29
EVA H A L L I N
Det feminina konstnärslynnet
Denna artikel handlar om könsrelaterade
värderingar i svensk konstkritik 1917-1935, där
Eva Hallin visar hur kvinnliga konstnärers verk alltid ses i
förhållande till en manlig norm. Att vara »konstnär»
blir detsamma som att inte vara »kvinnlig», och
så verkar den manliga normen än idag.
»Det ä r lättare att se p å e n kvinna att h o n ä r artist ä n att se p å h e n n e s verk att d e t ä r konst», skrev s i g n a t u r e n T h o m a s i Figaro1
m e d a n l e d n i n g av Kvinnliga konstnärers aprilutställning p å Liljevalchs konsthall 1921. Fastän inte alla kritiker u n d e r mellankrigsti-d e n p å långt n ä r var lika polemiska ä r mellankrigsti-det ä n d å p å f a l l a n d e vilket besvär d e tycktes h a m e d b e d ö m n i n g a r n a av d e kvinnliga konst-n ä r e r konst-n a och deras verk. Orsakekonst-n tycks också given: det oproblematiska a n t a g a n d e t att konstnärskapet är e n sysselsättning f ö r m ä n och k o n s t o m r å d e t e n m a n l i g d o m ä n .
Mitt syfte h ä r är inte att u t p e k a vissa av mellankrigstidens kritiker som särskilt för-d o m s f u l l a . I stället vill jag belysa h u r socialt kön, g e n u s , f r a m t r ä d e r , dvs h u r kön ges och g e r betydelse och h u r det f u n g e r a r som defi-nitionsvillkor vad gäller b å d e konst- och k o n s t n ä r s b e g r e p p e n . I J o a n Scotts e f t e r f ö l j d b e t r a k t a r j a g u t t o l k n i n g a r n a av konst som ett specifikt s a m m a n h a n g d ä r social förståelse av könsskillnad artikuleras, och d ä r könsskill-n a d e könsskill-n ä r ett viktigt sätt att specificera eller etablera m e n i n g .2 J a g u t g å r också f r å n
Yvon-n e H i r d m a Yvon-n s tes att g e Yvon-n u s s y s t e m e t ä r e Yvon-n o r d n i n g s s t r u k t u r av kön, och att d e n n a g r u n d l ä g g a n d e o r d n i n g är f ö r u t s ä t t n i n g e n f ö r a n d r a sociala o r d n i n g a r . '
Eftersom konstkritik ä r en kulturell prak-tik betraktar j a g d e n s o m e n av d e sociala »scener» där, b l a n d a n d r a sociala o r d n i n g a r , d e n sociala o r d n i n g s s t r u k t u r e n av kön kon-stitueras. Mot d e n b a k g r u n d e n m e n a r j a g att v ä r d e r i n g a r n a i d e h ä r aktuella t e x t e r n a inte
p å något enkelt sätt e n d a s t kan ses som utslag av f ö r d o m s f u l l t t ä n k a n d e eller som reflexer av ett samhällstillstånd m e d vissa fixerade könspositioner. Snarare f u n g e r a r d e p å ett g r u n d l ä g g a n d e och betydligt m e r a komplext plan som ett sätt att tolka och förstå v ä r l d e n och som »turer» i d e n »genuskoreografi»,4
som Y v o n n e H i r d m a n h a r kallat d e n , d ä r g r ä n s e r n a mellan k ö n e n ständigt befästs och prövas i e n ständigt p å g å e n d e process.
Konstkritik kan inte likställas m e d konstve-tenskap, m e n dessa två praktiker är icke des-to m i n d r e interrelaterade i ett hisdes-toriskt per-spektiv. Bland tidens kritiker f a n n s n u m e r a legendariska konsthistoriker som August B r u n i u s , G r e g o r Paulsson, R a g n a r H o p p e och Erik B l o m b e r g f ö r att n ä m n a några. Dessa, o m m a n så vill kalla d e m , tidsvittnen h a r f o r t f a r a n d e e n i h ö g grad l e g i t i m e r a n d e f u n k t i o n för d a g e n s konsthistorieskrivning. Desto viktigare ä r då att u n d e r s ö k a d e ideologiskt b a s e r a d e premisser som uttalat och u n -derförstått p r o d u c e r a s och r e p r o d u c e r a s i t o l k n i n g a r av konst.
S å d a n a premisser f å r sitt uttryck i t e m a n och t a n k e f i g u r e r som s a s slår i g e n o m oavsett f ö r f a t t a r n a s personliga stilistiska k ä n n e -tecken och förhållningssätt till konst, och som dyker u p p i m å n g a a n d r a s a m m a n h a n g . Dessa kan urskiljas som e n slags organiseran-d e p r i n c i p e r m e organiseran-d vilkas h j ä l p m a n o r i e n t e r a r sig i (konst)världen, och s o m i n b e g r i p e r före-ställningar o m och ideal f ö r h u r verkligheten
är och borde vara beskaffad. De i n g å r inte i e n
30
u t a n f u n g e r a r snarare s o m ett sätt att tänka, inlärt och delat m e d m å n g a . Arvshygienen tycks h a h a f t ett s å d a n t särskilt förklaringsvärde u n d e r m e l l a n k r i g s t i d e n , ' och n ä r b e -släktade t a n k e g å n g a r finns också i d e n konst-kritiska v e r k s a m h e t e n , d å f ö r f a t t a r n a förkla-rar och v ä r d e r a r olika estetiska f e n o m e n m e d h ä n v i s n i n g till, som d e ofta uttrycker det, »folklynnen». Också distinktionen mellan d e t »kultiverade» och det »barbariska» f r a m står som särskilt a n g e l ä g e n f ö r d e m att f r a m -hålla. K a t e g o r i s e r i n g a r i t e r m e r av manligt och kvinnligt m e n a r j a g vara ytterligare ett sådant urskiljbart t e m a .
Genuskontraktets hotade gränser
Könsskillnaden h a r alltså en g r u n d l ä g g a n d e m e n i n g s s k a p a n d e f u n k t i o n i d e t uttalade el-ler u n d e r f ö r s t å d d a särskiljandet mellan vad n å g o t ä r och vad d e t inte är.1' Som vi ska se
f u n g e r a r f ö r f a t t a r n a s a r g u m e n t i ett intrikat system av åtskillnader b å d e vad gäller k ö n e n s e g e n s k a p e r och aktivitetssfärer. Det isärhål-landets tabu som Y v o n n e H i r d m a n ser som en b ä r a n d e bjälke i g e n u s s y s t e m e t ' f r a m s t å r som relevant i det h ä r s a m m a n h a n g e t . Isär-h å l l a n d e t f u n g e r a r b å d e m e n i n g s s k a p a n d e och m a k t s k a p a n d e , m e n a r h o n , och d e t är u r det som d e n manliga n o r m e n legitimeras. Dess g r u n d u t t r y c k finns överallt och strukturerar sysslor, platser och egenskaper. G e n u s -systemets m ö n s t e r s t r u k t u r utgörs således av d i k o t o m i n och hierarkin, och f ö r att sätta re-lationen mellan m a s k u l i n u m och f e m i n i n u m i c e n t r u m f ö r förståelsen i n f ö r H i r d m a n be-g r e p p e t »be-genuskontrakt». Dessa kontrakt, skriver h o n , ä r oftast u p p d r a g n a av d e n part som d e f i n i e r a r d e n a n d r a , d e präglas alltså av en assymetrisk relation mellan p a r t e r n a . Ge-n u s k o Ge-n t r a k t e t fiGe-nGe-ns outtalat mellaGe-n d e Ge-n eGe-n- en-skilda m a n n e n och k v i n n a n , mellan m ä n och k v i n n o r på d e t sociala planet och mellan » m a n n e n » och »kvinnan», dvs föreställning-ar o m »manligt» och »kvinnligt», eller som H i r d m a n f o r m u l e r a t det, idealtypsrelatio-n e idealtypsrelatio-n d e m e m e l l a idealtypsrelatio-n . Samtidigt som k ö idealtypsrelatio-n e idealtypsrelatio-n s var-dera o m r å d e n kan definieras i n o m kontrak-tet, i n n e h å l l e r d e också f r ö n till konflikter: h u r långt kan »han» och »hon» sträcka
kon-traktet till sin e g e n f ö r m å n ? Det ä r d e n n a process som H i r d m a n kallar e n genuskore-ografi, d e t spel/liv/lek/drama/dans mellan kö-n e kö-n som stäkö-ndigt pågår.*
Som Y v o n n e H i r d m a n pekat på, åstad-k o m m e r ocåstad-kså s a m h ä l l s f ö r ä n d r i n g a r , som påverkar v e d e r t a g n a r u t i n e r a n g å e n d e kö-n e kö-n s relatiokö-ner och h o t a r g e kö-n u s k o kö-n t r a k t e t , intensifierade a n s t r ä n g n i n g a r att b å d e slå vakt o m existerande d e f i n i t i o n e r m e n också att f i n n a nya. Så kan t ex d e t myckna talet o m manligt och kvinnligt i d e n borgerliga sam-h ä l l s o r d n i n g e n s f r a m v ä x t u n d e r det sena 1800talet ses som ett s y m p t o m på att g r u n d -en i systemet faktiskt var h o t a d .9 Flertaliga
belägg finns f ö r att det blev mycket angeläget att definiera b å d e vad det m a n l i g a m e n f r a m -förallt vad det kvinnliga egentligen bestod i."1
Att k o n s t a k a d e m i e n s F r u n t i m m e r s a f d e l -n i -n g ö p p -n a d e s 1864 var i m å -n g t och mycket ett resultat av ett kvinnoöverskott på äkten-s k a p äkten-s m a r k n a d e n , och å t m i n äkten-s t o n e i n o m d e n lägre medelklassen tvingades k v i n n o r n a att b ö r j a tänka på a r b e t e u t a n f ö r h e m m e t . " Konstnärlig v e r k s a m h e t blev ett tänkbart o m -råde, m e n n ä r k v i n n o r n a g j o r d e sig gällande som aktiva konstnärer, och inte »bara» som teckningslärare, illustratörer och textilkonst-närer,1" är det inte svårt att se att d e u t m a n a
-d e g e n u s k o n t r a k t e t s gränser, inte minst ge-n o m att göra a ge-n s p r å k på att f o r m u l e r a och yttra sig i d e t offentliga r u m m e t .
D e n n a gränsstrid, m e n a r j a g , kan också av-läsas i mellankrigstidens konstkritiska utsa-gor. Det t o r d e ha varit lika, o m inte ä n mer, a n g e l ä g e t u n d e r mellankrigstiden att defi-niera vem »han» och »hon» var och b o r d e vara, g j o r d e och b o r d e göra, e f t e r s o m sam-h ä l l s f ö r sam-h å l l a n d e n a å t m i n s t o n e f ö r borgerligh e t e n s del m e d f ö r d e n ö d v ä n d i g borgerligh e t e n av o m -v ä r d e r i n g a r i j ä m f ö r e l s e m e d sekelskiftets f ö r u t s ä t t n i n g a r . Jonas Frykman och O r v a r L ö f g r e n skriver att:
oscarianernas barn /.../ lever i en tid / d v s mel-lankrigstiden/ då borgerligheten har en mera ö d m j u k och mindre u t m a n a n d e attityd mot de lägre samhällsklasserna. Många har fått göra avkall på sina ekonomiska privilegier och bor-gerlighetens position är inte längre lika trygg och stabil. Samtidigt sväller förstås kategorin av fria yrkesutövare, akademiskt bildade,
företaga-31
re, affärsmän och högre tjänstemän: borgerlig-heten u n d e r d e n n a tid är inne i en kulturell, so-cial och ekonomisk nyorientering."
Samtidigt som nya g r u p p e r således utveckla-des i n o m och införlivautveckla-des i medelklassen, f ö r ä n d r a d e s också f ö r s ö r j n i n g s m ö j l i g h e t e r -na f ö r k v i n n o r i n o m d e n n a och d e h ö g r e klasserna, t ex g e n o m att å t m i n s t o n e d e ogif-ta m e d vissa i n s k r ä n k n i n g a r gavs tillträde till statlig och k o m m u n a l t j ä n s t . " Men tidens de-mokratiseringsprocess k ä n n e t e c k n a s kanske f r ä m s t av d e n g r u n d l a g s ä n d r i n g som gav m ä n och k v i n n o r allmän och lika rösträtt
1921.
Markörer för skillnad
De författare som d e n n a text b e h a n d l a r ä r alltså v e r k s a m m a i e n tid n ä r b å d e köns- och klassgränser förskjuts, och vissa värden blir särskilt viktiga att f r a m h å l l a och definiera. Detta f r a m g å r av att d e t inte bara är könsmässiga a s p e k t e r som korsar d e estetiska o m d ö -m e n a , u t a n att också a s p e k t e r so-m klass och ras slår i g e n o m i deras tolkningar. Så kan R a g n a r H o p p e h ä r få r e p r e s e n t e r a e n strä-van att situera det svenska konstlivet i en kul-tiverad sfär, vilket f u n g e r a r som e n distinkt klassmarkering:
När man kom ned i de nya lokalerna vid Arse-nalsgatan frapperades säkert många av h u r u li-te »barbarisk» den där unga svenska konsli-ten verkade, och h u r u den tvärtom, sedd både som helhet och som individ, gjorde ett i hög grad kultiverat intryck. Inte nog med att hängningen var gjord med smak och sakförstånd, konstver-ken själva talade ett så tydligt språk om att vi nu i vårt land befinna oss i en period av sund och förfinad konstalstring, att endast de förstock-ade h ä d a n e f t e r k u n n a tala om dekadans och anarkism i vårt konstliv.
Det f a n n s t a n k a r i tiden som på rasbiologiska g r u n d e r ville avskilja d e h ö g r e samhällsskik-ten, d ä r d e » d e g e n e r e r a d e » k u l t u r b ä r a r n a ansågs ingå, f r å n medelklassen, som sågs som d e n »verkligt s u n d a k ä r n a n i ett folks ge-netiska potential»."1 H o p p e s a r g u m e n t a t i o n
för d e n s u n d a och f ö r f i n a d e konstalstringen skulle också k u n n a tolkas som ett försvar m o t s å d a n a tankar. Det ä r dock u t a n tvivel så att
Nästa sida:
Bilduppslag av Sophie Tottie
Utan titel, för K V T 1991
Blandteknik
likartade t e m a n , som h a d e vetenskaplig legi-timation,1' också blev ett sätt f ö r tidens
konst-uttolkare att förstå s k i f t a n d e estetiska ut-tryckssätt, något som exemplifieras enligt föl-jande:
Henri Matisse /.../ har vid skapandet deltagit med sin artistiska sinnlighet och sin kultiverade intelligens, m e n icke släppt lös hela sin varelse. Det tillhör i regeln icke det galliska konstlynnet, och fransk konst kan därför i all sin överlägsen-het stundom efterlämna ett intryck av tomöverlägsen-het hos en nordisk betraktare. Det germanska konstlynnet ställer som det första och det sista det omedelbara uttrycket av inre liv till varje pris.18
O c h i ett a n n a t s a m m a n h a n g skriver Axel R o m d a h l a p r o p å d e n tyska e x p r e s s i o n i s m e n : Det är för en utlänning i varje fall icke särskilt lockande att syssla med den, men den har sitt stora intresse u r fölkpsykologisk synpunkt.1'1
Dessa m a r k ö r e r f ö r sociala positioner h a r alltså e n m e n i n g s s k a p a n d e f u n k t i o n vid be-d ö m n i n g e n av konstnärer, oavsett kön, och deras a r b e t e . M e d h j ä l p av d e m kan författar-n a göra klart vem som ä r »vi» (de kultiverade) och »de a n d r a » (de barbariska). Som vi ska se t j ä n a r d i s t i n k t i o n e r n a m e d h j ä l p av » m a n -ligt» och »kvinn-ligt» på s a m m a sätt syftet att göra klart vem som är k o n s t n ä r och vad som ä r konst. Vid g e n o m g å n g e n av t e x t e r n a h a r jag u p p m ä r k s a m m a t h u r d e könsrelaterade v ä r d e r i n g a r n a tillämpas i negativ respektive positiv m e n i n g vid b e d ö m n i n g a r n a av konst-n ä r e r av b å d a k ö konst-n e konst-n , och i det f ö l j a konst-n d e pre-senteras några citat u r d e n n a korsläsning.
Låtom oss förbliva män!
I flamman n o 4 april 1917 publicerades
följan-d e tillrop e f t e r Duchamp-Villon:
Allra modernast! — Några konstnärer som för-ut umgåtts svalnande för varann och vid ordnandet av en utställning börjar
skärmyts-Flyktingbåt sjönk
utanför Taiwan
• Ett fiskefartyg medförande 50 illegala invandrare som skulle sändas tillbaka til! Kina sjönk dä det kolliderade med en taiwanesisk patrullbåt. 21 av de kinesiska flyktingarna saknades och befaras ha drunknat, meddelade mari-nens högkvarter i Taipeh. Flyktingarna var instängda i fartyget bakom fastnaglade luckor, men omkring hälften lyckade ända ta sig ut och rädda sig. (AP, Taipeh)
34
lingen. — » J a g ä r modern! —jag är EXPRESSIO-N I S T o c h fordrar största utrymmet.» — »Expres-sionist — m e n j a g är KUBIST!», förklarade den andre, »alltså modernare!». Den tredje, som var SIMULTANIST, alltså modernast fann situ-ationen löjlig. Han teg. Kanske varsnade han en figur som ej blivit inviterad och varom det glunkades att han redan vädrat konsten för i övermorgon. — Låtom oss glädjas åt »moder-na» som i konsten ge ny dräkt åt både gamla och unga idéer. MEN LÅTOM OSS FORBLIVA MÄN!2 0
Som synes bygger e x k l a m a t i o n e n p å antag a n d e t att konstnärskåren består av m ä n ; a p -pellen ä r också riktad till d e n m a n l i g a värdig-h e t e n . D e n ä r ett e x e m p e l på värdig-h u r det manliga
används i positiv mening för att förstärka det manliga konstnärskapet. S å d a n a n v ä n d n i n g
fö-r e k o m m e fö-r i bildbeskfö-rivningafö-r likaväl s o m i karaktäristiker av d e n m a n l i g e k o n s t n ä r e n : Här finns en manlig medkänsla med de döda tingen och en m u n t e r nyfikenhet på de levande som tillsammans ger äkta konst. '1
I skarp motsats till »de dekorativas» strömman-de ytfantasier genomarbetar Sköld strömman-detaljerna och förenar d e m till en j ä r n h å r t disciplinerad helhet /.../ Allt skildras med manlig värme.2 2
Han vill i stället söka det svenska landskapets manlighet, se vad som är, måla röda hus, grön mark och blå himmel /.../ I svenskt måleri är Sköld ensam med J o h a n Johansson om d e n n a virila n a t u r u p p f a t t n i n g av lidelsefylld behärsk-ning.2'®
Kanske är det till slut detta, som starkast griper oss i den på en gång trotsiga och ödmjuka själv-bekännelse som Axel Törnemans livsverk ut-gör: hans väsens blandning av manlig kraft och manlig vekhet.24
I självporträtten slutligen, samtliga i litet for-mat och endast omfattande huvudet, har han nedlagt mycket av sin konstnärliga kamp och in-givelse, och d e giva en intressant överblick över hans bana, som var sällsynt fri från trötthet, ru-tin och u p p r e p n i n g , från början till slut laddad med expressiv kraft, spänd vilja och manlig li-delse.25
I b e d ö m n i n g a r n a av manliga k o n s t n ä r e r står a n v ä n d n i n g e n av det manliga i negativ mening ej att finna. Det i n n e b ä r inte att manliga k o n s t n ä r e r inte kan kritiseras, och d e t sker m e d r e f e r e n s e r till det kvinnliga:
På mig gör Leander Engströms senaste utveck-ling intryck av en stor stark karl som satt sig vid sybågen. Låtom oss hoppas, att han snart åter-går till manligare sysselsättningar.2''
Det läckra har tagit överhanden, den hårda kraften är borta. Det starkt beräknande, ratio-nalistiska draget i de äldre verkens dristiga och u t m a n a n d e problemlösningar har vikit för en mera sensuell skildring, m e n på samma gång har spänningen slappats och hela karaktären i dessa nya arbeten effeminerats.2 7
Vi kan också konstatera att liksom det manli-ga inte f ö r e k o m m e r i nemanli-gativ m e n i n g o m m a n l i g a konstnärer, f ö r e k o m m e r inte heller det kvinnliga i positiv m e n i n g o m m a n l i g a konstnärer. Som vi sett ovan h a r e g e n s k a p e r som m e d k ä n s l a , v ä r m e och vekhet, m a r k e -rats m e d o r d e t »manlig». Dessa e g e n s k a p e r m e d kvinnliga förtecken h a r alltså e n n e g e -r a n d e f u n k t i o n .
Det feminina konstnärslynnet
E n l i k n a n d e g e n o m g å n g av manligt respekti-ve kvinnligt i positiv respektirespekti-ve negativ me-n i me-n g a v s e e me-n d e kvime-nme-nliga k o me-n s t me-n ä r e r g e r e me-n m e r komplicerad bild. Referenser till d e b å d a b e g r e p p e n kan f r a m h å l l a s f ö r eller m o t d e m allt e f t e r syftet. Manligt i positiv mening formu-leras t ex som följer:
H a n n a Hirsch-Pauli har u n d e r sin konstnärsba-na visat sig vara av så stort mått, att hon nog får räknas som den betydelsefullaste kvinnan här i Sverige på konstens område, kanske det enda, där det är en hyllning att om en kvinna använ-da ordet manlig. H a n n a Pauli är i sin konst manlig på samma sätt som den stora norska må-larinnan Harriet Backer.2s
Bland våra talangfullaste målarinnor hör hon / »fru Griinewald»/ till dem som acklimatiserat sig inom manliga områden.2 9
E n kvinnlig k o n s t n ä r kan alltså omtalas i u p p s k a t t a n d e o r d a l a g i t e r m e r av det manli-ga. Implicit finns n e g a t i o n e n : e n kvinna ä r inte en k o n s t n ä r m e d eget b e r ä t t i g a n d e . H o n måste »förvandlas» till m a n respektive »släppas in» på »manliga o m r å d e n » . Det
kvin-n o r kvin-n a akvin-nses misslyckas m e d att u p p kvin-n å d e t m a n l i g a mästerskapet, imiterar d e t t a eller försöker vara m a n l i g :
Milly Slöör /.../ verkar närmast som en förtun-nad T ö r n e m a n /.../Två skulptriser exemplifiera också de olika konstnärsgemyten: /.../ Sigrid Fridman det tillkämpat manliga i ett par kraft-fulla, m e n inte så värst originella faunfigurer och några brett dekorativa havsvidunder.3
Sigrid Hjertén-Griinewald är herr Isaac Griine-wald på lediga stunder /.../ Sigrid Fridman och Ruth Milles, ej kunnat skänka något plus till de manliga konstnärernas prestation.31
Vera Nilssons fantastiska naturalism och blos-sande, en smula bengaliska färg ställer h e n n e på en alldeles särskild plats bland de sansade manliga kamraterna /.../ J a g har redan förut konstaterat talangen och originaliteten; j a g kan nu, då hon slagit igenom, utan men konstatera ett begär att »slå över».32
U t s a g a n o m Vera Nilsson kan förstås h ä n f ö r -as till d e t sätt på vilket det kvinnliga används
om kvinnliga konstnärer i negativ mening. D e n
stipulerade kvinnliga o f ö r m å g a n att behärs-ka sig v ä n d s j u e m o t h e n n e . En s å d a n n å g o t svårplacerad v ä n d n i n g f i n n e r vi också hos A u g u s t B r u n i u s :
De /Agnes M a n n h e i m e r och Siri Rathsmann/ måla temperamentsfullt som m a n säger, m e n temperamentet ligger lika mycket hos de tydli-ga förebilderna som hos d e m själva. De ha var på sitt sätt avlägsnat sig en smula för långt från det rätt feminina och använda sig så att säga av ateljéjargon.3 3
H u r d e t »rätt feminina» anses k o m m a till ut-tryck ska vi se n e d a n , m e n först e n karaktäris-tik av d e t »feminina konstnärslynnet» som av-f ä r d a r d e n kvinnliga konstnärliga kreativa f ö r m å g a n :
Alla chevalereska instinkter till trots tvingas man till skepticism mot kvinnlig konst. Det är vissa egenskaper, som möta oss så genomgåen-de, att de måste betraktas som typiska för det fe-minina konstnärslynnet. Osjälvständighet, bris-tande intensitet och energi, nyckfull rörlighet, och, som en följd, oförmåga att behålla greppet kring ett ä m n e tills det fått sluten form och en-het. O m dessa hinder för verkligt skapande ha sin g r u n d i könets »psykofysiska» särart (och i så fall inte kunna undanröjas) eller i historiska
be-35
Nästa sida:
Bilduppslag av Marianne Lindberg De Geer
Nu är det jag, 1991
Borås konstmuseum
Jag tänkte på mig själv, 1991
Båda acrylmålningar, 250 x 135 cm
tingelser, därom må d e lärde tvista, den nya ut-ställningen hos Liljevalchs lär inte ge någon
lös-Kan d å d e t »rätt feminina» h a n å g o t värde som konstnärligt k r i t e r i u m ? Finns d e t n å g o t fall d ä r det kvinnliga ifråga om kvinnliga
konst-närer används i positiv mening? J a , o m vi håller
oss till Erik Blomberg, som i citatet h ä r ovan formulerat sin konst- och konstnärssyn så tyd-ligt, kvinnokonsten »visar n o g d y g d e r också»: En säreget vek ö m h e t i stämningen, som kom-mer bäst fram i moderliga motiv, en viss nyck-full gratie och, som kompensation för formlös-heten, ett fint, milt färgsinne — det är onekligen originella drag som m a n n e n i allmänhet saknar /.../ Men nog ger konstnärinnan mest och blir äktast då hon försöker vara sig själv inom den trängre ramen. Därför räknar j a g Florence Ab-rahamsons mjukt innerliga »Mor och barn», där den lätta, luftiga färgen i blått, vitt och grått smeker fram stämningen, ett par av Mollie Faustmans i dröm försjunkna flickor och Siri Derkerts koketta och raffinerade studier till den egentliga behållningen av utställningen.3 5
Kvinnligheten som problem
S v å r i g h e t e r n a att h a n d s k a s m e d d e t kvinnli-ga konstnärskapet f r a m g å r tydligt av recen-sionerna av Kvinnliga konstnärers aprilut-ställning på Liljevalchs 1921. R e c e n s e n t e r n a ser sig f ö r a n l e d d a att inledningsvis ta ställ-n i ställ-n g till d e t f a k t u m att det är k v i ställ-n ställ-n o r som ställer ut, och att detta är problematiskt vid b e d ö m n i n g e n . Erik Blombergs syn f r a m g å r av citaten h ä r ovan, d ä r h a n m e d en veten-skaplig/historisk f ö r k l a r i n g försöker förstå vad som h i n d r a r k v i n n o r n a f r å n »verkligt s k a p a n d e » . Karl A s p l u n d tar sin u t g å n g s -p u n k t i »kvinnans a l l m ä n n a likställighet m e d m a n n e n » och »den krassa rättvisa» som d å f å r gälla vid b e d ö m n i n g e n , vilken blir till d e
38
kvinnliga k o n s t n ä r e r n a s nackdel. H a n s slut-o m d ö m e slut-o m utställningen lyder:
I det hela gäller det om d e n n a utställning att det finns bra litet av egna initiativ och originellt synsätt, /m/en desto mera av parasiterande på kända föredömen.3 6
A u g u s t B r u n i u s ä r d e n recensent som försö-ker överskrida k ö n s g r ä n s e r n a . H a n h a r note-rat d e tidigare a n m ä r k n i n g a r n a m o t e n »imi-tativ efterklangskaraktär» p å utställningen, m e n , skriver h a n :
detsamma gällerju om de flesta kollektivutställ-ningar av manliga konstnärer. O m man uppstäl-ler fordran på absolut originalitet för konstnärs-skåpet , vare sig manligt eller kvinnligt, blir man hänvisad till ett försvinnande fåtal företeelser.37
B r u n i u s kan s å l u n d a , t ex hos Sigrid Hjer-tén-Griinewald, urskilja verk »som står över d e t mesta av svensk m o d e r n i s m » ,3 8 ett o m d ö
-m e , kan -m a n tycka, så gott so-m n å g o t o -m en konstnärs arbete. Men h a n laborerar också, som vi sett ovan, m e d t a n k e n p å d e t »rätt fe-m i n i n a » , liksofe-m h a n , trots sin inledning, också n o t e r a r »en oförskräckthet att u p p r e p a sig som säkert verkar irriterande p å e n m a n -lig u p p f a t t n i n g » . Det ä r f o r t f a r a n d e viktigt f ö r h o n o m att m a r k e r a g r ä n s e r n a mellan kö-n e kö-n , m e kö-n B r u kö-n i u s p r ö v a r d e m också. H a kö-n skriver:
Det är en intellektuell konstnärstyp, till och med ansträngt intellektuell ibland. Man tar miste, om man förutsätter att kvinnans insats i konst skulle vara väsentligen i känslans tjänst. Mycket på d e n n a utställning gör intryck av att vara ett resultat av behärskning.1 9
Som vi sett är j u b e h ä r s k n i n g ett t u n g t vägan-d e kriterium för konstnärskapet, vilket alltså B r u n i u s h ä r tillskriver d e kvinnliga konstnä-r e konstnä-r n a . En Akonstnä-ristotelisk g e n u s f i g u konstnä-r — m a n n e n s f ö r n u f t kontra k v i n n a n s emotionalitet4 0 —
tycks bli ifrågasatt, m e n f o r m u l e r i n g e n är gi-vetvis också f ö r a n k r a d i d e t i tiden m e r a nära-liggande borgerliga individualistiska (mans)-idealet. Där är också k v i n n a n s känslomässiga u p p o f f r i n g , a n p a s s n i n g och l y h ö r d h e t för a n d r a s behov inskriven i d e n n a samhälls-o r d n i n g s psamhälls-ositisamhälls-onsbeskrivning av h e n n e . Det ä r intressant, dock, att se att B r u n i u s ser måttet p å b e h ä r s k n i n g representerat i en » f r ä m
-lings verk», d e n engelska konstnären Vanessa Bell:
Ett par stilleben i en tyngre färgskala än svens-karna i regeln tillämpa ha en klarhet och en j ä m n h e t i formen som man sällan finner hos
svenskar med deras nervösare och oroligare lyn-ne.41
En förståelse i folkpsykologiska t e r m e r g e r således till sist B r u n i u s f ö r k l a r i n g e n till det g r ä n s ö v e r s k r i d a n d e h a n tyckt sig urskilja.
S i g n a t u r e n T h o m a s ' inställning till d e kvinnliga k o n s t n ä r e r n a s utställning f r a m g å r av d e t i n l e d a n d e citatet till d e n h ä r artikeln. Det är i d e t historiska perspektivet b å d e roan-d e och förskräckanroan-de att se h u r B l o m b e r g , A s p l u n d och s i g n a t u r e n T h o m a s ser sig n ö d -g a d e att leverera besk kritik »chevalereska in-stinkter till trots», »utan galanteri»4 2
respek-tive att på g r u n d av »vårt g o d a hjärta» inte lå-ta utställarna bli »hängd/a/ i tysthet».4 3Men
j u s t m e d s å d a n a m a r k e r i n g a r situerar förfat-t a r n a sig själva, medveförfat-teförfat-t och o m e d v e förfat-t e förfat-t , bland d e m som u p p d r a g i t och u p p d r a r ge-n u s k o ge-n t r a k t e t s gräge-nser.
Konst- och konstnärsideal —
den manliga normen
K o n s t n ä r s b e g r e p p e t och d e gällande krite-r i e krite-r n a f ö krite-r vad som ä krite-r »äkta» konst äkrite-r alltså manligt d e f i n i e r a d e . De manliga konstnärer-na u p p s k a t t a s entydigt i m a n l i g a t e r m e r och kritiseras i kvinnliga, m e d a n f ö r d e kvinnliga k o n s t n ä r e r n a gäller att d e a n t i n g e n u p p s k a t -tas i manliga t e r m e r eller n ä r d e a n s l u t e r till g e n u s k o n t r a k t e t s positionsbeskrivning, dvs håller sig till d e t »rätt feminina», »moderliga motiv» och »inom d e n t r ä n g r e r a m e n » . För övrigt f u n g e r a r i d e senares fall b å d e m a n l i g a och kvinnliga t e r m e r som n e g e r a n d e . De kvinnliga k o n s t n ä r e r n a relateras således ge-n o m g å e ge-n d e till e ge-n m a ge-n l i g ge-n o r m f ö r koge-nst- konst-närskapet och kan endast u p p s k a t t a s m e d h ä n v i s n i n g till e n u n d e r o r d n a d kvinnlig n o r m .
Författarna f ö r a n k r a r sina b e d ö m n i n g a r i g e n u s f i g u r e r som struktureras av b e g r e p p s -p a r som göra/vara, stark/svag, aktiv/-passiv. Vokabulären avseende d e kvinnliga konstnä-r e konstnä-r n a visakonstnä-r p å en idealtyp, vilken a n v ä n d s
39
som ett avskiljande f r å n d e t »verkliga skapandet». Det u n d e r f ö r s t å d d a särskiljandet f r a m -t r ä d e r -tydlig-t i B l o m b e r g s karak-täris-tik av kvinnors konst, d ä r d e e g e n s k a p e r h a n n ä m -n e r bygger på motsatser till d e t ma-nliga konstnärskapet:
Kvinnligt:
Osjälvständighet
B r i s t a n d e intensitet och energi Nyckfull rörlighet
O f ö r m å g a att behålla g r e p p e t o m k r i n g ett ä m n e tills d e t fått sluten f o r m och e n h e t
Implicit manligt:
Originalitet
Expressiv kraft, s p ä n d vilja, virilitet, lidelse J ä r n h å r t disciplinerad h e l h e t
B e h ä r s k n i n g , syntes
I karaktäristiken av L e a n d e r E n g s t r ö m s konst s o m tidigare n ä m n t s f i n n e r vi e x e m p e l på h u r kön f u n g e r a r som definitionsvillkor f ö r b å d e konst- och k o n s t n ä r s b e g r e p p e n ge-n o m d e ge-n u t t a l a d e och implicerade åtskillge-na- åtskillna-d e n av e g e n s k a p e r och sysslor. Det som pro-duceras vid sybågen ä r inte konst; d e n konst-närliga praktiken är en m a n l i g sysselsättn i sysselsättn g ; platsesysselsättn vid sybågesysselsättn ä r kvisysselsättnsysselsättnasysselsättns, i h e m -met, d ä r h o n förväntas kanalisera sin kreati-vitet; e n verksamhet f ö r en »stor stark karl» ( = konstnären) ä r förlagd annorstädes.
Nutid — dåtid
Nedslaget i just mellankrigstidens konstkri-tik ä r i viss m e n i n g godtyckligt. Det könsteo-retiska rastret kan läggas över olika diskurser f r å n olika tidsperioder, och fastän kön på ett uttalat plan kan vara f r å n v a r a n d e g å r det inte att bortse f r å n dess f u n k t i o n som en g r u n d -l ä g g a n d e o r d n a n d e princip. Det f i n n s e n rad b e g r e p p s p a r som kan h ä n f ö r a s till m a s k u -lint/feminint och som på ett m e r eller m i n d r e o m e d v e t e t plan b r u k a s f ö r att strukturera v e r k l i g h e t e n .4 4G e n u s f i g u r a t i o n e r n a ä r inte
på n å g o t enkelt sätt o m e d e l b a r t urskiljbara, kanske framförallt inte i vår samtid, för, som Yvonne H i r d m a n f o r m u l e r a t d e t : »ju m e r differentierat ett samhälle blir, j u subtilare
och m e r komplexa blir isärhållandets/segre-g e r i n isärhållandets/segre-g e n s uttryck och konsekvenser».1' Att
d i k o t o m i e r n a är v e r k s a m m a syns kanske tyd-ligast vid kollisioner mellan d e t som ses som manligt och kvinnligt, dvs n ä r g e n u s k o n t r a k -tets g r ä n s e r ifrågasätts, eller n ä r vissa stereo-typa u p p f a t t n i n g a r , som t ex d e n Aristotelis-ka g e n u s f i g u r e n , r e g e l b u n d e t återkommer.4'1
Så h a r också B a r b r o A n d e r s s o n i sin analys av konstkritik f r å n åren 1965, 1975 och 1985 i
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet k u n n a t
urskilja h u r o p p o s i t i o n e r n a stark/aktiv ( = »manlig») och svag/passiv ( = »kvinnlig») än-n u är verksamma, och, skriver h o än-n :
Den »kvinnlighet» som knyts till kvinnliga konstnärer inrymmer en komplex samling avvi-kelser från den manligt definierade konsten — att vara »konstnär» är detsamma som att inte vara »kvinnlig».17
Konst- och k o n s t n ä r s b e g r e p p e n ä g e r alltså en i n n e b o e n d e könsmässig positionsbestäm-n i positionsbestäm-n g g e positionsbestäm-n o m dess mapositionsbestäm-nliga prerogativ, till vil-ken »kvinnligheten» står i konflikt. D e n n a språkliga s k e p n a d ä r en m e d i e r i n g av e n kul-turell och social praxis i ständig process som det finns all a n l e d n i n g att inte ta f ö r given. Dessa praktiker ä r i h ö g grad m e d s k a p a n d e i k o n s t r u k t i o n e n av »kön», av »manlighet» och »kvinnlighet» och av d e assymetriska re-lationerna d e m e m e l l a n .
N O T E R
Artikeln är en bearbetning av min 80-poängs-uppsats Konst, språk och genus. Om könsrelaterade
värderingar i mellankrigstidens konstkritik och and-ra texter om konst, Konstvetenskapliga
Institutio-nen, Stockholms Universitet, ht 1989. 1 Sign T h o m a s 1921, s 41.
2 Scott 1989, s 8. 3 Hirdman 1988, s 51. 4 Ibid, s 54.
5 Frykman och Löfgren 1985, s 42f. 6 Scott 1989, s 8.
7 Hirdman 1988, s 51. 8 Ibid, s 54.
9 Hirdman 1988a, s 20.
10 Ibid, s 20-21. [fr även t ex Lundbergh 1986 och Kyle 1987.
40
12 J o h a n n e s s o n 1975, s 142-143. 13 Frykman och Löfgren 1985, s 60. 14 J f r Widerberg 1980, s 64-72. 15 H o p p e 1928, s 13-16.
16 Frykman och Löfgren 1985, s 61.
17 Ibid, s 37ff. Eugeniska idéer fick vetenskap-lig status u n d e r 1800-talet, skriver Frykman och Löfgren, och en mer allmän blomstring vid sekelskiftet 1900: »Vid beskrivningar av andra länders invånare intar ord som 'folk-lynne eller 'raskaraktär' närmast en ställning som vetenskapliga klippor /.../ Det var nu som demografen Gustav Sundbärg fann det angeläget att beskriva det 'svenska folklyn-net', framsprunget ur en stam 'af oblandat germanskt ursprung'».
18 Romdahl 1921, s 5-6. 19 Romdahl 1926, s 95-96.
20 flamman 1917, utan sidnumrering; tank-streck och betoningar i original. J f r f ö Lärk-ner 1984, s 92ff, ang flammans utgivning, utformning och innehåll.
21 Blomberg 1962, s 13; om Otte Sköld. 22 Blomberg 1923, s 60.
23 Påulsson 1935, s 15. 24 Johansson 1941, s 53.
25 Hedberg 1929, s 107; om Axel Törneman. 26 Johansson 1925, s 51. 27 Johansson 1924/1941, s 150; om Matisse. 28 Laurin 1926, s 155. 29 Blomberg 1921, s 35. 30 Ibid, s 36. 31 Sign T h o m a s 1921, s 42. 32 Hedberg 1927/1939, s 50. 33 Brunius 1921, s 40. 34 Blomberg 1921, s 34. 35 Ibid, s 35. 36 Asplund 1921, s 36 resp 39. 37 Brunius 1921, s 39; betoning i orig. 38 Ibid, s 41. 39 Ibid. 40 Eduards och G u n n e n g 1983, s 33. 41 Brunius 1921, s 41. 42 Asplund 1921, s 36. 43 Sign T h o m a s 1921, s 41. 44 Jfr Jardine 1985, s 72. 45 Hirdman 1988, s 51.
46 Det senare exemplifieras i Stig Johanssons recension i Svenska Dagbladet 1991-10-26 av Karl Granquists och Ulla Kraitz utställning-ar, där den förres konst beskrivs som en »byggandets möda» och där »Varje pensel-drag är noga genomtänkt», medan i Kraitz' konst »Del läggs till del med intuitiv säker-het».
47 Andersson 1990, s 25.
L I T T E R A T U R
Andersson, Barbro, Positioner och strategier.
Kvinnliga konstnärer i modern konstkritik,
80-poängsuppsats, Konstvetenskapliga institu-tionen, Stockholms Universitet, ht 1990. Asplund, Karl, recension i Dagens Nyheter 10
april 1921, i Melin, Emmy, Föreningen
Svens-ka Konstnärinnor 1910-1960, s 36-39,
Stock-holm 1960.
Blomberg, Erik, recension i
Stockholms-Tidning-en 10 april 1921, i Melin, Emmy, FörStockholms-Tidning-eningStockholms-Tidning-en Svenska Konstnärinnor 1910-1960, s 34-36,
Stockholm 1960.
Blomberg, Erik, Den nya svenska konsten, Stock-holm 1923.
Blomberg, Erik, Naivister och realister, Lund 1962.
Brunius, August, recension i Göteborgs
Handels-tidning 15 april 1921, i Melin, Emmy, Före-ningen Svenska Konstnärinnor 1910-1960,
s 39-41, Stockholm 1960.
Eduards, Maud och G u n n e n g , Hedda, »Med-borgaren och hans hustru. O m Aristoteles' syn på kvinnan», i Eduards/Gunneng/Ham-mar/Hirdman/Jönasdöttir/Lidbeck, Kön,
makt, medborgarskap, Stockholm 1983. flamman 1917.
Frykman, J o n a s och Löfgren, Orvar, »På väg — bilder av kultur och klass», i Modärna Tider, red Jonas Frykman och Orvar Löfgren, s
20-139", Lund 1985.
Hedberg, Tor, Klassiskt och nordiskt, Stockholm 1929.
Hedberg, Tor, Konst och litteratur, Stockholm 1939.
Hirdman, Yvonne (1988a),
Genussystemet—teore-tiska funderingar kring kvinnors sociala under-ordning, Rapport 23 Maktutredningen,
Upp-sala 1988.
Hirdman, Yvonne, »Genussystemet — reflexio-ner kring kvinnors sociala underordning», i
Kvinnovetenskaplig Tidskrift 3/1988, s 49-63.
H o p p e , Ragnar, »Utställningar i Svensk-Frans-ka Konstgalleriet», i Konstrevy 1928, häfte 1, s 13-23.
Jardine, Alice, Gynesis. Configurations of Woman
and Modernity, Cornell University Press
1985.
Johannesson, Lena, »... och Karl Nordström hade en duktig fru», i Kvinnor som konstnärer, red Anna-Lena Lindberg och Barbro Werk-mäster, s 123-143, Borås 1975.
Johansson, Gotthard, »Det konstnärliga nutids-läget, ett kritiskt eftermäle till Falangens ut-ställning», Aftonbladet 24 och 27/5 1925, i Carlsson, Frans, Den nya sakligheten, Malmö
41
Museums Årebok 1982-1983, s 47-51, Mal-mö 1983.
Johansson, Gotthard, Kritik, Stockholm 1941. Johansson, Stig, »Med ljus som skimrande
pär-lemor», recension av Karl Granquist i
Svens-ka Dagbladet 1991-10-26.
Johansson, Stig, »Sinnliga collage som embry-on», recension av Ulla Kraitz i Svenska
Dag-bladet 1991-10-26.
Kyle, Gunhild, »Genrebilder av kvinnor. En stu-die i sekelskiftets borgerliga familjehierar-kier», i Historisk Tidskrift 1/1987, s 35-58. Laurin, Carl, Nordisk konst. Sveriges och Finlands
konst från 1880-1926, Stockholm 1926.
Lindberg, Anna-Lena, »Stå på piedestal — eller konkurrera», i Kvinnor som konstnärer, red Anna-Lena Lindberg och Barbro Werkmäster, s 99-122, Borås 1975.
Lundbergh, Beate, Kom ihåg att du är
underläg-sen! Pedagogik för borgarflickor i 1800-talets Sverige, Lund 1986.
Lärkner, Bengt, Det internationella avantgardet
och Sverige 1914-1925, Malmö 1984.
Melin, Emmy, Föreningen Svenska Konsntärinnor
1910-1960, Stockholm 1960.
Paulsson, Gregor, Otte Sköld, Bonniers Konst-böcker, Stockholm 1935.
Romdahl, Axel, Det nya måleriet, Stockholm 1921.
Romdahl, Axel, Det moderna måleriet och dess
för-utsättningar. En orientering, Natur och kultur
56, Stockholm 1926.
Scott, J o a n W, »Om språk, socialt kön och arbe-tarklassens historia», i Häften för Kritiska
Stu-dier 1/1989, s 6-18.
sign T h o m a s , recension i Figaro 16 april 1921, i Melin, Emmy, Föreningen Svenska
Konstnä-rinnor 1910-1960, s 41-43, Stockholm 1960.
Widerberg, Karin, Kvinnor, klasser och lagar
1750-1980, Helsingborg 1980.
S U M M A R Y
T h e artide deals with Swedish artcriticism du-ring the interwar period and the aims to show how gender aspects are active in defining the concepts of art and artist. I rely on J o a n Scott's discussion on the production of meaning in terms of gender differentiation and Yvonne Hirdman's reflections on the gendersystem constituted by dichotomy and hierarchy as sour-ces of the production of meaning a n d power-relations.
From quotations used as examples it beco-mes unequivocally clear that the work of male artists is valued positively in masculine terms and devalued in feminine terms, while for the women artists their work can be valued in positi-ve terms and devalued respectipositi-vely in either of inasculine/feminine terms. T h e i r work is always related to a male norm and can be properly ap-preciated only with reference to a female n o r m which is subordinate to the male.
Due to the fact that art history writing today to some extent relies on art critical texts in a hi-storical perspective, it is important to point at the risk of reproducing these mechanisms of gender differentiation. It is equally important, though, to realize that production of m e a n i n g in terms of gender is a continous process a n d can be discerned in todays art criticism as well. With reference to a study m a d e by Barbro An-dersson of art criticism in two major Swedish morning papers from 1965, 1975 and 1985, it is possible to draw the conclusion that the male norm for the concepts of art and artist is persis-tent. T h e linguistic evaluations in gender-rela-ted terms are, as I see it, mediations of a cultural and social practice in constant process which cannot be taken for granted, they are interrela-ted in the construction of gender, and the assy-metrical relations between them.
Eva Hallin Emågatan 42 121 57 Johanneshov
