En grundläggande utgångspunkt i de studerade insatserna verkar vara att det är den normkritiska ansatsen som, tillsammans med genusperspektiv och jäm- ställdhetsintegrering – det vi kallar offensiven – ska göra skillnad inom idrot- ten. Samtidigt medför den defensiva responsen att den normkritiska ansatsen transformeras till något som vi kallar ”normkritik för normen”. Normkritik för normen uppstår ur den dynamik som blir resultatet av förhållandet mellan of- fensiven och defensiven och bidrar delvis till att ta udden ur den normkritiska ansatsen. Ett centralt inslag i normkritik för normen är ett antagande om att ”vi” som deltar i insatsen representerar ”de normala” och att ”vi” ska bli medvetna om ”våra” privilegier i förhållande till ”de andra”, det vill säga de som vi vill in- kludera. En film som producerats inom ramen för utbildarutbildningen fram- håller att
[n]ormmedveten idrott handlar om att bli medveten om normer, att våga granska oss själva och vår omgivning och ifrågasätta varför vi har vis sa regler eller ser vissa beteenden som ”normala”. En normmedveten idrott handlar om att våga lyfta upp maktstrukturer och synliggöra privi legier och begränsningar som kan upplevas exkluderande. (utbildning. sisuidrottsbocker.se)
Även det tidigare nämnda Teflontestet sätts ibland in i ett sammanhang där det är ”vi” som ska bli medvetna om ”våra” privilegier. Eller som en av del tagarna vid en insats uttryckte det: ”Vi befinner oss inte i sammanhang där vi, som norm- personer, blir utmanade”. Därför antas teflontestet behövas: för att med vetande- göra normpersoner om sin privilegierade ställning. Samma förhållningssätt framkommer i intervjumaterialet:
Intervjuare: Är det något du inte tycker att vi har pratat om, som du vill ta upp kopplat till jämställdhet och normmedvetenhet?
Intervjuperson: […] det är ju att när man pratar om normer, att det finns pedagogiska arbetsmaterial. […] Hur kan man få de här reflekterande frågorna att … För när man gör teflontestet eller liknande … Jag vill ju gärna att det ska väcka den här ahakänslan du pratade om förut … eller ”oj dåkänslan”. (intervju med arrangör)
Vår tolkning är att intervjupersonen här syftar på ”aha-upplevelser” bland människor som lever upp till dominerande normer, det vill säga ”vi” som i dags- läget är inkluderade i idrotten. Frågan är emellertid hur ”vi” ska tolkas. Bruket av ett ”vi” i utbildningssammanhang kan även ses som en pedagogisk ambition
”
”
att skapa samhörighet, att undvika upplevelser bland deltagare av att exempel- vis utbildare ”står över” och bildar moraliskt föredöme för den grupp som utbil- das. Denna tolkning relaterar till följande intervjupersons intryck av sitt delta- gande i en av insatserna:
… men jag upplever att det blir lite förlösande när man försöker prata om vad man ska uppnå också. Att man inte låser fast vid att det här exakt måste vi göra. Och vi hade ju olika uppdrag där också. Men att man kan lyfta blicken och ta bort skulden och skammen rätt fort … att vi säger att här är vi alla en del i det framåtsyftande förändringsarbetet. Det spelar ingen roll vem man själv är, det viktiga är att man har koll på sina privile gier och vad man kan göra med dem. Ibland kan axlarna falla ner lite, när man har uttalat att det är okej att känna skuld, men bara för att du föddes som en vit man så ska inte du behöva gå med ett hundhuvud här, liksom … (intervju med deltagare)
Intervjupersonen i citatet ovan ger uttryck för ett antagande om att det kan fin- nas deltagare som lever upp till dominerande normer – ”vita män”, som nämns i citatet – som upplever skuld och skam i samband med deltagande i jämställdhets- insatser (jfr Åström, 2018). Ett pedagogiskt ”vi” kan i sådana fall möjligen hjälpa dessa personer att ”sänka axlarna” för att istället se sig själva som del aktiga i ”det framåtsyftande förändringsarbetet”. Kruxet är att bruket av ett sådant peda- go giskt ”vi” samtidigt riskerar att ta udden ur den normkritiska ansatsen. Det kan helt enkelt finnas deltagare i utbildningar och andra sammanhang där ”vi- strategin” används, som inte upplever sig vara del av detta ”vi”.
Med pedagogiseringen av innehållet följer, kanske också parat med en viss för- siktighet och en ovilja att utmana ”för mycket”, att normbrytarnas berättelser tenderar att försvinna. Detta kan gälla för såväl idrottens normbrytare i all- mänhet som de normbrytare som eventuellt deltar i insatsen. Hur inkluderande känner de sig i det pedagogiska ”vi:et”? Ett starkt fokus på ”mina/våra normer” verkar medföra att ”de andras”, till exempel de argas, de frustrerades och de des- illusio ne ra des röster inte hörs eller tystas ner. Det finns få eller inga exempel på bögars, flators, transpersoners och icke-binära personers upplevelser av normer inom idrott. De queera exemplen lyser med sin frånvaro. Skulle de kanske bland en del deltagare upplevas som ”för mycket”? En av deltagarna lyfter istället fram en sådan berättelse i en intervju:
Intervjuperson: … och inte bara att det ska vara både killar och tjejer då heller. Vi har ju faktiskt normöverskridande personer i vår förening ock så … och hur kan vi få med dem så de känner att de är inkluderade. Intervjuare: Normöverskridande i vilken bemärkelse?
Intervjuperson: När man är transperson … och då har vi en väldigt liten person som är det – för våra yngsta tränar vi sammanslaget (flickor och pojkar tillsammans). Än så länge är det inga diskussioner runt det … men vi måste ligga steget före. Om det nu är så att den här personen vill fort sätta med [idrotten], hur kan vi möjliggöra det? Med omklädning, lag tillhörighet och så där. Som styrelse måste man ändå ha med sig det. (intervju med deltagare)
”
Även om inkludering inte endast är normbrytarnas ansvar, utan främst en fråga för majoritetskulturen, så underlättar det antagligen för utveckling av normkri- tik om normbrytarnas röster får komma till tals i insatserna. Möjligen skulle en sådan väg kunna komplettera den pedagogiska ”vi-strategin”.