Abstract
This study concerns the experiences and feelings students in intermedi-ate school gain from the changing room to sports class. It is a qualitative study with a socio-cultural approach, which has been analysed in a hermeneutic way. The students’ voices have been heard through inter-views and questionnaires, and furthermore, to get a broader perspec-tive, adults working in school, have also been interviewed. The study shows that many children feel discomfort without clothes in the chang-ing room, furthermore that the absence of adults in this room may add to exercise of power amongst the student, like abuse, direct- and indi-rect threats or to exclude someone from the group. As a result, this could lead to consequences like students absence from school, lies and feelings of guilt. It could also influence other subjects in school if the ab-sence is high or if the student has difficulties in concentrating in other subjects due to anxiety. The study also shows how important it is for all adults present in school to be observant and sensitive to what students say or to how they react in different situations since bullying and abuse is hard to talk about.
Nyckelord: frånvaro, fältstudie, kränkningar, mobbning, omklädnings-rum
Keywords: absence, abuse, bullying, changing rooms, field study
Examensarbete inom
lärarutbildningen, 15 högskolepoäng
Det slutna rummet
En studie av högstadieelevers upplevelser,
erfarenheter och känslor i idrottens omklädningsrum
Maria Rosenqvist
Maria Stenebo
Innehållsförteckning
Abstract...ii Innehållsförteckning...iii Inledning...5 Problemområde...6 Bakgrund...7Allmänt om mobbning i skolan 7 Elevers syn på ämnet idrott och hälsa 10 Orsaker till elevfrånvaro i ämnet idrott och hälsa på gymnasiet 11 Maskuliniteter inom lagidrotter 12 Nakenheten 14 Teoretisk ansats...15
Syfte ...17
Metod...18
Urval och informanter 18 Etik 19 Tillvägagångssätt 20 Rimlighet (validitet) och trovärdighet (reliabilitet) 20 Fenomenologi 20 Resultat...22
Resultat enkätundersökning...22
Resultat från intervjuerna...27
Identitet 27 Kroppsuppfattning, nakenhet och dusch 28 Jargonger 31 Kränkningar, hot, våld och sexuella övergrepp 32 Orsaker till elevfrånvaro 34 Vuxenfrånvaro 35 Analys och Diskussion...36
Resultatdiskussion...36
Oviljan att visa sig naken 36 Kropp och kroppsuppfattning 41 Miljön i omklädningsrummet 42 Genus 42 Konsekvenser av händelser i omklädningsrummet 43 Metoddiskussion...44
Slutsats...45
Referenser...47
BILAGA 1: Missivbrev...49
BILAGA 2: Elevenkät...50
BILAGA 3: Intervjufrågor...53
Inledning
Att mobbning och kränkningar elever emellan finns i våra skolor är ett faktum. Så sent som i Skolinspektionens kvalitetsgranskningsrapport 2010:1; Skolornas arbete vid trakasserier och kränkande behandling, tas problemet upp, och visar, som i mången annan forskning, att mobbning förekommer i för skolans vuxna dolda utrymmen. Platser där mobbning uppträder allra vanligast är således i korridorer, dolda delar av kapprum, bakom hörn på skolgården och i omklädningsrummet till idrotten.
Idrottens omklädningsrum skiljer sig från andra rum i skolan då man där byter om tillsammans och exponerar sina kroppar för varandra, vilket kan vara känsligt för en del elever. Detta i sin tur, tror vi kan leda till att elever mår dåligt i sin oro att ha ämnet idrott. Det kan utöver detta påverka koncentrationen i övriga ämnen om man vet att man snart ska ha ämnet idrott, och i vissa fall också resultera i att man helt enkelt stannar hemma från skolan de dagar man ska ha idrott. På så sätt kan även fler ämnen involveras i denna problematik.
Problemområde
Det finns inget annat ämne i skolan där man blottas så tydligt som i idrotten och ingen annanstans där man också är så fysiskt blottad som just i omklädningsrummet. Denna dolda plats inverkan på eleven är fokus för vår undersökning.
Vårt arbete bygger på tankar kring att upplevelsen i omklädningsrummet till gymnastiksalen är hård för många elever och att utsatthet och i vissa fall ren mobbning förkommer i detta lilla utrymme. Det behöver heller inte handla om utsatthet från andra, utan utseendefixeringen i vårt samhälle kan ligga till grund för egna negativa tankar kring sin kropp.
Vi har under vår VFU-period själva mött elever som medvetet dröjt sig kvar och gömt sig i gymnastiksalen för att slippa duscha och byta om med sina klasskamrater, eller simulerat sjukdom för att slippa vara med på idrotten. Det känns därför viktigt att ta reda på hur eleverna mår i idrottens omklädningsrum och vilka tankar, känslor och upplevelser som förekommer där.
Bakgrund
Allmänt om mobbning i skolan
Forskning kring mobbning och kränkningar elever emellan finns gjorda både i Sverige och utomlands. I artikeln Bullyig in Middle Schools:
Prevention and intervention i den amerikanska tidningen Middle School Journal (2006), skriver Amy Milsom, biträdande professor i North
Carolina, och Laura L. Gallo, rådgivare på High School i Iowa, att huvuddraget hos mobbare är deras kontrollbehov av andra. Denna kontroll tas genom fysisk kraft, hot, att man retas eller genom uteslutande från sina kamrater. Artikeln belyser ytterligare att flickor och pojkar ofta har skillnader i sitt sätt att mobba. Mobbning förekommer oftare bland pojkar. Pojkar använder sig dessutom i högre grad av fysisk och verbal mobbning. Hos flickorna handlar mobbningen mer om uteslutande från kamratskap, hot eller ryktesspridning. Mobbningen tycks nå sin höjdpunkt då eleverna är i de sena barndomsåren eller i början av ungdomsåldern, skriver Milsom och Gallo. De pekar vidare på att mobbningsförebyggande åtgärder och ingripanden då man ser mobbning är allra viktigast i denna ålder. Dessutom berättar författarna att undersökningar visar på att lärare i allmänhet är omedvetna om företeelser av mobbning medan eleverna tycker att mobbning är ett trängande bekymmer. Att erkänna att mobbning finns men att det inte tolereras, är en viktig början i processen att hjälpa eleverna att förstå att skolan har en skyldighet att skydda dem från mobbare, understryker Milsom och Gallo.
Ann Frisén, Anna-Karin Johnsson och Camilla Persson vid institutionen för psykologi i Göteborg, beskriver mobbning som den mest plågsamma upplevelsen man kan ha i barn och ungdomsåren, speciellt om den pågår under längre tid. Trots att mobbning är relativt vanligt förekommande och vida forskat kring, verkar det som om de vuxna endast är medvetna om en liten del av mobbningen som finns inom skolan skriver Frisén, Johnsson och Persson (2007). Studier har även visat att vuxna och elever inte alltid har samma syn på vad som är mobbning eller inte, berättar de.
Även Dan Olweus professor i psykologi vid universitetet i Bergen, beskriver två olika slags mobbning, direkt och indirekt. Den direkta mobbningen handlar om, ”… slag, sparkar, skällsord, kränkande och hånfulla kommentarer eller hotelser” (Olweus, 1999, s.9) medan den indirekta handlar om att ”bli utfrusen och inte få vara med i kamratkretsen, att bli baktalad eller att andra hindar en från att få vänner”, menar Olweus (a.a. s. 9). Olweus säger att båda dessa typer av mobbning kan vara lika smärtsamma. Vidare berättar han, precis som Milsom och Gallo (2006), att det är fler pojkar än flickor som mobbar och att mobbningen ser olika ut bland pojkar och flickor. Pojkarna tycks i större utsträckning använda sig av direkt mobbning, medan flickorna mer använder sig av den indirekta. Vidare beskriver Olweus
mobbningen som ett gruppfenomen med speciella kännetecken. Detta innebär, ”… att det finns vissa barn och ungdomar som ibland deltar i mobbningen, men som vanligtvis inte själva tar initiativet till den” säger Olweus (a.a. s. 21). Dessa passiva mobbare är en blandad grupp och där återfinns även ängsliga och osäkra elever menar Olweus och räknar vidare upp några mekanismer som kan förekomma vid gruppmobbning: social smitta, vilket innebär att elever kan påverkas att delta i mobbningen om den som leder mobbningen är någon de ser upp till, försvagning av normala spärrar mot aggressiva tendenser, om ingen försöker stoppa mobbningen (lärare eller andra elever) får mobbarna en seger över offret. Det kan försvaga mer ”neutrala” elevers spärrar mot aggressivitet. Minskad känsla av personligt ansvar, en person känner mindre personligt ansvar ju fler som deltar, och slutligen, gradvisa
förändringar i uppfattningen av mobboffret. Här beskriver Olweus att de
ständiga angreppen och de nedsättande kommentarerna kan göra att offret uppfattas som värdelöst vilket kan vara en del av förklaringen till att andra elever inte ingriper. Vidare berättar Olweus att barn och ungdomar kan mobbas under lång tid, ofta under flera år. ”Det behövs inte mycket fantasi att föreställa sig hur det känns att genomleva skoltiden med ständig ångest, otrygghet och dålig självkänsla” säger Olweus (a.a. s.29) och poängterar att mobbningsproblematiken berör våra mest centrala värden och demokratiska rättigheter.
Sveriges riksdag har genom Skollagen lagstadgat att den som verkar inom skolan ska främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden (Skollagen, 1 kap. 2 §). Trots detta visar skolinspektionens rapport (2010:1) på att de allra flesta skolorna i deras kvalitetsgranskning har brister i området. Exempel som rapporten tar upp är att nolltoleransen1 inte har fått genomslag. Det innebär att elevers
rätt till en trygg skolgång inte är garanterad. I rapporten berättar både elever och personal på de undersökta skolorna om hårt språkbruk. Elever berättar att det är jobbigt att bli kallade för ”hora” och ”bög” osv samtidigt som en del menar att det är en jargong på ”skoj”. Skolinspektionen kunde i sin undersökning konstatera att ”kränkande behandling och trakasserier som hånfulla och nedsättande kommentarer samt utfrysning och utanförskap är vanligt förekommande i många av skolorna” (a.a. s.17).
Rapporten visar att elever också resignerat i tron på att vuxna ska hjälpa dem: ”Elever […] upplever exempelvis att det inte är någon idé att berätta för lärare att man blir retad eller känner sig utanför eftersom de tycker att lärarna inte gör tillräckligt” (a.a. s. 18). Denna brist på förtroende till vuxna gör att de försöker lösa konflikter själva. Rapporten berättar om en elev som tycker att det är tryggt att ha sin storebror på skolan som skydd i fall något händer, andra skolor berättar om gängbildningar till följd av detta. En del elever känner sig också rädda för repressalier om de ”tjallar” medan andra säger att det tar så lång tid att lösa problemen om vuxna ska blanda sig i. Ett sätt att stävja 1 Nolltolerans innebär att så snart en skola får kännedom om att ett barn eller en elev känner
mobbning på skolorna har varit att utse kamratstödjare. Rapporten vill dock vara tydlig med att kamratstödjarna aldrig får ersätta den roll de vuxna har i skolan. Många kamratstödjare känner att deras roll är otydlig och att man inte förstår vad som förväntas av en. Vidare påpekas också att tillsättningen av kamratstödjare varieras. ”Ingen ville egentligen och då tyckte jag att det kan väl jag vara” (a.a. s. 25) säger en av de elever som tillfrågades av skolinspektionen.
Tidigare forskning
I detta kapitel kommer vi att redovisa tidigare forskning som berör vårt problemområde.
Elevers syn på ämnet idrott och hälsa
Mellan åren 2000-2001 genomfördes den första studien i det omfattande paraplyprojektet Skola – Idrott – Hälsa (SIH) där bland annat närmare 2000 barn i årsklasserna 3, 6 och 9 ingick från 48 slumpmässigt utvalda skolor i hela Sverige. Man intervjuade även ett 70- tal idrottslärare. Detta utgör själva basstudien där sedan två projekt ytterligare har anknutits år 2002 och denna studie kan ses som en uppföljning av drygt 100 elever i årsklass 5 samt drygt 200 elever i årsklass 8 ca ett och ett halvt år efter den första datainsamlingen. Man intervjuade även ca 40 barn från varje årsklass samt undervisande lärare. Det övergripande syftet med studien var att skapa en djupare förståelse för ämnet idrott och hälsa då ämnet är ett av skolans mest omtalande ämnen i offentliga sammanhang. Bakgrunden till detta tycks vara en ökad oro för att barn och ungdomar är mindre fysiskt aktiva idag än tidigare och att detta kan leda till ohälsa och övervikt. På ett mångvetenskapligt sätt kunde man kartlägga barns och ungdomars villkor för fysiskt aktivitet, klarlägga omfattningen av denna samt undersöka vilka fysiologiska, medicinska och sociala konsekvenser som olikheter i fysisk aktivitet medför. I boken Mellan nytta och nöje, Larsson och Redelius (red.) 2004, ger nio författare sin bild av ämnet i den svenska grundskolan. Texterna baseras på studien Skola – Idrott – Hälsa. Här har vi valt att titta närmare på Håkan Larssons kapitel som handlar om elever i år 5 syn på ämnet. I studien undersöktes också elevernas inställning till omklädningsrummet. 19% av alla elever tyckte ”illa om att byta om och duscha i skolan” (Larsson s.143) och 26% av alla elever höll delvis med om detta. Det innebär att strax under hälften av alla elever tycker att det finns bekymmer i omklädningsrumssituationen. Förutom att många av dessa elever tycker att duschutrymmena är ”äckliga”, visar studien även på en ”zon för disciplinering och normalisering” (a.a s.143). Mer dominanta, kanske idrottsentusiastiska, elever kan här utöva makt över mindre idrottsintresserade elever, visar rapporten. Vidare beskrivs att det är en plats där händelser som skett under idrottslektionen bearbetas. Ett exempel kan vara att en träningsmatch i fotboll kan omtolkas till en regelrätt match i omklädningsrummet. Detta kan leda till bråk. Bråken i pojkarnas omklädningsrum handlar således ofta om vem som vinner
eller förlorar i undervisningen, medan flickorna mer ger kommentarer kring kroppar och utseenden. Övervikt anges i rapporten som ett exempel. Larsson skriver i rapporten att: ”pojkar lär sig att tävling är viktigt för dem och att de har mycket att vinna eller förlora på att tävla. För flickornas del gäller samma lärprocess oftare utseendet” (a.a. s.146). Han liknar dessutom omklädningsrummet som ”… en plats där dels en hierarkisk ordning bland pojkar respektive flickor, dels traditionella uppfattningar om könen och relationerna däremellan återskapas” (a.a. s.146).
Orsaker till elevfrånvaro i ämnet idrott och hälsa på gymnasiet
Lena Larsson skrev år 2002 en magisteruppsats, Idrott och hälsa är
ingenting för mig, om elever som inte deltar i ämnet idrott och hälsa A på
två gymnasieskolor i Småland. Perspektivet var sociokulturellt och syftade till att försöka urskilja om den sociala statusen, som hennes undersökning främst utgått från elevernas val av gymnasieprogram, hade någon betydelse för elevernas inställning till ämnet idrott. Larssons studie genomfördes i tre olika delar. I del ett utgick hon från elevernas frånvarorapporter. I del två intervjuade hon 23 elever med hög frånvaro. I del tre genomförde hon en enkätundersökning med drygt 700 elever. I hennes resultat går det att utläsa att ca en fjärdedel av eleverna deltog på mindre än 70 % av lektionerna. Larsson såg inga större skillnader mellan flickor och pojkar, men de flesta som valde bort idrottsämnet gjorde det på grund av psykiska orsaker. Man kunde se i Larssons resultat att det var fler elever som gick yrkesförberedandeprogram som inte deltog och att även dessa elever var mer negativ till motion på fritiden, upplevde idrottsämnet som mer negativt, samt var mer missnöjda med sin prestation, kropp och hälsa. Enlig Larssons enkätstudie med ca 700 elever från två gymnasieskolor upplevdes främst duschning och samgymnastik som mest negativt med idrottsämnet. Det fanns dock en liten könsskillnad: tjejerna var mer negativa till duschning och omklädning medan killarna var mer negativa till förflyttning. Ca 17% av eleverna var missnöjda med sin kropp, det var fler tjejer än killar som inte var nöjda med sin kropp skriver Larsson
Resultatet av Larssons intervjustudie med 23 elever med hög frånvaro från idrotten visade på att det främsta skälet till att ej delta på idrotten var sociala och psykiska skäl trots att medicinska skäl var det som eleverna oftast angav till idrottsläraren. Eleverna upplevde att detta är lättast att säga och ingen ifrågasätter, men i bakgrunden kan det finnas ett helt annat skäl som man inte vill säga. Det framgick även att idrottsämnet kräver lite mer av eleverna än andra ämnen exempelvis att kläderna måste packas, man måste byta om, duscha, byta om igen samt förflytta sig. Detta gör, menar Larsson att det kan kännas stressigt både före och efter lektionen och då kan det kännas enklare att strunta i det helt.
När det gällde kroppsuppfattning så hade ingen elev i Larssons intervjuer fått höra några kommentarer om sitt utseende, men man kände ändå att man inte passade in i normen det vill säga hur man bör
se ut. Dessa elever upplevde att det kändes obehagligt att byta om och duscha med andra. Detta handlade inte enbart om tjejer, men det var fler tjejer än killar skriver Larsson. Det gäller att se bra ut det vill säga utseendet var viktigt för eleverna och eftersom kroppen exponeras på ett annat sätt i idrottsämnet än i andra ämnen i skolan upplevs ämnet som svårare för eleverna med komplex för sitt utseende. Vidare skriver Larsson att hos tjejerna handlar snacket i omklädningsrummet bland annat om att man känner sig tjock och att man måste vara smal för att bli accepterad.
Maskuliniteter inom lagidrotter
En avhandling som kommer in på vårt tema är Jesper Fundbergs Kom
igen gubbar! från 2003 om pojkfotboll och maskuliniteter som handlar
om pojkfotboll som manlig uppfostringsmiljö. Fundbergs studie bygger på fältarbete med ett pojkfotbollslag, Bollinge IF som han har följt under fyra säsonger. I sin avhandling beskriver och analyserar Fundberg bland annat om fotbollens vardag på träningar, matcher och i omklädningsrummet. I studien diskuteras frågor kring manlig gemenskap såsom följande frågor: Hur skapas inom pojkfotbollen manlig identitet? Vilka normer och värden uttrycks och förmedlas? Och hur kan man förstå relationer mellan samhället runtomkring och pojkfotboll? Man får i Fundbergs avhandling följa med in i den slutna miljön som fotbollen befinner sig i och ta del av bland annat pojkarnas sätt att resonera.
Vi har i Fundbergs resultat lyft fram det som berör omklädningsrummet och det resultatet visade bland annat på att gemenskap handlade om att duscha, äta, sova, busa och spela fotboll och det innebar också att man var fysiskt och socialt nära varandra skriver Fundberg. Men om samvaron blev allt för intimt kommenterades detta ofta av pojkarna exempelvis pratade de om ”Bögen”. Exempel på hur heteronormativitet skapades inom laget var skämt, historier och jargong kring manlig sexualitet och intimitet. Att visa ”rätt” känslor i ”rätt” situation vad det pojkarna skulle lära sig. De olika situationer som Fundberg studerade präglades av avgränsningar och avskildhet från vardagen. De tydligaste exemplen på avskildhet där de mesta kretsade kring ”… en praktik som hyllade hegemonisk2
maskulinitet” (a.a. s. 194) var bland annat i omklädningsrummet. Här kommenterades och behandlades frågor som kroppslighet, intimitet och sexualitet. Den situationen skulle kunna tolkas som ett sätt att försöka legitimera värdet av intima zoner, manliga rum och att dessa situationer skulle framställas som lämpliga för manlig fostran. Gränsen mellan andra sociala sammanhang och fotbollsgemenskapen markerades genom att ledarna och pojkarna använde en viss tematik och jargong i sina historier. Fundberg menar att i den kroppsliga och verbala parktiken handlade det om kvinnligt – manligt, homosexualitet – heterosexualitet, invandrare – svenskar etc. För pojkarna inom laget pendlade relationerna mellan kamratskap och hierarki, gemenskap och tävlan, allvar och lek. Vidare skriver Fundberg att ”… den manliga 2 Hegemoni kan översättas som övervälde, herravälde, ledarskap
fostran sker i ett slutet rum, den intima zonen, som är en väl avgränsad situation.” (a.a. s. 197). Denna gräns markeras av ledarna och pojkarna när de byter om, ändrar sitt sätt att prata och agera samt berättar historier. Fundberg menar att en hyllning av hegemonisk maskulinitet sker i pojkfotbollens vardag som är skilt från andra gemenskaper. Den kritiska blicken och ifrågasättandet utifrån det omgivande samhället om hur hegemonisk maskulinitet förkroppsligas, finns inte i omklädningsrummet anser Fundberg.
Nakenheten
Det som skiljer omklädningsrummet från skolans övriga rum är att man här klär av sig naken. I vårt sökande efter det speciella med nakenheten hos människan fångade Göran Burenhult, professor i arkeologi, vårt intresse. I sin bok Det ofullkomliga djuret beskriver han att människans genetiska arv från djuren, i detta fall till större delen från apan, lever i ett komplext samspel med vår miljö. Detta gör, menar Burenhult (2002) att det är svårt att särskilja vad som är arv eller miljö. Han slår fast att människan, precis som alla andra levande organismer, har en huvuduppgift: att reproducera sig. Vidare belyser han vad som anses vara typiskt manligt och typiskt kvinnligt ur ett evolutionärt perspektiv. I korta ordalag kan hans tankar sammanfattas med att det var då människan, ifrån att ha gått på fyra ben som apan, reste sig upp till att gå på två ben och tappade större delen av kroppsbehåringen som kroppens utseende fick större betydelse. Burenhult skriver att kvinnan gick från att ha haft brunstperioder till att ha dold brunst, vilket innebar att andra signaler än doften till viss del ersattes av visuella intryck. Det bredare höftpartiet, alltså stussen, liksom kvinnans större bröst kom att bli viktiga delar av människans sexuella signalsystem. Fettet runt höften sänder signalen att kvinnan bär på en extra fettdepå som kan öka barnets överlevnadschanser vid hårdare tider och brösten visar att de kan ge föda åt barnet. Även den nakna huden i sig kom att bli en erogen zon, berättar Burenhult. ”För männens del var det styrka och trygghet som blev signalerna – och kraftfullhet att kunna försvara sin hona och sina barn visade man med de nybildade musklerna, bland annat den utvecklade bukmuskulaturen som ju saknas hos primaterna” (a.a. s148). Första gången människan egentligen började skyla sin kropp var under folkvandringar norrut. Syftet då var endast att inte frysa, det hade inget med att dölja könsorganen att göra menar Burenhult. I dag fyller kläder en helt annan funktion. Givetvis vill vi inte frysa, men kläder har blivit en del av människans identitet, precis som exempelvis språket. Genom hur vi klär oss talar vi också om för omgivningen vika vi är exempelvis rockare, sportfånar eller kulturtanter. Det är först när vi tar av oss kläderna vi står där precis som de vi är, utan våra kläder som skydd. Det är då det syns vem som rent fysiskt har störst förutsättningar att exempelvis bära fram ett barn eller försvara sin familj.
Teoretisk ansats
Vår teoretiska ansats utgår ifrån den franske sociologen Pierre Bourdieu. En av grundtankarna i Bourdieus teorier är att människan
formar sin kunskap om sin omvärld utifrån de upplevelser och erfarenheter hon får i livet. Vi har valt att utgå från Bourdieus (1991) begreppsapparat kapital, habitus och fält, vilka är nära sammankopplade med varandra.
Kapital
I Bourdieus sociologi är kapital ett centralt begrepp. Enligt Bourdieu finns kapital i olika former som; symboliskt, socialt och ekonomiskt kapital. Bourdieu skriver att ”symboliskt kapital är det som av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkänns värde” (1991 s.10). Kulturellt kapital kan ses som en form av det symboliska kapitalet. Det kulturella kapitalet kännetecknas av att det alltid är relaterat till en marknad. Vidare menar Bourdieu att ”… kulturellt kapital är något som en individ kan utnyttja i kampen om makt, prestige och pengar” (a.a. s.11). Detta kan ställas i relation till exemplet, om en ny elev kommer till en skola och vill komma in sig i en specifik grupp så måste han eller hon ta reda på vad, som enligt den specifika gruppen anses som en tillgång i just den gruppen. ”Mycket väsentligt i kapitalbegreppet är att det är ett relationsbegrepp. Någon eller några måste erkänna kapitalet som en tillgång” menar Bourdieu (a.a. s.10). Man kan alltså inte bestämma själv, erkännandet måste komma från andra. Vidare anser Bourdieu att kapitalbegreppet delvis kan jämföras med det sociala arvet men är inte lika oföränderligt. Om man exempelvis är uppvuxen i en familj där det är självklart att motionera och idrotta så blir barnets kapital stort inom området och det barnet får då ett försprång gentemot andra barn som inte har samma uppväxtvillkor. Kapitalet i vår undersökning, kan förutom idrottsliga prestationer även ligga i kropp och kroppsuppfattning, gympakläder, hygienartiklar och annat som hör omklädningsrummet till sett genom andras ögon.
Habitus
Habitusbegreppet och kapitalbegreppet hänger samman. Habitus är kulturellt och socialt erhållna dispositioner som påverkar hur man tänker, talar och handlar. Detta bidrar till att forma en person skriver Bourdieu (2006). I och med det bidrar habitusbegreppet ”… till att förklara varför en människa, betraktad av utomstående, kan uppfattas som rationellt agerande utan att ett medvetet rationellt val föreligger” skriver Bourdieu (1991 s.12). Habitus kan alltså ses som en beredskap för hur en viss person kommer att agera i en given situation. Alla människor är utrustade med habitus och utifrån olika gruppers sammansättningar kan värdet på ens habitus variera. Vidare skriver Bourdieu (2006) att habitus är resultatet av de erfarenheter man har förvärvat genom sitt liv. I vår undersökning kan habitus visas genom hur man uppför sig i omklädningsrumssituationen, exempelvis genom jargonger eller svårighet att visa sig utan kläder för andra.
Fält
Ett annat av Bourdieus nyckelbegrepp är sociala fält, enligt Bourdieu existerar ett socialt fält när en avgränsad grupp människor och institutioner strider om något som är gemensamt för dem. Man kan som person vara delaktig i många fält samtidigt och det kan liksom kapitalet brytas ner till mindre fält. Ett fält kan alltså ändras över tid och det kan
uppstå nya fält. Om man vill ingå i ett fält måste man kunna behärska de praktiker som gör det möjligt att handla och vistas inom det fältet. I ett fält innehar individerna, som ingår i det, olika sociala positioner. Vidare menar Bourdieu (1991) att det som ligger till grund för den sociala positionen kan vara resurser av materiella eller sociala tillgångar liksom utbildning. För att ett fält ska kunna finnas till måste flera personer värdera samma symboliska kapital högt. Det betyder, att ett fält uppstår när en grupp personer har samma värderingar och intresserar sig för samma föremål. Vi ser den sociala gruppkonstellationen i omklädningsrummet som fältet i vår undersökning.
Syfte
Syftet med denna undersökning är att ur ett sociokulturellt perspektiv ta reda på högstadieelevers känslor, upplevelser och erfarenheter i skolidrottens omklädningsrum.
Metod
Vårt arbete har en kvalitativ ansats då vårt intresse enligt Backman (2008) förflyttas till att studera hur människan uppfattar och tolkar den omgivande verkligheten, istället för att observera eller ”mäta” en given verklighet. Vi vill alltså veta vilka upplevelser och känslor eleverna får i omklädningsrummet till idrotten.
För att söka svar på våra frågor har vi valt att göra en fallstudie. Det som kännetecknar en fallstudie skriver Denscombe är dess ”… inriktning på bara en enda undersökningsenhet” (2009 s.59), i vårt fall är detta omklädningsrummet till idrotten. ”Målsättningen är att belysa det generella genom att titta på det enskilda” (a.a. s.60). I vår undersökning kommer flera enskilda individers tankar och upplevelser att hjälpa oss att skapa en helhetsbild av miljön och känslan i omklädningsrummet. Det är också typiskt för en fallstudie enligt Denscombe, att forskaren har frihet att använda sig av flera olika undersökningsmetoder. Vi har valt att göra en metodtriangulering bestående av semistrukturerade kvalitativa intervjuer samt enkätundersökning, även den semistrukturerad. Detta för att ge en så heltäckande bild som möjligt. Genom att kombinera metoderna såg vi att fler infallsvinklar i problemområdet skulle kunna belysas.
Urval och informanter
I vår undersökning har vi utgått från elever i grundskolans senare år, 7-9, då dessa år anses, enligt Gallo och Milsom som känsliga i elevernas utveckling både fysiskt och psykiskt eftersom man då befinner sig mellan barn – och vuxenlivet. Urvalet till enkäten byggdes på 37 elever i år 7, och till de kvalitativa intervjuerna med två flickor och två pojkar år 9. Eftersom detta är ett känsligt ämne för barnen valde vi att vidga vår undersökningsgrupp till vuxna i barnens omgivning. Detta gjordes genom intervjuer med två skolsköterskor, en skolkurator, en elevvårdskonsulent och en idrottslärare, alla med olika lång yrkeserfarenhet inom respektive område. Vidare kontaktade vi barnläkaren/författaren Lars H. Gustafsson (docent) för en intervju, då vi ansåg att han med sin långa erfarenhet av barn och ungdomar skulle kunna bibringa ytterligare djup i vår undersökning. Genusfördelningen mellan våra informanter har varit jämn.
Alla deltagande i denna undersökning, förutom Gustafsson, kommer från en högstadiet i en skola i en småstad med stor idrottskultur, belägen i södra norrland. Valet av denna skola gjordes av för oss geografiskt praktiska skäl.
Etik
Då denna undersökning har fokus på barn under 18 år, informerades elevernas föräldrar/målsmän och gavs möjlighet att låta eleverna
antingen deltaga eller avstå från att deltaga (bil. 1). Självklart utfördes undersökningen anonymt och intervjumaterialet och enkäterna har inte passerat några mellanhänder. Vidare informerades skolans rektorer om vårt arbete.
Innan vi närmade oss barnen med våra frågor valde vi att först genomföra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med skolsköterskor, skolkurator, elevvårdskonsulent och idrottslärare. Syftet med detta var att ta reda dessa nyckelpersoners upplevelser av elevhälsa i samband med idrottsämnet i allmänhet och miljön i omklädningsrummet i synnerhet. Vidare kände vi osäkerhet kring hur vi skulle kunna få elever att tala om något så känsligt som kränkningar och mobbning. Vem vill egentligen erkänna att man blir kränkt och vem vill erkänna att man utför kränkande handlingar? Elevvårdskonsulenten föreslog istället intervjuer med elever som själva mår bra i idrotten, men som ändå visade på empatisk förmåga och därmed skulle ha möjlighet att ur ett ”objektivt” perspektiv kunna beskriva vad som händer i omklädningsrummet. Därmed kan man enligt Denscombe, säga att ett snöbollsurval gjordes.
Tillvägagångssätt
Kvalitativa intervjuer av semistrukturell karaktär genomfördes därefter med två pojkar och två flickor i årskurs nio. Samtliga intervjuer spelades in på diktafon och har transkriberats. Informationen från de intervjuade eleverna kompletterades med en enkätundersökning för årskurs 7 då vi kände att de yngres röster också behövde höras. Enkäten, även den semistrukturell, hade frågor med svarsalternativ som sedan skulle motiveras med egna ord (bil. 2).
Rimlighet (validitet) och trovärdighet (reliabilitet)
Eftersom vi gör en kvalitativ studie används begreppen rimlighet och trovärdighet hellre än validitet och reliabilitet enligt Patel och Tebelius (1987). Intervjuerna av semistrukturell karaktär kändes väl fungerande. De gav oss svar på våra frågor samtidigt som vi fick ytterligare användbar information. Man ska dock alltid vara medveten om att svaren i en intervju kan variera beroende på intervjupersonens sinnestämning och inställning samt intervjuarens påverkan av situationen. Vi kände inte att detta var något problem, däremot var ett par av intervjupersonerna försiktiga då diktafonen var på. Då den stängts av kom ännu mer information.
Fenomenologi
För att tolka vårt insamlade material har vi valt en fenomenologisk tolkningsprocess. Målet med denna är att fånga upplevelsen av ett fenomen, i detta fall idrottens omklädningsrum, och att beskriva den
utan förvrängning (Husserl, 2004). Det innebär enligt Hartman (2004) att vi försöker tolka något som redan är tolkat av våra intervjupersoner, det vill säga att förstå deras upplevelser i deras verklighet. För hur det än är, så är det enskilda individer som sedan möts i den sociala kontext som ett omklädningsrum är.
Begreppet livsvärlden är återkommande inom fenomenologin. Christer Stensmo (2002) beskriver livsvärlden som ”… den verklighet människan tar för given i sina vardagsaktiviteter”(s.109), något som också påverkar hennes relationer till andra människor. Det är således inte bara det vi har runt om kring oss vid just ett exakt tillfälle som påverkar hur vi erfar en situation, utan det påverkas av tidigare upplevelser i liknande kontexter och tankar om framtiden (Husserl, 2004). Enligt den fenomenologiska forskningen placeras fokus på fyra relationer till andra. Kropp; som handlar om människans upplevelse av den egna kroppen, tid; där här och nu är den enda tid som finns, rum; är de rum där människan känner sig hemma respektive borta, relationer; människan vet vad hon är eller inte är i jämförelse med andra. Upplevelsen av dessa fyra relationer är det som präglar människans självbild menar Stensmo. Vidare beskriver Stensmo skolan som en livsvärld för barnen som kan vara förknippad med upplevelser av framgång eller misslyckanden och även anpassning till en kollektiv ordning.
I vår tolkning har vi studerat intervjuerna och enkäterna i sin helhet och sedan granskat enskildheter varefter vi i vår tolkning lyft oss till helheten igen. Vi har således använt oss av den hermeneutiska spiralen. Av tids- och utrymmesskäl har vi avgränsat oss till att tolka de svar som visat på negativa upplevelser i den undersökta miljön.
Resultat
Vi kommer först att presentera de resultat vi har fått fram genom våra enkäter, därefter följer resultaten från intervjuerna.
Resultat enkätundersökning
Nedan följer resultaten från enkätundersökningen. Vi har valt att presentera resultatet i tabellform ackompanjerat med några citat från eleverna
Figur 1. Stapeldiagram över svaren på fråga 1. Hur känner du när du ska ha ämnet idrott?
(Se figur 1) 94 % av pojkarna tyckte att det kändes jättekul eller okej att ha ämnet idrott. Endast 6 % tyckte att det var jättejobbigt. De allra flesta svarade något i stil med detta citat: "Jag tycker ämnet är roligt", endast ett par av de tillfrågade svarade att de inte tyckte om ämnet.
Av flickorna var det 55% som tyckte att det kändes Okej att ha idrott. 36% tyckte att det kändes jättekul medan 9 % tyckte det kändes tråkigt. Ett citat som talar om vad ganska många svarar är:" Jag tycker det är roligt med idrott, fast jag gillar inte att byta om bland folk. Det känns liksom som att alla kollar på en". Ett annat citat är:" Ibland om man har gympa med killarna kan de skratta åt en eller påpeka om man gör fel".
Figur 2. Stapeldiagram över svaren på fråga 2. Deltar du på idrottslektionerna?
(Se figur 2) 33% av pojkarna svarar att de alltid deltar, ca 53% att de oftast deltar och resten, ca 14 %, att de sällan deltar. De som sällan är med anger fysiska besvär så som ont i knät eller ont i foten.
64% av flickorna svarar att de alltid deltar, 32% oftast och 4% sällan. De allra flesta deltar men några anger anledningar som att de glömmer kläderna, är förkylda ofta, att det är bråk eller att de helt enkelt inte vill vara med ibland.
Figur 3. Stapeldiagram över svaren på fråga 3. Hur är stämningen bland eleverna i omklädningsrummet?
(Se figur 3) 26 % av pojkarna svarar att den är jättebra, 67 % okej och 7 % halvjobbigt. De som inte tyckte att stämningen i omklädningsrummet var bra angav orsaker som att det var skrikigt och gapigt.
Av tjejerna så var det 27 % som tycket att stämningen var jättebra. 60 % tyckte det var okej och 13 % tyckte det var halvjobbigt. Det är få tjejer som tycker att stämningen är riktigt bra i omklädningsrummet. Följande citat visar på ett ungefär hur många tycker: "Den är ganska jobbig eftersom de glor på en när man byter om", "Alla pratar inte, det är dålig stämning för det känns som de som inte pratar alls bara tjuvlyssnar", "Det brukar vara helt okej, men ibland, om det kommer in någon som man inte tycker om så är man rädd att man ser tjock ut eller nån ting".
Figur 4. Stapeldiagram över svaren på fråga 4. Känner du dig trygg i omklädningsrummet?
(Se figur 4) 67% av pojkarna svarar att de alltid känner sig trygga i omklädningsrummet. Övriga 33% svarar oftast. De flesta av killarna svarar att de känner sig trygga i omklädningsrummet då de är med kompisar: " Om man är med kompisar kan man oftast känna sig trygg". Andra svar på samma fråga lyder: "För att jag vet att ingen ska komma och slå ner mig" och "ingen lägger märke till mig ändå".
32% av flickorna svarar att de alltid känner sig trygga i omklädningsrummet. 54% svarar oftast. 9% svarar sällan och 5% svara Nej, inte alls. De flesta tjejer svarar att de känner sig trygga i omklädningsrummet då de är med sina kompisar och om dörren är låst, trots detta lämnar de flesta kommentarer som dessa: "Jag är inte en utav de populäraste och det är oftast de där populära tjejerna som tar över och då står man tyst där och vågar inte säga så mycket", Det är mycket folk som ska byta om. Då får man inte plats med väskan och kläderna", "Om det inte är några som stirrar och skrattar åt en så känner jag mig trygg". Av dem som inte/sällan känner sig trygga så beror det på att de inte vill visa sig nakna.
Figur 5. Stapeldiagram över svaren på fråga 5. Duschar du på skolan efter idrottslektionen?
(Se figur 5) På denna frågar svarar 67% av pojkarna Ja, alltid. 20% svarar oftast och 13% sällan. De allra flesta pojkar duschar efter skolidrotten. Skäl till detta var att det är "äckligt" annars. Av dem som sällan duschar angavs skälen vara att de inte blev så svettiga eller av personliga skäl som inte utvecklades vidare.
Av flickorna svarar 14% att de alltid duschar, 59% svarar oftast och 18% sällan och 9% aldrig. De flesta av de som inte alltid duschar angav skäl som tidsbrist eller att man inte blir svettig nog, men skäl som återfinns i dessa citat återkommer bland flera: "Tänker inte visa mig för andra? Glöm det bara.", "Jag trivs inte att duscha med andra, jag var retad förut för att jag inte hade stora bröst", "Duschar och duschar, mest att tvätta sig lite under armarna, man vill inte visa sig".
Figur 6. Stapeldiagram över svaren på fråga 6. Idrottar du på din fritid?
(Se figur 6) 47% av pojkarna säger att de idrottar regelbundet, 33% svarar ofta, 13% sällan och 7% aldrig. De allra flesta idrottar med något som ex. fotboll, tennis och basket.
50% av flickorna idrottar regelbundet, 40 % ofta och 10% sällan. De allra flesta tränar alltså på sig fritid. De gymar, spelar fotboll, dansar, rider, spelar innebandy.
Resultat från intervjuerna
För att tydliggöra resultatet från våra intervjuer har vi valt att placera in den information vi fått i olika teman. Detta är en konsekvens av vårt metodval den fenomenologiska tolkningsprocessen. Dessa teman har fått sina benämningar utifrån det de intervjuade gett uttryck för när de beskriver omklädningsrummet och miljön runt omkring. Analysen av intervjusvaren som nedan följer har skett med utgångspunkt från det hermeneutiska perspektivet. För att behålla anonymiteten hos våra intervjupersoner, förutom Lars H. Gustafsson, har vi valt att benämna dessa med IP (intervjuperson) 1-5 vid de flesta citat. Eleverna benämns endast som pojke eller flicka.
Identitet
Vårt första tema beskriver hur man är som person. I intervjuerna framkom svar som att man har olika stilar och att man ser olika ut, ett citat från IP 1 lyder: ”Tar man av sig kläderna så är man ju ingen då liksom, man har ju sin roll”. Våra intervjupersoner kunde inte se någon större könsskillnad när det gäller att deltaga på idrotten. Några andra citat från IP 3 låter: ”jag tror att många har mindervärdighetstankar om sig själv och de får man förstärkta i omklädningsrummet” och ”man blir ju väldigt utsatt när man är avklädd, kläderna är ju ändå ett skydd på något sätt”. I någon av intervjuerna framkom det även att man upplever dagens ungdomar som väldigt egoistiska och som bara tänker på sig själva och IP 5 säger så här i ett citat: ”Man kan utläsa mycket i hur de klär sig […] ibland blir man riktigt förskräckt när de plockar fram sig ur sina lager och ser hur de ser ut där under.”
Det som framkom gång på gång i intervjuerna var att både de vuxna och eleverna tror/upplever att obehagskänslan i omklädningsrummet kommer inifrån eleverna själva och det kan handla bland annat om att man är rädd eller har dåligt självförtroende. En flicka år 9 säger: ”har man bra självförtroende så kanske man inte tänker på att de är så, men har man dåligt självförtroende så tänker man absolut på det.” Det som också framkom i intervjuerna av eleverna var att de flesta i deras klasser höll på med någon idrott på sin fritid. Av de som inte var intresserade av idrott överhuvudtaget så hade de andra fritidsintressen som musik, dataspel eller photoshop exempelvis.
Kroppsuppfattning, nakenhet och dusch
Både skolsköterskorna och kuratorn angav här övervikt som den största orsaken till att elever inte vill byta om och duscha på idrotten. Kuratorn hänvisade också till dem som var lite svagare eller som blivit utsatta för mobbning tidigare. I intervjuerna framkom skäl som att det är skämmigt att visa sig naken inför andra samt att man kan ha någon fysiskt åkomma som man inte vill att andra ska se. Ett citat från barnläkaren och författaren Lars H. Gustafsson lyder: ” […] barn som är extremt känsliga för just de här för deras kroppar är hela tiden i förändring” Vidare framkommer det i Gustafssons intervju att dagens kroppsideal förstärker elevernas bild av hur man bör se ut och det gör att problemen är mycket större för ungdomar idag. I ett annat citat säger Gustafsson att ”det finns ju mycket sådana här myter ute om att det är ohygieniskt att man inte duschar” men det anser Gustafsson är dåliga argument. Hans vidare citat lyder: ”medicinsk kan man inte hävda att man måste duscha efter idrott” eftersom svett är rent säger Gustafsson.
Gustafsson påpekar i intervjun att den valfrihet som vi vuxna har att exempelvis välja om vi vill duscha med andra när vi exempelvis är på badhuset inte finns hos barn i skolan. De förväntas göra saker som många vuxna inte vill. De har inget val helt enkelt. Vidare säger han: ” man måste respektera barns bestämda uppfattning och är det så att barn säger att jag vill inte, då måste man ta barnet på allvar […] så viktigt är det ju faktiskt inte att duscha till exempel, det händer inget farligt om man låter bli”. Gustafsson hänvisar till en norsk debatt gällande ordningsregler i skolan då duschning efter idrotten aktualiserades. En hudläkare uttalade enligt Gustafsson att ”barn och ungdomar luktar, det får de vuxna lika bra vänja sig vid” då frågan kring om det var ohygieniskt att inte duscha lyftes fram. Vidare påtalar Gustafsson att miljön i omklädningsrummen och duscharna på skolorna inte har varit prioriterade områden. Han menar att här skulle man kunna göra mycket rent miljömässigt och han säger att det ”skulle göra att betydligt fler barn och ungdomar faktiskt skulle vilja duscha”.
I intervjuresultatet kunde man utläsa att det fanns elever som inte tyckte om att klä av sig och duscha tillsammans med andra. Här följer ett citat från en flicka år 9: ”jag tycker att det inte är så kul att duscha med allihopa och man ser ju olika ut”. Vidare berättar hon om en tjej i hennes klass: ”[…] i våran klass så har vi en tjej som är jättetjock och hon tycker inte om att duscha, så hon brukar vänta tills alla andra har duschat och det tycker jag nästan är förnedrande”. Duschen upplevdes också som ofräsch och att ha möjlighet att duscha mer avskilt förslagsvis genom att sätta upp draperier fanns hos eleverna: ”för att alla ska kunna duscha och trivas skulle det kännas bättre om man fick vara lite mer avskilt” (Flicka år 9). På den undersökta skolan fanns tillgång till ett litet enskilt omklädningsrum som elever kan använda. ”Det är mest riktat till tjejerna. När de inte vill duscha bland andra. Om de har mens eller så där. De brukar ha nån tjej med sig” (flicka år 9).
Hemligt
Det som sker i omklädningsrummet tycks ofta också stanna där. Idrottsläraren berättar, att trots uppmaningar att elever ska viska till denne om något dumt pågått, är de rädda att de skvallrar på någon och att det kan bli ännu värre. ”Den mesta mobbningen ser man ju inte” säger idrottsläraren. Gustafsson menar att många barn lider i det tysta. ”De lider eller fuskar, hittar på egna strategier, för att på något sätt minska det här obehaget.” Detta gör man för att man upplever en så stor skam, man vill inte erkänna för sig själv att man skulle kunna ha någon svaghet eller defekt menar Gustafsson dvs. det man sätter ord på är på något sätt en sanning.
Omklädningsrummet är på många sätt ett slutet rum. Elever berättar om blickar från andra, tissel och tassel och ryktesspridningar. En flicka säger följande: ”De tittar på en och sedan viskar de, då förstår man ju att då viskar de något om en”. En annan flicka uttrycker: ” Ibland kanske man snackar lite skit om någon om man är själv med sitt gäng”. Det som även framkom i intervjuerna med eleverna i år 9 var att vissa 7:or inte har vågat gå in i omklädningsrummet då 9:or har varit där, flicka år 9 berättar: ” från början var de väldigt jobbiga, så blyga liksom vågade inte. De var tvungen att hämta en lärare för att gå in”.
Jargonger
När det gäller jargonger i omklädningsrummet kan man av intervjuerna se en viss skillnad mellan pojkar och flickor. Enligt IP 5 så är det en ful jargong hos pojkarna hon säger bland annat att: ”pojkarna kan vara mycket grymma mot varandra” och vidare ”det är mycket kommentarer, man ska nog vara stark för att stå med där” ändå så tror denne att eleverna egentligen inte menar så illa. IP 2 berättar att det lätt kan bli olika jargonger när eleverna håller på med vissa idrotter på sin fritid som de sedan tar med sig till skolidrotten, IP 2 säger: ”då krockar det med de som inte är van vid den jargongen och då kan det upplevas som jobbigt”. Vidare berättar denne: ”om man byter om fyra, fem gånger i veckan med sitt innebandylag så är det inte något problem att byta om här heller, men är det bara på idrotten man gör det och inte är med så mycket är det ju en större tröskel att ta sig över”.
När det gäller eleverna så framkom det även här att det var en annan jargong bland pojkarna än flickorna. En flicka år 9 berättar: ”de tar det så allvarligt det blir ingen lek […] utan det blir riktigt spel”, säger hon om idrottslektionen. Vidare berättar en pojke år 9 om omklädningsrummet: ”för det mesta är det väl någon som ska leka apa och hålla på” och samma pojke igen berättar: ”vissa som håller på och snusar och sådär pratar om hur de ska få fram snus. Det är ett jäkla samtalsämne om det i omklädningsrummet.” Hos flickorna handlar det mer om att vissa flickor springer runt i omklädningsrummet och visar upp sig. En flicka år 9 berättar: ”vissa tjejer springer runt där i BH och trosor och visar upp sig […] men sen när den personen har gått då är man sur på den för hallå man behöver ju inte gå runt så där och hålla på”.
Sedan framkommer det även att stämningen i flickornas omklädningsrum kan påverkas av om man är bland de man känner eller om det kommer in andra elever från andra klasser, flicka år 9 igen: ”de ska försöka vara lite tuffa, kanske för att de inte känner någon där inne, då blir det jobbigt när det kommer från andra klasser”. Samma flicka berättar igen att det ibland kan bli väldigt tyst då andra elever kommer in i omklädningsrummet hon säger: ”då blir det liksom en obehaglig stämning därinne, alla är bara tysta och måste byta om”.
Kränkningar, hot, våld och sexuella övergrepp
Kränkningar i omklädningsrummet kan ske både verbalt och fysiskt. IP 5 berättar att språket har förändrats genom åren. ”Ungdomarnas språk, det är ett väldigt fult språk, de talar väldigt fult till varandra. Säger sådana saker som är riktigt kränkande”. IP 4 till exempel, berättar om elever som blivit retade och mobbade på grund av övervikt. IP 3 berättar också om tråkiga saker som händer: ”… någon tar en sko och kastar i väg, eller ett par byxor i duschen och sådant där” något som även IP 1 har hört talas om. Denne säger ” Visst händer det att eleverna tar kläder av varandra”. Gustafsson, nu verksam i Skåne, berättar i intervjun att han i sitt yrke har varit med och utrett ”rena övergrepp i den här miljön” dvs. i omklädningsrum. Han berättar också att det förekommit sexuella övergrepp och gruppvåldtäkter. Han exemplifierar också andra kränkningar som förekommer, tillexempel att fotografera någon naken med mobilen och sprida det.
En av pojkarna i våra intervjuer berättar att han varit inblandad i bråk några gånger i omklädningsrummet:” En gång så var det en som ställde sig framför mig och tittade hotfullt på mig och tydligen ville ha bråk, och så en gång så var det en som slängde mina skor i soptunnan”. Han berättar också om en händelse som berör en annan elev då man kissat i en saftdunk och hällt det över honom i duschen. En annan elev har fått ett hakkors ritat på ryggen på tröjan med Axe deo. Skäl till att lärarna eller andra vuxna på skolan inte får veta detta är att det förkommer hot, både direkta och indirekta. Pojken berättar ”att kommer det fram så blir den personen ganska hårt straffad. Det är klart att den personen vill hämnas på den som berättar”. I samtalet framkommer också att en elev har ett järnrör i skåpet. Vetskapen om detta inger respekt och rädsla.
Orsaker till elevfrånvaro
När det gäller orsaker till frånvaro från idrottsämnet så såg flera av de vuxna i intervjuerna att eleverna helt enkelt struntar i att gå dit överhuvudtaget, IP 1 säger: ”deras sätt att signalera oftast är att de låter bli att gå dit”. Det var svårt att se något direkt mönster i om man bara är borta från idrottstimmen eller väljer att vara borta hela dagen när man ska ha idrott, IP 3 berättar: ”… man kan se ett mönster att har man idrott på en onsdag så är man hellre borta en onsdag än andra dagar”. IP 5 säger: ”de kan vara hela dagen” och fortsätter sedan ”överviktiga har mer frånvaro än normalviktiga elever”. Andra mönster som de vuxna berättar om i intervjuerna är att eleverna oftast glömmer att ta med sig kläder eller simulerar sjukdom. IP 4 säger: ”man försöker hitta på någonting”. Vidare så berättar Gustafsson om att eleverna är medvetna om att de skolkar från omklädningsmomentet och att det sedan kan leda till att de skolkar helt från idrotten Gustafsson säger: ”… barnen känner att de skolkar från det här momentet och då börjar de skolka från idrotten kanske överhuvudtaget för då blir det en sak av det”. Det är i sådana lägen som barnläkaren oftast blir inkopplad berättar Gustafsson, då idrottsläraren kräver att eleven ska ha ett läkarintyg. Detta kan upplevas som mycket genant berättar Gustafsson för eleven att erkänna att man inte vill visa sig naken inför andra och många försöker då hitta på andra orsaker, Gustafsson igen: ” … då försöker de hitta på några andra skäl för att det här med att de tycker att det känns pinsamt att visa sig naken, de känner kanske inte att vi köper det argumentet” Gustafsson säger att efter att ha pratat med eleven vad det verkligen gäller och förstått hur eleven mår så brukar man skriva ett läkarintyg ändå, Gustafsson igen: ”då skriver man ett intyg ändå fast medicinskt är det gränsfall, man gör det för att hjälpa barnet”.
Eleverna berättar att det finns elever i deras klasser som skolkar från idrotten, skälen är bland annat att de inte tycker om idrottsämnet. En flicka år 9 berättar: ”inte bland tjejerna men bland killarna finns det” samma flicka fortsätter: ”men de är nog oftast sådana som skolkar även från andra lektioner”. När det gäller orsaker till frånvaro så förekommer olika sätt, en annan flicka år 9 säger: ”alla sätt, vissa kör med sjukdomar, vissa med kläderna och vissa säger att de inte vill vara med”
Vuxenfrånvaro
Enligt Gustafsson skulle eleverna må bättre av mer vuxennärvaro i omklädningsrummet. Han säger ”… de skulle må mycket bättre om de vuxna var dagliga gäster i omklädningsrummet” annars kan det bli så att ”barnen vet att här kommer det aldrig någon vuxen in, här är det vi som regerar”. Enligt Gustafsson kan många lärare vara rädda för pedofildebatten och ”man får absolut inte vara misstänkt som den som är inne och kollar”. Detta kan också gälla andra vuxna på skolan. IP 3 säger att ”jag vill inte uppehålla mig i omklädningsrummet”. Idrottslärarna har heller ingen rutin på att vara i omklädningsrummet ”Vi är inte i omklädningsrummet, det är vi inte”.
Eleverna berättar att det var bättre förr, då de var yngre, då det fanns vissa lärare som var med i omklädningsrummet, ”för då är det inte någon som säger något” (flicka år 9). Samma flicka säger även att man ändå inte önskar mer vuxennärvaro nu på högstadiet, det gick bra när man var yngre, menar hon. Om man skulle behöva få hjälp av läraren svarar eleverna att ”det kan vara lite svårt att få tag på dem, de har alltid lektioner efter oss”, vidare att ” man måste springa väldigt mycket för att kunna hitta dem. De har ett rum här i hallen, men de är utspridda, man måste leta överallt” svarar en flicka. En pojke svarar att: ”Ja blir det småtjafs så är det ju bättre att styra upp det själv då, innan, så behöver de inte komma ner då liksom.”
Analys och Diskussion
Undersökningens syfte är att ur ett sociokulturellt perspektiv ta reda på högstadieelevers känslor, upplevelser och erfarenheter i skolidrottens omklädningsrum. Nedan följer en diskussion där vi utifrån tidigare forskning och vår teoretiska ansats kommer att analysera våra resultat i fenomenologisk anda. Stensmo (2002) anger fyra hörnstenar: Rum; det rum eller geografiska fält som här har undersökts är kopplat till idrottsämnet och placeras i synnerhet i idrottens omklädningsrum. Tid; är här och nu. I här och nu skriver Stensmo, blandas minnen av det förflutna med fantasier om framtiden. Kropp; människans upplevelse av sin kropp präglar hennes självbild. Stensmo menar att ”… inför kritiskt granskande ögon kan människan känna sig klumpig och oattraktiv” (a.a. s.110). När det gäller relationer upplever människan vem hon är i jämförelse med andra.
Analys och diskussionsdelen är uppdelad i underrubriker med hänsyn till de ämnen de berör.
Resultatdiskussion
Att många barn mår dåligt i omklädningsrummet tycks vara ett faktum. Visserligen svarar de allra flesta att de tycker om idrott, men när man ser siffrorna att så många som nästan 30 %, det vill säga en tredjedel, av de tillfrågade flickorna inte duschar efter idrottslektionen och att närmare 14 % känner sig otrygga i omklädningsrummet så borde man se att detta är ett reellt problem. I en skolklass på 30 elever varav 15 flickor, innebär det att minst fyra av flickorna inte vill duscha av någon anledning och att drygt två flickor känner sig otrygga. Även pojkarna har svårt för att duscha. 13 % av de tillfrågade duschade sällan.
Oviljan att visa sig naken
Vi har genom vår undersökning kommit fram till att oviljan att visa sig naken är det som är det största problemet. Denna ovilja tar sig i uttryck på skilda sätt, men tydligt är att den omgärdas av ett hemlighetsmakeri. På en direkt fråga till Gustafsson om varför eleverna har så svårt att tala om detta hänvisar han till att det känns skamligt. I stället för att berätta att man mår psykiskt dåligt i miljön väljer man, likt Lena Larssons (2002/2003) studie andra strategier som att ljuga eller simulera sjukdom. Man kan säga till idrottsläraren att man har ont någonstans eller att man har glömt sina kläder för att slippa. Detta känner vi, belastar barnet ytterligare en gång, man mår dåligt för att man inte vill vara med på idrotten av olika anledningar och sedan att man dessutom bär på vetskapen att man har ljugit. ”Dessa barn lider och fuskar i tysthet”, säger Gustafsson i intervjun. Som vuxna har vi möjlighet att välja om vi vill visa oss nakna för andra, men av våra barn kräver vi att det ska göra det i omklädningsrummen, dessutom i den ålder, säger
Gustafsson, då det är som allra känsligast för dem. Att inte ta ett barn på allvar som verkligen inte vill utsätta sig för detta känner vi är en kränkande handling i sig. Undersökningen har ju trots allt visat att det i omklädningsrummet kan förekomma så allvarliga företeelser som hot, våld och sexuella övergrepp, även om blickar, hård jargong och hemlighetsmakerier är vanligare. Vi menar därför att om ett barn verkligen inte vill gå in i den miljön skall tas på största allvar även om man inte med ord artikulerar varför. Skammen är stor och det kan finnas ett överhängande hot att vara en tjallare.
Vuxenfrånvaro
Vår undersökning visar ju dessutom på att idrottsläraren ofta är den som sist av allt får veta om något inte står rätt till. Det kan dröja länge innan problem uppdagas och då har vägen ofta gått via skolsköterska, kurator eller elevvårdskonsulent. Denna vetskap signalerar att omklädningsrummet är slutet. Det som händer där lämnar inte dess fyra väggar innan något gått riktigt långt. En anledning till detta kan vara vuxenfrånvaron i miljön. Eleverna möter sällan vuxna i omklädningsrummet och får därför möjlighet att själva ta över makten, säger Gustafsson. Något som de kanske alls inte är mogna att göra, menar vi. I skolans andra rum finns vuxna, men inte där. Gustafsson menar vidare att vuxenfrånvaron i omklädningsrummet ska vara tät för att stävja mobbningen i miljön och påtalar samtidigt att pedofildebatten i skolan kan ha gjort att ingen vuxen vågar vara där. Trots allt säger barn att det var lugnare i omklädningsrummet på mellanstadiet eftersom vuxna oftare visade sig där, men man var osäker på om man ville ha vuxna där nu när man var äldre. En fråga som dyker upp är om vuxennärvaro ändå inte vore att föredra då hot, våld och trakasserier skulle kunna stävjas genom att en vuxen fanns på plats. I vår undersökning framkom att det ibland var lättare för eleverna att ”styra upp själv” (pojke år 9) något som skolinspektionens rapport också visar. Där berättas det om äldre syskon som skydd, gängbildningar och att vuxnas ”inblandning” kan bli långdragen. I många skolor har man försökt att komma åt mobbningen genom att använda sig av kamratstödjare. Skolinspektionens rapport 2010:1 visar dock att många kamratstödjare känner att deras roll är oklar och att tillsättningen av vem som får uppgiften i varje klass kan variera betydligt. Att ge elever ett uppdrag som detta kan givetvis vara bra då det ökar medvetandet kring mobbning, men det kan finnas en risk att de vuxna på skolan ”slappnar av” i tron att barnen och ungdomarna skall kunna se och rapportera allt som pågår. Vi känner att detta kan vara att lägga ett allt för stort ansvar på barnen. För hur det än är så kan även dessa barn, trots sin roll som kamratstödjare bli ansedda som tjallare av mobbarna. Barn är barn och bör aldrig, tycker vi, behöva ta en vuxens ansvar på skolan.
Jargonger
När det gäller jargonger kan man utav elevenkäterna och intervjusvaren utläsa att det kan vara en ganska hård jargong särskilt i pojkarnas omklädningsrum. Oftast handlade det om händelser som har hänt under idrottslektionen och som man sedan tar med sig in i
omklädningsrummet. I Håkan Larssons (2004) studie diskuterar han om att omklädningsrummet kan vara en intim zon där normalisering och disciplinering sker. Vidare tar också Fundberg (2003) upp i sin studie kring pojkfotboll att manlig fostran sker i det slutna rummet, den intima zonen det vill säga i omklädningsrummet, vilket vi ser som Bourdieus (1991) fält. Denna gräns markeras, menar Fundberg genom att pojkarna byter om, ändrar sitt sätt att vara och prata samt berättar historier för varandra. Det vi kunde se i vårt resultat och som både Håkan Larsson och Jesper Fundberg tar upp i sina studier är att det ofta handlar om elever som är aktiva med någon idrott på sin fritid och som sedan tar med sig denna jargong till skolidrotten. I vår undersökning tog både elever och idrottsläraren upp detta och idrottsläraren påpekade att det gällde vissa idrotter. Här vill vi dra en jämförelse till Fundbergs (2003) studie där han skriver att heteronormativitet skapas inom laget genom att man drar historier, skämtar och ha en viss jargong inför varandra om manlig sexualitet och intimitet. Detta menar vi är just det som händer i pojkarnas omklädningsrum då de som sysslar med idrott på sin fritid fortsätter med sin invanda jargong. Här sker det en kollision anser vi mellan de elever som är aktiva med någon idrott på sin fritid och mellan de elever som endast är aktiva genom skolidrotten. Vi menar även att det främst kan handla om elever som kommer från olika lagidrotter där jargongerna kan vara starkare. Här tror vi det beror på hur man tolkar olika skämt, då en person kan uppleva ett skämt som roligt medan en annan person inte kan se något roligt i skämtet. För de elever som är vana jargongen upplevs omklädningsrummet som fenomenologins hemma, medan de som inte förstår den upplever en
bortakänsla som är gapig och skrikig och därmed kan uppfattas hotfull.
Den manliga jargongen kunde även påverka flickornas upplevelse av idrotten genom att allt blev mer på allvar, riktigt spel istället för på lek. Håkan Larsson (2004) menar att pojkarna lär sig att det är viktigt att tävla och framförallt att vinna. Enligt Göran Burenhult (2002) är just kraftfullhet och uppvisande av muskler något anses manligt och kanske är just detta ett spår av vårt genetiska arv; den som visar sig starkast har störst möjlighet att försvara kvinnan och barnet och kan på så sätt låta sina gener leva vidare.
Jargongen i flickornas omklädningsrum handlar mer om kommentarer kring utseenden och kroppar. Burenhult (2002) påpekar att det är företräden som stora bröst och rund stuss ökar barnets överlevnadschanser vid fortplantning. Vår undersökning visar att en del flickor tycker om att visa upp att de bär BH, något som skulle kunna signalera att de vill visa sina företräden som lämpliga barnaföderskor. Detta irriterar vissa i vår undersökning; ”Då är man sur på den” (flicka år 9). I fenomenologins relationstänkande formas personen i jämförelse med andra. Ser man någon visa upp sig tydligt i BH så kan man bli varse om att man själv inte behöver bära BH ännu. Detta kan påverka ens självbild på ett negativt sätt.
Stämningen eller jargongen i flickornas omklädningsrum kunde plötsligt förändras om elever som man inte kände eller tyckte om kom in. Rummet förändras då från hemma till borta. Då blev det tyst och
stämningen blev obehaglig. Osäkerhet träder in. Vissa flickor försökte då visa sig tuffa, kanske för att på något sätt markera en slags hierarki. Pierre Bourdieus (1991) habitusbegrepp handlar om de upplevelser och erfarenheter man bär med sig, vilka formar en person. Elever som lär sig en viss jargong i exempelvis lagidrott bär sedan denna jargong med sig in i liknande miljöer. Jargongen kan vara hård men ändå ibland hjärtlig, något som elever som inte är vana vid jargongen uppfattar. För dem kan den upplevas både hotfull och hård. Detta i sin tur tror vi kan bidraga till formandet av dessa elevers habitus med känslan av att inte passa in, då människan i fenomenologins relationssammanhang formas i jämförelse med andra. Vidare i fenomenologins rumsperspektiv kan bortakänslan i rummet kännas stark för elever som inte förstår jargongen. Ur tidsperspektivet här och nu kan den starka upplevelsen av att inte passa in bäras med i elevens tankar kring framtiden som baseras på det förflutna. Upplevelsen sitter på så vis kvar.
Kropp och kroppsuppfattning
Orsaken till att många elever upplever det så jobbigt att byta om och duscha med andra tror vi har mycket att göra med att många elever erfar en stor utseendefixering i dagens samhälle. Vi matas dagligen med olika reklam informationer i det flesta medier då det gäller alltifrån mat, kläder, träningsartiklar, bantningskurer etc. Budskapet är tydligt att det är viktigt att se bra ut och sköta om sin kropp . Detta, anser vi, kan göra att många barn och ungdomar känner en väldigt stor press på sig själva att de måste leva upp till denna norm just som de, som Gustafsson påpekar, är i en period då kroppen är i förändring och man kan ha kommit olika långt i sin utveckling. Lena Larsson (2002/2003) såg även detta i sin studie att elever känner att de inte passar in i normen och även de elever som deltog i vår studie påtalar att de kan känna att de inte ville byta om och duscha med andra för att man ser olika ut. Det som framkom i vår undersökning var att känslan oftast kom inifrån eleven själv att man kanske har mindervärdighetstankar om sig själv och dåligt självförtroende som skulle kunna ha att göra med utseendefixering och därför upplever man omklädning och duschning som ett jobbigt moment. I fenomenologins kroppsperspektiv skriver Christer Stensmo (2002) att människans upplevelse av sin kropp präglar hennes självbild och människan kan känna sig klumpig och oattraktiv inför kritiskt granskade ögon. Har man redan dåligt självförtroende och kanske komplex för sitt utseende så upplever man det ännu värre i omklädningsrummet där man enligt vårt studieresultat oftast tittar och bedömer varandra. Vår enkät visar att många känner sig uttittade. I relationsperspektivet jämför man ju sig med andra varvid en egen bild av sin kropp skapas. Kan det vara så att alla tittar på alla i skapandet av sin egen självbild? Även Pierre Bourdieus (1991) kapitalbegrepp kan här ses genom hur andra exempelvis ser på elevens kropp.