0
J U R I D I C U M
Är blod fortfarande tjockare än vatten?
En studie om laglottsinstitutet med en komparativ utblickPauline Strand
HT 2020
JU101A Examensarbete inom Juristprogrammet, 30 högskolepoäng
Examinator: Erika Lunell
Handledare: Annina H Persson
1
Sammanfattning
I Sverige delas en arvlåtares kvarlåtenskap upp så att 1/2 av kvarlåtenskapen är laglott och ska tillfalla bröstarvingar och 1/2 är en disponibel kvot som arvlåtaren själv kan disponera över. Grunden för det nu gällande laglottssystemet i Sverige kommer från 1857 och lagstiftandet av laglott motiverades av att garantera försörjningen för bröstarvingar samt bibehålla en viss rättvisa mellan bröstarvingarna. Syftet med uppsatsen är dels att redogöra för hur laglotten har utvecklats genom tiden i Sverige och hur gällande rätt är idag. Uppsatsen innehåller även en komparativ utblick av laglotten i de skandinaviska länderna. Syftet med uppsatsen är vidare att ur ett de lege ferenda-perspektiv analysera om regleringen med laglott borde avskaffas eller förändras och hur detta då skulle kunna se ut. För att fastställa hur gällande rätt är idag har den rättsdogmatiska metoden använts i uppsatsen. Eftersom argument för eller emot laglotten inte endast är juridiskt grundade har även rättspolitisk argumentation använts. Även den rättsanalytiska metoden har varit tillämpbar i denna uppsats när det kommer till att analysera rätten eftersom den är friare än den rättsdogmatiska metoden när det kommer till vilka källor som får bearbetas och användas. Eftersom den svenska regleringen också jämförts med den norska och danska regleringen genom en komparativ utblick och grunden för den komparativa utblicken återfinns i den komparativa metoden så har även den använts i uppsatsen.
Senaste förändringen av laglottsinstitutet i Sverige skedde 1958. Laglotten har efter det utretts men utan att någon förändring har skett. De argument som idag lyfts för att behålla laglotten i Sverige är för att skydda särkullbarn, det ska vara rättvist mellan bröstarvingar, att laglottsinstitutet orsakar få problem samt följa den nordiska rättslikheten. De argument som istället framförs kring avskaffande av laglotten är att det inte finns en så långtgående nordisk rättslikhet när det kommer till arvsrätten, skydda efterlevande make/maka, värna om arvlåtarens fria vilja, skydda egendomsrätten, göra det möjligt att göra bröstarvingar arvlösa vid brott samt att den nuvarande lagstiftningen är föråldrad och behöver moderniseras.
I länderna som jämförs i uppsatsen utgör laglotten 2/3 av kvarlåtenskapen i Norge medan den i Danmark utgör 1/4 (eller 1/8 om arvlåtaren efterlämnar sig en make/maka). Både Norge och Danmark har även en beloppsbegränsning av laglotten för bröstarvingar som är 1 000 000 kr. Det finns även regleringar i dessa länder som inte återfinns i den svenska rätten, exempelvis möjligheten att binda laglotten och möjligheten att göra en bröstarvinge helt arvlös. Arvslagen ändrades i Danmark 2007 och har mottagits väl. Arvslagen i Norge är däremot från 1972 men en utredning har gjorts och en ny arvslag ska införas i Norge 2021. Den enda förändring som sker av laglotten då är att beloppsbegränsningen av bröstarvingars laglott justeras utefter dagens penningvärde och ändras från 1 000 000 kr till 15 prisbasbelopp.
Laglottens vara eller inte vara i Sverige är en komplicerad fråga som man inte kan besvara med ett enkelt ja eller nej. Men med bakgrund i vad som har framkommit i uppsatsen kan man dock konstatera att det bör vara dags att genomföra en utredning om en förändring av det svenska laglottsinstitutet. Utifrån vad som framkommit i uppsatsen kan det vara för långtgående att avskaffa laglotten helt med hänsyn till den nordiska rättslikheten eftersom både Norge och Danmark i utredningar har kommit fram till att det är en för långtgående förändring. Däremot kan Sverige med fördel hämta inspiration från grannländerna när det kommer till hur en förändring av laglotten skulle kunna se ut.
2
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställning ... 2
1.3 Avgränsning ... 2
1.4 Metod och material ... 3
1.5 Tidigare forskning ... 5
1.6 Etiska överväganden ... 5
1.7 Disposition ... 6
2. Historik ... 7
2.1 Romersk och germansk rätt ... 7
2.2 Lagstiftning under medeltiden ... 8
2.3 Mellan medeltiden och 1800-talet ... 9
2.4 Kungliga förordningen 1857 ... 9
2.5 1928 års arvslag ... 10
2.6 1930 års testamentslag ... 11
2.7 1958 års ärvdabalk ... 12
2.8 Nordiskt lagsamarbete och nordisk rättslikhet ... 12
2.9 Sammanfattning ... 13
3. Laglottsregleringen i ärvdabalken ... 15
3.1 Inledning ... 15
3.2 Förslag och utredningar om lagförändring som gjorts gällande laglott ... 16
3.3 Diskussioner som förts kring gällande rätt ... 20
3.3.1 Familjeförhållanden ... 20
3.3.2 Arvlåtarens fria vilja och egendomsrätten ... 21
3.3.3 Vid brott ... 22
3.3.4 Föråldrad lag ... 23
3.3.5 Nordiskt lagsamarbete och nordisk rättslikhet ... 24
3.4 Sammanfattning ... 24
4. Skandinavisk utblick ... 26
4.1 Likheter mellan de skandinaviska länderna ... 26
4.2 Norge ... 26
4.2.1 Historisk utveckling av laglottsinstitutet ... 26
3
4.2.3 Diskussioner som förts kring gällande rätt ... 30
4.2.4 Ny lag från 2021 ... 31
4.3 Danmark ... 31
4.3.1 Historisk utveckling av laglottsinstitutet ... 31
4.3.2 Gällande rätt ... 32
4.4 Sammanfattning ... 34
5. Bör reglerna om laglott förändras? ... 35
5.1 Hur har regleringen om laglott utvecklats i Sverige och finns det behov av en förändring? ... 35
5.2 Hur ser den nordiska rättslikheten ut när det kommer till reglering kring laglott? ... 36
5.3 Kan de andra skandinaviska ländernas regleringar ge vägledning i hur en förändring i Sverige skulle kunna se ut? ... 37
5.4 Avslutande kommentar ... 38 Källförteckning ... 39 Litteratur ... 39 Offentligt tryck ... 40 Rättsfall ... 41 Lagstiftning ... 41 Utländskt material ... 42 Danskt material ... 42 Finskt material ... 42 Isländskt material ... 42 Norskt material ... 42
4
Förkortningslista
AL Lag (1928:280) angående införande av lagen om arv ALD Arveloven nr. 515 af 6. Juni 2007
ALN Lov om arv m. m. 3 mars 1972 nr. 5
DN Dagens Nyheter
HD Högsta domstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv
NOU Norges offentlige utredninger Mot. Motion
Prop. Proposition
SOU Statens offentliga utredningar SvD Svenska Dagbladet
SvJT Svensk Juristtidning ÄB Ärvdabalk (1958:637) ÄktB Äktenskapsbalk (1987:230)
RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
EKMR Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
1
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Rätten för arvlåtaren att själv förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente har länge varit begränsad.1 Anledningen till begränsningen är för att skydda intresset av att bevara arvegodset inom familjen, säkra upp möjligheten till försörjningen för bröstarvingar samt skapa rättvisa mellan bröstarvingar, d.v.s. barn och deras avkommor. Laglotten infördes sedan i lag (1928:280) angående införande av lagen om arv [cit. AL] och är nu fortfarande gällande rätt i ärvdabalken (1958:637) [cit ÄB].2
Laglottsinstitutet är en avvägning mellan två intressen, dels arvlåtarens fria vilja, dels arvtagarens vilja att ta del av kvarlåtenskap hen ska ha rätt till enligt den legala arvsordningen.3 Denna avvägning är inte alltid helt lätt och den har varit föremål för flera diskussioner kring dess vara eller inte vara.4 Frågan som ofta har ställts är huruvida laglottsinstitutet är en föråldrad kvarleva vars syfte inte längre har samma betydelse i dagens samhälle. De främsta argumenten som har lyfts fram för att laglotten ska avskaffas är för att stärka efterlevande makes/makas och sambos ställning samt att laglotten inte längre kan motiveras av de syften som en gång låg bakom dess utformning.5 Argumentationen som har förts för att ha kvar laglotten har till största del handlat om att skydda arvlåtarens särkullbarn från att missgynnas. Även intresset av att skydda den rättslikhet som finns i de nordiska länderna på familjerättens område har tagits upp som ett starkt argument mot att avskaffa laglotten i Sverige, eftersom de andra länderna har ställt sig avvisande till att avskaffa laglotten.6
Nordisk lagsamarbete och rättslikhet har länge funnits i Norden. Regler om laglott finns i alla de nordiska länderna, men reglerna skiljer sig något i materiellt avseende mellan länderna. I finsk rätt utgör laglotten det samma som i svensk rätt, 1/2 av arvslotten.7 I norsk samt isländsk rätt utgör laglotten 2/3 av arvslotten.8 Det finns även en beloppsgräns i den norska rätten vad arvet maximalt får uppgå till. I dansk rätt finns en liknande beloppsgräns som i norsk rätt men där utgör laglotten endast till 1/4 av kvarlåtenskapen.9
Laglottens vara eller inte vara har som sagt länge varit en debatt i samhället. Den senaste utredningen kring laglottens kvarlevande skedde på 1980-talet och då kom de i propositionen fram till att någon ändring inte skulle ske.10 Men sedan dess har mycket förändrats i samhället.
Ett av argumenten som då framfördes mot att ändra laglottsinstitutet var att skydda den nordiska 1 Walin, Gösta & Lind, Göran, Ärvdabalken, en kommentar. Del 1 (1–17 kap.) Arv och testamente, 7 u., Wolters
Kluwer Blå biblioteket, Stockholm, 2016, s. 189 [cit. Walin, Ärvdabalken].
2 Walin Ärvdabalken s. 190.
3 Den legala arvsordningen listar i vilken ordning släktskap ska få ärva den avlidnes kvarlåtenskap och den regleras
i 2 kap. ÄB. Den legala arvsordningen delas in i tre arvsklasser. Den första klassen är den avlidnes bröstarvingar, den andra klassen är den avlidnes föräldrar eller eventuella syskon och den tredje arvsklassen är den avlidnes far-och morföräldrar.
4Se nedan avsnitt 3.3.2.
5 SOU 1981:85 Äktenskapsbalk [cit. SOU 1981:85] s. 207–212.
6 Prop. 1986/87:1 Om äktenskapsbalk m. m s. 79 f. [cit. Prop. 1986/87:1]. 7 Se 7 kap 1 § Ärvdabalk (40/1965).
8 Se 29 1 Lov om arv m. m. 3 mars 1972 nr. 5 [cit. ALN] samt 35 § Erfdalög, L nr. 8 14. mars 1962. 9 Se 5 § Arveloven nr. 515 af 6. Juni 2007 [cit. ALD].
2 rättslikheten. Men trots den nordiska rättslikheten så ser laglotten materiellt olika ut i de olika länderna. Förändring av både den norska samt den danska arvslagen har också skett eller kommer ske under 2000-talet.11 Diskussionen om en förändring i Sverige behövs är alltså
fortfarande aktuell.
1.2 Syfte och frågeställning
Laglotten fick sin nuvarande utformning år 1857 i samband med att man avskaffade arvejordssystemet och någon större förändring av laglotten har inte skett sedan dess.12 Men
samhället har förändrats. Vikten av att ägor går till arv nedåt i generationer har fått mindre betydelse i samhället. Denna minskning av laglottens betydelse har gjort att laglottsinstitutet har blivit kritiserat under åren och det finns starka motsättningar kring huruvida regleringen bör finnas kvar eller avskaffats.13
Avsikten med denna uppsats är att redogöra ur ett de lege lata-perspektiv hur det svenska systemet med laglottsinstitutet har utvecklats. Uppsatsen innehåller även en komparativ utblick av laglotten i de skandinaviska länderna. Syftet med uppsatsen är vidare att ur ett de lege ferenda-perspektiv analysera om regleringen med laglott borde avskaffas eller förändras. Följande frågeställningar ska besvaras för att kunna uppnå uppsatsens syfte:
• Hur har regleringen om laglott utvecklats i Sverige?
• Vilket behov av en ny förändring av laglottsinstitutet finns det i Sverige? • Hur ser den nordiska rättslikheten ut när det kommer till laglott?
• I hur stor utsträckning kan de skandinaviska regleringarna vara vägledande för en förändring i Sverige?
1.3 Avgränsning
Ärvdabalken i sin helhet kommer inte behandlas i uppsatsen utan det är endast laglottsinstitutet som är relevant att undersöka närmare för att kunna besvara syftet med uppsatsen. I Sverige är successionsrätten indelad i två delar, arvsrätt och testamentsrätt.14 Eftersom laglottsinstitutet handlar om arvsrätt är det naturligt att det är denna del av successionsrätten som behandlas. Testamentsrätten behandlas därför inte närmare eftersom det inte är relevant utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar.
Endast en komparativ utblick och inte en fullskalig komparativ jämförelse görs av laglottsinstituten i Skandinavien. Anledningen till att det är just de skandinaviska länderna som valts och inte alla nordiska länder är i första hand av språkliga skäl och möjligheten till att läsa originaltexter. Om man ser till de nordiska länderna är det isländska laglottssystemet uppbyggt på mer eller mindre liknande sätt som det norska, förutom att Island inte har en beloppsgräns, 11 ALD infördes i Danmark 2007 och en lagförändring om norska laglotten kommer införas 1 januari 2021, se
avsnitt 4.3.1 samt 4.2.4.
12 Walin, Ärvdabalken s. 190. 13 Se avsnitt 3.3.
14 Saldeen Åke, Arvsrätt, en lärobok om arv, boutredning och arvskifte, 3 u., Iustus förlag, Uppsala, 2006, s. 16
3 samt det finska laglottssystemet är uppbyggt på mer eller mindre liknande sätt som det svenska.15 Trots denna avgränsning till endast de skandinaviska länderna får man ändå en bra helhetssyn av hur laglottsinstituten är reglerade i Norden.
1.4 Metod och material
För att fastställa vad som är gällande rätt och på så sätt besvara ett av uppsatsens syften är den metod som främst tillämpas i uppsatsen den rättsdogmatiska metoden. Det finns inte någon exakt definition av vad som avses med rättsdogmatisk metod och diskussioner om vad rättsdogmatik är eller hur rättsdogmatik bör bedrivas förekommer.16 Strömholms syn på rättsdogmatiken är att man analyserar och bearbetar en stor mängd juridiska material i syfte att ge kunskap om lagreglers innehåll och användning. Målet med denna metod är enligt Strömholm att fastställa vad som är gällande rätt på en viss punkt eller ett visst område.17 Sandgren menar också att den rättsdogmatiska metodens syfte är att fastställa gällande rätt men att det görs genom att beskriva gällande rätt men även genom att systematisera gällande rätt i form av regler, principer, läror, samband m. m. Rättsdogmatiken kan även innebära argument de lege ferenda i de fall då argumenten är en utveckling av analysen av gällande rätt.18 I denna uppsats följs hur Kleineman beskriver den rättsdogmatiska metoden. Enligt honom kan den rättsdogmatiska metoden förklaras som att hitta lösningen på ett rättsligt problem genom att applicera en rättsregel på det samma, alltså att tolka och fastställa gällande rätt. Utgångspunkten för den rättsdogmatiska metoden är att söka svaren i de juridiska rättskällorna lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin.19 Den rättsdogmatiska metoden kan även förklaras som att sätta den juridiska argumentationen i centrum. Det handlar då om vilka argument som är tillåtna och hur man ska använda rättskälleläran i den argumentationen. När man sätter den juridiska argumentationerna i centrum gör man skillnad mellan en bunden och en fri argumentation. Den bundna argumentationen är ett strikt iakttagande av rättskälleläran och dess förutsättningar medan den fria argumentationen tillåter att man söker efter skälighetsinriktade rättviseargument.20 Eftersom syftet handlar om att utreda om laglottsinstitutet bör förändras gör det också att den juridiska argumentationen är mer tillåtande än om syftet hade varit att utreda hur rättsregeln ska tillämpas.21
Enligt den rättsdogmatiska metoden studerar man rättskällorna utifrån att lagar och rättspraxis från högsta instans anses ha formell auktoritet. Doktrin har istället endast förmågan att övertyga genom kraften i de argument som framförts. När det kommer till förarbeten i form av propositionsuttalanden har dessa ibland ansetts ha formell auktoritet medan andra har börjat se 15 Lødrup, Peter, Nordisk arverett- En sammenlignende studie av dansk, finsk, islandsk, norsk og svensk rett med
drøfteler av harmoniseringsmuligheter og reformbehov, Köpenhamn, Nord, 2002. s. 71 [cit. Lødrup, Nordisk arverett].
16 Sandgren, Clas, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare- ämne, material, metod och argumentation, 4 u., Norstedts
Juridik, Stockholm, 2018, s. 4. [cit. Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare].
17 Strömholm, Stig, Allmän rättslära, 6 u., Norstedts Juridik, Stockholm, 1988, s. 9. 18 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 48 ff.
19 Nääv, Maria & Zamboni, Mauro, (red.), Juridisk metodlära, 2 u., Studentlitteratur, Lund, 2018, s. 21 [cit. Nääv,
Juridisk metodlära].
20 Nääv, Juridisk metodlära, s. 28. 21 Nääv, Juridisk metodlära, s. 30 f.
4 på förarbeten på samma sätta som doktrinen.22 Värderingen och tyngden av doktrin är det något som det däremot råder delade meningar om. Vissa har uppfattningen att uttalanden av stora auktoriteter automatiskt får stor betydelse på grund av vem som uttalat det. Andra menar att betydelsen i uttalandena ligger i den logiska strukturen vilket gör att det får självständigt bärande betydelse. Kleineman menar däremot att det varken är vem som har gjort ett uttalande eller klokheten i uttalandet som är det centrala utan det är dess inre logik som finns i analysen och som tydliggörs genom doktrinens rättsskapande aktivitet. Han beskriver att doktrin är en rättskälla som inte är lika fragmentarisk som lagen, förarbeten eller praxis. Doktrinens lättillgänglighet som rättskälla är något som behövs och inte ska underskattas.23 Det material som främst kommer vara aktuellt i denna uppsats är lagstiftning, förarbeten samt doktrin. Praxis kommer ha mindre betydelse i uppsatsen eftersom hur regleringen om laglott ska tolkas sällan har varit en fråga för domstol. Åsikterna kring laglottsinstitutet har framförts främst i doktrinen men även diskuterats i förarbeten. En del äldre rättskällor har använts i uppsatsen. Dessa är trots sin ålder fortfarande aktuella då det inte skett någon större förändring av laglotten på väldigt lång tid i Sverige.
Som ett komplement till den rättsdogmatiska metoden har även rättspolitisk argumentation använts. Den rättspolitiska argumentationen har använts eftersom argument för eller emot laglottens vara eller inte vara inte endast är juridiskt grundade utan även sakargument som grundar sig i politiska åsikter och allmänna värderingar, exempelvis i motioner.24
Även den rättsanalytiska metoden är tillämpbar i denna uppsats när det kommer till att analysera rätten. Den rättsanalytiska metoden är friare än den rättsdogmatiska eftersom det finns ett krav i den rättsdogmatiska metoden att endast källor som är förankrade i accepterade rättskällor få användas. Det kravet finns inte i den rättsanalytiska metoden utan alla former av material får användas. Den rättsanalytiska metoden är även mer öppen när det kommer till att ge värderingar spelrum.25 De källor som kommer användas utöver de traditionella rättskällorna är exempelvis motioner och debattartiklar.
Eftersom den svenska regleringen också ska jämföras med den norska och danska regleringen kommer även material från dessa länder att hanteras. För att genomföra denna jämförelse görs en komparativ utblick. Grunden för den komparativa utblicken återfinns i den komparativa metoden som är en särskild form av den rättsdogmatiska metoden. Det handlar då om att utöver fastställa gällande rätt i det svenska rättssystemet utan även att fastställa gällande rätt i andra rättssystem.26 Den komparativa metoden kommer i denna uppsats att användas i jämförelsen mellan svensk, norsk och dansk rätt. Komparativ metod handlar egentligen om flera olika metoder och den delas in i främst fyra huvudsakliga metoder.27 Den funktionalistiska metoden
är den som är aktuell i denna uppsats eftersom frågor om begreppsskillnader i de olika ländernas laglottsinstitut undviks och det är reglernas funktion som analyseras.28 Komparativ rätt kan
22 Nääv, Juridisk metodlära, s. 28. 23 Nääv, Juridisk metodlära, s. 33 f.
24 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 52 f. 25 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 50 ff. 26 Nääv, Juridisk metodlära, s. 41.
27 Nääv, Juridisk metodlära, s. 149. 28 Nääv, Juridisk metodlära, s. 155.
5 göra att man får en större förståelse för den egna rättsordningen och även att man är mer öppen för andra rättsliga lösningar än de nationella. Vid arbete med de lege ferenda är detta perspektiv viktigt eftersom man då kan använda sig av den stora erfarenhetsbank som finns i andra länder istället för att gissa sig fram till eventuella lösningar av ett rättsligt problem.29
En grundläggande princip vid användning av utländska rättskällor är att de måste användas på precis samma sätt som de används i sitt ursprungsland för att man ska få en korrekt bild av rättsordningen i det studerade landet. Man måste respektera det system och hierarki av rättskällor som det studerade landet har.30 Tack vare den nordiska rättstraditionen är den
juridiska metoden gemensam för länderna i Norden. Genom stark rättsgemenskap mellan de skandinaviska länderna stämmer i allt väsentligt den svenska metoden med metoderna i våra skandinaviska grannländer.31 Likheterna gör att komparativa jämförelser mellan de skandinaviska länderna ter sig relativt oproblematiskt. Med bakgrund i detta så kommer en fullskalig komparativ jämförelse inte utföras utan det kommer göras endast en komparativ utblick.
1.5 Tidigare forskning
Det har inte skett mycket forskning kring laglottens vara eller inte vara. En av de som har forskat kring det är Karin Kulin Olsson. Hennes avhandling handlade om arvsberättigade och fördelning av kvarlåtenskap, där laglotten naturligtvis behandlades.32 Hon konstaterar att
arvsrätten inte har varit föremål för någon djupgående och bredare undersökning på mycket lång tid. Endast tio rättsvetenskapliga monografier har publicerats inom arvsrätten de senaste 200 åren. Trots avsaknaden av monografier är inte det arvsrättsliga området helt outforskat utan hon konstaterar att det har publicerats ett flertal betydande artiklar i ämnet.33
1.6 Etiska överväganden
Vid författande av en uppsats ska man alltid ta hänsyn till olika etiska överväganden beroende på vilket ämne som avhandlas. Ett etiskt krav som är självklart vid författande av en rättsvetenskaplig uppsats är att man inte plagiera utan att källor anges korrekt. Det ska tydligt framgå vad som är andra författares verk och vad som är författarens egna tankar. Eftersom uppsatsen har ett de lege ferenda-perspektiv är det viktigt att överväga vad som är slutsatser av en objektiv analys och vad som är författarens egna värderingar.34
Utöver detta så präglas inte ämnet i sig av några övriga etiska överväganden.
29 Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, 2 u., Norstedts Juridik, Stockholm, 2003, s. 28 f. [cit. Bogdan,
Komparativ rättskunskap].
30 Bogdan, Komparativ rättskunskap, s. 44
31 Sandström, Marie, “The Swedish Model- Three aspects of Legal Methodology”, i Liber Amicorum: Festschrift
in Honour of Csaba Varga, Budapest, 2007, s. 297 ff.
32 Kulin Olsson, Karin, Arvsrätt eller rätt till arv- en studie om arvsberättigade och kvarlåtenskapens fördelning,
Stockholm, 2018, s. 292 ff. [cit. Kulin Olsson, Arvsrätt].
33 Kulin Olsson, Arvsrätt, s. 35 f.
6 1.7 Disposition
Uppsatsen är uppdelad i fyra kapitel. I det första kapitlet redogörs ramen för uppsatsen med bland annat bakgrunden till uppsatsen, syftet med uppsatsen och vilka frågeställningar som kommer att besvaras.
Därefter följer tre deskriptiva kapitel. I kapitel två görs först en beskrivning kring laglottens historia och utveckling i Sverige. I detta kapitel redogörs även för den historiska bakgrunden till det nordiska lagsammarbetet. I kapitel tre görs en redogörelse av hur laglotten är reglerad enligt gällande rätt. Här lyfts även de diskussioner och argument för och emot laglotten som förts i Sverige Det kapitlet följs av uppsatsens fjärde kapitel där regleringen av laglott i Norge och Danmark kort beskrivs. De tre deskriptiva kapitlen avslutas vardera med en kortare sammanfattning av vad som har framkommit i kapitlet.
Uppsatsens avslutande kapitel syftar till att analysera vad som redogjorts för i de tre nämnda deskriptiva kapitlen. De ställda frågeställningarna samt uppsatsens syfte diskuteras och besvaras. Kapitlet mynnar ut till sist i en avslutande kommentar.
7
2. Historik
2.1 Romersk och germansk rätt
Synen på hur arv ska fördelas har sin grund i två olika rättstraditioner, den romerska rätten och den germanska rätten.35 Den romerska rätten grundar sig i familjefaderns oinskränkta makt över familjemedlemmarnas personer och familjens ekonomiska angelägenheter vilket gjorde att det fanns en rätt till fullständig testamentsfrihet. Man kunde alltså helt göra bröstarvingar arvlösa om det uttryckligen förklarades i testamente. Att göra en bröstarvinge arvlös var däremot något som sällan användes i fientliga sammanhang mot någon i familjen. Ofta var anledningen till att göra en bröstarvinge arvlös så att egendomen kunde behållas sammanhållen hos någon av de andra arvingarna. Denna totala testamentsfrihet kom dock i längden att anses som oskälig och man började i rättstillämpningen införa uppfattningen att om arvlåtaren helt hade uteslutit sin närmaste så kunde testamentet likställas med en rättshandling som någon företagit som inte var i sina sinnens fulla bruk. Då beräknades laglottens storlek till en kvotdel av vad personen skulle ha ärvt enligt den legala arvsföljden. Men om det förelåg särskild grund kunde den som var laglottsberättigad ändå göras helt arvlös. Då var det först domaren som i varje särskilt fall avgjorde om orsaken till att göra någon arvlös förelåg men detta utvecklades sen till att det upptogs särskilda grunder för att göra någon arvlös i lagen.36
Den germanska rätten byggdes istället helt på släktgemenskap och den legala arvsordningen. Ett förordnande i form av testamente för dödsfall var något helt okänt. Däremot utvecklades möjligheten för arvlåtaren att medan han levde överlåta sin egendom eller hela sin förmögenhet med förbehåll om nyttjanderätt så länge han levde. För att en sådan överlåtelse skulle anses godkända så fick de inte ske utan iakttagelse av de legala arvingarna. Det krävde deras medgivande och de legala arvingarna kallades till den domstol eller överhet som skulle fullborda rättshandlingen. Den katolska kyrkan bidrog till utvecklingen av att man kunde skänka bort sina tillgångar eftersom det låg i deras intresse att folket disponerade sina tillgångar till kyrkliga och välgörande ändamål. Kyrkan ville även utöka möjligheten så att den avlidne kunde skänka sina tillgångar oberoende av arvingarnas rätt. Det utvecklades då en sedvana där arvlåtaren anvisades en viss kvotdel som arvlåtaren kunde fritt förfoga över medan den återstående delen förbehölls de legala arvingarna.37
Trots att den romerska och den germanska rättsutvecklingen hade olika utgångspunkter så blev resultatet i slutändan likartade.38 Den svenska rätten anses i allmänhet ha sin härkomst från den germanska rätten eftersom testamente i romersk mening var okänt för den äldsta svenska rätten. Men antagligen har det förekommit gåvor av egendom som gynnat andra än arvingarna, men i vilken utsträckning detta har skett är okänt.39
35 SOU 1925:43 Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken, s. 289 [cit. SOU 1925:43]. 36 SOU 1925:43 s. 289 f.
37 SOU 1925:43 s. 290 f. 38 SOU 1925:43 s. 291 39 SOU 1925:43 s. 294.
8 2.2 Lagstiftning under medeltiden
Intresset av att bevara arv inom släkten har sedan länge gjort att arvlåtarens rätt att förfoga över sin egendom genom testamente varit kraftigt beskuret. Det har varit intressant för att garantera bröstarvingarnas försörjning och skapa rättvisa mellan dem. Kyrkan har haft intresse i att utvidga testamentsrätten för att kunna skaffa sig mer tillgångar genom att folket testamenterade sina ägor till fromma ändamål. Enligt kanonisk rätt hade man oinskränkt testamentsfrihet så länge den så kallade portio legitima (laglotten) betraktades. Kyrkan uttryckte då denna princip som: ”Den, som har en son, må göra Kristus till sin andre. Den, som har två söner, må göra Kristus till sin tredje”.40 Kyrkan höll även strängt på att ett senare testamente inte upphävde ett
tidigare.41 Genom kyrkans påtryckningar öppnades det upp en viss testationsfrihet genom landsrätten42 för fromma ändamål under 1200-talet. Kyrkan hade intresse av att utvidga testamentsfriheten för att på så sätt skaffa sig fler tillgångar genom arv. Man gjorde då skillnad mellan arvejord43 och avlingejord44.
Den äldsta bestämmelsen i svensk rätt om testamentsrätt finns i landsrätten och mer bestämt i den Äldre Västgötalagen. Där fanns däremot ingen reglering kring laglotten men arvlåtaren fick inte på sin dödsbädd testamentera bort något som skulle skada arvingarna utan deras samtycke. I slutet av 1200-talet stärktes dock kyrkans inflytande över testamenten ytterligare genom den Yngre Västgötalagen. Då kunde arvlåtaren med två eller tre vittnen förordna en hel huvudlott om arvlåtaren var vid god hälsa eller en halv huvudlott om arvlåtaren var sjuk. Systemet med huvudlott innebar att arvlåtaren skulle dela kvarlåtenskapen mellan sig och arvingarna efter huvudtalet. Sedan hade arvlåtaren själv rätt att testamentera bort den delen av arvet som tillfallit arvlåtaren själv. I detta system krävdes det inte något samtycke av arvtagarna. Ungefär samtidigt som den Yngre Västgötalagen infördes upprättade man Östgötalagen ungefär samma bestämmelser fast det gällde endast fast egendom. I Östgötalagen förbjöds det också att testamentera något till andra förutom kyrkan och kloster utan arvlåtarens samtycke. Enligt Upplandslagen hade man rätt att testamentera bort 1/10 av arvejord utan arvingarnas samtycke medan avlingejorden samt lösöre hade man rätt att testamentera bort allt om det var till fördel för kyrkan och kloster.45
När det kom till stadsrätten46 var den inte begränsad till fromma ändamål. I stadsrätten fanns det ett laglottsystem och en viss andel av förmögenheten kunde inte undantas arvingarna. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade bröstarvingar rätt till 9/10 av förmögenheten och 1/10 kunde testamenteras bort. Om det inte fanns några bröstarvingar utan endast andra arvingar i Sverige hade man rätt att testamentera bort 1/3 av sin förmögenhet och om det endast fanns utländska arvingar hade man istället rätt att testamentera bort 1/2 av sin förmögenhet. I Magnus Erikssons landslag47 fanns inga bestämmelser som testationsrätten. Att det saknade sådana bestämmelser
40 Almquist, Jan Eric, Den svenska familjerättens historia, 3 u., Stockholm, 1949, s. 95 [cit. Almquist, Den
svenska familjerättens historia].
41 Almquist, Den svenska familjerättens historia, s. 95.
42 De lagar och rättsliga bestämmelser som gällde för landsbygden och dess invånare. 43 Jord som är förvärvad genom arv eller bördsrätt (rätt som förvärvas genom födelse). 44 Fastighet som antingen är nybygge eller på annat sätt inte gått i släkten som arvejord. 45 Almquist, Den svenska familjerättens historia, s. 95 f.
46 De lagar och rättsliga bestämmelser som gällde för städer som hade stadsprivilegier och dess invånare. 47 Första riksomfattande lagen som ersatte landskapslagarna.
9 var antagligen på grund av stridigheter mellan de kyrkliga och världsliga representanterna. Eftersom det saknades bestämmelser om testationsrätten använde man sig av landskapslagarnas föreskrifter innan man sen övergick till att endast använda Upplandslagens bestämmelser.48
2.3 Mellan medeltiden och 1800-talet
Under 1600-och 1700-talen skedde inte så stora förändringar av laglotten mer än att testationsfriheten beskars ytterligare. Genom en förordning år 1686 som kallas testamensstadgan fastställdes att när det beträffar testamentsfriheten ska skillnader mellan landsrätt och stadsrätt fortfarande iakttas. Stadsrätten skulle vid eventuella tvister fortfarande döma efter Magnus Erikssons stadslag medan landsrätten skulle dömas efter antingen Kristoffers landslag eller Upplandslagen. Enligt tolkningsföreskrifterna skulle testamentsfriheten enligt landsrätten bestämmas så att arvlåtaren inte fick förfoga över arvejord genom testamente. Men om arvlåtaren saknade andra tillgångar hade han rätt att testamentera 1/10 av arvejorden till fromma ändamål. Arvlåtaren hade dock fri förfoganderätt över avlingejorden och ärvda eller förvärvade lösören, förutom om det behövdes för omyndiga barns uppfostran.49
Ärvdabalken från 1734 byggde på 1686 års testamensstadga. Genom den så upphörde möjligheterna enligt landsrätten att testamentera bort 1/10 av arvejorden till fromma ändamål. Men man hade fortfarande rätt att fritt disponera över avlingejorden samt lösöret med undantag av vad omyndiga barn skäligen kunde behöva för sin försörjning. I stadsrätten däremot där laglottssystemet fortfarande gällde utvidgades den på så sätt att arvlåtaren fick rätt att testamentera bort 1/6 av all egendom om arvlåtaren hade bröstarvingar. Om det inte fanns bröstarvingar men andra arvingar inom landet hade man rätta att testamentera bort 1/2 av sin egendom. Om det endast fanns utländska arvingar hade man istället rätt att testamentera bort hela sin kvarlåtenskap. 50
Reglerna i 1734 års lag fick mycket kritik, både för att de var för stränga men också för att det var för stora skillnader mellan lands- och stadsrätt när det kom till friheten att testamentera bort avlingejord och lösören. Detta löstes 1762 genom en Kunglig förordning vilken genom den upphävde de mesta skillnaderna mellan stadsrätt och landsrätt vilket gjorde att även de som tidigare var bundna av stadsrätten nu fick rätt att förfoga över avlingejord och lösöre om det saknades bröstarvingar.51
2.4 Kungliga förordningen 1857
Efter den franska revolutionen hade en förändring skett av samhällsuppfattningen. Denna förändring gjorde att striden om arvejordsgrundsatsen uppstod och år 1818 lade lagkommittén fram sitt äldsta förslaget till en ärvdabalk. I det förslaget var ståndpunkten kvar att arvefastighet inte fick lov att testamenteras bort, men över annan egendom rådde full testamentsfrihet. År 48 Inger, Göran, Svensk rättshistoria, 3 u., Liber, Malmö, 1986, s. 34 [cit. Inger, Svensk rättshistoria].
49 Inger, Svensk rättshistoria, s. 96. 50 Inger, Svensk rättshistoria, s. 146. 51 Inger, Svensk rättshistoria, s. 146.
10 1826 gavs sedan ett förslag till en civillag ut i Sverige där man lade fram alternativa lagtexter om inskränkningar i testamentsfriheten skulle behållas eller bortfalla. I ett av alternativen om att bibehålla inskränkningar i friheten att råda över arvejord stod det att någon genom testamente inte fick ge bort mer än 1/2 av sin kvarlåtenskap om personen hade någon bröstarvinge. Den andra 1/2 som inte fick testamenteras bort, laglotten, skulle tillfalla bröstarvingen. Men någon civillag infördes aldrig i Sverige men reformförslaget med att avskaffa arvejordssystemet togs upp vid varje riksdag efter år 1830.52
Den 21 december 1857 lades grunden för dagens laglottssystem genom en kunglig förordning.53
Skillnaden mellan landslag och stadslag samt mellan arvejord och avlingejord upphävdes. Friheten att genom testamente förfoga över sin kvarlåtenskap utvidgades och reglerna blev klarare. Nu fick man testatorsfrihet över 1/2 av kvarlåtenskapen medan 1/2 utgjorde laglotten som arvlåtaren inte hade rätt att förfoga över.54
2.5 1928 års arvslag
I förarbetena till 1928 års AL utvärderades laglottssystemet som hade införts 1857.55 Man konstaterade att ett borttagande av laglotten inte varit föreslagit och att det inte hade varit aktuell att ändra laglotten i andra länder enligt de senaste kodifikationerna som hade skett i Tyskland och Schweiz. Enstaka röster mot laglotten har dock höjts. Bland annat hade man framhållit att föräldraskapet inte kunde medföra moralisk plikt att efterlämna mer till sina barn än vad som motsvarar deras behov av underhåll och utbildning. En laglott som då sträcker sig utöver detta är en begränsning i arvlåtarens naturliga rätt att få förfoga över sin egen egendom. Förespråkarna för en utvidgad testamentsfrihet gick däremot isär i sina meningar. Vissa förespråkade absolut testamentsfrihet och att man skulle ha möjlighet att förbigå arvingarna och testamentera hur man ville, förutom att bröstarvingar alltid skulle ha rätt att få ut tillräckligt mycket för att det skulle täcka underhåll och utbildning. Till stöd för detta anfördes det främst att det var meningslöst att tvinga en förmögen arvlåtare att efterlämna huvuddelen av sin egendom till barn som själva är förmögna när han istället skulle kunna skänka arvet till mer behövande personer eller allmännyttigt ändamål. Andra förespråkade istället en relativ testamentsfrihet och att man istället skulle ha möjlighet att fritt fördela egendomen bland arvingarna inbördes. Den främsta invändningen mot laglottskyddet hade varit att det skulle kunna tvinga till en delning av kvarlåtenskap som inte var lämplig eller möjlig, exempelvis varulager som skulle behövas säljas för att arvingarna ska kunna få ut sina lotter.56
Vidare i utredningen konstaterade lagberedningen att den legala arvsrätten anses som den naturliga successionsformen och att testamentessuccessionen anses som ett undantag. Grunden för den legala arvsrätten för släktingar borde också grundas i den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtaren och släktingarna. Bröstarvingars arvsrätt står därför alltid som den starkaste. Lagberedningen menade att med bakgrund till detta så är det också naturligt att
52 SOU 1925:43, s. 297.
53 Kungl. Förordning d. 21 december 1857 ang. vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. 54 Walin, Ärvdabalken, s. 190.
55 SOU 1925:43, s. 298 ff. 56 SOU 1925:43, s. 298 f.
11 arvsrätten skyddar dessa arvingar genom laglottsrätt. Den menade även att den testamentsrätt som finns utnyttjas i ringa omfattning och att det är ovanligt att en bröstarvinges rätt begränsas så starkt att endast omfatta laglotten, förutom i förmån för efterlevande make/maka. De invändningar som ovan nämnts mot laglottsregleringen menade lagberedningen inte är berättigade i Sverige eftersom kvotdelen som laglotten avser i Sverige är mindre än vad den avser i länder där detta främst har varit uppe till diskussion. I fall där det finns svårigheter med att dela upp kvarlåtenskapen utefter laglotter lyfts det fram att det finns andra möjligheter än att sälja, bland annat sammanlevnad i oskiftat bo eller genom bolagsbildning för att kunna fortsätta driva fabriks-eller handelsrörelse. Dessa möjligheter gjorde att lagberedningen inte fann någon anledning till att föreslå några ändringar i den gällande rätten för laglottsinstitutet och laglotten fortsatte vara 1/2 kvarlåtenskapen.57
I AL infördes även regler för att skydda laglotten mot arvlåtarens dispositioner. Den ena regeln som infördes var att gåvor som lämnats till bröstarvinge före arvlåtarens död ska anses som ett förskott på arv och avräknas på mottagarens laglott. Att det skulle anses som förskott på arv skulle ske om det inte framgick vid givandet av gåvan att den inte skulle anses utgöra ett förskott på arv, så länge gåvan inte kränkte andra bröstarvingars laglott.58 Den andra regeln som infördes för att skydda laglotten var det förstärkta laglottsskyddet. Det förstärkta laglottsskyddet omfattade gåvor som skett under arvlåtarens livstid och som till syftet är att likställa med testamente. I utredningen togs det upp två typer av gåvor. Gåvor som arvlåtaren gett på dödsbädden eller under givarens sista sjukdom59 samt gåvor som givits tidigare om ändamålet kan antagas ha varit att ordna successionen efter givarens död. De sistnämnda gåvorna handlar om när arvlåtaren ger bort egendom som givaren fram till sin död fortfarande har nyttjanderätt till egendomen eller rätt till avkastning av. Regeln innebär att värdet på gåvan sammanräknas med kvarlåtenskapen och laglottens storlek beräknas sedan på vanligt sätt. Den som mottagit gåvan kan då bli återbäringsskyldig om laglotten har kränkts till ett belopp som motsvarar bröstarvingarnas laglott. Lagberedningen menade att det inte var rimligt att påverka de dispositioner arvlåtaren gjorde under sin livstid. Men den ansåg också att det var nödvändigt att införa regler kring ett förstärkt laglottsskydd.60 Det infördes även en bestämmelse som ställde krav på att bröstarvinge begärde jämkning om arvlåtaren genom testamente hade inskränkt på dennes laglott.61
2.6 1930 års testamentslag
År 1930 kom ett förslag till en ny testamentslag.62 Där diskuterades frågan om arvlösgörelse63 och i vilken mån arvlåtaren till följd av brottsliga förhållande eller liknande kan utesluta laglottsberättigad arvinge från arv. Frågan ansågs ha ett nära samband med laglottsskyddets
57 SOU 1925:43, s. 299 f. 58 SOU 1925:43, s. 303 ff.
59 Hit räknas även gåvor där arvlåtaren vid gåvans givande var sjuk och trodde att hen skulle dö men sedan blivit
frisk igen.
60 SOU 1925:43, s 314 ff. 61 SOU 1925:43, s 306 ff.
62 Prop. 1930:10 Förslag till lag om testamente m. m.
12 berättigande eftersom det handlade om att förbigå bröstarvinges rätt till laglott. Lagberedningen valde att avfärda ett införande av arvlösgörelse i Sverige eftersom den menade att det tillhörde romersk rätt som inte har haft någon större påverkan på svensk rätt. Den menade även att införandet av arvlösgörelse skulle innebära en olämplig försvagning av det svenska laglottsinstitutet. Lagberedningen konstaterade att om det fanns verkliga skäl för att frånta en bröstarvingen sin rätt till laglott så är det något som borde regleras i särskilda bestämmelser och inget som ska läggas i handen på arvlåtaren.64
2.7 1958 års ärvdabalk
Laglottsregleringen som finns idag är stadgad i ärvdabalken från 1958. Efter att ett förslag till föräldrabalk blev gällande rätt år 1949 fortsatte de sakkunniga som genomfört den utredningen att utreda vidare och upprätta ett förslag till en ny ärvdabalk. Syftet med utredningen var bland annat att utreda frågor om adoptivbarns arvsrätt.65 Laglottsbestämmelserna som fanns i AL överfördes till den nya ÄB efter utredningen men två förändringar skedde. Den första var att det införs en särskild bestämmelse med krav på jämkning av testamente om laglotten kränks. Om en bröstarvinge inte begärde jämkning inom sex månader efter att denna har delgivits testamentet skulle då bröstarvingen förlora sin rätt att få ut sin laglott.66 Den andra och större ändringen som skedde var hur man ska se på adoptivbarns rätt till laglott. Utredningen konstaterade att det som främst kännetecknar huvudformen av adoption är att adoptivbarnet ska ha samma rättsliga ställning gentemot adoptanten som om adoptivbarnet vore adoptantens biologiska barn. Vid en adoption bibehålls inte adoptivbarnets ställning i förhållande till dess biologiska föräldrar. Alltså förlorar barnet sin laglottsrätt gentemot de biologiska föräldrarna och därför faller det naturligt att adoptivbarn ska ha samma rättigheter som biologiska barn när det kommer till laglott. Även att adoptivbarnet ska ha rätt till arv efter adoptantens föräldrar, precis som biologiska barn har.67
2.8 Nordiskt lagsamarbete och nordisk rättslikhet
Det nordiska lagsamarbetets historia sägs startat vid det första juristmötet som hölls i Köpenhamn år 1872. Då var däremot inte Finland med eftersom de styrdes av forna Sovjetunionen vid den tidpunkten. Finland anslöt sig till det nordiska lagsammarbetet först efter att de uppnått självständighet år 1917. Syftet med det första mötet i Köpenhamn var att bevara och utöka rättsenheten mellan de nordiska länderna. År 1901 godkändes det första programmet för gemensamt lagstiftningsarbete för de nordiska länderna. De delar som det innehöll var förmögenhetsrättsliga avtal i allmänhet, köp av lös egendom, kommissionsavtal, speditionsavtal och emission av värdepapper. År 1909 kompletterades listan med försäkringsavtal, skuldebrev, avtal om upplagsbevis, kontokurant, ränta och borgen, preskription samt tidsvillkor med mera i avtal.Även en reformplan för familjerätten upprättades under 1909. Som resultat av lagstiftningssamarbetet åstadkom man bland annat en långt 64 SOU 1929:22 Förslag till lag om testamente m. m., s. 328 f.
65 SOU 1954:6, Ärvdabalk, förslag av ärvdabalkskunniga, s. 5. [cit. SOU 1954:6]. 66 SOU 1954:6 s. 108.
13 kommen harmonisering av äktenskapslagarna, centrala lagar om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt nya växel- och checklagar. 68
Det nordiska samarbetet formaliserades sen genom bildandet av det Nordiska rådet 1952. Finland, som fortfarande var starkt präglat av Sovjetunionen, kom först med i det Nordiska rådet 1955.69 Bildandet av Nordiska rådet är ett resultat av att vilja ha ett starkare internationellt samarbete efter andra världskriget. Nordiska rådet skulle vara ett organ där nordiska parlamentariker (och de nordiska regeringarna) regelbundet skulle kunna mötas för samråd.70 Inom lagsamarbetet blev det Nordiska rådet en betydande initiativtagare och ett viktigt kontrollorgan. Rådet har antagit rekommendationer som i sin tur har lett till att regeringarna har fått anledning att utvidga lagsamarbetet till nya områden.71
År 1962 fattade rådet ett annat betydelsefullt beslut om nordiskt samarbete genom att man godkände ett förslag till nordiskt samarbetsavtal, det så kallade Helsingforsavtalet. I Helsingforsavtalet fastslogs en permanent målsättning för det nordiska lagsamarbetet. Ytterligare ett tillskott till det nordiska lagsamarbetet skedde sen 1971 då det Nordiska ministerrådet bildades. Ministerrådet är egentligen inte ett enskilt råd utan flera och består av ministrar inom respektive fackområde. Helsingforsavtalet reviderades vid införandet av ministerrådet för att göra det till det officiella gemensamma samarbetsorganet för de nordiska länderna.72
För familjerättens del hade det nordiska lagsamarbetet stor påverkan. Under 1920-talet hade det nordiska lagsamarbetet resulterat i en så långtgående harmonisering av äktenskapsrätten så den var så gott som identisk i Norden. När det kom till arvsrätten var den däremot inte alls harmoniserad i samma omfattning.73
2.9 Sammanfattning
Vad som har framkommit ovan i kapitel 2 är att den svenska arvsrätten bygger på germansk rätt där utgångspunkten var den legala arvsordningen. Under medeltiden växte intresset för möjligheten att själv bestämma över sitt arv och kyrkan var drivande i frågan att utvidga testamentsrätten för att på så sätt kunna skaffa sig mer tillgångar genom arv från folket. Enligt landsrätten så fick man då möjlighet att testamentera en viss del av sina tillgångar till fromma ändamål medan i stadsrätten hade man möjligheten att testamentera en viss del, men man var inte bunden av att det skulle gå till fromma ändamål. 1762 försvann de mesta skillnaderna mellan stadsrätten och landsrätten när det kom till arv. Flera förslag som skulle ändra arvsrätten lades fram men 1857 lades grunden till dagens laglottssystem genom en kunglig förordning.
68 Korte, Kai, Om nordiskt lagsamarbete, SvJT 1984 s. 700, s. 700 ff. [cit. Korte, Om nordiskt lagsamarbete]. 69 Nordiska rådets historia, ”https://www.norden.org/sv/information/det-nordiska-samarbetets-historia”,Hämtad:
2020-20-05 [cit. Nordiska rådets historia].
70 Nordiska rådets historia.
71 Korte, Om nordiskt lagsamarbete, s. 704.
72 Nordiska ministerrådets historia, ”https://www.norden.org/sv/information/nordiska-ministerradets-historia”,
Hämtad: 2020-10-05.
73 Agell, Anders & Lødrup, Peter, Äktenskapsrätten och successionsrätten i de fem nordiska länderna. Om
14 Skillnaderna mellan stadsrätt och landsrätt försvann helt och laglotten bestämdes till 1/2 kvarlåtenskapen och resterande 1/2 hade arvlåtaren fri förfoganderätt över.
Laglottssystemet från 1857 utvärderades sedan i förarbetet till AL men ingen förändring av laglotten skede. Istället infördes också regler kring förskott på arv och förstärkt laglottsskydd som stärkte den legala arvsordningen genom AL när den trädde ikraft år 1928. Den laglottsreglering som nu fortfarande är gällande rätt stiftades 1958 i ÄB. Inga större förändringar av laglotten skedde mer än att adoptivbarns rätt till arv stärktes.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet så växte även det nordiska lagsammarbetet på arvsrättens område fram. Syftet var att bevara och utöka rättsenheten mellan de nordiska länderna.
15
3. Laglottsregleringen i ärvdabalken
3.1 Inledning
Regleringen om laglott återfinns i 7 kap. ÄB. Storleken av laglotten stadgas i 7 kap. 1 § ÄB. Där framgår att laglotten är 1/2 av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Den andra 1/2 av arvslotten kallas den disponibla kvoten. Med laglott menas den del av en arvinges arvslott som arvlåtaren inte kan inskränka på genom testamente, till skillnad mot den disponibla kvoten som arvlåtaren har rätt att förfoga över hur arvlåtaren vill. Laglotten innebär inte att man har rätt till vissa bestämda föremål eller andel i särskilda tillgångar. Laglotten är endast en värderätt. Laglotten anses inte kränkt om en arvinge kan få ut så mycket egendom att den i värde uppgår till halva arvslotten trots testamente.74 Om en bröstarvinges laglott har kränkts genom testamente förverkligas laglottsskyddet genom en rätt för bröstarvingen att påkalla jämkning av testamentet och detta finns stadgat i 7 kap. 3 § ÄB.
Enligt 7 kap. 2 § ÄB ska gåvor som arvlåtaren gett bröstarvingar under sin livstid avräknas på laglotten. Denna avräkning kallas förskott på arv och det är också reglerat i 6 kap. 1 § ÄB. Enligt 11 kap. 5 § Äktenskapsbalken (1987:230) [cit. ÄktB] ska även förskott på arv avräknas vid bodelning. Det finns en presumtion om att gåvor är att anse som förskott på arv om inget annat har föreskrivits vid gåvan. Avräkning av gåvor påverkar den disponibla kvoten och då också hur stor del av kvarlåtenskapen arvlåtaren har fri förfoganderätt över genom testamente. Principen med laglottsskyddet är att skydda bröstarvingar och att det ska vara rättvis mellan dem. Principen om förskott på arv bygger vidare på rättviseaspekten och att föräldrar normalt vill att det ska vara rättvist och behandla sina barn lika. Även i fall där det endast finns en bröstarvinge eller i fall där alla bröstarvingar har fått lika mycket var i förskott på arv är 7 kap. 2 § ÄB tillämplig. Om gåvorna motsvarar laglotten har arvlåtaren fri förfoganderätt över sin efterlämnade kvarlåtenskap genom testamente. Tanken med detta är att det ska medföra att det bli rättvist mellan bröstarvingar samt skydda laglotten kan dock ifrågasättas eftersom en bröstarvinge kan vid arvet vara tvungen att räkna av en mottagen gåva som arvingen har fått långt tidigare och då bli helt lottlös.75
Utöver avräkningen av förskott på arv för bröstarvingar finns även det förstärkta laglottskyddet som är reglerat i 7 kap. 4 § ÄB. Syftet med den regeln är att laglottskyddet inte ska kunna kringgås genom att arvlåtaren skänker bort sina tillgångar innan sin död genom gåvor som är att likställa med testamente. När det gäller gåvor till arvingar finns som ovan nämnt ett skydd i 7 kap. 2 § ÄB om förskott på arv. När det kommer till förskott på arv kan arvlåtaren däremot bestämma att gåvan inte ska anses som förskott på arv utan som en gåva. När det nu kommer till det förstärkta laglottsskyddet kan denna regel inte sättas ur spel genom en viljeförklaring från arvlåtaren på samma sätt. Arvlåtaren behöver inte heller avse eller räkna med att kränka laglotten enligt reglerna om förstärkt laglottsskydd. Det förstärkta laglottsskyddet gäller även gåvor till andra än arvingar. Även egendom som är sålt till underpris eller bytt ägare genom bodelning faller in under lagens tillämpningsområde. Alltså kan man säg att det förstärkta laglottsskyddet är strängare än reglerna kring förskott på arv.76
74 Saldeen, Arvsrätt, s. 110 f. 75 Walin, Ärvdabalken, s. 196 f. 76 Saldeen, Arvsrätt, s. 116 ff.
16 Det förstärkta laglottsskyddet gäller för två typer av gåvor. Först handlar det om gåvor som ges när arvlåtaren ligger för döden eller tror att döden är nära. Om en gåva har givits när arvlåtaren trodde att döden var nära men att det sen faktiskt går lång tid innan döden inträffar har man i praxis kommit fram till att det får avgöras i det enskilda fallet om det förstärkta laglottsskyddet är tillämpligt.77 Den andra typen av gåva är där arvlåtaren behåller det huvudsakliga nyttjandet av den bortgivna egendomen fram till sin död, exempelvis om arvlåtaren överlåter en bostad men samtidigt har kvar nyttjanderätten och bor kvar i bostaden fram till sin död. Gemensamt för båda typerna av gåva är att det inte ska medföra någon reell ekonomisk konsekvens för arvlåtaren under resterande livstid.78
Man behandlar värdet av gåvan som om gåvan aldrig hade getts utan som om den fanns kvar som en tillgång vid dödsfallet vilket gör att det är värdet vid dödsfallet och inte värdet vid givandet av gåvan som beaktas enligt 7 kap. 4 § ÄB. Detta är en betydelsefull skillnad gentemot reglerna om förskott på arv i 6 kap. 3 § ÄB där man utgår från värdet vid givandet av gåvan. Om det vid arvskiftet inte skulle finns tillräckligt mycket kvar av kvarlåtenskapen för att täcka laglotten så blir den som tagit emot en gåva i förtid som täcks av det förstärkta laglottsskyddet återbetalningsskyldig. För att bröstarvingar ska få ut sin laglott måste de påkalla jämkning av gåvan på samma sätt som i 7 kap. 3 § ÄB om testamente.79 Talan ska väckas inom ett år från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Om bouppteckningen inte blivit upprättad enligt laglig ordning har den heller aldrig ansetts avslutad och tidsfristen har då inte heller ansetts missad.80
Det finns ett undantag från regeln om förstärkt laglottsskydd som stadgar att laglottsregeln i 7 kap. 4 § ÄB inte ska tillämpas om det föreligger särskilda skäl som kan motivera en begränsad tillämpning av laglottsskyddet. Syftet till detta undantag är fall då huvudregeln skulle innebära en alldeles för stor hårdhet mot gåvomottagaren.81 Ett exempel från praxis där detta har varit aktuellt är NJA 1973 s. 687 där en arvlåtare genom gåva gett bort aktier i sitt bolag till sitt ena barn som var anställd i bolaget. Vid arvlåtarens bortgång sen flera år senare yrkade hans två andra barn sin laglott med hänvisning till regleringen om förstärkt laglottsskydd. HD konstaterade att gåvan var att jämställa med testamente. Nedsättning av gåvan var dock aktuellt eftersom aktierna hade öka väldigt mycket efter gåvotillfället i den mån att det inte hängt ihop med den allmänna penningvärdeförsämringen. Aktiernas värdeökning hade väsentligt berott på gåvomottagarens personliga insatser i bolaget och därför beaktades endast en del av gåvans värde vid laglottsberäkningen och inte hela.
3.2 Förslag och utredningar om lagförändring som gjorts gällande laglott
Även om regleringen kring laglott inte har ändrats sedan 1958 har flera utredningen kring en eventuell förändring på området gjorts. Den första utredningen där förändring av laglotten togs upp efter införandet av ÄB kom 1964. I den utredningen föreslog Familjerättskommittén att 77 Se exempelvis NJA 1934 s. 462 samt NJA 1935 s. 203.
78 Brattström, Margareta & Singer, Anna, Rätt arv- fördelning av kvarlåtenskap, 5 u., Iustus förlag, Uppsala, 2015,
s. 119 f. [cit. Brattström, Rätt arv].
79 Walin, Ärvdabalken s. 226. 80 Walin, Ärvdabalken s. 232 f. 81 Walin, Ärvdabalken s. 224 f.
17 efterlevande makens/makans försörjningsbehov skulle kunna gå före gemensamma bröstarvingars rätt till laglott i vissa fall. Kommittén ansåg inte att man kan stanna vid att respektera laglotten utan att det kan anses vara naturligt att efterlevande make/maka utöver sin giftorättsandel får erhålla nyttjanderätt till hälften av den dödes kvarlåtenskap och vid uppenbart behov även ytterligare egendom. Alltså att efterlevande make/maka skulle kunna få rätt att sitta i boet utan intrång av bröstarvingar. För att efterlevande make/maka skulle kunna få en sådan rätt skulle det ske genom införande av en tilläggsbestämmelse där man vid mera behjärtansvärda fall skulle kunna ge efterlevande make/maka en längre rätt än huvudregeln om maken/makan för sin tillräckliga försörjning är i uppenbart behov av nyttjanderätt till en större andel. Detta skulle endast avse gemensamma bröstarvingars laglott och inte särkullbarns laglott.82 För att skydda bröstarvingars laglott infördes en bestämmelse att beräkning av laglott skulle ske före efterlevande makes/makas arvsrätt. Om villkoren sen uppfylldes för efterlevande make/maka att erhålla ytterligare egendom som inkräktar på bröstarvinges laglott skulle den andel som inkräktar på laglotten innehas med nyttjanderätt. Efterlevande makes/makas nyttjanderätt genom antingen tilläggsbestämmelsen eller genom testamente skulle få prioritet framför bröstarvingars laglott.83 Detta betänkande blev sen aldrig grund för någon lagförändring.
År 1969 kom ett lagförslag som resulterade i en ändring av särbestämmelserna kring utomäktenskapliga barns arvsrätt.84 Förutom utredningen ovan nämnt från 1964 låg även två andra utredningar till grund till denna förändring.85 Gällande rätt innan lagförslaget var att barn utom äktenskap ärvde sin mamma och hennes släktingar som om barnet hade äktenskaplig börd. Barnet kunde sen under vissa förutsättningar även ärva sin pappa som om barnet vore av äktenskaplig börd. Barns arvsrätt från pappan kunde ske om barnet var ett trolovningsbarn eller om pappan avgett en viljeförklaring att barnet ska ha samma arvsrätt efter honom som om barnet vore fött inom äktenskap.86 I lagförslaget anförde familjerättskommittén att de särbestämmelserna som finns om arvsrätt för barn utom äktenskap ska utgå och att barn utom äktenskap ska likställas med barn i äktenskap i frågor om arvsrätten.87 Departementschefen höll med familjerättskommittén om att barn i och utom äktenskap ska ha lika rätt till arv efter pappan. Departementschefen föreslog vidare att bestämmelserna att likställa barn utom och i äktenskap ska tillämpas även för utomäktenskapligt barn som var födda innan ärvdabalken trädde i kraft. Alla barn skulle då innefattas av begreppet bröstarvingar och därmed behandlas arvsmässigt lika.88
År 1981 kom en utredning där laglottens och dess fortsatt existens togs upp på nytt.89 I den
utredningen framfördes mycket kritiska åsikter kring laglotten. Först framfördes att i utredningen om laglotten som skedde år 1928 var det inte endast positiva aspekter om laglotten
82 SOU 1964: 35, Äktenskapsrätt. Förslag av Familjerättskommittén II, s. 368 [cit. SOU 1964:35]. 83 SOU 1964: 35 s. 403.
84 Prop. 1969: 124 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken m.m. [cit. Prop. 1969:124].
85 SOU 1965:17 Fastställande av faderskap till barn utom äktenskap & prop. 1968:136 Förslag till ändring av
giftermålsbalken m. m.
86 Prop. 1969: 124 s. 58. 87 Prop. 1969: 124 s. 67. 88 Prop. 1969: 124 s. 90 ff. 89 SOU 1981:85.
18 som tagits upp utan två ledamöter angav reservationer och framförde kritik mot laglotten. En sak som hade ifrågasatts av reservanterna var om hela idéen med laglott skulle gälla mer än att barn skulle kunna göra anspråk mot sina föräldrar till en utbildning. De menade också att laglott skulle kunna vara möjligt för att skydda släktegendom mot att testamenteras bort.90 Utredningen pekade vidare på att samhällsutvecklingen fortskridit under de senaste 50 åren vilket har lett till att ingen är lika beroende av arvet från föräldrarna för sin egen försörjning längre. Förr var det vanligt att den avlidne efterlämnade omyndiga barn vars försörjning var beroende av arvet från föräldrarna. Eftersom medellivslängden ökat är oftast den avlidnes barn själva vuxna och inte alls beroende av föräldrarnas arv för att klara sin försörjning.91 Även rättviseargumentet togs upp av de sakkunniga i utredningen. Den menade däremot att det i praktiken trots laglott går att skapa stor orättvisa mellan bröstarvingar eftersom arvlåtaren fortfarande har möjlighet att förfoga över halva kvarlåtenskapen och då också kunna efterlämna ett mycket större arv till enbart en bröstarvinge. Alltså är inte rättviseargumentet aktuellt längre utan laglottens funktion är mer på det känslomässiga planet.92 De sakkunniga föreslog i utredningen att tiden var mogen
för att avskaffa laglottsinstitutet eftersom de skäl som en gång motiverade ett skydd för bröstarvingars rätt till arv har på grund av samhällsutvecklingen försvagats. Laglottens funktion har övergått från ett värdemässigt plan till en känslomässigt plan vilket betyder att laglottens syfte inte längre är uppfyllt och laglotten har därför förlorat sin funktion.93 En viktig del av
uppdraget i utredningen var även för de sakkunniga att undersöka hur den efterlevande makens/makans ställning skulle kunna förbättras. Om laglotten skulle tas bort hade möjligheten att genom testamente säkra den efterlevande makens/makans ställning ytterligare förbättras. När det handlar om förhållanden mellan efterlevande make/maka och makars gemensamma bröstarvingar skulle inte ett avskaffande av laglotten uppfattas som något allt för långtgående reform. Det skulle däremot bli mer osäkert vilken verkan avskaffande av laglotten skulle få när det finns särkullbarn.94 De sakkunniga konstaterade till sist att om laglotten ska bibehållas skulle en reglering i ärvdabalken för att skydda efterlevande make/maka bli betydligt mer invecklat och svåröverskådligt.95
Även om majoriteten ville ta bort laglotten så framfördes det skiljaktiga meningar i frågan. Tre av de sakkunniga ställde sig inte bakom förslaget och de menade att det är att gå för långt om man slopar laglotten för att kunna stärka efterlevande makes/makas ställning. Slopande av laglotten skulle kanske vara berättigat om det endast finns gemensamma bröstarvingar. Även om man redan nu kan missgynna vissa bröstarvingar så menade de skiljaktiga meningarna att detta skulle bli allt för påtagligt om laglotten slopades. Något ytterligare som lyftes var att om laglotten skulle slopas skulle det öppna upp för att det blir mer lockande att utnyttja äldre människor och få de att testamentera sina tillgångar till utomstående. Sist menade de sakkunniga att med hänsyn till den nordiska gemenskapen så ska inte laglotten slopas eftersom inget annat nordiskt land har planer på att avskaffa den.96
90 SOU 1981:85 s. 208. 91 SOU 1981:85 s. 208. 92 SOU 1981:85 s. 209. 93 SOU 1981:85 s. 209 ff. 94 SOU 1981:85 s. 208 f. 95 SOU 1981:85 s. 212. 96 SOU 1981:85 s. 486 ff.
19 Förslaget om att avskaffa laglotten mötte sen mycket kritik av både remissinstanserna och departementschefen. Det rådde enighet om att laglotten inte längre behövdes för bröstarvingars försörjning. Men att avskaffa laglotten ökar inte med automatik skyddet för efterlevande make/maka. Det lämnar istället fältet fritt för testamente till förmån för andra personer menade departementschefen. Att skydda efterlevande make/maka skulle kunna åstadkommas på andra sätt istället. Risken med att avskaffa laglotten är även att det skulle kunna drabba barn till arvlåtaren som inte är den efterlevande makens/makans barn också. Departementschefen påpekade att det knappt hade gått tio år sedan reformen där arvsrätt efter pappan infördes för barn utom äktenskap och att tiden inte var mogen för att ta bort det skydd som laglotten innebär för dessa barn. Utöver detta har de andra nordiska länderna ställt sig avvisande till att avskaffa laglotten så om Sverige skulle avskaffa laglotten skulle den nordiska rättslikheten på detta område brytas.97
Två större förändringar för att skydda efterlevande make/maka infördes 1988. Den första var att efterlevande make/maka gavs arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar. Bröstarvingarna har då efterarv och får ta del av kvarlåtenskapen från föräldrarna när båda föräldrarna har avlidit. Genom denna ändring så ärver efterlevande make/maka allt och har fri förfoganderätt över arvet under resterande del av sin livstid. Däremot så får inte efterlevande make/maka förfoga över arvet genom testamente. När den efterlevande maken/makan sedan avlider så får bröstarvingar ut sin del av föräldrarnas kvarlåtenskap. Detta gäller dock bara om det finns gemensamma bröstarvingar. Om den avlidne har särkullbarn så har de alltid rätt att få ut sitt arv med en gång.98 Den andra skillnaden som skedde var att en basbeloppsregel till skydd för efterlevande make/maka infördes i ÄB. Denna innebar att efterlevande make/maka har rätt att få ut motsvarande fyra basbelopp från bodelning samt den avlidna makens/makans kvarlåtenskap. Alltså om egendomen den efterlevande maken/makan får ut genom bodelning inte når upp till fyra prisbasbelopp så har hen rätt att få del av den avlidna makens/makans egendom. Denna andel som efterlevande make/maka tagit emot från den först avlidne maken/makan innehas med fri förfoganderätt och ska när den efterlevande sen avlider tillfalla den först avlidne makens/makans arvingar.99
I ärvdabalksutredningen som sen skedde år 1998 togs diskussionen om laglott upp än en gång. Utredningen konstaterade att under den tiden var det inte ovanligt att människor gifte sig mer än en gång och får barn i både två och tre kullar. Man vägde då arvlåtarens rätt att besluta över sin egendom mot särkullbarns rätt till laglott. Den här gången ansåg utredningen att arvlåtaren borde själva ha större frihet att få disponera över sin egen egendom. Den menade att en utredning borde tillsättas för att undersöka laglottsinstitutets existens utifrån en avvägning mellan arvlåtaren och bröstarvingars intresse, eftersom en sådan undersökning inte inrymdes i denna utredning.100 Ingen förändring av laglotten sker dock efter denna utredning. Men en antydan om att tiden var mogen för en förändring av laglotten kan man ana i och med förslaget att på nytt utreda laglotten.101
97 Prop. 1986/87:1 s. 79 f. 98 Prop. 1986/87:1 s. 81 ff. 99 Prop. 1986/87:1 s. 89 f.
100 SOU 1998:110 Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring s. 221 ff. [cit. SOU 1998:110]. 101 Kulin Olsson, Arvsrätt, s. 313.
