag presenterar även vad Skolverket i sitt Kommentarmaterial till Ämnesplanen i svenska säger om tolkande läsning (Skolverket 2011a, Skolverket 2011b).

4

Ä

Skolverket har, i och med att den nya läroplanen lanserats, presenterat ett antal styrdokument som lärare ska förhålla sig till och arbeta med. Dessa är bl.a. ämnesplanen i svenska för år 7-9 och ett tillhörande kommentarmaterial, som ska vara en hjälp för lärare när de ska tolka det som står i ämnesplanen. Ämnesplanen i sin tur är bl.a. indelad i ”Centralt innehåll” och ”Kunskapskrav” som är de mest styrande delarna, då de styr innehållet på lektionerna och vad eleverna ska uppnå för kunskaper i ämnet.

I det centrala innehållet ur ämnesplanen för år 7-9 står att elever ska kunna urskilja vem som står bakom en text och vad budskapet i texten handlar om: “Att urskilja texters budskap,tema och motiv samt deras syften, avsändare och sammanhang” (Skolverket 2011a). Jag tolkar citatet som att elever bör tränas i att tolka texters budskap, inte bara de rent explicita utan även de implicita.

De implicita budskapen är viktiga, vilket framgår i läsningen av kunskapskraven.

Formuleringen “att läsa mellan raderna” som jag använder mig av i mitt syfte utgår från ett kriterium ur Lgr11 där progressionen från betyget E till betyget A är ganska stor. Den del av texten nedan som är fetmarkerad är den del som ändras från ett betyg till ett annat, dvs. det är här kraven ändras. I ämnesplanen står detta för betyget E och betyget A:

Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med viss koppling till tidsaspekter,

orsakssamband och andra texter visar eleven grundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven, utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk.

Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med mycket gott flyt genom att, på ett ändamålsenligt och effektivt sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra välutvecklade sammanfattningar av olika texters innehåll med god koppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar eleven mycket god läsförståelse. Dessutom kan eleven, utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang om budskap som är tydligt framträdande och budskap som kan läsas mellan raderna eller är dolda i olika verk (Skolverket 2011a).

Som ni ser ändras kraven ganska mycket från E-nivå till A-nivå. Från ”tydligt framträdande budskap” till ”budskap som är tydligt framträdande och som kan läsas mellan raderna eller är dolda”. Som jag tolkar det handlar det om att eleven ska kunna läsa en text och förstå vad den handlar om på E-nivå. För att komma till en A-nivå ska eleven även kunna reflektera över vad texten rent explicit inte säger, alltså vad som mer står där än vi kan se endast genom att läsa orden. Eleven ska vid ett A-betyg också kunna fundera över vem som har skrivit texten och med vilket syfte, precis som jag nämnde att det står i det centrala innehållet.

KOMMENTARMATERIALET

I kommentarmaterialet till ämnesplanen i ämnet svenska menar Skolverket att lässtrategier är “de konkreta sätt som en läsare använder för att angripa en text. Lässtrategier handlar alltså

5

om något som läsaren gör med texten” (Skolverket 2011b). Jag tolkar det som att elever alltså ska tränas i att tolka olika sorters texter, de ska själva göra något med texterna.

Kommentarmaterialet framhåller att det är en progression från att “ ‘knäcka koden‘ ” när det gäller läsning till att “ ‘urskilja texters budskap, både de uttalade och sådant som står mellan raderna’ ” (Skolverket 2011b). Från år 4-6 till år 7-9 går progressionen i centrala innehållet vidare till att “urskilja texters tema och motiv samt deras syften, avsändare och sammanhang” (ibid.). Elever ska alltså kunna urskilja motiv och teman ur en text och dessa är inte alltid exempel på explicita budskap, utan det handlar om att kunna ”läsa mellan raderna”.

Sammantaget tolkar jag det som att Skolverket i sina styrdokument anser det viktigt att kunna läsa olika slag av texter och även att kunna tolka dem. För att nå ett högre betyg krävs det även att eleven förstår det som inte står konkret utan det som kan läsas mellan raderna. Eleven ska också förstå att texter har motiv och teman som går att urskilja och tolka även om de inte formuleras explicit.

Skolverket har härmed gett tydliga riktlinjer om tolkande läsning. Men hur enkelt är det egentligen att lära sig detta? Vad bör jag som lärare tänka på för att hjälpa mina elever till denna utveckling? Elever som siktar mot ett högre betyg gör säkert allt de kan för att nå det, men hur kan läraren hjälpa eleven att komma vidare i sin tolkande läsning? Hur gör vuxna när de läser? Ägnar de sig åt tolkande läsning? På vilket sätt i så fall? Jag tror att människor tolkar när de läser texter till vardags men jag tror inte att de gör det på ett så medvetet plan att de kan peka ut vad det är i texten som gör att de tolkar på ett visst sätt.

T

OLKANDE LÄSUNDERVISNING

Då mycket av min analys lägger fokus på tolkande läsning presenterar jag nu lite om detta. Jag kommer att använda mig av läraren Britta Stenssons bok Mellan raderna (2006). Jag presenterar grundkärnan i hennes bok och visar hennes övergripande resonemang i sin bok.

M

Britta Stensson (2006) ger många praktiska tips och råd om läsundervisning i sin bok Mellan raderna: Strategier för en tolkande läsundervisning. Bokens utformning och innehåll med utförligt presenterade metoder, gör att jag ser den som en handbok. Hon vänder sig i första hand till låg- och mellanstadielärare men jag anser att hon för ett resonemang som förespråkar en typ av progression i läsningen som sedan kan användas även på högstadiet: ”Det måste finnas en progression i det man gör. Det arbete lärare och barn gör på ’mellanstadiet’ måste vara en utveckling av det som man gjort tidigare” och således borde det vara gällande även för arbete på högstadiet (Stensson 2006, s. 68). Jag ser därför boken som en studie i hur man kan arbeta med läsning i yngre åldrar, progressionen och anpassningen av innehållet får läsaren av hennes bok själv stå för. Det gäller att själv reflektera över det som Stensson skriver om och göra det till sitt eget. Bland annat tar boken upp olika metoder som går ut på

6

att barnen ska få en meningsfull läsning där de kan vara delaktiga i tolkningen av boken. Stensson skriver inte svart på vitt att hon lär dem att ”läsa mellan raderna” men hon menar att läsningen blir meningsfull för barnen först när de själva blir delaktiga i tolkningsprocessen. Stensson (2006) menar att vi måste komma ifrån den mekaniska synen på läsning som någon slags avkodning av text. Stensson menar att skolan ofta misslyckas då den även när eleverna läser en skönlitterär text, fokuserar läsfrågorna på avkodning. Eleverna får inte träna på att reflektera och tolka (Stensson s. 15f.).

Anledningen till att många elever inte lär sig att läsa ordentligt enligt Stensson, är att skolan endast lär ut en mekanisk syn på läsning och sedan tänker sig att tolkningen kommer av sig själv (Stensson s 13f.). Vidare menar hon med Louise Rosenblatt att elever aldrig får träna på att läsa estetiskt, utan bara efferent, dvs. söka efter svar på frågor i en text. I och med att eleverna inte får träna på att tolka text går de miste om den estetiska läsprocessen (s. 14f.). Elever lär sig med andra ord inte att läsa på ”rätt sätt” enligt Stensson. Jag tror att Stensson här vill synliggöra sitt missnöje mot den skola hon sett, men har hon helt rätt? Lär sig verkligen inte elever att tolka när de läser? Hur vet hon det?

För att komma förbi den mekaniska synen på läsning menar Stensson (2006) att man bör använda olika strategier när man lär barn att läsa. Med dessa strategier menar hon att alla barn kan lära sig tolkande läsning som gör att läsningen får mening och betydelse. Om läraren är väl förberedd och har tänkt igenom alla led i sin undervisning blir undervisningen därför mer givande för barnen.

Stenssons strategier handlar bland annat om att: tänka högt-modellera för eleverna, föra parsamtal, använda post-it-lappar, göra minilektioner, strategilektioner osv. (s. 39ff, 67ff.). Alla dessa sätt att arbeta presenterar hon utförligt och det finns en hel del att hämta och använda sig av som lärare. Jag presenterar en av hennes metoder lite kort så att hennes förslag till arbetssätt blir tydligt. Jag kommer senare i diskussionen att återvända till Stensson och diskutera hennes metoder för att uppnå en tolkande läsning.

Använda post-it-lappar och modellera för eleverna: Lapparna används genom att de sätts

in på bokens sidor och kommentarer skrivs på lapparna. Dessa kommentarer kan vara reflektioner, associationer till texten eller frågor till texten. Läraren läser då inledningsvis boken för sig själv och skriver dessa lappar. Sedan läses boken högt för eleverna en gång, nästa dag läses boken högt igen och då stannar läraren upp vid sina post-it-lappar och berättar vad hen skrivit på dem och förklarar för eleverna vad hen tänkte eller kände när hen läste just där. Nästa steg blir att de tillsammans läser en bok högt och stannar upp i gruppen och för parsamtal om vad de tänkte och sedan för samtal i grupp. Eleverna får också prata om vad de kände eller undrade över när de läste texten och sedan skriver de gemensamma post-it-lappar och sätter in i boken.

Med detta arbetssätt presenterar läraren hur eleverna själva ska få arbeta med en eller flera böcker ett tag framöver. Metoden går ut på att först modellera för eleverna och sedan låta

7

eleverna få göra samma sak med stöd och till sist släppa eleverna helt och låta dem lösa uppgiften själva. Med denna progression lär de sig bäst, hävdar Stensson (s. 39ff.). För varje metod som Stensson presenterar i sin bok följs denna linje: läraren modellerar - eleverna får göra tillsammans med läraren - eleverna gör själva.

Stensson återkommer ständigt till att påpeka att vana, eller erfarna läsare gör saker

omedvetet och automatiskt medan ovana läsare behöver guidning hela vägen (exempelvis på s. 80, 90, 93). Hon menar att hennes tydliga arbetslinje gör att de ovana läsarna får det stöd de behöver för att kunna utvecklas i sin läsning. Jag kan själv känna att det är här min

förkunskap brister, jag har aldrig haft svårt för läsning och har därför ingen egen erfarenhet från området. Stensson fyller i luckorna och ger mig verktyg som jag kan testa att använda. Jag kan dock inte låta bli att fundera över om hon skriver eleverna på näsan. Tycker de inte att det blir tråkigt, de elever som redan har kommit en bit? Eller får de också en medvetenhet som kan hjälpa dem framåt till att förstå texter på ett djupare sätt?

M

ETOD

I detta kapitel presenterar jag mina utgångspunkter vad gäller tolkningen som jag kommer att göra i denna uppsats och hur jag har valt att arbeta. Jag förklarar de begrepp jag kommer att använda mig av och hur jag kommer att använda dem.

A

Jag kommer att ta ut tema och motiv i Tove Janssons bok Sent i november. När jag ska

analysera boken kommer särskilt fokus att vara på de budskap som finns i texten, både de som är mer synliga och de som är mer implicita. Jag presenterar nedan vad Maria Nikolajeva och Peter Hallberg, båda professorer i litteraturvetenskap, anser att termerna tema och motiv omfattar. Det är deras utgångspunkt jag kommer att använda mig av i denna uppsats. Som bakgrund använder jag didaktisk litteratur om tolkande läsundervisning, främst Britta Stenssons bok Mellan raderna. Detta för att den är ganska konkret, nästan som en handbok i hur man som lärare kan arbeta med tolkande läsundervisning. Dock utger den sig inte svart på vitt för att vara just en handbok, men jag ser den som en handbok när jag läser den.

Underrubriken till titeln Mellan raderna är strategier för en tolkande läsundervisning och den tolkar jag som att den hör till en handbok.

Jag har valt att göra en mycket kort presentation av Tove Jansson för att få en bild av hur hennes författarskap har växt fram. Jag presenterar också hennes Muminböcker för att skapa en kontext till Sent i november. Boken är nämligen den sista i serien om Mumintrollen och det är av stor betydelse för tolkningen av boken. Många forskare som har analyserat böckerna hävdar att det är en progression i böckerna, en utveckling från idyll till ”avidyll” eller från

8

saga till mer allvar (Jones, Müller-Nienstedt). Eftersom Sent i november är den sista boken i serien skulle den i så fall vara mer allvar än saga och mer avidyll än idyll.

Analysen av Sent i november handlar först och främst om vad som kan hittas mellan raderna. Jag har valt att lägga fokus på handlingen i stort och på tema och ett par viktiga motiv. Att göra en ingående analys av hela boken är alltför omfattande därför har vissa saker fått väljas bort. Jag har rangordnat motiven och tagit ut de som återkommer oftast och som jag anser vara viktigast i relation till temat. Några av karaktärerna i boken kommer att få mer utrymme än andra, eftersom jag tolkar det som att deras utveckling och förändring är nära kopplade till bokens tema och motiv. Exempelvis får karaktärerna Filifjonkan, Hemulen och Toft mer utrymme än Onkelskruttet, Snusmumriken och Mymlan, just för att de förstnämndas

utveckling i boken är viktigare och nära kopplad till bokens tema och motiv. De sistnämndas utveckling är inte lika tydlig och heller inte lika viktig i förhållande till bokens tema.

V

Här presenteras några viktiga begrepp som jag använder mig av i uppsatsen. Dessa är relativt traditionella, men kan tillämpas på olika sätt.

TEMA/MOTIV, HUVUDMOTIV

Ett tema i ett verk, enligt Svenskt litteraturlexikon (1970 s. 573f.), är en grundtanke eller idé som kan formuleras i en sats, en beskrivande mening av ett verk: ”T. är således vanligen en abstraktion ur verket, grundad på en tolkning av det men inget hindrar att man också i verket kan finna formuleringar som uttrycker eller tycks uttrycka dess t.” Det kan även vara ett ord eller begrepp: ”Ordet t. används även mycket ofta för att beteckna ett begrepp som verket anses illustrera, vara byggt över eller handla om”.

Om tema säger litteraturvetaren Peter Hallberg bland annat: ”Svårigheten ligger inte minst i att få ett grepp om helheten eller om dess tema – för att introducera en term varmed man ofta brukar ange den mera allmänna, övergripande innebörden av ett diktverk”. Hallberg menar att det är svårt att ta ut ett verks “mening, syfte, budskap eller vad man nu vill kalla det”,

meningarna går då isär eftersom det handlar om en tolkning av verket (Hallberg 1970 s. 47). Min tolkning och användning av temabegreppet är alltså att det är det centrala som ett verk handlar om och kretsar kring. Jag ser en boks tema som ett övergripande budskap eller mening som genomsyrar hela boken.

Ett motiv är något som är underordnat ett tema, en mindre beståndsdel av ett verk. Svenskt litteraturlexikon (1970 s. 379f.) definierar motiv på följande sätt: ”Termens etymologiska ursprung är medeltidens moti’vum (av motiv’vus, ’som sätter i rörelse’: ’pådrivande’, ’sporrande’), från början betecknande ’det som får någon att göra något’ ”. Motiv kan vara både psykologiskt, logiskt eller estetiskt och det sistnämnda är främst det som är aktuellt inom litteraturen och för min tolkning. Det litterära motivbegreppet är ett slags handlingsschema

9

och är ofta återkommande inom litteraturen, exempelvis ”den överkultiverade kvinnans kärlek till ’mannen av folket’” (s. 379). Samma motiv används i en mängd olika diktverk, dels från olika författare men också olika tider i historien. Med andra ord är motiv inom litteraturen ofta återkommande och kan kännas igen av läsare. Ofta knyts det litterära motivbegreppet dock nära samman med det psykologiska motivbegreppet då det dels kan handla om diktarens inre motiv till att skapa ett diktverk eller diktverkets psykologiska dimension som tilltalar läsaren. Vissa motiv har extra stark påverkan på läsares fantasi (s. 379).

Svenskt litteraturlexikon fortsätter med att förklara indelningen av motiv, alltså vilken typ av motiv som är överordnat ett annat:

[D]en viktigaste indelningen av m. utgår från m:s funktion i förhållande till handlingen. (1) Ett m. som bestämmer hela handlingen brukar kallas huvudm. (alternativt central- eller kärnm.). (Vissa författare använder ordet ’tema’ för detta begrepp; denna term har dock flera betydelser.) (s. 379).

Sedan följer bimotiv och fyllnadsmotiv som inte är lika viktiga för handlingen. Nikolajeva har samma definition som Svenskt litteraturlexikon: ”Ett motiv är ett åter-kommande mönster i historien. Vänskap, kärlek, sökande, resa, strid, hämnd är exempel på litterära motiv. Vi skiljer mellan huvudmotiv (även kallat centralmotiv) och bimotiv

(sidomotiv, sekundära motiv). Huvudmotiv kan även kallas bokens tema” (Nikolajeva s. 66). Jag väljer i denna uppsats att tala om tema och motiv istället för huvudmotiv och bimotiv. Det går att definiera termerna tema och motiv på olika, men ändå liknande sätt. Jag ser att svårigheten med begreppen inte handlar om begreppen i sig utan den tolkning de för med sig. Som ett exempel, vilka motiv finns i Askungen? Det skulle kunna vara styvmodern,

avundsjuka, kärlek, drömmar osv. Men när vi kommer till att bestämma huvudmotiv (tema) vart hamnar vi då? Jag själv tvekar en del inför detta men skulle nog säga att temat är någon slags upprättelse för den som blir orättvist behandlad, den som är god får något gott och den som är ond får det den förtjänar. Men jag slår vad om att inte alla skulle säga att det är samma tema i Askungen, just för att det handlar om personlig tolkning av ett verk.

Om jag utgår ifrån Svenskt litteraturlexikons (1970) rangordning från huvudmotiv och neråt på skalan så menar jag att temat är bokens huvudmotiv. Temat är såledesen övergripande tolkning av vad ett verk handlar om men också det viktigaste huvudmotivet som behandlas i verket. Motiv ser jag som mindre delar, underordnade huvudmotivet, men ändå så pass viktiga att de inte kan uteslutas ur verket.Jag kommer att använda begreppen tema och motiv som jag har presenterat ovan.

Jag utgår från att Tove Jansson medvetet har arbetat med komposition i Sent i november. Det sätt på vilket hon har lagt in och arbetat med olika motiv gör att läsaren styrs till att uppfatta vissa teman i verket. Dessa teman behöver inte nödvändigtvis vara explicit uttryckta utan Jansson skapar genom sin komposition, sitt sätt att utforma och använda motiv, mer

10

Sent i november ur denna vinkel: som en komposition av olika motiv som styr läsningen i en viss riktning.

P

RESENTATION AV

T

OVE

J

ANSSON OCH MUMINTROLLEN

F

Forskaren Boel Westin presenterar i sin avhandling Familjen i dalen en kort resumé av Tove Janssons liv. Hon föddes 1914 och är uppvuxen i ett konstnärshem i Helsingfors med sin mor ”Ham” (Signe) som tecknare och hennes far ”Faffan” (Viktor) som skulptör. Redan när hon var liten var siktet inställt på att bli konstnär. Det finns anteckningar i dagboken om detta. Hösten 1930 inledde Jansson konststudier vid Tekniska skolan i Stockholm. Efter tre år där fortsatte hon sina studier i Helsingfors vid Ateneum, Finska konstföreningens skola. ”[H]on deltog i flera utställningar, gjorde ett par studieresor utomlands och etablerade sig som tecknare och illustratör” (Westin, s. 21f.). När hennes första bok kom ut 1945 hade hon alltså inte haft någon författarkarriär att tala om innan. Hon hade däremot försökt sig på att skriva en del, bl.a. en novell som heter Bulevarden från 1934, den publicerades i en tidskrift. Hon försökte även ett flertal gånger att få bilderböcker utgivna av Bonniers, men fick allt som oftast avslag. Målet var publicering och att få pengar för utgivningen och hon lyckades att ge ut ett par bilderböcker. Hon försökte även ge ut ett flertal noveller under trettiotalet, så målmedvetenheten fanns där, men det var inte alltid som hon lyckades bli publicerad. All denna kamp och hennes funderingar blir synliga i hennes dagböcker (Westin s. 41ff).

”När Tove Jansson 1945 debuterade med Småtrollen och den stora översvämningen var hon alltså ingen novis som barnboksförfattare” (Westin s. 97). Hon hade under många år

producerat en hel del bilderböcker och noveller. Numera är hon är en stor och välkänd författare som lämnat efter sig en gedigen samling alster. Hennes litterära produktion består av bilderböcker, kapitelböcker för barn, vuxenböcker och noveller. Hennes mest kända verk klassas som litteratur för barn, men där finns också en hel del vuxenlitteratur.

M

Sammantaget har det kommit ut sexton olika Muminböcker, både bilderböcker och

kapitelböcker, men jag avser att i den här presentationen, precis som forskaren Agneta Rehal-Johansson (2006) gör, att endast tala om de åtta olika Muminböckerna som utkom i en svit mellan åren 1968-1970 med tillägg av den första boken Småtrollen och den stora

översvämningen (Rehal-Johansson s. 23). Jag har valt att i denna bokpresentation inte gå in på den bok som jag ska tolka i denna uppsats; Sent i november då det bara kommer att bli en upprepning senare i analysen. Originaltitlarna på böckerna har ändrats i flera fall och därför

11

presenterar jag inledningsvis alla olika titlar till varje bok. Årtalen anges först i original och sedan anges de årtal som revisionerna av böckerna kom ut. Jansson genomförde flera revisioner som var av olika omfattande karaktär.

Den första boken om Mumintrollen är Småtrollen och den stora översvämningen (1945), en berättelse om hur Muminhuset kom till Mumindalen och hur Mumintrollet och

Muminmamman hittar den försvunna Muminpappan. Boken har sagolika inslag som en konstgjord trädgård som består av godis, en flicka med blått lysande hår osv. Dimensioner av stort och litet blir tydliga då Mumintrollen beskrivs som så små att de kan bo bakom

kakelugnar och segla på näckrosblad. Boken är en berättelse om vandring och sökande, ett vanligt motiv enligt Westin (1988 s. 126). Det jag ser i denna inledande bok är en saga, en eskapistisk berättelse, för att låna den jungianska analytikern Irma Müller-Nienstedts term, en dröm om en värld bortom vår. Det finns inslag av sagohjälpare (Westin s. 128) och den går enligt Rehal-Johansson tillbaka på den litterära idylltraditionen (Rehal-Johansson s. 37f.). Jag anser att denna första Muminbok är en barnbok, med tanke på de sagolika inslagen och hela berättelsens tema och motiv.

Kometjakten (1946), Mumintrollet på kometjakt (1956) eller Kometen kommer (1968), är en äventyrlig berättelse om hur en komet är på väg att störta i Mumindalen och dess invånare måste fly. ”Temat är likartat [som i Småtrollen], äventyr och katastrof, räddning och förening” menar Westin i sin avhandling (Westin s. 135). Kometen styr handlingen och ger familjen nya medlemmar som Snusmumriken, Snorken och Snorkfröken och den skapar också en rörelse som kan beskrivas enligt formen: hem, uppbrott, äventyr och återkomst (Westin s. 135, 143). Mumintrollet och hans vän Sniff får i uppdrag att bege sig till ett observatorium för att studera om kometen finns och se om den i så fall är på väg i deras riktning. På vägen träffar de Snusmumriken, räddar Snorkfröken från en giftbuske och träffar Snorken. När de fått veta att kometen är på väg beger de sig hem för att varna Mamman och Pappan. De flyr tillsammans undan i Sniffs grotta men kometen störtar aldrig ner utan far bara förbi. Jag anser att även Kometen kommer stannar kvar i barnboksgenren, eftersom

betoningen ligger på de äventyrliga inslagen.

Trollkarlens hatt (1948, 1956, 1968) är en bok där det magiska får stå i centrum.

Mumintrollet och hans vänner hittar en hatt som tillhör en trollkarl och denna hatt får i någon mån bli en katalysator för handlingen. Boken kretsar dock inte kring hatten menar

litteraturhistorikern W. Glyn Jones (s. 32). I början blir äggskal till moln i hatten och

Mumintrollet förvandlas till ett spökdjur. Mamman inser att hatten är farlig och försöker göra sig av med den. Familjen ger sig sedan av på utfärd till en enslig ö och träffar där

hattifnattarna. De återvänder sedan hem igen och huset förvandlas till en djungel då hatten åter blir verksam. Karaktärerna Tofslan och Vifslan dyker upp i berättelsen och de har en Kungsrubin som Trollkarlen har letat efter i hela sitt liv. Han får inte Kungsrubinen men istället får han en Drottningrubin som är precis likadan som Kungsrubinen. Boken avslutas med en fest. Även Trollkarlens hatt anser jag vara en bok som stannar kvar i barngenren, det magiska finns närvarande och levande.

12

Muminpappans bravader. Berättade av honom själv (1950, 1956) eller Muminpappans memoarer (1968) är en påhittad biografi över Muminpappan, vilket är ett nytt sätt för Jansson att skriva på. Här framkommer många av Pappans drag av äventyrslust och hans obotliga skrytsamma drag. Jansson gör även detta lite komiskt genom att låta de andra karaktärerna kommentera att berättelsen är skrytsam och Pappan blir lite förnärmad. ”[T]ill och med den alltid hänsynsfulla mamman kommenterar en gång hans berättelse med att den blir ’mycket mera levande om du har en bit där du inte skryter’” (Jones s. 44). Handlingen är lång och jag går inte in på den här, men boken är en äventyrsberättelse i sin helhet som börjar i

Muminpappans barndom och slutar i Mumindalen. Den kan läsas både av barn och vuxna. Jag tror att barn mer går in i handlingen medan de vuxna mer skrattar åt de skrytsamma dragen som är genomgående i hela berättelsen.

Farlig midsommar (1954, 1969) är enligt Rehal-Johansson ett förvecklingsdrama liknande Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Rehal-Johansson menar att boken: ”med sina shakespeareska intertexter och sina parodier på parodier, sin ytterst sinnrika intrigflätning och mångfald av motiv är detta troligen den mest innehållsrika av alla muminböcker” (Rehal-Johansson 2006, s. 71). Dessutom utspelar sig boken kring midsommar vilket förstärker den litterära referensen och gör att jag håller med Rehal-Johansson om den tydliga intertexten. Hela Mumindalen har råkat ut för en översvämning och familjen hoppar för att rädda sig själva ovetande ombord på vad som visar sig vara en kringflytande teater. Mumintrollet och Snorkfröken kommer ifrån resten av familjen och Snusmumriken hämnas en parkvakt och får ofrivilligt en barnaskara att ta hand om. Mumintrollet och Snorkfröken råkar i fängelset och resten av familjen uppträder på teatern. Sammantaget är det en komplicerad komposition av händelser som sammanflätas och avslutas bokstavligt talat i ett skådespel (Jones s. 55f.). Boken ”lever mer på sin handling än någon av de tidigare berättelserna” anser Jones (s. 57). Den har rätt barnboksstämning, men tilltalar även vuxna, dock mindre än vad Muminpappans memoarer gör (Jones s. 57).

Trollvinter (1957, 1970) är en bok där Mumintrollet för första gången får möta den

främmande vintern. Det är en bok om inre utveckling där Mumintrollet får lära sig att klara sig utan sin mamma. Han får som första mumintroll i världen uppleva en vinter och blir både skrämd och senare upprymd över denna upplevelse. I vinterns nya värld får han träffa alla tysta och försiktiga varelser som är gömda under sommaren och han får även se Mårran på nära håll. Mumintrollet känner sig inte helt redo att möta vintern och blickar hela tiden tillbaka till sommaren och längtar tillbaka dit. Too-ticki som han möter och som också blir en slags mentor för honom, vill dock inte lyssna på hans ord om sommaren. Inte ens Lilla My är intresserad av det som Mumintrollet säger om sommaren. Sakta men säkert upptäcker

Mumintrollet att sommaren inte är allt utan att vintern även kan erbjuda något värt att leva för. Boken är en övergång från omedveten till medveten barndom, anser Jones (s. 64).

Det osynliga barnet och andra berättelser (1962, 1969) är en novellsamling med nio noveller. Karaktärerna är fortfarande filifjonkor och mumintroll. Däremot förespråkar Jones (s. 73) att här har skett en kursförändring från yttre handling till inre process. Titlar är bl.a. ”Det

13

osynliga barnet” och ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Novellerna är en försmak på Janssons senare noveller för vuxna och behandlar inre processer hos bland annat

Snusmumriken och en filifjonka.

Pappan och havet (1965, 1969) är en berättelse där Muminfamiljen åker från Mumindalen till en ö. Här är livet annorlunda och mamman får mer utrymme att börja utvecklas (Müller-Nienstedt s. 128). Pappan får utrymme för sin äventyrslust och Mumintrollet utvecklas också, och han tar även de första stegen in i vuxenvärlden (Jones s. 64). Boken är inte längre en barnbok, utan den riktar sig mer till vuxna. Egentligen är Pappan och havet den sista Muminboken som Muminfamiljen är med i. I sista boken Sent i november har familjen fortfarande inte kommit hem till Mumindalen.

Sent i november (1970) se nedan s.14ff.

T

IDIGARE FORSKNING

OM

T

J

Tove Jansson var först och främst konstnär innan hon blev författare. Hon har skrivit noveller, bilderböcker och kapitelböcker för barn. Hon har också skrivit noveller och böcker för vuxna. Av alla hennes böcker är de om Mumintrollen de mest kända. Hennes konst, böcker och småningom hela produktioner som tv-serier och filmer, porslin och andra saker kring Mumintrollen har därför inspirerat många forskare till att skriva om henne. Forskningen om Jansson är allt för omfattande för att jag ska kunna nämna alla avhandlingar och böcker som har skrivits om henne så därför kommer jag inte ta upp alla verk här. Jag kommer att nämna några av de som jag anser vara viktiga i allmänhet eller i synnerhet för detta arbete. Jag presenterar dem i kronologisk ordning.

En av de tidigaste och mest välkända avhandlingarna om Tove Janssons författarskap har forskaren Kirsten Omland skrivit. Avhandlingen heter Tryggheten og skrekken: Utviklingen i Tove Janssons muminforfatterskap och kom ut redan 1975. Den går igenom hela hennes författarskap bok för bok med syfte att beskriva hennes författarskap från barnböcker till vuxenlitteratur. Här finns en antydan om en kursförändring i Janssons författarskap som flera senare forskare återkommer till. Jag kommer inte att använda denna avhandling som referens i min uppsats.

En av de forskare som intresserar sig för utvecklingen i Janssons författarskap är W. Glyn Jones som i Vägen från Mumindalen. En bok om Tove Janssons författarskap från 1984 intresserar sig för Janssons hela författarskap och den utvecklingslinje han tycker sig se hos henne. Varför började hon med barnböcker för att sedan fortsätta med vuxenböcker? Vad var anledningen? Jones går kronologiskt igenom hennes prosa från Småtrollen och den stora översvämningen (1945) till Den ärliga bedragaren (1982) och analyserar samtidigt Janssons

14

litterära utveckling från första boken till den sista. Här är kontextualiseringen viktig: Jones kopplar Janssons böcker till varandra och han ser Muminserien som en ihophållen enhet. Jag kommer att använda Jones mycket i denna uppsats då hans analyser i viss mån sammanfaller med mina. Jones behandlar även tema och motiv som jag kommer att göra i denna uppsats. Jones är också grund till Müller-Nienstedt tolkningar vilket gör att jag kan använda honom direkt istället för att använda honom genom Müller-Nienstedts.

En mycket känd avhandling om Muminböckerna står Boel Westin för. Hennes avhandling Familjen i dalen kom ut 1988 och har några år på nacken men är fortfarande ett viktigt verk som legat till grund för mycken senare forskning. Jag kommer inte att referera så mycket till denna avhandling i analysen utan mest i bakgrunden.

Stenåker och ängsmark: Erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur (1992) är skriven av forskaren Barbro K. Gustavsson och är precis som titeln

antyder, en bok vars innehåll hamnar långt utanför denna uppsats och är inget som jag kommer att referera till.

På ungefär samma tema som Jones skriver Irma Müller-Nienstedts Farväl till Mumindalen som publicerades 1997. Det är en jungiansk analys av Muminsviten, med tolkningar av de tre böcker som hon hävdar är ett avsked till Mumindalen: Trollvinter, Pappan och havet och Sent i november. Hon förklarar hur hon tolkar vissa signaler i Muminböckerna som ett avsked till Mumindalen. Hon tycker sig se hur Jansson bit för bit i sitt författarskap förbereder för, genomför och slutligen tar avsked från Mumindalen. Kontextualiseringen som Müller-Nienstedt gör av dessa tre böcker är viktig för min uppsats. Jag kommer följaktligen att referera en hel del till Müller-Nienstedt i denna uppsats.

Någon som behandlar Janssons senare författarskap är litteraturvetaren Birgit Antonsson i Det slutna och det öppna rummet: Om Tove Janssons senare författarskap som kom ut 1999. Hon skriver om novellerna och böckerna som kom efter Muminsviten. Antonsson är därför inte aktuell för denna uppsats.

Författaren Christina Björk skriver i Tove Jansson: Mycket mera än Mumin från 2003 om Janssons många ansikten som konstnär, hennes karriär som började som skämttecknare, fortsatte med monumentmålare, dramatiker, brevskrivare och även visdiktare. Denna text kommer inte att vara aktuell i min uppsats.

Agneta Rehal-Johanssons avhandling Den lömska barnboksförfattaren från 2006 tar upp de revisioner som Tove Jansson själv genomförde i vissa av sina Muminböcker. I några fall var det mycket stora förändringar som ändrade böckerna helt och Rehal-Johansson diskuterar varför Jansson gjorde dessa förändringar och vad det kan bero på. Denna avhandling har viss betydelse för denna uppsats och jag kommer att referera till den, men sparsamt. Jag har mer använt den som utgångspunkt för hur jag ska genomföra mina tolkningar.

15

Boel Westins biografi om Tove Jansson Tove Jansson: Ord, bild, liv (2007) kan nämnas i sammanhanget. Den presenterar Janssons rika konstnärsliv och författarskap. Jag kommer inte att referera till denna biografi.

Författaren Jukka Laajarinne tar i sin bok Mumin och tillvarons gåta (2009) upp

Muminböckerna i förhållande till det undermedvetna och psykoanalytiska. Denna bok gör inte anspråk på att vara forskning men han använder källor och har en intressant ingång till tolkning när det gäller Muminböckerna, hans bok öppnar dörren till det undermedvetna. Jag kommer inte att referera till Laajarinne i denna uppsats.

A

NALYS

Nu har vi kommit till analysdelen och här kommer jag först att göra en kort presentation av karaktärerna som bakgrund till analysen. Sedan följer en diskussion kring Sent i november i förhållande till de övriga Muminböckerna. Bokens händelseförlopp presenteras sedan i tre avsnitt följt av en presentation av bokens tema och några viktiga motiv.

K

Jag kommer att använda stor bokstav vid namn på enskilda varelser och platser såsom Mumindalen, Muminfamiljen, Snusmumriken och Filifjonkan. När jag talar om varelserna i allmänhet används liten bokstav då jag tolkar dem som något slags folkslag. Det mönster jag valt följer i stort sett Janssons i Sent i november med det enda undantaget som är Hemulen. Jag väljer att skriva hans namn med stor bokstav eftersom jag tolkar att det är hans namn, vilket Jansson inte gör, då hon skriver med liten bokstav.

För att förenkla läsningen så använder jag endast sidreferenser till Sent i november. Övriga referenser har även författare förutom sidnummer.

P

Här följer en kort presentation av karaktärerna i den ordning de presenteras i boken. Detta bildar en grund för vidare analys. Jag presenterar här kort alla karaktärer i boken men kommer, som jag nämnde på sidan 8, endast att fördjupa mig i Filifjonkan, Hemulen och Tofts karaktärsutvecklingar.

SNUSMUMRIKEN

är en person i gröna kläder som vill vara fri. Han bor i tält och avskyr att känna sig instängd i ett hus. Han äger bara det han absolut måste och en munharmonika att spela visor på.

Snusmumriken gillar att ha tyst omkring sig och att få vara ifred. Han tycker om att spela och röka pipa. Han är inte särskilt talför.

16 FILIFJONKAN

är en pedantisk husägare som inte gillar sin släkt. Hon älskar att städa och hatar småkryp och bakterier. Hon gillar att laga mat och få uppskattning för det. Hon uppfattas som stel och tråkig av de andra karaktärerna. Hennes röst är gäll och hon luktar rädsla.

TOFT

är en liten Homsa som bor i Hemulens båt i en gammal tågrulle. Varje kväll berättar han för sig själv om Mumindalen och drömmer sig dit bort. Han känner till allt om Mumindalen och Muminfamiljen trots att han inte har varit i dalen eller träffat familjen på riktigt. Toft är väldigt inkännande och känner doften av känslor hos dem han möter.

HEMULEN

är en figur som styr och ställer. Han verkar ha svårt att sitta still och måste hela tiden

sysselsätta sig med något. Han stör sig på att andra inte kan sköta sig och sitt. Hemulen är inte så inkännande mot folk han möter utan upplevs som ganska burdus och rättfram. Han är en karaktär som ofta kör över andra utan att han själv lägger märke till det.

ONKELSKRUTTET

är en mycket gammal figur som har lätt för att glömma och det är mycket han vill glömma, för det gör honom friare. Han är väldigt envis och ger inte med sig i första taget. Han har bestämt sig för att gå sin egen väg och är svårövertalad till att göra något annat.

MYMLAN

är en bekymmersfri varelse som är mån om sitt utseende. Hon är tillfreds med sig själv och hur hon ser ut. Hon gillar att ta det lugnt, sova, kamma sitt hår och dansa. Hon gillar inte att städa. Hon är en slags motpol till Filifjonkan som inte har mycket till över för mymlor i allmänhet, kanske för att de är så pass olika.

E

M

M

Sent i november är den sista av åtta böcker i serien om Mumintrollet och den enda av böckerna vars handling inte kretsar kring Muminfamiljen utan varelserna i deras närhet. Handlingen utspelar sig dock till största delen i Mumindalen och i Muminhuset, men själva Muminfamiljen är frånvarande. Trots att de är frånvarande i berättelsen finns ändå bilden av dem kvar. Den blir nästan verklig och går att ta på då karaktärerna ofta drömmer om

Muminfamiljen och tänker på dem. Extra verklig blir bilden av familjen när de får stå modell för ett skuggspel. Det är som att skuggorna på tyget blir levande och kommer in i rummet:

[D]är satt hela familjen, mumintrollet och mamman med sin väska stödd mot relingen och pappan i sin hatt, han satt i aktern och styrde, de seglade hem. [---] Homsan Toft såg bara på mamman. Man hade tid att betrakta varenda detalj, den svarta skuggan fick färg, silhuetterna tycktes röra sig (s. 131f.).

Citatet visar känslan av att Muminfamiljen nästan är närvarande i rummet. ”[S]kuggan fick färg” och ”silhuetterna tycktes röra sig” tolkar jag som att de karaktärer som betraktar

17

skuggspelet känner av Muminfamiljens närvaro. Deras upplevelse stärks av att de själva kan fylla i skuggbilderna med sina egna minnen av familjen. Deras egen fantasi och längtan stärker bilden och gör den mer verklig. När Toft ser skuggspelet önskar han att han var en del av den helhet som familjen bildar där på duken. Han längtar efter Muminmamman och önskar att hon var där hos honom.

Frånvaron av familjen betonas både i början och i slutet av boken då familjens frånvaro blir extra påtaglig. Boken tar sin början i Mumindalen med att Snusmumriken ger sig av utan att säga adjö, vi får här som läsare inte se Muminfamiljen. Boken slutar med att de nästan kommer hem. Som läsare får man inte vara med vid hemkomsten utan den upplevs endast av Toft, då han får ta emot fånglinan till deras båt (s. 161).

Effekten av att familjen ständigt är frånvarande blir att läsaren nästan kan tro att

Muminfamiljen bara är en dröm, en skugga av något som varit och som någon glömt bort en gång. Bilden av att familjen bara är en dröm förstärks när homsan Toft berättar om dem om och om igen utan att ha träffat dem på riktigt. Då inte ens homsan Toft, som ägnar sitt liv åt att berätta och ge liv åt saker och ting, får se familjen i sina berättelser gör detta att vi upplever drömbilden som mer sann. Den verkliga bilden av familjen får därmed stå i skymundan. Möjligheten att familjen faktiskt inte finns blir ett alternativ för läsaren. Denna drömbild av familjen förstärks ett flertal gånger exempelvis på sidan 27 när Hemulen bara minns familjen vagt när han tänker tillbaka på Mumindalen.

Müller-Nienstedt menar att eftersom Muminfamiljen i denna sista Muminbok är frånvarande så måste karaktärerna som blivit kvar i dalen göra sig en mer realistisk bild av familjen när de inte längre är där. Det går inte att leva på drömbilden av dem.

Familjen har lämnat efter sig ett alltför skuggfritt minne. De som blivit kvar i dalen måste försöka göra bilden mer realistisk. Medan de gör detta förvandlas de själva (Müller-Nienstedt s. 110)

Precis som Müller-Nienstedt skriver sker det en förändring hos karaktärerna i och med att de måste skapa sig en mer realistisk bild av Muminfamiljen. Jag anser, precis som Müller-Nienstedt, att denna förändring sker hos karaktärerna, men i mer eller mindre grad. För att se hur karaktärernas förändring hänger ihop med handlingen av boken så kommer nu ett avsnitt där jag presenterar handlingen i stora drag.

Ö

Här presenteras handlingen i tre mer övergripande avsnitt. Jag har gjort denna indelning utifrån karaktärernas upplevelser under berättelsen gång. I den första delen som jag inledningsvis kallade för ”Avresan”, men som nu fått rubriken ”Första delen: Avresa och förändring” har jag sett ett viktigt bakomliggande motiv till att de ger sig av och det är att de önskar en förändring hos sig själva. Förändring som motiv är extra tydligt i början av boken men fortsätter sedan att vara ett viktigt motiv boken igenom. Jag föregriper alltså mig själv i första delen genom att jag redan här gör en inledande motivanalys. Dock kommer jag att föra

18

en vidare analys om motivet förändring senare och även ta upp andra motiv som är viktiga i Sent i november. Anledningen till att upplägget är på det här sättet är att jag först vill skapa en övergripande bild av händelseförloppet i Sent i november.

FÖRSTA DELEN: AVRESA OCH FÖRÄNDRING

Första delen är en presentation av att hösten har kommit, luften och vädret har förändrats från sommarvindar till höstvindar och vädret är typiskt höstligt: ”Tiden gick och regnet föll. Aldrig någon höst hade det regnat så mycket” (s. 11). Det är något nytt och okänt i luften, något som skiljer sig från den trygga sommaren, som underförstått är det naturliga tillståndet: ”nere på marken växte [---] en främmande vegetation [---] som inte hade något med sommar att göra” (s. 23). Jag läser alltså mellan raderna att sommaren är det naturliga tillståndet och det som nu växer och frodas hör inte till sommaren.

Sommarens tid är förbi och istället tar en grå och regnig period vid: “Plötsligt var sommaren så långt borta som om den aldrig funnits och det blev mycket lång väg mellan husen och var och en kröp in i sitt eget” (s. 11). Anledningen till att jag tolkar citatet som ett slags bevis på att sommaren är normaltillståndet är först ordet ”plötsligt” vilket gör att man tänker att det är en slags insikt, en kort stund av djupare förståelse. Insikten är att sommaren har försvunnit. Fortsättningen av citatet visar att vägen ”mellan” husen blir längre, vilket gör att jag tolkar det som att vädret och mörkret gör det tungt och svårt att gå ut. Att naturen har förändrats

påverkar även människorna till att bli mer instängda och mindre benägna att gå ut. Det jag även läser mellan raderna är att de till och med kanske inte är lika glada och sociala som de brukar vara under sommaren, de förändras på insidan. Sista orden i citatet: ”Var och en kröp in i sitt eget” (s. 11) visar detta extra tydligt.

När karaktärerna presenteras i början av boken presenteras de i sina respektive hemmiljöer. De beskrivs naket och utlämnande, det tycks som om ingen av deras brister hemlighålls för läsaren. Deras innersta mörka och dystra tankar blir synliggjorda. Här är det nära till att inte tolka karaktärerna som sagofigurer, de liknar mer människor i en annan förpackning. Jones (s. 99) menar att Jansson i denna sista Muminbok har gått ifrån sina figurer mer och mer och istället närmat sig människor: ”Även om de fortfarande är utklädda till hemuler och filifjonkar [sic] är det svårt att längre se dem som annat än tydligt differentierade människor” (s. 99). Jag menar att Jones här har en poäng, igenkänningsfaktorn är hög och det skulle den inte vara om deras karaktärsdrag inte stämde överens med människors. Jag läser det som att det handlar om människor och inte något annat.

Den höstgråa vardagstristessen som karaktärerna känner inombords går nästan att ta på. Filifjonkan är till exempel väldigt trött på sig själv:

Jag ska bli nånting helt annat än en filifjonka… Så tänkte Filifjonkan, bönfallande och hopplöst, för en filifjonka kan naturligtvis aldrig bli nånting annat än en filifjonka (s. 20).

Var och en av dem önskar sig bort från sig själva och bort från det de är. Citatet visar att Filifjonkan känner detta just i denna stund. Men, här gör Jansson också en kommentar om att det kanske inte är så lätt att göra en stor förändring hos sig själv: ”en Filifjonka är alltid en

19

Filifjonka”. Trots författarens kommentar förstår vi som läsare Filifjonkans önskan att

förändras. Men kanske behöver förändringen inte vara att en Filifjonka blir något annat än en Filifjonka. Kanske kan en Filifjonka fortfarande vara en Filifjonka men en annorlunda sådan? I och med att Filifjonkan blir kommenterad på detta sätt av Jansson, menar Jones att vi som läsare uppfattar det som att vi alltid är samma personer oavsett vilka förändringar vi utsätts för (Jones s. 101). Jag anser att visst ligger det något i detta påstående, men helt och hållet samma personer tror jag inte att vi är. Ju mer vi är med om desto mer förändras vi och efter en mer eller mindre lång tid så har innehållet helt eller delvis bytts ut.

Ett liknande exempel är Hemulen, en annan av karaktärerna, som gör sitt inträde i berättelsen på ett ganska dystert sätt:

Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. [---] Han försökte vara hemulen som alla tyckte om, han försökte vara den stackars hemulen som ingen tyckte om. Men han var och förblev bara en hemul som gjorde sitt bästa utan att nånting blev riktigt bra (s. 25).

Hemulen vill på samma sätt som Filifjonkan ha en förändring hos sig själv som person. Att Hemulen ”önskar” och ”försöker” vara någon annan tolkar jag som att längtan till förändring är stor, men att den samtidigt framstår som utsiktslös. I denna passage uppfattar jag det som att Jansson här kommenterar detta genom orden ”men han var och förblev” och hon lägger sig här i hur läsaren ska tolka. Vi ska med dessa ord förstå att denna förändring inte är så lätt att genomföra trots allt. Han kommer således alltid att vara en hemul, alltså vara samma person oavsett vad han är med om.

Karaktärerna försöker finna en lösning på sin tristess och inser att de vill resa sin väg. De vill resa bort från något och de vill resa till något. Bort från tristess och leda och till sommarlycka och glädje. De känner att ett uppbrott är i luften. De önskar få nya upplevelser och perspektiv på tillvaron:

[Ä]ntligen visste Filifjonkan vad hon skulle göra. Hon skulle fara på visit. Hon ville se folk. Folk som pratade och var trevliga och gick ut och in och fyllde hela dagen så att det inte fanns plats för hemska funderingar. Inte hemulen. Inte Mymlan, allraminst Mymlan! Men Muminfamiljen (s. 22).

Filifjonkan och Hemulen bestämmer sig för att ge sig av till Mumindalen, en plats där det finns trevligt folk och en plats där det finns utrymme för att få vara den man är. De söker ”sig till den trygghet eller värme eller gästfrihet som muminfamiljen representerar för dem” (Jones s. 100).

Hemulen ger sig av på ett infall, han tänker många tråkiga tankar som gör honom ledsen och nedstämd: ”Sen mådde han riktigt illa och gick och satte sig på sängen. [---] Det finns saker som man inte får tänka, man ska inte undersöka för mycket” (s. 27). Hemulen har precis tänkt att han inte gör någon nytta i världen och att inget skulle förändras om han slutade göra det som han brukar göra. Han inser även att han borde segla, det är samtidigt hans stora dröm, men också hans stora skräck. Han skyller på att han inte har tid, men inser snart att det inte är

20

det som det handlar om, utan om rädslan för att segla (Müller-Nienstedt s. 111). Räddningen kommer som ett brev på posten:

Han letade förtvivlat efter nånting trevligt som kunde städa undan morgonmelankolin, han sökte och sökte och småningom kom ett vänligt och avlägset sommarminne till honom. Hemulen mindes Mumindalen (s. 27).

Hemulen reser till Mumindalen för att han minns att det var trevligt där i somras. Dessutom ”[var allting] enkelt och gick av sig självt” (s. 27). Han minns också ”hur det kändes att vakna på morgonen och vara glad” (s. 28). Kanske flyr han från de jobbiga tankarna till en plats där allt löser sig av sig självt. Så tolkar jag i alla fall passagen, att först upptäcker han det jobbiga, sedan försöker han hitta en lösning och till sist ser han en lösning: att resa dit där det sist var trevligt. Visserligen är det snarare en undanflykt än en lösning på problemet, men för stunden känns det bra för Hemulen att ta det beslutet.

Den tredje karaktären som reser till Mumindalen är den lilla homsan Toft. Här visar sig ett motsägelsefullt inslag som den vuxne läsaren kanske funderar över; Toft minns Mumindalen när han berättar om den, detta trots att han aldrig varit där. Dessutom hittar han ändå vägen till Mumindalen, den tycks nästan uppenbara sig för honom och dra honom till sig: “Homsan Toft hade aldrig varit i Mumindalen men han gick inte vilse. Det var en mycket lång väg och homsans ben var korta” (s. 31). Jag tolkar citatet som att Tofts beslutsamhet gör att han hittar vägen och orkar gå dit. Dessutom är Toft som karaktär ganska inkännande, han är intuitiv och använder denna förmåga för att hitta vägen. Jones (s. 105f.) påpekar att Tofts sensibilitet gör att han hittar vägen till dalen. Han känner av signaler med hjälp av sin intuition och följer dem.

Toft vill gå till dalen för att presentera sig för Muminfamiljen. Han har berättat så många gånger om dalen för sig själv och längtat och drömt sig bort. Äntligen bestämmer han sig för att ge sig av:

När han vaknade i mörkret visste han vad han skulle göra. Han skulle lämna hemulens båt och hitta fram till dalen och gå upp på verandan och öppna dörren och tala om vem han var (s. 15).

Detta är ett steg i processen att göra sig en realistisk bild av Muminfamiljen, som Müller-Nienstedt (s. 110) menar är essentiell. Karaktärerna måste göra bilden av familjen realistisk och Toft vill göra detta genom att äntligen presentera sig för dem. Eftersom han tidigare inte har träffat dem skulle de bli mer verkliga om han fick se dem på riktigt.

Mymlans anledning att resa till Mumindalen liknar inte de andra karaktärernas. Istället är den bara en kort beskrivning av att hon följde ett infall att hälsa på sin syster: “Mymlan hade fått lust att hälsa på sin lillasyster My som muminfamiljen adopterade för ganska länge sen” (s. 49). Citatet förstärker Mymlans personlighetsdrag, en mymla gör vad en mymla känner för i stunden. Mymlan är alltså inte med i förändringsprocessen på samma sätt som de andra karaktärerna. Dock gillar hon att ”då och då bryta igenom den vall av självupptagenhet som alla gäster har byggt upp omkring sig” (Müller-Nienstedt s. 116). Jag tolkar Mymlans

21

beter sig som de gör. Ett exempel är när hon kommenterar Filifjonkan: ”Hördu filifjonka, sa Mymlan allvarligt. Jag tror inte att man kan bli en muminmamma bara för att man flyttar köksbordet utomhus” (s. 108). Denna kommentar retar upp Filifjonkan något och jag tolkar det som att Mymlan vill få Filifjonkan att tänka till över sitt beteende.

Snusmumrikens anledning att resa till dalen är att hitta de fem takter som blev kvar där sedan han lämnade Mumindalen i somras: “Han förstod att de fem takterna fanns kvar i dalen och att han inte skulle kunna hitta dem förrän han gick tillbaka” (s. 24). Snusmumriken har visserligen inte bråttom att hitta de fem takterna, men han beslutar ändå att bege sig till dalen för att hitta dem och för att säga hejdå till familjen, eftersom han inte hann göra det senast. Han letar alltså både efter inspiration till sin regnvisa och efter ett avsked till familjen. Dock stöter han på patrull menar Müller-Nienstedt (s. 116) även när han kommit till dalen. De som är i dalen stör den ensamhet som han behöver för att få vara kreativ. Och nog ligger det något i Müller-Nienstedts ord, Snusmumriken blir upprörd och störd av de påträngande varelserna flera gånger.

Onkelskruttets resa till dalen är en resa till ett halvt bortglömt minne som han inte är säker på om det stämmer eller ej:

Och nångång i morgonmörkret visste han att han ville fara till en dal där han hade varit för mycket länge sen. Det fanns en möjlighet att han bara hade hört om dendär dalen eller kanske läst om den men det gjorde ju alldeles detsamma (s. 40).

Eftersom det inte spelar någon roll om minnet stämmer eller ej visar citatet att det mer handlar om att han tar ett beslut för egen del och följer det än att ta reda på om han minns rätt eller ej. Onkelskruttet vill också i sitt morgonmörker resa iväg från något och till något. Eftersom han inte gillar de människor som han har runt sig nu vill han till andra människor som inte är så jobbiga mot honom och tvingar honom att minnas saker hela tiden. Onkelskruttet hatar att minnas och älskar istället att glömma saker.

Det är förändring som är det viktiga motivet i första delen av berättelsen. Förändringen blir synlig dels i naturen, men också hos karaktärerna. Naturen ser annorlunda ut och karaktärerna söker sig iväg från sig och sitt hem till Mumindalen. Naturen och karaktärerna beskrivs om vartannat, men inte i samma mening, vilket gör att man hela tiden påminns om att det sker simultant. Jansson blandar alltså naturbeskrivningar med beskrivningar av karaktärernas längtan bort. Det blir en dubbelprojektion, ett själslandskap som Jansson beskriver med hjälp av karaktärernas inre känslor och naturens utseende. Resultatet blir en tvåskiktad bild där känsla och natur tillslut förenas. På detta sätt går det inte att undgå att se förändring som motiv i bokens början.

ANDRA DELEN: VISTELSEN

Den andra delen i berättelsen är själva vistelsen i Mumindalen. När de en efter en kommer till Mumindalen upptäcker de att familjen inte är där, de måste anpassa sig till en verklighet de inte hade räknat med. Dels är naturen annorlunda, höstlig och kall och dels är varelserna som är i dalen annorlunda jämfört med familjen.

22

När hemulen kom fram var dalen fylld av en tät grå regndimma. [---] Det var nånting som inte stämde. Det var likadant och ändå inte likadant (s. 29).

Det är samma dal som tidigare men den känns annorlunda. När Hemulen anländer märker han ganska snart att här inte är som det brukar vara, själva Muminfamiljen har rest sin väg utan att säga något till någon och dessutom är det höst och inte sommar som Hemulen mindes. När även de andra anländer känner de sig lurade när inte familjen är där, speciellt Filifjonkan:

Först när Filifjonkan upptäckte att gardinerna var nertagna begrep hon att familjen inte alls var hemma. [---]. Och med ens kröp det övergivna husets kyliga doft på henne och hon kände sig bottenlöst bedragen (s. 44).

Citatet visar att besvikelsen blir stor hos Filifjonkan, så stor att hon bokstavligen känner kylan i kroppen vilket visar att det inte är Mumindalen hon rest till utan snarare Muminfamiljen. När familjen inte är där känner sig Filifjonkan lurad och bedragen. Har hon rest i onödan? Jones (s. 101) menar också att karaktärerna blir besvikna över att ingen är hemma. Även Toft känner sig lurad:

Vad de är långt borta, tänkte Toft. Kylan kröp upp genom hans ben men han stod kvar och stirrade på ljuset som kom och gick, så svagt att man nätt och jämt kunde se det. Han tyckte att de hade lurat honom (s. 38).

Toft står och ser in i den magiska blå glaskulan när han tänker detta, den bild som kulan visar blir en spegel av Tofts inre. Han längtar efter familjen och det är därför han ser dem i

glaskulan. Jag tolkar scenen som att kylan han känner i benen är verklig, men den är också en besvikelse över att familjen inte är hemma utan någon annanstans. Här använder Jansson återigen dubbelprojektionen av väder och inre sinnestillstånd och känslan förstärks genom att kylan även är verklig för Toft.

Snusmumrikens inträde i dalen sker ganska sent i berättelsen och inleds med en vag antydan om att han inte gillar det han först ser: ”Och där kom Snusmumriken gående över bron [---] Sen kom han närmare och nu gick han på ett annat sätt, mycket långsamt” (s. 54). Han hälsar på de som är närvarande och Hemulen uttrycker sin lättnad över att Snusmumriken har kommit dit. Snusmumriken är nämligen den person som nästan hör till Muminfamiljen, eftersom han så ofta är hos dem. Snusmumriken svarar då Hemulen med ”en obestämd

åtbörd, tvekande, han kröp in i skuggan under sin hatt. Han vände om och gick tillbaka ner till floden.” (s. 55).

Snusmumrikens beteende visar att han undviker dem, han hade räknat med att få träffa Muminfamiljen, men råkar istället på några andra figurer. Han blir därför lite konfunderad och inte särskilt glad. Jag tolkar hans beteende som att han flyr undan. Han inser så

småningom att han faktiskt saknar Muminfamiljen. Trots att han tycker att de är påträngande ibland så låter de honom ändå vara ifred när han behöver det:

Jag måste gå ut, tänkte Snusmumriken. Det är värre att tänka på dem än att vara med dem. Och vad de är olika muminfamiljen… Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam (s. 74).