Örebro universitet Juridicum
JU101A, Examensarbete inom juristprogrammet 30 högskolepoäng, avancerad nivå
HT 2016
Maximen om välbefinnande
– en analys av fakta, filosofi och förhandling
inom svenska rättssystemet
Författare: Marcus Määttä Handledare: Max Lyles Examinator: Kerstin Nordlöf
Sammanfattning
Uppsatsen undersöker om vetenskapen, mer specifikt neurovetenskapen, kan berätta för oss vad människan är, och hur vi är. Inom ramen för rättsfilosofin undersöker vi mer specifikt hur vi resonerar moraliskt och om det är rationellt utifrån vad vi tycks bli lyckliga av, d.v.s. vad som maximerar vårt välbefinnande. Uppsatsens två första delar behandlar denna fråga, och utifrån de moraliska fakta och moraliska sanningar som uppdagas fastslås dessa på svensk narkotikalagstiftning, vilket behandlas i den del som kallas ”exempeldelen”. Denna del följs av den praktiska delen, som utgörs av en djupare analys av svensk demokratisk
lagstiftningsprocedur och dess förhållande till vetenskapen.
Under uppsatsens gång ska det hållas i minnet att neurovetenskapen och den följande
neurofilosofin fungerar som en lunchrestaurang. Vissa restauranger har nämligen sitt sätt och sin kultur, och de vet utifrån erfarenhet vilken meny som glädjer gästerna. Däremot finns det olika smakpreferenser med lika många undantag, men det betyder inte att menyn inte är vägledande när den allmänna smakpreferensen ska förstås. På samma sätt är
neurovetenskapen och dess förhållande till individen beskaffad, och genom dess resultat kan vi förstå vad de flesta av oss föredrar, och vad som gör de flesta lyckliga. Med andra ord är uppfattningen av välbefinnande och fungerande samhällssystem olika – men allt delar samma evolutionära bakgrund och grundläggande drag. Utifrån det följer frågan om vi bör beakta de principer som förtäljer vad som gör oss lyckliga, även om det strider mot vår moral, kultur eller lagstiftning, eller om vi, helt enkelt, borde införa välbefinnandegarantier i form av vetenskapliga förhandlingsunderlag i den demokratiska lagstiftningsproceduren, såvitt den allmänna moralen bryter mot den moral som verkar mest rationell att följa.
*
Jag vill tacka Max Lyles för engagerad handledning, Lisa Belvén för tålamod och hjärtligt intresse, Ulla Määttä för intellektuell öppenhet, samt Kristonel Elwe för de långa samtalen. Utöver det vill jag tacka min barndoms polstjärnor: George Orwell, som genom boken 1984 fick mig att reflektera över samhällets beskaffenhet, och Carl Sagan, som genom serien Cosmos fick mig att reflektera över världens beskaffenhet, och som genom följande citat fick mig att fundera över båda:
”In science it often happens that scientists say, 'You know that's a really good argument; my position is mistaken, and then they would actually change their minds and you never hear that old view from them again. They really do it. It doesn't happen as often as it should, because scientists are human and change is sometimes painful. But it happens every day. I cannot recall the last time something like that happened in politics or religion”
Innehållsförteckning
Begrepp ... 1 Stipulativa definitioner ... 1 Syfte ... 2 Metod ... 2 Disposition ... 3 Avgränsningar ... 3 Teoretiska utgångspunkter ... 3 Neurofilosofiska delen ... 4 Hjärnan ... 4 Neurovetenskapen ... 6Objektiv vetenskap, objektiv kunskap ... 8
Moraliska paradoxer ... 10 Moralfilosofiska delen ... 14 Begreppet välbefinnande ... 14 Begreppet medvetande ... 17 Förutsättningar för resonemang ... 18 Modern moralfilosofi ... 19
Konsekventialismen och icke-konsekventialismen ... 21
Exempeldelen ... 25
Människan och berusning ... 25
Svensk narkotikalagstiftning, vägen fram till 1965 ... 27
Svensk narkotikahistoria, Nils Bejerots teori ... 28
Svensk narkotikalagstiftning, brott & straff ... 30
Svensk narkotikalagstiftning, socialtjänst & vård ... 32
Svensk historia, Lars Gunnes teori ... 33
Skadelindring ... 34
Är skadelindring maximerande av välbefinnande? ... 35
Praktiska delen ... 37
Omsorgsetik, Ross och rättstillämparen ... 37
Statlig förhandlingsposition ... 40
Forskningsresultat som förhandlingsmedel ... 41
Slutsats ... 45
Källförteckning ... 48
Litteratur ... 48
Artiklar / tidskrifter / vetenskapliga framställningar ... 49
Rapporter ... 50
Elektroniska källor ... 51
Videokällor ... 51
Domar ... 52
Begrepp
Berusning: Annorlunda medvetet tillstånd.
Brukare: Den vanliga användaren, som med måtta berusar sig.
Neurobiologi: Vetenskaplig gren som studerar hjärnans mekanismer och tillstånd.
Neuron: En nervcell eller neuron är en celltyp i nervsystemet som är ansvarig för mottagandet och överförandet av nervimpulser. Neuron har en eller flera dendriter som tar emot nervsignaler, en cellkärna som finns inuti en cellkropp samt ett axon som skickar ut nervsignaler.
Missbrukare: Den som berusar sig i den grad att agentens hälsa, omgivning eller privatliv tar skada.
Reduktionism: Föreställningen att komplexa begrepp kan beskrivas med hjälp av enklare begrepp.
Repressiv: Förbjudande. Restriktiv: Återhållsam.
Stipulativa definitioner
Det goda livet: Liv med högt välbefinnande.
Etisk omsorg: En rationell förhållning till och förlängning av den naturliga omsorgen. Homeostas: Biologisk faktor som utgör grunden för vår uppfattning av välbefinnande. Ideologi: En av de klassiska politiska ideologierna.
Moralisk diskussion: Diskussion grundad i moraliska fakta.
Moralisk sanning: Moraliska fakta om hur vi kan öka vårt välbefinnande.
Moraliska fakta: Fakta om hur människor moraliskt resonerar och vad som konstituerar mänskligt
medvetande.
Moralisk otur: Orsaker utanför agentens kontroll som resulterar i ogillat beteende. Navigationsproblem: Samhällen vars utveckling minskar mänskligt välbefinnande.
Pragmatisk ideologi: Ideologisk modell som utgår ifrån och är flexibel i förhållande till vetenskapliga
rön.
Rationell förhandling: Förhandling eller politisk diskussion som utgår från moralisk diskussion. Vetenskap: Våra bästa försök att förstå vad som pågår i universum.
Syfte
Uppsatsens syfte besvaras genom nedanstående frågeställningar:
1. Kan vetenskapen, mer specifikt neurovetenskapen, uttala sig i frågor om moral och vilka svar finns att tillgå?
2. Bör moralvetenskapen ha företräde i frågeställningar rörande mänskligt välbefinnande och bör lagen, i detta fall narkotikalagstiftningen, stiftas i ljuset av dess resultat?
Metod
Uppsatsen har sin grund i ett långvarigt intresse och en stor del litteratur som lästs under en längre tid ligger till grund för de tankemässiga resonemang som förs i uppsatsens första (neurofilosofiska), andra (moralfilosofiska) och fjärde del (praktiska). Dessa delar är också, till skillnad från tredje delen (exempel), utanför vad som åsyftas med rättsdogmatisk metod inom den inhemska rätten. Anledningen är självklar. Eftersom uppsatsen undersöker
legitimiteten i rådande lagstiftnings ursprung finns lite, om ens något, material för att besvara frågeställningen i de statliga rättskällorna. Däremot analyseras en stor del lagtext och
förarbeten, och användningen av den juridiska och rättsvetenskapliga doktrinen och följande rättsdogmatisk metod sker således genomgående inom uppsatsens juridiska argumentation. I uppsatsens förs även en rationell argumentation som härstammar från filosofisk metod, och den grundas i litteratur inom de två olika ämnesområdena biologi och filosofi. Därför
behandlas en mängd påståendesatser, d.v.s. premisser, som leder fram till en logisk
konsekvens. Premisserna byggs upp av logiska och empiriska resonemang, och slutsatsens sanningshalt är avhängig huruvida premissernas stöds av giltiga och sannolika argument. Premisserna kan även vara dogmer, vars etiska, logiska och juridiska konsekvenser prövas. Om premisserna är sanna, ska även slutsatsen ses som nödvändigt sann. Uppsatsens fjärde del, som utgörs av tillämpad etik, är således avhängig tidigare uppsatsdelars logiska styrka, då slutsatsens sanningshalt grundas i dess logiska konsekvens. Praktiska delen skrivs således utifrån både analytisk filosofisk metod och rättsdogmatisk metod. Eftersom uppsatsen behandlar dels rättsfilosofi, dels positiv rätt, är båda metoderna nödvändiga.
Eftersom att neurovetenskapen fortfarande är i sin linda har mycket tid under
uppsatsförfattandet ägnats åt att söka relevant material som tyvärr visat sig vara en bristvara på svenska institutioner och bibliotek. Det har globalt sett skrivits en del om
neurovetenskapens förhållande till rättssamhället, men desto mer om förhållandet till moral överlag. Den typen av litteratur har ägnats mycket tid åt att studera i den mån att litteraturen kan ligga till grund för uppsatsens neurofilosofiska, moralfilosofiska och praktiska delar. I framför allt dessa delar förekommer även s.k. stipulativa definitioner i
diskussionsavgränsande betydelse. De stipulativa definitionerna är inte verklighetsfrånvända, de är grundade i filosofisk, biologisk och psykologisk terminologi, men anpassade till
uppsatsen för att förenkla diskussionen och öka tillgängligheten. För att diskussionen ska gå att genomföra måste nämligen en del komplexa begrepp och termer genomgå en form av reduktionism.
Disposition
Uppsatsens består av fyra delar. Neurofilosofiska delen är en introduktion till neurobiologin och den vetenskapliga metoden. Moralfilosofiska delen är en redogörelse för dagens
moralfilosofiska landskap, uppsatsens moralfilosofiska utgångspunkt och vad vetenskapen, mer exakt neurobiologin och andra psykologiska relaterade grenar, har att säga om de moralfilosofiska teorierna. Exempeldelen är en tillämpning av uppsatsens tidigare delar på svensk narkotikalagstiftning – med syftet att undersöka huruvida vetenskapen kan frambringa alternativa svar inom juridiken och lagstiftningsfrågor. Praktiska delen är en sammanfattning av uppsatsens tidigare delar med fokus på tillämpad etik, i syfte att konkretisera uppsatsens tidigare diskussion.
Avgränsningar
Eftersom uppsatsområdet är mångfasetterat är det problematiskt att skriva en lättillgänglig och pedagogisk text som till sin fullo behandlar alla relevanta eller önskvärda fakta. Därför måste premisserna i den neurofilosofiska delen kortas ner till förmån för en djupare analys av de juridiskt och rättsvetenskapligt betonade delarna. Även nödvändiga frågeställningar som evolution, religionens förhållande till vetenskapen och västvärldens postkoloniala arv, och nödvändiga djupdykningar som en redogörelse för hjärnans begrepp, lämnas till stor del åt sidan eftersom den typen av frågeställningar helst bör stanna utanför ett juridiskt
examensarbete även om de kan vara nödvändiga inom det allmänna uppsatsområdet.
Teoretiska utgångspunkter
Uppsatsen följer vissa principer och värderingar som att vetenskaplig metod är vårt bästa sätt att finna kunskap om oss själva och universum; och på samma sätt följer uppsatsens vissa antaganden av mer rationell karaktär om den mänskliga naturen. Dessa teoretiska
utgångspunkter utgör däremot en grund i uppsatsen och kommer behandlas ingående i neurofilosofiska delen.
Neurofilosofiska delen
Hjärnan
Alla arter på jorden delar samma evolutionära arv, och känslor som närhet, depression och välbefinnande är samma kemiska reaktion för alla människor oavsett land och kultur.1 Det beror på att evolutionen skapade komplexa men liknande hjärnor åt oss, och dessa består av cirka 100 miljarder neuron, och varje neuron har i genomsnitt 10,000 diskontinuerliga kopplingar (synapser) med sina ytterligare kopplingar. Därför finns det i storleksordningen 1015 synapser i den mänskliga hjärnan, eller cirka 600 miljoner synapser/mm3.Antalet möjliga kombinationer mellan neuron når således astronomiska proportioner, liknande antalet positivt laddade partiklar i universum. Utöver det varierar verkningsgraden i dessa synaptiska
kopplingar beroende på erfarenhet, och ingen övre gräns kan av den anledningen sättas för de funktionella kombinationerna i vårt neurala nätverk.2
Kopplingarna i neuronnätet är dessutom inte slumpmässiga, som hos en gas, eller bestämda, som i en kristall. De är organiserade. Förhållandet mellan konvergens av många axoner på en neuron – och divergens – samma axon på flera neuron, lyckas föra samman lokal
specialisering och global integration inom det cerebrala nätverket. Resultatet, är att hjärnans organiserade mönster har ärvts av generation efter generation i miljoner år, och att dagens människor bär sina gemensamma förfäders nedärvda neurobiologiska mönster inom sig. Genom tidens förlopp har vårt biologiska arv från icke-mänskliga och tidiga mänskliga varelser bildat en biologisk blåkopia som grundat konstruktionen av värderingar inom oss.3 Detsamma gäller biologisk respons, d.v.s. känslorna, som i samspel med värderingarna också var representerade hos icke-mänskliga och tidiga mänskliga varelser. Den sociala
interaktionens och kulturens betydelse ska dock inte förminskas i formandet av värderingar; vår moraliska blåkopia betyder inte att sociala konstruktioner saknar värde, eller att kulturen blint följer biologin; bara att vissa vägar varit lättare att vandra på grund av vårt biologiska förflutna.
Hos alla livsformer finns nämligen ett livsbevarandesystem som tillåter organismer att upprätthålla en sund biologisk process inom sin livstid. I komplexa livsformer, som människan, regleras livssystemet genom ett tätt samarbete mellan hjärnsystemen och
kroppssystemen. Livsreglering är ingen neutral process. Det är genomgående en aktiv process som söker optimala förutsättningar för fortsatt liv. Livssystemet är således byggt att nå vissa mål, däribland att upprätthålla en god hälsa, undvika situationer som resulterar i död och optimera livskvalité. Livssystemet – homeostas – har av den anledningen anammat vissa värden som förhindrar riktningar som för oss mot sjukdom och död, och istället mot optimala förutsättningar för överlevnad.4
Homeostas kan definieras utifrån vad medvetna varelser skulle beskriva som tillstånd av smärta och bestraffning i ena ändan av spektrumet, och välbefinnande och belöning i andra
1 De Waal, F., Vår inre apa, s. 22.
2 Changequx, J.-P., Damasio, A.R., Singer, W., Christen, Y., Neurobiology of human values, s. 2. 3 A.a., s. 47.
ändan.5 Vad vi beskriver som smärta och välbefinnande är, de facto, erfarenheten av specifika konfigurationer i det psykologiska tillståndet som karaktäriseras av vissa kemiska parametrar i inre miljö6, av muskulaturregleringen i inre organ, av beteenden införlivade i
muskuloskeletala system, och av distributionen av neuromodulators i nervvävnad. Tillstånd av lidande och bestraffning, om de upprätthålls över en längre period utan undantag, leder till sjukdom och död; tillstånd av behag och belöning leder till god hälsa och välbefinnande. Det som demonstreras här är att vad vi kallar för gott och ont är nära besläktat med tillstånd inom regleringen av homeostas. Goda handlingar utgörs generellt av handlingar som leder till ökat välbefinnande hos en individ, en grupp eller en art. Onda handlingar, leder till minskat välbefinnande hos en individ, grupp eller art.
Primära känslor som glädje, sorg, rädsla, ilska och mer förfinade sociala känslor är även de relaterade till förekomsten av homeostas. De utgör handlingsunderlag som assisterar regleringen av homeostas indirekt och direkt. Alla känslor kan spela en viktig roll i social process på så sätt att de uppmärksammar problem och hjälper i att finna effektiva lösningar. Exempelvis är känslor som medlidande och sympati nödvändiga för att nå gemensamma empatiska resultat i förhandlingar; känslor som skuld och skam är nödvändiga eftersom att de uppstår i situationer där en individ har brutit mot en social norm.7 Känslor är alltså
handlingsprogram som syftar till att modifiera tillståndet hos en organism och sin miljö; och de reflekteras av de värden som vanligtvis formuleras inom etiken. Det betyder i sin tur att våra tidiga sociala emotioner, som åsynen av en lidande individ, triggade sociala och
korresponderande känslor som i sin tur resultera i moraliska normer och värderingar. Över tid blev våra känslointuitioner kulturellt förfinade, verbalt och sedan skriftligt, vilket resulterade i den kodifiering av moraliska normer och värderingar som vi har idag med etik, lagar och rättssystem.8
Men en vetenskaplig förklaring av mänskligt välbefinnande är inte detsamma som en
evolutionär förklaring av hjärnan. Evolutionen skapade inte hjärnor åt oss med syfte att uppnå vårt slutgiltiga självförverkligande, och på samma sätt som matematiken, naturvetenskapen och konsten har utvecklats har vår moderna uppfattning om mening och moral lämnat de bo som evolutionen byggde åt oss.9 Vårt inre nät av influenser som binder samman tillstånd i världen och tillstånd i människohjärnan måste därför studeras utifrån hur välbetänkta val kan förutses i den mån att vi kan motverka klimatförändringar, rädda arter från utrotning, minska spridningen av kärnvapen och andra val som kan påverka vårt välbefinnande i framtiden. Det betyder att neurologiska upptäckter om hjärnans funktioner resulterar i fakta som förtäljer hur vi moraliska resonerar, och utifrån det kan vi dra slutsatser om moraliska sanningar. Detta innebär dock per automatik inte av vi upptäcker vad som är maximering av välbefinnande, endast hur vi kan förebygga eller befrämja de upptäckter om vårt moraliska resonerande som maximerar eller minskar välbefinnande.
Dessa val är dock svåra att förutse, och sammanblandningen av inga svar i praktiken och inga svar i teorin är en stor källa till moralisk förvirring. Till exempel är fysisk bestraffning
5 Det ska dock tilläggas att exempelvis smärta har en viktig funktion för vår överlevnad, då erfarenheten av
smärta förtäljer att vi rör oss bort från den sidan av spektrumet som maximerar vårt välbefinnande.
6 Från franskans Milieu intérieur som myntades av Claude Bernard (1813 – 1878).
7 Haidt, J., The emotional dog and its rational tail: A social intuitionist approach to moral judgement, s. 825. 8 Changequx, J.-P., Damasio, A.R., Singer, W., Christen, Y., Neurobiology of human values, s. 49.
9 Framsteg inom naturfilosofin under slutet av 1800-talet resulterade i att fysik, kemi, astronomi och biologi blev
separata forskningsområden. Den religiösa kopplingen mellan själ och kropp gjorde dock neurovetenskap tabu, vilket bl.a. Descartes fick erfara, se Smith Churchland, P., Brain-Wise – studies in neurophilosophy, s. 10.
fortfarande tillåten i skolan i 21 av USA:s delstater10, och nyligen frikändes en mamma i Svea hovrätt efter att ha tillfogat sitt barn smärta genom att nypa barnet i örat.11 I samtliga av USA:s delstater är det även lagligt för föräldrar att slå barn inom vissa gränser. Men om vi vill främja människors välbefinnande, och vill behandla barn så att vi ökar det, bör vi fråga oss själva om det i allmänhet är klokt att utsätta barn för smärta, skräck och offentlig förnedring för att gynna deras kognitiva och emotionella utveckling. Forskning tyder på att all form av fysisk bestraffning har negativa följder och leder till ytterligare våld och social patologi, och ökat stöd för fysisk bestraffning.12
Neurovetenskapen
Hjärncellernas existens uppdagades första gången år 1837 av Purkyne med hjälp av ett mikroskop. Det var en banbrytande upptäckt, och till skillnad från Copernicus, Galileos och Newtons teorier krävdes sofistikerad teknik för att möjliggöra Purkynes iakttagelser. Även förståelsen för elektricitet, som fram tills Amperes och Faradays upptäckter på 1800-talet ansågs som något mystiskt och ockult, är något relativt nytt i människans historia. För att förstå nervsystemets grundläggande drag krävs dock djupa insikter i hur neuron fungerar, och således en förståelse för teorin om elektricitet. Vad som gör hjärnceller speciella är nämligen deras förmåga att signalera varandra med stöd av mikroförändringar i deras elektriska
laddning. Rörelsen av joner, som Na+13, genom cellmembranet är nyckeln i neurons
signalutlösning, och således deras neurala funktion. Detta sammanhang mellan elektricitet och hjärnceller förstods långt senare och först på 1960-talet började forskningssamhället fråga sig vad hjärncellernas signaler innebär.14 Det betyder att neurobiologin har varit aktuell i cirka 50 år, med andra ord ett vetenskapligt område i sin linda, och först nu har dess resultat väckt frågetecken kring vissa moraliska utsagor.
Men vetenskap i diskussioner om moral tolkas synnerlig snävt, som om det vore exakt samma sak som matematiska modeller eller omedelbar tillgång till experimentdata. Det innebär dock en sammanfogning mellan vetenskapen och några av dess verktyg. Vetenskapen motsvarar våra bästa försök att förstå vad som pågår i universum, och det går inte alltid att dra en skarp gräns mellan vetenskap och rationellt tänkande i övrigt. Man måste ha tillgång till många olika verktyg för att tänka vetenskapligt, exempelvis idéer om orsak och verkan, hänsyn till empiriska data, logiska sammanhang – och de måste användas långt innan man börjar fundera över några specifika data.15
Att använda vetenskapens metod och verktyg är även att behäfta sig med vetenskapliga värderingar. Inte det att man inte kan få ett ”bör” från ett ”är”, snarare kan man inte få ett ”är” utan att behäfta sig med dessa värderingar. Som exempel kan vi nämna ett basalt
vetenskapligt ställningstagande som att vatten består av två väte-atomer och en syre-atom, d.v.s. diväteoxid. Prima facie rör det sig om ett tämligen harmlöst och värderingsfritt
ställningstagande; men vad gör vi om någon ifrågasätter sanningshalten i det påståendet? Säg att någon betraktar vatten utifrån Gamla Testamentet som förkunnar att Gud skapade vatten
10 Humans rights watch, A Violent Education, s. 43.
11 Bellman, I., Inte misshandel att ta femåring i örat – hovrätten river upp dom mot mamma,
(http://www.dagensjuridik.se/2016/09/inte-misshandel-att-ta-femaring-i-orat-hovratten-river-upp-dom-mot-mamma), [hämtad 02/09–2016.]
12 Volavka, J., Neurobiology of Violence, s. 175.
13 Natriumjonen, Na+, är en s.k. katjon, vilket är en jon med positiv laddning. 14 Smith Churchland, P., Brain-Wise – studies in neurophilosophy, s. 13. 15 Harris, S., Moralens landskap, s. 33.
innan han skapade ljus, vilket betyder att det inte fanns stjärnor som genom fusion kunde omvandla väte och helium till tyngre element som syre, vilket betyder att det inte fanns något syre som Gud kunde skapa vatten av. Vetenskapen kan endast bemöta argument av detta slag genom att vända sig till värderingen av vetenskaplig metod. Grunden för vetenskap är
nämligen att hänge sig åt de värderingar som krävs för att metodiskt tolka omvärlden, såsom värderingen av bevis, och i detta fall en mer än 100 år gammal historia av kemi och logisk kontinuitet.
När det kommer till barnaga eller fysiskt våld i allmänhet, behandlar vetenskapsmoralen snarare hur vi upplever rätt och fel som ett tillstånd i hjärnan, och i vårt fall relationen mellan välbefinnande och rättssystem. Som exempel: om en agent utan anledning slog till ett barn, skulle många se den handlingen som klandervärd; men det finns tillfällen då det tycks vara moraliskt rätt att slå någon, och i det svenska rättssystemet återfinns till exempel reglerna om nödvärn (24:1 Brottsbalken), samtycke (24:7 Brottsbalken) och 10 § Polislagen. Det som går att konstatera är att fysiskt våld i grunden tycks minska välbefinnandet, men att det finns undantag från regeln i våra etiska ramverk. Vetenskapsmoralen är på samma sätt inte absolut, men den är vägledande när vi ska undersöka vilka former av fysiskt våld som faktiskt bör vara accepterade och tillåtna i en rättsstat.
Möjligheten att mentala fenomen som välbefinnande kan förstås utifrån ett neurobiologiskt ramverk är besläktad med reduktiva förklaringar (reduktionism) inom vetenskapen överlag. Detta förfarande är nödvändigt när ett paradigmskifte förändrar de begrepp som tidigare använts för att förklara en viss företeelse. Fenomenet värme reducerades exempelvis till begreppet molekylär kinetisk energi under slutet av 1800-talet; kvantmekaniken klargör nämligen att universum verkar på mikronivå och inte enbart makronivå, och istället för att som John Dalton (1766 – 1844) förklara varför varma ting tenderar att expandera med stöd av teorin om s.k. caloric fluid beskriver vi idag värme som den energiöverföring som sker mellan två system till följd av en temperaturdifferens vilket postuleras i termodynamikens nollte huvudsats. På samma sätt som kvantmekaniken, eller i det här fallet termodynamiken, mötte motstånd möter neurofilosofin motstånd, exempelvis med stöd av det vanligt förekommande argumentet att hjärnan är irrelevant för att förstå medvetandet.16 Motståndet är inte rotat i en form av dualism, snarare i tron om att medvetandet går att likna vid mjukvaran som körs på en dator; och att använda Adobe Illustrator kommer inte öka förståelsen för kondensatorer, transistorer och kretsar i ens dator.
Jämförelsen är dock bristande på så sätt att termerna mjukvara och hårdvara inte korresponderar med några drag inom nervsystemet.17 Det finns många nivåer av hjärnorganisation, från proteinkanaler i membranet, till nervceller, mikrokopplingar,
makrokopplingar och subsystem – och ingen av dessa nivåer av hjärnans funktioner kan ses som den enskilda hårdvaran. Exempelvis involverar inlärning och minne algoritmer för operationer på många olika nivåer i en strukturell organisation.18 Faktum är att nervsystemet inte innehåller några nivåer av hjärnorganisation som går att identifiera som mjukvara eller hårdvara. Jämförelsen mellan medvetande/hjärna = mjukvara/hårdvara är således detsamma som att säga att medvetande/hjärna = värme/kyla eller medvetande/hjärna = trä/sten. I en poetisk kontext kan det vara charmerande, men det är för ovetenskapligt för att bidra till förståelsen av kognition, och oavsett behöver vi kodifiera hjärnan, medvetandet och moralen för att förstå var rätt innebär i en så vetenskaplig kontext som möjligt.
16 Se exempelvis: Fodor, J.A., The mind doesn’t work that way, s. 30 f. 17 Churchland, P.S., och Sejnowski, T.J., The computational Brain, s. 27 ff. 18 Smith Churchland, P., Brain-Wise – studies in neurophilosophy, s. 26.
Objektiv vetenskap, objektiv kunskap
Gällande moralvetenskapens rätt att uttala sig om moral och etik förde David Hume, som levde på 1700-talet, fram ett argument som lyder att ingen beskrivning av världen (fakta) kan tala om för oss hur vi bör bete oss (moral).19 Det har resulterat i en åtskillnad mellan
vetenskaplig teori och praktik inom moralvetenskapen, och för att förtydliga kan ett exempel hämtas från den medicinska vetenskapen. Medicinsk teori innefattar försök att förstå orsaker och naturen bakom sjukdomar och hälsa, samtidigt som den praktiska sidan handlar om att bota sjukdomar och göra patienter friska. Dessa två ting är nära relaterade, men kan vara åtskilda, för det är möjligt att forska om hälsa och sjukdom utan att bota specifika patienter, och det är samtidigt möjligt att bota en patient utan att uppnå förståelse för hur botemedlet verkat i någon djupare mening. Inom moralvetenskapen återfinns dock argumentet om att moralisk teori inte kan beskriva moralisk praxis, och problemet med åtskillnaden är att psykologer och neuroforskare som studerar mänsklig lycka, moraliskt resonerande och positiva känslor sällan drar slutsatser om hur människor bör tänka i ljuset av deras resultat.20 Filosofen och psykologen Jerry Fodor sammanfattar fenomenet:
”Vetenskap handlar om fakta, inte normer; den kan berätta för oss hurdana vi är, men den kan inte berätta vad som är fel med att vara som vi är. Någon vetenskap om den mänskliga
tillvaron vore inte möjlig.”21
Uttalandet ignorerar det fakta att implementeringen av vilken som helst värdering eller norm kräver kunskap om fakta och världen. Det kan existera en vetenskap om människans tillvaro, men den kommer (troligtvis) inte att tala om för oss, direkt, "vad som är fel med att vara som vi är". Den kan dock begränsa vår slutliga politiska utforskning av vad vi tror att vi borde vara genom att berätta vad som är öppet för oss, med tanke på vad vi är. Fodors misstag är att anta att om våra sinnen är vetenskapligt förklarliga biokemiska företeelser kan det inte finnas något utrymme alls för värden, och moralvetenskapen stöter på hinder genom de tankegångar Jerry Fodor får agera exempel för. Däremot är moralvetenskapen på god väg, och den
kommer skapa konflikter mellan vetenskapen, religiös renlärighet och den allmänna åsikten precis som tidigare genombrott inom vetenskapen har gjort.22 Anledningen är att åtskillnaden mellan fakta och värderingar är illusorisk i minst tre bemärkelser.
1. Allt som finns att veta om hur vi maximerar mänskligt välbefinnande går att förstå genom att tolka fakta om hjärnor och deras samspel med omvärlden.
2. Tanken på objektiv kunskap, m.a.o. kunskap som erhållits genom förutsättningslös observation och logiskt resonerande (vetenskaplig metod), innehåller egna värderingar
eftersom alla våra försök att diskutera fakta beror på principer som vi först måste värdera. Till exempel konsekvens (logik), att förlita sig på bevisning, parsimoni osv.
3. Uppfattningar om fakta och uppfattningar om värderingar tycks uppstå genom liknande processer på hjärnnivå, och vi har genom neurologiska studier upptäckt att vi har ett
gemensamt system för att bedöma vad som är sant och falskt på båda områdena. Det betyder att vårt rationella resonerande inte alltid är kapabelt att avgöra vad som är en värdering
grundad i fakta, och vad som är en värdering vi tror är fakta. Därför krävs verktyg utanför vårt
19 Se, Hume, D., An enquiry concerning the principles of morals, s. 75 ff.
20 J.-P., Changequx, A.R., Damasio, W., Singer, Y., Christen, Neurobiology of human values, s. IX f. 21 Fodor, J.A., Why pigs don’t have wings, s. 19, (egen översättning).
individuella moraliska resonerande för att avgöra vad som är en moralisk sanning.23
Det finns även en poäng i att behandla termerna objektiv och subjektiv mer konkret, och i vårt fall uttala sig om den mänskliga tillvaron med vetenskaplig objektivitet. Som filosofen John Searle uttryckte det betyder subjektivitet hur vi vet något och objektivitet berör vad som finns att veta. I exempel blir detta att den som undersöker sanningshalten, eller kunskapsvärdet, hos en utsaga först måste klargöra huruvida det rör sig om ett objektivt eller subjektivt omdöme. Enligt Searles modell måste värdet av utsagan grundas i en logisk analys, d.v.s: är utsagan ett värdeomdöme om fakta (subjektivt) eller ett påstående om hur världen faktiskt är (objektivt). Detta ger distinktionen till subjektiv och objektiv som motsatspar, och vad som menas är att vetenskap som gör anspråk på att undersöka verkligenheten som den där (ontologi) och inte som den verkar (epistemologi), måste ansluta till begreppen objektiv och subjektiv då de ger sanningsvärde till utsagorna. När vi påstår oss resonera objektivt menar vi således att vi inte är uppenbart partiska, att vi är öppna för motargument och känner till relevanta fakta. Det förklarar således hur vi tänker, och det finns därför inte något som hindrar oss från att studera subjektiva fakta objektivt. Exempelvis kan öronmaskar (som är en subjektiv upplevelse) förstås utifrån en objektivt utifrån kommande orsak. Det går därför att tala om öronmaskar på ett vetenskapligt objektivt sätt.24
Det är dock en populär tanke att allt som sägs om moral måste vara en subjektivt epistemologisk utsago eftersom moraliska sakförhållanden är relaterade till våra upplevelser.25 Det är inte sant, eftersom att det går att ta reda på objektiva fakta genom neurovetenskapen som säger oss hur medvetna varelser upplever de olika spektrumen av
23Sam Harris genomförde en studie där 30 personer fick besvara frågor i fMRI-maskiner. Hälften av dem var
den typ av kristna som omedelbart skulle hålla med om påståendet "Jesus är i himlen och sitter på Guds högra sida." Övriga 15 var ateister, och den typ som skulle hålla med om påståendet "tron att Jesus for upp till himlen är klart falskt." Alla deltagare hade under studiens genomförande en skärm framför sig där de skulle läsa deklarativa uttalanden. Några var uttalanden var av religiös tro, en del av religiösa misstro, och några var uttalanden om allmänna fakta. Deltagarna fick sedan trycka på knappar som indikera sant eller falskt, samtidigt som forskarna observerade aktiviteten i deras hjärnregioner. Tron på Gud, misstro på Gud, och tro på enkla empiriskt kontrollerbara fakta lyste alla upp ventromediala cortex hos deltagarna, den del av hjärnan som styr uppfattningen av jaget. D.v.s, vi är i någon mening, vad vi tror, och "intuition" och "förnuft" är således inte två separata aktiviteter. De är sammankopplade. Ur hjärnans synpunkt, är därför religiös tro och empiriska data densamma, vilket resulterar i att vi tror att våra värderingar är sanna, även när de strider mot fakta.
24 Searle, J.R., Konstruktionen av den sociala verkligheten, s, 21 ff. Se även John Searle, Vårt gemensamma tillstånd — medvetandet, TedX, 2013, 12:03, ”Begrunda nu det här med beräkningar. Är de absoluta, såsom
styrka, massa och gravitationskraft? Eller är de observatörs-relativa? Vissa beräkningar har ett sanningsvärde. Två plus två blir fyra. Så är det, oavsett vad någon tycker. Men när jag drar fram min miniräknare för att göra beräkningen så är det enda reella fenomenet den elektroniska kretsen och dess beteende. Det är det enda absoluta fenomenet. Resten tolkas av oss. Beräkningar existerar enbart i relation till medvetandet. Antingen utförs beräkningen av en medveten agent eller så har han en tolkningsbar beräkningsmaskin. Men det här betyder inte att beräkningar är godtyckliga. Jag betalade mycket för hårdvaran. Men vi envisas med att förväxla objektivitet och subjektivitet som egenskaper hos verkligheten och objektivitet och subjektivitet som egenskaper hos påståenden. Och, slutsatsen här är följande: Det är möjligt att ha en totalt objektiv vetenskap inom vilken du gör objektiva och riktiga påståenden om ett område vars existens är subjektiv, som existerar inuti den mänskliga hjärnan bestående av subjektiva tillstånd av förnimmelse, känsla eller närvaro. Så invändningen mot en objektiv vetenskap om medvetandet -- eftersom medvetandet är subjektivt och vetenskapen objektiv – är ett skämt. Ett dåligt skämt om objektivitet och subjektivitet. Du kan göra objektiva påståenden om ett subjektivt område - och det är ju faktiskt vad neurologer gör. De har patienter som lider av smärtor och de försöker göra objektiv vetenskap av det.”
25 Exempelvis beskriver Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet, objektivitetsproblemet
utifrån att alla fakta är subjektiva därför att de är beroende av vad människor tror eller tolkar. Detta må vara riktigt när människor beskriver hur de uppfattar en situation, men inte gällande hur situationen faktiskt är. Se Jareborg, N., Allmän kriminalrätt, s. 89 ff.
homeostas (på samma sätt som öronmaskar kan förstås objektivt), så är det objektivt sant att det finns vissa rätta eller felaktiga svar på frågor om moral, vare sig vi i praktiken kan besvara dem eller ej.
Det ska även tilläggas att sanning i princip inte har någonting att göra med enighet, en person kan ha rätt och alla andra fel. Enighet ger endast en fingervisning om vad som pågår i
världen.26 Exempelvis anser majoriteten av USA:s befolkning att det är ett moraliskt imperativ att hindra homosexuella från att gifta sig.27 Men om åsikten grundas i en felaktig uppfattning om hur vårt välbefinnande ska maximeras har de måhända fel i fråga om moral. Domen i Obergefell v. Hodges, där det bakomliggande resonemanget var att homosexuella enligt modern syn bör erbjudas likvärdigt skydd som heterosexuella, är i sådana fall i linje med maximering av välbefinnandet men som chefsdomaren John Roberts i USA:s högsta domstol påpekade i kontrast till ett rättssystem baserat på lagstiftningsprocedur, demokrati och enighet.28 Det finns med säkerhet en del saker vi har fel om eller inte vet om inom fysiken, kemin eller biologin. Moralisk sanning om maximerande av välbefinnande är endast fakta rörande människors välbefinnande som vi också kan vara omedvetna eller ha fel om. I båda fallen är vetenskapen det verktyg vi kan använda för att hitta kunskapen i frågan.29
Moraliska paradoxer
Det finns vissa drag hos den mänskliga hjärnan som av pedagogiska skäl är värda att nämna redan i uppsatsens inledningsskede, i syfte att redovisa hur vårt moraliska resonerande kan te sig icke-rationellt. Exempelvis har Paul Slovics arbete avslöjat några relativt
bekymmersamma gränser för vår förmåga att resonera moraliskt i fråga om större grupper av människor – eller ens grupper om fler än en person.30 Som Slovic observerar vore det både rationellt och moraliskt om vi, när människoliv var i fara, blev mer bekymrade ju fler liv som stod på spel. Slovics arbete tyder däremot på att vi intuitivt bryr oss mest om ett enda
igenkännbart mänskligt liv, mindre om två, och allt eftersom de döda blir fler och fler blir vi allt mer okänsliga. Det förklarar varför vi allmänhet blir mer upprörda av ett enda barns lidande än av regelrätt folkmord, något som av Slovic benämns folkmordsförsummelse. Det betyder att vi brister i såväl emotionell som praktisk respons inför ett uppenbart fall av mänskligt lidande. Detta fenomen visar sig även genom den s.k. igenkännbart offer-effekten, som betyder att människor känner mest empati för en persons lidande i
välgörenhetskampanjer. Att människor i pålitlig omfattning tycks beröras mindre när de ställs inför en ökning av mänskligt lidande motsvarar ett uppenbart brott mot de rationella
moraliska normerna. Det nödvändiga är dock att vi inser det problematiska i denna fördelning av emotionella och materiella resurser så snart den uppmärksammas för oss. Det som gör resultatet så slående är dess uppenbara inkonsekvens: om man bryr sig om hur det går för en flicka, och hennes bror, så borde man även bry sig om deras gemensamma öde. Det borde alltså vara en kumulativ omsorg i någon bemärkelse. När brottet mot denna princip uppdagas
26 Bland undantagen finns exempelvis socialt konstruerade fenomen som kräver enighet för att verkligas.
Exempelvis är en 100-kronorssedel värd mer än pappret det är tryckt på eftersom att människor är villiga att behandla den som det. Jfr. Searle, J.R., Konstruktionen av den sociala verkligheten.
27 Närmare sagt 57 %, se: Jones, J.M., Majority of americans continue to oppose gay marriage,
(www.gallup.com/poll/118378/Majority-Americans-Continue_oppose-Gay-Marriage.aspx.) [hämtad 07/10– 2016.]
28Obergefell v. Hodges, 576 U.S. Roberts, C.J., dissenting (2015), s. 27. – Roberts menade på domen vilade på
moralisk snarare än konstitutionell basis, och att domslutet därför bortsåg från demokratisk process.
29 Harris, S., Moralens landskap, s. 35.
känner vi att det föreligger ett moraliskt misstag, och därför går det bara att få Slovics resultat i jämförelser mellan försökspersoner (ber en grupp att skänka till en flicka och en grupp till en flicka och hennes bror med en gradvis ökning).
Det må så vara att en av samhällets uppgifter att skapa lagstiftningsmekanismer som skyddar oss från våra spontana etiska ingivelsers misslyckanden och värva in mekanismerna i vårt rättssystem och dess institutioner. Vetskapen om att vi generellt inte klarar av att värdera två barn högre än vart och ett av dem för sig innebär att vi behöver strukturer som reflekterar och upprätthåller våra djupare kunskaper om det mänskliga välbefinnandet, även om våra
moraliska intuitioner antyder motsatsen. I förevarande fall kan således moralvetenskapen anses applicerbar: ju mer vi förstår om vad som leder till förverkligande av människan och vad det består i, och ju mer vi vet om vad våra medmänniskor upplever, desto bättre rustade blir vi att fatta rationella beslut om vilken socialpolitik vi bör föra.31
Det finns dock forskningsresultat inom psykologin och beteendeekonomin som gör det svårt att bedöma hur människors välbefinnande har förändrats. Till exempel tenderar människor att uppfatta förluster som mer betydelsefulla än vinster de gått minste om, till och med när slutresultatet blir detsamma. När människor ställs inför ett vad där de löper 50 procent risk att förlora 100 kronor är de flesta ointresserade om den möjliga vinsten är mindre än 200 kronor. Denna benägenhet har ett samband med något som har kommit att kallas gåvoeffekten.
Människor kräver mer pengar i utbyte mot något de har fått gratis än de själva skulle ge för att skaffa sig föremålet.32 En vara kan alltså sägas vara mer värd när en föreställer sig den som något man skulle kunna förlora eller avstå från än när man föreställer sig den som en möjlig vinst. Förlustaversionen gör att människor generellt hellre håller sig nära status quo än tar den risk som en förändring innebär. Det är också ett betydande hinder vid förhandlingar inom konfliktlösning: om båda parter upplever motpartens eftergifter som vinster och sina egna som förluster ser sig båda ha offrat mest.33
Förlustaversion har studerats med hjälp av funktionell magnetresonansavbildning (fMRI). Om denna tendens till förlustaversionen är en följd av negativa känslor som förknippas med möjliga förluster, så hade man kunnat vänta sig att hjärnregioner som man vet styr över negativa känslor skulle vara inblandade. Men ingen studie har funnit att aktiviteten ökar i några områden i hjärnan när förlusterna blir större. I stället minskar aktiviteten i de regioner som representerar vinster när de möjliga förlusterna blir större. Faktum är att just dessa hjärnstrukturer uppvisar ett mönster av ”neural förlustaversion”: deras aktivitet minskar snabbare inför möjliga förluster än de ökar vid möjliga vinster.34
Uppenbarligen finns det fall där sådana tendenser tycks ge upphov till moraliska illusioner – där en människas syn på rätt och fel beror på om utfallet beskrivs som en vinst eller en förlust. Liksom med många sinnesillusioner kan det vara omöjligt att se två omständigheter som moraliskt likvärda, även när en vet att dem är det.35 Det kan därför vara etiskt riktigt att bortse från hur saker verkar vara, eller så är vägen fram till de identiska utfallen viktiga för oss, men då blir vinsterna och förlusterna omöjliga att jämföra. Tänk dig till exempel att du satt som
31 Harris, S., Moralens landskap, s. 71. 32 A.a., s. 76.
33 LeBouef, R.A., Shafir, E.B., Decision making, s. 243 – 266.
34 Tom, S.M., Foc, C.R., Trepel, C., Poldrack, R.A., The neural basis of loss aversion in decision-making under risk, s. 515 f. – men som författarna observerar hade man i denna rapport undersökt hjärnans värdering av
möjliga förluster, d.v.s. beslutsnytta, snarare än upplevda förluster, och andra studier tyder på att man då kan vänta sig negativ affekt med associerad aktivitet i amygdala.
domare i ett tvistemål och att du fått till uppgift att besluta om hur mycket ett sjukhus ska betala i skadestånd till föräldrar vars barn fått undermålig vård hos dem. Följande två scenarion ska bedömas:
1. Par A upptäckte att sjukvårdspersonalen av misstag utsatte deras fyraåriga dotter för ett nervgift. Innan hon skrevs in på sjukhuset var hon ett musikaliskt underbarn och hade en IQ på 200. Sedan dess har hon förlorat alla sina intellektuella gåvor. Hon har förlorat alla musikaliska färdigheter och hennes IQ ligger numera på det exakta genomsnittet 100. 2. Par B upptäckte att sjukhuset underlät att låta deras fyraåriga dotter, vars IQ är 100, genomgå en helt ofarlig och inte särskilt dyr genmodifiering som skulle ha givit henna
anmärkningsvärd musikalisk talang och nästan fördubblat hennes IQ. Deras dotters intelligens ligger fortfarande på genomsnittlig nivå, och hon saknar märkbara musikaliska gåvor. Den kritiska perioden för att genomgå behandlingen är förbi.
De båda scenariernas slutresultat är uppenbarligen desamma. Men tänk om det psykiska lidandet av förluster helt enkelt alltid är större än lidandet av uteblivna vinster. I så fall är det möjligtvis på sin plats att ta med denna skillnad i beräkningen, även när vi inte kan ge någon rationell förklaring till varför det vore värre att förlora något än att inte få det. Det här är något som skapar problem på moralens område: till skillnad från dilemman i psykologisk ekonomi är det ofta svårt att bestämma enligt vilka kriterier som gör två utfall likvärdiga. Förmodligen verkar dock ytterligare en princip i detta exempel: människor tenderar att
uppfatta aktiva synder som grövre än underlåtenssynder, vars verkliga resultat vi kan se när vi exempelvis underlåter att hjälpa en utsatt minoritet, eller i reglerna om aktiv- och passiv dödshjälp.
Allt eftersom vi lär oss mer om hjärnan kommer vi i allt högre grad att förstå alla de processer – vänlighet, reciprocitet, tillit, öppenhet för argument, respekt för bevis, känsla för rättvisa, impulskontroll, aggressionsdämpning m.m. – som möjliggör framgångsrika samarbetsprojekt i en global civilisation. Många människor tror dock att evolutionsläran medför egoism som biologiskt imperativ, och det missförståndet har visat sig mycket skadligt för vetenskapens försök att förstå och förmedla människans natur. I verkligheten är samarbetet mellan människor och de moralkänslor som följer fullt förenliga med en biologisk evolution.36 Det betyder att vi är sociala jag med förmågan att arbeta tillsammans för gemensamma intressen, snarare än slavar under våra personliga intressen.37 Frågor om mänskligt välbefinnande ligger nämligen djupare än någon uttrycklig etik.
36 En full redogörelse för människans samarbetsinriktade evolution får inte plats i uppsatsen. Som exempel kan
dock nämnas att vissa biologiska drag har format och ytterligare förstärkt människans förmåga att samarbeta. Till skillnad från alla andra arter på jorden är senhinnan i våra ögon vid och blottad. Det gör det mycket lätt att se var människor riktar blicken, så att vi kan lägga märke till även de allra minsta skiftningar i varandras visuella uppmärksamhet. Psykologen Michael Tomasello föreslår i sin New York Times-artikel att logiken för
anpassningen är av ren social konstruktion, eftersom att människans egenintresse ligger i gruppens välmående, Tomasello, M., For human eyes only, 2007. Även Kropotkin, Nowak och de Waal är namn värda att nämna i denna kontext – samt Göran Greiders bok Den solidariska genen för en läsvänlig sammanställning.
37 Det tycks vara så att känslor leder till altruism, och Batson har utvecklat en empati-altruism hypotes, som
förklaras genom att empati uppstår vid synen av någons lidande, vilket väcker en altruistisk responderande motivation riktad mot det slutliga målet att minska lidande, se: Haidt, J., The emotional dog and its rational tail:
Moral – i form av föreskrifter vi medvetet hyser, sociala kontrakt, rättvisebegrepp, med mera – är ett relativt nytt påfund. Sådana konventioner kräver åtminstone ett komplext språk och en vilja att samarbeta med främlingar, och det för oss bortom Hobbes naturtillstånd. Men varje biologisk förändring som minskade våra förfäders lidande skulle omfattas av en analys av moralen som vägledning till personligt och kollektivt välbefinnande, m.a.o:
1. Genetiska förändringar i hjärnan ledde till sociala känslor, moraliska intuitioner och språk. 2. De möjliggjorde ett allt mer komplext samarbetsbeteende, löften som hålls, omsorg om det egna ryktet och så vidare.
3. Vilket blev en grund för kulturella normer, lagar och sociala inrättningar med syftet att göra det växande samarbetssystemet hållbart inför krafter som motverkar det.
Människans försök att kodifiera punkt 1, 2 och 3 har ålagts moralfilosofin, och det för oss till uppsatsens moralfilosofiska del. Men innan det bör vad som exponerats i den neurofilosofiska delen redas ur principiellt, eftersom att människan ibland har rationella problem inför
moraliska frågeställningar. Det är därför viktigt att förtydliga att neurobiologins och moralfilosofins uppgift är att reda ut vilka förhinder som föreligger neuralt och i samhället utifrån vetskapen om vad människor mår bra av, d.v.s, vad som leder till det goda livet. Det är därför vitalt att göra åtskillnad mellan neurobiologiska fakta om människans moral, och moraliska sanningar som berör hur vi ska maximera medvetna varelsers tillstånd utifrån maximen om välbefinnande. Av det följer även begreppsåtskillnaden mellan moralfilosofin och moralvetenskapen. Moralfilosofin innehåller subjektiva moment eftersom att vårt moraliska resonerande kan frångå moraliska fakta och moralisk sanning, då vi neurologiskt sammanblandar vad vi tror är fakta med vad som är fakta. Vetenskapsmoralen å andra sidan utgår från objektiv vetenskap om moralisk sanning, och följande moraliska resonerande innehåller av den anledningen en objektiv grund. Av det följer även åtskillnaden mellan en vetenskap om moral, som redogör för moralen, och en vetenskap i moral, som berättar för oss hur vi bör leva. Grunderna för en sådan vetenskapsteori, och vad det innebär för
Moralfilosofiska delen
Begreppet välbefinnande
De evolutionära kraven på överlevnad och fortplantning, och tillhörande belöningar, driver livet såsom de flesta djur uppfattar det. Människor har även möjligheten att medvetet uppleva dessa nöjen och begrunda det svårfångade konceptet lycka. För att förstå lycka och lindra lidandet har neuroforskare och psykologer således börjat undersöka hjärntillstånds samband med komponenter för lycka, och utifrån det sambandet till välbefinnande. Samtidigt som lycka är svårt att definiera och studera, har psykologer gjort betydande framsteg i att kartlägga lyckans empiriska funktioner och neuroforskare har även gjort liknande framsteg i
utredningen av glädjens funktionella neuroanatomi, vilket är en vital funktion i förekomsten av lycka och för vår uppfattning av ett rikt liv.
För att förstå begreppet välbefinnande behöver vi således kartlägga några av de intrikata kopplingarna mellan glädje och lycka; och för att uppnå det krävs en bättre förståelse för hur nöjen i hjärnan kan ge en mer allmän insikt i lycka, hur hjärnor arbetar för att producera det i vardagen för den lyckliga, hur hjärnor misslyckas i de mindre lyckligt lottade, och hur bättre sätt för att förbättra livskvaliteten kan uppnås. Denna uppfattning om lyckans karaktär är inget nytt, då vi sen Aristoteles har förstått lyckan som en sammansättning av åtminstone två
aspekter: hedonia (nöje) och eudaimonia (ett liv som levts väl).38 I modern psykologi benämns denna uppdelning som glädje och mening, och psykologer har även föreslagit en tredje aspekt: engagemang och delaktighet i livet.39 Med hjälp av dessa definitioner har forskare gjort betydande framsteg när det gäller att definiera och mäta lycka i form av
självrapportering av subjektivt välbefinnande, att identifiera dess fördelning över människor i den verkliga världen, och i att identifiera hur välbefinnande påverkas av olika faktorer som sträcker sig från inkomster till relation med andra människor.40 Denna forskning visar att medan det helt klart föreligger en skarp begreppsåtskillnad mellan njutning kontra
engagemang- och välmenandekomponenter, föreligger så även en empirisk koherens mellan hedonistiska och eudaimonia aspekter hos lyckliga människor.
Kopplingen mellan nöje och lycka har även en lång historia inom psykologin. Exempelvis menade Sigmund Freud på att människor strävar efter lycka, att de vill bli, och förbli lyckliga. Han menade att denna lyckosträvan har två sidor, en positiv och en negativ. Lyckan är
sålunda inställd på frånvaron av lidande och olust och å andra sidan inställd på upplevelsen av starka lustkänslor, där lycka i en snävare betydelse innebär det senare.41 Freuds uttalande stöds delvis av neurobiologin, då studier av hedonistiska hjärnkretsar visar på att en positiv balans mellan nöje och välmående främjar båda. Det betyder att vetenskapen rör sig bort från den stoiska uppfattningen att njutning är irrelevant för lycka, och med tanke på hur förståelsen av njutning bidrar till förståelsen av lycka, kan begreppet välbefinnande delvis förstås utifrån njutningens påverkan på hjärnans mekanismer. Dessa insikter om hur välbefinnande kan
38Det är viktigt att notera att den hedonistiska komponenten av lycka inte ska förväxlas med hedonism, som är
strävan efter njutning för njutningens egen skull, och som är mer besläktad med de missbruksfunktioner som beskrivs senare. Att fokusera på hedonistiska aspekter förnekar inte heller att vissa asketer kan ha funnit lycka genom smärtsam uppoffrande, utan helt enkelt att positiv hedonisk respons är nödvändig för de flesta människor som söker lycka.
39 Seligman, M.E., Steen, T.A., Park, N., Peterson, C., Positive psychology progress: empirical validation of interventions, s. 877.
40 Kahneman, D, Objective happiness, s. 17 ff.
mätas och förstås, förebådades även av Charles Darwin som undersökte utvecklingen av känslor och känslouttryck, och föreslog att förekomsten av dessa är adaptiva svar på situationer inom miljön. Nöje, att gilla, och missnöje, att ogilla, var enligt Darwin framträdande affektiva reaktioner i beteende och hjärnan hos alla däggdjur42 och att de sannolikt hade viktiga evolutionära funktioner.43 Vad Darwin menade var alltså att förekomsten av homeostas hos livsformer ligger till grund för dels våra känslor och värderingar, dels för hur vi uppfattar välbefinnande.
Ett sådant funktionellt perspektiv är i linje med neurovetenskapens strävan efter att kartlägga basen för välbefinnande, eftersom att affektiva reaktioner såsom glädje har objektiva
funktioner utanför det subjektiva. Denna idé är viktig för förståelsen för välbefinnande, eftersom att framsteg i affektiv neurovetenskap gjorts genom att studera objektiva aspekter av glädjerespons och via förståelsen för hjärnsubstrat. Denna vetenskapliga strategi skiljer begreppet välbefinnande i två delar: det affektiva tillståndet, som har objektiva aspekter i beteende, fysiologiska och neurala reaktioner; och medvetna affektiva känslor, som ses som den subjektiva upplevelsen av känslor.44 Observera dock att definitionen tillåter medvetna känslor att spela en central roll i hedonistiska erfarenheter, men att den affektiva kärnan i en objektiv affektiv reaktion är mer än en medveten känsla; samtidigt som det affektiva
tillståndet är särskilt lätthanterlig för neurovetenskapens undersökningar som involverar välbefinnande då de kan studeras oberoende av tillgängligheten eller riktigheten i motsvarande subjektiva rapporter.
Hur det affektiva tillståndet kan förstås i detalj, exempelvis utifrån aktiviteten i delar djupt inne i hjärnan som accumbenskärnan, främre pallidusområdet, hjärnstammen, och delar i hjärnbarken, såsom orbitala cortex, gördelvindlingen, prefrontala cortex och insula, kan besvaras – men en alltför djupgående redogörelse sträcker sig utanför uppsatsen tillgängliga utrymme.45 Det ska dock tilläggas att det affektiva tillståndet kan förstås utifrån sensorisk njutning, droger, monetära förtjänster eller estetiska och musikaliska läckerheter, då alla nöjen tycks involvera samma hedonistiska hjärnsystem, även om det kopplas till förväntan och minne. Lycka är nämligen en produkt av hjärnsystemet, och företeelser som att umgås med vänner, och relaterade erfarenheter av positiv hedonisk respons är vitala för den enskilde, oavsett vem det är, då vi delar samma neurobiologiska rötter som utvecklat sensorisk njutning. Den neurala överlappningen kan således erbjuda ett sätt att generalisera från grundläggande nöjen och härleda till större principer som kan bidra till det allmänna konceptet av välbefinnande.
Lycka kan även förstås genom s.k. hotspots, som finns i accumbenskärnan, främre
pallidusområdet och eventuellt andra delar av framhjärnan och limbiska kortikala regioner. För att förstå hur hotspots genererar nöje har forskare injicerat mikrodoser av läkemedel med stimulerande neurokemisk effekt på receptorerna i nervceller i en hotspot, vilket orsakar en fördubbling eller tredubbling av antalet hedonistiska gilla-reaktioner.46 Det förklarar inte bara hur det affektiva tillståndet verkar, utan även hur droger bidrar till föreställningen om lycka genom exempelvis aktivitet i dopaminbelöningssystemet, trots att användandet av droger kan
42 Kringelbach, M.L., Berridge, K., The neurobiology of pleasure and happiness, s. 17.
43 Kringelbach, M.L., Berridge, K., Towards a functional neuroanatomy of pleasure and happiness, s. 479 f. 44 Kringelbach, M.L., The Oxford Companion to the Mind, s. 287 ff.
45 För en djupare redogörelse, se avsnitt the neuroanatomy of pleasure:
https://lsa.umich.edu/psych/research&labs/berridge/publications/Kringelbach%20&%20Berridge%202011%20T he%20neurobiology%20of%20pleasure%20and%20happiness%20%20chapter%20Oxford%20Hand%20Neuroe thics.pdf (hämtat 24/10–2016).
förhindra en mer långvarig form av lycka. En individ kan således vilja bruka en drog som en form av belöning, men ändå ogilla handlingen eftersom att nöjeskänslorna är särkopplade från de områden i hjärnan som hanterar planering och förväntningar. Missbruk och beroende, kan således liknas vid ett paradis utan lycka.
Det ska även tilläggas att den subjektiva formen av lycka, medvetna affektiva känslor, kan förstås utifrån aktivitet i prefrontala cortex där neuroradiologisk aktivitet korrelerar med subjektiv trivsel vid matomväxlingar och andra nöjen som sexuell orgasm, droger, choklad och musik. Aktivitet i prefrontala cortex spårar nämligen förändringar i subjektivt nöje, såsom nedgång i upplevelsen av nöje när matintaget fortsätter efter känslan av mättnad. Den främre delregionen av prefrontala cortex är således en god kandidat för förståelsen av subjektiva upplevelsen av glädje.47 Alla hjärnstrukturer som presenterats ovan har dessutom nära förbindelser med kortikala strukturer i det hedonistiska nätverket (till exempel
accumbenskärnan och främre pallidusområdet) eller tillhör vad som har kallas default mode
network (DMN).48 Omnämnandet av DMN för oss till frågan om eudaimonia och potentiella
interaktioner mellan hedonistiska hjärnkretsar och kretsar som utvärderar meningsfulla relationer till jaget och sociala band. DMN är ett stabilt kretstillstånd i hjärnan, och en mängd framväxande litteratur har föreslagit att DMN bär representationer av jaget, och till och med medvetandetillstånd.49 Sådana funktioner kan mycket väl vara viktiga för förståelsen av högre nöjen samt meningsfulla aspekter av lycka. Det betyder att DMN kan förtjäna en ytterligare roll i anslutning och förståelsen mellan eudaimonia och hedonistisk lycka. Åtminstone vissa nyckelregioner i DMN överlappar nämligen med hedonistiska nätverket som diskuterats ovan, såsom gördelvindlingen och orbitala cortex, och har dessutom en relativt hög täthet av
opiatreceptorer. Aktivitetsförändringar i DMN, såsom i gördelvindlingen och orbitala cortex, korrelerar även med förändringar i subjektiva hedonistiska erfarenheter, såsom hos
deprimerade patienter.50
Sammanfattningsvis består det moralteoretiska begreppet välbefinnande av de aspekter som har högst vetenskapligt värde gällande hur välbefinnande ska maximeras. För att begreppet välbefinnande lättare ska förstås kan det även liknas vid hälsobegreppet, och sanningen är att båda begreppen i all evighet kan komma att omdefinieras i takt med att vetenskapliga
framsteg. Exempelvis förväntas en fysisk frisk människa idag leva utan en påvisbar sjukdom fram tills att hon är åttio år gammal. Men om biogerontologen Aubrey de Grey har rätt i sina teorier kan åldrandet i framtiden lösas helt och hållet, och det vore fullt naturligt för en 100-åring att jogga en mil.51 På samma sätt har hälsobegreppet utvecklats sen början av 1900-talet då gemene man levde till en snittålder av 40 – 50 år. Slutsatsen är att definition av god hälsa tycks vara kontextuellt sann, och att det i framtiden kan förändras ytterligare. Men vad
betyder hälsa? Troligtvis att inte alltid ha migrän eller känna av extrem och permanent smärta. Det är dock lösa kriterier för hälsa men det gör inte konceptet ”hälsa” andefattigt, eller endast en sak för kulturell betingelse eller subjektiv uppfattning. Trots detta argumenterar ingen emot medicinens filosofiska underbyggnad med frågor såsom: vem är du att påstå att det är ohälsosamt att alltid ha migrän? Tänk om du träffar någon som vill ha migrän, eller någon som vill ha migrän tills det att den dör? Hur ska du då argumentera för att hen inte är lika hälsosam som du själv? Invändningar som dessa är svåra att besvara vetenskapligt, och saken
47 Kringelbach, M.L., Berridge, K., The neurobiology of pleasure and happiness, s. 21. 48 Fransson, P., Skiöld, B., Horsch, S., Resting-state networks in the infant brain, s. 15531 f. 49 Kringelbach, M.L., Berridge, K., The neurobiology of pleasure and happiness, s. 25. 50 A.a., s. 25.
51 De Grey, A., och Rae, M., Ending aging: The rejuvenation break-troughts that could serve human aging in our lifetime, 2007.
är att begreppet hälsa innehåller vissa värderingar. och det gör inte området medicin ovetenskapligt. När vi pratar om moral eller välbefinnande som föremål för värdering så pratar vi även om psykologi, psykiatri och övriga hälsoinstitut i samhället, framför allt i en kontext av vetenskapliga värderingar och objektiva fakta inom neurobiologin, d.v.s. föremål för moraliska fakta och moraliska sanningar inom moralfilosofin.
Det finns även en tydlig åtskillnad mellan att som Uppsalaskolans företrädare förespråka maximerande av samhällsnyttan, att som Moore kritisera resultatet av att maximera mänsklig njutning eller som i vårt fall, resonera utifrån maximen om att maximera mänskligt
välbefinnande. Kritiken mot att diskutera i termer av samhällsnytta eller njutning är just för det kan stå i vägen för en djupare form av välbefinnande, vilket korrelerar den underliggande kantianska principen om att individer är mål, inte bara medel.52 Denna princip stöds av den belöningsrelaterade aktiviteten i hjärnan som drivs av rättvisa – och restriktioner gentemot kränkande handlingar uttrycker således andra människors okränkbarhet. 53 Men varför får man inte kränka andra för ett högre samhällsmål? Individuellt väljer vi ibland att genomlida någon smärta eller göra något offer för ett högre syfte eller för att slippa ett större ont. Varför inte på liknande sätt anse att några personer måste bära vissa kostnader som gynnar andra, för det större samhälleliga godas skull? Skillnaden är att det inte finns någon samhällelig enhet som genomlider något offer för sitt eget goda. Det finns bara enskilda personer, olika enskilda personer, med sina egna enskilda liv. Tal om större samhälleligt gott döljer detta faktum, och att utnyttja eller diskriminera en människa tar inte hänsyn till och respekterar inte tillräckligt mycket det faktum att hen är en enskild person med sitt eget välbefinnande, och att detta är henoms enda liv. Med andra ord måste varje aspekt av enskilt välbefinnande värderas likvärdigt, vilket förtäljs av de grundläggande fri- och rättigheternas status i våra samhällen, som ger uttryck för att den totala kvantiteten välbefinnandet utgår från de enskilda
individernas kvalitativa beståndsdelar.
Begreppet medvetande
Medvetandet som teoretiskt fenomen behandlas inte här, utan snarare vad det betyder att vara en medveten varelse. Frågor om rätt och fel, gott eller ont, härrör från medvetandet, och beror på möjliga erfarenheter. Det mänskliga medvetandet, som vi undersöker, är i sin tur ett naturligt fenomen och underkastas av den anledningen naturens lagar. Moral och mänskliga beteendet kan således förstås utifrån en vetenskaplig kontext. Genom att tala om medvetandet talar vi nämligen om fakta som relaterar till välbefinnandet för alla människor, såsom:
genetik, neurovetenskap, psykologi, sociologi och ekonomi. Våra samhällen kan utifrån det förstås som system där alla möjliga erfarenheter antingen främjas för att maximera vårt välbefinnande eller hämmas vilket leder till onödigt lidande. Ett mer praktiskt exempel kan illustreras med hjälp av boken Knark – en svensk historia av Magnus Linton:
Par X: ”Heroinet löste problem, men skapade andra. Så vi började prostituera oss. Som par. På nätet. Men snart var det ju många kunder som sa ”måste han vara med?”. Och efterhand som vi behövde mer pengar fick vi ju acceptera det. Men kravet var ändå att han skulle vara i samma lägenhet, för säkerheten. Så det går ju att tänka sig. Sitta i köket och trumma fingrarna, höra…
Hon gör en paus. – Alltså, jag var jättekär i honom och han i mig.
Så han blev ju helt knäckt. Jag med. Och allt slutade med att han begick självmord,
52 Nozick, R., Anarki, stat och utopi, s. 78. 53 Harris, S., Moralens landskap, s. 80.
eller om det var en överdos. Men han dog i alla fall. Det var sex veckor efter att vi tagit heroin första gången.”54
Par Z: Efter att prövat heroin misslyckas par Z med att sluta. Eftersom att sjukvården erbjuder tidig behandling i form av psykosocialt stöd med eller utan metadonrehabilitering och utan krav på motprestation eller sidobruk blir par Z kvitt sitt annalkande missbruk och successivt ökade beroende. Kvinnan slutför sin
sjuksköterskeutbildning, återgår till arbete och stabilt boende, och återförenas med sina barn. Hennes man lever vid hennes sida. Hon beskriver sig även som ”lycklig”.55 Par Z och par X är exempel på det goda livet och det dåliga livet, två olika spektrum av homeostas, lidande och välbefinnande. I det här fallet är det en rationell tolkning av
situationerna, exempelvis: vilken relation anser du slutade på bäst sätt? eller, vilken relation hade du helst sett dig själv, dina syskon eller dina barn hamna i?
Det rationella tänkandet är förgrunden till värdeomdömen, som är fakta om de möjliga erfarenheter som går att uppleva inom vårt universum. Om medvetande som begrepp ska behandlas lite mer ingående så kan vi även föreställa oss ett universum utan möjlighet till medvetande. Ett universum som exempelvis endast är fyllt av vakuum och stenar. I ett sådant universum finns ingen lycka och inget lidande, och koncept som värdeomdöme går inte att applicera. För att händelser i universum ska betyda något måste de observeras av ett medvetet system. I kontrast kan vi föreställa oss ett universum där allt medvetet liv lider i största möjliga mån. Låt oss benämna det som största möjliga lidandet för alla medvetna varelser så länge som det är möjligt. Om begreppet fel, orättvisa eller dåligt ska betyda något så måste det anses applicerbart i förevarande fall. Så fort vi godkänner denna tanke, att det största möjliga lidandet för alla är den sämsta möjliga utgången, måste vi även erkänna att alla andra erfarenheter är bättre. Ur det uppstår ett kontinuum, och det kommer även finnas rätt och fel vägar att navigera genom detta kontinuum. Det är alltså möjligt att undvika det sämsta möjliga scenariot för alla medvetna varelser, det goda livet, och det är även möjligt att misslyckas i att undvika det största möjliga lidandet, det dåliga livet, genom ett s.k. navigationsproblem.
Förutsättningar för resonemang
För att premisserna som behandlas i de neurofilosofiska och moralfilosofiska delarna ska hålla krävs det två förutsättningar, dels premissen att vissa människors liv är bättre än andras, dels att dessa skillnader i välbefinnande har en objektiv grund. Det första faktumet är att lidande och död till följd av brist på mat, tak över huvudet och medicinsk vård är av ondo. Liksom Peter Singer argumenterar för i boken Famine, Affluence, and Morality torde de flesta människor hålla med om detta, även om det kan ske på olika sätt.56 Det följer av att
människors värderingar och känslor uppstått ur förekomsten av homeostas, även om miljön inom vilken människor fostras kan påverka riktningen för hur homeostas förstås. Det finns dock undantag, exempelvis har forskning med hjälp av funktionell magnetresonansavbildning (fMRI) visat att psykopater har kraftigt reducerad eller ingen aktivitet alls i det
54 Situation är hämtad från boken Knark – en svensk historia av Magnus Linton som intervjuat ett flertal
heroinister om deras erfarenheter, s. 128.
55 Realiseringen av par Z hade varit fullkomligt möjlig, ifall svensk lagstiftningen tillåtit svensk sjukvård,
socialtjänst och polismyndighet agera som i det fiktiva exemplet. Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 125 – 134.
