Den siste riksdrotsen

DEN SISTE RIKSDROTSEN

NÅGRA SYNPUNKTER OCH DAT A I ANSLUTNING

TILL EN AKTUELL HISTORISK DISKUSSION

Av skriftställaren CARL-GUSTAF TJJOAJASSON, Stockholm

DEN 12 december 1787 inkallades justitiekanslern och en av ri-kets herrar m. m. greve Carl Axel Wachtmeister i rådet och för-länades samtidigt den höga ställningen som riksdrots. Såsom så-dan skulle han ha »Överinseende av rättvisans skipande och lagar-rres handhavande» i riket. Ämbetet hade saknat företrädare sedan nästan jämnt hundra år eller sedan 1686, då greve Magnus Gabriel De la Gardie samlades till sina fäder. Gustaf III följde med ut-nämningen en huvudlinje i sin politik, nämligen att på alla tänk-bara vägar återuppväcka minnena från Sveriges storhetstid. Däri ingick bl. a. att till innehavare av rikets högsta ämbeten princi-piellt endast högättade personer skulle utses. Kungen ville radi-kalt bryta med de adelsdemokratiska strävanden, som med ut-gångspunkt i 1719 års konvention om klassindelningens upphä-vande på Riddarhuset undan för undan vuxit i styrka under hela frihetstiden. Redan 1778 kodifierades denna kungliga strävan med ett tillägg till den av Gustaf III återupplivade 1626 års riddar-husordning, som återinförde klassindelningen. Greve Carl Axel \Vachtmeister var av en gammal och förnäm ätt och hade vid sin utnämning till riksråd och riksdrots fyllt 33 år. Underligt nog har man inte kunnat finna annat än att han var sina ansvarsfulla värv vuxen, i varje fall så långt Gustaf III ställde krav på ho-nom. Trots sina unga år hade han redan stor erfarenhet som äm-betsman och jurist.

Carl (Axel) W achtmeister föddes den 9 maj 1754 i Karlskrona, som grundats av hans farfarsfar, den store sjökrigaren Hans W achtmeister, förste greve W achtmeister af J ohannishus. Fadern var major och modern var född Trolle. Efter mycket tidiga men framgångsrika juridiska studier i Lund och ett par sorglösa år som extraordinarie i verken i Stockholm följde några sensatio-526

nellt raska avancemang, som 1777 kulminerade med Wachtmeisters utnämning till revisionssekreterare. Han var då 23 år. Det var även för den tiden och Gustaf III:s oräddhet att gynna unga hög-ättade män något oerhört. Indignationen och avundsjukan hunno emellertid knappast ebba ut, förrän W achtmeister två år senare, 1779 på årsdagen den 19 augusti av konungens statskupp, utnämn-des till justitiekansler. Nu kände harmen och avundsjukan knap-past några gränser längre.

Den vanligen sansade och för-nuftige memoarförfattaren friherre Gustaf Joh. Ehren-svärd förefaller knappast helt fattad i sin kommentar till utnämningen. Den som känner Gustaf III aldrig så litet kan mycket lätt före-ställa sig, att dylika reaktio-ner endast ökade nöjet för honom av utnämningen.

Som justitiekansler var Wachtmeister rättvisans hög-ste vårdare i landet. I be-svärliga fall fick han hjälp av Herman af Låstbom, den ganska fördomsfrie men framstående juristen och

bli-vande ledamoten av högsta domstolen. I honom hade kungen ett hängivet verktyg av den kategori, som han brukade använda när mera hänsynslös framfart var av nöden. Låstbom fick då vikariera för Wachtmeister. Detta betraktades och tolererades av Wachtmei-ster som ett oundvikligt utslag av den kungliga viljan och makt-fullkomligheten. Någon mera utpräglad viljestyrka, drift eller mot-ståndskraft hade inte W achtmeister, men han saknade inte därför karaktär och bestämdhet i sin ämbetsutövning. Hans allmänt ju-ridiska inställning var tämligen konservativ, d. v. s. han var kort sagt sträng men ej obillig.

1782 blev Wachtmeister en av rikets herrar och 1784 på senhös-ten serafimerriddare. På ordensdagen den 28 april följande år dubbades han till »Swea och Götha riddare», som det hette på den tiden, och harangerades då av konungen. Efter att vältaligt ha understrukit W achtmeisters ansvarsfulla ställning yttrade

Carl-Gustaf Thomasson

hans majestät: »Den riddersman, som i dag ibland oss intages, i de år där ungdomens begärelser äro starkast, där nöjenas ljuva intryck äro mest smickrande, har uppoffrat sig helt och hållet åt dess dyra kall, och själva dess ungdom är honom nyttig att med mera styrka, med mera lätthet vaka över allt, och den milda öm-het, som hjärtat känner i dessa blomstrande år, tjänar hos honom endast att mildra utövandet av ett ämbete, som igenom sin natur är strängt.» Det citerade är ju en tämligen uppenbar kunglig plaidoyer för W achtmeisters snabba upphöjelser och en förbere-delse på vad som snart skulle följa.

Redan på hösten 1781 hade Gustaf III gjort en första framstöt i riktning mot ett återupprättande av riksdrotsämbetet. Han skri-ver nämligen i ett brev till Wachtmeister, att han efter den snart väntade demissionen av presidenten i Svea hovrätt Rosir hade för avsikt att utnämna Wachtmeister även till detta höga ämbete, att av honom innehavas jämte justitiekanslersämbetet. Uttalande sin förhoppning om den fungerande presidentens snara avgång slutar kungen: »Då får jag giva er ett nytt prov av min vänskap och förtroende, som aldrig kan ändras vad hermelinsklädning ni får på er.» Det dröjde dock som nämnts till slutet av 1787, innan kungen kunde realisera sin plan. Som riksdrots presiderade Wacht-meister såväl i rådet, där han var den till levnadsåren yngste, som i Svea hovrätt. Även i rikets övriga hovrätter skulle han föra or-det, om han fann anledning infinna sig. Vid högsta domstolens tillkomst i maj 1789 blev han främste ledamot även där och en månad senare Lunds akademis kansler. Samtidigt var han justitie-kansler och från augusti 1792, sedan alltså Gustaf III avlidit, pre-sident i lagkommissionen.

Det ovanstående är en kort sammanfattning av W achtmeisters karriär till augusti 1792. Innan framställningen går över till mera brännbara ämnen, bör kanske något sägas om denne vår siste stordignitärs yttre uppträdande. Alltifrån hans installation som president i Svea hovrätt den 31 januari 1788, varmed han inledde sin då nyligen förlänade ställning som riksdrots, levde han enligt Gustaf III:s önskan på mycket stor och utåt pompös fot. Då riks-drotsen hade rangen närmast efter de kungliga, ansåg majestätet detta vara nödvändigt. Wachtmeister torde inte utan ett visst väl-behag ha funnit sig i denna ståt. Han fick i likhet med andra djgnitärer, t. ex. sin kusin riksmarskalken greve Carl Bonde, från de kungliga förråden låna en del agremanger såsom s. k. audiens-himmel med dito fåtölj, men mycket måste han bekosta med egna 528

medel. Hans med tiden alltmera oberoende ställning, varom mera längre fram, hade också sin del i hans utkorande till sina höga och ur representationssynpunkt krävande ämbeten. Han hyrde mot slutet av 1780-talet -- troligen just i samband med utnämningen till riksdrots - det vackra, alltjämt pietetsfullt bevarade s. k. Pi-perska eller Petersenska huset vid Munkbron, som numera har nr 11 och bl. a. hyser Riksheraldikerämbetet och Egnahemsstyrel-sen. Han lät inreda detta mycket dyrbart och ståndsmässigt. Längre fram, vid sekelskiftet, flyttade han till den förnäma och tysta Västra Trädgårdsgatan. Mest uppseende hos samtiden väckte riksdrotsens tolv stånddrabanter, med deras långa bardisaner, som omgåvo hans vagn eller portechaise vid högtidliga tillfällen. Det hela var en kopia av den kungliga stånddrabantkåren, och bardisanerna utlånades av kungl. klädkammaren. De voro från 1654. Drabanterna liksom förstås betjäningens livn~er fick riks-drotsen själv bestå. De voro rikt utstyrda i de Wachtmeisterska röda och gula färgerna. Drotsens statsvagn finns sedan 1907, olika Wachtmeisterska livrl'mppsättningar sedan 1940 i Nordiska mu-seet. Portechaisen, en bekväm och täckt bärstol, lämpade sig sär-skilt väl för den sedan unga år till hälsan klene drotsen.

*

Riksdrotsen Wachtmeister var långt ifrån någon principryttare i sin ämbetsutövning. Snarare motsatsen var fallet, vari även dess-värre inkluderades en viss hållningslöshet. Det kanske tråkigaste exemplet på det sistnämnda var, när han omedelbart efter Gustaf III:s död inte motsatte sig hertig Carls efter vad man nu ansett sig kunna fastställa tämligen troliga annullerande av den nyss av-lidne monarken-broderns testamente eller rättare den s. k. kodi-cillen till detta; kodikodi-cillen försvann i varje fall spårlöst. Visser-ligen torde trycket ha varit starkt, och drotsen fick intet stöd av sina kolleger i den av Gustaf III utsedda förmyndarregeringen -förutom drotsen bestående av skalden och riksmarskalken greve

J. G. Oxenstierna, generallöjtnanten och överstekammarjunkaren friherre Evert Taube, generalmajoren och överstekammarjunka-ren friherre G. M. Armfelt samt, med viss kompetenshegränsning, borgmästaren och lagmannen Anders Håkansson - liksom den store opportunisten och penningjägaren Elis Schröderheim gjorde vad han kunde för att omintetgöra sin välgörares sista vilja och beskäftigt gå sina blivande herrars ärenden, men drotsens

Carl-Gustaf Thomasson

uppträdande i detta fall röjer icke någon fasthet och styrka vare sig i fråga om karaktär eller principer, så mycket är alldeles klart. Denna undfallenhet för vad de flesta initierade anade och kände som de nya vindarna medförde såväl drotsens som de övriga förmyndarnas uteslutande från deras av Gustaf III i kodicillen bestämda ställning som förmyndar- eller riksstyrelse under Gustaf IV Adolfs minderårighet och banade väg för den Reuterholmska regimen.

över huvud visade drotsen ett föga utpräglat gustavianskt sin-nelag efter kungens död, ehuru han i likhet med många andra otacksamma hade Gustaf III att tacka för allt. Gustaf IV Adolf behandlade drotsen liksom de flesta av faderns trotjänare påfal-lande väl, och detta trots att drotsen ganska tidigt torde ha fram-fört avvikande meningar även i de allmänna frågorna - hur mycket han egentligen vågade visa inför kungen veta vi dock inte mycket om. När man känner till Gustaf IV Adolfs veneration för de yttre formerna förstår man värdet av kungens grace, då han i början av 1806 beviljade den av sjukdom plågade drotsen rätt att under de långa och tröttande regeringssammanträdena be-gagna en taburett, på vilken apterats ett ryggstöd. Detta hind-rade emellertid inte drotsen att efter kungens avsättning motsätta sig hans sons succession till tronen och inleda samarbete med en man som Georg Adlersparre.

Dessförinnan, före Gustaf III:s bortgång, var drotsen med om riksdagen i Gefle, Gustaf III:s sista. Han uppträdde där med mycken pompa, när så påfordrades, liksom militärbefälhavaren G. M. Armfelt men i olikhet med denne i enlighet med konungens vilja och i kraft av sitt höga ämbete. Han och t. f. riksmarskal-ken, J. G. Oxenstierna, voro vid riksdagens högtidliga öppnande den 27 januari 1792 »iförda de nya mantlar konungen låtit göra dem av cramoisiesammet med hermeliner och stora kragar, all-deles gjorda som de furstliga mantlarna, dock med litet kortare släp. Underkläderna voro av vitt moire, med vita silkesgaller-spetsar, gjorda efter den burgundiska dräkten». (Ur ceremoni-mästare Leonhard von Hausswolffs otryckta dagboksanteckningar, Lunds universitetsbibliotek.) Man har efter greve Adolph Ludv. Hamiltons giftdrypande, högst otillförlitliga »Anekdoter till sven-ska historien» velat tillägga drotsen en avgörande roll i samband med händelserna under några säkerligen mycket kritiska timmar i Gefle, på morgonen och förmiddagen den 23 februari, då kungen ett slag synes ha övervägt att gå ännu radikalare fram mot adeln

530

än vid riksdagen 1789. Drotsen skall då - fråga var närmast om ett intagande i riksdagsbeslutet av den av adeln hatade Förenings-och säkerhetsakten - med ett resolut uppträdande inför monarken ha avvärjt detta hot mot samhällsfreden och adeln som stånd. Vem som emellertid kom Gustaf III att avstå från förnyade liv-tag med adeln och oppositionen i övrigt vet man ingenting be-stämt om. Det mesta man med någon sannolikhet kan säga är, att flera tillsammans påverkade honom därvidlag. Utom drotsen utpekas t. ex. lantmarskalken greve Ruuth och landshövding Johan af Nordin som huvudpersoner vid denna bearbetning av kungen i lugnande syfte. Håkansson spelade också säkert en bety-dande roll liksom troligen Armfelt och möjligen Schröderheim. Att drotsen tillhörde skaran av dessa lugnande röster kan man taga för givet, då knappast ens kungens mest hängivna och fana-tiska verktyg vid riksdagen, män som »riksprosten» Nordin och underståthållaren Ahlman, vågade råda till våldsamma steg. Men att han vid detta eller andra tillfällen under riksdagen skulle ha varit någon dominerande gestalt förefaller ytterst otroligt. Det finns över huvud inga verkliga bevis för, att drotsen spelade nå-gon som helst politisk roll vid riksdagen. Hans uppgifter synas ha inskränkt sig till det ceremoniella och till vissa officiella funk-tioner, t. ex. att som t. f. rikskansler granska riksdagsmännens fullmakter i präste-, borgar- och bondestånden, allt i enlighet med gammal praxis.

I detta sammanhang uppställa sig ett par avgörande spörsmål i fråga om drotsens personlighet.

För det första får man sällan, som Birger Wedberg påpekat, något riktigt fast grepp om drotsens fysionomi. Om han verk-ligen haft något egentligt inflytande utanför sfären av sina äm-beten- och den möjligheten kan naturligtvis inte uteslutas - så är i varje fall detta inflytande svårt att dokumentariskt konsta-tera. Han har i likhet med t. ex. Hans Järta förstätt att hålla sig i bakgrunden vid olika betydelsefulla tillfällen och sedan sopa igen spåren för en nyfiken eftervärld. Liksom denne torde han ha varit mycket försiktig men ingalunda alltid, som redan antytts, så principfast och konsekvent som man kunnat vänta av den höge juridiske ämbetsmannen. Som någon pådrivande eller initiativ-tagande kraft framstår han minst av allt. Med sin starkare vilja och driftighet, kompletterade av en stundom servil och hänsyns-lös rojalism, betydde drotsens »biträde» Lästbom mera för det svenska justitieverket än dess nominelle chef. Detta har Birger

W ed berg ävenledes understrukit i sitt berömda arbete från 1922 om den gustavianska högsta domstolen. I sin nära sextio sidor starka recension av detta i Historisk Tidskrift 1924 har Karl Gustaf Westman klart påvisat, att drotsen hade uppenbara brister som lagstiftare och främst måste ses som den framstående, tradi-tionsbärande och kontinuitetsbevarande höge domaren.

Emellertid finns det en källa, som företer ett väsentligt avsteg från den nu skisserade uppfattningen om drotsen, nämligen so-nens, justitiekanslern greve H. G. Trolle-W achtmeisters dagbok 1807-1809 på Trolle-Ljungby. I denna framstår drotsen som en verkligt betydande, ja, central politisk personlighet, framför allt i fråga om förberedelserna till de händelser, som ledde till Gustaf IV Adolfs avsättning.

Frågan är dock: hur långt kan man över huvud våga bygga på vittnesbörden från en låt vara mycket initierad men sin fader högt beundrande son~ Det är en svår och diskutabel fråga. Do-cent Sten Carlsson i Lund har i sin f. ö. ypperliga gradualavhand-ling 1944, »Gustaf IV Adolfs fall. Krisen i riksstyrelsen, konspira-tionerna och statsvälvningen (1807-1809)», samt i en ävenledes mycket skicklig anslutande skrift om den nämnda dagboken, »Hans Gabriel Wachtmeisters dagbok 1807-1809» (1944), som alltså omfattar just de år avhandlingen företrädesvis behandlar, trots många och kloka reservationer tilldelat sonens memoarer betyget »en första rangens primärkälla». Därmed får drotsen i hans fram-ställning en betydelse, främst då som ledare för de högre ämbets-männens opposition före kungens avsättning, som näppeligen och i varje fall ej bindande går att verifiera hos andra trovärdiga samtida källor.

Att

han tillhörde denna opposition kan ej betviv-las, men frågan är i vilken grad och, framför allt, på vad sätt detta hans ställningstagande manifesterade sig i handling och, i jakande fall, i vilka sammanhang det kan påvisas.

Dagboksförfattaren H. G. Wachtmeister- dubbelnamnet Trolle-W achtmeister ärvde han 1810 - var därtill, som docent Carlsson om inte upptäckt så dock klarare än någon annan dokumenterat, en fanatisk partiman. Man gör sig på tal härom ofta frågan, om det inte möjligen varit sonen som påverkade fadern i stället för tvärt om och om inte han, sonen, var den vida starkare viljan. Det förefaller åtminstone så många gånger. Den yngre W acht-meister belönades 27-årig av de segrande vännerna bland 1809 års män med posten som justitiekansler, vilket ju inte var illa ens för sonen till en riksdrots och inte så mycket överskred faderns

säkerligen oslagbara rekord. Docent Carlsson anser tydligen, att man bl. a. till följd av brist på direkt motbevisning, e silentio, på grundval av sonens dagbok måste tilldela fadern-drotsen rangen som primus motor i den ämbetsmannaopposition, som enligt Carls-son även stod bakom den skäligen obetydlige och vacklande Adler-creutz' i högsta grad slumpartade kupp, den 13 mars 1809.

Åven om man inte vill fästa någon som helst vikt vid omdömen om drotsen från män som Armfelt, Reuterholm och Ernst Moritz Arndt, av vilka dock de två förstnämnda måste betraktas som väl initierade samtida i främsta planet- Armfelt vacklade litet i sin värdering av drotsen under tidigare år, i positiva fall uppenbar-ligen under inflytande av Gustaf III, medan Reuterholm öppet visade sin ringaktning och kallade honom »vita plåstret» och »för-näm kruka» - så kvarstår nog ändå för mycket, både direkt och indirekt, vid en mönstring av hittills känt material för att man skall våga riktigt tro på docent Carlssons omvärdering. Mot slu-tet av sin skrift om dagboken talar docent Carlsson om dess för-fattares svartmålning av Gustaf IV Adolf och f. ö. alla människor utom den beundrade fadern. Kan man då å andra sidan tro på overifierade uppgifter från sonen, om än till synes aldrig så sak-liga och initierade, som mer eller mindre glorifiera faderns

in-satser~ En skönmålning må väl vara lika misstänkt som en svart-målning, i synnerhet när den emanerar från en beundrande son. slutligen tillkommer i detta sammanhang den likaledes svåra frå-gan om Anders (af) Håkanssons andel i de händelser, som ledde till den 13 mars. Här kan endast den antydningen göras, att Håkansson mycket väl kan ha agerat bakom drotsens imposanta yttre fasad och varit den som i själva verket drog i trådarna ba-kom kulisserna. Han var nämligen en herre, som kunde konsten att camouflera. Det finns ganska mycket som talar för att så va-rit fallet.

Slutligen måste man också betänka, att där källorna tala om drotsens ledande ställning etc., detta inte behöver visa annat eller mera, än att han var den formellt ledande, den som till följd av sitt ämbete och sin rang var den främste, när rikets viktigaste angelägenheter voro före. Att detta ofta är något helt annat än reellt ledarskap är alltför väl känt. Hur man alltså vänder på sa-ken har man svårt att finna, att riksdrotsen Wachtmeister varit någon statsman med förmåga att leda utvecklingen mot bestämda mål. I varje fall förefaller det material, som skulle bevisa något sådant- främst sonens dagbok- vara alltför ensidigt och svagt.

Denna uppfattning har i sina huvuddrag dessutom stödet av prak-tiskt taget allt som hittills skrivits i ämnet och delades beteck-nande nog och på goda argument av såväl fakultetsopponenten som andre opponenten vid den disputation, då docent Carlssons avhandling ventilerades.1

*

Drotsens hälsa hade som nämndes i början av denna uppsats aldrig varit riktigt tillfredsställande. På porträtt av honom kan man tydligen se en fetma, som tilltar och synes allt osundare med åren. I mitten av februari 1809 drabbades han av ett svårt gall-stenslidande men var mot slutet av månaden något så när åter-ställd. När Adlercreutz och hans militärjunta ingrepo den 13 mars hade drotsen varit sängliggande ett par dagar och måste efter kuppen bäras upp till slottet i sin portechaise. Hans samhörighet med oppositionen framgick även därav, att han blev den nya rege-ringens främste ledamot med titeln justitiestatsminister - säker-ligen mera som en honnör åt hans höga ställning än som ett tack för gjorda tjänster. Endast det förhållandet att han inte motsatt sig regimförändringen utan fastmera klart tillhört oppositionen var naturligtvis nog för att säkra honom denna reträttplats. I praktiken kom han heller aldrig att tjänstgöra i sin nya befatt-ning, hans krafter voro slut. I augusti 1809 lämnade han Stock-holm för att aldrig mera återvända och avled den 5 april 1810, ännu inte 56 år gammal.

1 _{Docent Oarlssons argumentation för drotsen som »en centralgestalt inom}

oppo-sitionen» mot Gustaf IV Adolf har efter avhandlingens framläggande senast kom-mit till orda i ett genmäle i tidskriften Seandia (bd XVII, h. l, mars 1946) mot ett tidigare inlägg där av fakultetsopponenten, docent Jerker Rosen. I vad det gäller drotsen \Vachtmeisters roll övertygar det emellertid ännu mindre än avhandlingen. Varken de av Carlsson åberopade samtida aktstyckena eller andrahandskällorna som t. ex. Hans Järtas brev till J. G. Gahn motivera så vittgående slutsatser om drot-sens betydelse som dem Carlsson drar. Dl. a. anföres (sid. llO, not 2) ett bre\- av 12/1 1809 från Järta till Galm som ett bevis för, att även andra berättande källor än H. G. Trolle-Wachtmeisters dagbok framhäva drotsens framskjutna roll som op-positionens man par pr6f6rence. Det iir här sålunda fråga om något så viktigt som att dagboken skulle få någon slags bekräftelse i sina positiva omdömen om drotsens roll från annat, absolut opartiskt håll. Hur ser då denna bekräftelse av dagboken ut? Jo, Järta skriver i brevet till Galm, att han hört det »påstås, att Kungliga be-redningen, 'särdeles äTotzet ', ansett det föga möjligt att uttaga krigs gärden» (kurs. här). Det är j u alldeles uppenbart, att dylika andra- eller tredjehandsutsagor med ett så vagt innehåll säga ytterst litet. På dem kan man i varje fall ej uppbygga så positiva uttalanden om vår siste riksdrots' politiska roll som dem docent Carlsson framfört i sin avhandling och nu upprepat i den citerade uppsatsen.

Carl A. Wachtmeister ingick 1780 gifte med den då 18-åriga Ulrica Sparre, dotter till landshövdingen i Kristianstad, friherre Gabriel Sparre. Hon ärvde småningom två stora jordagods, Ljungby och Årup i faderns län, och riksdrotsen ärvde själv 1808 efter sin mor Troilebergs fideikommiss strax utanför Lund. I en-lighet med morfaderns, den store skånske jordmagnaten överste-löjtnant Fredric Trolies testamentariska föreskrifter måste han därefter kalla sig Trolle- Wachtmeister. Dubbelnamnet inregi-strerades den 5 april 1808, varigenom alltså drotsen bar det i på dagen två år. Av sina gods lärde han sig särskilt hålla av Ljungby ett stycke öster om Kristianstad, där han gärna vistades under sina ledigheter och även avled. Han tyckte likaså mycket om det närbelägna Årup. 1830 fick sonen, H. G. Trolle- Wachtmeister, fi-deikommissrätten överflyttad från Trolieberg till Ljungby, var-efter godset kallats Trolle-Ljungby. Dessa tre Trolle-Wachtmeis-terska gods befinna sig alltjämt i ättens ägo. På Trolle-Ljungby residerar nu riksdrotsens sonsons sonson och namne, förste hovjäg-mästaren greve C ar l-Axel Troll e-W a ch tmeister.

Bland yngre män i den samtida statstjänsten, vilka riksdrotsen uppfostrade och betydde något för, märkas främst greve Fredric Gyllenborg, hans efterträdare som justitiestatsminister, och Ga-briel Poppius, den utomordentlige juristen och mångårige leda-moten av högsta domstolen. Särskilt den sistnämnde stod, trots åldersskillnaden och det sociala avståndet, den tidigt åldrande riksdrotsen nära. Poppius var också en ovanlig man med en säll-synt arbetsförmåga. När drotsen och han inte hade direkt kon-takt med varandra, brevväxlade de, förresten mycket flitigt, då bl. a. en mängd ärenden alltid väntade på drotsens avgörande. Natten före den 13 mars 1809 såg sig Poppius nödgad att bränna upp flera brev från drotsen »av stort intresse även för historien». Båda voro djupt inne i vad som skulle komma, men ingen kunde på förhand veta, hur det komme att gå. Den 30 mars 1810 skrev Poppius sitt sista brev till sin höge beskyddare och vän. Drotsen låg då för döden på Trolle-Ljungby. Brevet återkom till Poppius, det hade inte hunnit fram till sin adressat i livet. Som gammal man har Poppius sedan med darrande och osäker hand tillagt följande rader på detta brev: »Välsignat vare hans stoft. De he-liga band, som fästat mig vid denne ädle man, skola återknytas