Det andra temat under rubriken ”Göra skillnad, men …” har vi kallat ”När orga- nisationen hjälper och stjälper”. Organisatoriskt utgör RF paraplyet för idrotts- rörelsens verksamheter. Inom ramen för RF finns i sin tur specialidrottsförbund (SF) och ibland specialdistriktsidrottsförbund (SDF) samt distrikts idrotts- förbund (DF) och idrottsföreningar (IF). Inom denna omfattande organisation fattas övergripande beslut om verksamhetens mål, bland annat jämställdhets- målen, på den översta nivån, i samband med Riksidrottsstämman. Målen ska sedan förverkligas inom organisationens olika nivåer, men vi kan konstatera att det uppstår spänningar mellan några av dessa nivåer. Verksamhetsrepresentan- ter verkar se på målen, och förhålla sig till dem, på något olika sätt. En sådan spänning mellan offensiv och defensiv uppstår mellan organisationens profes- sionella topp och dess ideella gräsrotsnivå. En annan uppstår mellan å ena sidan RF/SISU och DF:en, och å andra sidan SF:en och SDF:en.
Idrottsrörelsens verksamheter bärs idag alltjämt i stor utsträckning upp av ideella krafter. Det innebär att väldigt många ledare och tränare förvaltar sitt uppdrag inom idrotten på sin lediga tid utan ekonomisk ersättning. Inte sällan ”trängs” idrottsengagemanget med en rad andra åtaganden som hör fritiden till. Samtidigt arbetar numera allt fler personer även professionellt inom idrotten, på olika nivåer. Medan exempelvis utbildarna (i utbildarutbildningen) ”har i sitt uppdrag att företräda ett normmedvetet perspektiv”, som en av intervjuperso- nerna uttrycker det (i enlighet med offensiven), uppfattas det som betydligt mer utmanande att förvänta sig att ideella ledare ska förmå att företräda samma per- spektiv:
Intervjuperson: Hur ska den ideella föreningen kunna jobba med det här? Det är något som jag generellt tror … och där tycker inte jag att man har lyckats med kommunikationen och stöttningen ovanifrån.
Intervjuare: I din drömvärld då, vad kan man göra för att överbrygga skill naden mellan vad som sägs där uppe och det konkreta arbetet? Har du något sådant drömscenario?
Intervjuperson: Jag tror ändå på att försöka utgå från föreningens var dag … hur kopplar det här till tisdagskvällarna på hallgolvet, här hos mig, jag tror det är där det blir ett stort gap. (intervju med arrangör)
Denna motsättning mellan professionell och ideell nivå inbegriper även i viss ut- sträckning en motsättning mellan RF/SISU (tillsammans med DF:en) och SF:en (tillsammans med SDF:en). Denna motsättning framkommer i flera intervjuper- soners utsagor:
Det känns ibland som att det är något med idrottens organisation som är någon form av grundproblem, eftersom RF kan ju inte – nu har de ju fått igenom det här med 40/60 – men annars har de ju inte någon rätt
”
”
att kräva att något SF arbetar med jämställdhet på ett aktivt sätt. […] [En idrott] får ju hålla på som de gör och [en annan idrott] har typ hundra procent män, så det känns ibland som att det inte finns någon … det går liksom inte att ändra på. Och det känner jag när jag jobbar på [ett special idrotts förbund], jag kan ju inte kräva av våra distrikt att de ska arbeta med den här frågan. De är ju egna juridiska personer, även om vi har styrdokument och visioner som säger att vi ska vara jämställda, så går det ju inte att tvinga folk att jobba med den här frågan. (intervju med deltagare)
Och sedan tror jag faktiskt också, nu låter det kanske som jag backar från ansvar, men om inte SF och SDF prioriterar frågorna, då tror före ning arna att RF/SISU har sina egna idéer som de vill pådyvla oss, men det kommer inte från vår idrott. Man är inte tillräckligt insatt i hur proces sen funkar, liksom. […] Det är viktigt att ett SF eller SDF bär frågan för sina föreningar […] annars kommer vi (dvs. konsulenter; vår anm.) utifrån och ”det här ska ni göra, det här ska ni göra” och det funkar inte alls lika bra som när det kommer från det egna förbundet. (intervju med deltagare)
Båda ovanstående intervjupersoner pekar på det förhållandet att det ofta är re- presentanter för RF/SISU och DF som driver offensiven, medan representanter för SF, SDF och IF står för defensiven. Motsvarande mönster framkommer i vårt material, men det ska sägas att offensiven ibland också drivs av såväl SF- som IF-representanter. Intervjupersonen i det senaste citatet belyser även det fak- tum att få på gräsrotsnivå känner till det sammanhang i vilket idrottens mål och visioner beslutas, nämligen att representanter från SF:en deltar i sådana beslut i samband med RF-stämmor. I så måtto kommer målen inte ”uppifrån”, som en del uttrycker det. Frågan är emellertid, kommer de då ”nedifrån”?
Vissa av studiens deltagare upplever ett begränsat intresse för jämställdhets- frågor på gräsrotsnivå:
Intervjuare: Upplever du […] att det är lätt att jobba med jämställdhets frågor inom idrotten?
Intervjuperson: Eeeh … jag har nog aldrig haft den frågan uppe, inte när jag pratat med andra föreningar heller, om hur de har det jämställdhets mässigt. (intervju med deltagare)
Andra deltagare pekar på motsatsen:
Intervjuare: Hur upplever du att jämställdhetsfrågor kommer in i er verk samhet? Är det något som trycks på nedifrån, eller kommer det direktiv uppifrån, eller är det både och?
Intervjuperson: Det är nog både och. Nu börjar vi få större tjejer, och de börjar bli duktiga på att ifrågasätta, att ”varför är det så här?” […]
Intervjuare: Ja, men det var ett tydligt exempel på hur jämställdhets frågor kommer in från de aktiva själva.
Intervjuperson: Ja, jag tycker att både tjejer och killar är bra på att lyfta sådant de tycker är konstigt. (intervju med deltagare)
”
”
”
Ett tredje perspektiv som lyfts fram i en del intervjuer är betydelsen av att ha målen och Strategi 2025 som stöd för att arbeta med jämställdhet:
Intervjuare: Hur ser du på möjligheterna att förbättra jämställdheten inom idrotten?
Intervjuperson: […] Om man inte hade satt upp målen 2025, sanktione rade av medlemmarna själva och Riksidrottsstyrelsen och så där, så tror jag inte alls att man hade haft samma framgång. Det upplever jag har varit helt centralt … Det finns faktiska beslut och en faktisk viljeriktning att: hit ska vi. (intervju med deltagare)
Som synes av intervjusvaren finns det väldigt olika synpunkter på huruvida jämställdhetsinsatser uppfattas komma ”uppifrån” eller ”nedifrån”, vilket an- tagligen kan relateras till idrottsrörelsens omfattning och organisatoriska sam- mansättning, med såväl professionella som ideella inslag och parallella förbund.
Diskussion
Vi har nu rapporterat resultaten av ett projekt som syftade till att undersöka vilka normer och värderingar om kön och jämställdhet som präglar några av de jämställdhetsinsatser som genomfördes inom idrottsrörelsen under den första hälften av år 2020. Vi konstaterar att bara under den trots allt ganska korta period som projektet pågick, genomfördes ett stort antal utbildningsinsatser som relaterar till jämställd idrott på såväl riks- (RF/SISU) som SF- och DF-nivå. Detta trots att Corona-pandemin drabbade landet under samma period.
En inledande iakttagelse är att de normer och värderingar om kön och jäm- ställdhet som kom till uttryck i den här studien skiljer sig något från vad som rapporterats i tidigare forskning. Den tidigare forskningen har dominerats av rapporter om förekomsten av en traditionell förståelse av kön som något binärt (det finns två ”motsatta” kön) och heteronormativt (heterosexualitet tas för givet) (t.ex. Grahn, 2008; Larsson, 2001; Svender, 2012). En sådan könsförståelse verkar delvis hänga samman med en skepsis mot, och ibland ett ifråga sättande av, jämställdhetsinsatser (Kempe-Bergman, 2014). I vår studie dominerar istäl- let en mer positiv syn på jämställdhetsinsatser. Förståelsen av kön är på mot- svarande sätt mindre traditionell och kategorisk. Detta något annorlunda re- sultat kan hänga samman med ett lite annorlunda urval av forskningsdeltagare jämfört med i tidigare studier. Även om så skulle vara fallet, menar vi att det är av stor vikt att peka på indikationer på att uppfattningar om kön och jämställd- het har förflyttats inom idrottsrörelsen. Det indikerar att de insatser – och den ansats – som gjorts under de senaste åren bidrar till förändring (jfr Linghede, 2019).
En andra inledande iakttagelse är att det finns tendenser till motsättningar mel- lan olika organisatoriska delar av RF i en verksamhet som annars brukar betona betydelsen av ”en samlad idrottsrörelse” (RF, 2019). Vad handlar då de organi- satoriska motsättningarna om? Vi har uppmärksammat att några av deltagarna i studien framhåller att alla inom den stora organisationen (RF) inte gestaltas som bärare av de av RF-stämman beslutade jämställdhetsmålen på ett jämbör- digt sätt. I allmänhet ses RF/SISU och DF som mera ihärdiga företrädare för jämställdhetsmålen, medan SF och SDF och i viss utsträckning IF, i de berättel- ser som rapporten bygger på, framstår som intresserade av jämställdhet så länge det ”passar” verksamheten i övrigt. Detta bidrar sannolikt till den dynamik mel- lan offensiven och defensiven som vi beskrev i resultatavsnittet.
Viktiga inslag i det som vi har kallat offensiven, det vill säga den ansats som väg- lett jämställdhetsarbetet, är jämställdhetsintegrering, genusperspektiv och normkritik. Denna ansats har varit förhållandevis framgångsrik för idrottens jämställdhetsarbete, men ansatser (och insatser) är sällan entydigt framgångs- rika (eller misslyckade). När ambitioner möter en verksamhet uppstår ofta något nytt. I vår studie möter den offensiva ambitionen en defensiv bestående av ett antal motåtgärder. Vi har kallat dessa motåtgärder för ”vi är redan jäm ställda” (dvs. det är andra som är i behov av jämställdhetsinsatser), ”det har ju hänt så
mycket” (dvs. även om det fortfarande inte är helt jämställt), ”de vill ju väl” (dvs. de är ursäktade för att inte befatta sig med frågor om jämställdhet), ”vi vill inte skrämma bort någon” (dvs. de behöver inte befatta sig med frågor om jämställd- het) och ”det blir lätt för akademiskt” (dvs. om jag inte förstår måste det vara
onödigt krångligt). Defensiven tar delvis udden av offensiven. Det behöver dock inte ses som ett tecken på att offensivens beståndsdelar (jämställdhetsintegre- ring, genusperspektiv och normkritik) är felaktiga, tvärtom. Defensiven, mot- åtgärderna, eller motståndet, kan tolkas som indikationer på att offensivens be- ståndsdelar faktiskt är ändamålsenliga och bidrar till förändring.
Arbete för jämställd idrott innebär insatser för att rucka på den existerande maktordningen. Alla försök att rucka på existerande maktordningar resulterar i motstånd. Motstånd kan faktiskt ses som ett tecken på att förändringsarbetet är ändamålsenligt, enligt principen: ingen förändring utan motstånd. I den tidi- gare forskningen har motståndet tagit sig uttryck som en skepsis till, eller direkt avståndstagande från, jämställdhetsinsatser (Kempe-Bergman, 2014). I denna studie är motståndet – defensiven – mer försiktigt och kan beskrivas i termer av passiva motåtgärder. Hur kan då RF driva på sin offensiv? Vi ska ge några exem pel på tänkbara implikationer som är förknippade med offensivens huvud- bestånds delar.
Strävan efter jämställdhetsintegrering märks så till vida att i en del insatser ut- gör jämställdhet ett tema bland flera. Det medför att jämställdhet inte blir en fråga ”i sig” utan sätts i relation till en rad angelägna frågor, till exempel avseen- de makt och inflytande, resurser samt möjligheter och skyldigheter. Ibland ut- gör emellertid jämställdhet alltjämt det huvudsakliga temat i en insats. Sådana punktinsatser, det vill säga enskilda insatser för jämställdhet som, så att säga, är frikopplade från annan verksamhet, kan vara nog så viktiga, men de kan också indikera behov av en förstärkt jämställdhetsintegrering. Särskilda ”jämställd- hetsansvariga”, så kallade ”jämställdhetskvällar” (alternativt ”tjejkvällar” och ”killkvällar”) och ”tjej- eller killsatsningar” kan bidra till förändring, men de kan också fungera som alibin genom att de ”ursäktar” verksamheten för att inte i övrigt befatta sig med jämställdhetsfrågor. Vår bedömning är att det fortfarande finns goda möjligheter att intensifiera jämställdhetsintegrering så att jämställd- het blir en aspekt av all verksamhet (jfr Åström, 2018).
Helt tydligt är att genusperspektiv och normkritik står högt på agendan i dagens arbete för jämställd idrott. Genusperspektiv och normkritik syftar till föränd- ring genom vad som inom forskning brukar kallas för ett ”kritiskt förhållnings- sätt”. Som vi beskrev i avsnittet ”Att forska om jämställdhet”, handlar kritik om ”starten på ett argumenterande samtal, inte […] en bedömning” (sv.wikipedia.se).
Att ställa frågor är ett centralt inslag i ett kritiskt förhållningssätt, gärna frågor som ruckar på det förgivettagna. Vårt deltagande vid insatserna gav emeller- tid vid handen att detta kritiska förhållningssätt står under kontinuerlig för- handling så att det inte utmanar ”för mycket”. Vår tolkning är att det kritiska förhållningssättet, vilket bottnar i vad som inom forskning brukar kallas för ett konfliktperspektiv, möter ett annat perspektiv som normalt sett dominerar inom idrottsrörelsen, nämligen ett konsensusperspektiv (Gustavsson, 1994). Konsensusperspektivet relaterar till uppfattningen att idrott är en värdeneutral verksamhet. Det innebär att idrott antas vara ”opolitisk” eller ”opartisk”, det vill säga att den inte utgår från någon särskild persons eller grupps intressen, nor- mer och värderingar. Konsensusperspektivet tar sig även uttryck som en beto-
ning på ”det positiva”. I förändringsarbete lyfts då gärna ”goda exempel” fram, som antas kunna vägleda verksamheten mot det eftersträvansvärda. Utifrån konfliktperspektivet, däremot, är oenighet – att människor inte är överens – det som driver utvecklingen framåt. Det behöver emellertid inte innebära oenighet om målen, snarare om hur nuläget ska beskrivas och hur målen ska nås. I detta sammanhang kan sägas att även vår egen ambition att fungera som idrottens ”kritiska vänner” bottnar i ett konfliktperspektiv.
Visst innehåll i offensiven uppfattades av några deltagare som ”för akade- miskt”, till exempel resonemang om intersektionalitet, cis- och transpersoner samt hbtqi (homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer som identi- fierar sig som queer eller intersexperson). Hur kan oron för att jämställd hets- insatserna ska bli ”för akademiska” förstås? Naturligtvis är det angeläget att exempelvis den normkritiska ansatsen och dess terminologi inte bidrar till att exkludera människor eller gör dem mindre benägna att arbeta med jämställd- hetsfrågor. Samtidigt kan uttrycket ”för akademiskt” också tolkas som ett ut- tryck för defensiven. Motståndet kan relateras till möjligheterna att uttrycka sig om verksamheter på invanda sätt, sätt som är förknippade med ett visst tolk- ningsföreträde. En annorlunda terminologi kan då bidra till att andra personers och gruppers tolkningsföreträde förstärks. Ett nytt språkbruk kan således bidra till att tidigare marginaliserade personer och grupper kan göra sin röst hörd. Det är, så att säga, inte så farligt om de som brukar ha talutrymme tycker att det normkritiska språket är besvärligt, särskilt om det kan bidra till att tidiga- re nedtystade perspektiv kan få gehör. Därför är det också viktigt att vara upp- märksam på om försöken att ”lägga till rätta” språk och begrepp tar udden av den normkritiska ansatsen.
De begrepp som vi använde i föregående stycke för att illustrera vad som ibland uppfattas som ”för akademiskt” handlade om intersektionalitet, cis- och trans- personer samt hbtqi. Det är väsentligt, menar vi, att sådana begrepp inte tystas ner eftersom de öppnar för berättelser som kan utmana ”det normala”. Norm- kritik är ett inslag i offensiven som syftar till att göra skillnad i idrottens jäm- ställdhetsarbete, men … i de undersökta insatserna transformerades den norm- kritiska ansatsen ibland till utbildning om normkritik för en publik som antogs representera det normala. I kombination med en förhoppning om att inte vilja skrämma bort någon, kan detta ha lett till att gränsöverskridande och queera exempel i stor utsträckning saknas i vårt material. Vi tror att en normkritisk utbildning får ett starkast genomslag om den är normkritisk (och inte endast handlar om normkritik). Var finns flatornas, bögarnas och transpersonernas berättelser? Var finns de queera berättelserna? Sådana berättelser saknas inte inom forskningen (se t.ex. Linghede, 2019). Och var finns berättelserna om hur pojkar och män påverkas negativt av stereotypa könsnormer?
När det gäller jämställdhetsarbetande män så syns de i vårt material, men i vil- ken utsträckning? Flera av deltagarna i studien pekar på behovet att involvera fler män i jämställdhetsarbete. Några går till och med så långt som att de ser ”vita män med makt” som de som bör bära jämställdhetsambitionerna. Här menar vi att det finns fog för eftertanke. Det verkar rimligt att fler män blir involvera- de i jämställdhetsarbete. Jämställdhet är en viktig fråga att arbeta med oavsett kön. Samtidigt verkar det paradoxalt att en för tillfället dominerande kate gori av människor utses till bärare av ännu en viktig idrottspolitisk fråga. Det riske- rar att cementera dominansförhållandet snarare än att utmana det. Visst, det är
viktigt att män också blir bärare av jämställdhetsambitioner, men det bör ske utan att det bidrar till att kvinnor måste lämna ifrån sig initiativet – och utan att det bidrar till att förstärka stereotyper om män – och kvinnor. Stereo typer om män och kvinnor bidrar antagligen till att upplevelser av ”kollektiv skuld” och ”kollektiva offer” uppstår (Åström, 2018). Män och kvinnor, liksom homo- och bisexuella, transpersoner och personer som identifierar sig som queer eller intersexperson utgör kategorier av människor enligt en mycket grov sortering i ett specifikt avseende (kön/sexualitet). Det som en man (eller kvinna, eller bög, eller flata etc.) gör är inte automatiskt något en annan man (eller kvinna, eller bög, eller flata etc.) automatiskt måste känna ansvar för. Jämställdhet är en gemen sam fråga om rättvisa.
Referenser
Andersson, Louise (2010). Tricky business. I: Janne Bromseth & Frida Darj (red),
Normkritisk pedagogik, s. 259–278. Uppsala universitet: Centrum för genusvetenskap. Butler, Judith (1990). Gender Trouble. Feminism and the subversion of identity. London and New York: Routledge.
Butler, Judith (2004). Undoing Gender. London and New York: Routledge.
Costa, Arthur L. & Kallick, Bena (1993). Through the Lens of a Critical Friend. Educational
Leadership, 51(2), 49–51.
Fausto-Sterling, Anne (1985). Myths of gender. Biological theories about women and men. New York: Basic Books.
Fausto-Sterling, Anne (2000). Sexing the Body. Gender politics and the construction of
sexuality. New York: Basic Books.
Grahn, Karin (2008). Flickor och pojkar i idrottens läromedel. Konstruktioner av genus i
ungdomstränarutbildningen. Doktorsavhandling. Göteborg: Göteborgs universitet. Gustavsson, Kjell (1994). Vad är idrottandets mening? En kunskapssociologisk granskning av
idrottens utveckling, dess läromedel samt en didaktisk kompetensanalys. Doktorsavhandling. Uppsala: Uppsala universitet.
Kempe-Bergman, Matthis (2014). Man talar om jämställd idrott: Om jämställdhetssamtal med
manliga idrottsledare och förutsättningar för jämställd idrott. Doktorsavhandling. Stockholm: Gymnastik- och idrottshögskolan.
Kempe-Bergman, Matthis, Larsson, Håkan & Redelius, Karin (2020). The sceptic, the cynic, the women’s rights advocate and the constructionist: male leaders and coaches on gender equity in sport. International Journal of Sport Policy and Politics, 12(3), 333–347.
Larsson, Håkan (2001). Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen
och idrottskvinnan. Doktorsavhandling. Stockholm: Stockholms universitet.
Larsson, Håkan (2018). Idrottens könsmönster: “bara är så” eller “går att påverka”. I Resurser,
representation och “riktig” idrott: om jämställdhet inom idrotten, 57-95. Stockholm: Centrum för idrottsforskning
Linghede, Eva (2019). Glitch i Idrottslandet – en kritiskkreativ undersökning av queeranden
inom svensk idrott(svetenskap). Doktorsavhandling. Stockholm: Gymnastik- och idrottshögskolan.
Olofsson, Eva (1989). Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen och
kvinnorna under 1900-talet. Doktorsavhandling. Umeå: Umeå universitet. RF (1989). Idrottens jämställdhetsplan. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
RF (1999). Idrottens jämställdhetsarbete 1989-1999. Stockholm: Riksidrottsförbundet. RF (2005). Idrottens jämställdhetsplan. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
RF (2017). Jämställdhetsmål. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
RF (2019). Idrotten vill. Idrottsrörelsens idéprogram. Antagen av RF-stämman 2019. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
Svender, Jenny (2012). Så gör(s) idrottande flickor: iscensättningar av flickor i barn- och
ungdomsidrotten. Doktorsavhandling. Stockholm: Stockholms universitet.
Svender, Jenny & Nordensky, Jonnie (2017). Vem bestämmer? Jämställdhetsmål, kvotering
och könssammansättning i idrottens beslutande organ. FoU-rapport 2017:2. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
Svender, Jenny & Nordensky, Jonnie (2019). Jämställdhet bland idrottens ledare. FoU-rapport 2019:1. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
Svender, Jenny & Nordensky, Jonnie (2020). ”Jämställdhet är en självklarhet” – hur
idrottsföreningar förhåller sig till jämställdhet. FoU-rapport 2020:1. Stockholm: Riksidrottsförbundet.
Wickman, Kim (2008). Bending mainstream definitions of sport, gender and ability.
Representations of wheelchair racers. Doktorsavhandling. Umeå: Umeå universitet. Åström, Gertrud (2018). Ojämställdhetens maktordning. I: Resurser, representation
och ”riktig” idrott – Om jämställdhet inom idrotten, s. 5–29. Stockholm: Centrum för idrottsforskning.
Elektroniska referenser