Den femte och sista defensiva responsen har vi kallat ”det blir lätt för akade-
miskt”. Det normkritiska perspektivet inbegriper olika försök att synliggöra orättvisor, vilka inte sällan är dolda för verksamhetsföreträdare eftersom de utgör ”det normala”. Normkritiken bygger bland annat på insikten att vardags- språket ibland är intimt förknippat med och bidrar till att låsa fast det normala. Det som en del benämner som ”jargong”, något som kan bidra till marginalise- ring och exkludering, kan till exempel av andra upplevas som normalt och till och med eftersträvansvärt i tränings- och tävlingssammanhang. Eftersom soci- ala normer ofta är förknippade med ett visst språkbruk, inbegriper normkritik olika försök att begreppsliggöra verksamheten så att orättvisorna blir synliga. Därför har normkritik i jämställdhetsarbete medfört att nya begrepp introduce- rats, som exempelvis – just – normkritik, men också begrepp som intersektiona- litet, cisperson och transperson respektive förkortningar som hbtqi. Normkritik som offensiv har därigenom fått den defensiva responsen att jämställdhets- arbete lätt blir för akademiskt.
Intervjuperson: Det finns en liten rädsla att man ska göra ”fel”, säga ”fel”, och det är också en utmaning. Det får ju inte bli en fråga som ska diskute ras på ett visst sätt, med vissa termer i de akademiska rummen. Vi måste kunna prata vardagligt, det måste vara okej att säga fel ord … Det tror jag också är en viktig del. (intervju med deltagare)
Intervjuperson: Det får inte bli att vi diskuterar över huvudet på folk. Det måste vara något man kan ta till sig och förstå, och hellre förenkla, eller kanske inte använda den terminologi som används i forskning och annat och som exkluderar. (intervju med arrangör)
Ovanstående deltagare i en av de studerade insatserna ser frågor om akademiskt språk först och främst ur ett pedagogiskt perspektiv. Resonemanget utgår, sä- kert med viss rätt, från att det akademiska språket kan fungera exkluderande. Därför upplever sig den här personen behöva lägga till rätta framställningen i framtida insatser som hen kommer att leda utifrån vilka deltagarna är. Men frå- gan verkar vara mera mångbottnad än så. Det handlar inte bara om utmaningar med att förstå det akademiska språket. Ibland verkar ”det akademiska” också framstå som något hotande:
Intervjuare: Har du stött på något motstånd själv när du drivit jämställd hetsfrågor?
Intervjuperson: Egentligen inte … Vilket är märkligt (lång paus). Jag är ute och föreläser jättemycket hos föreningar i [distrikt], speciellt inom [idrott], men även inom andra idrotter. Min uppfattning är att, man skulle kunna tro att jag som har invandrarbakgrund, att det finns fördomar mot mig som person, och man skulle kunna tro att det finns fördomar mot mig eftersom jag kämpar för humanism, jämställdhet, mjuka värde ringar, barnkonventionen … den ligger mig också varmt om hjärtat. Men det är ingen av de grejerna jag känner att det finns några fördomar kring när jag kommer ut. Utan då är det snarare det att jag har en akademisk bakgrund … Det kan upplevas som hotfullt. Men det är ju bara min per
”
”
”
sonliga upplevelse Det är ingen som ser mig som utlänning eller en PKåsiktskorridorsmänniska, upplever jag det som, utan det är snarare så att jag behöver vinna folks förtroende för att jag har en akademisk bakgrund.
Uppenbarligen uppfattar en del bärare av idrottens jämställdhetsambitioner att deras koppling till ”det akademiska” upplevs som hotande i en del idrotts- sammanhang. Hur ska det förstås? Andras utsagor pekar på att företeelsen inte förekommer endast på gräsrotsnivå, utan även högre upp i idrottshierarkin:
Intervjuperson: När jag utbildade [en förbundsstyrelse], då körde jag en variant med dem … Fem steg för en jämställd och inkluderande [för bundsstyrelse], körde vi då. Och när jag höll i den kom vi in på de här olika begreppen … och då var det just när vi kom in på det intersektio nella. Då var det flera som sa då: ”kan vi inte bara prata om ... nu blir det för krångligt och svårt och mycket att hålla reda på”. Då är det ändå [förbundsstyrelsen]. (intervju med arrangör)
Nedan berättar en person som varit mycket aktiv med jämställdhetsarbete om hur hen tolkar motståndet mot ”det akademiska”:
Intervjuperson: Ibland plockar vi in ord som en del känner sig obekväma med. Och man vågar inte fråga: vad betyder det?
Intervjuare: Upplevde du det i lördags?
Intervjuperson: Jag tror inte alla visste vad cis är och att [arrangören] därför förklarade. Det är att stå på samma sida. Men jag tror inte den gruppen … Alltså, jag hade räckt upp handen om jag inte visste, men jag tror inte alla känner sig bekväma med att fråga.
Intervjuare: Jag förstår. Det kanske är en kombination där, nu tänker jag högt, att det är någonting man inte har kläm på riktigt, men kanske tän ker att jag borde ha kläm på det.
Intervjuperson: Och det är ett maktförhållande också, när vi plockar in vissa ord. Jag tänker att, vissa män kanske alltid har haft fördelen av att få föra talet, har kunnat alla orden, utifrån det de alltid har pratat om, i den jargongen. Och så kommer det in nya ord de inte har koll på. Men de skulle aldrig ställa frågan, för då nedvärderar de sin egen status. (inter vju med deltagare)
Vår bedömning är att den här intervjupersonen tillämpar det normkritiska per- spektivet på ett gångbart sätt. Motståndet mot ”det akademiska” kan tolkas som ett motstånd mot ett annorlunda sätt att benämna företeelser i verksamheter där ett visst språkbruk hittills haft tolkningsföreträde. Upplevelser av motstånd, att människor upplever jämställdhetsintegrering, genusperspektiv och normkritik som ”krångligt” och ”akademiskt”, kan således tolkas som ett tecken på att stra- tegin fungerar. Makthierarkier förändras. Därför är det viktigt att betoningen på att lägga saker till rätta inte blir alltför stark. Det skulle ta udden ur den norm- kritiska ansatsen. Detta blir kanske särskilt utmanande i en verksamhet där den dominerande strategin annars är att ”vara lagom” och ”passa in”. Den nya stra- tegin kan sammanfattas i devisen: ”ingen förändring utan motstånd”.