FOU 2020_4 Jämställd idrott 2025

Jämställd idrott 2025

– hur då?

Håkan Larsson & Eva Linghede

Jämställd idrott 2025

– hur då?

Författare: Håkan Larsson & Eva Linghede, Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) Formgivning: Catharina Grahn, ProduGrafia

Foto omslag: Bildbyrån ISBN: 978-91-87385-30-8

Innehåll

Metod 15

Vilka deltog i insatserna? 18

Kön och jämställdhet i insatserna 19

Offensiv 19 Defensiv 27 Göra skillnad, men … 36

Diskussion 41

Förord

En utomstående blick på oss själva kan vara ett bra sätt att få syn på saker som leder framåt, utvecklar och säkerställer att vi inte fastnar för mycket i invanda mönster.

Rapporten Jämställd idrott 2025 – hur då? skriven av forskarna Håkan Larsson och Eva Linghede vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, är ett led i en sådan ambition avseende idrottsrörelsens jämställdhetsarbete. Ett jäm-ställdhetsarbete som verkar för att alla oavsett kön ska ha möjlighet att delta i idrottsaktiviteter under bra förutsättningar, få lika möjligheter att leda och på-verka sin idrott, kunna utvecklas och må bra under tiden i en trygg miljö. För att bli medveten om vilka utmaningar som finns i arbetet, hur vi kan bli ännu bättre i att leda och hitta nycklar framåt, främst i våra utbildningsinsatser, är denna rapport ett viktigt redskap. De avväganden vi gör idag påverkar var vi är imorgon. Larssons och Linghedes studie bygger på deras deltagande vid en rad utbildningsinsatser arrangerade av Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsut-bildarna, specialidrottsförbund och distrikt. Genom ansatsen att vara idrottens kritiska vän bidrar de med reflektioner vi kan ta med oss i arbetet framåt. I rapporten framkommer bland annat att vi behöver fundera vidare på hur maktskillnader kan lyftas i homogena rum. Jämställdhetsfrågan behöver bäras av alla oavsett kön – och kanske särskilt av dem som befinner sig i en maktposi-tion. Samtidigt behöver erfarenheter av att bryta mot normer och konsekvenser av det uppmärksammas.

Jämställdhetsintegrering är sedan många år en bärande strategi för idrotts-rörelsens jämställdhetsarbete, en strategi som tillämpats med varierande fram-gång. I denna rapport lyfts emellertid jämställdhetsintegrering och norm-kritiskt perspektiv som två av de tydligaste spåren i de jämställdhetsinsatser som Larsson och Linghede studerat. Det finns dock många utmaningar i strävan att göra jämställdhet till en del av all politik.

Rapporten kommer att vara viktig i arbetet med att fortsatt tydliggöra att jäm-ställdhetsfrågan är mer än en kvinnofråga – jämställdhet rör oss alla, oavsett kön, och alla behöver bidra.

Malin Järf

Verksamhetschef Medlemsutveckling och juridik Riksidrottsförbundet

Författarnas förord

Arbete för jämställd idrott har pågått i decennier; från början under andra rub-riker, som idrott för kvinnor och idrott tillsammans. Sedan en tid tillbaka har arbetet för jämställdhet, vilket traditionellt är förknippat med lika möjligheter för kvinnor och män, dessutom kommit att breddas så att det berör ”lika möjlig-heter för alla”, som det står i Riksidrottsförbundets (RF) jämställdhetsmål från 2017. Det innebär att kön såväl som andra diskrimineringsgrunder, som köns-överskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder, potentiellt sett skulle kunna inlemmas under paraplybegreppet jämställdhet. Samtidigt menar en del att ett stort, kanske för stort, fokus på ”det nya” skymmer det fak-tum att samhället alltjämt dras med stora utmaningar som rör förhållandet mel-lan könen. Denna problematik är aktuell i denna rapport. Samtidigt som vi vill utforska – och utmana – nya frågor om lika möjligheter för alla, återkommer vi ibland till mer traditionella frågor. Vår ambition är att ta med något av ”det nya” – i form av den teoribildning vi arbetar med – till den mer traditionella och ofta återkommande frågan om lika villkor för kvinnor och män.

Under åren har vi regelbundet haft kontakt med representanter för RF kring ut-forskning av frågor om kön och jämställdhet inom idrott. För oss idrotts forskare är det mycket betydelsefullt att ha goda kontakter med RF, men det måste sam tidigt finnas möjligheter att ställa kritiska frågor om idrott. I vårt arbete med projektet ”Jämställd idrott 2025 – hur då?” har vi haft god hjälp av Jenny Svender och Sofia B. Karlsson vid RF. De har inte bara hjälpt oss identifiera och komma i kontakt med de utbildningsinsatser och forskningsdeltagare som ingår i studien, de har även hjälpt oss att förstå det sammanhang vari insatserna ingår. Detta har varit ovärderligt för vår möjlighet att tolka den information vi sam-lat in på ett kritiskt och konstruktivt sätt, så att vi kan leverera en rapport som hjälper RF i sitt fortsatta jämställdhetsarbete.

Stockholm i december, 2020

Sammanfattning

Sedan flera decennier bedriver Riksidrottsförbundet (RF) ett systematiskt arbete för ökad jämställdhet inom idrott. De senaste årens jämställd hets insatser inom ramen för RF:s Strategi 2025 har genomsyrats av så kallad jämställdhets-integrering och ett normkritiskt genusperspektiv. För att utröna vad denna strävan har inneburit i praktiken genomfördes forskningsprojektet ”Jämställd idrott 2025 – hur då?”, vars syfte var att studera vilka normer och värderingar om kön och jämställdhet som präglar de utbildningsinsatser som görs av idrotts-rörelsen inom ramen för Strategi 2025.

Under våren och sommaren 2020 följdes åtta utbildningsinsatser för jämställd idrott arrangerade av RF och några av RF:s distrikts- och specialidrottsförbund. I samband med dessa insatser genomfördes observationer och i de flesta fall in-tervjuades även ett antal deltagare och arrangörer (n = 26). Det är dessa observa-tioner och intervjuer som ligger till grund för de resultat och den diskussion som presenteras i föreliggande rapport.

Resultaten indikerar att insatserna genomsyras av såväl offensiva som defensiva inslag. De offensiva inslagen innebär: a) en följsamhet gentemot forskning kring idrott och jämställdhet som betonar betydelsen av jämställdhetsintegrering och ett normkritiskt genusperspektiv (detta uppfattar vi som offensivens huvud-inslag), b) att jämställdhet inte endast är en fråga om att ”räkna huvuden” utan framför allt handlar om vad som ligger bakom exempelvis skeva könsmönster, och c) att jämställdhet är en fråga för både män och kvinnor. De defensiva in-slagen, som kan ses som en respons på de offensiva inin-slagen, bygger på föreställ-ningar om att a) vi är jämställda (men inte andra), b) det har hänt mycket (dvs. det har blivit mer jämställt), c) de vill väl (dvs. de som leder verksamheter, men som inte alltid blir bärare av jämställdhetsambitioner), d) vi vill inte skrämma bort någon (t.ex. genom alltför konfliktorienterade perspektiv och ”extrema” exempel), och e) det lätt blir för akademiskt (dvs. en oro för att perspektiv och terminologi ska vara så utmanande att det verkar exkluderande).

Försöken att ”göra skillnad”, att faktiskt åstadkomma ökad jämställdhet inom idrott, mynnar i vissa avseenden ut i en ”normkritik för normen”, det vill säga att insatserna, snarare än att vara normkritiska, handlar om normkritik för en publik som antas vara ”normal”. Detta riskerar att ta udden av den norm-kritiska ansatsen. Kort sagt: de queera berättelserna saknas många gånger i de studerade insatserna. Vidare verkar en dubbelhet uppstå mellan å ena sidan RF/ SISU och delvis även distriktsidrottsförbunden (DF) och å andra sidan special-idrotts förbunden (SF). RF/SISU och DF:en ses många gånger som bärare av de jämställdhetsambitioner som beslutats vid RF-stämman, vilket inte i samma ut-sträckning gäller för SF:en. Från SF:ens, och föreningarnas, sida byts ibland den officiella politiken med jämställdhetsintegrering ut mot en informell politik där jämställdhet blir något som man arbetar med när det ”passar”.

Våra slutsatser blir att det fortfarande finns goda möjligheter att intensifiera jämställdhetsintegrering så att jämställdhet blir en aspekt av all

idrottsverk-samhet, det vill säga att jämställdhet inte behandlas som en enskild fråga som behandlas när det ”passar”. Vi ser även goda möjligheter att förtydliga det norm kritiska perspektivet och därtill att inkludera queera berättelser som kan utmana föreställningar om ”det normala”. Jämställdhet antas ibland kunna presenteras på ett ”lättsamt” sätt, vilket riskerar att göra utbildningsinsatser meningslösa. Motstånd i form av ifrågasättande av behovet av jämställdhets-insatser eller av påpekanden om att det inte föreligger lika villkor för specifika grupper när det gäller idrottsdeltagande, är troligen ett bättre tecken på att in-satserna verkligen gör skillnad.

Inledning

Sedan flera decennier bedriver Riksidrottsförbundet (RF) ett systematiskt arbete för ökad jämställdhet inom idrott. Som ett av flera inslag i detta arbete före kommer olika former av utbildningsinsatser. Den här rapporten handlar om utbildningsinsatser som görs för att främja jämställdhet inom idrott. Rapporten ska inte läsas som en granskning av jämställdheten inom idrotten, utan som en utforskning av de utbildningsinsatser som görs, främst inom olika idrotts-förbund, för att stödja jämställdhetsarbetet. Vilka utgångspunkter har dessa insatser? Vad ska de åstadkomma?

Frågor om jämställd idrott har funnits på den idrottspolitiska agendan åtmin-stone sedan 1980-talet och lika länge har insatser gjorts för att idrottsrörelsen ska kunna nå de jämställdhetsmål som satts upp. RF antog sin första jämställd-hetsplan år 1989, men vid den tiden hade frågor om kvinnlig idrott, inkluderande kvinnors och flickors möjligheter att bedriva idrott på samma villkor som män och pojkar, redan diskuterats i flera decennier (Olofsson, 1989; Larsson, 2001). Arbetet för jämställd idrott tog i den första jämställdhetsplanen sikte på att ”flickor och pojkar, kvinnor och män, ges lika möjligheter att utöva sin idrott” (RF, 1989), men kopplingen mellan jämställdhet och kvinnlig idrott kvarstod – och kvarstår i stor utsträckning alltjämt (Kempe-Bergman, 2014; Svender & Nordensky, 2020).

Idrottens jämställdhetsplan reviderades 2005, men den övergripande ambi-tionen, att ”flickor och pojkar, kvinnor och män, ges lika möjligheter att utöva idrott” (RF, 2005), förändrades inte. År 2011 ersattes jämställdhetsplanen av särskilda jämställdhetsmål, vilka åter reviderades av RF-stämman 2017, då även den gemensamma visionen Strategi 2025 antogs. De jämställdhetsmål som gäl-ler idag innebär att:

n Det ska finnas lika möjligheter för alla, oavsett kön, att utöva och leda idrott.

n Flickor och pojkar, kvinnor och män, ges lika möjligheter och villkor att utöva

och leda idrott.

n Kvinnors och mäns, flickors och pojkars idrottsutövning värderas lika och

prioriteras på ett likvärdigt sätt.

n Kvinnor och män har lika stort inflytande i beslutande och rådgivande organ.

Inget kön ska vara representerat med mindre än 40 procent.

n Fördelning av uppdrag, arbetsformer och villkor för beslutsfattande utformas

så att kvinnor och män får lika stora möjligheter att medverka och påverka.

n Jämställdhetsperspektivet ska vara införlivat i den dagliga verksamheten och

genomsyra alla verksamhetsområden.

Visionen Strategi 2025 syftar i sin tur till att ”staka ut vägen för framtiden” (stra-tegi2025.se). Utgångspunkt tas i att samhället har förändrats kraftigt under de senaste decennierna, men föreningsidrott bedrivs alltjämt på ett likartat sätt

som tidigare. Detta har, enligt visionen, bland annat lett till att fler barn och unga slutar allt tidigare. Därför behöver något göras.

Strategi 2025 är bara början på en lång resa. En resa mot en mer nyfiken, välkomnande och utvecklande idrott där fler blir motiverade att hålla igång hela livet. (strategi2025.se)

Det strategiska arbetet under perioden 2017–2021 innefattar fem så kallade ut-vecklingsresor, vilka stakar ut vägen till målen:

n En ny syn på träning och tävling

n Den moderna föreningen engagerar

n Inkluderande idrott för alla

n Jämställdhet för en framgångsrik idrott

n Ett stärkt ledarskap

Utvecklingsresan Jämställdhet för en framgångsrik idrott, vilken ägnas särskild uppmärksamhet i denna rapport, relaterar till de jämställdhetsmål som ska vara uppnådda år 2025:

n Kvinnor och män i alla beslutande och rådgivande organ är representerade

med minst 40 procent.

n Valberedningar på alla nivåer består av lika antal kvinnor och män.

n Andelen kvinnor respektive män på högre befattningar, till exempel

general-sekreterare/förbundschef, sport-/utbildnings-/utvecklingschef eller liknande, inom idrottens olika organisationer uppgår till minst 40 procent.

n Andelen kvinnliga och manliga tränare inom respektive idrott uppgår till

minst 40 procent

– inom barn- och ungdomsverksamheten på föreningsnivån

– vid riksidrottsgymnasierna (RIG)

– vid nationellt godkända idrottsutbildningar (NIU)

– vid SF:s landslagsverksamhet (RF, 2017).

Mot bakgrund av ovanstående beskrivning finns det fog att påstå att RF bedriver ett systematiskt arbete för jämställd idrott. Samtidigt behöver frågor resas kring jämställdhetsmålen och de insatser som är förknippade med dessa mål. Vid en jämförelse framstår dagens mål på ett övergripande plan som påfallande lika de som antogs redan 1989. Hur ska det tolkas? (Jfr Kempe-Bergman, Larsson & Redelius, 2020) Varför har olika delmål och insatser som ska leda till målupp-fyllelse med tiden blivit allt mer detaljerade och konkreta? Vilken skillnad är det egentligen tänkt att Strategi 2025 och utvecklingsresan Jämställdhet för en

framgångsrik idrott ska göra, jämfört med tidigare satsningar?

Tidigare forskning

Det finns mycket forskning om idrott, kön och jämställdhet, både i Sverige och internationellt. Forskningen har sammanfattats många gånger, bland annat i RF:s tidigare FoU-rapporter (Svender & Nordensky, 2017, 2019, 2020). Därför ägnar vi i denna rapport inget ytterligare utrymme åt en sådan mera allmän sam-manfattning av forskningsläget. Istället riktar vi ett särskilt fokus mot tidigare

forskning om arbetet för jämställd idrott. Vilka premisser har detta arbete byggt på? Vad har det åstadkommit?

Som konstaterades i rapportens inledning antog RF sin första jämställdhetsplan 1989. Denna utvärderades 1995 på initiativ av RF. I utvärderingen framhölls att jämställdhetsarbetet förvisso kunde beskrivas som välstrukturerat och mål-inriktat, men trots det hade inget av de uppsatta målen uppnåtts. Som en följd av utvärderingen beslutade Riksidrottsmötet samma år att skriva in i RF:s stad-gar att organ som väljs vid stämman ska bestå av lika många kvinnor och män (Åström, 2018).

Åren närmast efter utvärderingen 1995 verkade jämställdhetsarbetet intensi-fieras något, för att sedan åter stagnera. Som en följd av rapporten Idrottens

jämställdhetsarbete 1989–1999 (RF, 1999) beslutade Riksidrottsmötet 1999 att RF:s jämställdhetsarbete skulle bedrivas enligt principerna för jämställdhets-integrering, vilket innebär att ”ett jämställdhetsperspektiv ska beaktas i all

politik [vår kursivering] som påverkar människors villkor, så att alla kvinnor och män, flickor och pojkar kan leva jämställda liv” (regeringen.se). Jämställd-het skulle alltså inte ses som en enskild fråga, att drivas parallellt med andra idrottspolitiska frågor, utan blev en aspekt som skulle beaktas i samband med alla idrottspolitiska processer och beslut (Åström, 2018).

I sin avhandling Iscensättningen av kön i idrott konstaterade Håkan Larsson (2001) att delar av det jämställdhetsarbete som dittills bedrivits ibland genom-syrades av stereotypa föreställningar om kön. Till exempel kunde Larsson påvisa att en del insatser för jämställd idrott förstärkte föreställningar om flickor som mer socialt inriktade och mindre intresserade av tävling, medan det om vända gällde för pojkar. Föreställningar om pojkar blev ofta den outtalade normen för ”normala” seriöst idrottssatsande ungdomar. Liknande resultat framkom några år senare i Jenny Svenders avhandling Så gör(s) idrottande flickor (Svender, 2012). I de insatser för flickors idrott som bedrevs inom ramen för Handslaget, rege-ringens särskilda satsning på barn- och ungdomsidrott 2004–2007, gestaltades flickor som förvisso kapabla, men också som problematiska att ha att göra med för tränare och ledare. Även i dessa fall fungerade föreställningar om pojkar som tävlingsinriktade och lätta att ha att göra med ofta som outtalad norm för ”normala” seriöst idrottssatsande ungdomar.

Såväl Larssons (2001) som Svenders (2012) avhandlingar genomfördes utifrån ett normkritiskt genusperspektiv, där normkritik handlar om ”metoder och teorier som används för att arbeta mot diskriminering och exkludering” (ne.se). Det normkritiska perspektivet syftar till att uppmärksamma verksamhets-representanters egna ofta outtalade föreställningar om exempelvis kön. Dessa föreställningar behöver bringas fram i ljuset så att de inte riskerar att bidra till oavsiktlig diskriminering och exkludering i samband med att insatser görs i jämställdhetssyfte. Under senare år har ett normkritiskt perspektiv kommit att genomsyra RF:s insatser för jämställd idrott och i den här rapporten kommer vi att ägna särskild uppmärksamhet åt hur detta tar sig uttryck i de undersökta insatserna.

För att återvända till RF:s egna utvärderingar av sitt jämställdhetsarbete, så genom fördes en ny sådan utvärdering år 2011, gällande åren 2005 till 2010. Utredaren, Gertrud Åström, konstaterar att ”[u]tvärderingen noterade en

ut-bredd uppfattning inom idrottsrörelsen att mer borde ha hänt på jämställdhets-området och försökte utröna vad avsaknaden av tillräckliga framsteg berodde på” (Åström, 2018, s. 21–22). Bland annat konstaterade Åström att RF:s ambitio-ner kring jämställdhetsintegrering inte nått avsett resultat. Som exempel anges idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill, som första gången antogs vid Riks-idrotts mötet 1995:

Versionen av Idrotten vill från 1995 saknade alla former av gruppindel­ ning, den från 2005 var i princip könsblind och saknade helt jämställd­ hetsperspektiv när det gällde verksamhetsidé och riktlinjer för arbetet. Skillnaden mellan verksamhetsstyrningen och det som stod i den sär­ skilda jämställdhetsplanen var påfallande. (Åström, 2018, s. 22)

Jämte implementeringen av ett normkritiskt perspektiv framstår implemente-ringen av jämställdhetsintegrering som en central aspekt av samtida insatser för jämställd idrott. Jämställdhetsintegrering är således även det en aspekt av jäm-ställdhetsarbete som vi kommer att ägna särskild uppmärksamhet i rapporten. Även om jämställdhet numera ofta gestaltas som en allmän fråga om att ut mana könsnormer som sätter gränser för kvinnors och mäns, pojkars och flickors idrottsdeltagande, uppfattas frågan alltjämt ofta som en ”kvinnofråga”. Som sådan reser den nya frågor om vilken roll män har i förhållande till jämställd-hetsinsatser. Ibland reses farhågor för vad som brukar kallas för en ”kollektiv skuldbeläggning” av män upp, vilket antas begränsa mäns intresse för jäm-ställdhetsinsatser. I sin avslutande analys av RF:s jämställdhetsarbete diskute-rar Åström (2018) denna oro för skuldbeläggning av män på följande sätt:

De som […] förflyttar resonemanget till att inte vilja veta av en kollektiv skuldbeläggning av män undandrar blicken från den strukturella nivå där vi alla ingår, och den alldeles specifika ordning som handlar om kvin­ nor och män. Motsvarigheten för samma resonemang rörande kvinnor är att vi inte ska ta på oss ”offerkoftan”. Båda uttalandena är ett stöd för den maktordning som finns. (Åström, 2018, s. 23–24)

Jämte en särskild uppmärksamhet kring förekomsten av jämställdhetsintegre-ring och ett normkritiskt genusperspektiv i idrottens insatser för jämställd idrott, har vi också varit uppmärksamma på eventuell förekomst av resonemang som berör kollektiv skuld och kollektiva offer. Uppfattningar om kollektiv skuld-beläggning kan tolkas som ett uttryck för en binär könsuppdelning. I en snäv binär könsuppdelning uppfattas uttrycken ”man” och ”kvinna” inte bara som en abstrakt och grov sortering av olika sorters människor, utan som två faktiska grupper av människor, med en specifik inbördes och varandra uteslutande gemen skap i termer av ”vi och dom” (eller ”som man …” eller ”som kvinna …”). Det är inte givet att kön behöver uppfattas – och upplevas – på detta sätt.

Syfte och frågeställningar

Mot bakgrund av den tidigare forskningens betoning på normers betydelse och utmaningarna med att implementera jämställdhetsintegrering, har projektet syftat till att undersöka vilka normer och värderingar om kön och jämställdhet

”

som präglar de jämställdhetsinsatser som görs av idrottsrörelsen inom ramen för Strategi 2025. Följande frågor har bildat utgångspunkt för studien:

n Vilka deltar i utbildningsinsatser som görs inom förbund och föreningar för

att främja jämställdhet, och hur förhåller deltagarna sig till kön och jäm-ställdhet?

n Vilken skillnad är det tänkt att utbildningsinsatserna ska göra inom idrotten?

Teoretiskt ramverk

För att besvara ovanstående forskningsfrågor har vi följt verksamheten i olika jämställdhetsfrämjande insatser, främst utbildningsinsatser. Vi har även inter-vjuat både arrangörer och deltagare i dessa insatser. Men innan vi beskriver hur studien har genomförts och vilka resultat den har genererat, vill vi be lysa hur vi själva ser på kön och jämställdhet och på vår roll som forskare.

Att forska om jämställdhet

När studenter som vi utbildar får frågor om vad forskning innebär, svarar de ofta att forskning utgör ett försök att ta reda på ”hur det är” för att jämföra detta med ”hur det borde vara” – och kanske även att ta reda på ”vad som funkar” för att åstadkomma förändring, till exempel när det gäller jämställdhet. Sådana svar speglar bara delvis vår syn på vad forskning innebär. Naturligtvis vill vi ta reda på hur det ligger till med jämställdhet inom idrott (vad jämställdhet ”är”). Vi diskuterar också hur det borde vara med utgångspunkt i hur det ”är”. Samtidigt är det inte riktigt så enkelt.

När det gäller frågan hur det ligger till med jämställdhet inom idrott, vad ställdhet ”är”, så är vi i den här studien i första hand intresserade av hur jäm-ställdhet uppfattas av människor som är verksamma inom idrott, och framför allt uppfattningar av vad som krävs bland de som arbetar för och med jämställd

idrott för att göra idrotten mer jämställd. Vår forskning utgår från tanken att det är fruktbart för det fortsatta arbetet att kritiskt skärskåda dessa uppfattningar. När det gäller ”hur det borde vara”, så kontrasterar vi inte ”hur det är” mot våra egna högst personliga uppfattningar om ”hur det borde vara”. Som kritiska fors-kare arbetar vi systematiskt med att försöka ställa kritiska frågor om på vilka sätt insatser för jämställd idrott rimmar med idrottsrörelsens egen uppfattning om ”hur det borde vara”, det vill säga de av RF fastställda jämställdhetsmålen. Att vara ”kritisk”, att ställa ”kritiska frågor”, handlar inte om att vara negativ. Så här uttrycker sig svenska Wikipedia om ordet kritik:

Ordet används ofta i negativ mening, kritik kan även vara positiv och neutral. Neutral kritik kan ha som syfte att utveckla det sagda och berika samtalet. Kritik i denna betydelse är menat som starten på ett argumen­ terande samtal, inte som en bedömning.

Att ställa kritiska frågor handlar alltså snarare om att ställa de viktiga frågorna, de frågor som kan föra samtalet vidare, i det här fallet samtalet om vad RF:s jäm-ställdhetsmål innebär och hur de ska uppnås. Våra kritiska frågor syftar till att utveckla självförståelsen bland människor som arbetar för jämställd idrott och vad som eventuellt behöver göras framöver för att förbättra jämställdheten.

Frågorna bottnar alltså inte i ett antagande om att vi redan på förhand vet vad som borde göras och en önskan om att idrottsrörelsen ”borde göra som vi tycker”. Den ansats vi skissar här brukar kallas för ”kritisk vän”. Uttrycket kritisk vän kommer från pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete och har av Costa och Kallick (1993, s. 49) beskrivits på följande sätt:

En kritisk vän är en betrodd person som ställer provocerande frågor om någons arbete och som tillhandahåller information som kan erbjuda andra perspektiv än de gängse. En kritisk vän tar sig tid att fullt ut för­ stå det sammanhang vari arbetet genomförs och de resultat som efter­ strävas. Vännen är en förespråkare för att arbetet ska lyckas.

Som idrottsforskare verksamma vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH), ser vi oss själva som vänner av idrott; vår forskning formas i nära anslutning till idrott, men som kritiska vänner vill vi ställa provocerande frågor och till-handahålla information som kan erbjuda andra perspektiv på jämställdhet än de gängse. Det är så vi kan bidra till utveckling bland människor som arbetar för jämställd idrott. Vi har arbetat med frågorna länge och i detta arbete har vi vinnlagt oss om att förstå sammanhanget och målen, det vill säga idrotten och dess jämställdhetssträvanden, fullt ut. Vi är förespråkare för att arbete med jämställd idrott ska lyckas.

Att forska om kön och jämställdhet

Hur ser vi då på kön och jämställdhet? Vår uppfattning om jämställdhet grundar sig, som nämndes ovan, i gängse definitioner, bland annat från RF: ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande i idrottsrörelsen” (rf.se), men också från Jämställdhetsmyndigheten: ”Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla områden i livet” (jamstalldhetsmyndigheten.se). Men definitioner som dessa är allmänt hållna och vad de innebär i praktiken kan alltid diskuteras. Det öppnar för möjligheten att ställa kritiska – relevanta – frågor och att erbjuda kritiska tolk-ningar som kan utveckla det sagda och berika samtalet.

Att arbeta med jämställdhet är viktigt eftersom kvinnor och män i dagsläget inte alltid har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom idrott i sin vida mening. Vi uppfattar heller inte att kvinnor och män alltid har samma makt att forma idrotten och sitt deltagande i idrottsrörelsen. Om det vore så skulle det inte behövas något jämställdhetsarbete.

Samtidigt är jämställdhet och jämställdhetsarbete inte helt problemfritt. Som vi belyste ovan under rubriken Tidigare forskning, bland annat vår egen (Lars-son, 2001; se även Linghede, 2019), har påvisat att jämställdhet ibland inbegri-per så kallade heteronormer. Heteronormer innebär ett givet antagande om att det finns kvinnor och män (varken fler eller färre), att dessa är cispersoner, det vill säga att de lever i samklang med den svenska kulturens könsnormer, och att människor lever i parförhållanden som består av kvinna och man. Därigenom

kan jämställdhetsarbete bidra till att marginalisera hbtqi-personer (homo- och bisexuella personer, transpersoner, queera personer och intersexpersoner). Särskilt påtaglig blir denna marginalisering när jämställdhetsarbete utgår från antagandet att kvinnor och män, pojkar och flickor ”är” på ett visst sätt, till

exem pel att män och pojkar är tävlingsinriktade medan kvinnor och flickor är kompisinriktade (Larsson, 2001).

Istället för att könen ”är” på ett visst sätt, förstår vi kön primärt som ett görande (Butler, 1990, 2004). Visst, det finns gener, hormoner, könsorgan och så vidare som inverkar på vad kön ”är”, men även biologisk forskning påtalar att mång-falden när det gäller kön är större än vad man skulle kunna tro (se t.ex. Fausto- Sterling, 1985, 2000) och till syvende och sist är könsmönster i stor utsträckning resultatet av människors möten med de normer och värderingar som präglar sociala verksamheter. Ibland är till exempel gränserna för kön inte så lätta att identifiera. Där biologin uppvisar en mångfald av kön med mer eller mindre grumliga gränser, bidrar kulturen och samhället till att konstruera två tydligt åtskilda kön, till exempel som i fallet med tävlingsklasserna inom idrotten. Inom ramen för dessa klasser – kategorierna ”dam” och ”herr” – har specifika normer uppstått för hur en bör vara och bete sig för att framstå som normal. Som männi-skor är vi emellertid olika bra på att ”göra kön” på ”rätt” sätt, det vill säga: vara ”normal”. Det är detta som uppstår när hbtqi-personer marginaliseras. Men även heterosexuella kan göra kön på fel sätt. Köns- och heteronormer hänger inte automatiskt samman med vem en ”är”. För att kunna dra nytta av de domi-nerande köns- och heteronormernas löften, krävs alltså att vi gör kön på ”rätt” sätt, oavsett vilka vi är.

För att sammanfatta, vi utgår från att jämställdhetsarbete främst bör bedrivas i form av ett normkritiskt arbete. Ett sådant arbete verkar systematiskt för att skapa möjligheter i idrottsverksamheter för deltagare att påtala hur de upplever verksamhetens normer. Ett normkritiskt arbete utgår från misstanken att den egna verksamheten ännu inte är jämställd, även om en tycker och vill att den ska vara det. Faktum är att idrottens jämställdhetsarbete redan bedrivs utifrån en normkritisk ambition, men det hindrar inte, som vi kommer att påvisa, att det kan finnas behov av att se kritiskt på det som utger sig för att vara kritiskt.

Metod

För att kunna besvara studiens forskningsfrågor har vi samlat in information av både kvantitativ och kvalitativ karaktär. Så kallade kvantitativa data, vilka pri-märt handlar om antal, har samlats in avseende hur många som deltog i de i stu-dien ingående utbildningsinsatserna och vilka dessa deltagare var. Kvalitativa data, som utgör den huvudsakliga informationen i projektet, har samlats in när det gäller dels hur insatserna var utformade, dels hur deltagare och arrangörer upplevde insatserna.

Under hösten 2019 samlade vi, via samtal med Jenny Svender och Sofia B. Karls-son, sakkunniga i jämställdhetsfrågor vid RF, in information om vilka jämställd-hetsfrämjande utbildningsinsatser som planerades till våren 2020. Svender och Karlsson hjälpte oss identifiera insatser på riks-, distrikts- och special idrotts-nivå. Utifrån alla de insatser som listades, valde vi ut åtta för närmare gransk-ning. Av dessa åtta drevs några av RF, några av distriktsidrottsförbund och någ-ra av specialidrottsförbund. Urvalet, som genomfördes före Corona- pandemin, gjordes också mot bakgrund av möjligheterna för oss boende i Stockholms-området att smidigt resa till och från platsen för insatsen. De utbildnings insatser som valdes ut för fördjupade studier var:

n Grundutbildning för utbildare (RF/SISU)

n Valberedningsutbildning (RF/SISU)

n Fem steg till en jämställd och inkluderande idrott (RF/SISU)

n Forskarfrukost med presentation av rapporten ”Jämställdhet är en självklar-het” – hur idrottsföreningar förhåller sig till jämställdhet (RF/SISU)

n Fifty/fifty (Värmlands Innebandyförbund, RF-SISU Värmland, Svenska

Innebandyförbundet)

n ”Sätt bollen i rullning” (Svenska Fotbollförbundet, Elitfotboll Dam, Svenska

Basketbollförbundet, Svenska Handbollförbundet)

n 60/40 ”på riktigt” (Budo- och Kampsportförbundet)

n Jämställdhetsarbete inom RF-SISU Värmland1

Information om vilka deltagarna på insatserna var samlades in via en kortfattad enkät, bestående av frågor om kön, ålder, yrke, utbildningsbakgrund och högsta utbildning samt idrottsengagemang (bilaga 1). Corona-pandemins utbrott med-förde att de flesta av insatserna kom att genomföras med digitala hjälpmedel, vilket innebar vissa svårigheter med att dela ut och samla in enkäten. Enkät-resultaten speglar således inte deltagarna i samtliga insatser vi valde ut för medverkan i projektet. Enkäten besvarades av deltagare vid tre av insatserna:

1 Under vintern och våren 2020 arbetade RF-SISU Värmland med följande jämställdhetsarbete: tagit fram arbetsmaterial till föreningar (information och diskussionsfrågor) i ett steg-för-steg-upplägg; online-utbild-ningen Fifty/Fifty (nämns ovan som en av de insatser vi följt mer specifikt); startat upp ett ledarnätverk för ett jämställt Idrottsvärmland, med regelbundna träffar; tagit fram materialet Schyst idrott, som handlar om hur idrottsföreningar kan kommunicera jämställt (schyst.se/schyst-idrott/).

Grundutbildning för utbildare, Valberedningsutbildning samt Fem steg till en jämställd och inkluderande idrott.

Huvuddelen av resultatredovisningen bygger dels på de fältanteckningar som genomfördes i samband med insatserna, dels på de intervjuer med deltagare och arrangörer som genomfördes efter insatserna. Fältanteckningarna innefattar noteringar om insatsernas upplägg och om händelser som tilldrog sig under deras gång och som vi bedömde kunde bidra till att besvara projektets frågeställningar. Till övriga deltagare – och till arrangörerna – betonade vi att vår medverkan inte syftade till utvärdering av insatserna, utan snarare till kartläggning och fördjupad diskussion (enligt principen för kritisk vän som beskrevs ovan). Där-för undvek vi att sitta med ett särskilt observationsschema framDär-för oss. Istället försökte vi så diskret som möjligt göra korta anteckningar om upplägget och om händelser där könsnormer och uppfattningar om jämställdhet och jämställdhets-arbete dök upp, vilka vi efter insatsen fyllde ut medan händelserna var färska i minnet. I och med Corona-pandemin ställdes vissa insatser in, medan andra arrangerades digitalt. På så sätt förändrades karaktären på insatserna, men vi har försökt föra samma sorts anteckningar oavsett om insatserna genomförts ”live” eller digitalt.

Eftersom fältanteckningar ofta är korta och allmänna till sin karaktär, har de i huvudsak bidragit till skapandet av de teman som resultatredovisningen har organiserats i. Citat kommer företrädesvis från intervjuer, men kan även komma från fältanteckningar, förutsatt att vi ”i stunden” hann med att i detalj anteckna betydelsefulla händelser eller utsagor. Fältanteckningarna har dock ofta funge-rat som underlag för kontextualisering av intervjucitat.

I samband med insatserna tillfrågade vi även deltagarna om de kunde tänka sig att medverka vid en intervju. Intervjun, som varade i mellan en halv och en timme, behandlade frågor dels om deltagaren och motivet för varför hen deltog i den aktuella insatsen samt hens upplevelser av insatsen, dels om deltagarens syn på jämställdhet och jämställd idrott (se bilaga 2). Deltagande i forsk nings-inter vjuer är alltid frivilligt, vilket innebär att det kan vara svårt att styra ur-valet så att alla tänkbara perspektiv kommer till uttryck. Många av de studerade insatserna, särskilt de där jämställdhet utgjorde huvudfrågan, har en tendens att locka ”de redan frälsta”. I den meningen var det förväntat att många av de intervjuade deltagarna skulle uppfatta jämställdhet som en angelägen fråga. Vid vissa insatser, exempelvis valberedningsutbildningen, var jämställdhet inte den primära frågan, utan ingick som ett (förvisso omfattande) inslag i en mer allmän utbildning om valberedningars funktion. Här fanns möjligen del-tagare som inte uppfattar jämställdhet som en hjärtefråga, eller som har en mer skeptisk uppfattning till behovet av jämställdhetsarbete (jfr Kempe-Bergman, 2014). I vilket fall som helst kan vi konstatera att de flesta av de som valde att delta i intervjun uppfattade jämställdhet som en angelägen fråga för idrotten. En del skulle emeller tid kunna beskrivas som neutrala i frågan. Inte någon ut-tryckte sig dock skeptiskt eller negativt. Resultatet ska alltså läsas ur perspek-tivet att vi sam talat med represen tanter från olika idrotter som visat intresse för jämställdhets frågor och som uppfattade jämställd idrott som en angelägen fråga att arbeta med.

Intervjuerna spelades in, vilket på ett helt annat sätt än i fallet med fältanteck-ningar ger en möjlighet att korrekt återge vad deltagarna sa. Eftersom studien inte är en utvärdering av insatserna, och eftersom vi vill bibehålla anonymiteten hos de deltagare och arrangörer som vi intervjuade (troligen skulle åtminstone arrangörerna vara lätta att identifiera), har vi i samband med citat valt att inte ange vilken insats det är frågan om. Vi menar att det övergripande mönstret när det gäller synen på kön och jämställdhet är viktigare i denna rapport än de en-skilda synpunkter som kom fram inom ramen för specifika insatser.

Sammanlagt intervjuades 26 personer, vilka fördelades på de olika insatserna enligt följande:

n Grundutbildning för utbildare (RF/SISU): 5 deltagare, 1 arrangör samt

av-identi fierade skriftliga reflektioner från 12 deltagare

n Valberedningsutbildning (RF/SISU): 4 deltagare, 1 arrangör

n Fem steg till en jämställd och inkluderande idrott (RF/SISU): 6 deltagare,

1 arrangör

n Fifty/fifty (Värmlands Innebandyförbund, RF-SISU Värmland, Svenska

Innebandyförbundet): 3 deltagare, 1 arrangör

n ”Sätt bollen i rullning” (Svenska Fotbollförbundet, Elitfotboll Dam, Svenska

Basketbollförbundet, Svenska Handbollförbundet): gruppintervju med ar-rangörer

n Jämställdhetsarbete inom RF-SISU Värmland: 2 arrangörer

Corona-pandemin medförde att de flesta intervjuerna genomfördes via telefon eller med hjälp av det digitala videokonferensverktyget Zoom. Samtalet spelades in och transkriberades i sin helhet. Transkriberingarna mynnade ut i 126 sidor intervjutext. Intervjumaterialet, som behandlas konfidentiellt av forskarna, utgör det huvudsakliga underlaget när vi i resultatredovisningen besvarar studiens forskningsfrågor. I redovisningen av resultatet har vi eftersträvat anonymitet genom att inga namn anges. Vid intervjucitat framgår endast om det är en delta-gare eller utbildningsledare som citerats, men inte vilken utbildningsinsats som avses. Anteckningarna från vårt deltagande vid de olika insatserna har använts främst för att skapa struktur, såväl i analysen av materialet som i redo visningen av den här rapportens resultat. Deltagande vid de olika insatserna möjliggjorde att vi i intervjuerna var väl rustade att ställa konkreta frågor, och dessutom att följa upp mer allmänt formulerade frågor med specifika följd frågor.

Till slut hade vi ett material bestående av fältanteckningar från 8 insatser, en-kätsvar från 45 deltagare (3 av insatserna), intervjuer med 26 personer, 18 delta-gare (4 av insatserna) och 8 arrangörer (6 av insatserna). Analysarbetet inleddes med att vi, var och en för sig, noggrant läste igenom allt material och därefter sammanstrålade för att gemensamt försöka skapa ett mönster utifrån det ovan nämnda materialet som kunde ligga till grund för resultatredovisningen. Mönstret grundar sig dels på studiens frågeställningar, dels på teman som vi identifierade i materialet. De teman vi identifierade i materialet har vi benämnt med hjälp av idrottsbegreppen ”Offensiv” och ”Defensiv” samt uttrycket ”Göra skillnad, men …”.

Vilka deltog i insatserna?

Den enkät som besvarades av deltagarna vid tre av de utvalda insatserna: utbil-darutbildningen, valberedningsutbildningen och Fem steg till en jämställd och inkluderande idrott, genererade 46 svar, vilket endast medger några enkla iakt-tagelser kring vilka deltagarna var. Könsfördelningen var jämn, 23 kvinnor och 23 män deltog i insatserna. De flesta (21 st.) var i åldersspannet 51–65 år. I ålders-spannen 20–35 år respektive 36–50 år var deltagandet lika stort (12 respek tive 11). Den stora majoriteten av deltagarna, 39 av 46, var högskoleutbildade. De studerade insatserna samlade främst personer som antingen var anställda inom idrotten eller som hade ett förtroendeuppdrag (särskilt i fallet med valbered-ningsutbildningen) och som uppfattade insatsen som tydligt relaterad till sitt uppdrag inom idrotten.

Av forskningsetiska skäl ställdes inga frågor i enkäten om etnisk härkomst, reli-gion och funktionsvariation. Främst mot bakgrund av språkbruket vid utbild-ningsinsatserna kan vi dock allmänt säga att vi upplevde rummen vid insatserna som tämligen vita (deltagare med svensk härkomst). Merparten av deltagarna deltog på ett sätt som vittnar om en normativ funktionalitet (dvs. de rörde sig i rummet respektive såg och hörde utan synliga hjälpmedel).

Värt att notera av ovanstående, är att lika många kvinnor och män deltog i in-satserna. Den starka representationen av personer i åldern 50–65 år förklaras i huvudsak av den stora dominansen av denna åldersgrupp i valberednings-utbildningen. Att de flesta av deltagarna uppfattade insatserna som tydligt rela-terade till sina uppdrag inom idrotten, kan tolkas som att jämställdhet anno 2020 har blivit en något mera självklar aspekt av utvecklingsarbete, jämfört med för några decennier sedan, då huvudförfattaren till rapporten genom förde en större studie om idrottens jämställdhetsarbete (Larsson, 2001). Detta kan möjligen också spegla den successivt ökande graden av professionalisering inom idrotten, där verksamheterna i förbund och föreningar i större utsträckning än tidigare bygger på att det finns anställda medarbetare som förvaltar den värde-grund som beslutas i samband med RF-stämman.

Värt att uppmärksamma är även dominansen av högskoleutbildade personer. Möjligen speglar även detta en trend med ökad professionalisering, där alltfler anställda inom idrottsrörelsen har akademisk utbildning, bland annat inom idrottsvetenskap, som idag erbjuds vid flera svenska universitet och hög skolor. Dominansen av högskoleutbildade personer är intressant eftersom delar av idrottens jämställdhetsarbete, som vi återkommer till i ett senare avsnitt, av en del deltagare uppfattas som ”akademiskt” och delvis svårtillgängligt.

Kön och jämställdhet

i insatserna

I den tidigare forskningen om uppfattningar om kön och jämställdhet inom idrott (t.ex. Larsson, 2001; Kempe-Bergman, 2014; Svender, 2012) framträder en bild där ett binärt sätt att se på kön (att det finns två kön, kvinnor och män, och att de skiljer sig åt på specifika sätt) respektive ett ointresse för eller negativ inställning till jämställdhet är vanligt. Resultaten i denna studie kan nyansera bilden något. Två-könsnormer (som är kopplade till heteronormer) förekommer även i vårt material, men sällan uttryckt så pass kategoriskt som i den tidigare forskningen. Synen på jämställdhet är mera positiv, även om vi kommer att på-visa en viss försiktighet bland en del forskningsdeltagare ifråga om hur hårt jämställdhetsarbetet bör drivas. Dessa något förändrade mönster kan förklaras dels av att vi har träffat och intervjuat delvis andra kategorier av representanter för idrott, dels av att arbetet för jämställd idrott faktiskt har burit frukt. Båda förklaringarna verkar rimliga, men utifrån det begränsade antalet deltagare i studien kan vi inte med säkerhet yttra oss om hur representativa utsagorna i denna studie är i förhållande till alla representanter för idrott.

Analysen av det insamlade materialet mynnade ut i tre huvudsakliga teman, vilka vi har benämnt offensiv, defensiv och göra skillnad, men …. Begreppsparet offensiv och defensiv har vi lånat från idrottens värld. Offensiv står för

initiativ-tagande, det vill säga i det här sammanhanget det förhållningssätt som enligt deltagare och arrangörer bör prägla arbetet för jämställd idrott. Defensiv står för passiva motåtgärder, det vill säga de motåtgärder som ibland kommer till ut-tryck i vårt material som tar udden av offensiven. I det följande utvecklar vi reso-nemanget under var och en av de tre rubrikerna.

Offensiv

Offensiven, det förhållningssätt som enligt deltagare och arrangörer bör prägla arbete för jämställd idrott, innefattar tre tydliga inslag: a) en följsamhet gente-mot forskning kring idrott och jämställdhet, b) att jämställdhet inte endast är en fråga om att ”räkna huvuden” utan framför allt handlar om de normer som ligger bakom exempelvis skeva könsmönster samt c) att jämställdhet är en fråga för både män och kvinnor.

Följsamhet gentemot forskning

kring idrott och jämställdhet

Den följsamhet gentemot forskning kring idrott och jämställdhet som märks i de studerade insatserna är begriplig utifrån den tämligen omfattande forsk-ning som bedrivits om jämställd idrott alltsedan Eva Olofsson presenterade sin doktorsavhandling Har kvinnorna en sportslig chans? (Olofsson, 1989; se även studier av Grahn, 2008; Kempe-Bergman, 2014; Larsson, 2001; Svender, 2012;

Wickman, 2008; RF har också på eget initiativ tagit fram en rad forsknings- och utvecklingsrapporter kring frågan, se t.ex. Svender & Nordensky, 2017, 2019, 2020). Denna forskning pekar ut ett antal aspekter som anses vara av betydelse för ett framgångsrikt jämställdhetsarbete, vilka helt klart har legat till grund för de insatser vi har följt upp. Dessa aspekter är jämställdhetsintegrering, genus perspektiv och normkritik (i RF:s material talas det om både norm kritik och normmedvetenhet; vi uppfattar dessa begrepp som synonyma och har i rapporten valt att endast använda uttrycket normkritik). Dessa tre aspekter av jämställdhetsarbete uppfattar vi som huvudbeståndsdelar i det som vi kallar offensiven.

Jämställdhetsintegrering

Jämställdhetsintegrering innebär, som beskrivits tidigare, att jämställdhetsin-satser ska vara en integrerad aspekt av verksamheten och inte ett enskilt spår som bedrivs vid sidan av andra så kallade ”ordinarie verksamheter”. Flera av de studerade insatserna byggde på tanken om jämställdhetsintegrering så till vida att jämställdhet inte var det primära temat på insatsen (även om det i många fall var ett tongivande tema). Så var fallet, till exempel, när det gällde valbered-ningsutbildningen och utbildarutbildningen. Här var jämställdhet ett tema av flera som behandlades. I intervjuer och fältanteckningar betonades betydelsen av jämställdhetsintegrering på följande sätt:

Jämställdhetsarbete är ett strategiskt arbete, där du måste ha makt­ personer, till exempel styrelseordföranden, med dig om du vill uppnå förändring. Du kan inte driva allt själv, utan måste knyta andra till dig. Om jag skulle jobba heltid i ett­och­ett­halvt år med jämställdhet blir jag den som ska ”fixa det”. Det är ostrategiskt om [vi vill att] något ska hända. (intervju med arrangör)

Vill vi nå de mål RF satt upp – livslångt idrottande, värdegrund, idrott i förening och idrott gör Sverige starkare – behöver vi tänka jämställd­ het och inkludering. Det är en del av det arbetet, inte en separat del. (arrangör, i fältanteckningar)

I citaten betonas att jämställdhetsarbete inte har några utsikter att lyckas om det bedrivs som ett eget spår, av personer som har det som sin huvudsakliga upp-gift och vid sidan av annat som sker inom verksamheten. Då utgår verksamheten lätt från att dessa jämställdhetsarbetare ”fixar jämställdheten”. Visst, det kan finnas jämställdhetsarbetare, men dessa kan med fördel arbeta med att ta fram underlag och peka på möjliga insatser för jämställdhet i en viss verksamhet. Det bästa är när grupper och personer i ansvarsställning, som till exempel styrelser och styrelseordföranden, inbegriper jämställdhet som en integrerad aspekt av hela sitt ansvarsområde.

Genusperspektiv

Med genusperspektiv avses analys av ”företeelser, förhållanden och processer i samhället […] utifrån ett perspektiv som beaktar att relationer mellan kön kan inverka även i till synes könsneutrala sammanhang och att tillskrivna kollektiva könskarakteristika, som skapar systematisk ojämlikhet mellan könen, uppmärk-sammas” (ne.se). Forskning om idrott utifrån ett genusperspektiv har påvisat att

könsnormer påverkar idrottssammanhang där deltagarna själva uppfattar verk-samheten som könsneutral. Därtill har forskningen dokumenterat hur idrottare tillskrivs kollektiva könsegenskaper, bland annat av personer i ledarposition eller i idrottens läromedel (Grahn, 2008; Larsson, 2001, 2018; Svender, 2012). Därför behöver ett genusperspektiv tillämpas i de insatser som genomförs för ökad jämställdhet inom idrott.

I vår dokumentation framkommer betydelsen av genusperspektiv bland annat på följande sätt:

Intervjuare: Vad ser du som konkreta jämställdhetsproblem … inom [idrotten] i dagsläget?

Intervjuperson: Ja, alltså, det är ju … framför allt att det bara är en massa gubbs som styr liksom … Vi har precis fått en gs (generalsekreterare), en ny, och det var också en vit man. Och han kommer säkert vara kanon­ duktig, men någonstans att man inte ens lägger energi på … För när vi ifrågasatte, några av oss, varför det inte var en kvinna … så var det att det inte fanns någon kvinna som sökte på det sättet. Och de som sökte hade inte samma utbildning och erfarenhet. Men att man inte lägger tid på att utbilda en sådan kvinna. Vi har ju lång väg att vandra eftersom alla män har sådant försprång, för de har haft tillgång till idrotten så mycket längre. Så det är klart att de har större kompetens inom många idrotter. (intervju med deltagare)

Tjejer vill spela fotboll. Det är lätt att säga att det bara behövs en boll för att spela. Men hur trygg är platsen? Var ligger den? Vilka är där? Och vilka får frågan om att bli tränare, när de som är tränare idag är män? (deltagare, i fältanteckningar)

Och då vill jag bara lyfta fram, det var en förening, [föreningens namn], som utmanade det här på ett sätt … De sa helt enkelt att de vill ha tränare av olika kön när de träffade föräldrarna till de unga som skulle spela fot­ boll, 7–10 år, eftersom det annars bara var pappor som räckte upp han­ den. Och när de berättade vad uppdraget innebar … ju mer otydligt de sa det, desto fler män sa JA … Så den där strukturdelen, liksom. (intervju med arrangör)

Karakteristiskt i citatens berättelser är att någon, ofta en person i underordnad ställning, uppfattar att företeelser, förhållanden och processer genomsyras av systematisk ojämlikhet mellan könen, medan personer i överordnad ställning uppfattar samma företeelser, förhållanden och processer som könsneutrala och därigenom jämställda. Genusperspektivet har skapats bland annat i syfte att belysa hur personer i dominerande ställning ofta försöker normalisera aspek-ter av företeelser, förhållanden och processer som hindrar underordnade från att komma till tals eller att komma fram. Genusperspektivet syftar alltså till att stödja underordnade eller marginaliserade perspektiv i en verksamhet.

”

”

”

Normkritik

Genusperspektiv inbegriper ofta normkritik. Uttrycket norm kommer från ett latinskt ord som betyder ”regel”, ”rättesnöre” och syftar på det ”normala” eller godtagna beteendet till exempel i en social grupp (ne.se). Innebörden av norm ligger nära ord som konvention eller praxis. Uppfattningar om ”det normala”, konventioner eller praxis kan bidra till diskriminering och exkludering, ofta utan att det sker avsiktligt. Normkritik handlar om ”metoder och teorier som används för att arbeta mot diskriminering och exkludering” (ne.se). Liksom när det gällde genusperspektiv, har idrottsforskning pekat på situationer då för- givet- taganden om hur idrott ska gå till har bidragit till att diskriminera och ex-kludera individer som inte ”passar in” i verksamheter (se t.ex. Linghede, 2019; Wickman, 2008). I förhållande till jämställdhet handlar detta om att inte ”passa in” på grund av kön, men det kan också handla om till exempel social klass, etni-citet eller sexuell läggning.

Normkritik hade en tongivande position i flera av de studerade insatserna. Exem pel vis användes det så kallade ”teflontestet” i ett försök att synliggöra de normer som fanns representerade bland deltagarna. Teflontestet har av Louise Andersson (2010) gestaltats som ett självskattningstest för att synliggöra sin egen position i förhållande till normerna. En pedagogisk utmaning då testet genom fördes vid de av oss besökta insatserna var att många deltagare skatta-de sig själva på påfallanskatta-de likartaskatta-de sätt. Den pedagogiska utmaningen låg i att gene rera samtal bland deltagarna, när de i så stor utsträckning liknade varandra med avseende på hur de uppfattade sin egen position i förhållande till normerna. Normkritik synliggörs med följande exempel från vår dokumentation:

Jämställd idrott handlar för mig om att alla ska få lika … samma förutsätt­ ningar att utöva det de vill utöva. Inte bara att det inte ska finnas några regelrätta hinder, men också att du själv ska känna att om jag som per­ son vill hålla på med biljard, ridsport, fotboll eller vad det nu är, så ska man själv känna att jag kan göra vad jag känner för. Jag tycker det här är kul, snarare än att det där är för ”tjejigt” eller för ”killigt” liksom. Det är nog jämställdhet för mig. (intervju med deltagare)

Intervjuare: Om vi går över till jämställdhet: tror du att det finns en risk att jämställdhetsarbetet så att säga ”försvinner” när man anammar ett mer normmedvetet eller normkritiskt perspektiv?

Intervjuperson: Det där har jag tänkt på … eftersom jämställdhet ändå har varit en stor fråga … Det har ju funnits med hela tiden. Man tog jäm­ ställdhetsmålen ­79, eller vad det nu var, och ­94, jag kommer inte ihåg alla år, men frågan har ändå fått uppmärksamhet, även om det gått lite långsamt. Men då kanske man inte pratade så mycket om normer. Då handlade [det] lite mer om ”hur ska vi stärka unga tjejer så de vågar ta mer plats”. Det var ju mer det än att man pratade om vad det är som GÖR att vi inte har fler … (intervju med deltagare)

Intervjuare: Har du några konkreta exempel på vad du ser som jämställd­ hetsrelaterade problem?

”

”

”

Intervjuperson: Delvis så tänker jag att en utmaning kommer vara, vi har en könskvotering som många jobbar med och utmanas av, men där det också finns en del som säger att ”det där har vi redan lyckats med”. Men jag funderar en hel del på … just om man tänker på makten i rummet. Vem har talutrymme? Vem representerar frågorna? Vem blir informell ledare i rummet? Alla de här frågorna som är mycket svårare att verk­ ligen identifiera och våga jobba med. Så mycket är egentligen kultur­ aspekter. Och jag tänker att många av dem också är omedvetna. (inter­ vju med arrangör)

I intervjucitaten ovan kommer det normkritiska förhållningssättet till uttryck på lite olika sätt. I det första citatet handlar normkritiken främst om ett ifråga-sättande av hur flickor och pojkar ”är” (stereotypa uppfattningar om könen). Detsamma gäller i det andra intervjucitatet, där intervjupersonen förflyttar fokus från ”hur tjejer är” till de normer som villkorar (och i det här fallet begränsar) tjejernas deltagande. I det sista citatet kommer det normkritiska förhållnings-sättet till uttryck i kritiska frågor kring talutrymme och vem eller vilka som tar – och får – plats i idrottsrelaterade samtal.

Betoningen på normkritik är ett tämligen nytt inslag i arbetet med jämställd idrott. Det inbegriper ett förhållningssätt som inom forskning kallas för att

pro-blematisera, vilket enligt wiktionary innebär att ”framställa något i form av pro-blem i syfte att skärpa tänkandet”. Betoningen på att framställa något i form av problem i syfte att skärpa tänkandet står i kontrast till en tidigare, eller parallell, strategi som ofta använts inom idrottsrörelsen med goda exempel. Istället för att fokusera ”det dåliga” har strategin istället varit att synliggöra ”goda exempel”. Problemet är att de goda exemplen kanske inte är så intressanta för individer som inte ser problemen: ”det där har vi ju redan lyckats med”, ett synsätt som belyses av en av intervjupersonerna ovan.

Jämställdhet bortom att ”räkna huvuden” och skeva könsmönster

Utöver huvudbeståndsdelarna, genusperspektiv, normkritik och jämställdhets-integrering, består offensiven också av en betoning på att komma bortom, eller bakom, kvantitativa mått på jämställdhet. Analyser av jämställdhet tar ofta sin utgångspunkt i kvantitativa mått, vilka bygger på antalet kvinnor och män, poj-kar och flickor i en viss verksamhet eller på en viss position. Sådana analyser av ”antalet huvuden” påvisar inte sällan skeva könsmönster, det vill säga att ett av könen dominerar. Är då skeva könsmönster i sig ett jämställdhetsproblem? Betoningen i vårt material på behovet att se bortom antalet huvuden och skeva könsmönster indikerar en uppfattning att skeva könsmönster kan vara ett tecken

på bristande jämställdhet. Det viktigaste är inte mönstret i sig, utan vad som lig-ger bakom mönstret. Vad kan det vara som liglig-ger bakom exempelvis att pojkar eller flickor dominerar inom en viss idrott, eller antalet manliga tränare i elit-verksamheter?

Ett särskilt fokus riktas ofta mot förhållandet 40-60, det vill säga om andelarna kvinnor och män i en verksamhet eller på en viss position ligger inom spannet 40 till 60 procent. Om så är fallet antas (någorlunda) jämställda förutsättningar föreligga. Om något av könen dominerar så att det utgör mer än 60 procent antas på motsvarande sätt inte jämställda förutsättningar föreligga.

Utmaningen med jämställdhetsarbete är således att inte i för hög grad fastna i det specifika kvantitativa förhållandet, utan istället utröna vad som kan tänkas ligga bakom eventuellt skeva könsmönster. Bland personer som ställer sig skep-tiska till behovet av jämställdhetsinsatser (jfr Kempe-Bergman, 2014) används ofta uttrycket ”men de [underrepresenterat kön] vill ju inte”. Så här uttrycker sig en av deltagarna i studien om siffror och vad som kan tänkas ligga bakom siffror:

Intervjuare: Det du lyfter först handlar ju om normer och så, du sade inte något om antal … vilket för många kanske är en lättare sak att sikta in sig på … Men för dig kommer normerna först …

Intervjuperson: Och det beror nog på att jag är så inne i det här nu … Visst antalet är superviktigt, men antalet kommer inte ändras om inte normerna förändras. Många av dem jag pratat med i [idrotten] säger att ”vi måste få in fler tjejer” […] medan min poäng är att för att få in kvinnor kanske vi måste förändra normen och kulturen [inom idrotten] … (intervju med deltagare)

Av ovanstående citat framkommer tydligt hur normkritik kan utgöra ett red-skap för att ”komma bakom” fasaden med siffror och procentandelar: vad står siffrorna egentligen för? En annan deltagare pekar på att behovet att se ”bakom” siffror finns även om verksamheter framstår som jämställda:

Nu är ju mycket fokus på styrelser, och det kanske behövs liksom i star­ ten, men sedan får man ju också börja titta på att … Ja, men det kanske är jämställt till antal, men vem har taltid, vem tar beslut, vem är ordförande och vem är kassör? Så det räcker ju inte med att bara vara en till antalet jämställd styrelse för att det ska vara en jämställd styrelse. (deltagare, i fältanteckningar)

Även följande lite längre citat ger uttryck för behovet av att nå bakom siffrorna för att komma åt de normer och den kultur som skapar det kvantitativa förhål-landet:

Intervjuare: Är det svårt, tror du, att rekrytera personer som vill ta ansvar i styrelsearbetet?

Intervjuperson: Jag tror inte att det är svårt att rekrytera, men den jar­ gong jag har mött från 2006, när jag började engagera mig, fram till nu … Alltså, det är en mansdominerad jargong i styrelsen, även om det i [föreningen] var 50­50 i antal. Men om jag tittar tillbaka och reflekterar så är det männen som pratade och styrde beslutsgången. Jag tror inte många av de här kvinnorna som var med ville eller vågade göra sin röst hörd. Även om de fick prata höll de oftast med. Men jag är inte en sådan person, så jag tror i slutändan att de tyckte att det var jobbigt, att man typ hade ”rekryterat fel”. [… ]

Intervjuare: Du nämnde att de kanske började uppfatta att de hade gjort en ”felrekrytering”, men på ort och ställe, så att säga, fick du frågor, eller blev du ifrågasatt då, eller hur gick det till?

Intervjuperson: Jag kände att man, kanske inte under mötets gång, men tystade ner mig. Efter mötena har jag ju haft manliga styrelsekollegor

”

”

”

som kommit fram och pratat efteråt. Och jag vill inte att man går för nära mig och pratar, den här egna zonen. Men en backade nästan in mig i ett hörn, i en som jag upplevde det ställning av att han ville markera att ”gå inte för långt”. För det var hans verksamhet jag hade ifrågasatt och han hade varit där mycket längre. (intervju med deltagare)

Baserat på föreliggande studie kan vi inte uttala oss om huruvida dessa upp-levelser är vanliga, eller om de är representativa för ett visst antal personer inom idrottsrörelsen. För oss är emellertid berättelsen i sig det viktigaste. Den säger något om hur det kan upplevas att befinna sig in en underordnad position i en verksamhet, och hur upplevelser som dessa kan bidra till att bibehålla skeva mönster, till exempel med avseende på kön (men det kan gälla även andra sociala mönster).

Jämställdhet är en fråga för både män och kvinnor

Ytterligare en kompletterande beståndsdel i offensiven handlar om att jäm-ställdhet är en fråga för både män och kvinnor. Den bottnar i en benägenhet att behandla jämställdhet som en kvinnofråga och en fråga som framför allt kvin-nor bör eller antas arbeta med. Att jämställdhet uppfattas som en kvinnofråga är i sig inte så märkligt, eftersom arbetet för jämställd idrott (liksom mycket av samhällets jämställdhetssträvanden) bottnar i att kvinnor i ett tidigare skede har exkluderats från verksamheten. När det gäller RF:s jämställdhetsarbete presenteras till exempel ”Historiska milstolpar” på RF:s hemsida: när Sveriges kvinnliga idrottsförbund bildades (1925), när den första konferensen om kvinn-lig idrott arrangerades (1945), när den första kvinnan i Riksidrottsstyrelsen, Inga Löwdin, valdes in (1951), när den första kommittén för kvinnlig idrott ut-sågs (1953), när det första handlingsprogrammet för kvinnlig idrott antogs av Riks idrotts mötet (1977), när den första utvärderingen av idrottsrörelsens arbete för kvinnlig idrott presenterades (1981) och när riksdagen för första gången ”öronmärkte” en del av statsbidraget till idrotten för särskilda åtgärder för kvinnlig idrott (1982).

Fördelen med att jämställd idrott främst förknippats med kvinnlig idrott är antagligen att frågan över huvud taget har uppmärksammats. Det är tack vare kvinnors idoga arbete för rätten att delta och att göra sin röst hörd i idrotts-sammanhang som jämställd idrott har kommit upp på dagordningen. Nack delen med att jämställd idrott främst förknippats med kvinnlig idrott är sannolikt att frågan lätt har marginaliserats och blivit något av ett sidospår, bredvid ”ordina-rie verksamhet”. I förhållande till detta har röster höjts för att jämställd idrott är en viktig fråga också för män (jfr Kempe-Bergman, 2014). Även pojkar an-tas påverkas negativt av stereotypa könsmönster. Detta framgår bland annat av ”Locker room talk”, ett projekt som syftar till att förändra normer inom lag-idrott för pojkar (rf.se).

I vårt material märks en uppfattning att män är viktiga för jämställdhetsarbete, men kanske inte primärt därför att jämställdhet är en väsentlig angelägenhet för män, utan snarare för att de ska vara jämställdhetsagenter. Män antas kunna driva jämställdhetsfrågor därför att de är män (med makt) och därför att kvin-nor anses vara ”part i målet”:

Är du kvinna och jobbar med jämställdhetsarbete inom fotbollen måste du hela tiden försvara och motivera vad du gör – det är en problematisk position. Svårt (för kvinnor) att övertyga distrikten om att jämställdhet ska vara en naturlig del i allt arbete. (fältanteckningar, diskussion bland deltagare)

Intervjuare: Så du upplever att det möter motstånd, att det inte är så enkelt?

Intervjuperson: Ja, och jag är ju inte rätt budbärare för det här. Det hade ju varit bättre om jag var en man i femtioårsåldern, men nu är jag ju inte det. Jag tillhör ju inte normen alls egentligen, om man ska prata om att man ska ha tyngd i det man säger. (intervju med deltagare)

I förhållande till den defensiva hållningen när det gäller kvinnors möjligheter att framgångsrikt bedriva jämställdhetsarbete framhålls den mera offensiva hållningen att (även) män borde vara bärare av jämställdhetsfrågor:

Normpersoner har makt och privilegier = Utmärkt position att driva för­ ändringsarbete, jämställdhet och integrering. Vem som bär frågan spe­ lar roll. Eldsjälar är viktigt, men se till att få de vita medelålders männen med makt med på tåget. (arrangör, i fältanteckningar)

Intervjuare: Var det någon del som var särskilt givande för dig?

Intervjuperson: Eh … […] Och också, vem det nu var som sa det, att det är viktigt vem som bär frågan. Och där vill jag mer då få med mig vita män i maktposition, det är ju sådana personer som behöver driva frågan mer än de gör idag … Det är ju inte kvinnorna som ska driva frågan utan män­ nen behöver ju vara en del av det. (intervju med deltagare)

Idén att involvera ”vita män i maktposition” för att nå genombrott med frågor om jämställd idrott är begriplig utifrån en rådande situation, eller åtmin stone utifrån en uppfattning om att det är vita män som besitter maktpositioner. Sam-tidigt blir idén problematisk om den skulle bidra till att befästa den rådande situationen. Denna problematik har uppmärksammats av några av de arrangö-rer som vi intervjuat:

Intervjuperson 1: Det finns ju en del män som kan vara ganska inflytel­ serika inom [idrotten] som säger väldigt bra saker i intervjuer. […] Så där funderar jag på att plocka ut och sedan fråga om man får använda dem som budbärare – för att skicka signaler ut i Idrottssverige.

Intervjuperson 2: Jag håller med, samtidigt som jag kan bli frustrerad över att det bara är männen som kan bli hjältar i det här sammanhanget. Intervjuare: Ja, jag har funderat en del på det också, att man trycker på att det är viktigt att män bär frågan.

Intervjuperson 2: Ja, men jag kan tycka, och nu kommer jag in på något som är personligt, men det här med [ett företag] slöt det största av­ talet med [damelitverksamheten inom idrotten] någonsin … och då är

”

”

”

”

”

det någon stans männen som blir hjältar. [Företaget] är så vidsynta som har sett det här och har drivit på [idrotten] för att möjliggöra det. Och så var det säkert, men när det gäller de här sakerna verkar kvinnor inte ha någon egen del i arbetet, vilket gör mig frustrerad.

Intervjuare: Återigen, dubbelheten …

Intervjuperson 1: Ja, och det slår mig nu att det är många män som säger att ”jag skulle mycket väl kunna släppa fram eller lämna över posten till en kvinna” … men aktörskapet ligger fortfarande hos dem, inte hos kvin­ nan. Som man tillskriver du dig själv kommandot, kontrollen och hand­ lingskraften, även när du är på väg att retirera från din post.

Intervjucitaten pekar på en utmaning som handlar om att göra även män till budbärare av jämställdhet utan att kvinnor behöver släppa initiativet, utan att överlåta för mycket av initiativet till män och framför allt utan att förstärka stereotypa uppfattningar om ”vita män i maktpositioner”. En sådana ambition tangerar ambitionen att se på jämställdhet som en angelägenhet för alla, där-för att stereotypa uppfattningar om kön begränsar många kvinnors/flickors och mäns/pojkars deltagande. Betoningen på att jämställdhet är en fråga för alla människor rymmer, som framgick av citaten ovan, en dubbelhet. Dubbel heten bottnar i offensivens betoning av betydelsen av mäns intresse för jämställd idrott och de defensiva antagandena om att kvinnor därigenom behöver träda tillbaka och överlåta initiativet åt ”män med makt”. Denna dubbelhet för oss över till det tema i vårt material som vi benämner defensiv.

Defensiv

Defensiven, det vill säga de passiva motåtgärder som ibland kommer till uttryck i vårt material och som riskerar att ta udden av offensiven, kan ses som en reak-tion, eller respons, på offensiven. Defensiven kommer ibland till uttryck bland personer som en reaktion på offensiven, men det kan också vara så att defensiva kommentarer uttrycks av samma individer som nyss uttryckte sig offensivt (som fallet var i ett citat ovan om vem som bör vara jämställdhetsarbetets budbärare). Vi uppfattar denna dynamik, förhållandet mellan offensiv och defensiv, som sär-skilt intressant och värd att begrunda i samband med framtida insatser.

Defensiven består av följande invändningar: A) vi är redan jämställda, B) det har ju hänt så mycket, C) de vill ju väl, D) vi vill inte skrämma bort någon, och E) det blir lätt för akademiskt. Som i föregående avsnitt inleder vi vart och ett av av-snitten med en allmän beskrivning av de sammanhang där defensiven kommer till uttryck, följt av några illustrationer ur fältanteckningar och intervjuer.

Vi är redan jämställda

En vanligt förekommande respons på offensiven är kommentaren ”vi är redan

jämställda” (med betoning på ”vi”). Utifrån de insatser vi besökt och de personer vi intervjuat finns det ett starkt stöd för insatser för jämställd idrott. De flesta vi har intervjuat är antingen uttalat positiva eller åtminstone neutrala i frågan. Få, om någon, av de intervjuade uttrycker skepsis mot ambitionen på det sätt som Kempe-Bergman (2014) finner uttryck för i sin studie. Sannolikt beror detta åtminstone delvis på att deltagarna i Kempe-Bergmans studie inte rekryterats