En annan respons på offensiven är: ”det har ju hänt så mycket”. Denna respons hänger nära samman med det uttrycket ”vi är redan jämställda”. Att vi är jäm- ställda uppges ofta hänga samman med att ”det har hänt så mycket inom vår verksamhet” under de senaste åren. Tidsperspektivet verkar vara centralt i flera intervjupersoners resonemang om vad som har hänt – och inte hänt – när det gäller jämställdhet:
Intervjuare: Vad tänker du behövs … möjligheten att förbättra jämställd heten, ser du det positivt, eller …?
Intervjuperson: Ja, men det har ju faktiskt hänt saker, men sedan tänker jag att det kommer att ta tid. Men sedan kan vi heller inte, ja, men vi säger inom idrotten ofta att ”det måste få ta tid”, men vi kan heller inte gömma oss bakom den i all evighet. Någonstans får vi ändå ta konkreta steg. (intervju med deltagare)
”
Intervjuperson: Alltså, det är ju oerhört positivt att man lyfter de här frågorna … för jag som har arbetat med det här under så lång tid har ju väldigt starka minnen när vi på 90talet var två ensamma tjejer som var idrottskonsulenter och fick höra ”lilla gumman” och ”det här med jäm ställdhet är ju inte så viktigt” … Så till viss del har det ju hänt mycket, men samtidigt har det gått oerhört långsamt … om man pratar om jämställd het. (intervju med deltagare)
Båda intervjupersonerna framhåller att ”mycket har hänt” samtidigt som ”det kommer att ta tid” (att uppnå jämställdhet). Hur ska denna paradox förstås? Kanske kan det tolkas som att något har förändrats (på ytan), men att den djupa- re frågan om jämställda villkor alltjämt uppfattas som olöst. De båda intervju- personerna signalerar en viss frustration över förekomsten av vad de uppfattar som en defensiv hållning inom idrotten gällande att jämställdhet ”måste få ta tid”. Frustrationen verkar delvis hänga samman med att intervjupersonerna ser mönster i verksamheten som de uppfattar som problematiska, men som andra inte verkar uppfatta som problematiska. Ett sådant exempel handlar om att som kvinna leda verksamheter med pojkar och män:
Intervjuperson: Jag upplever att det kanske krävs lite hjälp med att se … för det är som att … om man tar liksom branscher i allmänhet, så är det få branscher där man inte skulle reflektera över att det ser så bedrövligt ut som det gör på ledarsidan. Och det ser vi inte ens … men i andra delar av samhället tror jag man skulle se det. Och då är vi tillbaka till att det är det naturliga för oss i idrotten. […] Jag reflekterade över senast, jag är ledare för min sons 13åriga [idrotts]lag … och det finns ingen annan kvinna än jag i den ålderskategorin. Och de är 13 år. Men redan där har det sållats ut … ja, det finns någon lagledare som är kvinna någonstans … Men vi ser inte ens det, för det är normaltillståndet. (intervju med deltagare) Intervjuperson: Jag kan tycka att på den perioden jag har varit inne på tycker jag ändå att vi har gjort en fantastisk resa. Om jag bara tittar på de kommittéer och nämnder som kanske är den första anhalten när man kommer från intresseorganisationer eller distrikt, så var det nästan inga kvinnor alls i början … och nu har vi kommit till någorlunda jämn fördel ning. Vi har börjat med delat ordförandeskap. Så vi gör förflyttningar, och jag kan känna att, lite utifrån när [medarbetare] säger om att accep tera systemet, att jag vill inte acceptera systemet. Samtidigt som jag kän ner att vi måste lösa den här frågan. Jag tycker det är genant. I all annan verksamhet kan kvinnor leda män, men inom idrottsrörelsen kan inte kvinnor leda män. Och det tycker jag fortfarande är för jävligt. Inte ens att du kan ha en kvinnlig tränare när vi pratar om ett pojklag [i idrotten]. Det är helt absurt. (intervju med deltagare)
Båda ovanstående intervjupersoner pekar på att det finns en del förhållanden inom idrotten som av majoriteten uppfattas som ”det normala”, sakernas till- stånd, helt enkelt, men som ur ett annat perspektiv är helt oacceptabelt. Efter- som dessa förhållanden uppfattas som normala, verkar de heller inte föranleda något behov av jämställdhetsinsatser. Möjligen kan det också förklara varför så många upplever att ”vi är redan jämställda”?
”
”
”
De vill ju väl
Hittills har defensiven i huvudsak bottnat i olika uppfattningar om hur ange- lägen frågan om jämställdhet egentligen är för idrotten. Den tredje sortens re- spons på offensiven, ”de vill ju väl”, bottnar snarare i skilda uppfattningar om de förutsättningar under vilka idrottsledare bedriver sin verksamhet. Även om ökad professionalisering är en tydlig trend inom många idrotter och förbund, bärs stora delar av verksamheten alltjämt upp av ideella ledare som ägnar sin fritid åt uppdrag som ledare eller tränare inom idrotten. Många av dessa ideella ledare är dessutom föräldrar som kanske engagerar sig i idrottsverksamheter under några få år. Flera av intervjupersonerna lyfter fram dessa förhållanden som en förklaring till att jämställdhetsarbetet går långsamt eller uteblir:
Intervjuare: En fråga är också det här med … uppifrån och nedifrån perspektivet; uppifrån har ju staten förväntningar på idrotten och RF job bar med sina statuter … Men nedifrån, hur ser det ut inom [aktuell idrott]? Hur ser intresset ut för jämställdhet?
Intervjuperson: Intresset är nog väldigt stort, men när det kommer till kritan har man sin verksamhet att tänka på. Det ska rulla på, man ska ha halltider, man ska skicka ut den här inbjudan … Så upplevde jag det i [aktuell förening]. Man får släcka bränder för dagen och då blir den stora frågan inte lika viktig som jag tycker att den borde vara. Man har inte tid att jobba med den. Och sedan är det inte många [idrotts]föreningar som har anställda. Det är ideella människor som gör det från hjärtat. Jag tror de vill mer än de kanske har tid och ork för. (intervju med deltagare) Intervjuperson: Jo, men just för att man pratar så öppet om det (dvs. jäm ställdhet; vår anm.) tror jag det finns goda förutsättningar. Sedan tror jag vi ändå har kommit ganska långt i och med att vi har samma fördelning vad gäller ekonomi, träningstider, cuper … det är lika på så sätt. Men det är det där andra, som inte är så tydligt som vi behöver jobba med. Intervjuare: Och hur gör man det, tror du?
Intervjuperson: Jag tror vi behöver jobba ännu mer med jargongen i kill lagen. Både på tränarnivå, men också bland spelarna. Och den är svår tycker jag. Att veta hur man ska få andra till att ändra sitt sätt. För det är ju så att det är frivilliga föräldrar som är tränare. De ger ju av sin tid och då är det lite svårt att gå in och slå på fingrarna. (intervju med deltagare)
Av ovanstående utsagor framgår inte bara att ideellt ledarskap med stor med- verkan från föräldrar utgör en utmaning för idrottens jämställdhets arbete. Utsagorna pekar också på att jämställdhet inte ses som en primär fråga för verksamheterna. Som den första intervjupersonen uttrycker det, ”man har sin verksamhet att tänka på”. I så måtto har det inte skett någon jämställdhets- integrering. Jämställdhet blir istället en fråga som hamnar bredvid, något man arbetar med i mån av tid och intresse.
Att jämställdhet alltjämt är en sekundär angelägenhet i många föreningar inne- bär även att föreningsföreträdare drar sig för att uppmärksamma ideella ledare på potentiellt ojämställda förhållanden, som till exempel ”jargongen i killagen” bland spelare och tränare. Frivilligheten, att människor ”gör det från hjärtat”,
”
”
blir en ursäkt för att ojämställda förhållanden får fortleva. I en mer allmän me- ning verkar det vara svårt att hjälpa ideella ledare att ”få syn på” ojämställda eller andra missförhållanden som kanske annars upplevs höra till ”det normala”. Detta perspektiv framkommer även i följande förbundsföreträdares kommentar när det gäller möjligheterna att hjälpa föreningar vidare i utvecklingsarbetet:
Det gäller att inte slå hål på föreningars vilja, men samtidigt att vrida lite på denna vilja, att problematisera. Normpersonernas bild stämmer säl lan överens med normbrytarnas bild. En förening ville till exempel ha hjälp med kostnaden för en extern föreläsning riktad till tjejer. Och det lät ju bra. Samtidigt hade killarna i föreningen fått externa föreläsningar i flera år och de bekostades ju av föreningen själv. (fältanteckningar från forskarfrukost)
Vår tolkning är att det finns en betydande oro bland dem som är bärare av RF:s jämställdhetssträvanden för att peka på orättvisa förhållanden i förbunds och föreningars verksamheter. Det riskerar att slå hål på föreningars vilja att fort- sätta bedriva utvecklingsarbete. Denna oro kommer tydligt till uttryck under nästa rubrik.