Integritet, vad är det? - En kvalitativ studie om pedagogers perspektiv på barns integritet i förskolan

BARNDOM–UTBILDNING– SAMHÄLLE

15 högskolepoäng, grundnivå

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

Integritet, vad är det?

Integrity, what is it?

Hugo Löwgren

Therese Persson

Förskollärarexamen 210hp Datum: 2020-06-02

Examinator: Erika Lundell Handledare: Jonas Qvarsebo

En kvalitativ studie om pedagogers perspektiv på barns

integritet i förskolan.

A qualitative study on educators' perspectives on children's integrity in preschool

Förord

Först och främst vill vi tacka vår handledare Jonas Qvarsebo som har stöttat oss under hela processen, från idé till färdigt arbete. Vi vill dessutom tacka alla deltagare som ställt upp i intervjuerna och gjort studien möjlig. Slutligen tackar vi varandra för ett bra samarbete och en god arbetsvilja. Tillsammans har vi genomfört processens alla delar. Detta examensarbete har varit givande då det gett oss nya kunskaper och perspektiv på hur man i förskolan kan respektera varje barns integritet.

Abstract

De större barngrupperna och de ökade kraven på förskolepedagoger kan göra det svårare att möta varje barns omsorgsbehov. Syftet med denna kvalitativa studie är att undersöka hur pedagoger förstår och resonerar om barns kroppsliga och personliga integritet samt vilka strategier de använder sig av för att respektera varje barns integritet. För att analysera empirin i form av semistrukturerade intervjuer har ett omsorgsetiskt perspektiv använts. I resultatet framgår det att majoriteten av pedagogerna har en liknande syn på vad personlig respektive kroppslig integritet innebär. Den personliga integriteten tolkas som rätten att få sin individuella sfär och sina gränser respekterade av andra medan den kroppsliga integriteten handlar om rätten att bestämma över sin egen kropp. För att lära barnen om integritet och gränser använder majoriteten av pedagogerna materialet “Stopp! Min kropp!”. Samtliga pedagoger beskriver även att de har särskilda strategier kring sårbara situationer såsom blöjbyten och toalettsituationer. Pedagogerna menar även att det är viktigt att vara en närvarande förebild för barnen. Dels genom att själv vara tydlig med var sina egna gränser går, dels genom att vara uppmärksam på varje barns integritet och gränser. De förklarar att strategierna för att respektera varje barns integritet fungerar bäst då man är en närvarande pedagog. Samtliga pedagoger anser att mindre barngrupper underlättar det omsorgsetiska arbetet för att respektera varje barns integritet.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Syfte & frågeställningar ... 7

2. Centrala begrepp ... 8 3. Teoretisk utgångspunkt ... 9 4. Tidigare forskning ... 12 5. Metod ... 17 5.1 Semistrukturerade intervjuer ... 17 5.2 Urval ... 18 5.3 Etiska överväganden ... 19

5.3.1 ALLEA:s fyra etiska principer ... 19

5.4 Analysmetod ... 20

6. Analys ... 21

6.1 Tolkning av begreppet integritet ... 21

6.1.1 Personlig integritet ... 21

6.1.2 Kroppslig integritet ... 21

6.1.3 Den gemensamma tolkningen av begreppet ... 22

6.2 Strategier för att respektera varje barns integritet ... 23

6.2.1 “Stopp! Min kropp!” ... 23

6.2.2 Förebyggande arbete för att motverka kränkningar ... 25

6.2.3 Närvarande pedagog & förebild ... 28

6.3 Pedagogernas resonemang kring strategierna ... 28

6.3.1 Gruppstorlek ... 28

6.3.3 Åtgärderna vid toaletterna ... 29

6.3.4 ”Stopp! Min kropp!” ... 30

6.3.5 Närvarande pedagogik ... 30 7. Diskussion ... 31 7.1 Metoddiskussion ... 33 7.2 Framtida forskning ... 33 8. Referenser ... 34 9. Bilagor ... 37 9.1 Intressemail ... 37 9.2 Samtyckesblankett ... 38 9.3 Intervjufrågor ... 41

1. Inledning

Det finns en utveckling primärt från efterkrigstiden och framåt som handlar om barns rätt till sin kroppsliga och personliga integritet. Förr var det vanligt att barn bestraffades med fysisk våld vid oönskat beteende, både i skolan och i hemmet. Sverige förbjöd skolaga år 1958 (Qvarsebo 2006). År 1983 infördes lag på att barn inte får utsättas för någon typ av kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (SFS 1983:47). I takt med denna utveckling har barnet börjat förstås som en egen individ med egna rättigheter (SFS 2018:1197). För att garantera barn deras rättigheter har dokument som säkerställer dessa utformats.

FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad barnkonvention, har funnits sedan år 1989 men blev svensk lag den 1 januari 2020. Även om barnkonventionen blev svensk lag år 2020, ratificerades den utan några reservationer av den svenska staten år 1990 (Socialdepartementet 1989/90). Det betyder att Sverige har haft ett ansvar att följa alla artiklar i barnkonventionen i 30 år. Det finns ett flertal artiklar i barnkonventionen som behandlar barns integritet samt personliga liv. Exempel på detta är artikel 3 som beskriver att alla beslut som handlar om barnet ska utgå ifrån barnets bästa. Artikel 8 behandlar varje barns rätt till en egen identitet. Artikel 19 och 34 behandlar tillsammans alla former av sexuella, fysiska och psykiska övergrepp (UNICEF 2009).

Barnrättsorganisationen Rädda Barnen betonar hur viktigt det är för vuxna att prata med barn om deras rättigheter vad gäller deras kroppar. Rädda Barnen introducerade informationsmaterialet “Stopp! Min kropp!” år 2013, vilket hade i syfte att vägleda vuxna i hur de skulle prata med barn kring kroppen, gränser och övergrepp. Att “Stopp! Min kropp!” vuxit sig så stort anser vi vara ett tecken på att detta ämne behöver lyftas ytterligare. I den reviderade läroplanen för förskolan som publicerades av Skolverket (2018), som började gälla den 1 juli 2019, fastställs barnets rätt till kroppslig och personlig integritet. De verksamma inom förskolan ska respektera varje barns integritet (Skolverket 2018). Utbildningsminister Gustaf Fridolin förklarar att detta ska förebygga sexuella övergrepp och stärka jämställdheten (Letterfors 2017).

Arbetet som ska genomföras i förskolan väcker många frågor om hur förskolepedagoger arbetar med och resonerar om integritet. Barngrupperna i dagens förskola är betydligt större än vad de var förr, detta i relation med de ökade kraven som den reviderade läroplanen ställer på förskolepedagoger kan göra det svårare för förskolepersonalen att möta varje barns behov och rättigheter (Pramling Samuelsson, Sheridan & Williams 2015). Barns integritet är en

rättighetsfråga och därför anser vi att denna är betydelsefull att diskutera. Det finns få studier kring hur barn i förskolan får denna rättighet respekterad. Integritetsarbetet i förskolan är komplext och väcker många frågor. Johansson (2004) menar att alla människor har olika gränser, ibland kan det vara svårt att förstå att man överträtt någon annans gränser och kränkt denna persons integritet. Det kan vara svårt att förstå var varje barns gräns går. Hon förklarar även att pedagoger i vissa fall i pressade situationer ibland kan åsidosätta respekten för barns integritet.

1.1 Syfte & frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagoger förstår och resonerar om barns kroppsliga och personliga integritet samt vilka strategier de använder sig av i sitt arbete för att respektera varje barns integritet. Utifrån detta syfte har följande frågor formulerats:

● Hur förstår pedagoger begreppen kroppslig respektive personlig integritet?

● Vilka strategier använder pedagoger för att varje barn på förskolan ska få sin integritet respekterad?

● Hur resonerar pedagoger om strategierna som används för att respektera varje barns integritet?

2. Centrala begrepp

Nedan definieras centrala begrepp för studien, detta för att konkretisera och göra begreppen mindre abstrakta för läsaren.

Integritet härstammar från ett latinskt ord som betyder orörd, hel (Statens medicinsk-etiska

råd). Johansson (2004) förklarar att integritet är förknippat med människans identitet och uppfattning om att vara en egen person. Integritet handlar om individens gränser för sin identitet vilken skapas i interaktion med omgivningen. Hon förklarar vidare att integritet kan förstås som ett normativt begrepp vilket behandlar en individs rätt till att inte kränkas (Johansson 2004). Gren (2007) kopplar begreppet integritet till människans värdighet och närmsta sfär, något som människan själv vill styra över. En individs integritet ligger i nära relation med personens autonomi, det vill säga individens självbestämmande. Det är med autonomin individen kan skydda sin integritet. Ett barns autonomi är dock inte lika stor som en vuxens autonomi (Gren 2007).

Det finns olika typer av integritet. Kroppslig integritet handlar om rätten till sin egen kropp, det vill säga att ingen har rätt till en annan persons kropp utan denna persons samtycke (Statens medicinsk-etiska råd). Personlig integritet handlar om individens rätt till sina tankar, åsikter och värderingar, det vill säga individens rätt till sitt mentala liv (Statens medicinsk-etiska råd). En

kränkning kan liknas vid en attack mot en annan människas integritet, där den andra personen inte

själv varit bidragande eller gett ett medgivande till händelseförloppet (SFS 1972:207). Sexuella

övergrepp är alla sexuella handlingar som inträffar utan den andra personens samtycke (BRIS).

Alla individer under 15 år får oavsett samtycke inte utsättas för någon typ av sexuell handling av en person över 15 år. Personen över 15 år är skyldig att följa lagen oavsett omständigheter (BRIS).

3. Teoretisk utgångspunkt

Nedan beskrivs den teoretiska utgångspunkten vi har använt oss för att analysera den insamlade empirin. Omsorgsetik är ett relevant perspektiv för att analysera pedagogers syn på integritet eftersom respekten för individens integritet utgör en stor del av omsorgen. För att en omsorgsgivare ska ha möjlighet att ge en god omsorg behöver det finnas en förståelse för omsorgstagarens integritet och gränser. En betydelsefull forskare inom omsorgsetiken är Noddings. Hon lyfter bland annat att omsorg är en väldigt central del i barnets lärande eftersom denna gynnar barnets personliga utveckling. Genom omsorg kan pedagoger och barn tillsammans lära sig hur man respekterar varandras integritet och gränser.

Noddings (2012) förklarar att omsorgsetik är en relationell etik. För att en omsorgsrelation ska finnas krävs det både en omsorgsgivare och en omsorgstagare. Omsorgsgivaren är lyhörd och observant för behoven som omsorgstagaren uttrycker. När omsorgsgivaren upplever att omsorgstagaren uttrycker ett behov riktar omsorgsgivaren fokus från sig själv till omsorgstagaren. Därefter finner omsorgsgivaren ett sätt att svara på omsorgstagarens behov. Noddings (2012) förklarar att det inom omsorgsetiken krävs en respekt mot andra människor. Det betyder att man respekterar den andra individen för vad den är. Responsen på det uttryckta behovet blir positiv om omsorgsgivaren har förutsättningarna och resurserna samt att någon annan inte skadas av det. Om responsen på behovet skulle kunna skada någon annan behöver omsorgsgivaren ändå möta omsorgstagaren på ett sätt som bevarar omsorgsrelationen. Förutom att ta emot omsorg behöver även omsorgstagaren bekräfta eller svara på omsorgen för att visa för omsorgsgivaren att omsorgen har mottagits. Ett exempel på detta kan vara ett spädbarn som slutar gråta och istället ler efter att ha fått tröst från sin förälder, barnet bekräftar då att omsorgen är mottagen. Det finns ingen omsorgsrelation om omsorgen inte blir bekräftad. Det räcker alltså inte att omsorgsgivaren svarar på omsorgstagarens uttryckta behov, omsorgsgivaren behöver även få ett tecken tillbaka från omsorgstagaren. Omsorgsetik grundar sig alltså i ömsesidighet. Det är därför Noddings (2012) förklarar att omsorgsetik kan förstås som just en relationell etik. Omsorgstagarens respons på omsorgen gör inte bara omsorgsrelationen komplett utan denna ger också omsorgsgivaren en förståelse för ytterligare eller kommande behov. Omsorgsgivaren kan på så sätt få möjlighet att fördjupa omsorgsrelationen. I vardagliga situationer mellan vuxna varierar det vem som är omsorgsgivare respektive omsorgstagare beroende på situation. Noddings (2012) förklarar

däremot att dessa roller inte varierar på samma sätt i relationer mellan barn och vuxna. Det är främst den vuxne som kan fungera som en omsorgsgivare i relationer som dessa. Centralt för omsorgsetiken är uppmärksamhet. En omsorgsgivare behöver först och främst vara uppmärksam för att ens lägga märke till att omsorgstagaren uttrycker ett behov. Det är först då hen är mottaglig för att förstå omsorgstagaren. Det är även vanligt att omsorgsgivaren blir så engagerad att hen känner empati för omsorgstagaren. Empatin kan förstås som “avläsning” av den andra personen vilken resulterar i förståelse och känsla (Noddings 2012).

Det finns enligt Noddings (2012) två olika typer av omsorg. Den första och den som styr vår vardag är den naturliga omsorgen. Det är den omsorgen som sker naturligt i hemmet, i skolan och på arbetet. Människor förhåller sig till varandra på grund av den naturliga anledningen, de söker efter och vill gärna ge omsorg till andra människor. Detta är något som vi människor strävar efter i den mänskliga kulturen. Det är enbart när något inte går som det ska som vi människor börjar tänka etiskt kring hur vi bör förhålla oss till det som händer. När det inte längre fungerar att ge den naturliga omsorgen skiftar vi människor till det som kallas för den etiska omsorgen. I den etiska omsorgen försöker omsorgsgivaren sätta sig in i situationen och agera utifrån vad som anses vara mest etiskt rätt. Exempelvis kan frågor som “tänk om det hade varit mitt barn” dyka upp (Noddings 2012).

Noddings (1995) beskriver att den moraliska utbildningen är central för omsorgsetiken. Det finns fyra viktiga delar i det omsorgsetiska lärandet; gestaltning, dialog, träning och slutligen

konfirmation. Det är viktigt att genom sitt eget beteende gestalta för barnen vad omsorg innebär

och hur det kan vara utformat. Detta gäller inte minst utbildningssituationer då pedagogen vill utveckla barnens karaktär. Att vara en känslomässigt tillgänglig pedagog för barnen är betydelsefullt för deras utveckling. Pedagogen lär barnen om omsorg genom sitt eget beteende. På så sätt kan pedagogen visa barnen hur de ska gå tillväga för att både vara en omsorgsgivare och en omsorgstagare. I samband med att gestalta vad det betyder att ge och ta emot omsorg är det viktigt att barnen pratar om vad det betyder för dem. Noddings (1995) menar att en dialog är nödvändig för att det ska finnas en fungerande omsorg. Dessutom menar hon att dialogen är viktigt för att visa att omsorgen är olika för varje barn. Alla barn är olika och behöver därför också olika former av omsorg. Hon fortsätter med att beskriva att vi tar emot den andra på ett öppet och äkta sätt när vi genuint bryr oss om dem. Denna nivå av omsorg kallas för totalt upptagande, vilket innebär att båda parterna har emotionellt öppnat upp så pass mycket att det är möjligt att etablera en

referensram för framtida dialoger. När det förs en dialog byggs denna referensram tillsammans med den andra individen. Även om dialogen bidrar till en moralisk utveckling krävs det även

träning för att det ske en utveckling och ett lärande. Om en pedagog vill fostra empatiska barn,

som värnar om andra människors integritet och välbefinnande, krävs det att barnen övas i att ge och ta emot omsorg samt att de även får chansen att själva reflektera över denna omsorg. Den fjärde aspekten, konfirmation, betyder att det ska ske bekräftande kommentarer som uppmuntrar den goda omsorgen. Om det trots goda intentioner inte blir ett positivt resultat av handlingen, ska det i alla fall uppmuntras med en positiv kommentar som förklarar vad som hade kunnat förbättras (Noddings 1995).

Vi har valt att använda oss av det teoretiska perspektivet omsorgsetik för att analysera pedagogernas svar. Perspektivet har alltså använts för att få en djupare förståelse för integritetsarbetet i förskolan. Begrepp inom omsorgsetiken har använts för att skapa en förståelse för empirin. Det vill säga för att förstå pedagogernas tolkningar av begreppen personlig respektive kroppslig integritet, samt för att förstå strategierna de använder sig av för att respektera varje barns integritet.

4. Tidigare forskning

I detta kapitel presenteras tidigare forskning med fokus på barnets rätt till sin egen kropp samt pedagogers syn på kroppslig beröring.

Öhman och Quennerstedt (2017) skriver i sin artikel Questioning the no-touch discourse

in physical education from a children's rights perspective om kroppslig beröring i skolan. I sin

studie undersöker de den så kallade nolltoleransen mot beröring och diskuterar frågan om fysisk kontakt mellan lärare och barn. De har i sin studie intervjuat 16 lärare och diskuterat beröring utifrån detta. Öhman och Quennerstedt (2017) menar att det idag har blivit en norm att det överhuvudtaget inte ska ske någon kroppslig beröring för att barnen ska skyddas från all potentiell skada. De ifrågasätter dock denna nolltolerans mot beröring då de anser att det finns bättre alternativ. De menar att detta är ett komplext problem men att det finns acceptabel kroppslig beröring; främst då ett barn är i uppenbar fara. Ett annat resultat visar att det även finns ett dolt stigma mot beröring, även i farliga situationer. Detta stigma grundar sig i att pedagoger lätt kan bli misstolkade och därför finns det en generell rädsla för de konsekvenserna som kan uppstå. Rädslan av att blir misstolkade kan eventuellt sätta barnens välbefinnande i fara. Öhman och Quennerstedt (2017) utgår i sin artikel ifrån ett barnrättsperspektiv som stödjer och kräver en kroppslig beröring. Beröring, även då barnet inte är i fara, är enligt dem nödvändigt för barnets utveckling. För att argumentera för detta har de teoretiserat fram olika argument och förklaringar. Argumenten ska bidra till ett bättre sätt att se på beröring mellan olika generationer, det vill säga mellan pedagog och barn. De argumenterar bland annat för att barnen har rätt att nå sin fulla potential, något som kan kräva att det sker lämplig beröring i pedagogiska situationer (Öhman & Quennerstedt 2017). Vad som är lämplig beröring mellan pedagog och barn kan anses vara väldigt diffust. Vi vill därför att vår studie, utifrån insamlad empiri, ska bidra till en bättre förståelse för vad lämplig beröring kan innebära.

Covell och Howe (2001) menar att det mer och mer blivit skolväsendets uppgift att utveckla barnens etiska kunskaper och medvetenhet om sina egna rättigheter. De menar dock att det inte finns tillräckligt med gemensamma bestämmelser som ska vägleda förskolans och skolans personal i att uppnå de krav som ställs på utbildningen. De har därför utfört en studie, Moral

Education through the 3 Rs: rights, respect and responsibility, som grundar sig i tidigare forskning

ställde de flera hypoteser som sedan testades genom att framställa en läroplan baserad på FN:s mänskliga rättigheter. Deras syfte var att omformulera de mänskliga rättigheterna så att de blev lättare för barnen att förstå och tolka dessa. Utifrån studien har de dragit olika slutsatser. De menar att utbildning om etiska överväganden och barns rättigheter kan vara ett av de mest effektiva sätten att förebygga övergrepp som strider mot de mänskliga rättigheterna. Människor som har växt upp med en respekt mot varje människas integritet samt rättigheter är mer benägna att respektera dessa. Det finns olika förklaringar till att utbildning om barns rättigheter kan öka medvetenheten kring de mänskliga rättigheterna och respekten för andra människor. Barn som känner sig respekterade, lyssnade på och som förstår sina egna rättigheter är enligt Covell och Howe (2001) barn som kommer att visa samma respekt mot andra människor. Barnets generella beteende tycks även förbättras. Dessutom har det visat sig att barn som inte helt förstår sina egna rättigheter har svårt att konkretisera andras rättigheter (Covell & Howe 2001). Genom vår studie kan pedagoger få förslag på hur de kan lära barn om rätten till sin integritet. Därmed kan dessa barn få det lättare att konkretisera andras rätt till integritet. Vår studie fungerar alltså som ett bidrag till olika idéer om hur pedagoger kan lära barn att bli medvetna om och förstå sina rättigheter. Studien ger exempel på hur pedagoger arbetar för att göra barn medvetna om rätten till sin egen kropp och indirekt respekten för andras kroppar.

Johansson, Åberg och Hedlin (2020) diskuterar i sin studie Touch the Children, or Please

Don’t: Preschool Teachers’ Approach to Touch beröringen mellan förskollärare och barn i

förskolan. Genom enkäter och semistrukturerade intervjuer analyserades 204 nyutexaminerade förskollärares syn på beröring i förskoleverksamheten. Samtliga informanter i studien hade studerat vid universitet i Sverige. Resultatet är uppdelat i olika aspekter. Den första aspekten i resultatet är beröring och lärande. Resultatet av enkäterna och intervjuerna inom detta område visar att majoriteten av de nyutexaminerade förskollärarna ansåg att beröring mellan förskollärare och barn kan gynna barns emotionella utveckling, stärka relationer samt bidra till lärande (Johansson, Åberg och Hedlin 2020). Öhman och Quennerstedt (2017) förklarar utifrån sin studie att majoriteten av pedagoger menade att beröring skapar en starkare anknytning samt en bättre lärmiljö. Ett stort antal pedagoger anser även att beröring är en del av det som gör oss mänskliga (Öhman & Quennerstedt 2017).

Johansson, Åberg & Hedlin (2020) förklarar att den andra aspekten behandlar beröring i relation till barns integritet. Av enkäterna och intervjuerna framgår det att det är viktigt att låta

beröring mellan förskollärare och barn ske på barns villkor och initiativ. Informanterna diskuterade även ansvaret att agera professionellt i sårbara situationer såsom till exempel blöjbyte. Resultatet visar också att beröring kan vara ett verktyg för förskollärare att lära barnen om integritet och gränser. Som exempel lyfter de “Stopp! Min kropp!”, vilket är ett verktyg för att lära barnen om kroppslig integritet, det vill säga respekten för andras kroppar och för sin egen (Johansson, Åberg & Hedlin 2020). Öhman och Quennerstedt (2017) menar att det inte är enbart pedagoger som initierar till kroppslig beröring. Flera av de pedagoger som blev intervjuade kommenterade att deras elever själv söker en kroppslig anknytning (Öhman och Quennerstedt 2017). Kroppslig beröring kan som sagt leda till en starkare anknytning. All kroppslig beröring behöver dock inte leda till en starkare anknytning. Hur vet man var varje barns gräns går? När blir den välmenta kroppsliga beröringen istället intrång på barns integritet? Detta anser vi vara ett dilemma som behöver lyftas och diskuteras i vår studie.

Enligt Johansson, Åberg och Hedlin (2020) handlar den tredje aspekten om informanternas oro att bli felaktigt anklagade gällande beröring. De manliga informanterna kände en större oro över att bli oskyldigt anklagade för olämplig beröring än de vad de kvinnliga informanterna gjorde. Hos majoriteten av de kvinnliga informanterna var oron mindre och de kände sig trygga i sin beröring. De menade att eftersom majoriteten av sexuella övergrepp begåtts av män var oron främst riktad mot detta kön. Den fjärde aspekten handlar om inställningen till riktlinjer och policydokument som har i syfte att reglera beröringen mellan förskollärare och barn. I resultatet framgår det att majoriteten var bekanta med policydokument utvecklade för att motverka riskerna med fysisk beröring. De hade exempelvis erfarenheten av dokument som framförde vilka arbetsuppgifter som inte fick genomföras av vikarier eller studenter. Informanternas syn på införandet av dokument för regler kring beröring mellan ordinarie förskolepersonal och barn skiljde sig åt. En del ansåg att detta kunde bidra till att omgivningens misstänksamhet kring olämplig beröring skulle minska medan andra ansåg att detta kunde utgöra begränsningar i deras roll som förskollärare. Det var alltså delade åsikter kring huruvida denna typ av policydokument främjar eller förhindrar det pedagogiska arbetet. Informanterna i studien var dock eniga om att det skulle finnas dokument som klargjorde att vikarier inte skulle få byta blöjor. Hur det faktiskt såg ut i praktiken tycktes bero på omständigheterna och attityderna till den enskilde vikarien (Johansson, Åberg & Hedlin, 2020).

Wurtele (2009) menar att sexuella övergrepp är ett utbrett problem som medför konsekvenser för de utsatta, deras familjer och för samhället. I sin artikel Preventing Sexual Abuse

of Children in the Twenty-First Century: Preparing for Challenges and Opportunities beskriver

hon konsekvenserna av sexuella övergrepp mot barn. Hon diskuterar hur man kan motverka övergrepp samt att det är viktigt att lära barnen hur man säger ifrån för att skydda sig själv mot potentiellt farliga situationer. Hon förklarar att barn som har övats i att säga ifrån har en större chans att försvara sig om en farlig situation skulle uppstå. Det måste dock ske en regelbunden undervisning kring detta för att kunskaperna ska bli långvariga (Wurtele 2009). Vår studie bidrar med olika exempel på hur pedagoger kan planera, strukturera och genomföra en långvarig undervisning som ökar barnets förståelse för sina egna rättigheter.

Det finns olika typer av integritetsintrång. Ett allvarligt integritetsintrång är sexuella övergrepp. Zeuthen och Hagelskjær (2013) diskuterar hur man kan motverka sexuella övergrepp mot barn. Artikeln är uppdelad utifrån tre olika områden inom ämnet. Det första området behandlar konkreta ingripande för att förhindra att sexuella övergrepp mot barn sker. Det andra området innefattar analyser som undersöker resultaten av det förebyggande arbetet mot sexuella övergrepp. Slutligen handlar det tredje området om modeller och teorier vars syfte är att konkretisera prevention av sexuella övergrepp (Zeuthen och Hagelskjær 2013). I vår studie undersöker vi om pedagoger använder olika material, modeller eller strategier för att motverka kränkningar av barns integritet. Zeuthen och Hagelskjær (2013) kommer i sin diskussion fram till att det finns olika dilemman inom preventionsarbetet mot sexuella övergrepp. Ett handlar om att det är svårt att ange förekomsten av sexuella övergrepp eftersom definitionerna av detta begrepp kan skilja sig åt (Zeuthen och Hagelskjær 2013). Vi undersöker i vår studie pedagogers tolkningar av begreppen kroppslig och personlig integritet, då även dessa begrepp kan vara svåra att definiera.

Faiz och Kamer (2017) diskuterar också konsekvenserna av integritetsintrång i sin kvalitativa fenomenologiska studie Prospective Teachers' Opinions Concerning Children's Rights. I studien deltog 30 lärarstudenter från ett universitet i Turkiet i semistrukturerade intervjuer. Resultatet visar att de blivande lärarna var eniga om att kränkningar av barnens rättigheter, såsom integritetsintrång kan leda till psykologiska hinder och svårigheter senare i livet (Faiz & Kamer 2017). I vår studie lyfts strategier som olika arbetslag arbetar med för att motverka integritetsintrång. Detta i hopp om att minska kroppsliga övergrepp.

Enligt Faiz och Kamer (2017) är barn beroende av omsorg från den vuxne och det är de vuxnas ansvar att skapa en trygg verksamhet där barnen får sina rättigheter respekterade. Att barnen får sin integritet respekterad är enligt deltagarna i studien en central utgångspunkt i förskolor och skolor. Dramaaktiviteter kan enligt studien vara ett verktyg för att i verksamheten lära barnen om de mänskliga rättigheterna (Faiz & Kamer 2017).

Vår studie bidrar med nya perspektiv på olika strategier som pedagoger kan använda sig av; dels för att motverka kränkningar dels för att respektera varje barns integritet. Studien resulterar även i nya idéer om hur pedagoger kan utveckla sitt arbetssätt för att göra barn medvetna om vilka rättigheter de har och hur de kan få dessa respekterade. Eftersom olika tolkningar av begreppen kroppslig och personlig integritet presenteras och analyseras blir dessa begrepp mindre diffusa. För att öka förståelsen och därmed minska risken för integritetsintrång diskuteras även lämplig beröring och vad det kan innebära.

5. Metod

I detta kapitel beskrivs val av metod, urval och de etiska överväganden som ligger till grund för studien.

Det finns olika typer av metoder, både kvalitativa och kvantitativa. Alvehus (2013) förklarar att det krävs en kvalitativ metod för att förstå en innebörd i något. För att förstår statistiska samband som går att verifiera används däremot ofta en kvantitativ metod. Skillnaden kan låta väldigt dramatisk, men i verkligheten är den mindre tydlig. Exempelvis är all statistik samt olika kvantiteter inte alltid irrelevanta vid användandet av en kvalitativ metod och vice versa (Alvehus 2013). När en kvalitativ metod används kan det liknas med det antropologiska sättet att se på världen. Antropologen Geertz (1973) skriver i sin bok att en antropolog hela tiden försöker komma underfund med hur en person bygger sin egen världsbild och skapar mening utifrån denna. Alvehus (2013) påpekar dock att all kvalitativ forskning inte bör sättas i samma kategori som antropologin. Han fortsätter med att presentera en annan sida av den kvalitativa forskningen. Det är här vetenskapssociologen Latour kommer in; han menar att det inte bara handlar om hur en person skapar sin världsbild utan även hur individen själv påverkar världsbilden (Alvehus 2013). För att dekonstruera, presentera och analysera världens komplexa fenomen kan alltså kvalitativa metoder användas (Alvehus 2013). För att ha möjlighet att analysera pedagogers förhållningssätt till det komplexa begreppet integritet användes därför en kvalitativ metod i studien.

5.1 Semistrukturerade intervjuer

För att få en inblick i förskollärares syn på och förhållningssätt till barns integritet i förskolan genomfördes semistrukturerade intervjuer. Alvehus (2013) förklarar att intervjuer är en effektiv metod inom kvalitativ forskning som används för att närma sig andra individers perspektiv, för att förstå deras tankar kring ett visst fenomen. Han beskriver att det finns olika typer av intervjuer; strukturerade, semistrukturerade och ostrukturerade intervjuer. I strukturerade intervjuer finns förutbestämda frågor och ibland färdiga svarsalternativ till dessa, denna slags intervju kan liknas vid en enkät. Strukturerade intervjuer genererar därför ofta mer ytliga och inte särskilt öppna svar (Alvehus 2013). För att få öppna och breda svar valdes istället semistrukturerade intervjuer som metod i studien. Semistrukturerade intervjuer är enligt Alvehus (2013) baserade på en mall av frågor eller teman som intervjuaren utgår ifrån, däremot är ordningen på dessa inte förutbestämd

utan intervjun styrs av respondentens svar. Detta öppna förhållningssätt till respondentens svar resulterar i att intervjuaren blir en mer aktiv lyssnare som är beredd med följdfrågor. Semistrukturerade intervjuer resulterar alltså i mer öppna svar än strukturerade intervjuer. Däremot kan semistrukturerade intervjuer resultera i att man som intervjuare inte lyckas få svar på alla sina frågor eftersom man inte bockar av frågorna på samma sätt som i strukturerade intervjuer (Alvehus 2013). För att undvika detta fick respondenterna efter intervjuerna möjlighet att läsa igenom mallen för intervjun ytterligare en gång och då i efterhand tillägga eventuella tankar och svar. Det finns även helt ostrukturerade intervjuer vilka kan liknas vid ett öppet samtal mellan intervjuare och respondent. Dessa intervjuer grundar sig i ett övergripande intresseområde (Alvehus 2013). Trots att helt ostrukturerade intervjuer också hade kunnat generera öppna diskussioner och svar valdes semistrukturerade intervjuer. De semistrukturerade intervjuerna utgick alla från samma frågor och därför blev det också lättare att analysera och ställa respondenternas svar i relation till varandra.

På grund av de rådande omständigheterna till följd av covid-19 genomfördes de semistrukturerade intervjuerna antingen via det digitala kommunikationsverktyget Zoom eller via telefon. Respondenterna fick själva välja om de ville att intervjun skulle ske via videosamtal eller via ett röstsamtal.

5.2 Urval

Studien baserades på fem olika intervjuer med pedagoger från fyra olika förskolor i södra Skåne. Intervjuerna var mellan 20 och 35 minuter långa. Samtliga pedagoger som valde att delta i studien hade en förskollärarexamen. Urvalet av informanter skedde genom ett snöbollsurval, vilket innebär att kontakt med en centralt viktig person ledde fram till informanter i studien (Alvehus 2013). I vårt fall kontaktades biträdande förskolechefer och rektorer i södra Skåne via e-mail, därefter bifogade de e-mailet till pedagogerna på förskolorna. I e-mailet förklarades studiens syfte och deltagarnas rättigheter vilka sedan ledde fram till en förfrågan om deltagande i studien. Pedagogerna som var intresserade att delta i studien svarade på förfrågan genom att kontakta oss antingen på e-mail eller telefon. I diskussion med den enskilde pedagogen planerades en tid för intervjun in.

Urvalet av informanter kan också förstås som både ett bekvämlighetsurval och ett strategiskt urval. Ett bekvämlighetsurval grundar sig ofta i tillgänglighet, det vill säga vilka

deltagare som är lättillgängliga (Alvehus 2013). I detta fall skickades ett mail ut till förskolechefer och sedan kontaktades vi av förskollärare som var intresserade av att delta i studien. Detta kan tolkas som ett bekvämlighetsurval. Det var endast förskolor i södra Skåne som kontaktades, detta för att varje deltagare i studien skulle ha samma eller liknande grundläggande förutsättningar för hur integritetsarbetet utförs. Detta urval kan uppfattas som ett strategiskt urval (Alvehus 2013).

5.3 Etiska överväganden

När en studie genomförs finns det olika etiska principer som ska följa. De handlar framför allt om att forskaren ska förhålla sig etiskt både mot studiens innehåll men även mot studiens deltagare. Dokumentet Den europeiska kodexen för forskningens integritet som är framtaget av All European Academies (ALLEA) beskriver tydligt hur god forskning ska genomföras.

5.3.1 ALLEA:s fyra etiska principer

För att forskningen ska ske på ett korrekt och säkert sätt har ALLEA (2018) tagit fram fyra etiska principer som fungerar som en etisk grund för forskning utförd i Europa. Nedan presenteras principerna som studien grundar sig i.

Den första principen är tillförlitlighet. För att det ska finnas tillförlit till en studies goda kvalitet påpekar ALLEA (2018) att flera krav bör uppfyllas. Exempelvis ska forskningen betraktas på ett korrekt sätt och resultatet ska presenteras på ett tydligt och transparent sätt. För att studien skulle förhålla sig till den första principen om tillförlitlighet gjordes en noggrann bedömning av källor och forskning. Dessutom lades ett stort fokus på tydlighet och transparens genom hela arbetet. ALLEA (2018) förklarar att det är viktigt att förhålla sig till den etiska principen om

ärlighet, vilket forskare gör genom att vara tydliga med vad som kommer att ske under studiens

gång. För att studien skulle förhålla sig till principen om ärlighet inleddes den med att skicka ut information via e-mail till olika förskolor där syfte och insamling av empiri beskrevs. I e-mailet presenterades handledare, kursansvarig och institut. Därefter fick de ta ställning till om de ville delta i studien. Att utföra forskning i enlighet med den tredje principen, respekt, innebär att man som forskare visar adekvat respekt för alla deltagare, kollegor och miljön runtomkring (ALLEA 2018). Under studiens gång samlades information in med hjälp av flera semistrukturerade intervjuer. För att respektera varje deltagares personliga integritet gjordes valet att utöver ålder inte samla in någon annan personlig information. Ålder ansågs eventuellt kunna bidra till den

framtida analysen. För att visa respekt mot alla deltagare skickades samtyckesblankett ut. Samtyckesblanketterna beskrev deltagarnas personliga rättigheter; de kunde närsomhelst välja att avbryta sin medverkan, alla deltagare skulle avidentifieras i det färdiga arbetet, materialet skulle endast användas i den aktuella studien och därefter förstöras efter kursen. I samband med varje inspelad intervju lästes samtyckesblanketten upp och varje deltagare fick då ge ett muntligt godkännande. När en studie genomförs beskriver ALLEA (2018) att det huvudsakliga ansvaret ligger på forskarna själva. Det ansvaret kräver att studien blir korrekt behandlad från den första idéen till det att studien publiceras (ALLEA 2018). För att forskningen skulle utföras i enlighet med principen om ansvarighet präglades studien av eftertänksamhet och noggrannhet. Alla dokument såsom samtyckesblankett, e-mails och svar tänktes noggrant igenom innan de skickades ut. Detta för att respektera alla som deltagare samt minska risken för missuppfattningar. Vi ägnade även mycket tid till att bli pålästa inom området, detta för att ge en så rättvis och ansvarsfull analys som möjligt.

5.4 Analysmetod

Efter insamlat material i form av ljudinspelade intervjuer påbörjades transkriberingen. Transkribering innebär att tal omvandlas till text, detta är den inledande delen i analysen (Alvehus 2013). Efter att intervjuerna transkriberats reducerades de ner i färre kortare citat som ansågs vara relevanta för analysen. Varje citat, som sammanfattades i kortare beskrivningar, gick att koppla till syftet och frågeställningarna. Frågeställningarna i inledningen gjordes i analysen om till rubriker och varje beskrivning placerades in under lämplig rubrik. Informanternas svar analyserades sedan med hjälp av det teoretiska perspektivet omsorgsetik. Centrala begrepp inom det omsorgsetiska perspektivet användes för att förstå och analysera pedagogernas tolkningar och strategier kring integritet. Genom detta perspektiv kunde integritetsarbetet förstås och tolkas utifrån den givna och mottagna omsorgen.

6. Analys

I detta kapitel analyseras deltagarnas svar i intervjuerna om integritet med hjälp av det teoretiska perspektivet omsorgsetik. Samband mellan pedagogernas tolkningar och strategier presenteras. Svaren tolkas och analyseras utifrån centrala begrepp inom omsorgsetiken.

6.1 Tolkning av begreppet integritet

Nedan beskrivs och analyseras deltagarnas tolkningar av begreppet integritet, både personlig och kroppslig integritet.

6.1.1 Personlig integritet

I pedagogernas tolkning av personlig integritet syns främst två perspektiv. Dels handlar det om rätten att få sin personliga sfär och sina gränser respekterade av andra. Dels handlar det om att respektera sig själv så pass mycket att man kan säga ifrån om något inte känns rätt. Ytterligare en aspekt som synliggörs i intervjuerna är kopplingen mellan den personliga integriteten och den individuella utvecklingen, att man som individ tillåts att utvecklas i sig själv och blir respekterad för den man är. Noddings (1995) betonar vikten av att acceptera och respektera den enskilde individen. Detta är något som enligt henne behövs för att det omsorgsetiska arbetet ska fungera. I pedagogernas olika tolkningar av begreppet personlig integritet blir det tydligt att de värderar både respekt och acceptans. För att kunna respektera andra behöver man vara uppmärksam och förstå den andra individens behov. Uppmärksamheten utgör grunden för omsorg (Noddings 2012). Genom att vara uppmärksam visar pedagogen (omsorgsgivaren) respekt för den andra individens integritet, det vill säga respekt för individens gränser och sfär.

6.1.2 Kroppslig integritet

I pedagogernas tolkning av kroppslig integritet syns ett gemensamt tankesätt; den kroppsliga integriteten handlar framförallt om rätten att få bestämma över sin egen kropp. De lyfter betydelsen av att först fråga innan man som pedagog till exempel kramar eller pussar ett barn, detta för att den fysiska närheten ska ske på barnets villkor. De förklarar dock även att man som vuxen eller pedagog också har rätt att säga ifrån om man till exempel inte vill bli pussad av barnen. Den kroppsliga integriteten kopplas även till leken, pedagogerna beskriver att barnen har rätt att säga ifrån till varandra om någon till exempel skulle vara för närgången.

Omsorgsgivaren behöver vara lyhörd för omsorgstagarens vilja och behov, detta utgör grunden för en omsorgsrelation (Noddings 2012). Det syns att pedagogerna är måna om att omsorgsgivaren ska vara observant på omsorgstagarens behov. Noddings (1995) förklarar att det finns två olika typer av omsorg; naturlig och etisk. Som omsorgsgivare växlar man mellan den naturliga och etiska omsorgen. Att pussa sitt eget barn hemma kan ses som något helt naturligt och kan ske som en del av den naturliga. På förskolan behöver pedagogerna däremot agera professionellt och utifrån vad som anses vara etiskt rätt. Det kan tolkas som att pedagogerna respekterar barnets integritet då de avstår från att pussa barnet. Här växlar den naturliga omsorgen till den etiska omsorgen. Om pedagogerna hade pussat barnet hade den välmenta omsorgen istället kunnat uppfattas som ett integritetsintrång. Det är alltså viktigt att omsorgstagaren initierar till den kroppsliga beröringen för att det inte ska tolkas som ett integritetsintrång. Även om barnet skulle initiera till puss, menar pedagogerna att omsorgen även ska ske på deras villkor och att de därför också har rätt att neka kroppslig beröring. Noddings (2012) förklarar att det är viktigt att ändå bevara omsorgsrelationen. Om resultatet av handlingen inte blir positivt, trots goda intentioner, menar hon att den ändå ska uppmuntras med en positiv kommentar (Noddings 1995). Ett sätt att bevara omsorgsrelationen skulle kunna vara att bekräfta barnet och förklara varför den givna omsorgen nekades.

Omsorgsgivaren lyssnar in omsorgstagarens behov och ger sedan respons på detta (Noddings 2012). Att barnen i leken har rätt att säga ifrån till varandra kan också förstås som en omsorgsrelation. Barnet som behöver utrymme kan förstås som en omsorgstagare och det andra barnet som ger detta barn utrymme kan då förstås som en omsorgsgivare. Uppmärksamhet, menar Noddings (2012), är centralt för omsorgsetiken. Utan denna kan omsorgsgivaren inte förstå omsorgstagarens behov. Uppmärksamheten utvecklas lätt till empati. Hon förklarar att man genom empatin kan läsa av varandra och få en förståelse och känsla (Noddings 2012). Pedagogerna förknippar kroppslig integritet med att aktivt vägleda barn i att förstå integritetsgränser och sociala koder. Man behöver vara uppmärksam och empatisk för att förstå sociala koder och andras gränser.

6.1.3 Den gemensamma tolkningen av begreppet

Är det viktigt att inom arbetslaget vara eniga i sin tolkning av begreppet integritet för att kunna utföra ett likvärdigt omsorgsarbete? En pedagog beskriver att barnens rätt till integritet har varit deras hjärtefråga de senaste åren. Hen beskriver att de har pratat väldigt mycket om begreppet för

att bli eniga kring innebörden. Detta för att varje pedagog ska arbeta utifrån samma principer och därmed ge varje barn en rättvis omsorg. På så sätt kan det enskilda barnet förhoppningsvis få samma respons på sitt uttryckta omsorgsbehov oavsett vilken pedagog barnet vänder sig till. Omsorgsgivaren (pedagogen) ger respons på omsorgstagarens (barnet) uttryckta behov (Noddings 2012). Om pedagogerna förstår begreppet på samma sätt kan detta resultera i ett likvärdigt tillvägagångssätt för att respektera barnets integritet.

En annan pedagog förklarar att de är eniga i sin tolkning av begreppet men beskriver att alla pedagoger kanske däremot inte vet vad själva ordet integritet innebär. Det går att diskutera om det verkligen är möjligt att vara eniga om man inte har förståelsen för vad begreppet betyder. Förstår pedagogerna barnens uttryckta omsorgsbehov kring att få sin integritet respekterad om de inte förstår vad begreppet betyder? Kan barnet verkligen vända sig till alla pedagoger och få den önskade responsen på sitt uttryckta omsorgsbehov?

6.2 Strategier för att respektera varje barns integritet

Nedan presenteras och analyseras pedagogernas strategier för att respektera barnens integritet i förskolan.

6.2.1 “Stopp! Min kropp!”

Ett genomgående tema i alla intervjuer har varit det pedagogiska materialet “Stopp! Min kropp!”. Materialet används för att lära barnen och pedagogerna om integritet och gränser. Pedagogerna beskriver att de använder materialet med barnen men även för att inom arbetslaget diskutera begrepp som integritet och gränser. Genom att tillsammans diskutera begreppet kan man eventuellt få nya perspektiv och på så sätt få en bättre förståelse för barnens olika behov av omsorg. Om man som omsorgsgivare förstår omsorgstagarens behov kan man ge hen den önskade responsen (Noddings 2012).

En dramapedagog berättar att hen skapar dramaäventyr som barnen får följa med på. I dessa dramaäventyr lyfts temat “Stopp! Min kropp!” regelbundet. Dramaäventyren är ofta uppbyggda på ungefär samma sätt varje gång för att barnen ska känna igen det. Genom dessa dramaäventyr lär sig barnen om integritet och gränser. Dramapedagogen flyttar över händelserna till handdockor för att leda bort fokuset från de enskilda barnen. Noddings (1995) förklarar att det omsorgsetiska lärandet kan delas in i fyra delar; gestaltning, dialog, träning och konfirmation. Genom

dramaäventyret gestaltar pedagogen vad omsorg kan innebära och hur det kan vara utformat. Genom att samtala med barnen kan pedagogen lära dem att alla individer är olika och kräver olika former av omsorg. Noddings (2012) menar att det krävs träning för att barnen ska utvecklas i det omsorgsetiska lärandet. Via träning blir barnen empatiska och måna om respekten för andra individers integritet (Noddings 1995). Att dramaäventyren är utformade på liknande sätt varje gång resulterar i att barnen får chans att öva och utvecklas som individer. Om pedagogen sedan även bekräftar barnen med positiva och hjälpsamma kommentarer genomförs även det sista steget i det omsorgsetiska lärandet; konfirmerande. Att pedagogen sätter handdockorna i fokus, istället för barnen, kan möjligtvis bidra till att barnen vågar ta för sig med och därmed blir mer mottagliga för att lära sig om integritet och omsorg.

En pedagog beskriver att de i kombination med “Stopp! Min kropp!” även använder sig av barnlitteratur för att diskutera begreppet integritet. En bok de använder sig av lyfter frågan om att få sin integritet respekterad vid en toalettsituation. De kan genom boken förstå att alla har olika behov av integritet. Med hjälp av litteraturen kan barnen diskutera och lära sig om begreppet. Noddings (2012) förklarar att en omsorgsgivare ger respons på omsorgstagarens behov. Litteraturen kan lära barnen hur man är en bra omsorgsgivare, det vill säga hur man bör bemöta och respektera en annan individs behov och integritet.

I en av intervjuerna förklarar en pedagog att de dock inte tagit in materialet “Stopp! Min kropp!” i verksamheten och att de därför inte aktivt arbetar med materialet. Hen förklarar att de ändå kontinuerligt arbetar med att lära barnen om rätten till sin egen kropp. Längre fram i intervjun förklarar hen att de aktivt lär barnen att man med hjälp av att ta upp handen och säga “Stopp!” kan visa att man inte vill. Genom att pedagogerna visar hur man kan säga ifrån lär sig barnen dessutom hur de kan ge och ta emot omsorg. Barnen kan genom tecknet med handen förstå varandras gränser och därmed utforma omsorgen sinsemellan utefter det. Det kan tolkas som att pedagogerna i sitt arbetssätt indirekt använder sig av “Stopp! Min kropp!”, eller i alla fall samma budskap. Det kan möjligtvis bero på att läroplanen för förskolan (Skolverket 2018), som deras arbetssätt grundar sig i, lyfter och betonar ungefär samma saker som “Stopp! Min kropp!”. Det kan också bero på att de omedvetet påverkas av den utbredda och aktuella samhällsdebatten kring “Stopp! Min Kropp!”.

6.2.2 Förebyggande arbete för att motverka kränkningar

Under denna rubrik presenteras och analyseras det förebyggande arbetet pedagogerna utför i vardagen.

Barnets perspektiv

Pedagogerna beskriver att de har olika strategier för att respektera barnets integritet. Deras agerande då det bland annat handlar om närhet ska, som tidigare nämnt, grunda sig i på barnets vilja. Pedagogerna beskriver att de aldrig själva ska ta initiativet till pussar och kramar, detta ska ske på barnets villkor. Enligt en pedagog är det viktigt att respektera barnets integritet vid dokumentering och fotografering. Enligt pedagogen behöver man därför sätta sig in i barnets perspektiv och reflektera över hur man fotograferar. Det är viktigt att tänka på att inte fotografera ett barn då barnet själv inte kan styra över händelsen. Ett exempel som hen beskriver är att man inte ska fotografera barn när de sover. Samt att man inte ska fotografera barn när de är kladdiga eller har färg i hela ansiktet för att man själv tycker det är kul. Man ska respektera barnets integritet även i dessa situationer. Som tidigare nämnt är det viktigt att man som omsorgsgivare är respektfull och empatisk gentemot omsorgstagaren (Noddings 2012). Genom empatin kan man få en förståelse och känsla för situationen och den andra individen. Det är tydligt att pedagogerna respekterar barnets integritet, då de i sårbara situationer utgår ifrån barnets perspektiv. De har empati för barnen eftersom de förstår och sätter sig in i barnens situation. Exempelvis respekterar pedagogerna barnets personliga integritet och anser därför att det är fel att fotografera barn som inte kan ge sitt samtycke.

Kodord

En pedagog förklarar att de har olika kodord för att motverka potentiella kränkningar av barnets integritet. När en pedagog säger ett förutbestämt kodord, som till exempel ”röd bil”, ska pedagogen i den potentiellt kränkande situationen ta ett steg tillbaka och låta den andra pedagogen ta över. De ska sedan tillsammans efteråt reflektera över händelsen. Att man har kodord för att förebygga kränkningar innan de sker kan tolkas som att man genuint bryr sig om individen. Noddings (1995) förklarar att man i ett totalt upptagande genuint bryr sig om den andra individen. Att pedagogen genuint bryr sig om barnet och därför förebygger kränkningar innan de sker kan förstås som totalt upptagande. Andra kanske hade valt att inte agera i stunden utan istället lyfta det med den berörda

pedagogen efteråt. I ett sådant tillvägagångssätt hade kränkningar inte kunnat förebyggas på samma sätt som vid användandet av kodord.

Mindre grupper

Ytterligare en strategi som pedagogerna beskriver att de använder sig av är gruppindelning. De delar upp barnen i mindre grupper utefter barnens behov för att kunna respektera varje barns integritet. De menar att det i mindre barngrupper blir mindre stress och en större kommunikation sinsemellan. En pedagog beskriver att de inom de mindre grupperna arbetar mycket med TAKK1_,

för att ge de barn som inte har talspråket en chans att uttrycka sina behov. Kommunikation menar Noddings (1995) kan bidra till att omsorgsgivaren och omsorgstagaren skapar en gemensam referensram inför framtida omsorg. Dialoger med varje barn, vilket blir möjligt i mindre barngrupper, är viktigt för att synliggöra och förstå att varje barn har olika behov av omsorg (Noddings 1995). Med mindre barngrupper och en större kommunikation kan pedagoger lättare förstå och möta alla barns behov. Genom att dela in barngruppen i mindre grupper blir det därmed enklare att respektera varje barns integritet.

Strategier kring sårbara situationer

En plats som visat sig vara känslig för barnets integritet, menar pedagogerna, är toaletterna. De beskriver att de har vidtagit speciella åtgärder för att minska risken att kränka ett barns integritet. De har till exempel infört ett system med skyltar med färger likt trafikljus för att barnen ska få chans att signalera när de vill vara i fred. En röd skylt betyder att barnet vill vara ifred och då ska de andra barnen förstå och respektera det. Utifrån beskrivningen av åtgärder som vidtagits syns respekt och lyhördhet i omsorgsrelationen mellan pedagogerna och barnen. Omsorgsgivarna, i detta fall pedagogerna, har uppmärksammat barnens behov och utvecklat verksamheten utifrån dessa. Noddings (2012) förklarar att omsorgsgivaren behöver vara uppmärksam på vilka behov omsorgstagaren uttrycker för att kunna möta dessa behov. De barn som väntar utanför toaletten respekterar det andra barnets behov genom att låta hen sitta ifred då den röda skylten är uppe. De andra barnen utanför toaletten kan då ses som omsorgsgivare och barnet på toaletten som omsorgstagare.

1 _{Tecken som alternativt och kompletterande kommunikation (TAKK) är en metod för att kommunicera utan det}

En strategi som en pedagog beskriver att de använder sig av handlar om att inte tvinga barnen gå på toaletten i kö efter varandra, då det kan vara väldigt stressande för vissa barn. För att underlätta ytterligare har de även satt fast bilder på golvet för att skapa ett avstånd mellan de barnen som väntar och barnet som är på toaletten. Pedagogerna har uppmärksammat barnens känslor och därmed utformat strategier för att respektera barnen. Genom att pedagogerna varit uppmärksamma och lyhörda har de kunnat utforma strategier för att respektera barnens olika behov av omsorg. Noddings (2012) förklarar att respekt, lyhördhet och uppmärksamhet utgör en central del av omsorgsetiken.

I en av intervjuerna beskriver en pedagog att de varje år låter 4- och 5-åringarna delta i en undersökning för att utvärdera lokalen, där de med hjälp av symboler får uttrycka sin trygghet i olika rum. Med hjälp av undersökningen har pedagogerna förstått att toaletterna är en känslig plats för barnen och därmed vidtagit särskilda åtgärder. Även här har de satt ut bilder i form av färgglada prickar på golvet, då ett barn kände att barnen i kön till toaletten stod för nära dörren. Pedagogerna är även här lyhörda och respekterar barnens behov. Däremot symboliserar resultatet i undersökning inte alla barn då endast de äldsta barnen deltog. Kan det ha att göra med att de yngre barnen ofta har blöja och därför inte går på toaletten? Situationen vid blöjbyten kan dock vara minst lika känsligt för de yngre barnen som vad toalettsituationen är för de äldre barnen. Det yngre barnen kan kanske inte uttrycka sina känslor och behov på samma sätt. Det är pedagogernas uppgift att respektera varje barns behov och integritet och utforma omsorgen utefter detta.

Majoriteten av pedagogerna beskriver att de har särskilda strategier för att respektera barnets integritet vid blöjbyten. De beskriver att det är viktigt att inte låta nyanställda, det vill säga okända pedagoger, byta blöjor. En pedagog ställer detta i relation till ett rättvisetänk och menar att barnets integritet kommer före pedagogernas vilja. Om det bara finns en ordinarie pedagog så får denna pedagog ta alla blöjbyten, detta för att barnen ska känna sig så trygga och bekväma som möjligt i en så intim situation. Hen menar att pedagogerna behöver vara lyhörda och flexibla. En annan pedagog förklarar att hen kan känna ett barn så pass bra men trots det förstå att detta barn inte är bekväm med att hen byter blöjan. Vem har rätt att byta barnets blöja om det endast finns vikarier och en pedagog som barnet inte är tillräckligt bekväm med? Enligt Noddings (1995) hade man i en sådan situation växlat från en naturlig omsorg till en etisk omsorg och agerat utifrån vad som anses vara etiskt rätt.

En pedagog kopplar dessutom respekten för barnets integritet till att vikarier inte ska ansvara för vilan eftersom detta kan anses vara en sårbar situation för barnen. Hen menar att man kan förebygga kränkningar av barnets integritet genom att istället låta ordinarie personal ansvara för vilan. Att känna barnet så pass väl att man som pedagog förstår vad som kan kränka just det barnets integritet kan förstås som totalt upptagande. Totalt upptagande, som tidigare nämnt, är den nivå av omsorg då omsorgsgivaren och omsorgstagaren lärt känna varandra så bra att de lyckats etablera en gemensam referensram för den framtida omsorgen (Noddings 1995). Pedagogerna kopplar alltså respekten för barnets integritet till att låta känd personal hantera sårbara situationer, detta för att öka tryggheten hos barnet och därmed förebygga kränkningar av barnets integritet.

6.2.3 Närvarande pedagog & förebild

Enligt pedagogerna är det viktigt att vara en närvarande förebild för barnen. Dels att man som pedagog är en förebild genom att själv vara tydlig med sina egna personliga gränser. Dels att man som pedagog känner in det enskilda barnets integritet och gränser. Det är enligt pedagogerna även viktigt att låta barnet hitta egna verktyg för att kunna visa var sina egna gränser går samt för att ge och ta emot omsorg. Noddings (1995) betonar betydelsen av att vara en känslomässigt tillgänglig pedagog för att gynna barnets utvecklingen och att man som omsorgsgivare, via sitt eget beteende, lär barnet vad omsorg kan vara. Pedagogerna bidrar alltså till barnets lärande och omsorgsetiska utveckling genom att vara närvarande förebilder. De kan genom sitt eget beteende lära barnen hur man respekterar andra individers integritet och gränser. Barnen tränas även i att ge och ta emot omsorg genom att de själva får testa sig fram och hitta egna omsorgsstrategier.

6.3 Pedagogernas resonemang kring strategierna

Nedan presenteras och analyseras pedagogernas resonemang kring strategierna de använder sig av för att respektera varje barns integritet.

6.3.1 Gruppstorlek

Pedagogerna beskriver att de arbetar mycket med mindre barngrupper eftersom stora barngrupper kan leda till buller och stress, vilket de i sin tur förklarar kan påverka respekten för barns integritet. Buller och stress kan alltså leda till kränkningar av barnets integritet. Vissa pedagoger förklarar att det ibland kan vara svårt att räcka till, särskilt vid personalbrist, det kan då även finns en rädsla inför att göra fel eller att inte kunna skydda alla barn. Omsorgsgivaren kan alltså i stressade

situationer och i större barngrupper få svårare att förstå varje barns omsorgsbehov och därmed inte kunna ge alla barn den önskade omsorgen. Om omsorgsgivaren i sådana situationer inte kan ge den naturliga omsorgen växlar hen till den etiska omsorgen och gör det som anses vara mest etiskt rätt (Noddings 2012).

6.3.2 Egna erfarenheter

En pedagog resonerar även om sina strategier baserat på sin egen erfarenhet. Hen beskriver hur hen blev tvingad att äta något hen inte ville och hur det påverkar det omsorgsetiska arbete hen utför idag. Hen skulle aldrig, efter denna händelse, tvinga ett barn att äta något. Enligt hen kräver vi mycket mer av barnen än vad vi själva skulle gå med på. Man kan tolka det som att denna pedagog upplever att hen inte fick den önskade responsen på sitt uttrycka omsorgsbehov som barn. Hen vill därför vara extra noggrann med att ge en god respons på varje barns uttryckta omsorgsbehov. Noddings (2012) förklarar att omsorgstagaren behöver bekräfta omsorgsgivarens omsorg för att det ska anses vara en komplett omsorgsrelation. Om denna pedagog inte fick den önskade responsen är det troligt att hen inte bekräftade denna. Detta skulle kunna betyda att hen där och då inte hade en komplett omsorgsrelation med omsorgsgivaren. Pedagogen strävar idag efter att möta barnens behov och viljor vilket kan tolkas som att hen är mån att få sin respons bekräftad för att därmed göra omsorgsrelationen fullständig. Omsorgstagarens respons på omsorgen fyller även en annan viktig funktion, denna kan ge omsorgsgivaren en förståelse för kommande behov (Noddings 2012).

6.3.3 Åtgärderna vid toaletterna

Strategierna kring toalettsituationen, där det införts kösystem med hjälp av bilder eller prickar, fungerar bra enligt pedagogerna. De förklarar att barnen lär av varandra. Bilderna på golvet bidrar till en diskussion. Barnen lär sig av varandra genom att tillsammans samtala om bilderna. Noddings (2012) förklarar att det genom dialogen blir tydligt för barnen att alla är olika och har olika behov av integritet och omsorg. Barnen kan alltså genom dialog skapa en djupare förståelse för varandra och därmed utforma sin omsorg utefter varandras behov. Noddings (1995) menar att träning är viktigt för att barnen ska bevara kunskapen inom det omsorgsetiska lärandet. Eftersom bilderna sitter fast på golvet övas barnen regelbundet och långsiktigt i att respektera varandras integritet.

6.3.4 ”Stopp! Min kropp!”

En pedagog resonerar även om vilken effekt materialet “Stopp! Min kropp!” har haft på barngruppen. Enligt pedagogen syns det att de äldre barnen har börjat stötta de yngre barnen då de inte har samma utvecklade verbala språk. Hen beskriver en situation då en treåring kom inrusande till två yngre barn som bråkade och sa “Nu ska du säga Stopp! Min Kropp!”. Det äldre barnet kan uppfattas som en omsorgsgivare då hen stöttar det yngre barnet i sin kroppsliga integritet. Uppmärksamhet utgör grunden för en omsorgsrelation (Noddings 2012). Det äldre barnet i beskrivningen är så pass uppmärksam att hen ser det yngre barnets behov. Man kan tolka det som att det äldre barnet genuint bryr sig om de yngre barnet. I totalt upptagande menar Noddings (1995) att båda parterna har öppnat upp sig för varandra och därmed genuint bryr sig om varandra. Att det äldre barnet bryr sig om det yngre barnet så pass mycket att hen vill hjälpa detta barn kan alltså uppfattas som ett totalt upptagande.

6.3.5 Närvarande pedagogik

Enligt pedagogerna fungerar strategierna för att respektera varje barns integritet bra så länge man är närvarande och följer barnen. De menar att man ska stötta barnen både genom att ge dem egna verktyg men även genom att ingripa när det behövs. Pedagogerna uppmärksammar alltså barnens behov och utformar omsorgen därefter. De är på så sätt emotionellt tillgängliga pedagoger. Noddings (1995) menar att det är viktigt att vara en emotionellt tillgänglig pedagog för att gynna barnets omsorgsetiska utveckling. Att pedagogerna är emotionellt tillgängliga kan tolkas som att de genuint bryr sig om barnen. Detta kan i sin tur uppfattas som ett totalt upptagande, eftersom man i ett totalt upptagande genuint bryr sig om varandra. Genom ett totalt upptagande har pedagogerna och barnen skapat en gemensam referensram för hur omsorgen ska vara utformad (Noddings 1995). Med hjälp av närvarande pedagogik kan barnen alltså lära sig att ge och att ta emot omsorg för att respektera sin egen och andras integritet.

7. Diskussion

I detta kapitel sammanfattas resultatet utifrån studiens frågeställningar. Metod och urval analyseras och förslag på framtida forskning presenteras. För att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar har vi analyserat empirin som samlats in i form av semistrukturerade intervjuer. Nedan sammanfattas resultatet utifrån studiens frågeställningar och kopplas till tidigare forskning. Utifrån resultatet kan det anses vara problematiskt att i stora barngrupper respektera varje barns integritet. En viktig förutsättning för att lyckas med detta är att förstå begreppets innebörd. Integritet är ett diffust begrepp men utifrån pedagogernas svar har olika tolkningar av både personlig och kroppslig integritet presenterats. Den personliga integriteten handlar enligt pedagogerna främst om respekten för den enskilde individens sfär och gränser samt rätten att få utvecklas som person. Den kroppsliga integriteten handlar i sin tur om rätten till sin egen kropp och att själv få bestämma över sin fysiska närhet. Pedagogernas tolkningar av begreppen kroppslig och personlig integritet kan kopplas till artikel 8 i barnkonventionen som beskriver att varje barn har rätt till sin egen identitet (Barnkonventionen 2016). Det är uppenbart att pedagogerna är väldigt måna om barnens rättigheter. Deras synsätt kan även kopplas till en av Sveriges lagar som säger att varje barn är en egen individ med egna rättigheter (SFS 2018:1197).

Pedagogerna använder sig av olika strategier för att respektera varje barns integritet. Ett material som lyfts i samtliga intervjuer är “Stopp! Min kropp!”. De förklarar att de använder materialet för att lära barnen om rätten till sin egen kropp och rätten att säga ifrån om något inte känns bra. Enligt Wurtele (2009) är det viktigt att barn lär sig att säga ifrån för att skydda sig från potentiellt farliga situationer. En pedagog förklarar att hon utifrån så kallade dramaäventyr lyfter och behandlar materialet “Stopp! Min kropp!”. Dramaaktiviteter kan enligt Faiz och Kamer (2017) användas som ett verktyg för att öka barnens kunskap om de mänskliga rättigheterna. I arbetet med “Stopp! Min kropp!” kan barnen lära sig vad integritet är samt hur man i förhållande till andras integritet är en god omsorgsgivare och omsorgstagare. Pedagogerna förklarar att de även använder materialet “Stopp! Min kropp!” i diskussion med varandra för att tillsammans skapa en gemensam förståelse för begreppet integritet. För att barnens kunskaper kring integritet ska bli långvariga är pedagogerna eniga om att en regelbunden undervisning kring detta är nödvändigt. Wurtele (2009) betonar vikten av en regelbunden undervisning i de mänskliga rättigheterna för att barnens kunskaper kring dessa ska bli varaktiga.

Samtliga pedagoger förklarar att de använder sig av beröring men att denna sker på barnets villkor. De beskriver till exempel att man som pedagog inte ska initiera kroppslig beröring utan att det ska ske utefter barnets vilja. Det kan därför uppfattas som att pedagogerna menar att lämplig beröring är när beröringen sker på barnets villkor. Öhman och Quennerstedt (2017) förklarar att en lämplig beröring kan vara viktig för att gynna barnets utveckling. Utifrån pedagogernas svar i intervjuerna kan det tolkas som att de, likt Öhman och Quennerstedt (2017), är emot nolltoleransen mot beröring. Däremot betonar pedagogerna även vikten av att själva kunna säga ifrån till barnen. Om ett barn till exempel vill pussa en pedagog har hen också rätten att neka beröringen. En beröring som initieras av barnet är alltså inte alltid heller lämplig.

Alla pedagoger förklarar att de har särskilda strategier vid extra känsliga situationer såsom blöjbyten och toalettsituationer. Detta för att minska risken att kränka ett barns integritet. Exempelvis får vikarier inte byta blöja eftersom de inte har någon djupare omsorgsrelation till barnet. En sådan situation hade därför kunnat upplevas som otrygg och kränkande för barnet. Majoriteten av pedagogerna anser att det skulle finnas särskilda regler kring vikarier och sårbara situationer. Detta går att jämföras med resultatet i Johansson, Åberg och Hedlins (2020) studie, där informanterna var eniga om att det skulle finnas särskilda dokument som klargjorde vilka uppgifter vikarier bör ha. Pedagogerna förklarar att de även har utformat speciella system för att barnen ska vänta på sin tur vid toaletterna och därmed visa respekt för varandra. Covell och Howe (2001) förklarar att barn som förstår sina egna rättigheter blir mer benägna att förstå och respektera andra människors rättigheter.

Pedagogerna är eniga om att man i mindre barngrupper har större chans att respektera varje barns integritet eftersom man i mindre grupper kan se varje barns enskilda omsorgsbehov. Vissa pedagoger förklarar att de är rädda att inte räcka till i stora barngrupper och att det finns en oro att göra fel samt att inte kunna skydda varje barn. Detta går att koppla till Johanssons (2004) forskning. Hon förklarar att pedagoger i pressade situationer kan åsidosätta respekten för barns integritet. Öhman och Quennerstedt (2017) förklarar att det även kan finnas en rädsla för att bli misstolkad i sin fysiska omsorg till barnet. Enligt pedagogerna fungerar omsorgsstrategierna bäst då de är närvarande. Genom att vara närvarande kan pedagogerna fostra empatiska barn och göra de medvetna om rätten till sin integritet. Covell och Howe (2001) förklarar att skolväsendet har ett uppdrag att göra barnen medvetna om sina rättigheter.