Sveriges moderna narkotikahistoria börjar år 1965 i Stockholm med Nils Bejerot och legalförskrivningsprogrammet. Idéen bakom programmet, som resulterade i Bejerots
avhandling Narkotikamissbruk och narkotikapolitik (1974) 94,kom från England dit svenska läkare i början av 1960-talet åkte för att studera hur britterna arbetade med missbruksfrågorna. Vad de fann var att utskrivningen av heroin till heroinister varken resulterade i ökat missbruk eller ökad kriminalitet, till skillnad från USA där ökad kontrollpolitik resulterat i ökat
missbruk. Utlandsbesöket resulterade i en svensk version, och i början av 1965 ingick tio narkomaner i experimentet till vilka narkotika förskrevs. I slutet av 1965 hade antalet ökat till 60, och mellan 1965 och 1976 omfattade projektet cirka 100 patienter. Under tvåårsperioden hade tillslut sammanlagt 120 patienter deltagit i projektet under minst tre månader. De ämnen som ordinerades var metadon, morfin och främst amfetamin, för oral liksom intravenös användning. I experimentet fick patienterna även själva vara ansvariga för de doser de tog, och deltagarna fick även ta med droger hem för flera dagar – och om de tog slut kunde de be om mer. I slutet av experimentperioden uppstod dock kritik gällande hög dödlighet bland de deltagande patienterna och det faktum att brotten inte minskade. När försöket sedan kom till sitt slut, hade totalt fyra miljoner doser av amfetamin (15,5 kilo) och 600,000 doser av opiater (3,3 kilo) ordinerats till 120 patienter under åren 1965 till 1967, fyra av deltagarna i
experimentet dog till följd av överdoser.95
I ljuset av experimentets resultat grundade Bejerot år 1969 det sedermera inflytelserika
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, en – konstaterar Ingrid Sahlin i en studie av modellens framväxt – lobbyorganisation som av hävd har ett stort inflytande över den nationella
89 Olsson, B., Narkotikaproblemet i Sverige: framväxt och utveckling, s. 27. 90 A.a., s. 26.
91 A.a., s. 31.
92 Boekhout van Solinge, T., The Swedish Drug Control System, An in-depth review and analysis, s. 39 f. 93 Olsson, B., Narkotikaproblemet i Sverige: framväxt och utveckling, s. 32 ff.
94 Nils Bejerots avhandling Narkotikamissbruk och narkotikapolitik,1974, är det dokument som mer än något
annat lagt grunden för svensk narkotikapolitik så som den än idag är utformad.
narkotikapolitiken.96 Riksförbundet mål var att förverkliga Bejerots teorier, i vilka han klargör att det problematiska bruket av narkotika utgörs av det s.k. normbrottet, de som använder en drog som inte är befäst i kulturen.97 Bejerot benämnde det den epidemiska formen vars största samhällspåverkan skedde när socialt fungerande användare spred normbrottet till övriga i samhället, s.k. smittorisk. Typ av bruk och preparatens farlighet var således sekundärt i förhållande till normbrottet.98 Bejerot menade även att när en drogkultur väl var befäst i
samhället är det tillgången till narkotika som var den avgörande faktorn för missbrukets fortsatta etablering.99
Utifrån sin teori utarbetade Bejerot en tiopunktsplattform, i vilken den första punkten, vars formulering kort därefter kopierades till de propositioner som låg till grund för senare lagstiftning, omedelbart tog fasta på frågans kulturella aspekt: målsättningen måste vara att knarket och knarkandet skall stoppas; det får inte införlivas i Sveriges kultur eller
samhällsmönster.100 Även riksdagen instämde i den kulturella aspekten och 1978 slog de fast att narkotika är oförenligt med svensk kultur, att det var en farsot som kom utifrån och en rad kampanjer sjösattes som skulle bygga ett antidrogmedvetande inom nationen.101 Det
viktigaste var enligt Bejerots teori att stoppa den fungerande användaren, och att
kriminalisering av eget bruk måste vara själva kärnan i en framgångsrik antinarkotikamodell, vilket skrevs in i svensk lag år 1988, 5 år senare, när höjningarna av straffskalan för eget bruk så gick igenom 1993 var det många som menade att vi fått den ultimata narkotikapolitiken.102 Det finns dock vissa missförstånd om vilken typ av projekt legalförskrivningsprogrammet var, då det ibland framställs som en genomtänkt forskningsstudie som följts upp och utvärderats. Men projektet var aldrig tänkt som ett vetenskapligt experiment, utan var bara ett projekt som växte fram ur vissa läkares praktiska arbete.103 På grund av det icke-vetenskapliga projektets status, har det heller aldrig funnits en kontrollgrupp, vilket gör det omöjligt att göra en vetenskaplig utvärdering eller att rita något annat än mycket begränsade slutsatser från projektet.104 Dessutom riktade Sverige, till skillnad från England, legalförskrivningen till amfetaminister, vilket är helt annorlunda än att behandla ett opiatberoende (heroin blev utbrett i Sverige först 1974). Dessa amfetaminister var även till stor del kriminella som blivit
narkomaner, och de begick kriminella handlingar av andra syften än att finansiera sitt missbruk, till skillnad från England där narkomanerna blev kriminella för att finansiera sitt missbruk; varpå den enda brottsligheten som sjönk under studiens tvåårsperiod var
narkotikabrotten.
Insikterna om legalförskrivningsprogrammets bristande vetenskapliga värde är inget nytt, och år 1987 skrev exempelvis sociologiprofessorn Ole-Jørgen Skog att
legalförskrivningsprogrammet var en amatörs verk utifrån vilket man kunde dra i stort sett vilka slutsatser som helst. Han noterade även att missbruket inte ökade under perioden 1965 – 1967, och trots att det i avhandlingens eget material påstods att en amfetaminepidemi
initierats fanns det stöd för att trenden påbörjats långt tidigare. Kärnan i den allmänna kritiken var dock att missbruket inte minskade åren efter det att Sverige infört en mer restriktiv
96 Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 49.
97 I Sverige är det kulturellt acceptabelt att bruka alkohol, socker, kaffe och tobak. 98 Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 58 ff.
99 Boekhout van Solinge, T., The Swedish Drug Control System, An in-depth review and analysis, s. 44 f. 100 Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 67.
101 Tham, H., Forskare om narkotikapolitiken, s. 32. 102 Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 25.
103 Boekhout van Solinge, T., The Swedish Drug Control System, An in-depth review and analysis, s. 42. 104 A.a., s. 43.
narkotikapolitik i ljuset av Bejerots teorier.105 Istället ökade det tunga missbruket och en undersökning som gjordes 1979 uppskattade antalet missbrukare till 15000, vilket var en fördubbling från 1967.106 Dessutom utlästes legalförskrivningens resultatet som en grund för Sveriges narkotikalagstiftning trots att det var en helt perifer verksamhet riktad mot en liten och mycket avvikande grupp tunga narkomaner.107
Kritiken mot legalförskrivningsprogrammets slutsatser var dock utan verkan, och den svenska historikens Klas Åmark har beskrivit det som att Sverige är ett av få länder där just en
narkotikaideologi kom att etableras.108 De som brukade eller missbrukade narkotika var således osolidariska mot samhället, och ur ett nationellt överlevnadsperspektiv skulle dessa människor genom tillräckliga juridiska befogenheter tvingas till lojalitet med det kollektiva projektet som slutmål; vilket kan sammanfattas av Bejerots uttalande om formell kontroll:
”När den informella kontrollen avtar under en snabb urbaniseringsprocess måste, oavsett samhällsystem, den formella kontrollen mot asociala och destruktiva beteenden byggas ut för att kompensera bortfallet av informell kontroll”.109
Svensk narkotikalagstiftning, brott & straff
Nils Bejerots teorier satte igång ett omfattande lagstiftningsprojekt och i och med införandet av narkotikastrafflagen (1968:64) höjdes maximistraffet från ett till fyra års fängelse för olovlig hantering av narkotiska preparat. Andelen tunga missbrukare var uppskattat till ca 10 000 personer vid tiden för införandet110, och straffhöjningen sågs som en chans att förhindra en missbruksepidemi i Sverige samt stävja det moraliskt förkastliga i
narkotikaförsäljningen.111 Förslaget om straffhöjningen mottog dock flera remissvar från bland annat Svea hovrätt och Rikspolisen som bland annat ifrågasatte om straffskärpningar hade en allmänpreventiv effekt då exempelvis försäljarna av narkotika redan bortsåg från riskerna med sin verksamhet.112
År 1969, ett år efter straffhöjningen, höjdes maxstraffet ytterligare från fyra till sex år med stöd av samma motivering som den tidigare lagändringen, dessutom kriminaliserades även försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott.113 Ytterligare en höjning av straffet skedde 1972 med maximistraffet 10 års fängelse. Motiveringen bakom den nya
straffhöjningen var att narkotikaproblemet fortfarande inte var under kontroll, vilket byggde på Bejerots undersökningar som togs med i motiveringen till straffskärpningen.114 1981 skedde ytterligare en lagändring som innebar att minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes till fängelse två år och maximistraffet för normalgraden av brottet till fängelse i tre
105 Boekhout van Solinge, T., The Swedish Drug Control System, An in-depth review and analysis, s. 30. 106 Olsson, B., Adamsson, C., Byqvist, S., Det tunga narkotikamissbruket omfattning i Sverige 1998, s. 25 f. 107 Linton, M., Knark – en svensk historia, s. 37.
108 A.a., s. 73. 109 A.a., s. 56.
110 SOU 1969:53, uppskattat av narkomanvårdskommintém. Enligt senare beräkningar rörde det sig dock om
6000 personer.
111 SOU 1967:41, s. 58.
112 Hofflund, O., Narkotikabrotten – en straffrättslig studie, s. 21.
113 Träskman, P.O., Narkotikabrotten och kontrollen av bruket av narkotika genom straffrättsliga medel, s. 57 ff. 114 Prop. 1972:67, s. 14.
år.115 Vid den här tidpunkten konstaterade departementschefen i den bakomliggande
propositionens inledning att mycket stora insatser under de senare år har gjorts för att komma till rätta med narkotikaproblemet.116
År 1983 infördes så även relativt omfattande ändringar i narkotikalagstiftningen, där det centrala momentet i 1983-års reform var att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll in under tidigare brottsbeskrivning. Den uppräkning som idag återfinns i 1 §
narkotikastrafflagen, om straffbelagda förfaranden, kom då till. En annan åtgärds som vidtogs var att straffbelägga vårdslöshet med narkotika på straffskalan.117 År 1985 höjdes
minimistraffet för normalgraden av narkotikabrott från böter till fängelse i 14 dagar. Samtidigt infördes fängelse om högst sex månader i straffskalan för ringa narkotikabrott, istället för det tidigare bötesbrottet narkotikaförseelse.
1988 följdes de tidigare straffhöjningarna upp med en av de mest markanta, kriminaliseringen av eget bruk. Det motiverades med att samhället med fasthet och konsekvens ska ta avstånd från allt olovligt narkotikabruk.118 Flera remissinstanser poängterade att kriminaliseringen av
en handling som riktar sig mot den egna personen var främmande för den svenska
kriminaliseringstraditionen.119 Det poängterades dock att straffskalan av eget bruk endast kom att innehålla böter. Huvudskälet var att inte låta den straffskala som i övrigt gällde ringa brott (böter eller sex månader) avse även eget bruk eftersom att det då kunde ske en förskjutning av tyngdpunkten i offentliga insatser mot missbruk från socialrättsliga till det kriminalrättsliga fältet.120
År 1993 infördes ytterligare en straffskärpning och eget bruk kom även att omfattas av fängelse i sex månader. Anledningen till straffhöjningen var att polisen behövde ytterligare straffprocessuella tvångsmedel mot narkotikabrukare, såsom möjligheten att med tvång ta urin- och blodprover. Under åren som följt har narkotikalagstiftningen kompletterats med åtgärder mot hälsofarliga varor som i praktiken innebar att snabbare process för
narkotikaklassa substanser,121 ändringar av definitioner för att motverka syntetiska droger122 och 2006 kom även ett kompletterande i narkotikastrafflagen med en särskild
straffbestämmelse (3 a §) som tog sikte på olovlig befattning med narkotikaprekursorer.123 Eftersom att polisen hamnat på efterkälken när narkotikahandeln bytt strategi har även det utmynnat i större och större befogenheter för polismyndigheten genom lagtekniska men även interna föreskrifter utanför den konkreta narkotikalagstiftningen, som med 1990-talets mobiltelefoner eller 2000-talets nätdistribution.124
115 Observera den här relativt ringa överlappningen, vid ett minimistraff på fängelse två år för den grova graden
av ett brott brukar maximistraffet för normalgraden vara fängelse fyra år. Någon särskild bäring på straffmätning för narkotikabrott i förhållande till andra brott torde den mindre överlappningen inte ha.
116 Prop. 1980/81:76, s. 194 f. 117 Se prop. 1982/83:141. 118 Se prop. 1987:88:71.
119 Hofflund, O., Narkotikabrotten – en straffrättslig studie, s. 19 ff. 120 Vilket inträffade under 1990-talets ekonomiska kris.
121 Se prop. 1997:98:183. 122 Se prop. 1997:98:183. 123 Se prop. 2005/06:42.