Utbildningspolitiken har hittills alltför mycket präglats av
en snedvridning till följd av social-demokratiska målsättningar. Borgerligheten har å andra sidan i alltför ringa utsträckning ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt problemen. Man kan hoppas, att det skall bli annorlunda i framtiden.
Fil. kand. Per ]ennische, vice ordförande i Sveriges Konservativa Studentförbund, skisserar i denna artikel vissa punkter för en framtida borgerlig utbildningspolitik.
Den stora omdaning av vårt lands ut-bildningsväsen, som inleddes för ungefär tjugo år sedan, har nu snart avslutats. Trots att de ofta genomförts i kompro-missens tecken, har reformerna rönt hårt motstånd från såväl lärare som allmän-het. Reformivrarna har anklagats för politisk trångsynthet och för att i första hand se till de politiska effekterna av reformerna. Att kritiken inte var obe-rättigad visas av att så allvarliga miss-förhållanden uppmärksammats att de sista åren fått ägnas justeringar av re-formen.
Reformvågen har nu nått såväl ut-bildningen vid universiteten som fors-karutbildningen. I mycket är reformer-na på dessa områden nödvändiga följd-reformer till grundskolereformen. Allt-jämt finns dock stora möjligheter att påverka systemets utformning, möjlig-heter som socialdemokraterna kommer att väl tillvarataga.
Borgerliga alternativ
Borgerligheten har under de senaste åren främst sysslat med ekonomiska frågor. Utbildningspolitiken har inte behandlats lika ingående. Alltmer står det emeller-tid klart att även utbildningspolitiken rymmer väsentliga, långsiktiga ekono-miska frågeställningar. Här har borger-ligheten möjligheter att föra debatten framåt. Särskilt ett borgerligt maktöver-tagande medför förpliktelser att fram-lägga genomtänkta alternativ till de so-cialdemokratiska uppfattningarna, som,
naturligt nog, trängt långt in i administ-rationen. Genom att ta upp en debatt om utbildningssamhället i dess helhet har borgerligheten, även i fortsatt op-positionsställning, stora möjligheter att leda den fortsatta utvecklingen.
Utbildningssamhället har lanserats som beteckning på ett samhälle där var-je människa är delaktig av utbildningen, där ständigt ett stort antal människor befinner sig under utbildning och där utbildning ingår i praktiskt taget all verksamhet. Utbildning betraktas i ett sådant samhälle som en investering, så-väl för den enskilde som för samhället. Otvivelaktigt är vi på väg mot en sådan situation. Inte bara grundutbildningen utan snart sagt varje utbildningsform och utbildningsanstalt har genomgått en väl-dig expansion. Om denna utveckling skall bli gynnsam beror i stor utsträck-ning på den politiska viljan bakom det fortsatta reformarbetet.
Den kvantitativa ökningen av utbild-1 ningsapparaten har lett till ett ökat
in-t tresse för kostnaderna, såväl de direkta
1 för personal, byggnader, materiel m.m.
'
som de indirekta för uteblivna produk-tionsresultat under utbildningstiden. Också frågan om samhällets ekonomis-ka utbyte av utbildningen har börjat ta-gas upp. Några entydiga svar har ännu inte kunnat ges men det är uppenbart att denna fråga är av största vikt.
Intresset för utbildningspolitiken i dess helhet har också ökat därigenom att praktiskt taget alla människor nu nås av
~-utbildning. Utbildningssystemet har där-för blivit ett fullödigt politiskt instru-ment. Som politiskt instrument uppvi-sar utbildningssystemet emellertid vissa egenheter som motiverar varsamhet vid användningen. Betydelsen av kontinui-tet i systemet framstår som allt väsent-ligare mot bakgrund av utbildningsti-dens längd och utbildningens centrala roll i samhällslivet. Förhastad reformpo-litik är också oansvarig, därför att män-niskor på ett avgörande sätt berörs där-av. Dessutom tar det mycket lång tid att avläsa effekterna av vidtagna åtgär-der. Utan moderation i utvecklingsarbe-tet kan en hel generation satsas för en politisk vision.
De radikala grupperna, till vilka so-cialdemokraterna hör, i varje fall
i
ut-bildningsfrågor, har aldrig haft några skrupler i detta avseende. Tvärtom har det stått helt klart för dem, att utbild-ningssystemet är ett politiskt instrument som samhällets makthavande skall och måste utnyttja. För en jämlikhetssträ-vande socialdemokrati har det varit na-turligt att sträva efter jämlikhet även med utbildningspolitiska medel. skolsy-stemet har också använts, för att bryta ned gamla moralföreställningar och bredda vägen för en ny livssyn. Otvi-velaktigt anser dagens vänstergrupper, att strävandena i dessa riktningar varit alltför svaga. Där är man villig att fort-sätta utbildningsdebatten på rent poli-tiska grunder med ett ideologiskt färgat rättvisebegrepp som huvudprincip."U tbildningsspiralen"
De politiska striderna har i första hand gällt grundutbildningen. De reformer som genomförts där har medfört för-längd skolutbildning, nya undervisnings-metoder och nytt ämnesinnehålL De pe-dagogiska aspekterna kom ofta i skym-undan. Kunskapsinnehållet definierades utgående från en politisk uppfattning som krävde en vidgad gemensam refe-rensram. Att grundskaledebatten blev så intensiv berodde främst på att den inte uppfattades som en pedagogisk utan som en politisk reform. Det starka betonandet av rätten till utbildning och det däri lig-gande jämlikhetskravet fick till följd att utbildning framstod som något i sig vär-defullt. Det markerade valet av teore-tiska utbildningsvägar i grundskolan är ett uttryck för detta. Den mycket snabbt ökande konsumtionen av högre utbild-ning, i första hand vid de filosofiska fa-kulteterna, synes också vara en konse-kvens därav. De arbetsmarknadspolitis-ka effekterna har inte beaktats på sam-ma sätt; inte heller har det beaktats att genomgåendet av en lång utbildning kan vara sämre än en tidigare påbörjad kar-riär i näringsliv eller förvaltning. Om utvecklingen fortsätter på detta sätt kommer vi in i en "utbildningsspiral" där en formell utbildning är nödvän-dig från meriteringssynpunkt, även om utbildningens innehåll är av begränsat värde för den praktiska verksamheten. Ett sådant "kompletteringselände" på högsta nivå medför stora kostnader men obetydligt utbyte.
Den hittillsvarande kopplingen av akademikernivån till medelstudentens prestationsförmåga via ett normalstudie-tidsbegrepp, som, också det, motiverats av rättvisa, har inneburit inte bara att den akademiska utbildningen blivit in-nehållsmässigt sämre, utan också att den blivit sämre som urvalsinstrument.
A v sevärt svårare är det för borger-ligheten att precisera sin inställning till utbildningssystemet. Ett ideologiskt pro-gram är svårt att formulera, eftersom borgerlighetens ideologi inte är utpräg-lad. Naturligt är dock, att borgerlighe-ten betraktar utbildningssystemet som ett i första hand ekonomiskt och kultu-rellt instrument, medan de politiska as-pekterna kommer i andra rummet. Na-turligt är också, att systemet konstrue-ras så att det kan fungera oberoende av vilken gruppering, som har den politis-ka makten i samhället. Utbildningsvä-sendet måste därför baseras på de all-männa värderingar, som råder i sam-hället. Det måste vara demokratiskt i den meningen att eleverna fostras till samhällsmedborgare med det ansvar det-ta innebär i ett demokratiskt land. Möj-ligheterna för eleverna att deltaga i sko-lans skötsel bör därför tillvaratagas och eleverna uppmuntras att deltaga i föreningsarbete och liknande aktiviteter. En gedigen samhällsorientering innefat-tas självfallet i detta krav. I religiöst och moraliskt avseende skall skolan vara neutral, varför undervisningen på des-sa områden måste koncentreras på fak-ta. I demokratikravet ligger också
kra-vet, att eleverna själva ställs i centrum för undervisningen. En differentierad undervisning, som beaktar vars och ens speciella förutsättningar, måste därför erbjudas. Det har många gånger häv-dats att en differentierad undervisning, som siktar till att utveckla varje indi-vids prestationsförmåga i olika avseen-den, bidrar till statusskillnader genom att skapa prestigeladdade värderingar kring skilda former av utbildning. Till detta kan naturligtvis sägas, att pres-tigeladdningen inte på något sätt sy-nes ha upphört genom den hittillsvaran-de politiken. Väsentligare för framtihittillsvaran-den är dock, att den sociala rörligheten ökar, samtidigt som nya faktorer tillkommit, som utjämnar eventuella statusskillna-der härrörande från utbildningen. Näm-nas kan massmedia och det stora antal andra statusskalor, som utvecklas på ex-empelvis idrottens, konstens och nöjes-livets områden.
Effektivitetskravet
skolutbildningen måste också möjliggö-ra realisemöjliggö-randet av långsiktiga målsätt-ningar för samhällsutvecklingen. såda-na är exempelvis bibehållandet av eko-nomisk utveckling, förverkligandet av en mänsklig miljö, upprätthållandet av kulturens ställning och möjliggörandet av utökad u-landshjälp. Häri ligger det närmast självklara kravet, att utbild-ningssystemet skall vara effektivt. En analys av effektiviteten och uppställan-det av effektivitetskriterier är väsentliga uppgifter för samhällsvetenskapen.
Utbildningssystemets utformning är emellertid inte resultat uteslutande av politiska beslut. Eftersom utbildningen står i centrum för nästan all samhälls-aktivitet, är det naturligt att antaga, att en mängd krafter söker att styra utbild-ningen, och att styrningen sker på en mångfald skilda sätt. Också en ytlig diskussion av "maktspelet kring utbild-ningen" kan därför vara värdefull för det politiska agerandet. Det förefaller, som om främst fackliga organ, utbild-ningsorganen själva och avnämarna sö-ker att styra utbildningssystemet.
De fackliga organ, som är av särskilt intresse i utbildningspolitiskt samman-hang, är studentkårerna vid universite-ten och högskolorna och elevråden vid gymnasier och grundskola. Båda dessa grupper har starka centralorganisatio-ner. Naturligtvis är det angeläget, att ett gott samarbete råder mellan dem, som ger undervisning, och dem, som tar emot den. De studerandes kännedom om sakförhållandena och deras reformvilja är värdefulla och bör tillvaratagas. Fa-ran är att utbildningsmyndigheterna fin-ner det alltför bekvämt att söka tillgo-dose opinionen bland eleverna med för-bigående av andra intressenter. Det mås-te slås fast, att utbildningssysmås-temets ut-formning icke skall bestämmas av dem, som vid ett visst tillfälle bedriver stu-dier. Utbildningsfrågorna är frågor av största vikt för samhället som helhet. Något allmänpolitiskt inflytande från de studerandes fackliga företrädare får naturligtvis inte förekomma.
Tidigare begränsades möjligheterna till en politisk styrning av utbildnings-väsendet av ett omfattande självstyre för universiteten. Det kan synas vara ett rationaliseringstecken, att nästan alla möjligheter till självstyre blockerats och hela utbildningsväsendet underställts en centralledning och central finansiering. Socialdemokraterna har inte på något sätt tvekat att driva fram en sådan ut-veckling. I många fall kan det dock vara angeläget att förkorta de administ-rativa dröjsmålen och komplikationer-na. Självfallet kan ett ämbetsverk inte i detalj överblicka situationen vid alla universitet med filialer. De höga krav på anpassning, föränderlighet och veckling, som statsmakterna genom ut-bildningsexpansionen ställt på universi-teten, borde medföra, att dessa ges möj-lighet att, utifrån lokala förutsättningar, själva söka sig fram till detaljlösningar. Detta bör göras så att universiteten för utbildningen äger fritt disponera en viss del av anslagen. Ett sådant förfarande, som väl svarar mot universitetens fri-het på det vetenskapliga området, torde kunna göra universitetsutbildning till ett mer stimulerande arbetsområde än nu. Privatskolorna värdefulla
Ett liknande resonemang kan tillämpas på privatskolorna. Dessas lägre total-kostnader per individ för undervisning-en än de allmänna skolornas är ett tec-ken på att det allmänna undervisnings-väsendet skulle kunna hämta värdeful-la erfarenheter därifrån. Den större
va-nat1on av utbildningsmetoder och ut-bildningsmål, som ett utökat samarbete med de privata skolorna skulle kunna ge, är väl i överensstämmelse med sam-hällets alltmer markerade behov av dif-ferentierad arbetskraft.
A vnämarstyrningen, slutligen, har på sistone alltmer kommit i blickpunkten. Svårigheterna att i någorlunda precisa termer uttrycka vilka krav avnämarna ställer på utbildningen av den personal de avser att anställa är allmänt omvitt-nade. Dessa svårigheter sammanhänger naturligtvis till en del med urholkning-en av yrkesbegreppet. De traditionella yrkesgrupperna, t.ex. medicinalpersonal, präster, lärare, utgör nu bara en liten del av det allmänna utbud av arbets-kraft, där också samhällsvetare och hu-manister ingår. Dessutom förefaller det, som om arbetsgivarna i allmänhet visat ringa intresse för att lära känna olika utbildningslinjer. Svårigheterna har ökats av att läroanstalterna vanligtvis inte lyckats presentera utbildningslinjer-na i arbetsmarkutbildningslinjer-nadens termer.
A vnämarstyrningen har hittills i all-mänhet varit svag. Den enda avnämare som klart kunnat precisera sina krav på universitetsutbildningen är skolöversty-relsen. Trots att universiteten skall ut-bilda många fler kategorier än lärare, har de därför alltjämt stark anknytning till skolundervisningen. Av flera skäl kan man vänta sig, att även andra av-nämare kommer att få ökat inflytande på universitetsutbildningen. För det förs-ta leder det ökade och alltmer
heteroge-na utbudet av akademiker till att ar-betsgivarna tvingas välja mellan allt fler sökande, för det andra förbättras psy-kotekniska och andra undersöknings-metoder, och för det tredje leder spe-cialiseringen inom allt fler verksamhets-grenar till att kunskaps- och färdighets-kraven preciseras. Under sådana förut-sättningar torde det bli både nödvän-digt och möjligt för avnämarna att stäl-la mer precisa krav på utbildningsväsen-det. Det är rimligt att antaga att kra-ven kommer att variera avsevärt vad avser utbildningens innehåll och längd. Detta strider mot de enhetlighetsprinci-per, som varit vägledande vid utveck-lingen av förslaget till nya regler för studier vid filosofisk fakultet.
På vidareutbildningens område finns möjligheter till ökad kontakt mellan av-nämare och utbildningsorgan. Genom att avnämarna vänder sig till det all-männa utbildningsväsendet för att få sina vidareutbildningskrav tillgodosed-da kan en stimulerande växelverkan
komma till stånd. Denna kan leda till att utbildningsväsendet i hög grad beaktar avnämarsynpunkter samtidigt som ga-rantier skapas för att vidareutbildning-en sker på högsta vetvidareutbildning-enskapliga nivå. Detta förutsätter naturligtvis, att ningsorganen vid antagningar till utbild-ningslinjer beaktar även meriter inhäm-tade genom praktik så att vidareutbild-ningen verkligen kan ske på den nivå som är lämplig. Kurser och utbildnings-linjer måste också anpassas så att del-tidsstudier och studier med begränsad målsättning blir möjliga.
Mycket återstår att göra inom utbild-ningspolitiken. I vårt lilla land är med-borgarnas välstånd beroende av att nä-ringslivet drivs av välutbildade, ambi-tiösa människor och av att politikerna kan skapa ett samhälle som är värt ar-bete. Borgerlighetens ansvar för konti-nuiteten och målmedvetenheten i det politiska arbetet är särskilt tydlig på detta område.
