Gestaltning av teoretiskt-praktiskt sammanflätande inom scenproduktion

Scenproduktion Kandidatnivå 30hp

Vårterminen/2017

Handledare: Håkan Magnusson

Gestaltning av teoretiskt-praktiskt

sammanflätande inom scenproduktion

Ett försök till att praktisera en gestaltande onto-epistemologisk

devisingprocess

Figuration of theorietical-practical

intertwining in Performing Arts Design

An artistic study which is trying to practice a theoretical-practical

devising process

2

Stealth bodies turn our focus to our place in the world and ask us where we want to go next and how and why we want to get there. They enable us to meet our needs while leaving everyone around us unharmed, paying attention to how we handle others and rewarding us for doing so with grace and

care. They hold minimizing damage as a value and sharing space as a success.

Ur The queer masculinity of stealth games

Sammanfattning

Den här rapporten undersöker med en devisingprocess som utforskande metod ett gestaltande av en text utifrån idéerna om sammanflätningar bortom uppdelningen mellan teori och

praktik. Processen möter under arbetets gång på motstånd och behöver därför fördjupas ytterligare innan gestaltningen kan komma vidare igen.

Sökord

Devising, Onto-epistemologi, Queer/Trans, Datorspel, Sammanflätningar

Figurförteckning

Figur 1, Skiss gestalt 14

Figur 2, Skisser: miljö, bar från essän som jag tänker mig den 14

Figur 3, Processbild: Material 15

Figur 4, Processbild: Arbete med modell 15

Figur 5, Processbild: Inuti modell 15

Figur 6, arbete med kollage på egen hand 16

Figur 7 - Skiss, Adam Jensen och miljö transformerade till materialiteter 19

Figur 8, Karosserilokalen 20

Figur 9, Väggen och golvet jag använder mig av 20

Figur 10, Börjar fästa papper på väggarna 21

Figur 11, Processbild; Fond 22

Figur 12, Pigment, lim och svamp 23

Figur 13, Processbild, Rum 23

Figur 14, Processbild: Adam-Jensen-som-objekt 24 Figur 15, Processbild: Modell till projektion 25

3

…hjärnforskare [visar] att de texter som vi uppfattar som de bästa och mest kreativa är de som lämnar plats till vår fantasi och förställningsförmåga; dvs. texter som är begränsade i sina förklaringar och beskrivningar för att också göra läsaren eller betraktaren till medproducent. I konst,

litteratur och musik blir det extra tydligt hur ting, material, ljus, ljud, rum och bokstäver talar med oss, på sätt där vi görs till medskapare av andra verkligheter tillsammans med dem.

Ur Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: Introduktion till intra-aktiv pedagogik

Innehåll

Bakgrund och syfte 5

Varför? 5

Föremål och agens 7

Sammanflätade tillblivelser 10

Scenproduktion och devising som onto-epistemologiska kunskapsfält 11

Idén 11

Det gestaltande arbetet 13

Metod och material 13

Försök till gestaltning 14

Reflektion av metoden 17

Återkoppling med devising från en ny position 18

Gestaltning, andra försöket 19

Resultat 26

Resultat och analys 26

Sammanfattning och diskussion 29

Referenslista 32

Konstreferenser 33

Bilagor 34

4

2. Bildmaterial 46

Inledning

Det var på en promenad längs en allé i Haag våren 2016 som jag först hörde talas om posthumanism, eller åtminstone trodde jag det. Konstnärskollektivet Slavs and Tatars hade kvällen innan haft en lecture-performance om deras senaste projekt: som alltid hade de

undersökt ett område eller en kultur någonstans mellan den kinesiska muren och berlinmuren; som alltid under ett tidsspann om 3 år. Jag hade med mig en sån härlig sinnesöppnande, fräsch känsla från föreläsningen, det var helt fysisk konst baserad på helt annorlunda tankar och ideologier än vad jag var van vid, men det viktigaste vad kanske bara att deras helt fysiska verk var så idémässigt baserade, de talade om religion och filosofi och konst: Jag fick tusen tankar och fjärilar i magen. Jag tänkte att det var så sant och så fint alltihop, så vill jag också arbeta. Sen dess har jag funderat kring hur det skulle gå att utveckla en metod för att arbeta med det fysiska och det idémässiga så tätt sammankopplat inom scenproduktion och teater. På promenaden nämndes posthumanism, och veckan därpå fick jag en videoföreläsning med den så charmiga italienska sociologen Rosi Braidotti skickad till mig om just detta. Posthumanism är ett brett fält som inte är helt lätt att greppa kring, och därför inte helt lätt att sammanfatta, men några karaktärsdrag är idéer kring multidisciplinär forskning, där vi använder både naturvetenskaper och sociala vetenskaper, samt ibland filosofi och konst för att förstå helheten kring ett fenomen. Ett annat karaktärsdrag är att inte se det givna i hierarkier mellan djur och människor, (och heller inte mellan kön, ras etc. samtidigt som de existerande hierarkierna är viktiga att det finns en medvetenhet om). I fråga om kön finns idéer om en binär uppdelning mellan maskulint och feminint kodade egenskaper, där de maskulint kodade egenskaperna står för rationalitet, objektivitet och intellekt: teorin bland annat, medans de feminint kodade egenskaperna står för det omätbara, subjektiva, jordiska, känslosamma: praktiken.

Posthumanismen ser dessa olika egenskaper som lika viktiga, och att det mänskliga behöver båda sidorna. Det är också min strävan att försona det maskulina och feminina, arbeta bortom en binär uppdelning mellan teori och praktik.

5

Introduktion

Bakgrund och syfte

Syftet är att genom att gestalta essän The queer masculinity of stealth games i en rumslig kontext utifrån posthumanistiska teorier undersöka hur dessa teorier skulle kunna

implementeras i skapandeprocesser inom scenproduktion.

Varför?

När jag arbetar i en scenisk kontext med idé, rum och ljus upplever jag att det finns två sidor som verkar vara i konflikt, den kreativa och den tekniska sidan. Efter tre år på

scenproduktionsprogrammet och på andra sidan scenen i andra teaterprojekt är min uppfattning att den tekniska sidan har lägre status inom scen-världen.

Men behöver det vara så? På min praktik i på Teaterhögskolan i Helsingfors hörde jag bland de unga ljussättarstudenterna talas om ett renässansmänniskoideal de hade, att vara mycket duktig inom flera områden. De som jag studerar en teknisk och konstnärlig/idémässig utbildning på samma gång.

Det posthumanistiska forskningsfältet är ett forskningsfält bl.a. som ibland kan betecknas som postdisciplinärt, dvs. som inte håller sig inom en disciplin utan överskrider olika

vetenskapliga discipliner genom att sammanföra dem för att utveckla något nytt (Åsberg m.fl. 2011 genom Lenz Taguchi, 2012, 11). Den här typen av studier betecknas på ett avgörande sätt som en del av en ontologisk vändning, dvs. de handlar inte bara om teorier som ger en riktning för hur vi producerar kunskap (epistemologi), utan också för hur vi förstår världen, tingen och materialitet och hur vi förstår oss själva (ontologi) (Hultman m.fl 2011 genom Lenz Taguchi, 2012, 11). Detta tänkande som intresserar sig för på vilket sätt vårt

kunskapsskapande är en del i vårt materiella varande, och därmed hur materialiteter är delaktiga i våra kunskapsskapande processer kallas av Taguchi bl.a. för onto-epistemologi. (Lenz Taguchi, 2012, 12).

I en onto-epistemologi förstås det materiella som delaktigt i den mänskliga

6 lever – förklaras mening/diskurs som någonting som uppstår i mötet mellan det materiella och det mänskliga. Materialitet och diskurs utgör – likt teorin och praktiken – en sammanflätning som Barad benämner som det materiellt-diskursiva. (Lenz Taguchi, 2012). I en sådan

tankemodell besitter materialiteterna agens – förmåga att påverka omvärlden – och erkänns som möjliga kunskapsproducenter, så kallade performativa agenter: något som människan producerar kunskap igenom och tillsammans med. (Lenz Taguchi, 2012).

De här tankesättet fick mig att fundera över hur ljus och/tillsammans med ljud, rum och föremål skulle kunna användas som verktyg för att mer precist och med stor

variationsrikedom berätta samt uttrycka det inre livet, abstrakta känslor och tankar. Jag gick in i arbetet med en tydlig föreställning att material, kostym, rum mm. har en berättande förmåga och genererar idéer i sig. Föreställ dig en bild på utomjordisk personal patrullerandes på däck inuti ett rymdskepp, iförda någon slags rymddräkter. I bilden verkar dräkterna

suggestivt: får dig att generera idéer och associationer, utan att utomjordningarna som bär dräkterna nödvändigtvis berättar för dig att de är utomjordingar, att de befinner sig i en annan tid eller ett annat universum, att de har dräkterna på sig för att klara av atmosfären i andra miljöer än de är vana vid. Kostymerna i bilden har i sig agens.

Agens:

aʹgens (latin, egentligen ’handlande’, ’verkande’, form av aʹgo ’driva’, ’sätta i gång’, ’handla’), verksam eller utlösande faktor.

(Nationalencyklopedin, agens. http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk/ encyklopedi/lång/agens)

Ett annat exempel är restaurangen i Peter Greenaways film Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare från 1989 utifrån vilken jag argumenterar för att den samtidigt sensuellt eleganta som skoningslöst brutala scenografin är en slags besynnerlig manifestation av handlingen som äger rum i/tillsammans med den, som en slags förvriden spegel, samtidigt spelplats. Här argumenterar jag för att scenografin är avgörande för handlingen, och jag ser även det här som en form av agens.

Taguchi förklarar, genom att referera till Barad att ”kunskapspraktikerna inte …’…helt och hållet kan hävdas vara [uteslutande] mänskliga praktiker, inte enbart för att vi använder oss av

7 icke-mänskliga element i våra praktiker utan för att vetande handlar om att en del av världen gör sig begriplig för en annan del.” (Lenz Taguchi, 2012)

Då vi förklarar det som behandlar människans varande (praktiken, mötet med materialiteterna) som sammanflätat med det som behandlar människans meningsproduktion (teorin, diskurserna) suddar vi

ut den annars tänkta gränsen mellan att vara och att veta: i förlängning skillnaden mellan ontologi och epistemologi.

[…]

Då vi utifrån den onto-epistemologiska tankemodellen dessutom förklarar våra varande- och kunskapsprocesser som sammanflätade med det materiellt-diskursiva – de performativa agenterna –

förstås vetandet/varandet som någonting som sker tillsammans med världen. Att veta/vara/bli förklaras som en transformativ process inom vilken vi färdas in i framtiden – vet/är/blir – tillsammans

med världen, med Donna Haraways ord: ”Becoming-with-the-world”. (Lenz Taguchi, 2012)

Jag vill i att undersöka hur vissa av de posthumanistiska teorierna skulle kunna användas inom scenproduktion i kombination med en devisingprocess till att bli fysiska gestaltningar. Vidare vill jag undersöka att gå bortom en binär uppdelning av teori och praktik och arbeta i teoretisk-praktiska sammanflätningar och hur jag som scenproducent skulle kunna gestalta dessa i en scenproduktion.

Avgränsning: Eftersom posthumanism är ett brett tvärvetenskapligt fält jag vill testa att länka samman med scenproduktion blandar jag i arbetet texter och referensmaterial vi använt oss av på scenproduktionsprogrammet (som mer eller mindre härrör det posthumanistiska fältet) med externa posthumanistiska och konstnärliga referenser och andra.

Föremål och agens

För att få bättre förståelse för de posthumanistiska teorierna, som är hyffsat komplexa, samt hur dessa kan implementeras inom konstfältet tog jag del av videoföreläsningen David Roden: The Posthuman Challange to Art från Goldsmith Art’s youtubekanal. I föreläsningen

presenterar David Roden ett tänkbart sätt hur vi kan skilja på människor och icke-människor, han presenterar detta genom att använda sig av målningen Pieter Brueghel den äldres målning Ikaros fall som exempel.

”I like this painting because it expresses so many different relationships. […]

8 So what i wanna do is to look at different ways we can distinguish humans and non-humans here.”

I föreläsningen pekar han ut människorna i bilden, sedan ickemänniskorna; plogen och båten, som är teknologiska objekt, hästen och fåret som är (domesticerade) djur, solen, klipporna: också ickemänniskor. Efter att ha poängterat detta resonerar Roden att det här inte är det ända sättet att tolka relationerna i bilden på.

Han föreslår ett annat sätt att tolka eller analysera människornas roll i målningen, och det är genom att se på människor i relation till artefakter.

Landscape with the Fall of Icarus, Pieter Brueghel den äldre, 1555, ( https://www.bl.uk/collection-items/landscape-with-the-fall-of-icarus hämtad 2017-07-28)

Artefakt:

artefaʹkt (latin aʹrte faʹctum ’konstgjord’), av människohand fabricerat föremål, produkt eller effekt.

(Nationalencyklopedin, artefakt. http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsver k/encyklopedi/lång/artefakt)

9 Att istället för att se människan som en isolerad biologisk individ är hon kanske snarare någon som är länkad på ett produktivt sätt till vissa entiteter i sin omgivning.

Entitet:

entiteʹt (av latin ens ’det som är’, en nyskapad form tilleʹsse ’vara’), en i filosofin sedan medeltiden använd term för någonting över huvud taget; den

mest generella av alla filosofiska termer (”varje entitet är identisk med sig själv”, ”ingen entitet kan både ha och sakna en viss egenskap”). (Nationalencyklopedin, entitet. http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk

/encyklopedi/lång/entitet)

Ett skepp menar Roden är en mänsklig entitet, då det är befolkat av människor, det styrs av människor, och i motsättning till berg och till solen beror redskaps och farkosters existens på dess användbarhet för oss människor. Liknande gäller domesticerade djur då grisar och kor inte hade existerat i sin nuvarande form om det inte vore för oss människor. Såväl kan en stad förstås som en mänsklig entitet då den nätverkar människor och artefakter på produktiva sätt. Roden poängterar att man inte kan leva i ett jordbrukarsamhälle utan särskilda

jordbrukarföremål, på samma sätt kan man kan inte leva en kultiverad civiliserad existens utan någon slags bred teknisk infrastruktur. Vi behöver inte komma ihåg telefonnummer längre, tekniken vi lever med idag gör det möjligt för oss att komma ihåg och organisera genom externa minnen, telefonkataloger, Excel ark etc. Roden kallar systemet för the wide human, det inbegriper massor av objekt, vilka alla interagerar med oss och med varandra, och som beror på oss, men som också formar sättet vi lever och sättet vi tänker.

Hur ett paket Pålssons skinka kan berätta något om samhället och världen vi lever i,

Hur en scampi, jätteräka kan berätta något, Hur en rymddräkt kan berätta något, Vi som objekt, Adam Jensen som stålbord

10

Harry som kanin Malfoy som cigarett

Vi som förstärkta av objekt, implantat i hjärnan, av mobiltelefoner

Ur Anteckningar 23-29 mars 2017

Sammanflätade tillblivelser

Djur, artefakter, ting och annan materialitet gör sig [också] begripliga och meningsfulla för oss. De samarbetar (samhandlar) med varandra också utanför mänskligt ingripande och mänsklig agens. (Taguchi 2012 s.38)

Med sammanflätade tillblivelser ligger fokus på det som kan förstås som mellanrummen och det som produceras som en effekt av intra-aktiviteter, dvs. ömsesidig påverkan eller

transformation. […] ett samkonstituerande samhandlande – ett samhandlande som konstituerar mening och tillblivelse samtidigt och ömsesidigt. (Taguchi 2012 s. 40)

Med den här tankefiguren är det möjligt att tänka på diskurser och det materiella på nya sätt: det diskursiva är immanent (inneboende) i det materiella, och det materiella är immanent i det diskursiva. Detta betyder att de är beroende av varandra och att de är ömsesidigt

konstituerande. Därför blir det omöjligt att säga var det materiellas och det diskursivas meningsskapandets maktproduktion börjar eller slutar. (Taguchi 2012 s. 40)

Då vi förklarar det som behandlar människans varande (praktiken, mötet med

materialiteterna) som sammanflätat med det som behandlar människans meningsproduktion (teorin, diskurserna) suddar vi ut den annars tänkta gränsen mellan att vara

och att veta: i förlängning skillnaden mellan ontologi och epistemologi. (Lenz Taguchi, 2012) Då vi utifrån den onto-epistemologiska tankemodellen dessutom förklarar våra varande- och kunskapsprocesser som sammanflätade med det materiellt-diskursiva – de performativa agenterna – förstås vetandet/varandet som någonting som sker

tillsammans med världen. Att veta/vara/bli förklaras som en transformativ process inom vilken vi färdas in i framtiden – vet/är/blir – tillsammans med världen, med Donna Haraways ord: ”Becoming-with-the-world”. (Haraway genom Lenz Taguchi, 2012, s. 44)

11

Scenproduktion och devising som onto-epistemologiska kunskapsfält

Under vår utbildning i scenproduktion vill jag påstå att samtliga, eller åtminstone majoriteten av kunskapskapandet rört sig inom fält som inte varit antingen eller teoretiskt eller praktiskt. Kurserna har bestått av del-arbeten som tekniskt haft en praktisk eller teoretisk inriktning, men som helhet inneburit båda delarna, vi har lärt oss att reflekterande utveckla koncept, och att tekniskt producera modell och skissmaterial samt utbildats i teknisk kunskap kring hur material och scenteknisk utrustning fungerar. Nämnda kunskaper vi utbildats inom är i regel sammanflätade med annan teorietisk-praktisk estetisk kunskap samt med den konceptuella teoretiska kunskapen, vilket jag förstår har lett till att jag på en arbetsplats inte upplever mig med min kunskap som antingen bara tekniker eller bara konstnärlig personal, utan något däremellan och båda på samma gång.

Det här arbetet är tvärvetenskapligt och som teoretiskt referensmaterial har jag använt mig av teoribildningar som härrör onto-epistemologi, sammanflätande tillblivelser och devising, varav den sistnämnda är ett teoribygge vi använt oss av bl.a. när vi arbetat teoretisk-praktiskt på scenproduktionsprogrammet. Devising är ett koncept för att göra teater utan intention om att iscensätta en dramatisk pjäs, devising bygger inte på en metod eller särskilda regelverk utan ska snarare förstås som en samling praktiker med vissa gemensamma drag varav ett är att vadsomhelst kan vara ett fokus eller en utgångspunkt såsom ett tema, en grupp, en plats, en kultur, en ritual, ett foto etc. (Kjølner, 2001). Oftast är devisingprocesser indelade i tydliga faser där varje fas har sitt specifika fokus där den första handlar om att samla in material, den andra att välja ut och komponera materialet och den tredje att repetera och spela det. I ett devisingarbete ingår en dramaturgisk diskussion, en analytisk referens, som omfattar alla tre faser som generellt innebär att vara medveten om hur handlingar fungerar; var handlings funktioner och hur de olika elementen i verket är sammanlänkade i någon slags konstnärlig ordning (Kjølner, 2001).

Idén

“In games, men’s bodies often represent brute strength. Stealth games are the focal point for an alternative masculinity: sleek, illusory, sensitive, and self-reflective.” Så börjar MacLeods essä om upplevelsen av mötet med materialiteter och kroppar, i offentliga rum: i tunnelbanan, när han ska gå ut på puben och i datorspelen.

12

...I’m probably more in love with the body of Adam Jensen in Deus: Ex Human Revolution than any other pre-made video game boy […] I’m enamored of this body made of unwanted machinery and

dystopian tech, potent but fallible, …

In many ways navigating space in a stealth game feels similar to my daily life as a trans man. As someone who spends a lot of time in cis gay male spaces, there’s a ritualized literacy I apply when doing something like entering a new bar for the first time. The biggest focus is usually the bathroom

situation – is there a toilet in a stall? Does the stall have a door? Does the door close and/or lock? […]

I read a space for entrances and exits both architectural and interpersonal, signposts for steering through what should be but never is an innocuous evening out.

Det är utifrån de här styckena jag tänkt arbeta fram en gestaltning i sammanflätningar kring materialiteter, och jag hittar mycket i texten att använda mig av; hur han läser arkitekturen i rummet för att navigera sig. Jag hittar också mycket i en av bilderna på Adam Jensen han använder i essän.

I Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik behandlar sociologen och antropologen Erving Goffman de masker och roller vi iklär oss vardagligen. ”Det beror antagligen inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre

Deus Ex: Human Revolution Wallpaper, upphovsman okänd, årtal okänt, ( https://i1.wp.com/media.boingboing.net/wp-content/uploads/2015/09/adamjensen.jpg hämtad 2017-07-28)

13 medvetet, spelar en roll... Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva.” (Goffman 1974 s.26) ”På sätt och vis, och i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat oss om oss själva – den roll som vi strävar att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara. Till slut blir vår uppfattning om vår roll till en andra natur och en integrerande del av vår personlighet. Vi kommer till världen som individer, förvärvar en karaktär och blir personer.” (Goffman 1974 s.27). Vad jag hittar i MacLeod och Goffman är karaktärer som iklär sig roller i olika

situationer och i olika rum, ett slags ”ens sanna jag” verkar inte vara någon lätt sak att bena i, snarare tycks vi hela tiden konstitutionernas om i varje given ny situation, vi verkar snarare utvecklas och anpassas tillsammans med varandra och med materialiteter och rum.

Det gestaltande arbetet

Metod och material

I mitt gestaltande arbete använder jag mig av autoetnografi som forskningsmetod. Det är en arbetsmetod där forskaren skriver självreflekterande fältanteckningar tätt i samband med det praktiska arbetet kring gestaltningen för att dokumentera arbetet konkret samt de tankar, upplevelser och känslor som dykt upp i processen. Den här arbetsmetoden valde jag eftersom den passar väl till en arbetsprocess där metakognition, dvs, forskarens upptäckter, och

upplevelser, reflektioner och tankar utifrån dessa står i fokus, att jag forskar kring mina egna upplevelser, samt att forskaren sätter sig själv i kontext kring sin forskning. Mina

fältanteckningar gör jag enligt en komplett lista på vad som ska vara inkluderat i

fältanteckningar utifrån FieldWorking: Reading and Writing Research (Chiseri-Strater and Sunstein, 1997, 73).

Jag har i gestaltningen även använt mig av experiment som metod, I En experimenterande designforskning ger Johan Redström exempel på hur man kan använda sig av

”designprogram” för att använda designprocesserna i sig själva som utgångspunkt för forskning (Redström, 2007, 165). I Praktiken kan det handla om att använda ett flertal

metoder från lika många olika sammanhang (Redström, 2007, 165). Det är experimenterande eftersom ägnar sig åt praktiska designexperiment som en del av utveckling av ny teori och metodik (Redström, 2017, 165). Den är i viss utsträckning också experimenterande i det avseende att den som sådan är ett experiment, ett sätt att undersöka relationerna mellan design och forskning; ett slags utforskande av format för designforskning (Redström, 2007, 165). Experimenterandet som sådant blir i fokus, designprogrammet sätter upp en gräns som man sedan försöker uttrycka, tänja och överskrida genom olika experiment (Redström, 2007, 165– 166).

Man skulle kunna säga att designprogrammet genom att först påstå något -detta är förutsättningarna, detta är vad det hela handlar om – stället frågan hur skulle det då te sig?

14 Och experimenten svarar: så här, så här och kanske såhär … Experimenten i sig blir ett slags ”svar” på de ”frågor” programmet stället (Redström, 2007, 166).

Jag hittar en röd tråd till mitt eget arbete också i att Redström poängterar att ”detta kan förklaras som ett gränsland där vi finner forskning som nog bäst ses som tvärvetenskaplig.” (Redström, 2007, 167). Eftersom detta går igen både i posthumanismen och i

devisingprocessen.

Att devisa i sig har också inneburit ett testande och experimenterande vilket jag redogör för i analysen, De viktigare valen och avvägningarna har jag dokumenterat och reflekterat vidare i rapporten.

Försök till gestaltning

Inför att påbörja det gestaltande arbetet bjöd jag in min vän Isafold Gunnarsdottir, som är smyckesdesigner med inriktning silversmide, till ett samarbete kring att devisa fram en gestaltning utifrån essän och teorierna kring onto-epistemologi och sammanflätningar som referensmaterial.

Jag försökte vara öppen för den gemensamma processen och försökte undvika att tänka ut idéer i förväg, men tidigt dök en scen dök upp för mitt inre öga; Intill ett kraftigt träd stod en skepnad klädd i en slags rituell dräkt av djurskinn, mask och horn som vandrade mot mig igen och igen i ett åskväder. Bilden var något hyfsat konkret och fick ta plats i början av vårt gestaltande arbete, tillsammans med baren som berättarjaget i essän berättar om och spelkaraktären, cyborgen han identifierar sig med.

Figur 2, Skisser: miljö, bar från essän som jag tänker mig den

Vi började arbeta fram en modell utifrån våra diskussioner och mina enkla skisser av baren från essän, som jag föreställer mig den. Vi använde oss av rit och skissmaterial såsom ståltråd, papp, lim, gamla affischer, färg, enklare hobbymaterial, samt metaller och tänger från Isafolds studio.Eftersom devisingprocesser bygger på att hitta den form som är bäst lämpad till att uttrycka vad arbetet ska handla om hölls det öppet, men vi hade båda en idé om att en installation eller ett performance nog skulle vara en möjlig passande form. Under den här delen av arbetet, i samtal och i skapande, kom jag dessvärre till insikt att jag saknade jag

15 metod och kunskap för att ta oss till nästa steg i den gestaltande processen, steget efter att vi samlat på oss material och Workshoppat fram en modell.

I brist på den kunskapen började vi skissa på hur det skulle kunna gå att omvandla skisserna och modellen till ett verkligt rum. Men slutligen kom vi till en punkt där nästa steg var att knyta ihop arbetet konceptuellt, och jag hade ärligt talat ingen aning om hur. Det fanns så många tankar i luften, och vår modell som var ganska konkret en ihopslagning av en översättning av rummet från texten till en fysisk modell och trädet från den andra idén jag haft.

Vi bestämde att ta ett uppehåll och gå skilda vägar ett tag så att jag skulle kunna gå till botten med vad arbetet och

materialet vi producerat handlade om och förhoppningen var att jag skulle få klarhet över hur vi skulle kunna ta oss vidare med det i en gestaltande scenproduktion. Jag försökte fortsätta på egen hand med kollagetekniker för att se om någonting skulle komma därifrån, tyvärr gav också det ganska svala resultat.

Figur 3, Processbild: Material

Figur 4, Processbild: Arbete med modell

16

Jag började skriva ut foton jag tagit på modellen och började arrangera med någon form av kollageteknik för att jag hade någon diffus idé om att få en närmare och klarare bild av rummets förutsättningar och egenskaper.

Ur Fältanteckningar 23-02-17

Jag hade nog gjort ett misstag i att försöka styra processen för mycket. Det var å ena sidan mitt arbete mer än Isafolds - det var jag som föreslagit tema och tillvägagångssätt för henne - men jag förstår i efterhand att jag borde varit öppen för vår process och våga se vart den skulle hamna. Min ängslan spårade jag till en upplevd känsla att sakna verktyg som

konstnär/scenproducent att ta sig an arbetet med ett tydligt grepp, snarare kändes det som att jag saknade dramaturgiska verktyg, och att det egentligen inte fanns något grepp alls.

Skisserna och modellen var bara knutna till någon generell idé kring referenserna. Jag saknade förtroende för att det skulle komma något ur processen och kände mig borttappad i det fria och oförankrade.

17

Reflektion av metoden

Eftersom vi bestämde att ta en paus ledde inte arbetet som tänkt till ett resultat i form av en gestaltning, men idéer började dyka upp snart därefter. En bild/karaktär jag och Isafold hade arbetat med var spelkaraktären Adam Jensen från Deus Ex: Human Revolution, som

berättarjaget jämför sig med påtagligt bejakande. Adam är en Cyborg, och jag ville av någon anledning göra honom till objekt, närmare bestämt ett stålbord med tillhörande stol.

Sedan jag började skriva den här uppsatsen har jag hela tiden samlat på mig referenser, men hade inget ordentligt att knyta an dem till, det var någont av det första Isafold sade till mig när vi började arbeta tillsammans, att jag skulle formulera en tydlig tes, och skala ner den till en konkret mening. Jag inser att jag hade en väldigt tydlig, vilket om jag ska vara självkritisk kan likställas med stel eller begränsad, bild av projektet skulle kunna komma att bli, min

utgångspunkt var att vi helst skulle kommit in i ett kreativt flow igår, innan projektet ens var formulerat. När jag bjöd in till ett samarbete hade jag en fixerad bild av vad vi båda skulle vilja och vad vi skulle komma fram till, eller rättare sagt att vi skulle ha en fixerad bild av vad vi ville och vad vi ville komma fram till.

Devising är svårare än man kan tro, jag vill ha en början och ett slut, en logik som går hela vägen runt.

Bilden finns i mitt huvud, Ernst Billgrens kyrk-klump i järn-liknande smält massa, Stålbordet som är Adam Jensen.

Vad får jag det här ifrån?

Det här är ett bord. Det är en parafras av Adam Jensen, en cyborg från datorspelet Deus ex: Human revolution.

Någon har uppfunnit honom, han och hans värld består av kod Han röker en del

Röker bordet?

Bordet är inte ett existerande föremål, utan än så länge bara en bild i mitt huvud.

18

Återkoppling med devising från en ny position

Jag återvände till devising och Kjølner för att förstå vart jag hamnat snett i devisingprocessen och hur jag skulle kunna komma vidare, hon skriver: ”En devisingproces starter typisk med, at en eller flere mennesker har en idé om, hvad man vil lave teater om uden at have en bestemt tekst at iscenesaette. I stedet vil man skebe – eller finde – det materiale,

forestillningen skal bestå af. Materialgenerering og komposition handler om at finde frem til de materialer og en senisk form, som bedst udtrykker det, man vil sige.

[…]

Mange kan godt lide det kaos og den forvirring som opstår i eksperimentelle søgeprocesser og gør derfor måske det kaotiske til et centralt element i deres produktionsstrategi. Andre er mindre glade for, at vejen bliver til, mens man går, og deviser derfor konkrete begrænsninger for hver produktionsproces. Uden gennemskuelige styrningsprincipper (f.eks. i form af en metode) vil enhver prøveproces bestå af mange mere eller mindre eksplicitte forhandlinger om forforståelser af mennesker, af kreativitet, af kunst, af teater. Hver gang der træffes en afgørelse, kan alt sættes på spil. Det kan vise sig som en stor produktiv kraft at finde et fællesskab i sådanne processer. Stor æstetisk og personlig uenighed kan virke modsat, men også give anledning til at revurdere forforståelser om alt fra liv til kunst og teater.” (Kjølner, 2009, s. 352-273).

Det stämmer så väl in på min arbetsprocess, och jag känner mig kanske särskilt träffad av andra stycket, jag använder mig av den här förklaringen av vad devising är svara på följande frågor: Måste idén vara belagd att härstamma från någon vi förstår?

19

Gestaltning, andra försöket

Vi är inte utomstående iakttagare av världen. Inte heller befinner vi oss bara på särskilda platser i världen; vi är snarare en del av världen i dess pågående intra-aktivitet. (Barad 2007 s. 184 genom Taguchi 2012 s.41).

Figur 7 - Skiss, Adam Jensen och miljö transformerade till materialiteter

Min grundidé var att gestalta Adam Jensen-som-objekt, men i samband med att jag fick tillgång till en gammal karosserilokal började jag också fundera kring att formge rummet, jag hade ju tillsammans med Isafold funderat kring en rumslig installation. I det här skedet hade jag ett antal idéer och associationer runtikring Adam Jensen-som-objekt, men som inte användes, bland annat en pedagogisk redovisning av Taguchis idéer integrerade i verket, något jag valde att inte göra, och som jag inte ångrar.

För att ta klivet från det reflekterande arbetet och närma mig ett teoretiskt-praktiskt företag nöjde jag mig med att inte ha omfattande förståelse och kontroll även under mitt andra försök till en gestaltning. Jag tog ett kliv utifrån frågeställningen ”gör det något att jag inte vet vad Adam Jensen-som-stålbord betyder?” Frågeställningen hade fötts ur att jag, när jag skulle närma mig arbetet både teoretiskt och praktiskt alltid upplevde att jag inte hade kontroll, utan massor med frågor, och kaos. Jag var, när jag gick in i det här arbetet, i det första försöket,

20 inte bekväm att arbeta i kaoset då jag upplevde ett krav på mig själv att komma med en tydlig arbetslinje och tydliga besked. Skillnaderna från det första försöket bestod främst av att jag hade en större teoretisk förståelse för hur en teoretisk-praktisk scenproduktion skulle kunna vara, och att jag arbetade själv. I detta andra gestaltande försök fanns en underliggande

förståelse för vad jag ville göra samtidigt som en öppenhet för det jag inte förstod mig på eller hade tänkt mig från början. Genom en lokal konstförening i min hembygd fick jag tillgång till en karosserilokal där jag kunde arbeta med min gestaltning.

Figur 8, Karosserilokalen

21

Jag spände upp papper på väggarna i karosseriet […]

Pappret blev i tre delar, och jag började fundera på de tre delarna, Adam-bordet Pedagogisk genomgång av materialiteterna

Och modellen Tre delar, triptyk.

Ur Fältanteckningar 3e maj 2017

Figur, Processbild: Skiss

22

Figur 11, Processbild; Fond

Eftersom jag inte ville få färg på väggarna började jag fästa tidningspapper runt pappersarken.

Under dagarna arbetade jag fram en fond, en bakgrund. Först tänkte jag mig vitt papper uppspänt, för att inte få färg på väggar och golv satte jag tidningspapper omkring. Jag började måla på tidningarna som blev en del av fonden, som att processen/för-/kringarbetet

sammanflätats med verket/idéen.

Idag tillförde jag en möbel, en fåtölj i gammal stil så att jag skulle kunna se/bestämma vinklar och perspektiv för fonden men vilket också fick mig att spinna på hur verket kan komma att utformas.

Lokalen har gett väldigt mycket, och arbetet formas hela tiden av vad som händer och tillförs.

Tidningarna och fonden har börjat rör sig av allt vatten jag stryker på i färgen. […]

Jag funderade på att knyta an stolen till väggen, kanske genom att placera målat papper (såsom fonden) under den, antingen i en egen strimma/ö eller ihoplänkat med en bro från väggen längs golvet.

[…]

Jag funderade idag på ljus, att fonden är lite för kort men att det ju kan vara mörkt i hörnet och att lampor lyser upp fonden.

23

Det ser i bilden ut som att det är en ljuskälla snett framför Adam som lyser upp honom, antagligen ett fönster. Där skulle jag behöva en lampa i dagsljus/kvällsljus färg.

[…]

Hur skapar jag lager av diskurs i det materiella? Skriva ut citat?

Ur Fältanteckningar 5e maj 2017

Kulissen var tänkt som inramning men ersatte en idé jag haft att använda modellen av baren från essän fysisk i rummet. Jag hade inte räknat med att kulissen skulle blien påtaglig agent, sammanflätad i arbetet.

Då rummet fungerar som en del och Adam-Jensen-som-objekt som en andra valde jag att den tredje delen av sammanflätningar skulle bestå av lager av de skildringar av baren från essän, dessa ville jag testa som projektioner i verket.

Parallellt med arbetet med väggen i karosseriet funderade jag på hur jag ville gestalta Adam-Jensen-som-objekt. Jag fick en idé till formen från Ernst Billgrens skulptur Kyrka i gjuten brons. Jag förstår Kyrka som teoretiskt-praktisk/materiellt-diskursiv i sammanflätningar, i form av en gjuten enhet föreställandes en snötäckt kyrka och kyrkklockor.

Figur 12, Pigment, lim och svamp

24

Kyrka, Ernst Billgren, 2000, (http://www.stockholmkonst.se/konsten/konstprojekt/ett-inkopt-verk/

hämtad 2017-07-28)

Varför sammansmält? Jo för att det handlar om sammanflätningar av något materiellt-diskursivt ner till något materiellt. Kan man få in teori i gestaltningen sedan? Utskrivna bitar från rapporten?

Ur Fältanteckningar 3e maj 2017

Adam Jensen (kod, mjukvara, 1or och 0or), kultur som materiell, praktisk, natur (lera)

[…]

När jag gör armen på honom utgår jag från min, jag sammanflätas i verket.

Ur Fältanteckningar 6e maj 2017

25 Som tredje sammanflätning tänkte jag projicera film från inuti modellen av baren från essän. Modellen var redan påbörjad från när jag och Isafold arbetade ihop, och jag gjorde

färdigställde och färglade den. I efterhand är jag osäker på valet att färglägga den med akrylfärg jag hade till hands, men jag var inne i något slags flow och bara lät det hända.

Jag filmade modellen ljussatt med ficklampor för att projicera inne i installationen sedan. Botten i den är byggd i lager av material, anteckningspapper med idéer, det försökte jag låta finnas kvar, då det blir en slags sammanflätning.

Slutligen kunde jag sammanföra de delarna; rummet, Adam-som-objekt och projektionen. Jag valde att projicera från inuti modellen på lerskulpturen. Då projicerades ett lager med

upplevelser från essän på Adam-transformerad-i-sammanflätningar från essän.

Jag behövde få upp fåtöljen något för att få bra bilder/vinkel mot bakgrunden, vilket löstes med en lastpall.

Det ligger ett tidningspapper mellan leran och stolen, som jag funderade på att vika in/klippa loss/gömma. Men så tyckte jag att det såg helt ok ut, och att det ju är en bit process, som kan få vara med,

Sammanflätningarna har för mig handlat om att något skapas hela tiden, en är uppslukad i process, rör sig däri/tillsammans med.

Det är hela tiden val vad man visar såklart, men att process behöver inte döljas bakom det färdiga resultatet bara för att, kanske att det är teorin som är glad i

26

att redovisa process/tillblivelse och inte enbart resultat, däri att vi inte blir färdiga utan verken och texterna kan byggas på i olika riktningar, de tar inte slut.

Pappret hindrar leran från att smutsa ner tyget i fåtöljen,

Jag tyckte nästan bättre om skulpturen i fåtöljen utan projektion, det var en enklare, om så än oteoretisk sammanflätning. Projektionen hade inte heller den tillfört teori, om jag inte projicerat text...

Dock projicerar jag skyltar, symboler

Ur Fältanteckningar 11 maj 2017

Resultat

Resultat och analys

Installationen kom av arbetsprocessen att slutligen innehålla åtskilliga lager, och jag upplever mig inte säker på om vissa är överflödiga eller om det rentav saknas några, på det sättet var och är processen oavslutad. Den skulle kunna fortsättas utifrån vald utgångspunkt i min process, i dialog med nya forskare och texter, med nya avgränsningar och nya associationer - som sannolikt leder till annorlunda resultat i det designprogram kring scenproduktion och posthumanistiska teorier detta arbete har varit.

Min utgångspunkt härstammade från en idé om Adam-Jensen gestaltad som ett materiellt objekt, specifikt ett stålbord, den idéen och associationerna runtikring den var inte självklar för mig att följa. I processen kom idéer ibland trögt och ibland i större sjok. Jag har i rapporten valt att skriva om de som känts relevanta, de jag valde, men jag hade antagligen kunnat välja helt andra idéer och avgränsningar att arbeta med. Idén om Adam-Jensen som stålbord ingav mig en särskild känsla av lust och nyfikenhet men kändes också opåkallad, ”random”, och det var antagligen därför jag ville arbeta med just den. Dock hade jag kanske inte gjort det om jag inte fått entusiastiskt mottagande av lärare vid vägskälet efter att samarbetet med Isafold Gunnarsdottir tagit paus.

27 Idén i sig kom ur arbetet med det konstnärliga och det teoretiska materialet och jag fick den när jag arbetade med det första försöket till det gestaltande arbetet. Då jag fick den hade jag dock andra idéer i åtanke, som bland annat härrörde natur och smycken i natur och

stadsmiljöer, dessa blev det sedan ingenting av, men just då var det de idéerna som istället hade fokus.

Något jag märkte under det gestaltande arbetets gång var hur trögt det var för mig att arbeta praktiskt, vilket jag inte alls hade med i beräkningarna när jag planerade för det hela. Att läsa och arbeta teoretiskt var på något sätt som att paddla kajak i en skogssjö, det praktiska arbetet var med som sumpmark, och jag blev lätt otålig. Tanken var att arbetet skulle gå bortom en uppdelning mellan teori och praktik men fick hela tiden arbeta dubbelt så hårt för de praktiska resultaten, och då ser jag ändå mig själv som en händig person. Teorin var ren på något sätt, medans praktiken var smutsig, och jag kände ofta att jag föll in i att arbeta mer industriellt med det praktiska om jag inte tänkte mig för, snarare än att låta det praktiska skapandet vara lika öppet och fritt utforskande som jag upplevde det att läsa om idéer kring posthumanism och också devising.

Jag upplevde också en viss osäkerhet kring de auto-etnografiska fältanteckningarna, antagligen efter som mycket av det jag gjort under dagen kändes självklart för mig, och då inte upplevde att det fanns så mycket att anteckna, det kändes mer relevant att skriva om det som jag ansåg behövde dokumenteras.

Under vintern innan arbetet riktigt drog igång spelade jag in timmeslånga samtal mellan mig och Isafold för att komma ihåg vad vi haft för idéer innan jag övergick till

fältanteckningarna. Nu när jag tänker tillbaka på det skulle kanske den typen av

dokumenterande metod vara intressant i framtiden, möjligtvis i någon slags bloggformat.

Resultatet av gestaltningen blev en mindre installation i ett gammlat karosseri i skogen några kilometer väster om Alingsås. Denna presenteras genom foto- och videodokumentation. Denna dokumentation utgör åtminstone ett lager till utöver de lager av materiellt-diskursiva sammanflätningar installationen innehåller. Installationen visades endast en kväll den 11 maj 2017, där jag var ensam åskådare och fotade och filmade för dokumentation. Att presentera i video och fotodokumentation skulle kunna riskera att lagren inte märks av lika väl som att uppleva installationen live. Det ideala hade varit om dokumentationen kunde ge samma dimensionsdjup som de associationer skulpturen Kyrka väcker i mig, även som foto, men det

28 gestaltande arbetet fick handla om att testa och undersöka, snarare än att testa idéerna inför publik. Det hade dock varit intressant och kul att testa i ett senare arbete.

Installationens tre tydliga delar vari lagren i installationen sedan sammanflätar är; Objektet, Rummet och Projektionen. Arbetet med Adam-Jensen som stålbord inspirerades av Billgrens Kyrka, eftersom som jag upplevde att det föreställde teoretisk-praktiska sammanflätningar. Då jag saknade kunskap och medel till att gjuta i vare sig stål eller brons fick jag vända mig till enklare material och funderade ett tag på att gjuta i gips och måla.

Det var min mamma som frågade varför jag inte gjorde det i lera. Jag hade ändå behövt lera till gjutning i gips och eftersom det var ett billigt material kunde jag lika gärna köpa in material och testa. I arbetet kom jag fram till att jag tyckte mycket om lerans flexibilitet och organiska färg, att det på något självklart vis kompletterade cyborgen Adam.

Jag tog honom från det digitala rummet, datorspelet vilket han tillhör, till ett återskapat fysiskt rum. Alternativt hade jag kunnat ta honom från sin miljö i spelet (högteknologisk alternativ nutid/snar framtid) och placerat honom i en annan, möjligtvis dåtid eller i naturen. Det var ett val och en avgränsning, och jag ångrar den inte, då jag också behövde tänka på de andra lagren jag arbetade med. Transformationen från mänsklig/digital/fiktiv till omänsklig/materiell/verklig betonade jag genom att placera objektet(Adam-som föremål) på ett annat objekt(fåtöljen) som ingick i det andra lagret, rummet.

Det slutgiltiga lagret bestod av en videoprojektion av rummet(baren) i essän vilken Riley MacLeod orienterar sig i och som han associerar till hur Adam Jensen orienterar sig när han man spelar honom. Det fungerar till att knyta ihop installationen genom att spegla detta materiellt diskursiva mötet med världen, idéer om manlighet, normer och hur de praktiskt utövas och formar. Detta projiceras på objektet.

29

Sammanfattning och diskussion

I den här delen sammanfattar jag de viktigaste utgångspunkterna och resultaten av mitt arbete. Syftet var att genom att utforskande gestaltat essän The queer masculinity of stealth games i en rumslig installation utifrån posthumanistiska teorier undersöka hur dessa teorier lämpar sig och skulle kunna implementeras i designprocesser inom scenproduktion. Jag ville med det här arbetet undersöka hur vissa av de posthumanistiska teorierna skulle kunna användas inom scenproduktion i kombination med en devisingprocess till att bli fysiska teoretisk-praktiska gestaltningar; sammanflätningar bortom en binär uppdelning mellan teori och praktik, vilka jag försökt arbeta utifrån.

Jag har under arbetets gång utforskat en av flera möjliga vägar att arbeta med

posthumanistiska teorier i en scenproduktion. Under arbetets gång har min bild av vart jag var på väg och vad gestaltningen skulle kunna komma att bli dels haft en flexibilitet och dels just förskjutits vilket liknande, och kanske också beroende på min erfarenhet av projektarbetet Just vid den tiden vi genomförde åk 2 på scenproduktion. I det projektet arbetade vi i större grupper med en rumslig installation under tre veckors tid. Just vid den tiden omfattade 10 studenter i en lokal på 22x14x6 meter med ljud, ljus och hyffsat massiv scenografi avskild i fyra egna rum varav i ett nästan ett ton sand bland annat. Inför det arbetet hade vi

workshoppat med att lödning, arduino och devising på temat ”spel”, under veckorna vandes vi vid att arbeta gruppbaserat och när vi slutligen fick den sista uppgiften var vi nog ganska varma och redo, med många olika vägar att gå utifrån de tekniker vi workshoppat med fram till dess. Vi bestämde i gruppen vilka rum vi ville arbeta med och vilka audiovisuella huvudområden vi ville ha i designprocessen.

I mitt gestaltande har jag ju inte haft en grupp att tillgå, fast att jag önskat, och ju bjöd in min designerkompis till, ett samarbete. Samarbetet hade alla goda avsikter men det kan konstateras att projektet inte var jämlikt i att jag inte gjorde det tillsammans med en likvärdig student som också skrev uppsats på heltid, utan Isafold gjorde det för att hon tyckte att det verkade intressant och utvecklande vid sidan av hennes andra projekt. Det fanns mycket i intressant i att vi hade ögon för olika saker, jag scenen och rummet och hon mer i detaljer och material. Vi hade olika arbetssätt, med en annan scenproducent hade kanske samarbetet varit enklare i att vi hade talat samma språk och haft liknande förkunskaper.

30 En stor skillnad mot projektet Just vid den tiden var att jag kunde arbeta med vilken och hur stor teoretisk grund jag än ville. Nu är posthumanismen som fält brett och ganska

avancerat, men med ökade litterära och analytiska verktyg ser jag en otrolig vidd av sceniska projekt som skulle vara intressanta att sjösätta i framtiden.

Att arbeta i sammanflätningar bortom den binära uppdelningen teori-praktik har verkat som att balansera i någon slags dynamik mellan idé och verklighet, där det ena inte tillåts ta över, över det andra. Teorier är dock högst fysiska och verkliga och jag hoppas att de har upplevts så i installationen. Jag funderade på om jag skulle projicerat ord eller text som manifestation för teorier och idéer, men upplevde inte, och hoppas det inte andra skulle uppleva det behövts/saknas.

Det största motståndet arbetet var med om handlade om att ta klivet in i det praktiska. När jag och Isafold skulle gå hands-on och workshoppa fram en modell och ett koncept praktiskt var det svårt att inte antingen skena iväg i någon riktning med idéer som kanske inte hörde till idéerna egentligen, eller att arbeta statiskt kring idéerna i en ren teoretisk manifestation som inte lyckades med att inspirera nog för att fortsättas på. Det var inte ett motstånd jag hade räknat med, och att hitta en slags lucka mellan det teoretiska och det kreativa egna skapandet blev någonstans det avgörande för arbetet. Det var först sent i projektet, när jag arbetade på egen hand som jag hittade en ”lucka” där essän, som var utgångspunkt, kunde knyta samman idéer med praktiskt skapande; att manifestera en spelkaraktär som ett sammanflätat objekt i ett rum i kontraster och sammanflätningar, något som inte alls var tanken från början. Möjligtvis hade det gått att hitta sådana luckor på flera ställen, även tidigare och tillsammans med Isafold om vi vetat vad vi letat efter och tagit tillvara på slumpartade tankar som vi inte helt förstod i vårt devisande, och kanske blir lättare med erfarenhet?

När vi började arbeta praktiskt var det som att det teoretiska, som hade upplevts ordnat och enkelt, blev som nedsmutsat och förvirrat i praktiken, det krävdes stor disciplin för att styra den teoretisk-praktiska skutan i de praktiska vattnen men utan att smutsa ner händerna blev inte mycket gjort, det var väl i blandningen, luckan mellan det ”smutsiga” praktiska och det ”rena” teoretiska som idéer och associationer började komma vid varje ny handling följt av omläsning av referensmaterialet och den nya referensen, verket Kyrka, till vidare

31 När vi arbetade med den rumsliga installationen Just vid den tiden på scenproduktions-programmet påtalade våra lektorer vikten av att ha en provpublik för att få input av ögon utifrån och ta hänsyn till det i den vidare utformningen. Detta var någonting vi testade i sista sekund, och insåg att vissa delar var betydligt mer självklara för oss än för våra besökare. Under arbetet med teaterproduktionen Houellebecq! på teaterhögskolan i Helsingfors (där jag hade min praktik) hade vi inte provpublik å andra sidan, men där diskuterades innehållet internt och ett fåtal utomstående lärare och elever fick se sekvenser av innehållet och frågades snare om teknisk input i scener.

Oavsett hade det varit intressant att arbeta flera, med olika roller för fler lager, fler idéer och en större devisingprocess och fler ögon samt att göra det inför en publik. Jag undrar hur installationen hade gjort sig inför en grupp betraktare. Sedan undrar jag om publiken hade behövt en förförståelse, någon slags introduktion, för att verket skulle bli mer intressant, eller om det hade hållit på en allmänmänsklig nivå. Hoppas på nr. 2.

Slutligen funderar jag på om jag borde arbetat med text i projektionen, då de två första lagren, objektet och rummet var två kontrasterande transformationer. Projektionen föreställde ett inre rum, essäförfattarens tankar i mötet med ett offentligt rum. Adam-som-objekt är en transformation av en spelkaraktär från en essä till ett fysiskt objekt, Scenografin består av transformationen av miljön på ett Wallpaper till en fysisk scenografi, som kontrasterar lerbordet. Därför borde kanske projektionens roll som lager varit att förmedla något som tydligare knyter an till det teoretiska i den teoretisk-praktiska sammanflätningen, i form av talade ord, sekvenser från texterna eller bilder på ord. Det fanns text från arbetsprocessen i golvet på modellen jag låtit bli att måla över, fast troligtvis omöjlig att tyda i projektionen, och så fanns det två skyltar över toaletterna, en symbol för kvinna och en för man. Jag skulle också ha kunnat skriva ut dokumentationsfoton och målat ord på dem som en del av

presentationen.

I någon slags scenproducents-anda lät jag projektorn stå mitt i installationsrummet, det blev ett lager av kultur som är maskulint kodat i den binära uppdelningen mellan teori och praktik mot leran som fick representera natur, som är den praktiskt kodade. Men jag gjorde det mest för att den på samma sätt som tidningspappret och anteckningarna i golvet på modellen symboliserade en process i sammanflätningar, som kan gå åt olika håll, i olika riktningar och inte har ett tydligt avslut.

32

Referenslista

Tryckta Källor:

Kjølner Torunn. 2009. Devising og konceptuel devising. in L Kobbernagel (ed.), Skuespilleren på arbejde pp. 352-373. Frydenlund Academic.

Lenz Taguchi Hillevi. 2012. Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: Introduktion till intra-aktiv pedagogik. Gleerups.

Goffman Erving. 2014 (1959). Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik. Norstedts.

Chiseri-Strater and Sunstein. 1997. FieldWorking: Reading and Writing Research. Blair Press: Upper Saddle River, NJ.

Redström Johan, 2007, En experimenterande designforskning, I Ilstedt Hjelm, S. (red.) Under ytan. Raster Förlag & SVID, 164-176

Otryckta Källor:

Kjølner Torunn 2001, A HANDBOOK FOR DEVISING Draft for introductions to website sections, Aarhus, in cooperation with staff members from Utrecht, Dartington and

Hildesheim.

David Roden: The Posthuman Challange to Art

https://www.youtube.com/watch?v=cT53TQWLXLM (01-04-2017)

The queer masculinity of stealth games http://boingboing.net/2015/09/07/the-queer-masculinity-of-steal.html (01-04-2017)

Nationalencyklopedin, agens. http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ agens (hämtad 2017-04-29)

Nationalencyklopedin, artefakt. http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk/encyklopedi/lån g/artefakt(hämtad 2017-04-18)

Nationalencyklopedin, entitet. http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ entitet (hämtad 2017-04-18)

Egna anteckningar mellan 17 februari- 16 maj 2017

33 Bilder:

Samtliga bilder tillhör Teodor Wester om inte annat angivet.

Konstreferenser

Peter Greenaway Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare (1989)

Pieter Brueghel den äldre Ikaros fall (ca 1555)

34

Bilagor

1. Urval av egna anteckningar

Från 17-02-2017 till 16-05-2017)

23 februari (skriftlig anteckning)

Norsesund, hemma hos mina föräldrar.

Utskriften av fotona från gårdagen gjorde mig väl till mods, jag var igång med någonting, men visste inte riktigt vad eller vad det skulle leda mig i mitt arbete.

Jag svalde ner tre tabletter Laktraze med vatten innan jag hällde upp några deciliter fil till mig själv. Jag skar kiwi och en banan ner i det vita, sist adderades müsli.

Eftersom Isafold inte kunde träffas idag fick jag arbeta med vad jag hade. Tjuraktig som jag varit hade jag bestämt tackat nej till nycklar till hennes pappas hus och studion där allt material fanns. Jag var begränsad till att arbeta med resurserna som fanns att tillgå hemma hos mina föräldrar.

Jag började skriva ut foton jag tagit på modellen och började arrangera med någon form av kollageteknik för att jag hade någon diffus idé om att få en närmare och klarare bild av rummets förutsättningar och egenskaper. I arbetet kom jag att tänka på att Isafold frågat mig något angående

Moa Höglunds Becoming: Layers som berättat lite om. Frågan berörde något centralt kring det teoretiska arbetet med min kandidatuppsats men jag minns inte vad. Det hela finns inspelat och jag försöka svara på den frågan.

Med Mikael Karlssons sommarprat i bakgrunden hamnade jag i en väldigt positiv relation till arbetsrummet och materialet som bestod av ett utskrivet foto av modellen, papper, lim, akvarellfärg, tusch, linjaler och en blyertspenna. Jag arbetade med en form av kollageteknik som växte fram ur praktisk nytta och kreativt nöje. Jag försökte efterlikna originalskissen fast med det befintliga fotot centrerat i den nya, mycket större bilden. Relationen mellan trädet och baren gav en väldigt intim

känsla i den delen av rummet. Med ett mörkt golv kommer nog rummet att kännas trängre, och golvet behöver nog vara ljusare i vänstra delen, för att få till ett luftigt, kontinuerligt rum/område där.

Vidare analys: Jag kom att tänka på att Isafold pratade första dagen om att det i datorspel ofta finns en miniatyrkarta i något hörn av skärmen. Jag vet inte om vi borde ha en sådan i vår installation, men eventuellt bör internet vara representerat, eller spel.

Det praktiska arbetet har väckt idéer, men förankringen i teori är grund, dags för omläsning av Höglunds Becoming: Layers och Taguchis Pedagogisk dokumentation som aktiv agent.

35 6 mars

(skriftlig anteckning)

Vi sågs vid 11.00 tiden idag, jag och Isafold. Vi gjorde ett schema för veckan och längre fram. Samtalet som vi spelade in ledde oss fram till vad projektet sammanfattat handlar om, om titel. När

jag irriterad, på väg hemåt under lunchen, på att min kollega i min mening ursäktat sig för mycket (antagligen berodde irritationen på hunger) tänker jag att jag skulle haft en färdig teori innan vi satte igång med det praktiska arbetet.

Tillbaka efter lunch läser jag (fortfarande irriterad) Moa Höglunds uppsats för att hitta stöd till vad jag vill skriva om. Jag hittar inte stödet jag söker och förstår att jag kanske inte kommer göra det. Jag och Isafold tittat på Donna Haraways föreläsning Staying with the trouble. En gemensam

nämnare för brainstormingen under förmiddagen hade med blick att göra. Utifrån begreppet ”In the eye of the beholder” / ”I Betraktarens ögon” växer en arbetstitel fram, ”Vad vi ser när vi rör oss genom rum”.

Isafold och jag kommer fram till att vi nog ska sikta på att skapa utifrån en färdig idé, snarare än att bolla idéer med materialet som kommer fram. Det är ett bakslag utifrån grundidén men vi kände oss eniga om att det låter mer praktiskt att arbeta så.

8 mars

(skriftlig anteckning) Knyta ihop

Den maskerade tog oss in, nu dags att låta gå?

Läste om The queer masculinity of stealth games. Vi insåg båda att vi hade förskjutits i idéerna från essän och vad den egentligen handlar om, det såg vi tydligt nu; om kroppar, annorlunda kroppar, i rum.

Saknade en sista ingrediens innan uppehållet för att ”grytan skulle kunna sjuda ordentligt”, vi ville pressa ut det sista ur oss.

Jag satte på The carrier bag theory of fiction uppläst på youtube. Båda uttryckte klarhet. Frågan är inför vad? Nu är det dags för mig att börja skriva ihop en uppsats, på onsdag får vi se vilka rum veckans utforskande har tagit oss till. Det ska bli spännande att se. Rädslan är att vi inte får grepp om det nya, som ännu inte tagit form.

23 mars

(skriftlig anteckning)

I natt kom jag på vad det som Rickard Lohman talat om kallas; metakognition, att man ser, och dokumenterar och eventuellt också gör något av det man tänker när man arbetar med sitt

36 projekt.

Idag pratade Elina Minn om någon slags koppling mellan objekt och texten jag lade upp om ekologi som mänsklig rättighet, jag minns/förstår inte nu vad det handlade om, men skriver det ändå då det skulle kunna vara till hjälp om jag kommer på det vid ett senare tillfälle. Jag tycker att texten är häftig och den har fått mig att tänka på ett slags livsläge, mänskliga rättigheter som gör det lag på grundläggande behov, på att planeten tas omhand, vilket skapar ett slags tvång på omfördelning av resurser och respekt för den gemensamma miljön.

I dialog med Emelie igår formulerade jag mina tankar högt om vad det är jag vill arbeta med, Hur ett paket Pålssons skinka kan berätta något om samhället,

Hur en scampi, jätteräka kan berätta något, Hur en rymddräkt kan berätta något, Vi som objekt, Adam Jensen som stålbord Harry som kanin

Malfoy som cigarett

Vi som förstärkta av objekt, implantat i hjärnan, av mobiltelefoner,

27 mars

(skriftlig anteckning)

Ett lamslaget projekt som svävade iväg i posthumanismen.

Det var något jag sökte i mitt arbete, som skulle ha betydelse för mig och för världen. Mitt lamslagna tillstånd, att teater och kultur inte kan finnas i den form den finns idag, eller åtminstone bedrivas, i ett kollektivt utopisamhälle post-klass, där alla måste hjälpa till att arbeta, där kultur är en fritidssysselsättning, där resurserna behöver sparas in på i ett

ekologiskt gångbart ekosystem. Allt bortom de grundläggande behoven, allt bortom ekologin, är överflöd och lyx,

Vi måste ta hand om vår jord

Vi måste, vi måste tänka på vad vi använder vår olja och vår kärnkraft till. Konsten bör vara ekologisk, eller helt fantastisk.

Hur kan jag vara ekologisk i mitt skapande? Eller borde jag inte skapa alls, detta lamslår mig. Med posthumanismen föreställde jag mig att konsten skulle kunna vara antingen ekologisk, eller åtminstone fantastisk, eller både och. Dessa dogmer är begränsande, men det behöver inte alls vara av ondo.

37 Sen är det dessa bilder som kommer upp för mitt inre, stålbordet som är en gestaltning,

manifestation, parafras av Adam Jensen,

Det jag saknade inför arbetet var helt klart en konstnärlig och dramaturgisk metod att ta mig fram längs processen, att veta när jag ska sluta tänka vilka tankar, Freja kallade mig en gång på skämt för en svamp, som suger ur all kunskap ur ämnen tills de inte finns någonting kvar, jag ödelägger.

Jag föreställer mig att jag kanske är en person som i sitt skapande har svårt att framhäva vad jag har gjort, någon slags dåligt självförtroende. Jag har nog ganska svårt att vara naivistisk i mitt skapande, frågan varför behöver besvaras, i någon utsträckning går den inte att besvara, skapande behöver nog vara ett undersökande inom ett visst område, en viss dogm. Möjligtvis ekologismen eller posthumanismen. Varför ska man någonsin göra nått, för glädjen i att vara levande, och för att man tror på varann.

Jag har reflekterat över vad jag vill undersöka med mitt skapande, ämnen som sanning och vad autentisk innebär dyker upp.

Är det inte ärlig sanning att

Jag vill klara av mitt kandidatarbete för att det blir väldigt krångligt annars, omtenta, studielån, livet stakar upp sig, jag inte kan komma vidare, materiella förutsättningar helt enkelt. Ett kugghjul i cykeln av produktivitet måste lagas, Jag vet inte hur skapande ser ut utifrån en materiell åskådning.

Hur vill jag uttrycka mig då,

Jag tycker att agens är ett intressant begrepp, Jag tycker att sex och ekologi är intressant, Behovspyramid.

Jag vill uttrycka intressanta komplexa experiment och idéer,

Vackra visuella idéer också, med hjälp av föremål, människa-föremål. Där kan vi se hur vi blir till i relationen till föremål

Pedagogiskt, komiskt hade jag velat visa på det. Amanda Lebert är så himla duktig på det, kamel-spelet i skolan.

Något handlar också om min rädsla för världen, hur den blir ett spel.

Eller? Vad var det som jag knöt ann till i The queer masculinity of stealth games

Devicing är svårare än man kan tro, jag vill ha en början och ett slut, en logik som går hela vägen runt.

38 Stålbordet som är Adam Jensen.

Vad får jag det här ifrån?

Det här är ett bord. Det är en parafras av Adam Jensen, en cyborg från datorspelet Deus ex: Human revolution.

Någon har kommit på honom, han och hans värld består av kod Han röker en del

Bordet är 100% bord. Bordet är 92% Sterlingsilver. Röker bordet?

Bordet har skapats utifrån en bild i mitt huvud. Bordet var en bild, nu är bordet bild och föremål.

Det handlar om något sådant som Yaron Abulafia pratar om, semioetics and poetics. Induktion

Deduktion

Jag tänkte läsa in mig på var jag varit för att kunna gå framåt, jag lyssnar, läser, försöker förstå. Jag bestämmer frågeställning därifrån, tills jag kommit på en bättre handlar uppsatsen om att entiteter vars existens är beroende av dess användbarhet till människor räknas vidare som mänskliga, och att människa i sig inte är ett neutralt begrepp utan vad en människa är beror till stor del på vilka mänskliga entiteter som omger den.

Om vi gör ett föremål gör det föremålet sedan oss

Om en primitiv människa gör en stenyxa gör yxan sedan människan till jägare Om en tekniskt avancerad människa gör en atombomb gör atombomben den tekniskt avancerade människan till en risk för sig själv och miljontals liv

Om en tekniskt avancerad människa tillsammans med teknik förstärker den tekniskt avancerade människans hjärna med hjälp av implantat, då kanske vi har gått förbi det mänskliga. Men samspelet finns där. Tekniken är beroende av oss följt av att vi gör oss beroende av den.

Människa och föremål.

Materialiteters diskursiva egenskaper Föremåls diskursiva egenskaper Diskursers materiella egenskaper Idéers materiella egenskaper

39 Devising og konceptuel devising af Torunn Kj/olner s.352

En devisingproces starter typisk med, at en eller flere mennesker har en idé om, hvad man vil lave teater om uden at have en bestemt tekst at iscenesaette. I stedet vil man skebe – eller finde – det materiale, forestillningen skal bestå af. Materialgenerering og komposition handler om at finde frem til de materialer og en seniska form, som bedst udtrykker det, man vil sige.

Devising og konceptuel devising af Torunn Kj/olner s.353

Mange kan godt lide det kaos og den forvirring som opstår i eksperimentelle s/ogeprocesser og g/or derfor måske det kaotiske til et centralt element i deres produktionsstrategi. Andre er mindre glade for, at vejen bliver til, mens man går, og deviser derfor konkrete gegraensninger for hver produktionsproces. Uden gennemskuelige styrningsprincipper (f.eks. i form af en metode) vil enhver pr/oveproces bestå af mange mere eller mindre eksplicitte forhanglinger om forforståelser af mennesker, af kreativitet, af kunst, af teater. Hver gang der traeffes en afg/orelse, kan alt saettes på spil. Det kan vise sig som en stor produktiv kraft at finde et faellesskab i sådanne processer. Stor aestetisk og personlig uenighed kan virke modsat, men også give anledning til at revurdere forforståelser om alt fra liv til kunst og teater.

Det jag alltså vill lära mig är att utveckla en metod för framtida bruk, en metod till framtida skapande och utforskande

Jag kan inte säga exakt varför Ernst Billgrens skulptur Kyrka inspirerar mig, Jag upplever den som en ren manifestation av en diskurs, av ett kluster tankar. Ett kluster tankar som blivit 100% tanke 100% materialitet

Den talar verkligen till mig, det järntunga lurviga och klockor

Det är en byggnad och ett djur av tankar, den gör mig också lite illamående

Jag arbetar inte naivistiskt, jag arbetar med funderingar, och manifestationer av idéer. När jag tecknar frågar jag mig varför, jag känner ett behov av att svara på frågan.

Analysen som svampen: tänker och tänker tills det inte finns någonting kvar, ödelägger istället för skapar. Seppo Kumpulainen -> analysen följer kroppen och inte tvärt om. Kyrkan rör om i mig

Vi har förstått våra begränsningar, verkar som att mikro-biologi och matematik kan röra om, men vi vet vissa av våra begränsningar idag, vissa saker blir inte bättre.