I dagens globaliserade och digitala värld är information tillgänglig för var och en. Det betyder att den ideologiproduktion på vilken svensk narkotikalagstiftning vilar behöver
övertygelsekraft i förhållande till andra länders lagstiftning på området. För om en enskild genom exempelvis resande sedan stöter på andra kulturer där vissa kriminaliserade droger anses legitima eller rentav ofarliga, eller om en googling generar finska rapporter om att åtgärder för skadereduktion innebär vissa människorättsfördelar, eller när DN i sin artikel
Kofi Annan: avskaffa straff för droginnehav163 förtäljer en världsomspänd legaliseringsrörelse
blir det således problematiskt för staten att upprätthålla ett legitimt förtroende i fråga om lagstiftningens beskaffenhet i förhållande till medborgarnas jämförelser, rationella invändningar och efterföljande normskiften.
Problemet kan förstås utifrån när folkhälsoinstitutet i en antologi om metoder för
161 Gould, A., Pollution rituals in Sweden: the pursuit of a drug free society, s. 85 ff. 162 Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 281.
163 Kofi Annan: avskaffa straff för droginnehav, (http://www.dn.se/nyheter/varlden/kofi-annan-avskaffa-straff-
narkotikaprevention 2008164 motiverade fortsatta informationskampanjer, även om de inte direkt påverkar eller förhindrar unga människor att börja använda narkotika. Anledningen var att kampanjer påverkar mediebevakningen, som i sin tur påverkar opinionen om att ett
narkotikafritt samhälle är eftersträvansvärt. Statlig information av den karaktären, vars egentliga syfte torde vara att förebygga narkotikamissbruk165, öppnar således upp
korresponderande frågeställningar hos ungdomarna. Om informationsinhämtning då sker från andra källor än de lagstiftaren tänkt sig, eller om media rapporterar från perspektiv staten inte förutsätt, blir situationen problematisk. Resultatet blir att en samhällsgrupp, i Sveriges fall ungdomsgeneration, som inser att få, om något, annat jämförbart land har en narkotikamodell av det slag svenska ungdomar med självklarhet förväntas stödja, trots att den inskränker vissa individuella fri- och rättigheter. En konsekvens kan av den anledningen påstås vara den svenska narkotikapolitikens efterlämnande kunskapsunderskott och den informationsmässiga förtroendeklyfta mellan ungdomar och myndigheter som under trettio år byggts upp.
Ett konkret exempel kan hämtas från en klassisk studie som många fått höra om i
grundskolan, som förtäljer att om en primat får obegränsad tillgång till kokain kommer den missbruka drogen i den grad att den tillslut avlider. Denna studie har även letat sig in i åklagarmyndighetens RättsPM 2016:1, där de skriver att ”kokain är ett av de få medel som människor och djur vid god tillgång injicerar till döds”.166 Eftersom att studien resulterar i en skarp farlighetsbedömning gällande kokainets verkningar, kommer sedan åklagarmyndigheten fram till följande slutsats ”för kokain i både bas- och hydrokloridform kan det finnas
anledning att skärpa farlighetsbedömningen”. Denna studie, som åklagarmyndigheten baserar sitt utlåtande på, har dock i neurobiologen Carl Harts studier visat sig vara ett falsarium – eftersom att när primaten får ett alternativ till drogen, tex sällskap av en annan primat, sockrat vatten eller någon form av fysisk aktivitet, upphör missbrukarbeteendet. Det är alltså
isolering167 och tristess som resulterar i missbruksbeteenden, inte drogen i sig.168
Åklagarmyndigheten inleder även sin promemoria med att påpeka att ”en stor del av den vetenskapliga litteraturen om sjukdomar, skador, störningar och andra allvarliga konsekvenser av narkotikamissbruk baseras på fallstudier, d.v.s. redovisningar av enstaka fall eller korta fallserier. Mer omfattande eller djupgående studier av risker finns endast för en liten grupp preparat och endast med avseende på begränsade frågeställningar”.169 Detta utlåtande rimmar illa med det faktum att fallstudier saknar god evidens, till skillnad från RCT-studier, men framför allt eftersom att åklagarmyndigheten uppenbarligen bortser från studier, såsom Carl Harts, ifall de inte överensstämmer med deras ideologiska modell.
En situation där rättssamhällets lagstiftning strider mot kunskap och normer delade av samhällsmedborgarna resulterar i ett behov av demokratisk dialog där bristen på förtroende kan bemötas, men till skillnad från sakkunskapens och den pragmatiska ideologins strävan
164 Andréasson, S.,Narkotikan i Sverige: Metoder för förebyggande arbete, s. 236 ff.
165 Exempelvis vore det rimligt om folkhälsoinstitutet upplyste ungdomar om att 75 % eller mer av dödsfallen
med heroin inte beror på enbart heroin i sig, utan att drogen exempelvis tas i kombination med alkohol eller andra lugnande medel. Information i skolan om heroin bör således förtälja att drogen helt bör undvikas, men även att den framför allt bör undvikas i kombination med alkohol, då det markant ökar risken för överdos. Se, Carl Hart, High Price, Talks at Google, 2013, 29:10.
166 RättsPM 2016:1, s. 224.
167 Sociala interaktion är en av de viktigaste faktorerna för lycka, både hos primater och människor, se
Kringelbach, M.L., Berridge, K., The neurobiology of pleasure and happiness, s. 26.
168 Studien finns återberättad i Carl Harts bok: High Price: A Neuroscientist's Journey of Self-Discovery That Challenges Everything You Know About Drugs and Society, 2014, men även i föreläsningsform: Carl Hart, High
Price, Talks at Google, 2013, 12:13.
efter rationella samtal äger lagstiftarens ideologiska ståndpunkt företräde i svensk narkotikahistoria- och politik. Det kan jämföras vid, som Hume noterade, att inga
rättviserestriktioner inbegrips i relationen mellan människan och andra varelser, som trots att de neurobiologiskt förstår lidande saknar förmågan att uttrycka sitt missnöje med mänskligt beteende. Människor kan därför handla som de vill och ”som inga problem någonsin
uppkommer genom utövandet av en makt som är så fast etablerad i naturen, skulle de begräsningar som rättvisa och ägande innebär, eftersom de är fullständigt oanvändbara, inte ha någon plats i ett så ojämlikt förbund.”170 Vad Hume menade var att djur i förhållande till människor, okultiverade infödingar i förhållande till civiliserade européer, kvinnor i
förhållande till män, brukare i förhållande till nykterister, befinner sig i en sådan underlägsen position att frågor om rättvisa och orättvisa inte uppkommer. Hobbes som i moralen såg ett rationellt svar på den fruktansvärda externa ineffektivitet som ett naturtillstånd skulle innebära, och Rawls som antog att rättviseprinciper är föremål för ett rationellt val under omständigheter, ”under vilka mänskligt samarbete är både möjligt och nödvändigt”, har båda insisterat på att man måste resonera utifrån en ursprunglig position av jämlikhet.171
Bejerot menade dock på att narkotikaanvändaren inte får ges gehör inom narkotikafrågan, då ”Vi måste upptäcka och våga inse att det är missbrukaren själv som är motorn i systemet, och missbrukaren, som är ytterst manipulativ och som uppträder som sitt beroendes
heltidsanställde försvarsadvokat, har lyckats dupera så många hederliga och ansvarskännande men naiva politiker och publicister, att han de senaste tjugo åren varit närmast fridlyst. Detta, menar jag, är den viktigaste enskilda faktorn bakom våra motgångar.”172 Bejerots
demonisering av narkotikaanvändaren173, och konstruktionen av ett homogent ”vi” och ett homogent ”de”, särskiljer brukare och icke-brukare och deras roller i det samhälleliga samtalet. Brukaren, som inte inkluderas i ”vårt” narkotikafria samhälle trots att drogkulturen redan är etablerad, förminskas till förmån för vi:ets symbol men de små possessiva pronomen som framträder i starkt normerande effekt klargör inte vad ”de andras” kultur är mer än att det inte gillas här hos ”oss”. Uppdelningen mellan människor i ett ”vi” och ett ”de” fungerar på två sätt: dels för att vi:ets symbol för med sig politiskt legitimerande effekter, dels för att de moraliska värdena i vi:ets symbol bär fram en lojalitet mot densamma. Begreppet ”de” har så även en bredare inkludering, och täcker helt enkelt de människor som inte delar den svenska narkotikaideologins värderingar. ”De” blir alltså föremål för Bruuns och Christies teorier om goda fiender, de grupper som blir ställföreträdare för samhällets problem, och som Johan Edman konstaterar i sin studie av den svenska narkotikadebatten 1960 – 2000 inträffar följande hos grupper som konstitueras som ”vi”:
”Att inte säga motsatsen har dock blivit så vanligt i de senaste dryga 40 årens politiska samtal om narkotikaproblemet att man knappast reagerar längre. Inga journalister ställer följdfrågor om huruvida det finns något stöd i forskningen för nyttan av hårdare straff, ingen politisk meningsmotståndare utmålar straffskärparen som cynisk populist. Föga förvånande har också straffsatserna rakat i höjden. Narkotikafrågan höga profil, dess doxiska karaktär och roll som god fiende förlänar denna fråga en säregen roll i det politiska samtalet.”174
170 Hume, D., An enquiry concering principles of morales, s. 14.
171 Rawls, J., En teori om rättvisa, s. 39 f., Se även: ”om Naturen…har gjort människor jämlika, måste denna
jämlikhet erkännas: eller om naturen gjort människor ojämlika men ändå, eftersom de trots detta anser sig jämlika, inte kommer att inträda i Fred utom på jämlika villkor, måste sådan jämlikhet tillåtas.” - Hobbes, T., Leviathan, s. 94.
172 Bejerot, N., Hartelirrs, J., Missbruk och motåtgärder, s. 26.
173 Eftersom att svensk lagstiftning inte särskiljer bruk och missbruk innefattas så även alla former av
narkotikabruk, brukaren blir således en försvarsadvokat i förhållande till att bruket inte utgör missbruk.
Accepterandet av goda fiender är nära besläktat med det tidigare i uppsatsen behandlade begreppet folkmordsförsummelse, vilket stöds av det etiska undantag droganvändare blir föremål för på basis av den allmänna opinionens medgivande och det följande ”demokratiskt godtagbara ändamålet”. Den för uppsatsens vetenskapliga karaktär mest utmärkande grupp som kom o bli ”de” är läkarna och forskarna, som innan 1960-talet hade en central roll i frågor rörande narkotika och beroendeproblem. När narkotikan blev ett samhällsproblem förlorade läkarna tolkningsföreträdet och det medicinska perspektivet kom sedan att uppfattas som motsatsen till rådande sociala perspektiv av olika slag.175 Vår tids arv, är således att vi befinner oss i en situation där neurobiologin och andra psykologiskt relaterade grenar inte kan påverka svensk lagstiftning även om forskningsresultat tyder på att rättsreglerna minskar mänskligt välbefinnande, detta är inte heller en isolerad företeelse för narkotikapolitiken, utan gäller samtliga områden där vetenskapliga resultat bringar klarsyn i frågor om välbefinnande men inte anses äga rätten att bringa klarsyn i rådande lagstiftning eller moralisk diskussion. Den hypotetiska överenskommelsen som är ämnet för moralisk diskussion får inte, som i Sveriges fall vara framtvingad, dels för att utesluta tvång, dels för att utesluta att man blir tvingad att acceptera en överenskommelse genom att befinna sig i en svag
förhandlingsposition. Den moraliska diskussionen och det följande politiska samtalet måste därför utgå från en grund tillgänglig för alla, då det bereder väg för fakta rörarande individers välbefinnande i lagstiftningen. Resonemanget är närbesläktat med kontraktualismen, och utifrån denna teori kommer individuellt välbefinnande inte vara betydelsefullt därför att den är intrinsikalt värdefull eller därför att dess befrämjande uppenbart är en egenskap som gör en handling rätt, utan helt enkelt därför att en individ rimligtvis kan avfärda varje argument som inte tillskriver hans välbefinnande någon vikt. Detta påstående om moralisk betydelse är endast ungefärligt, eftersom att en annan svår fråga är exakt hur välbefinnande ska förstås och på vilka sätt vi är förpliktigade att ta med andras välbefinnande i beräkningen när vi formar vårt samhälle. Det följer exempelvis inte av den moraliska diskussionen att en given önskan, i proportion till dess styrka eller intensitet, alltid och under alla omständigheter kommer att ha samma vikt då vi ska avgöra huruvida en handling, som skulle bidra till tillfredsställande av den givna önskningen, är rätt. Kraften hos en persons önskningar att göra en handling rätt specificeras av vad som kallas en föreställning av moraliskt legitima intressen. En sådan föreställning är ett resultat av moralisk diskussion, den är inte given, på ett sätt som föreställningen om individuellt välbefinnande skulle kunna vara, rätt och slätt av
uppfattningen om vad det är rationellt för en individ att önska av ett samhälle som söker förverkliga det allmänt goda livet.
Slutsats
Det finns någonting sådant som moralfilosofi av ungefär samma anledning som det finns någonting sådant som matematisk filosofi. I moraliska omdömen, precis som i matematiska, har vi en uppsättning förmodat objektiva antaganden, vilka vi är benägna att tillmäta en viss grad av pålitlighet och betydelse. Vid närmare eftertanke är det dock inte alls uppenbart vad, om något, dessa omdömen kan sägas handla om, i kraft av vilket vissa kan sägas vara korrekta eller försvarbara och andra inte. Denna fråga om ämnets natur eller grunden för sanning är den första filosofiska frågan beträffande både moral och matematik. Så givet ett jakande svar på frågan – en specificering av ämnesområdet eller grunden för sanning i moral – behöver vi en tillhörande kunskapsteori som förklarar hur det är möjligt att upptäcka dessa fakta om detta ämne genom de tillvägagångsätt vi kan använda.176 Vetenskapsmoralen, som föremål för forskning, erbjuder en sakkunskapsbaserad moralteori som grund för rationell förhandling; då en adekvat moralfilosofi måste göra beskaffenheten hos de skäl som moralen tillhandahåller tydliga, i alla fall för dem som har ett intresse för detta. En filosofisk moralteori måste av den anledningen erbjuda en redogörelse av dessa skäl som är, å ena sidan, förenlig med dess redogörelse för moralisk sanning och moraliskt resonerande och, å andra sidan, har stöd av en plausibel analys av moralisk erfarenhet eller god evidens. En tillfredställande moralfilosofi kommer således inte leda till att ett intresse för moralen framstår som en enkel preferens av speciell sort eller speciell smak som vissa personer bara råkar ha. Den gör det begripligt varför moraliska skäl är sådana att personer kan ta dessa på allvar och varför dessa upplevs som speciellt starka och oundvikliga av dem som berörs av dessa. På så sätt minskas risken för navigationsproblem och i dess ställe följer rationell och kollektiv övertygelse.
Hume formulerade problemet med efterlevnad av en icke-rationell överenskommelse mycket klart. Anta som exempel att det är rationellt – eller med hans egen terminologi, att det med hänsyn till egenintresse bör väljas – att komma överens om en viss form av samarbete i situationer där annars externa ineffektiviteter skulle förhindra ett optimalt utfall. Anta att man, som en allmän regel, bör rätta sig efter sådana överenskommelser så att man undviker straff, bibehåller ett gott rykte eller utgör ett positivt exempel för andra. Ändå är det fördelaktigt att handla utifrån vilka möjligheter som helst som visar sig maximalt gynnsamma för en själv, inklusive möjligheter att bryta mot ingångna överenskommelser. Alltså är det i vissa fall rationellt att bryta mot överenskommelser även om det är orättfärdigt. Om ens
dopaminbelöningssystem är avvikande, om ens sociala krets påverkat eller om en sjukdom tvingar en, kan något som endast påverkar agenten således uppfattas som det rationella valet; på samma sätt som folk med bristande empati ser överträdelser mot andras rättigheter som det rationella valet. Därför behövs vetenskap i ena ändan som skyddar befolkningen mot
missgynnsam lagstiftning, och lagar och förbud i andra ändan som skyddar folk från
rättighetskränkande överträdelser tillgängliga för gemene man. Det står nämligen inte i strid med förnuftet att efterleva en överenskommelse, under förutsättningen att det man efterlever är eller skulle kunna vara resultatet av en rationell förhandling. På så sätt krävs en viss modifiering av vår uppfattning om demokrati som maximering, och det krävs en metod tillgänglig för gemene man att definiera begreppets innebörd. Vetenskapen är ett sådant verktyg, och på så sätt bringas rationalitet och moral i harmoni med varandra.
Gällande narkotikafrågan behöver inte legalisering eller avkriminalisering vara det slutgiltiga svaret. Det finns många alternativa skadereducerande vägar för vårt samhälle att vandra. Den första frågan gällande vår nuvarande lagstiftning följer dock av att en skadelindrande reform
resulterar i en nettovinst av människoliv. Men även om så är fallet, är droger skadliga – och den första frågan följs upp av vikten att informera folk om hur berusning kan kontrolleras, på samma sätt som vi informerar folk om hälsosam mat och säkert sex. Denna kontrollåtgärd syftar på att informera människor om hur droger kan brukas, och hur missbruk och social utslagning undvikas. Den andra frågan berör berusningens natur, och vi söker denna som en konsekvens av vår biologiska bakgrund och natur som kemiska varelser. Det första
vetenskapliga steget är av den anledningen att acceptera detta biologiska faktum, och det följande rationella steget är att göra denna drift så riskfri som möjligt. Antingen genom att minimera missbruk, eller genom att göra bruk så säkert som möjligt genom tillverkningen och förmedlandet av säkra droger, vars optimala funktion torde bestå av optimal positiv effekt i form av stimulation eller glädje, med minimala toxiska bieffekter.
I slutändan måste vi nämligen vara förnuftiga nog att acceptera vår egen natur och vara rationella i förhållande till dess brister, och jag tror att internets tillhandahållande av
information kommer skapa nästa steg i mänsklig samhällsutveckling, på så sätt att evidens för samhällsförbättringar finns tillgängligt för gemene man. Denna tillgängliga information kan sedan följas eller förnekas, och den senare utvecklingen har utmynnat i begreppet
faktaresistens, som tillkom i Svenska akademins ordlista 2015, vilket refererar till de
människor som följer en åsikt, religion eller ideologi utan att kunna svara för den; och de som följer fakta, och som genom rationellt tänkande förstår att de har rätt, kan inte diskutera med de icke-rationella människorna eftersom att de inte värderar evidens, då deras förnuft är fångat i en världsbild som är oberoende av vetenskapen. En samhällsfråga blir tillslut för den välbefinnandeorienterade, som för en ateist att diskutera med en bokstavstroende huruvida jorden är rund eller inte. När vi samlar in evidens i framtiden om hur vi bör bygga våra
samhällen måste vi därför ställa oss frågan hur mycket som ska lämnas åt majoritetsviljan och dess företrädare – då demokratins misslyckande vilar i just grundlöst moraliskt resonerande. Ska vi till exempel skriva att jorden är rund eller platt i skolböckerna, om den allmänna opinionen tycker det? Om vi gör det, blir jorden då platt? Svaret är nej. På samma sätt förblir det utifrån pragmatisk ideologi ett faktum att Sveriges narkotikaideologi är ett misslyckande, och det är så oavsett vad den allmänna opinionen tycker.
Såsom fysiken och kemin omintetgjorde religionens sanningsanspråk kommer neurobiologin omintetgöra det nuvarande demokratibegreppets anspråk på god moral, då det är fullt möjligt för en majoritet att förledas moraliskt och sträva efter något dåligt. Om vi påstår oss sträva efter det goda livet, blir således moralfilosofins uppgift att omforma vetenskapliga sanningar om välbefinnande till material för juridiken, och politikens uppgift blir att genom
sakkunskapsideologisk diskussion välja den metod och det material som bäst överensstämmer med maximen om maximering av välbefinnande. Kärnan, är att inkludera mekanismer som särskiljer allmän lagstiftning från privat moral såvitt den privata moralen inte har uppenbart stöd i någon evidens, dels då detta förhindrar att den allmänna opinionen faller offer för demagogi och populism, dels då detta skapar en rättssäker ventil som kan motstå riktningar som för oss mot uppenbart lidande genom totalitär lagstiftning – istället för att rättfärdiga lidande på basis av demokratiskt godtagbara ändamål maximeras således välbefinnande på basis av rationella ändamål.177
177 Som tidigare redovisat är inte rättvisa enbart en abstrakt princip – det är en kännbar upplevelse. Inom ramen
för maximering av välbefinnande verkar det således helt rationellt att vi alla underkastar oss rättvisesystem där våra omedelbara, själviska intressen ofta får stå tillbaka av hänsyn till rättvisan. Utifrån uppsatsens filosofiska utgångspunkt är det däremot bara rimligt om man utgår från att personer oftast får det bättre i ett sådant system, vilket vi ur ett vetenskapligt perspektiv också verkar få, se ex: Harris, S., Moralens landskap, s. 80.
Gällande moralfilosofins förhållande till neurovetenskapen finns det i övrigt ingen anledning att vända ryggen åt en stor mängd data som har möjligheten att bidra till nya insikter. Det är