Barns röst inom idrottsrörelsen : En kvalitativ studie som belyser idrottande barns perspektiv på delaktighet

Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp

Barns röst inom idrottsrörelsen

En kvalitativ studie som belyser idrottande barns perspektiv på delaktighet

Sara Vilgeus Loy

Examensarbete i socialt arbete SOC63 VT20

Kandidatuppsats 15 hp Handledare: Pelle Åberg Examinator: Lars Sörnsen

Sammanfattning:

Barns röst inom idrottsrörelsen - En kvalitativ studie som belyser barns perspektiv på delaktighet inom idrottsrörelsen.

Denna studie har undersökt hur barn pratar om och beskriver begreppet delaktighet inom

idrottsrörelsen, i syfte att klargöra barns perspektiv inom detta kunskapsområde. Studien genomfördes med hjälp av en kvalitativ ansats och baserades på tre gruppintervjuer med tolv unga idrottare i åldrarna 10–15 år. Den teoretiska utgångspunkten för studien var delaktighetsteorier, dels utifrån ett statsvetenskapligt samt ett sociologiskt perspektiv, men också specifikt, teorier som rör barns

delaktighet (children’s participation) där framförallt delaktighet utifrån Roger Harts (1992) "ladder of participation" har använts. Resultatet för studien visar att idrottande barns beskrivningar av begreppet delaktighet är omfångsrik och innefattar å ena sidan en varierad bild av beslutsprocessen, där

beskrivningar av att våga och inte få välja utgör exempel på icke delaktighet medan komma överens, kompromissa, rösta, vara med och bestämma, få välja, bli tillfrågad, få förklaringar, ge feedback, ge förslag och önskemål samt säga vad man tycker utgör barns beskrivningar av delaktighet. Å andra sidan visar även resultatet att idrottande barns beskrivningar av delaktighet går utöver beskrivningar av själva beslutsprocessen och innefattar även ett socialt perspektiv, där känna sig utanför, vara utesluten, och som att man inte finns utgjorde beskrivningar av att inte vara delaktig, medans beskrivningar av att man är med i ett gäng, alla får vara med och att man upplever att man finns till samt blir sedd, lyftes fram som viktiga komponenter för att beskriva delaktighet. Resultatet ligger i linje med tidigare forskning som har indikerat att barn uppfattar begreppet delaktighet som något mer än bara vara en del av en beslutsprocess. Studiens forskningsbidrag är därmed dels en bekräftelse av tidigare antydningar av idrottande barns breda syn på delaktighet men framförallt vad denna breda syn består av, vilket till min kännedom inte har utforskats tidigare. Resultatet ska emellertid beaktas med försiktighet givet det begränsade urvalet för studien.

Nyckelord:

Barns perspektiv, idrottsrörelsen, barns delaktighet, delaktighet, delaktighetsteorier, beslutsprocesser, barns röst, social delaktighet.

Abstract:

Children’s voice in the sports movement - A qualitative study that sheds light on children’s perspectives on participation in sports.

The aim of this study has been to investigate how children talk about and describe the concept of participation in the sports movement, thus illuminating a child’s perspective of this area, and

providing a basis for future quantitative work. The study was conducted using a qualitative approach and was based on three group interviews with twelve young athletes aged 10–15 years. The theoretical starting point for the study was participatory theories, partly from a political science and a sociological perspective, but also specifically, theories concerning children's participation. The results of the study show that athletes’ descriptions of the concept of participation are comprehensive and include, on the one hand, a broad picture of the decision-making process, where descriptions of daring and not being able to choose are examples of non-participation, while agreeing, compromising, voting, participating and deciding, getting to choose, being asked, getting explanations, giving feedback, giving suggestions and wishes and saying what you think, constitute children’s descriptions of participation. On the other hand, the results also show that young athletes’ descriptions of participation go beyond the decision-making process itself and also include a social perspective, where feeling outside, excluded, or that you don’t exist, are descriptions of non-participation, whilst descriptions such as being a part of a group, everyone is included, that you feel that you exist and are seen, were highlighted as important components to describe participation. The results are in line with previous research which has

indicated that children perceive the concept of participation as something more than just being part of a decision-making process. The study’s main contribution is therefore firstly a reinforcement of the indications of previous research of children’s broad view of participation and secondly, illuminating what this comprehensive view consists of, which to my knowledge hasn’t been explored before. Further research is however needed given the small sample in this study, in order to strengthen these findings.

Key words:

Child perspective, Child participation, participation, sports, young athletes, decision-making, social participation, children’s voice.

1 Inledning ... 5

1.1 Varför är barns delaktighet viktigt? ... 5

1.2 Syfte ... 6

1.3 Forskningsfrågor ... 6

1.4 Disposition ... 6

2 Tidigare Forskning ... 7

2.1 Delaktighet inom idrottsrörelsen ... 7

2.2 Barns syn på delaktighet i svensk samhällskontext ... 8

2.3 Barns syn på delaktighet i internationella studier ... 9

2.4 Sammanfattning av kunskapsläget ... 10

3 Teoretisk referensram ... 11

3.1 Delaktighetsteorier ... 11

3.2 Teorier om barns delaktighet ... 13

3.3 Kommentar ... 15

4 Metod ... 17

4.5 Bearbetning och analysmetod ... 20

4.6 Verifiering ... 22

4.7 Forskningsetiska överväganden ... 23

5 Resultat och analys ... 25

5.1 Barns beskrivningar av delaktighet i beslutsprocesser ... 25

5.2 Social syn på delaktighet ... 33

5.3 Sammanfattning av resultatet ... 35

6 Summerande diskussion ... 37

6.1 Kritisk diskussion av studien ... 38

6.2 Förslag på vidare forskning ... 38

7 Referenser ... 40

8 Bilagor ... 45

8.1 Bilaga 1: Frågeguide, gruppintervju ... 45

8.2 Bilaga 2: Informationsblankett till vårdnadshavare ... 47

8.3 Bilaga 3: Samtyckesblankett till vårdnadshavare ... 48

8.4 Bilaga 4: Informationsblankett till barnen ... 49

1 Inledning

En grundläggande uppfattning både nationellt och globalt, är att barn ska göras delaktiga i frågor som berör dem själva. Detta framhålls bland annat i Förenta Nationernas Barnkonvention som den 1 jan 2020 har inkorporerats i svensk lag. Barns inflytande och delaktighet understryks i allt större

omfattning både inom forskning och i samhället i stort. Att öka barns delaktighet menar många är bra men hur detta ska göras rent praktiskt är inte lika självklart (Nordenfors, 2010). Studier visar att barn vill vara delaktiga och områden som de särskilt framhåller som viktiga är hemmet, skolan och fritiden (Frost, 2005). Barns arenor är många, och vissa områden har kommit längre än andra beträffande barns möjlighet att göra sin röst hörd. Ett exempel är skolväsendet som numera arbetar aktivt för barns möjlighet till delaktighet i frågor som rör dem själva. Även forskning som berör barns delaktighet i skolan är omfattande (Elvstrand, 2015; Sandgren & Anderson, 2015). Men när det gäller barns fritid, i synnerhet idrottsrörelsen, har både forskning och förändring stått och stampat. Riksidrottsförbundet, det förbund som förbinder alla idrottsorganisationer, har förvisso uttalat att ”all idrott ska utövas utifrån ett barnrättsperspektiv” (Riksidrottsförbundet, 2007, s. 4). Emellertid visar det fåtal studier som har gjorts på området att det är oklart om så är fallet. Exempelvis har Redelius (2012) tillfrågat 200 idrottsledare hur de ser på dels barnkonventionen samt Riksidrottsförbundets skrivelse till

idrottsföreningarna ”Idrotten vill”, där just barnrättsperspektivet aktualiseras. Resultatet visade att ett lågt antal idrottsledare har ens hört talas om innehållet i barnkonventionen än färre om skrivelsen ”Idrotten vill”. Studier som berör barns möjlighet till inflytande eller delaktighet inom idrottsrörelsen saknas i stor utsträckning, i synnerhet barnens perspektiv inom detta område. I de få studier som gjorts framgår dessutom att barn har en annan föreställning av vad delaktighet är i jämförelse med forskarna (se exempelvis Trondman, 2011). Även inom civilsamhället i stort, lyser kunskapen om barns

perspektiv rörande delaktighet med sin frånvaro. Detta framhåller exempelvis Holmqvist (2019) i sin avhandling rörande patientorganisationer där hon menar att det saknas etablerad forskning rörande barns möjlighet till inflytande. Mina egna eftersökningar av studier som berör barns delaktighet bekräftar Holmqvist resultat; studier om barns förutsättningar till delaktighet inom idrottsrörelsen är i dagsläget få, speciellt studier som innefattar barns perspektiv1_.

1.1 Varför är barns delaktighet viktigt?

Att barn görs delaktiga inom områden som berör dem själva är något som anses bidra till positiva effekter. Head (2011) menar att det finns tre typer av logiskt grundade argument för att öka barns delaktighet inom olika arenor. Det första argumentet avser säkerställande av social rättvisa, vilket han menar betyder att barn har rätt till att få omsorg, bli beskyddade och behandlas med respekt och där

1 _{I sammanhanget kan det noteras att det finns en skillnad mellan barns perspektiv och barnperspektiv (se}

det är möjligt, vara involverad och konsulterad. Detta argument går i linje med andra studier

exempelvis (Karlsson & Börjesson, 2015; Mattsson & Busch, 2014; Eriksson & Näsman, 2011). Det andra argumentet innefattar att ideellt engagemang främjas av ökad delaktighet eftersom barns engagemang tenderar att öka om de blir tillfrågade. Även detta argument kan jämföras med andra studier exempelvis Anderson och Sandgren (2015) som menar att delaktighet kan leda till att elever fullföljer skolan i större utsträckning. Det tredje argumentet som Head framhåller är att ökad

delaktighet bidrar till både barns- samt samhällets utveckling. Även här finns andra studier som också lyfter fram, framförallt barns utveckling, relaterad till ökad delaktighet, exempelvis Stenhammar (2009) som menar att barns hälsa och utveckling främjas av delaktighet och förmodligen upplever de en högre kontroll över sitt liv. Ytterligare ett argument som framhåller vikten av att barn görs

delaktiga i sina egna liv är att de blir mindre sårbara för övergrepp och bättre rustade att kunna skydda sig själva om de tränas i att uttrycka sina åsikter (Lansdown, 2005).

1.2 Syfte

Då barns delaktighet som beskrivits ovan är viktigt och att det i dagsläget saknas etablerad forskning inom området anser jag att mer forskning behövs. Givet att tidigare studier har indikerat att barn framställer begreppet delaktighet på ett annat sätt än vuxna, är ambitionen med denna uppsats att utröna barns faktiska syn på begreppet delaktighet. Genom att utforska barns syn på begreppet kan det därmed bli möjligt att sedermera pröva barns faktiska möjlighet till att göra sin röst hörd, exempelvis genom kvantitativa ansatser. Syftet med uppsatsen är därmed att fånga barns bild av begreppet delaktighet inom idrottsrörelsen för att på så sätt lägga en grund för framtida forskning.

1.3 Forskningsfrågor

• Hur pratar och beskriver barn delaktighet utifrån idrottsliga upplevelser? • Hur skildrar idrottande barn utebliven delaktighet?

1.4 Disposition

Uppsatsens disposition innefattar först en beskrivning av kunskapsläget, vilken efterföljs av en

redogörelse av studiens teoretiska ansatser. Därefter presenteras studiens metod och i kapitlet efter ges en redogörelse för studiens resultat. Slutligen förs en diskussion om resultatet, metodval samt förslag på fortsatt forskning.

2 Tidigare Forskning

I följande kapitel presenteras tidigare forskning på både nationell och internationell nivå. Då studiens syfte är att belysa barns beskrivningar av delaktighet inom idrottsrörelsen, är det framförallt forskning som framhäver barns perspektiv av delaktighet som är relevant för denna studie, i synnerhet studier som berör idrottsliga sammanhang. Eftersökningar i databaserna Swepub, Google Scholar och SocIndex resulterade dessvärre i ett väldigt litet underlag som belyste ämnet, med endast några få studier. Följaktligen, inkluderades även studier som innefattade barns perspektiv på delaktighet men i andra kontexter än idrottsrörelsen, närmare bestämt skola, kommun och socialtjänst. Kapitlet är därför indelat i en första del som beskriver barns syn på delaktighet inom idrotten, på svensk och

internationell nivå. Därefter följer en beskrivning av kunskapsläget i en större svensk kontext och efter det i en större internationell kontext. Avslutningsvis har jag gett en sammanfattning av kunskapsläget och hur studierna relaterar till denna studie.

2.1 Delaktighet inom idrottsrörelsen

Mats Trondman har publicerat två studier med fokus på barns delaktighet inom idrotten, där den första publicerades år 2005 och den andra år 2011. Dessa två studier följer till viss del på varandra då den senare studien har använt samma empiri som den första studien men med tillägg för tre

fokusgruppsintervjuer. Den första studien syftar till att utröna barns möjlighet till delaktighet inom idrottsrörelsen. Studien är av kvantitativ art, där barn i åldern 13–20 år tillfrågades med hjälp av enkäter. Resultatet från Trondmans studie visade att över 80 % av barnen inte ansåg att de har något påtagligt inflytande över sin tävlings- eller träningsverksamhet samt att mindre än 20 % av barnen upplevde att de i stor utsträckning var med och bestämde (Trondman, 2005). Dessutom påvisade studien att över hälften av de tillfrågade barnen var nöjda med att ha lite att säga till om. Den andra studien som Trondman publicerade sex år senare, syftade till att fördjupa den tidigare studiens resultat som bland annat visade att barn är nöjda med att ha lite att säga till om. Studien bygger som tidigare nämnts delvis på samma empiri som återfinns i 2005 års studie, med tillägg för tre gruppintervjuer som Trondman genomförde med barn inom hockey, friidrott och fotboll. Under dessa intervjuer fick barnen prata om delaktighet och hur de upplevde den inom respektive idrott. I en av gruppintervjuerna framkom att barnen hade en annan syn på vad delaktighet innebär än den som forskaren hade, då barnen beskrev delaktighet i termer av tillhörighet och gemenskap. Exempelvis förklarar ett barn delaktighet med att ”alla gillar hockey här”, ”alla har känt varandra länge” det är ”vår hockeyklubb” och ”att man är med i omklädningsrummet och att man snackar med alla” (Trondman, 2011, s. 71). En annan studie som belyser barns perspektiv inom idrotten är Inger Eliassons ”Barns perspektiv på barnrättsperspektivet” som återfinns i antologin ”För barnets bästa” (Eliasson, 2011). Eliasson har med hjälp av gruppintervjuer låtit 12-åriga barn få komma till tals inom fotboll och ishockey med

syftet att just ”låta barns röster bli hörda och nå fördjupad kunskap om barns perspektiv på

barnrättsperspektivet inom idrotten” (s. 111). I denna studie diskuteras inte begreppet delaktighet utan istället förs en diskussion utifrån barnkonventionens artiklar som aktualiserar barns röst. Eliassons studie visar, i linje med Trondmans resultat, att flertalet barn har lite att säga till om samt verkar vara nöjda med detta. Eliasson framhåller att anledningarna till detta är verkar vara flerbottnad, bland annat menar de intervjuade barnen att om de skulle bestämma så skulle det kunna leda till att de kanske förstör något, en övning till exempel. En annan anledning som barnen framhåller är att de inte anser att de kan tillräckligt mycket och att de litar på sina tränare. Vidare så menar barnen att de inte vågar säga emot en ledare om de har en annan åsikt. Det framgår också av studien att barn behöver ledare som är övertygande i sitt sätt att fråga vad barnen tycker. Att det måste vara tydligt och upprepas att tränarna vill veta vad barnen tycker. Annars säger barnen inget. Eliason menar att ”barnens begränsade erfarenheter av medbestämmande ser ut att bli ett hinder för dem att uttrycka sig och verkligen säga vad de tycker när de väl blir tillfrågade framförallt till ledarna” (s. 125).

Internationella studier som berör delaktighet, (på engelska ”participation”) inom idrott, är många, dessvärre avhandlar de inte vare sig barn som aktör eller barns syn på delaktighet, snarare handlar studierna om att delta och vad det innebär. Perspektiv som ofta återfanns i studierna inom idrott var hur ledarskapet ska bli lyckosamt och nyckelfaktorer som leder till framgång (Guenzi & Dino, 2013); (Kouzes & Posner, 2012). En del av dessa studier inkluderar barns perspektiv, dvs. vad barnen anser att ett framgångsrikt ledarskap ska bestå av. Barth (2016) exempelvis, har publicerat en artikel där barn får ge sin syn på hur ledare ska agera för att laget ska nå framgång. Här menar barnen att en framgångsfaktor är tränarens förmåga att lyssna på sina spelare och ta råd från spelare som har spelat länge och som därmed har tillskansat sig kunskaper om vad som fungerar respektive inte fungerar för laget.

2.2 Barns syn på delaktighet i svensk samhällskontext

Blickar vi utanför idrottsrörelsen och inkluderar en svensk samhällskontext återfinns ett flertal studier som beskriver barns perspektiv av delaktighet. Exempelvis har Monica Nordenfors genomfört

kunskapsöversikten ”Delaktighet – på barns villkor?” i syfte att klargöra hur barn görs delaktiga i frågor som rör dem själva (Nordenfors, 2010). Översikten innefattar bland annat ett kapitel med studier där barnen själva har fått komma till tals och här redogörs för två svenska studier och två utländska (en brittisk och en skotsk). En av de svenska studierna som nämns är en kvantitativ studie genomförd av Emilia Frost (2005) där hon har undersökt hur unga ser på sig själva som invånare i Uppsala kommun. Undersökningen innefattar 369 elever i årskurs 7, 8 och 9 som har får svara på en enkät med ett antal frågor som rör delaktighet. Resultatet visar att över 84 % av barnen tycker att det är mycket viktigt att få vara med och påverka i deras kommun, samt att 91 % svarade att de vill påverka sin fritid mycket. På frågan om det finns något som skulle göra unga mer engagerade svarar

cirka 50% att de skulle engagera sig mer om det fanns någon som lyssnade och tog dem på allvar. Frost menar att hon ser ett samband ”där bristen på kunskap hänger ihop med tilltron till den egna förmågan att kunna påverka” (Nordenfors, 2010, s. 48). Studien visar även att barnen vill påverka frågor som rör idrottsaktiviteter.

Ytterligare ett exempel som framhäver barns syn på delaktighet är Eriksson & Näsmans (2011) bok, ”När barn som upplevt våld möter socialtjänsten” där författarna åskådliggör utsatta barns egna utsagor och strategier i möten med socialtjänsten. Bokens syfte är just att klarlägga barns röst och framhålla vikten av att barn bemöts som ”reflekterande personer med rätt till makt och kontroll över sina liv” (s. 121). Slutsatser som Eriksson & Näsman drar är att barns handlingsutrymme varierar mycket beroende på vem barnet har mött. Författarna beskriver även barns strategier i förhållande till delaktighet och menar att barn kan inta olika positioner för att hantera att man inte upplever att man är delaktig. Exempelvis tystnad och passivitet, protest, nöjd som objekt för vuxnas intervention.

2.3 Barns syn på delaktighet i internationella studier

Sökningar rörande barns perspektiv på delaktighet i en internationell samhällskontext resulterade i åtskilliga studier som belyste barns röst (children’s voice). Här var problemet inte för få studier snarare fanns en uppsjö med studier som beskrev barns delaktighet i forskningsprocesser (Kim, 2015; Ergler, 2017) men också i planeringar av olika samhällsprojekt (Derr, 2018; Freeman & Aitken-Rose, 2005; Knowles-Yánes, 2005; Frank, 2006; Arunkmar et al., 2018). Dessa lyfter tillsammans fram värdet av att barn involveras i beslutsprocesser och vad som kan komma ur detta. Exempelvis

beskriver Arunkmar et al. (2018) en barn-initierad planeringsprocess vid skapandet av ett ungdomsråd för ett forskningslaboratorium med inriktning på frågor som ska bidra till ett mer hälsosamt samhälle. Författarna argumenterar för att om barn involveras och får möjlighet att skapa sitt eget ramverk för delaktighet, så leder det till att nya dimensioner av begreppet delaktighet kan upptäckas som är av vikt för barnet.

Ett annat mer konkret exempel på barns beskrivningar av delaktighet ges av Birnbaum och Saini (2012). De har genomfört en kvalitativ kunskapsöversikt som belyser barns delaktighet under

vårdnadstvister. Studien innehöll en sammanställning av totalt 35 studier och innefattade 1 325 röster från barn ifrån elva olika länder under en 20 års period. Studien visade att barn vill vara involverade i beslutsprocesser även om de inte får fatta det slutgiltiga beslutet. Barnen beskrev bland annat att beslutsprocessen borde vara demokratisk, såtillvida att alla ska få säga sitt (”having a say”). Vidare framgick att barnen ville bli tillfrågade och de betonade vikten av rättvisa och att de skulle ha samma möjligheter att delta i beslutsprocessen som de vuxna. Skälen till att barnen ville vara delaktiga var framförallt att de ville få sin röst hörd (acknowledged) och ha information och förklaringar gällande de beslut som togs.

2.4 Sammanfattning av kunskapsläget

Sammanfattningsvis vittnar tidigare studier som rör barns perspektiv avseende delaktighet inom idrottsrörelsen att forskningsunderlaget är skralt, både på svensk och internationell nivå. En bredare ansats ansåg jag därför var nödvändig för att få en bättre bild av kunskapsläget.

Det som jag menar är av vikt för denna studie är framförallt Trondmans (2011) och Eliassons (2011) studier, då dessa, till viss del, belyser delar av mina forskningsfrågor. I Trondmans (2011) studie framkommer exempelvis att barn ser ut att ha en annan syn på delaktighet än forskaren, såtillvida att barnen pratade om att alla (i klubben) har samma intresse, de känner varandra väl och spelarna upplever en tillhörighet till klubben. En ytterligare aspekt jag menar är relevant för min studie är barns resonemang rörande att våga uttrycka åsikter samt att de skulle förstöra något om de fick bestämma, vilket framkom i Eliassons (2011) studie. I internationella studier framkom även att barnen ansåg att tränaren bör lyssna på och ta råd från erfarna spelare för att laget ska kunna nå framgång, något som jag menar kan kopplas till delaktighet och därmed är av intresse för min studie.

I en utblick från idrottsrörelsen till samhället i stort vittnar både internationella och svenska studier om att barn vill komma till tals, de vill bli tillfrågade och informerade, men att det kan vara svårt, vilket visas i både Nordenfors (2010) och Birnbaum & Sainis (2012) kunskapsöversikter samt i Eriksons och Näsmans (2011) bok om barn som möter socialtjänsten. Att barn generellt vill göra sin röst hörd, bli informerade och tillfrågade menar jag även har relevans för min studie. Vidare vittnar internationella studier som rör barns involvering i både forskning och samhällsprojekt att barns aktörsskap är på frammarsch, vilket jag menar bekräftar dels att vuxna ser potentialen med att involvera barn men även att det finns ett starkt engagemang och vilja bland barn att få möjlighet att göra sin röst hörd.

3 Teoretisk referensram

Detta kapitel innefattar vald teoretisk referensram för studien. Då studien har för avsikt att belysa barns syn på delaktighet har delaktighetsstudier valts som utgångspunkt. Kapitlet har strukturerats genom att initialt belysa delaktighetsstudier på ett övergripande plan, då genom ett sociologiskt och ett statsvetenskapligt perspektiv, för att i senare delen av kapitlet beskriva teorier som rör barns

delaktighet. Kapitlet avslutas med en redogörelse för hur teorierna ska användas för studien.

3.1 Delaktighetsteorier

Teoribildningen rörande delaktighet, på engelska ”participation theory” har vuxit markant de senaste 50 åren, i alla fall internationellt. Det finns en uppsjö utgångspunkter rörande begreppet och dess betydelse har analyserats och teoretiserats inom flera skilda discipliner. Det finns för närvarande inte en enhetlig uppfattning för hur begreppet ska teoretiseras. Carpentier (2016) menar att denna pluralitet av utgångspunkter förvisso är bra men att det behövs en gemensam ståndpunkt kring begreppet för att kunna utveckla forskningsområdet. Carpentier menar även att det i dagsläget finns i huvudsak två framträdande discipliner, dels inom det sociologiska samt inom det statsvetenskapliga

kunskapsområdet. Dessa två kunskapsområden skiljer sig åt markant beträffande definitionen av begreppet delaktighet, där det sociologiska kunskapsområdet framställer delaktighet i termer av att vara en del av en specifik social process, en begreppsbestämning som kan uppfattas som väldigt bred. Här inkluderas även många ”om inte alla” typer av mänskliga interaktioner i kombination med exempelvis texter och teknologier (Carpentier, 2016, s. 71). Makt är inte exkluderad från denna utgångspunkt men förblir ett sekundärt koncept för att understödja begreppet (ibid). Ett exempel på hur delaktighet definieras inom detta kunskapsområde ger Melucci (1992) som menar att delaktighet har en dubbelbottnad innebörd, begreppet innebär dels att medverka, dvs. agera så att en aktörs intressen och behov främjas, och att tillhöra ett system, identifiera sig med gruppens ”allmänna intressen” (s. 179). Här menar jag att maktperspektivet kan skönjas i den första delen, men att den andra delen inte avser något maktperspektiv utan här handlar begreppet mer om gruppen som helhet, och att man som aktör, får och kan vara en del av denna.

Det statsvetenskapliga kunskapsområdet i sin tur, definierar istället delaktighet betydligt mer restriktivt. Här menar man att begreppet handlar om utjämning av maktens ojämlikheter särskilt i beslutsprocesser. Makt ses som ett objekt som det råder en kamp om samt att det existerar olika styrkor i delaktighetsbegreppet. Mer avskalade versioner av delaktighetsbegreppet inom detta kunskapsområde menar att maktpositionerna skyddas för privilegierade aktörer, till nackdel för icke-privilegierade aktörer, utan att helt utesluta de senare. Kunskapsområdet spänner även över mer maximalistiska versioner av delaktighet som strävar efter en fullständig jämvikt mellan alla aktörer. (se Carpentier 2011; Carpentier, Dahlgren och Pasquali 2014). Det finns framförallt en väletablerad

teori som rör delaktighet inom det statsvetenskapliga kunskapsområdet, vilken har använts och utvecklats under de senaste decennierna och det är teorin som Sherry Arnstein lanserade år 1969, den s.k. ”ladder of participation” (Arnstein, 1969).

Arnsteins publicering av teorin startade en livlig debatt om delaktighet, makt och inflytande för medborgare. Teorin innefattar en graderad stege bestående av åtta trappsteg, ju högre upp du befinner dig på stegen desto mer inflytande har du. De första två stegen innefattar manipulation och terapi vilket Arnstein menar betyder att medborgaren inte är delaktig, snarare är det en beskrivning av hur de med makt använder denna för att utbilda eller bota de utan makt. I steg tre och fyra (informerad och konsulterad) menar Arnstein att delaktigheten förvisso har ökat, såtillvida att de som inte har (makt) i alla fall har en röst och får information. Men de har ännu inte nått nivån då deras åsikter verkligen beaktas. Dessa nivåer kallar Arnstein för tokenism och även steg fem, placering, ingår här. Hon menar att steg fem är en högre nivå av tokenism, här får de som inte har makt exempelvis ge råd, emellertid är det makthållarna som innehar rätten att besluta. De som inte har makt deltar, får information och får uttrycka åsikter men har emellertid ingen reell makt. På de översta tre stegen menar Arnstein att man kan prata om reellt inflytande (i olika nivåer) med partnerskap på nivå sex, delegerad makt på nivå sju och medborgarmakt överst. Vid partnerskap kan personen utan makt förhandla med den som innehar makten. I de resterande två stegen har personer som inte har, nu övergått till att ha makt, genom att överta majoriteten av besluten. I den högsta nivån har alla beslut övergått till medborgaren (citizen power). Arnstein menar att det högsta steget givetvis är en förenkling, men att steget illustrerar att det

existerar signifikanta skillnader i delaktighetsbegreppet och att maktbalansen mellan de som inte har och de som har, måste skifta för att man ska kunna prata om delaktighet och inflytande.

3.2 Teorier om barns delaktighet

Utöver delaktighetsteorier inom statsvetenskapliga och det sociologiska perspektivet finns även teorier som rör barns delaktighet (children’s participation). Även inom detta område är teoribildningen spretig och ingen samstämmig definition av begreppet finns ännu. Exempelvis ger Thomas (2007) i sin kunskapsöversikt ”Towards a Theory of Children’s participation” sitt bidrag till att försöka nysta i ett teoretiskt ramverk. Thomas menar att delaktighet generellt sätt kan innebära att man deltar i en aktivitet, mer specifikt att man är delaktig i en beslutsprocess. Vidare menar Thomas att det finns två typer av diskurser rörande teorier om barns delaktighet, där den ena handlar om sociala aspekter, innefattande bland annat nätverk, inkludering, relationen till vuxna och möjliggörande av sociala kontakter. Den andra diskursen kallar Thomas för politisk (political) vilken istället innefattar makt, utmaningar och förändring. Thomas menar att dessa två diskurser relaterar till olika versioner av delaktighetsteorier eller att de kanske beskriver samma sak men från olika perspektiv. Som läsare får man ingen närmare beskrivning av vad han menar med detta men i hans slutsatser lyfts det fram att en teori rörande barns delaktighet behöver både ett sociologiskt och ett statsvetenskapligt perspektiv. Han menar även att en sådan teori bör innehålla inte bara institutionella och legala kontexter utan även kulturella förutsättningar. Men där är vi inte ännu. Ytterligare, menar Thomas (2007), att för att förstå barns delaktighet så kan det vara hjälpsamt att överblicka framtagna typologier av delaktighet

eftersom den teoretiska debatten i mångt och mycket har utgått från dessa. En framträdande sådan är Roger Harts (1992) delaktighetsstege för barn som han utvecklade utifrån Arnsteins (1969) teoretiska modell, beskriven tidigare i det statsvetenskapliga perspektivet. Harts (1992) syfte med den

modifierade modellen var att på ett mer träffande sätt beskriva barns möjlighet till delaktighet och inflytande. Denna teori har fått en enorm spridning i forskarvärlden och har använts flitigt, se exempelvis (Eriksson & Näsman, 2011; Shier, 2001; Wezelhutter & Bacher, 2015). Harts (1992) teoretiska modell efterliknar Arnsteins (1969) till stor del, det är fortfarande en stegmodell men Hart (1992) har till viss del ändrat innehållet i varje steg för att på så sätt bättre fånga den problematik som just barn kan konfronteras med.

De första tre stegen i Harts (1992) stege inbegriper att barnet inte är delaktig. Här återfinns först

manipulation, där Hart (1992) menar uppkommer då barn inte förstår varför de deltar och vad

problemet innefattar, exempelvis barn som bär politiska budskap utan att förstå vad de innebär. Hart menar att man även kan kalla detta steg för vilseledd. Manipulation kan också innebära då barn blir konsulterade men inte får någon feedback. Ett exempel på detta ger Hart (1992) då barn kan ges uppgiften att rita sin ideala lekplats och att dessa teckningar sedan samlas in för att sättas samman till ”barns design av en lekplats”. Eftersom processen i framtagandet av designen inte är transparent och inte delas med barnen, såtillvida att de inte får feedback hur deras idéer har använts) menar Hart (1992) att barnen är manipulerade eller vilseledda. Det andra steget, dekoration, innefattar då vuxna använder barn för att driva igenom sin egen agenda. Barnet förstår inte varför det deltar utan det är helt på de vuxnas villkor. Skillnaden mellan det första steget och det andra steget, är att vuxna i den senare inte låtsas som att det är barnen som är drivande utan att barnen används mer som stöttande i deras sak på ett mer indirekt sätt. Nästa nivå är tokenism, där har barnen en röst men litet eller inget val rörande ämnesval samt liten eller ingen möjlighet att formulera egna åsikter. Denna nivå, menar Hart (1992), är särskilt vanlig i västerländska länder på grund av trender i barnuppfostran men att

vuxna inte har förstått innebörden av inflytande. På nivåerna för den högre nivån, delaktig, menar Hart (1992) att det är flera krav som måste infrias för att man överhuvudtaget ska kunna tala om

delaktighet. Han nämner fyra stycken: 1) Barnen måste förstå intentionerna 2) De måste få veta vem som har beslutat att de ska delta 3) Barnen har en meningsfull roll 4) De deltar på frivillig basis efter de har fått förklaringar till deltagandet. Efter att dessa fyra kriterier är uppfylla menar Hart (1992) att man kan prata om delaktighet och därmed de övre delarna av stegen som innefattar delaktighet. På fjärde nivån, finns först tilldelad och informerad på nivå fyra. På denna nivå förstår barnet

intentionerna och vet vem som beslutade om att det ska vara involverat, barnet har blivit tilldelad en meningsfull roll (i motsats till dekorativ) samt att barnet deltar på frivillig basis. Vidare återfinns på nivå fem konsulterad och informerad, nu får barnet göra sin röst hörd och är även informerad. På sjätte nivån finns vuxeninitierad, delat beslutsfattande med barnet, och här menar jag att vi har nått en demokratisk nivå av deltagande. På sjunde nivån återfinns barninitierad och barnet styr

beslutsfattandet, vilket å ena sidan kan ses som positivt men å andra sidan inte är demokratiskt i min

mening då de vuxna inte är en del av beslutsfattandet. Hart har även kritiserats för just denna nivå men kritiken har då handlat om att denna nivå bör vara högst upp på stegen (se exempelvis Melton, 1993). Även Hart för en diskussion avseende denna kritik där han menar att ”vi ska se till alla människors rätt till att uttrycka åsikter” (Hart, 2008, s. 24). Andra menar att barn ska frigöras från vuxna och att detta är slutmålet (se exempelvis Ackerman et al., 2003). Jag argumenterar för Harts (2008) ställning att alla människor har rätt att uttrycka sina åsikter och att målet med att barn görs delaktiga är, eller borde vara, att samhället ska bli mer demokratiskt. I många fall är det även en omöjlighet att separera vuxna från barn, exempelvis inom skolväsendet, socialtjänst m.m. och jag kan även tycka att det inte bör vara ett mål i sig. Med det sagt vill jag därför tillägga att detta trappsteg kan bli olyckligt och att helt lägga över ansvaret på barnet för dels initiering, men också genomförande och beslutsfattande, ser inte jag som en väg framåt, snarare hamnar vi i samma läge som vi är nu men att makten helt har övergått till barnen. Slutligen, på den högsta nivån av Harts (1992) stege finns barninitierad, beslut tas

tillsammans med vuxna. Detta trappsteg, menar jag, efterliknar det sjätte steget såtillvida att det är ett

gemensamt beslutsfattande, skillnaden är att det nu är barnen som initierar idéerna och inte vuxna. Hart poängterar att det inte alltid är nödvändigt att barnet deltar på de högsta nivåerna och att man får beakta individuella skillnader barn emellan (Hart, 1992).

3.3 Kommentar

Utifrån ovanstående teoretiska redogörelse menar jag att både det sociologiska och det

statsvetenskapliga perspektivet är relevant för att kunna besvara mina forskningsfrågor, speciellt då tidigare forskning har indikerat att barns syn på delaktighet eventuellt kan innebära något annat än bara beslutsprocesser. Dessutom, menar jag att kunskapsområdet innefattande barns delaktighet (Children’s participation) ytterligare kan kasta ljus på min analys, i synnerhet Harts delaktighetsteori

som delar in delaktighetsbegreppet rörande barn i dels att vara delaktig och inte vara delaktig samt graderar dessa på ett sätt som gör begreppet mer nyanserat. Jag kommer således att även utgå ifrån Harts (1992) teoretiska modell som inspiration för att identifiera och tolka barns beskrivningar av delaktighet tillsammans med sociala teorier som beskrivs av Thomas (2007).

4 Metod

I följande kapitel beskrivs vilken metod som har valts för studien. Avsnittet inkluderar därmed val av metod och tillvägagångssätt, beskrivning av urval, genomförande, bearbetning och analys, verifiering och forskningsetiska överväganden.

4.1 Val av metod

Tidigare studier som har gjorts för att undersöka delaktighet har haft både en kvantitativ och kvalitativ ansats. De kvantitativa studierna som jag har funnit har främst syftat till att utvärdera delaktighet (Wezelhutter & Bacher, 2015), Carpentier (2016) Arunkumar et al. (2018). Det är emellertid inte utvärdering som jag har för avsikt att göra för denna studie utan min studie är mer av undersökande art. Kvale och Brinkmann (2014) menar att det är bäst med en kvalitativ ansats då människor ska diskutera fenomen, då de därmed kan sätta in dessa i sin livsvärld. Givet detta, valde jag en kvalitativ ansats, då jag menar att en sådan gav utrymme för barnen att beskriva sina uppfattningar i ämnet.

4.2 Tillvägagångssätt

Vid mitt val av tillvägagångssätt beaktade jag främst två aspekter, dels vad som skulle vara det mest lämpliga tillvägagångssättet givet mina forskningsfrågor, men jag avsökte också, systematiskt, tidigare forskning på området, för att se om jag kunde få vägledning där.

Avseende mina forskningsfrågor så innefattade dessa att få fram barns perspektiv på delaktighet och behövde därmed, enligt min mening, ett diskuterande mellan barn för att få fram åsikter och uppfattningar i ämnet.

Tidigare genomförda kvalitativa studier som rörde delaktighetsstudier använde sig av framförallt tre olika typer av metoder, observationsstudier, fokusgruppsintervjuer och gruppintervjuer. Talman et al. (2019) utvärderar exempelvis delaktighetsnivåer för personer med intelektuell funktionsvariation med hjälp av en deduktiv observationsstudie och de menar att ”observatiosstudier är att föredra när man inte vet så mycket om ämnet eller att fenomenet är komplext” (s. 4). Lilja (2005) menar att observationsstudier kan vara problematiska då observatören (undersökaren) och aktören (den som undersöks) tenderar att leva i olika världar, ”där aktören har tillgång till situationell kunskap medan observatören tvingas till förenklingar” (s. 44) Därför är det viktigt, menar Lilja att om det är möjligt, upprätta en kommunikation mellan de båda för att på så sätt nå enighet i tolkningen av en händelse. För min del ser jag kommunikationen som avgörande för att kunna svara på min frågeställning. En observationsstudie ser jag inte som gångbar alls för min studie då det är hur barnen samtalar om ett specifikt ämne som jag vill undersöka och jag vill kunna verifiera det mesta av vad barnen säger. Trondman (2011) och Eliasson (2011) använder istället båda fokusgruppsintervjuer för att utröna delaktighet bland idrottande barn. Billinger (2005) menar att syftet med att använda sig av en

fokusgruppsmetod, (en form av gruppdiskussion där deltagarna diskuterar ett visst ämne) är att samla in data till en undersökning. Hon menar vidare att ”genom det samtal som utspinner sig i gruppen får forskaren de data som hon eller han inte kan få på något annat sätt” (s. 169). Fokusgruppsintervjuer och gruppintervjuer är snarlika, så tillvida att båda sätten använder en grupp för att inhämta material. Gruppintervjuer är en välbeprövad metod för att stimulera till diskussion om ämnen som knyter nära an till deltagarnas vardagserfarenheter.

Därmed, var min samlade bedömning att gruppintervjuer var det mest lämpliga tillvägagångssättet för att kunna besvara min forskningsfrågor.

4.3 Urval

Undersökningen har genomförts i Stockholm, främst av forskningsekonomiska skäl. Urvalet var ett så kallat ändamålsenligt urval, där forskaren aktivt väljer ur en population (Kvale & Brinkmann, 2009). Orsaken till ändamålsenligt urval var att jag ville säkerställa att barnen som jag intervjuade hade uppnått en viss ålder. Mitt mål var det att intervjua barn i åldern 12–15 år, då många vid den åldern har varit en del av idrottsrörelsen under en längre tid och därför har hunnit bilda sig en god uppfattning om hur det är att idrotta. Många har heller inte hunnit sluta, vilket, forskning visar sker i närtid efter denna ålder. Dessutom hade jag för avsikt att intervjua minst åtta barn. Eriksson-Zetterqvist (2015) menar att det sällan räcker med att intervjua en eller ett par personer men att redan vid sex till åtta personer så ökar säkerheten att man fått ett material som är relativt oberoende av enskilda personers personliga uppfattningar om ett visst problem/fenomen. Barnen kontaktades via sina idrottstränare i första ledet. I mailet till tränarna beskrevs syftet med studien och en beskrivning av

undersökningsförfarandet vid intervjun. Mailet innehöll även information om forskningsetiska principer. 12 barn tackade ja, samtliga flickor, och deras föräldrar gav skriftligt samtycke och godkännande. Åldern för de intervjuade personerna var i spannet 10–15 år. En var 10 år, sex stycken var i åldern 11–12 år och fem i åldern 14–15 år. Alla av de intervjuade barnen hade idrottat i en förening i minst tre år, de flesta mer än 5 år.

4.4 Genomförande

Gruppintervjuerna skedde via videolänk i Microsoft Teams och Google Meet, då det under rådande tid för intervjutillfället rådde en viruspandemi. Valet av plattform bestämdes tillsammans med tränarna och vad de ansåg var enklast för barnen. En av intervjuerna genomfördes via Teams med hjälp av en skärm (tränarens) som barnen samlades kring efter en match. Vid de andra två intervjuerna satt barnen hemma med egen skärm. Den första intervjun skedde med två barn, den andra intervjun innefattade 5 barn och den tredje 5 barn. Barnen fick även fylla i en enkät med bakgrundsinformation om sig själva. Enkäten var helt anonym och inga namn eller andra personuppgifter inhämtades. Enkäten fylldes i digitalt av sju personer och via pappersform av fem personer. Vid samtliga intervjutillfällen

förklarades syftet med studien, forskningsetiska principer och tillvägagångsättet med intervjun. Barnen informerades även om att de när som helst kunde avbryta deltagandet.

Eriksson-Zetterqvist (2015) menar att förhållandet mellan intervjuaren och personen/personerna som ska intervjuas påverkas av en mängd faktorer, inte bara karaktärsdrag utan även av var intervjun sker. Hon menar att platsen som väljs ofta väcker vissa känslor hos människor samt att de vill presentera sig på ett visst sätt. Då jag har genomfört mina intervjuer via videolänk väcker det av naturliga skäl frågor kring hur det kan ha påverkat barnen och även mig som intervjuare att vi inte träffades i barnens idrottsliga miljö. Barnen befann sig antingen hemma hos sig själva eller hos tränaren efter en genomförd träning och jag befann mig hemma. Ett sätt som jag försökte med alla intervjuer var att berätta lite om mig själv och att jag också har varit aktiv idrottare. Detta för att försöka skapa ett förtroende hos barnen att jag förstod vad det innebär att idrotta. En av grupperna spelade basket, vilket jag själv har gjort och där kunde jag flika in lite baskettermer i syfte att de skulle känna sig lite mer bekväma.

4.4.1 Intervjustrategi

Larsson (2005) menar att det finns i huvudsak tre intervjustrategier vid kvalitativ forskning; den informella konversationsintervjun, den allmänna intervjuguiden och den standardiserade intervjuguiden. Alla tre innebär öppna frågor där den förstnämnda är den mest öppna. Här kan frågorna vara spontana och samtalet löpa fritt. Det innebär också stora krav på undersökaren. Den andra strategin innebär att undersökaren formulerar ett antal relevanta samtalsämnen, teman och frågeområden som är kopplade till problemframställningen. Den sista strategin, den standardiserade, innebär att frågorna är noggrant formulerade och följer en viss ordning. Denna strategi är inte så flexibel som de andra två strategierna. För denna uppsats valde jag den allmänna intervjuguiden då jag ansåg att den var bäst lämpad för intervjuer med barn. Frågorna som jag har ställt till barnen har därmed varit av öppen karaktär då jag ville att barnen skulle få möjlighet att prata så fritt som möjligt om begreppen. Alla intervjuer började med halvstandardiserade frågor där barnen hade möjlighet att ställa följdfrågor, om oklarheter uppstod. Därtill ställde jag frågor som specifikt berörde barnens idrottande och hur begreppen kan relateras till just deras situation. Jag har avsiktligt låtit barnen prata så mycket som möjligt och ställt frågor enbart när barnen började prata om saker som inte var relevant för min uppsats. Jag har även ställt ”motsatsfrågor”, exempelvis frågor som handlar om vad olika ord inte betyder (se vidare Bilaga 3). Mina följdfrågor var ofta av öppen karaktär förutom då jag behövde kontrollera att jag hade förstått rätt.

4.4.2 Att intervjua barn

Enligt Ylva Mårtens (2015) finns det en omfattande kunskapsbrist om barn och samtalsmetodik bland vuxna som har som yrke att just samtala med barn. Hon menar också att det finns en rädsla bland vuxna att intervjua barn och att många är rädda för att göra fel eller förstöra något. Mårtens menar att för att intervjuer med barn ska bli lyckade behöver man tänka på åtskilliga aspekter. För det första att frågorna är anpassade till barnen utan att vara för enkla eller ”tillgjort barnsliga” (s. 28). Vidare menar hon att frågorna ska var öppna, vilket ska resultera i att intervjuaren lyssnat mer än man frågar. Vidare menar hon att man inte ska vara förhastad utan ställa en fråga i taget. Och framförallt, fråga inte ut barnet. Ytterligare, menar Mårtens att man ska reflektera över rollen som vuxen intervjuare och samtidigt vara väl förberedd, ju utförligare man kan motivera varför man är nyfiken på just barnets åsikter och tankar desto mer konkret kommer barnet vara i sina berättelser. Ta bort alla ledande frågor och ha inte några frågor där man kan svara ja eller nej. Hon menar även att man inte ska sitta rakt mot varandra så att barnet inte behöver möta din blick hela tiden. Bandspelaren menar Mårtens, ska sätta på ganska direkt och barnet har även rätt att få veta vem jag är, varför jag vill göra intervjun och vad den ska användas till. Detta bör komma fram tidigt i intervjun. Jag tog fasta på alla dessa delar som Mårtens (2015) har beskrivit. Doverborg & Pramling Samuelsson (2012) menar att man behöver genomföra åtskilliga intervjuer med barn för att utveckla en kompetens kring barnintervjuer. De menar vidare att denna kompetens kan utvecklas i och med att man genomför och bearbetar intervjuer. Ett sätt att förbättra sin förmåga att intervjua barn är att reflektera kring intervjun exempelvis genom att ställa frågor som; kunde jag ha ställt frågorna på ett annat sätt? Var frågorna begripliga för barnen? Hur kunde jag ha ställt frågorna på ett bättre sätt? Fick barnen nog med tid att fundera färdigt eller gick jag in för tidigt? För min del genomförde jag intervjuerna via länk. Det fanns därmed inga alternativ till hur jag skulle sitta, barnen och jag satt mitt emot varandra och tittade på varsin skärm. Jag upplevde dock inte att några av barnen tyckte att det var besvärligt eller påträngande. Men kanske hade det blivit på ett annat sätt om jag hade träffat dem på plats. Det kommer jag inte att få veta. Jag tyckte även att barnen var väldigt öppna och villiga att berätta hur de upplevde saker. Jag vet inte säkert om det berodde på att jag redan från början klargjorde att jag var genuint intresserad av vad de tyckte och att alla svar var rätt. Men det var något jag tryckte på under alla intervjuer. Jag tyckte även att intervjuerna gick bättre och bättre ju fler intervjuer jag genomförde. Den sista intervjun flöt på bäst, de var även väldigt språksamma.

4.5 Bearbetning och analysmetod

Efter genomförda intervjuer transkriberades alla intervjuer. Jag lade ner stor vikt vid att få ner ordagrant vad barnen hade sagt. I en av intervjuerna användes enbart en datorskärm till en grupp barn och under den intervjun var det tyvärr svårt att höra vad barnen som satt längst bort sade. Under de andra intervjuerna hade barnen varsin skärm vilket jag tyckte fungerade mycket bättre speciellt

avseende turtagning och att inte avbryta varandra. Analysmodellen som användes för bearbetning av data är en variant av Barney Glasers (1965) ”The constant comparative method”. Denna modell är författad av Miles och Huberman (1984) i standardverket Qualitative Data Analysis. Modellen innefattar en trestegsanalys bestående av reducering av data (kodning), presentation av data (tematisering) samt slutsatser och verifiering (summering) (Lindgren, 2014a).

4.5.1 Kodning

Enligt Kvale och Brinkmann (2009) beskrivs kodning som ”den process där man bryter ner

undersöker, jämför, begreppsliggör och kategoriserar data” (s. 218). Det handlar om att hitta mönster i materialet och reducera det till betydelsefulla beståndsdelar. Jag reducerade mitt material genom att ställa tre frågor till texten: ”vad säger texten om delaktighet?”, ”vad säger texten om inflytande?”, ”vad säger texten om att inte vara delaktig?”. När kodningen genomförs kan det vara bra att vara medveten om vilken strategi man använder sig av då detta kan göras på olika sätt. Lindgren (2014b) menar att kodning kan göras på bredden eller på djupet, där den förstnämnda fokuserar på bredare tematiska områden, medan den sistnämnda inte har något krav på omfång utan innefattar kodning rad för rad. Min strategi har till stor del varit att koda på djupet, dvs jag har fokuserat på vissa delar av materialet. Detta har jag kunnat göra för att jag känner materialet väl, det var jag som höll i intervjuerna, jag visste till exempel redan efter transkriberingen var klar, vart jag skulle lägga mitt fokus i texterna, för att kunna svara på min forskningsfråga.

4.5.2 Tematisering

Tematisering innefattar att hitta tematiska relationer mellan de kodade kategorierna som har skapats (Lindgren, 2014c, s. 63). Jag valde att tematisera mina koder efter ”delaktighet i beslutsprocesser”, ”när man inte är delaktig” samt ”delaktighet som inte kan relateras till beslutsprocesser ” vilket gjorde att materialet kunde delas in och analyseras på ett mer systematiskt sätt.

4.5.3 Summering

Syftet med summeringen är att arbeta sig fram till en slutsats (Lindgren, 2014d, s. 73). För att förbättra och fördjupa intervjumaterialet applicerade jag därför tidigare beskrivna teorier samt tidigare

forskning till mitt material. Jag kunde konstatera att mitt material hade flera olika beståndsdelar, och att det i sig var en slutsats värd att framhäva. Därmed kunde jag även peka på en slutsats och ett svar på mina forskningsfrågor.

4.6 Verifiering

Verifiering handlar om att fastställa värdet på undersökningen med hjälp av olika typer av

kvalitetskriterier. Kvale och Brinkmann (2009) beskriver tre kriterier i detta sammanhang, nämligen validitet, reliabilitet och generaliserbarhet.

4.6.1 Reliabilitet

Reliabilitet innefattar forskningsresultatens tillförlitlighet, dvs. huruvida resultatet kan replikeras av andra forskare eller vid en annan tidpunkt (Kvale & Brinkmann, 2014). Bryman (2016) menar att det är svårt att uppfylla detta kriterium då en social miljö är i ständig förändring och därför kan andra kriterier beaktas. En möjlighet är extern- och intern reliabilitet, där den förstnämnda innefattar att forskaren går in i en liknande roll och den sistnämnda innefattar att forskarlaget kommer överens om hur de ska tolka det som ses och hörs (Bryman 2016, s. 352). För min del kontrollerades den externa reliabiliteten genom att jag genomförde fler intervjuer med nästintill samma frågor. Intervjuerna genomfördes även under samma period, det fanns således inget långt tidsspann mellan intervjuerna. Men, det kan, menar jag, finnas en tidsmässig problematik kring denna typ av kvalitetssäkring då svar som fås idag rimligtvis förändras över tid. Det behöver likväl inte betyda att studien ska förkastas för det. Men är något man bör ta i beaktande. Språket har en tendens att förändras över tid. Den interna reliabiliteten blir för min del svår att göra då jag skriver själv, jag har inget forskarlag där vi kan diskutera hur tolkningar ska ske, å andra sidan blir materialet konsekvent då tolkningsarbetet endast utförs av en och samma person.

4.6.2 Validitet

Validitet handlar om trovärdighet och innefattar huruvida studien har undersökt det den var avsedd att undersöka. Kvale och Brinkmann (2014) talar om validitet som hantverksskicklighet och menar att valideringen ska genomsyra hela forskningsprocessen. I min undersökning genomförde jag en till viss del konstant validering. Initialt kontrollerade jag att min forskningsfråga logiskt kunde härledas från den teori som studien är uppbyggd kring. Vidare under min planeringsfas av intervjumetod lade jag ner mycket tankeverksamhet kring att formulera min intervjuguide så att frågorna var adekvata i förhållande till min forskningsfråga. Under intervjun jag ställde jag flera frågor som berörde samma sak samt kontrollerade barnens svar och frågade om jag hade förstått dem rätt. Jag beaktade även etiska frågor, exempelvis att min forskning ska göra gott, producera kunskap som är till nytta för människor och givetvis minimera eller eliminera skador. Under intervjuerna har jag försökt att kontrollera det som barnen har sagt och försökt att få så fylliga beskrivningar som det bara går för att verkligen försöka fånga deras syn. Vidare har jag under transkriberingen lagt ner åtskilliga timmar på att verkligen få ned ordagrant vad personerna hade sagt så att ingenting förvanskas. Under min analys

har jag efter förmåga gjort bedömningar och avvägningar för vilka frågor som jag har valt att ställa till texten och försökt att upprätthålla en hållbar logik i förhållande till mina forskningsfrågor.

Valideringen ser jag därmed som förhållandevis systematisk.

4.6.3 Generaliserbarhet

Generaliserbarhet handlar om huruvida undersökningen kan överföras till andra personer och

situationer (Kvale & Brinkmann 2009). Det har framförts kritik rörande kvalitativa forskningsstudier främst pga. att få observationer inte anses generaliserbara till andra situationer (Bryman, 2016). Det finns olika sätt att förhålla sig till den potentiella problematik kvalitativa studier har rörande

generaliserbarhet. Exempelvis menar Bryman att kvalitativ forskning inte ska generaliseras till populationer utan istället till teorier. Ett annat sätt att hantera generaliseringsbarheten, menar Bryman är att anta s.k. måttliga generaliseringar, vilket innebär att identifiera undersökningens brännpunkt som därmed kan ses som exempel för en bredare mängd. Kvale och Brinkmann (2014) menar att vi inte ska ställa frågan om intervjumaterialet kan generaliseras utan hur generaliseringen görs. Med det sagt har jag valt att för denna studie använda en värderingsmetod som Kvale och Brinkmann kallar för ”en analytisk generalisering” (s. 312), vilket innebär att forskaren gör en välavvägd värdering i vilken mån resultaten kan replikeras i liknande situationer. Denna analys återfinns i diskussionsavsnittet.

4.7 Forskningsetiska överväganden

I min studie utgick jag från Vetenskapsrådets (2002) fyra huvudkrav på hur forskning ska bedrivas nämligen utifrån informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet handlar om att berörda, i detta fall intervjupersonerna, informeras om undersökningens syfte. För att uppfylla detta krav har jag har gett både skriftlig och muntlig information till både barn och vårdnadshavare med en beskrivning av studien och vad den ska

användas till. Jag har även inhämtat skriftligt samtycke från både föräldrar och barn. Informationsbrev samt samtyckesbrev till barnen respektive vårdnadshavare skickades ut av tränarna som har tillgång till persondata.

Jag har även, dels i informationsbrevet samt i samband med datainsamlingens start, informerat om deltagarnas frivillighet att delta samt om deras tystnadsplikt. Detta överensstämmer med

samtyckeskravet som handlar om att undersökningsdeltagare själva får bestämma över sin medverkan.

Konfidentialitetskravet innefattar att uppgifter om de personer som undersöks ska behandlas konfidentiellt och att personuppgifter ska förvaras på så sätt att inte obehöriga kan få tillgång till dessa. För att uppfylla detta krav anonymiserade jag intervjupersonerna redan vid transkriberingen genom fingerade namn och utelämnade även beskrivningar som kunde knyta barnen till ett visst område eller lag. Jag har även förvarat allt material som härrör till denna studie på min privata dator. För inspelningarna som gjordes via Teams hade jag till en början min mobiltelefon som backup ifall

ljudet inte skulle bli bra. Då jag hade kontrollerat att ljudet från Teamsinspelningarna var till belåtenhet raderades inspelningarna från mobiltelefonen. Jag har även för avsikt att radera allt mitt material som härrör till materialinsamlingen efter att examensarbetet är godkänt och senast efter ett år. Det sista kravet handlar om nyttjande, dvs vad jag ska använda mitt insamlade material till. I den skriftliga informationen till både barn och vårdnadshavare framgick att jag kommer att använda mitt insamlade material enbart i forskningssyfte.

Förutom att jag har följt de fyra huvudkrav som Vetenskapsrådet (2002) stipulerar, är studien även godkänd av etikprövningsmyndigheten. Då studien har inneburit materialinsamling från minderåriga menar jag att ytterligare etiska aspekter har behövts beaktas. Exempelvis har jag har för denna studie aktivt valt att inte inhämta in personuppgifter från barnen utan har låtit tränarna hantera kontakten med dessa. Dessutom, har jag varit medveten om att det kan vara ett riskmoment att intervjua barn då det kan komma upp samtalsämnen som kan vara känsliga för barnen. Därför valde jag att vid varje intervjutillfälle informera barnen att jag fanns till hands, antingen efter att intervjun var klar alternativt att de kunde kontakta mig i efterhand. Jag sökte även aktivt återkoppling från barnen efter intervjuerna var klara om hur de upplevde intervjun. Alla barnen meddelade att intervjun kändes bra och inget barn har hitintills kontaktat mig.

Etiska aspekter rörande analysen inbegriper att intervjupersonerna ska ha inflytande över hur deras uttalanden tolkas samt hur djupt man kan analysera intervjuerna (Kvale & Brinkmann 2009, s. 218). Jag har inte låtit mina intervjupersoner få något inflytande i hur jag ska tolka svaren och ur en etisk- samt verifieringssynpunkt så hade det rimligtvis varit bra att återkoppla mina tolkningar med

intervjupersonerna. Å andra sidan var jag väldigt noga med under intervjun att aktivt säkerställa att jag hade förstått barnen rätt.

5 Resultat och analys

I följande kapitel presenteras den bild som har växt fram ur mitt intervjumaterial om hur idrottande barn ser på begreppet delaktighet. Barnen som intervjuades hade ett mycket, med betoning på mycket brett förhållningssätt till begreppet delaktighet. Begreppet beskrevs till största del bland barnen i termer som rörde beslutsfattande, men, det framgick också att idrottande barn har en bredare syn på delaktighet än bara beslutsfattande. Således har jag valt att presentera mitt resultat i två delar; den första redogör för barns beskrivningar av delaktighet i relation till beslutsprocesser och den andra skildrar barns beskrivningar av delaktighet som inte kan härledas till beslutsprocesser och som jag menar härrör till en social beskrivning av begreppet.

5.1 Barns beskrivningar av delaktighet i beslutsprocesser

Idrottande barns skildringar av delaktighetbegreppet som gick att härröra till beslutsprocesser var i sig komplex och barnens förklaringar många. Jag har gjort ett gediget försök att nysta i dessa

beskrivningar för att försöka, på ett aggregerat plan, förklara hur barn beskriver begreppet. Efter åtskilliga genomgångar av materialet utmynnade denna del av resultatet i fem olika aspekter. Den första aspekten handlar om barns beskrivningar när de inte upplever delaktighet. Den andra belyser barns beskrivningar när de själva får bestämma. De resterande tre delarna handlar om när barn upplever att de är delaktiga. Dessa delar menar jag skiljer sig åt sinsemellan och detta vill jag poängtera och lyfta fram. Följaktligen, den tredje delen handlar om barns beskrivningar när barnen själva initierar kommunikationen rörande delaktighet med vuxna. Den fjärde delen handlar om barns beskrivningar av delaktighet när det istället är vuxna som initierar kommunikationen med barnen. Den sista delen belyser barns beskrivningar av delaktighet när det handlar om delat beslutsfattande. Jag menar att med hjälp av dessa fem delar så har jag möjliggjort att fånga idrottande barns uttryck av delaktighet i beslutsprocesser. Nedan följer en mer ingående förklaring till respektive del. För att få en nyanserad uppfattning av barnens beskrivningar av begreppet har jag valt att presentera barnens svar i relation till Harts (1992) stege. På så sätt har jag sedan kunnat peka på skillnader och likheter mellan idrottande barns uppfattning av begreppet delaktighet jämte delaktighet enligt Harts (1992)

beskrivning.

5.1.1 Utebliven delaktighet i beslutsprocesser

Den första aspekten innefattar beskrivningar då barnen menade att de inte upplevde att de var delaktiga. Hart (1992) menar med sin deltagandestege att barn kan vara delaktiga eller inte delaktiga. På den lägre delen av stegen återfinns manipulation, dekoration och tokenism som representanter för att inte vara delaktig. I mitt material återfinns flera aspekter som vittnar om att barn inte upplever att de är delaktiga. Det handlar emellertid inte om manipulation eller dekoration, snarare pratade barnen i

termer av att de inte vågar uttrycka åsikter eller att de inte har möjlighet att välja då vuxna bestämmer utan att ta hänsyn till barnens åsikter. Nedan följer en detaljerad beskrivning av hur barn beskriver då de inte upplever delaktighet.

Att inte våga uttrycka sina åsikter

Under mina intervjuer återkom flera barn till att känslan av delaktighet kunde utebli då barnen inte vågar säga vad de tycker. Flera av barnen pratade exempelvis om att spelare som var blyga eller nya inte vågar att säga vad de tycker och därmed inte kan ses som delaktiga. Att inte våga är därför något som jag vill lyfta fram i min studie som ett viktigt resultat som även har framhållits i Eliassons studie (Eliasson, 2011). Det finns flera exempel som speglar detta i mitt material och temat uppkom i alla gruppintervjuer. Nedan återfinns några exempel på detta.

Julia 11 år: ” de som är tysta eller de som inte riktigt vågar säga sin åsikt de får inte riktigt välja… till exempel, fast de som gillar att bli hörda får välja”… Vidare menar Julia, 11 år: ”om man inte riktigt vågar och sånt. Det kanske typ är

så här om man ska rösta på någonting så kanske man inte riktigt vågar säga vad man tycker. Man tar det som ens kompis tycker. Och det är ju inte så bra om man

tänker att alla ska få tycka som man vill”.

Frida, 12 år: ”om man är ny så kanske man inte vågar säga så här alltså jag skulle vilja göra det (här). Men sen så är det vissa som, så här, de är inte blyga att

säga vad de tycker, så det är också lite upp till vem det är”.

Andra barn pratade också om att hur tränaren beter sig får betydelse för om de vågar säga vad de tycker. Exempelvis Agnes menar att med vissa tränare så vågar hon säga vad hon tycker men att med andra tränare, som upplevs strängare, eller att de inte bjuder in till att barnen ska få säga vad de tycker, så vågar hon inte.

Agnes 10 år: ”Men jag tycker att det finns en anledning till att man inte vågar säga vad man tycker. Man kanske är lite rädd eller så där. Alltså tränaren borde

så här… Men alltså en av våra tränare tycker inte att man ska rösta och så här utan att tränarna ska bestämma allting. Typ. Och henne gillar jag inte så mycket. Men om hon hade varit schysst då hade hon… typ som vår huvudtränare… och det hade varit bättre för då hade man vågat säga emot henne eller typ så här säga vad man tycker. Man vågar…alltså vår huvudtränare är schysstast av alla tycker jag”. Även Julia 11 år flikade in med att ” om man har en snäll tränare då vågar man nog mer”.

lätt för att säga vad man tycker eller inte, samtidigt vittnar barnens berättelser om att hur ledaren är och beter sig får betydelse för om barnen ska våga uttrycka sina åsikter eller inte. Detta visar även Erikson och Näsman (2011) då de beskriver barn som möter socialtjänsten, att vem barnen möter får betydelse för deras möjlighet till delaktighet.

Att inte kunna välja

På frågan om barnen kan komma på något exempel då de inte har känt sig delaktiga svarar flera att det är då de inte har något val. Hart (1992) är tydlig med att när barn inte upplever att de inte kan välja så är det ett exempel på tokenism. Exempelvis beskriver Klara och Tove att de inte känner sig delaktiga när tränaren redan har bestämt något i förväg, exempelvis träningstider eller övningar. Vidare menar barnen att de inte känner sig delaktiga i situationer då tränaren inte frågar vad de tycker. I jämförelse med att inte våga så menar jag att det även här verkar få betydelse för hur tränarens inställning till barns möjlighet till delaktighet är, för barnens upplevelse av delaktighet.

Klara 15 år: Jag skulle säga att när han (tränaren) väl har bestämt någonting, så här så här ska ni göra, då går det ju inte…det är när han frågar som man kan

känna sig delaktig, då får man själv välja”.

Klara fortsätter: ”När tränaren planerar att vi ska ha lovträningar och sånt, då är det oftast tränaren som bestämmer och då kanske vi inte blir lika delaktiga när det

redan är satt liksom”.

Tove 14 år: Jaa…när tränaren säger så här…om tränaren har bestämt sig för något då ska man inte ifrågasätta…utan… det är när tränaren frågar någonting det är då man kan delta…om tränaren frågar så här vilken övning vill ni köra, den

eller den, det är då man deltar…men det är klart, man kan inflika sina åsikter och sånt där … men jag skulle kanske inte säga att det så ofta när det kommer till de

situationerna när tränaren redan har bestämt sig.

Sammanfattningsvis går det således att peka på att barn inte upplever att de är delaktiga när de inte vågar säga vad de tycker samt att tränaren redan har bestämt något som barnen inte får ta ställning till. Det verkar också finnas en koppling mellan hur tränaren är, och om hen bjuder in till delaktighet för barnen. I likhet med Eliassons studie (2011) där barnen uttryckligen sa att de vuxna måste fråga upprepade gånger och vara genuint intresserade av vad barnen har att säga för att barnen

överhuvudtaget ska våga säga vad de tycker så menar jag att de även i min studie går att peka på att tränarens sätt att interagera med barnen får betydelse för om de vågar eller inte.

5.1.2 Barninitierad kommunikation

Den andra aspekten som har gått att utröna från mitt material handlar om när barnen initierar kommunikationen med andra och därmed upplever delaktighet. Här framkom flera olika

beskrivningar, framförallt rörande situationer då barnen fick säga vad de tyckte, ge förslag, önskemål eller ge feedback. Jag har grupperat dessa under en och samma rubrik då jag tycker att de hänger ihop, på så sätt att kommunikationsvägen börjar med, och initieras av barnet. Ett exempel är Estelle som svarar på frågan vad delaktighet betyder för henne. Hon menar att det är när hon kan ge förslag till tränaren och att tränaren tar hennes förslag i beaktande.

Estelle, 15 år: På träningarna, alltså, att man kan ge förslag till tränaren att…vad man vill göra nästa träning eller om det är något som man känner att man vill öva

mer på så blir det ju liksom att tränaren tar med det till nästa träning”.

Även Julia pratar om att ge förslag och menar även att det kan bli roligare om inte bara tränaren bestämmer. Här låter det som att hon resonerar kring hur det skulle vara om hon fick vara med och bestämma, dvs hon har inte möjlighet att framföra sina åsikter i dagsläget.

Julia 11 år: ”Ja för så här, om man få ge förslag, då kanske det blir roligare, och om man vill göra en sak så blir det roligare och få göra det man tycker är roligt.

Än om någon bestämmer”.

Även Fanny pratar om delaktighet i termer av att det inte är bara en person som bestämmer utan att hon känner sig delaktig om de får framföra förslag.

Fanny 12 år: ”Men också att man är delaktig, alltså det är inte bara en som bestämmer och alla andra är med på det utan att man få ge olika förslag”.

Det framgick av vissa barn att tränaren tog hänsyn till barnens förslag och som jag förstod barnen så upplevde de delaktighet genom dessa uttryck. Därmed menar jag att det är bör vara en del av den övre stegen som innefattar att vara delaktig. Hart (1992) menar att om barns åsikter inte tas i beaktande så är det ett uttryck för tokenism, dvs. att barnen inte är delaktiga. Det framgick inte om alla barns åsikter togs i beaktande men i och med att de upplever delaktighet genom att få uttrycka sina åsikter så väljer jag att tolka deras svar som att de är delaktiga. Nedan pratar Stella om önskemål och här menar hon att tränaren lyssnar på önskemålen och ”tar åt sig”. Vad detta innebär att tränaren ”tar åt sig” är emellertid svårt att sia om, men Stella upplever i alla fall delaktighet i det hon gör.