Det är ett sjukt beteende, jag har börjat inse att han inte tänker som jag : Våldsutsatta kvinnors hantering av männens erkännande/icke-erkännande

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för psykologi, juridik och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete

Masternivå, 30 högskolepoäng VT 2020

”Det är ett sjukt beteende, jag har börjat inse

att han inte tänker som jag”

- Våldsutsatta kvinnors hantering av männens erkännande/icke-erkännande

Martina Vikander Handledare: Åsa Källström

2

”Det är ett sjukt beteende,

jag har börjat inse att han inte tänker som jag”

Örebro universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete på masternivå, 30 högskolepoäng VT 2020

Sammanfattning

Våld mot kvinnor i nära relation har uppmärksammats som ett ämne som kräver allt mer kunskap. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur våldsutsatta kvinnor hanterar sin partners erkännande/icke-erkännande genom strategierna motstånd och anpassning. Detta för att upptäcka eventuella mönster i förståelse och strategier. Männens förståelse av våldet avgör vilka former av erkännande (grundläggande, kärlek, rättigheter eller solidaritet) de ger kvinnorna. Männens erkännande bedöms främst vara grundat i männens erkännande av våldet och ansvaret. Hur kvinnorna sedan hanterar detta analyseras i förhållande till kvinnornas strategier av anpassning och motstånd. För att undersöka detta användes 40 semi-strukturerade intervjuer med tidigare våldsutsatta kvinnor. Det framkommer att formerna av männens erkännande kan kopplas till deras förståelse av vad det är som hänt och vem som bär ansvaret. Hur kvinnorna sedan hanterar detta bedöms främst vara knutet till kvinnornas egen förståelse av våldet men också erkännandet/icke-erkännandet de får av männen. Resultatet i föreliggande studie kan vara av vikt för praktiker för att få ökad kunskap om hur kvinnornas upplevelse av våldet och erkännandet/icke-erkännandet kan påverka vilka strategier kvinnorna använder för att hantera det. Detta kan bidra till att synliggöra våldsutsatta kvinnors olika behov av stöd.

3

”It is a sick behavior,

I have started to realise that he does not think like me”

Örebro University

School of Law, Psychology and Social Work. Masterdegree Essay, 30 credits

Spring 2020

Abstract

Violence against women in intimate relationships has been recognized as a topic that requires more knowledge. The purpose of this thesis is to investigate how abused women handle their partners recognition/non-recognition through resistance or adaption. The aim was to discover possible patterns of understanding and strategies. How the men understand the violence can determinate what kind of recognition (basic, love, rights and solidarity) the women are getting. The recognition is primarily judged on men's recognition of the violence and responsibility. How the women then handle this is analyzed in relation to the women's adaptation and resistance to the men. To investigate this, 40 semi-structured interviews with women who has been in an abusive relationship. It appears that men's recognition can be linked to their understanding of what has happened. How the women then deal with this is primarily thought to be linked to the women's own understanding of the violence but also the men's understanding. The results of this paper may be of importance to practitioners in order to gain increased knowledge about how women's understanding of the violence and the recognition/non-recognition they are getting. How this can influence what strategies women use to manage their situation. This can contribute to making abusive women’s different needs of support more visible.

4

Förord

Ett särskilt tack till min handledare Åsa Källström och min man Jan som på olika sätt stöttat och bidragit till att uppsatsen blev till vad den är!

Tack Åsa, för att du delade med dig av de intressanta intervjuerna som ligger till grund för studien. För att du, förutom att dela med dig av din kunskap även delade med dig av en sådan entusiasm som gett både energi och motivation till att slutföra denna uppsats i god tid. Du är en förebild!

Tack Jan, som lyssnat på mina funderingar och analyser trots att du inte alls varit insatt i ämnet (något som däremot förändrats under uppsatsens gång). Som hjälp mig att hålla mitt mål i fokus när det har känts tungt. Som stöttat och pushat trots att uppsatsen bidragit till viss frånvaro från familjen och många sena kvällar. Du är min stöttepelare i vått och torrt!

Slutligen vill jag även passa på att tacka min älskade son Love för att du sprider så mycket glädje. Du är fantastisk!

Örebro april 2020

5

I

NNEHÅLL

1 Introduktion... 8

1.1 Syfte och frågeställning ... 9

2 Bakgrund och lagstiftning ... 10

2.1 Partnervåldets uttryck kopplat till lagstiftningen ... 10

2.2 Förklaringsmodeller för partnervåld ... 11

2.2.1 Individfokuserad förklaringsmodell ... 11

2.2.2 Den sociologiska förklaringsmodellen ... 12

2.2.3 Den relationella förklaringsmodellen ... 13

2.2.4 Den socioekologiska förklaringsmodellen ... 13

2.2.5 Förklaringsmodellernas påverkan på förståelsen av våldet ... 14

3 Tidigare forskning ... 15

3.1 Våldsutövande mäns förståelse och ansvarsförläggande av våldet ... 15

3.1.1 Genereras ur ömsesidiga bråk och konflikter ... 15

3.1.2 Männens överordnade position ... 16

3.1.3 Psykisk ohälsa och/eller alkohol och droger ... 17

3.2 Männens förståelse av våldet i svensk kontext i relation till internationell forskning ... 17

3.3 Våldsutsatta kvinnors förståelse och ansvarsförläggande av våldet ... 18

3.3.1 Våldets uttryck... 19

3.3.2 Kontexten ... 19

3.3.3 Svårigheter med att lägga ansvaret på mannen ... 20

3.3.4 Kvinnors förståelse av våldet i en svensk kontext i relation till internationell forskning 20 3.4 Konsekvenser av ansvarsförläggandet ... 21

3.5 Kunskapsluckor ... 22

4 Teoretiska utgångpunkter ... 23

4.1 Erkännande och icke-erkännande ... 23

4.1.1 Erkännande och icke-erkännande i relationer med partnervåld ... 24

4.2 Motstånd och anpassning ... 26

4.3 Kampen om erkännande genom motstånd eller anpassning ... 27

5 Metod ... 29

5.1 Design ... 29

5.2 Urval ... 29

5.3 Datainsamlingsmetod ... 30

6

5.5 Etiska överväganden... 33

6 Resultat och analys av kvinnors hantering av…... 36

6.1 ”berättigat våld” ... 36

6.1.1 Kvinnornas beskrivning av sin partners förståelse ... 36

6.1.2 Erkännande vid berättigat våld ... 37

6.1.3 Kvinnornas förståelse ... 38

6.1.4 Att hantera (icke-)erkännande vid ”berättigat våld” genom motstånd och anpassning 40 6.2 ”Ursäktbart våld” ... 41

6.2.1 Kvinnornas beskrivning av sin partners förståelse ... 41

6.2.2 Erkännande vid ursäktbart våld ... 42

6.2.3 Kvinnornas förståelse ... 43

6.2.4 Att hantera (icke-)erkännande vid ”ursäktbart våld” genom motstånd och anpassning 44 6.3 ”Förkastligt våld” ... 46

6.3.1 Kvinnans beskrivning av sin partners förståelse ... 46

6.3.2 Erkännande vid förkastligt våld ... 46

6.3.3 Kvinnans förståelse ... 47

6.3.4 Att hantera (icke-)erkännande vid ”förkastligt våld” genom motstånd och anpassning 47 6.4 ”Oftast inget men ibland våld” ... 47

6.4.1 Kvinnors beskrivning av deras partners förståelse ... 48

6.4.2 Erkännande av ”oftast inget men ibland våld”... 50

6.4.3 Kvinnors förståelse ... 51

6.4.4 Att hantera (icke-)erkännandet vid ”oftast igen men ibland våld” genom motstånd och anpassning ... 53

6.5 ”Något men inte våld ” ... 54

6.5.1 Kvinnors beskrivning av männens förståelse ... 55

6.5.2 Erkännande vid något som hänt men inte våld ... 57

6.5.3 Kvinnors förståelse ... 58

6.5.4 Att hantera (icke-)erkännande vid ”något som hänt men inte våld” genom motstånd och anpassning ... 60

6.6 ”Inget” ... 61

6.6.1 Kvinnornas beskrivning av männens förståelse ... 61

6.6.2 Erkännande av ”inget” ... 62

6.6.3 Kvinnornas förståelse ... 62

7

6.7 Sammanfattning av analys ... 64

7 Diskussion ... 66

7.1 Slutsatser ... 66

7.2 Uppsatsens fynd i förhållande till tidigare forskning ... 66

7.2.1 Männens förståelse och erkännande av våldet ... 66

7.2.2 Kvinnornas förståelse utifrån männens förståelse... 68

7.2.3 Kvinnors hantering av erkännande/icke-erkännande genom motstånd eller anpassning 69 7.3 Metoddiskussion ... 70

7.4 Praktiska implikationer ... 72

7.5 Förslag på vidare forskning ... 72

8

1 I

NTRODUKTION

Mäns våld mot kvinnor klassas som ett samhällsproblem och undersökningar visar att 14 procent av kvinnorna i Sverige någon gång utsätts för allvarligt våld av sin partner (NCK, 2014), 7 procent utsätts för upprepat och systematiskt våld av sin partner (Brå, 2014) och 29 procent utsätts för någon form av våld av en före detta partner (FRA, 2014). Mörkertalet anses dock vara stort och enligt Brå (2014) beräknas cirka 80 procent av fallen förbli oanmälda. Mäns våld mot kvinnor klassas som ett folkhälsoproblem och inskränker på de utsatta kvinnornas och deras eventuella barns rättigheter och orsakar dem allvarligt lidande (WHO, 2005). Det orsakar också samhället omfattande kostnader i former av resurser som polis, akutsjukvård och skydd men även långsiktiga resurser i form av psykiatrisk vård, försörjning och materiella kostnader (SOU 2015:55). Det är således i både de drabbade familjernas intresse men även samhället i stort att försöka förebygga, förhindra och lindra konsekvenserna av våld i nära relation.

Våldsutsatta kvinnor riskerar att drabbas allvarligt i former av både kort- och långsiktiga konsekvenser. Kvinnor som utsätts för partnervåld löper en ökad risk för en försämrad hälsa, exempelvis i former av fysiska skador, psykosomatiska besvär, psykisk ohälsa och substansmissbruk. Detta leder i många fall till sjukskrivningar och i vissa fall till självmordstankar och självmordsförsök. Våldet påverkar ofta kvinnornas ekonomi negativt och det är inte ovanligt att de kan behöva fly sina hem och riskera bostadslöshet. Det kan också leda till sociala konsekvenser eftersom det kan bli aktuellt för kvinnorna att leva under skyddad identitet (Bancroft, Silverman & Ritchie., 2002; Moser Hällen & Sinisalo 2018). Detta gör att de riskerar att förlora sina nätverk och stödet som finns där. Många gånger har kvinnornas nätverk redan påverkats negativt eftersom männen tenderar att isolera dem under relationen (a.a.) Våld i nära relation får således omfattande konsekvenser för kvinnor och deras eventuella barn som lever med våld i hemmet.

Männen som utövar partnervåld tar sällan ansvar för det utan ursäktar, rättfärdigar det eller förlägger ansvaret på kvinnorna (Bancroft et al., 2002; Towns & Adams, 2016). Männens ursäkter och förklaringar varierar och kan innefatta allt från att männen glömt våldet eller agerat i självförsvar Många män förklarar att de blivit våldsamma i situationer de inte klarat av att hantera på annat sätt. Flera uppger också att de har svårt att kontrollera sitt beteende (Kastling 2010). Det framkommer dock att männen ofta handlar beräknat, exempelvis avvaktar våldet tills de är ensamma med sin partner. Våldet används också som maktmedel för att kontrollera kvinnorna och förhindra dem att göra något männen inte accepterar. Om kvinnorna ändock gör något mot männens vilja tenderar de att skuldbeläggas för våldet (a.a.). Männens förklaringar är många och skiljer sig åt vilket kan antas ge dem olika syn på våldet och ansvaret.

Formen av våld kan påverka den våldsutsattas syn på våldet och påverkar risken för att de internaliserar männens syn. Grövre fysiskt våld och våld som uppfattas vara oprovocerat är svårare för männen att förneka eller bortförklara, vilket minskar risken för att kvinnorna skuldbelägger sig själva (Bancroft et al., 2002). Mindre grovt våld som att bli nypt eller knuffad kan ofta vara svårt att definiera som våld (Moser Hällen & Sinisalo, 2018), vilket också gäller kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld av sin partner (Larsdotter i Enander & Holmberg,

9

2011). Våldsutsatta kvinnor tenderar även att förminska det psykiska våld de utsätts för eller bortförklara det som ömsesidiga bråk (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Forskning visar att männens och kvinnornas förståelse av våldet också får konsekvenser för kvinnorna och vilket erkännande/icke-erkännande de kommer att få. Det kan leda till att kvinnorna tar på sig ansvaret för våldet eller stigmatiseras genom att anklagas för att vara orsaken till våldet (Towns & Adams, 2016). Kvinnor som dessutom lever isolerat har svårare att undvika att internalisera männens bild av våldet eftersom de saknar en motbild av det (Lundgren, 2004). Detta minskar också kvinnornas möjligheter till erkännande från andra än sin partner. Faktorer som har visat sig försvåra för kvinnor att söka stöd eller lämna relationen, är bland annat självklander och en normaliserad syn på våldet (Wiklund, Malmgren-Olsson, Bengs & Öhman, 2010). Dessa är faktorer som tenderar att uppstå i samband med att kvinnorna anpassar sig till männen (Holmberg & Enander, 2005) vilket teoretiskt borde ske oftare för kvinnor som får icke-erkännanden av sin partner. Det är således viktigt att undersöka detta eftersom icke-erkännandet skadar kvinnornas relation till sig själva och riskerar att anpassa sig till den graden att de normaliserar sin situation och internaliserar männens bild av situationen. Professionella som kommer i kontakt med kvinnorna kan därför behöva hjälpa dem att få perspektiv på sin situation genom att ge dem grundläggande, rättsligt och solidariskt erkännande. De kan också stötta kvinnorna till att återupprätta eller skapa nära relationer som kan ge dem erkännande i kärlek. För att kunna göra detta är det viktigt att förstå hur männens erkännande/icke-erkännande kan bidra till hur kvinnorna kan hantera det. Mot bakgrund av detta avser denna studie att undersöka hur tidigare våldsutsatta kvinnor hanterar sin partners erkännande/icke-erkännande och om detta sker genom motstånd eller anpassning i förhållande till sin partners och sin egen förståelse av våldet.

1.1 S

Den våldsutsattas förståelse kommer troligen påverkas av våldsutövarens förståelse. Utifrån hur de förstår våldet kommer det sannolikt påverka vilken form av erkännande/icke-erkännande kvinnorna uppfattar att de får av männen. Tidigare forskning visar att det finns kunskapsluckor gällande hur formerna av männens erkännande/icke-erkännande bidrar till kvinnornas förståelse och hantering. Denna kunskap kan bidra till att förstå kvinnornas behov av erkännande och stöd. Det kan ge indikationer på hur kvinnornas självförverkligande påverkas och på sikt hur stödet till kvinnorna kan utformas. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur tidigare våldsutsatta kvinnor beskriver formerna av erkännande/icke-erkännande de får av männen och om de hanterar detta med strategier som motstånd och anpassning. För att uppnå syftet kommer följande frågor att beaktas:

- Hur förstår kvinnor som tidigare varit utsatta för partnervåld deras partners förståelse av våldet, gällande: vad som hänt, varför det hände och vem som bär ansvaret? Hur förhåller sig detta till formerna av erkännande/icke-erkännande kvinnorna får?

- Hur förstår kvinnor själva våldet, gällande: vad som hänt, varför det hände och vem som bär ansvaret? Hur förhåller sig detta till kvinnornas uppfattning av erkännande/icke-erkännande?

- (Hur) använder kvinnorna motstånd och anpassning som strategier för att nå erkännande i någon form eller undvika ytterligare icke-erkännanden?

10

2 B

AKGRUND OCH LAGSTIFTNING

Partnervåld kännetecknas av att den utsatta har en kärleksrelation till våldsutövaren, vilket gör det svårare för den utsatta att göra motstånd och skydda sig från våldet (NCK, 2020). Våldet kan utgöras av allt från subtila handlingar till grova brott (Socialstyrelsen, 2016). Mäns våld mot kvinnor i nära relation ansågs länge vara en privat angelägenhet och männen förväntades till viss del att utöva våld mot sina fruar för att disciplinera dem. Våldet ansågs således vara aktivt orsakat av kvinnorna (SOU 2015:55). Under de senaste hundra åren har ett omfattande arbete skett gällande kvinnors rättigheter och våld i nära relation har kriminaliserats. I Sverige antogs lagen om grov kvinnofridskränkning med syftet att även lindrigare brott som skedde upprepat i nära relation skulle kunna ge ett hårdare straff (NCK, u.å.). Trots att studien inte har ett historiskt fokus är det viktigt att bära med sig hur synen på mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation har sett ut. Att lagarna förändras innebär inte att människors syn på problematiken förändras och det är troligt att många män fortfarande har en tillåtande syn på partnervåld. Detta kan påverka hur både våldsutövare och våldsutsatta förstår våldet.

2.1 P

Partnervåld kan komma till uttryck på flera olika sätt och i olika former. Våldet kan vara av fysisk karaktär där förövaren kränker den utsatte genom fysiska kränkningar (Socialstyrelsen, 2016). Det kan vara allt från mindre grova handlingar som att nypas eller knuffas till grövre våld som sparkar, stryptag eller slag med händer eller tillhyggen men även att personen hålls inlåst eller bindsfast av den andre. Sammanfattningsvis klassas de handlingar som medför fysisk smärta som fysiskt våld (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Det är inte ovanligt att det fysiska våldet är det som kommer till ens tanke när det talas om partnervåld. Det fysiska våldet är dessutom rubricerat som en brottslig handling vilket göra det lättare för omgivningen att se det som ett brott. Det kan däremot uppfattas som att de mindre grova brotten som att nypas eller knuffas kan vara svårare att klassa som misshandel. Enligt Brottsbalken 3 kap. 5 § ska handlingar som tillfogar en annan person kroppskada, sjukdom eller smärta eller försätter denna i vanmakt eller liknande tillstånd dömas till misshandel. Av detta skäl ska även de mindre grova brotten också ses som just brott.

Våldet kan även vara sexuellt och ske i former av våldtäkt eller andra påtvingade sexuella handlingar (Socialstyrelsen, 2016). Det kan handla om att personen tvingas till att titta på pornografi, spela in filmer eller ta fotografier för sexuella ändamål, ha sex med andra eller tvingas in i prostitution (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Det kan även handla om att kvinnor utsätts för ”tjatsex” eller ”husfridsex” vilket innebär att kvinnan känner sig tvingad till att ha sex för att inte utsättas för våld (Enander & Holmberg, 2011). Många av de påtvingade sexuella handlingarna finns rubricerade som lagbrott i Brottsbalkens sjätte kapitel. Kvinnor som utsätts för sexuellt våld av sin partner upplever ofta att det är svårt att definiera det som våldet och sedan berätta för någon om det (SOU 2015:55). Det kan förstås som att sex är något som anses tillhöra en parrelation vilket försvåra för kvinnorna att se det som våld, särskilt i de fall övergreppen inte sker genom fysiskt våld. Kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp av sin partner än mindre benägna att berätta om dem än kvinnor som utsätts av någon utomstående. Överlag väcker sexualbrott ofta mycket skam hos de som utsätts och det är inte sällan som

11

offren dessutom skuldbeläggs (a.a.), liksom offer för partnervåld (Towns & Adams, 2015). Det kan därför ses som att kvinnor som utsätts för sexuellt våld av sin partner löper stor risk att skuldbeläggas, vilket troligen påverkar kvinnornas benägenhet att prata om det.

Psykiskt våld kan delas in i två kategorier: nedvärderande och kontrollerande beteende (Ekbrand, 2006). Det nedvärderande våldet kan te sig som verbala kränkningar, förlöjligande och skuldbeläggande (Ekbrand, 2006; Socialstyrelsen, 2016). Många gånger kan förövarna utöva våld i syfte att ”uppfostra” kvinnorna till att bli någon de föreställer sig (Ekbrand, 2006). Psykiskt våld kan även bestå av att förövarna inte erkänner våldet, förminskar det eller lägger skulden på offret (Pence & Paymar, 1993). Detta kan också ses som ett nedvärderande beteende eftersom det nedvärderar offrets upplevelse av våldet. Det psykiska våldet kan även ske genom att våldsutövare agerar svartsjukt och har starka humörsvängningar vilket bidrar till en otrygghet för offren. Det svartsjuka beteende kan också orsaka att offren isoleras av rädsla för att konflikter och våld ska uppstå om de träffar andra människor (Ekbrand, 2006). Det kontrollerande beteendet innebär istället att förövarna försöker kontrollera sin partner exempelvis genom förföljelse eller hot. Hoten kan vara riktade dels mot offren själva, dels mot deras närstående exempelvis barn, familj eller husdjur (a.a.). Det psykiska våldet orsakar ofta enorm stress och oförutsägbarhet för offren (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Inom det psykiska våldet finns handlingar som i laglig mening är brott, exempelvis hot, trakasserier och förföljelse. Dessvärre är det många typer av psykiskt våld som inte klassas som lagbrott, exempelvis att ifrågasätta sin partner eller på olika sätt nedvärdera henne.

Materiellt eller ekonomiskt våld kan bestå av att förövarna avsiktligt förstör sin partners eller parets gemensamma egendom eller tvingar offret själv att förstöra saker som är av särskild betydelse. Ekonomiskt våld kan även innebära att förövarna kontrollerar familjens ekonomi vilket ofta får leder till att den utsatta isoleras och får svårare att lämna relationen (NCK, 2020). Kvinnorna kan också tvingas ta lån, skriva under värdehandlingar och försättas i skulder (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). År 2013 beslutades det att grov kvinnofridskränkning även skulle innehålla skadegörelse och 2014 antog Sverige Istanbul konventionen där ekonomisk skada och ekonomiskt lidande framhålls som en del i definitionen av våld i nära relation.

2.2 F

Våld i nära relation och partnervåld kan förklaras på olika nivåer och med utgångspunkt i olika förklaringsmodeller. Många av dessa har blivit allmänt kända och bidrar ofta till hur människor ser på våld i nära relation. När det talas om våld på ett särskilt sätt tenderar människor börja förstå problemet på liknande sätt (jfr. Bolander & Fejes, 2019). Att våldsutövande män och våldsutsatta kvinnor kopplar våldet till kända förklaringsmodeller kan därför ses som sannolikt. Detta avsnitt syftar till att ge en övergripande kunskap om allmänhetens syn på våld i nära relation för att sedan kunna koppla detta till avsnittet tidigare forskning där synen på våldet presenteras på en individnivå.

2.2.1 Individfokuserad förklaringsmodell

Den individfokuserade förklaringsmodellen utgår ifrån biologiska faktorer, männens personlighetsdrag, psykisk ohälsa och psykiska störningar som förklaringar. De biologiska faktorerna kretsar ofta kring mäns ökade testosteronvärde vilket bidrar att de blir mer aggressiva

12

(SOU 2004:121). Holtzworth-Munroe och Stuart (1994) beskriver att det finns flera individuella förklaringar till varför män utövar våld mot kvinnor de har en relation med. I många fall har förövarna haft en otrygg uppväxt, upplevt försummelse och blivit bortstötta av sina föräldrar, vilket är flera former av icke-erkännanden i de primära relationerna. Icke-erkännandet leder till ett bristande grundläggande självförtroende och kan leda till att männen blir mindre toleranta för stress och lättare hamnar i affekt. Männen tenderar även att vara känslomässigt instabila, svartsjuka, ha svårt med nära relationer eller sociala relationer överlag. De är många som har en negativ syn på kvinnor och en positiv attityd gentemot våld. Många som utövar partnervåld har även personlighetsstörningar som borderline eller antisocial personlighetsstörning (a.a.). Våldet kan även utövas i syfte att bibehålla kontroll och makt över kvinnorna (Hearn, 1998). Våldsutövande män tenderar många gånger att ha en lägre självkänsla och ett sämre psykiskt mående än män som inte utövar våld (Peralta et al., 2010). Detta tyder på att de dessutom har nekats solidarisk erkännande (se Honneth, 2003). Det individfokuserade perspektivet synliggör skillnader i förövarnas personliga egenskaper och kopplar våldet till det. Vissa av förövarnas personliga egenskaper kan ses i relation utifrån vilket erkännande de fått under sitt liv.

Holtzworth-Munroe och Stuart (1994) har utvecklat en teori angående olika typer av män som utövar partnervåld där de har identifierat tre skilda förövartyper. Den ena förövartypen (family-only-typen) använder sig av mer situationsbundet våld medan de andra två (Borderline-typen och den generellt våldsamma och antisociala-typen) använde mer systematiskt och tortyrliknande våld. Johnson (1995) menar att det även går att dela upp grupperna utifrån de förövare som använder situationsbundet våld och att de andra kan ses som intima terrorister och använder sig av mer överlagt och grövre våld och sprider skräck inom familjen. De situationsbundna förövarna framstår som mer förutsägbara där offren har lättare att undvika våldet genom att hålla sig borta från situationer våldet brukar uppstå i. De intima terroristerna är mer kontrollerande och oberäkneliga i sitt våld och offren har svårare att skydda sig mot det (a.a.). Vilken typ av förövare männen är bör således påverka både deras egen och de utsatta kvinnornas förståelse.

2.2.2 Den sociologiska förklaringsmodellen

Denna förklaringsmodell bygger på att män som använder partnervåld i många fall själva har växt upp med våld i hemmet, antingen genom att ha upplevt det mellan föräldrarna, själv varit utsatt eller både och (Holtzworth-Munrow & Stuart, 1994). Genom att männen växt upp med våldet kan det ses som ett inlärt beteende som männen kopierar och sedan själv börjar utöva i nära relationer. Det kan förstås som att männen sedan barnsben lärt in felaktiga tankemönster vilket leder till ett felaktigt handlande. Våldet är då ingen okontrollerad aggressiv handling utan sker utifrån att mannen anser sig ha rätt att bestämma och bestraffa sin partner (Hearn, 1998). Det kan således ses som att dessa män ser våldet som berättigat.

En annan aspekt i den sociologiska förklaringsmodellen är att mäns våld mot kvinnor är en jämställdhetsfråga. I forskningen gällande mäns attityder av partnervåld framkommer det att män som står för patriarkala värderingar och manlig dominans använder våld för att behålla sin position i familjen (Haj-Yahia, 1998). I länder där tydliga patriarkala strukturer dominerar och där kvinnors rättigheter öppet ifrågasatts, behöver kvinnorna ofta förhålla sig till strikta gränser

13

som syftar till att behålla den traditionella bilden av femininet. Kvinnorna ska enligt tradition vara oskuldsfulla, trogna samt respektera och lyda sin make (Haj-Yahia, 1998). Det kan uppfattas som att kvinnor som överskrider dessa gränser riskerar att skuldbeläggas för att själva orsakat våld de utsätts för.

Partnervåld är som mest omfattande i länder och inom kulturer där våldet sanktioneras och förövarna i regel går ostraffade. En ökad jämställdhet och stärkta kvinnliga rättigheter bidrar ofta till en lägre prevalens av våld mot kvinnor (Archer, 2006). Undersökningar visar dock att partnervåld oftare förekommer i de nordiska länderna än övriga europiska länder (FRA, 2014). Detta kan ses som paradoxalt eftersom de nordiska länderna bedöms vara bland de mest jämställda länderna i världen. Det finns ännu ingen tydlig förklaring kring detta men olika faktorer har lyfts fram som möjliga förklaringar. Garcia och Merlo (2016) diskuterar huruvida jämställdheten kan ha kommit längre på den politiska nivån jämför med invånarnas egna värderingar. Detta skulle kunna innebära att kvinnor som erbjuds mer möjligheter gärna tar för sig av dessa men att många män har en mer traditionell syn på kvinnors och mäns roller och därför försöker begränsa kvinnorna. När detta inte fungerar tar de till våld för att kontrollera dem. Det skulle också kunna förklaras med att anmälningsbenägenheten är högre i dessa länder. Vidare diskuterar Garcia och Merlo om en ökad jämställdhet skulle kunna leda till att våldsutsatta kvinnor i större utsträckning skuldbeläggs. Detta då de anses vara jämställda sina partners och således bör kunna stå upp för sig själva. Om våldet trots detta fortsätter ska kvinnorna kunna lämna relationen. Det kan ses som att kvinnor som stannar i relationen kan riskera att ifrågasättas och skuldbeläggas, särskilt i de nordiska länderna. Kvinnor som däremot lever i länder eller inom kulturer där de ses som underordnade kan ha lättare att uppnå en offerstatus just eftersom de generellt ses som svagare individer jämfört med männen och har svårare att lämna relationen.

2.2.3 Den relationella förklaringsmodellen

Våld i nära relation sker oftare i relationer där paren är hängivna varandra och upplever relationen som seriös. Detta kan förklaras med att männen anser att kvinnorna är ”deras” och därför blir allt mer kontrollerande ju längre relationen pågår (Cleveland et al., 2003). Den relationella förklaringsmodellen belyser våldet som sprunget ur konflikter inom relationen. Våldet ses som mer jämlikt och orsakat av kommunikationsproblem där anledningar som framhävs är språkskillnader mellan könen, tillsammans med att kvinnor generellt är verbalt starkare än männen. Detta skapar en frustration hos männen som istället tar till våld som svar (Mattsson, 2013). Under våldsepisoden kan det ses som att männen har makten men efter detta övergår makten till kvinnorna som väljer om de lämnar relationen eller stannar kvar (Hydén, 1995). Denna förklaringsmodell har kritiserats eftersom den inte tar hänsyn till allt som sker mellan våldsepisoderna och kan vara av vikt för kvinnans beslut (Holmberg & Enander, 2005). Utifrån att maktförhållandet anses vara mer jämlikt i den relationella förklaringsmodellen kan det leda till att kvinnorna skuldbeläggs för att vara en del av orsaken till våldet samt att de ”aktivt väljer” att stanna kvar i relationen.

2.2.4 Den socioekologiska förklaringsmodellen

Inom den socioekologiska förklaringsmodellen anses grunden till mäns våld mot kvinnor ligga i könsmaktsordningen men att flera faktorer måste tas i beaktande. Det är sällan det finnas en

14

enskild faktor till våldet utan det är en sammanvägning av struktur, situation, relation och personliga förhållanden som tillsammans orsakar våldet (WHO, 2005). Det anses således vara ett mer komplext fenomen som sker utifrån ett dynamiskt sammanhang och inte i rena orsakssammanhang (SOU 2015:55). Forskning visar bland annat att partnervåld sker i större omfattning bland lågutbildade och socioekonomiskt utsatta grupper (Cleveland et al., 2003). Det kan tolkas som att de som redan befinner sig i utsatt situation har större risk att utöva och bli utsatt för våld i nära relation. Figur 1 ger en övergripande bild över vilka faktorer som lyfts fram i de olika förklaringsmodellerna och beskriver i sin helhet det socioekologiska perspektivet.

Figur 1. Orsaker till våldet utifrån den socioekologiska förklaringsmodellen

2.2.5 Förklaringsmodellernas påverkan på förståelsen av våldet

Förståelsen av våldet kan påverkas av flera faktorer och vara kopplade antingen till förövaren själv, sammanhanget denna befinner sig i, relationen eller en sammanvägning av alla dessa. Det är till viss del tydligt skilda förklaringar och det är troligt att både männens och kvinnornas förståelse av våldet kan påverkas av förklaringsmodellerna. Om en av parterna har en given förklaring till våldet kan detta påverka den andres mer eller mindre beroende av vilka andra möjliga förklaringsmodeller som personen är medveten om eller blir presenterad för. Avhängande vilken förklaringsmodell de tolkar våldet utifrån skulle det kunna påverka deras syn på varför våldet hände samt vem som bär ansvaret för det. Det kan ses som troligt att förklaringsmodellerna som lägger mer fokus på yttre faktorer kan göra det svårare att lägga ansvaret på männen. I den individfokuserade förklaringsmodellen beskrivs det att männen ofta lider av psykisk ohälsa, personlighetsstörningar eller andra svårigheter som kan göra det svårt för de själva att ta på sig ansvaret. Kvinnor som ser det utifrån den individfokuserade modellen skulle rent teoretiskt kunna ha lättare att förlägga ansvaret på männen eftersom det förklarar männen som anledningen till våldet. Männens svårigheter kan däremot göra det svårare för kvinnorna att lägga ansvaret på dem i praktiken. Svaren på förklaringsmodellernas betydelse för våldsutövaren och den våldsutsatta kan delvis hittas i tidigare forskning och ges delvis svar på i denna studie.

15

3 T

IDIGARE FORSKNING

Tillskillnad från bakgrunden där de allmänna förklaringsmodellerna av våldet beskrivs avser detta avsnitt att ge kunskap om våldsutövares och våldsutsattas egen förståelse av våldet. Detta eftersom föreliggande studie avser att bland annat undersöka kvinnornas beskrivningar av sin partners och sig egen förståelse av våldet. Förståelsen antas i sin tur inverka på vilket erkännande kvinnorna ges och vilken strategi (motstånd eller anpassning) de kommer använda sig av för att få erkännande eller undvika ytterligare icke-erkännanden. För att även ge en förståelse vilka konsekvenser det kan få för kvinnorna, presenteras även detta i avsnittet. En översikt av den tidigare forskningen ger även möjlighet till att identifiera kunskapsluckor vilket är av vikt för föreliggande studie samt framtida forskning.

De flesta studier som har identifierats är internationella och det verkar finns ett behov av studier om mäns och kvinnors förståelse av partnervåld i en svensk kontext. Några studier i svensk kontext har dock framkommit vilket gör det möjligt att jämföra forskningen och upptäcka kunskapsluckor.

3.1 V

Forskning visar att våldsutövande män tenderar att ursäkta våldet, skuldbelägga andra eller helt förneka det (Henning & Holdsford, 2006; Peralta, Tuttle & Steel, 2010; Town & Adams, 2015). Oftast anklagar de något eller någon annan, vanligen situationen i sig men främst sin partner. Många av de män som till och med är dömda till fängelse hävdar fortsatt att de är oskyldiga (Henning & Holdsford, 2006). De män som däremot erkänner våldet förklarar det ofta med olika faktorer.

3.1.1 Genereras ur ömsesidiga bråk och konflikter

Att våldet genererats ur ömsesidiga bråk eller konflikter är en vanlig förklaring. Ofta skuldbeläggs kvinnorna för att ha provocerat fram våldet under konflikten eller till och med för att ha initierat våld genom att har gjort något männen inte accepterar eller använt våld/motvåld. Det är inte ovanligt att männen tolkar vänliga eller lekfulla handlingar som våld (Towns & Adams, 2015). Våldsutsatta kvinnor använder dock mer våld mot sin partner än icke våldsutsatta kvinnor men det sker oftast i självförsvar och som motvåld (Barnett, Martinez & Keyson, 1996). Generellt är männen dessutom i ett fysiskt övertag vilket innebär att de inte behöver använda så omfattande våld som det ofta framkommer för att försvara sig. Att männen uppger att det handlar om självförsvar kan stämma men våldet behöver ses i proportion till det våld kvinnorna utövar. Det kan dock vara ett försök att rättfärdiga sitt eget beteende och minska sitt ansvar.

Detta kan kopplas ihop med att våldsutövande män också tenderar att se sin partner som kritisk, avvisande eller medvetet elak, och att detta får honom att bli våldsam (Henning, et al., 2005; Holtzworth-Monroe & Hutchinson, 1993; Scott & Straus, 2007). Det framkommer också att männen har en bristande kommunikationsförmåga vilket kan göra det svårt för dem att reda ut konflikter eller otydligheter. I konversationer tenderar de istället att missförstå det som sägs, vilket gör dem osäkra i samspel med andra (Holtzworth-Monroe & Hutchinson, 1993). Det kan också leda till att männen upplever frustration och irritation, särskilt då de har en tendens att

16

tolka det som sägs negativt (a.a.). Det är inte ovanligt att de istället använder sig av våld för att undvika verbala konflikter (Scott & Straus, 2007). Det kan upplevas som att männens bristande kommunikationsförmåga gör att de använder våld som en strategi för att hantera sin osäkerhet i samspelet med sin partner istället för att kommunicera med denna.

De ömsesidiga bråken och konflikterna tenderar också att leda till våld för många av de män som har svårt att kontrollera sina impulser (Henning, et al., 2005). Walker och Goodman (2017) beskriver att när männen känner sig hotade eller stressade får de svårt att hantera sina impulser och de kan plötsligt förlora kontrollen och sedan glömma vad de gjort. Exempelvis kan de beskriva att de separeras från sin egen kropp och således mist all kontroll (a.a.). Eftersom de anser att kroppen handlade på eget bevåg kan det bli lättare för männen att distansera sig från våldet. Det framkommer även att många av de män som har svårt att kontrollera sin ilska dessutom är under stress och på grund av det anser att de öppet kan avsäga sig ansvaret för våldet (Haj-Yahia, 1998). Den bristande impulskontrollen fungerar som förklaring till att både ursäkta våldet och avsäga sig ansvaret för det.

3.1.2 Männens överordnade position

Våld kan också vara ett sätt för männen att kontrollera sin partner. Vanliga anledningar till att männen anser sig ha rätt att kontrollera sin partner är att männen är överordnade kvinnorna, svartsjuka och rädsla för att bli lämnade (Holtzworth-Monroe & Hutchinson, 1993; Towns & Adams, 2015). Vissa beteenden kan anses mer berättigade att bestraffa exempelvis återupprepat nekande till sex, otrohet och respektlöshet (Haj-Yahia, 1998). Det förstås som att männen trycker ner kvinnorna genom våld för att göra dem mer kontrollerbara vilket får männen att känna sig säkrare på kvinnorna och deras relation. Trots att missnöje i förhållandet bedöms utgöra en riskfaktor för partnervåld, framkommer det att våldsutövarnas aggressivitet är den avgörande faktorn för huruvida de kommer utöva våld eller ej (Scott & Straus, 2007). Det kan tolkas som att våldsutövande män ofta anser att det är berättigat att slå sina partners när de inte lever upp till männens förväntningar men att män som inte är aggressiva ändå inte kommer utöva våld. Det kan därför ses som att det trots kontexten inte handlar om kvinnornas beteende utan om männens aggressivitet och beteende.

Enligt Haj-Yahia (1998) och Peralta med kollegor (2010) framkommer det att männen också kan se våldet berättigat när kvinnorna ifrågasätter männens maskulinitet. Männen använder ofta våld för att stärka sin maskulinitet och sätta kvinnorna ”på plats” (Haj-Yahia, 1998). Det framkommer dock att många män också upplever sig mindre maskulina när det exempelvis inte kan försörja sin familj. I dessa fall är våldet inte grundat i något kvinnorna gjort men likväl använder många män partnervåld som strategi för att stärka sin maskulinitet (Peralta et al., 2010). Det kan istället förstås som att det handlar om männens har en bristande självkänsla och självförtroende vilket tyder på att de själva fått ett bristande erkännande i primära och solidariska relationerna. Att männen inte har arbete eller ett är lågbetalda kan bidra till att de känner ett icke—solidariskerkännande. De kan ses som att de istället väljer att kämpa för erkännande från sin familj genom att utöva våld mot dem.

17

3.1.3 Psykisk ohälsa och/eller alkohol och droger

Många våldsutövande män lider av psykisk ohälsa. De har ofta varit utsatta för trauman i barndomen och upplevt våld i hemmet vilket kan ha bidragit till en normaliserad syn på våld (Holtzwoth-Monroe & Hutchinson, 1993; Peralta et al. 2010). Våldsutövande män lider också i högre omfattning av skadlig stress än icke våldsutövande män (Holtzwoth-Monroe & Hutchinson, 1993). Det framkommer även att männen tenderar att ha en låg självkänsla och i många fall använder alkohol eller droger för att höja den (Peralta et al., 2010). Detta kan förstås utifrån det bristande erkännande många våldsutövande män fått som barn. Att uppleva våld i hemmet eller utsättas för våld bidrar till att barnen inte erkänns i familjerelationerna och leder till en bristande självkänsla. Många män förklarar också att det just är kombination av deras psykiska ohälsa och missbruk som leder till att de blir våldsamma. Det är inte ovanligt att de dessutom lägger ansvaret på yttre faktorer såsom stress, alkohol eller droger (Peralta et al., 2010). Det kan uppfattas som att dessa män sätter sig i en offerposition, känner hopplöshet och inte förmår att se hur en förändring skulle vara möjlig. Trots psykisk ohälsa och missbruk är det av vikt att inte ta ifrån männen ansvar eftersom de kan söka behandling och i och med det ta ansvar för sin situation och sitt våldsutövande.

Som tidigare nämnt brukar våldsutövande män förminska våldet, vilket är särskilt vanligt bland våldsutövare som varit påverkade av alkohol eller droger (Witte, Kopkin & Hollis, 2015). I polisrapporter har man kunnat identifierat att männens utsagor sällan överensstämmer med bevisningen. Männen menar i regel på att de använt betydligt mindre våld mot sin partner än vad de faktiska bevisen visar. Det är inte ovanligt att männen anklagar både sin partner och polisen för att överdriva våldet (Henning, et al., 2005). Det framkommer också att omgivningen generellt har en lindrigare syn på partnervåld som sker under alkoholintag, trots att våldet tenderar att vara grövre när våldsutövaren är alkoholpåverkad (Witte et al., 2015). Det kan förstås som att den allmänna synen på alkohol är att det fråntar personen ansvaret för sina handlingar och att våldet blir ursäktat. Detta gör det lättare för männen att förskjuta ansvaret.

3.2 M

Edin med kollegor (2008) är den enda studien som identifierats berörande mäns förståelse av våldet i en svensk kontext. Det framkommer flera likheter inom den internationella och svenska forskningen. Likt den internationella forskningen visar även Edin med kollegors (2008) studie att männen ofta ursäktar våldet, skuldbelägger sin partner för det eller förnekar det. Det är inte sällan som männen dessutom förminskar våldet, ibland medvetet och ibland omedvetet eftersom de har svårt att förstå konsekvenserna av det. Vissa av männen tycker att partnervåld är fel och blir ångerfulla efter en våldssituation medan andra rättfärdigar det med att kvinnorna gjort något som gjorde att de förtjänade det (Edin, Lalos, Högberg & Dahlgren, 2008). Vad som kan uppfattas som förhållandevis unikt i den svenska forskningen är att det finns en tydlig fokus på att många av männen förstår sitt beteende som felaktigt och känner ånger i efterhand. Detta är något som inte framkommer i den internationella forskningen som identifierats. Tänkbara förklaringar till detta skulle kunna vara att det är skambelagt att utöva partnervåld i det svenska samhället vilket gör att männen känner behov av att visa ånger men det kan också förklaras med att männens känsla efter våldet får större plats i svenskforskning. Kanske för att

18

humanisera dem mer eller för att skapa en större förståelse för hela processen. Visserligen kan det också tolkas som att detta beskrivs i internationell forskning eftersom männen får möjlighet att beskriva att våldet var berättigat skulle de istället kunna uttryckt att det inte var rättfärdigat. Det kan ändå uppfattas som att den internationella forskningen lägger större fokus på männens förståelse av varför de blev våldsamma, snarare än vilken känsla de hade efteråt.

Männen i Edin med kollegors studie förklarar våldet på liknande sätt jämfört med männen i internationell forskningen. Även inom den svenska forskningen framkommer det att våldet ofta uppstår ur ömsesidiga bråk och att männen tenderar att brista i sin kommunikationsförmåga och missförstå situationen samt sin partner (se t.ex. Holtzworth-Monroe & Hutchinson, 1993; Edin et al., 2008). Psykisk ohälsa och missbruk beskrivs förstärka detta då de flesta av dessa män har en låg självkänsla och lättare hamnar i affekt. Både den internationella och svenska forskningen är också överens om att många män känt sig hotade av sin partner eller mist kontrollen och av de anledningarna blivit våldsamma (se t.ex. Barnett et al., 1996; Edin et al., 2008). Edin med kollegor poängterar dock att i de flesta fall finns indikationer på att våldet ändå är överlagt eftersom slagen många gånger riktas mot delar av kroppen som ofta döljs och de ytterst sällan blir våldsamma framför personer som inte tillhör familjen. Detta verkar inte ha beaktats inom internationell forskning där männens bristande kontroll fram lyfts fram utan att problematiseras på samma sätt. Edin med kollegor beskriver också att det är många av männen som uppger att de förlorar kontrollen som känner sig rädda för sig själva men inte har viljestyrkan att försöka förändra sig. Det går dock att ifrågasätta huruvida dessa män verkligen känner ånger och är rädda för sig själva eller om de uttrycker det för att det finns en förväntan på dem att känna så. Det framkommer att många män utövar våld för att kontrollera kvinnorna. Motiveringarna är i vissa fall liknande men går i andra fall isär. Det som framkommer inom både svensk- och internationellforskning är svartsjuka och rädsla för att bli avvisad (Edin et al., 2008). Att detta genererar våld kan förstås med att männen upplever maktlöshet och försöker få makt över kvinnorna genom våld och på så vis förhindra dem från att lämna relationen. Den relativt vanliga förklaringen om att kvinnor skulle vara underordnade nämns däremot inte i av Edin med kollegor. Detta kan också knytas an till den svenska synen på jämställdhet och att det inte skulle vara acceptabelt att uttrycka sig så. Däremot beskrivs det istället att många män har en idealiserande bild av kvinnor som kan vara svår för kvinnorna att upprätthålla i ett långvarigt förhållande. När männens bild av kvinnorna faller är det inte ovanligt att de blir besvikna och missnöjda i förhållandet (Edin et al., 2008). Detta kan knytas an till den internationella bilden av att kvinnor ska vara oskuldsfulla och lojala sina män, särskilt inom patriarkala strukturer. Männen som tvivlar på sina kvinnors trohet eller lojalitet anser sig i många fall ha rätt att utöva våld mot sin partner (Haj-Yahia, 1998). Det kan egentligen ses som samma fenomen men förklaras annorlunda beroende av kontexten. Det handlar dock om normen om hur kvinnor ska vara och bete sig och när de bryter mot normerna anser sig männen mer eller mindre berättigade att straffa kvinnorna.

3.3 V

Många våldsutsatta kvinnor har svårt att förstå att det är våld de utsätts för, särskilt när det inte är fysiskt (Voth Schrug, 2019). När våldet sker succesivt, frekvent och i vissa fall på en daglig

19

basis upplever många våldsutsatta kvinnor det som något normalt. De anpassar sig till den situation de lever i, även situationer som kan uppfattas som absurda av omgivningen kan ha blivit normaliserade för kvinnorna (Lim, Valdez & Lilly, 2015). Det framkommer också att det är vanligt att våldsutsatta kvinnor ofta skuldbelägger sig själva för våldet (Andrews & Brewin, 1990; Barnett et al., 1996; Towns & Adams, 2015). I tidigare forskning har flera faktorer identifierats som betydelsefulla för kvinnornas förståelse av våldet.

3.3.1 Våldets uttryck

Våldets karaktär och omfattning har betydelse för hur våldsutsatta kvinnor ser på våldet (Andrews & Brewin, 1990; Currier & Carlson, 2009; Voth Schrag, 2019). Kvinnor som utsätts för grövre och mer omfattande fysiskt våld oftare beskyller sig själva för att ha orsakat våldet (Andrews & Brewin, 1990). Även Currier och Carlson (2009) menar att kvinnor som utsätts för fysiskt eller sexuellt våld blir mer accepterande av våldet jämfört med kvinnor som utsätts för psykiskt eller ekonomiskt våld. Det framkommer dock att kvinnor som utsätts för psykiskt våld många gånger har svårt att se det som våld (Towns & Adams, 2015). Även kvinnor som utsätts för ekonomiskt våld har svårigheter med att definiera det som våld och många gånger har de även svårt att avgöra var gränsen för en normal fördelning av ekonomin i ett parförhållande går och när det går över gränsen för normalt (Voth Schrug, 2019). Oavsett uttryck kan kvinnorna således få svårt att förstå våldet vilket kan leda till att de anklagar sig själva för att överreagera på händelser som männen hävdar är oskyldiga.

3.3.2 Kontexten

Forskningen gällande våldsutsatta kvinnors ansvarsförläggande och skuldbeläggande visar att våldsutsatta kvinnor ofta lägger både ansvar och skuld på sig själva istället för på våldsutövaren (Andrews & Brewin, 1990; Barnett et al., 1996). Forskning visar också att kvinnornas kultur behöver tas i beaktande eftersom detta påverkar deras syn på vem det är som bär ansvaret för våldet. Om omgivningen har en anklagande syn på våldsutsatta kvinnor och ofta lägger ansvaret på dem, tenderar även kvinnorna att skuldbelägga sig själva (Hassija & Gray, 2012). Det kan tolkas som att samhällen eller kulturer som legitimerar partnervåld bidrar till att även de våldsutsatta kvinnorna ser våldet som legitimerat och påverka att de skuldbelägger sig själva. Det framkommer dock att flera kvinnor som levt i kulturer där partnervåld är accepterat själva inte ser det som berättigat. Många har gjort motstånd mot detta och lämnat relationen trots omgivningen ogillande (Crann & Barata, 2016). Det finns således undantag och det kan säkerligen påverkas ytterligare av att bo i länder där det är oacceptabelt men inom kulturer där det är accepterat eller vise versa.

Även kontexten och stadiet parets förhållande befinner sig i, påverkar kvinnornas förståelse om våldet och ansvaret (Andrews & Brewin, 1990). Kvinnor känner sig ofta ansvariga över att ha provocerat fram våldet medan de är inne i relationen. Mot slutet av relationen tenderar kvinnors ansvarsförläggande att skifta och de lägger allt mer ansvar på männen, väl ute ur relationen anser de flesta kvinnor att det är männen som bär ansvaret för våldet (Andrews & Brewin, 1990; Towns & Adams, 2015). Detta kan förklaras med att ju starkare känslor kvinnorna har för männen desto svårare kan de ha att se deras brister och lägga ansvaret för våldet på dem. Det framkommer att många av de kvinnor som lämnar sin våldsutövande partner fortfarande har starka känslor för dem och fortfarande älskar dem men att de kommit till insikt att de inte kan

20

förändra dem (Crann & Barata, 2016). Genom att förstå att de inte kan påverka sin partners våldsutövande skuldbelägger de inte sig själv längre och ofta flyttar ansvaret till männen. 3.3.3 Svårigheter med att lägga ansvaret på mannen

Många våldsutsatta kvinnor kan ha svårt att förlägga ansvaret på våldsutövare som haft en svår uppväxt. I flera av dessa fall har männen satt sig i en offerposition från start och efter en våldshändelse går de tillbaka in i offerposition och ursäktar sitt beteende med sin uppväxt. Det är inte ovanligt att de visar mycket skuldkänslor (Towns & Adams, 2015), vilket kan tänkas leda till att kvinnorna tycker synd om männen, istället för att lägga ansvaret för våldet på dem. De kvinnor som dessutom använder våld mot sin partner får ännu svårare att lägga ansvaret på männen även om det handlar om motvåld. Kvinnorna skuldbelägger istället sig själva för att ha blivit våldsamma (Barnett et al., 1996). Det kan uppfattas som att kvinnorna har lätt för att sätta männen i offerposition och sig själv i förövarposition även om det inte är så. Det är också vanligt att våldet förminskas, särskilt bland personer som växt upp med våld i hemmet eller tidigare varit utsatta för våld i nära relation har en tendens att förminska våldet (Ehrensaft & Vivian, 1999). Detta kan appliceras både på våldsutövaren och den våldsutsatta som ofta förminskar våldet och kan ha svårigheter med att se konsekvenserna av det.

3.3.4 Kvinnors förståelse av våldet i en svensk kontext i relation till internationell forskning

I den svenska kontexten är det få studier som identifierats men resultatet i dem är snarlika de i internationellforskning. Holmberg och Enanders (2005) studie undersöker varför kvinnor tar steget och lämnar relationen medan Wiklund med kollegor (2010) har gjort narrativa intervjuer med två unga kvinnor om deras upplevelser av våldet och relationen. Studierna har olika vinklar men de är omfattande och informationsrika. Likt den internationella forskningen framkommer det i Wiklund med kollegors studie att kvinnorna kan ha svårt att förstå att det är våld de utsätts för och Holmberg och Enander (2005) lyfter fram att när kvinnor som utsätts för regelbundet våld ofta normaliserar och förminskar våldet. Detta motsägs dock till viss del av Wiklund med kollegor som menar att kvinnor som utsätts för våld som inte sker frekvent har svårt att se det som våld och tenderar att ursäkta männen. Det kan ses som att det är en fin linje mellan att utsättas för ”för lite” och ”för mycket” våld för att det ska vara tydligt att det är våld de utsätts för. Det går att ifrågasätta om det verkligen är omfattningen och inte männens och kvinnornas förklaring av våldet som gör att det blir svårt att förstå det.

Vidare lyfter den svenska forskningen att våldsutsatta kvinnor ofta känner sig tacksamma gentemot sin partner för att de valt just dem till sin partner och förstärker deras goda sidor. Exempelvis kan männen till en början uppfattas som empatiska och omtänksamma vilket gör det förvirrande för kvinnorna att sätta ihop männen med våldet. De tenderar därför att lägga skulden på sig själv (Holmberg & Enander, 2005). Det kan uppfattas som att även kvinnorna idealiserar sina män vilket gör det svårt för dem att ta in den nya bilden av dem. Likt männens idealiserande bild av kvinnorna kan det uppfattas som att denna kommer avta ju längre relationen pågår. Detta kan även ses i relation till att kvinnorna i större utsträckning flyttar över skulden från sig själva till männen i slutet av och efter relationen (Crann & Barata, 2016). Det som skiljer den svenska och internationella forskningen till stor del åt är deras fokus på kvinnornas känsla av kontroll. Inom den svenska forskningen lyfts detta som viktigt för att

21

kunna förstå hur kvinnorna ser på våldet men även i vilken utsträckning de förlägger ansvaret på männen och sig själva. Många våldsutsatta kvinnor kan uppleva sig ha kontroll i våldssituationen, till och med till den grad att de vet hur mycket motstånd de kan utöva innan männens våld riskerar att skada dem allvarligt eller döda dem (Holmberg & Enander, 2005; Wiklund et al., 2010). Enligt Holmberg och Enander (2005) kan känslan av kontroll bidra till att kvinnorna inte ser sig själva som offer för partnervåld utan som en jämlike med sin partner vilket också kan bidra till att kvinnorna tar på sig mer ansvar för våldet. Detta kan dock behöva förstås i relation till den kontext kvinnorna befinner sig i eftersom internationell forskning har pekat på att just kontexten har en stor inverkan på vilket ansvar kvinnorna tar för våldet (jfr. Hassija & Gray, 2012). Det är troligen större risk att kvinnorna i Sverige ser sig som sina partners jämlike eftersom samhället utgår från en jämställdhetsnorm. I internationell forskning framkommer det istället att kvinnor riskerar att få svårt att utöva motstånd på grund av omgivningens normaliserande syn på partnervåld (se t.ex. Crann & Barata, 2016). Det tolkas som att kvinnor i mer jämställda samhällen får lättare att utöva motstånd eftersom de upplever sig ha mer kontroll och en högre status i förhållande till kvinnor i mer patriarkala strukturer. Förr eller senare tenderar dock känslan av kontroll att försvinna, även för kvinnor i mer jämställda samhällen (Holmberg & Enander, 2005; Wiklund et al., 2010). Utifrån många våldsutsatta kvinnors beskrivningar går det också tyda att de sällan faktiskt har kontroll över våldet då de ofta är oförberedda på det (Holmberg & Enander, 2005). I både svensk och internationell forskning framkommer det att kvinnorna många gånger lämnar männen när de väl insett att de inte kommer förändras och våldet inte kommer upphöra (se t.ex. Crann & Barata, 2016; Wiklund et al., 2010). Detta ger således insikt i att de inte kan påverka männens våldsutövande och därför själva inte kan anses som ansvariga för våldet.

För att lämna relationen är det däremot många kvinnor som behöver stöd av närstående. Det kan vara svårt för kvinnor att söka stöd eftersom många upplever skam och skuldkänslor över att ha ”tillåtit” männen att utsätta dem för våld. Skammen och skulden av att vara våldsutsatt verkar vara ett internationellt fenomen (jfr. Andrews & Brewin, 1990; Barnett et al., 1996; Holmberg & Enander, 2005; Towns & Adams, 2015; Wiklund et al., 2010). När det dessutom är barn iblandade tenderar skammen och skulden att bli ännu mer påtaglig eftersom många känner sig skyldiga för att barnen exponerats för våldet (Holmberg & Enander, 2005). Det kan göra det ännu svårare för våldsutsatta mammor att söka stöd. Kvinnor som utsätts för våld kan också känna skuld och skam gentemot sin egen familj eftersom familjen blir sekundärt utsatta och många gånger också påverkas negativt. Många kvinnor väljer därför att inte berätta om våldets omfattning för att bespara närstående smärtan och sorgen av att deras dotter/syster/vän, blivit utsatt för våld (Wiklund et al., 2010). Genom att inte uppmärksamma omgivningen på sin utsatthet kan det ses som att männen också skyddas från eventuella konsekvenser av våldet. Det blir även svårt att förlägga ansvaret på dem när kvinnorna vill att våldet förblir en hemlighet.

3.4 K

Att ansvaret för våldet hamnar på någon annan än den som faktiskt bär ansvaret kan få allvarliga konsekvenser både för den våldsutsatta, våldsutövaren och dennes eventuella barn och framtida partner (Hassija & Gray, 2012; Scott & Wolfe, 2003; Towns & Adams, 2015; Wiklund et al., 2010). Våldsutövande män som inte förmår att ta ansvar för det våld de utövat mot sin partner

22

förnekar, förminskar eller förlägger ofta ansvaret för våldet utanför sig själv. Att inte kunna ta ansvar för det våld de utövat gör att männen får svårare att bryta sitt våldsamma beteende (Scott & Wolfe, 2003). Detta bidrar därför till att männens nuvarande partner eller framtida partner riskerar att fortsätta utsättas för våld och alla de konsekvenser det innebär.

Våldsutsatta kvinnor som skuldbelägger sig själva för våldet har en ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa och särskilt mer omfattande PTSD-symtom (Hassija & Gray, 2012). Vidare tenderar de att utveckla en negativ självbild och upplever skamkänslor. Det bidrar till att de inte vågar prata med sin omgivning om sin situation eller våldet. Detta leder ofta till att de internaliserar den bild deras partners förmedlar av dem, särskilt i de fall de saknar inputs från andra (Towns & Adams, 2015). Utifrån kvinnans skamkänslor får de också svårt att söka stöd från närstående eller myndigheter. Många våldsutsatta kvinnor är i behov av just stödet från familj, vänner och myndigheter för att kunna ta sig ur förhållandet (Wiklund et al., 2010). Kvinnor som skuldbelägger sig själva istället för männen drabbas således av konsekvenser som psykisk ohälsa, fortsatt våld och bristande stöd från nätverket.

3.5 K

Männens och kvinnornas förståelse av våldet är väl utforskat men det finns få svenska studier på området. Detta pekar på att ytterligare forskning med utgångspunkt i en svensk kontext är nödvändig, varför denna studie är viktig. Både svensk och internationell forskning pekar på att ansvarsförläggandet av våldet kan få allvarligt konsekvenser. Exempelvis har män som inte förmår tar ansvar svårare att ändra sina beteenden och kvinnor som skuldbeläggs för våldet har svårare att ta sig ur relationen och riskerar att utsättas för ytterligare våld. Vad som dock inte framkommer är hur männens och kvinnornas förståelse går ihop eller skiljer sig åt och huruvida det finns mönster i detta. Det är känt att kvinnor som skuldbeläggs av sina partners tenderar även att skuldbelägga sig själva för våldet. Det är dock okänt om det går att koppla männens erkännande av kvinnorna och kvinnornas hantering av det till särskilda förklaringar eller till parternas förståelse av våldet. Kan männens förståelse av våldet kopplas till vilket behov av erkännande de uppfattar sig behöva ge kvinnorna? Går det att utsäga hur kvinnornas hantering av våldet kommer ske utifrån vilket erkännande de får och i vilka former? Finns det ett samband mellan erkännandet och kvinnornas strategier, i former av motstånd och anpassning, för att hantera erkännandet? Föreliggande studie syftar till att undersöka hur kvinnornas beskrivning av männens förståelse kan kopplas till männens (brist på) erkännande och hur kvinnornas hanterar det. Studien kommer således kunna bidra till att fylla den kunskapsluckan.

23

4 T

EORETISKA UTGÅNGPUNKTER

De empiriska resultaten i tidigare forskning är kopplade till olika teoretiska intressen av vad som sker i förståelsen hos våldsutsatta kvinnor. För att tolka männens förståelse av våldet har begreppet erkännande valts ut eftersom det framkommer att männen ofta ger kvinnorna olika former av icke-erkännanden. Människor är dock i behov av olika former av erkännande för att utvecklas i sitt självförverkligande (Honneth, 2003). Det erkännande som männen ger kvinnorna kommer dels påverka kvinnornas relation till sig själva och sin förmåga till självförverkligande. Det kan antas påverka hur de kommer hantera erkännandet/icke-erkännandet. Tidigare forskning har visat att våldsutsatta kvinnor kan hantera våld genom att anpassa sig till våldsutövaren men även genom att utöva motstånd (Holmberg & Enander, 2005). Ett antagande är att ju mer erkännande kvinnorna får desto mer kapacitet har de att utöva ett starkare motstånd mot männen medan de kvinnor som främst ges icke-erkännande kan antas använda sig mer av anpassning som strategi. De begrepp som valts ut som tolkningsram till resultatet i föreliggande studie är alltså erkännande (och icke-erkännande), motstånd och anpassning.

4.1 E

-

Honneths (2003) teori om erkännande utgår från att individer skapar sin person i samspelet med andra människor. I samspelet strävar individerna efter positivt erkännande för sina personlighetsdrag, egenskaper och prestationer. Samspelet bidrar också till utvecklingen av individens syn på moral, etik och det sociala samspelet. Genom att personen får erkännande av sin interaktionspartner inverkar det på personens utveckling av sitt självförverkligande och möjligheter att skapa en god relation till sig själv. Erkännande är något alla människor är i behov av för att kunna utvecklas positivt i någon form. Honneth (2003) beskriver att erkännandet sker i olika relationer. Det innebär att personer som inte ges erkännande i en relation kan få det i en annan. Erkännande sker dessutom i fyra former: grundläggande, kärlek,

rättigheter och solidaritet.

Innan människor börjar interagera med varandra behöver de förstå att det är en person de ska interagera med, det vill säga inga insekter, objekt eller maskiner. Det handlar om att erkänna den andra personen som en medmänniska, vilket är den grundläggande formen av erkännande (Honneth i Zurn, 2015). Detta sker dels genom att personen förstår att andra personer har egna känslor, önskningar och mål och dels genom en förståelse för hur hennes handlingar kan påverka andra. Erkännandet behöver inte vara positivt och personens känslor och önskningar behöver inte anses vara legitima utan denna form av erkännande innebär endast att personen erkänns som en människa. Genom att erkännas som människa gör det att individen kan utveckla en grundläggande självbekräftelse. Om individens existens istället ignoreras eller utsättas för reifikation, det vill säga ett systematiskt avhumaniserande, förnekas hon som människa och ges ett icke-grundläggande erkännande (a.a.). Zurn (2015) beskriver att Honneth menade att det grundläggande erkännandet är väsentligt för att någon annan form av erkännande ska möjlig. Det gör att ett icke-erkännande bidrar till att personen får svårt att utveckla någon form av positiv relation till sig själv om de inte får erkännande i andra viktig relationer.

24

Erkännande genom kärlek sker inom individens primära relationer som karakteriseras av starka emotionella band. Kärlek är en form av ett gemensamt erkännande där individerna kan utvecklas till sig själva genom den interaktion som sker och det stöd som finns mellan parterna. Erkännandet sker genom att personens behov, känslor, önskningar, fantasier etcetera erkänns och när partnerna accepterar att dessa kan skilja sig åt från deras egna (Honneth, 2003; Honneth i Zurn, 2015). Erkännandet har stor vikt för att personen ska kunna utveckla ett grundläggande självförtroende vilket innebär att personen har en stabil känsla och förståelse för sig själv som individ med egna behov och känslor. Det innebär också att individen förmår att känna tillit till och kontroll över sig själv. Detta är i sin tur avgörande för att personen sedan ska kunna utveckla självrespekt eller självkänsla. Kärleken är också avgörande för personens självförverkligande och för hur personen sedan kommer kunna interagera i sociala och politiska sammanhang. Om personen istället behandlas med likgiltighet, distans eller utsättas för fysiska och psykiska kränkningar får personen ett icke-erkännande (a.a.). Enligt Honneth kan detta bidra till att förstöra personens grundläggande och fundamentala självförtroende som personen förvärvat i sina primära relationer under barndomen. Självförtroendet tar således skada och en positiv utveckling av personens självförtroende är svår att uppnå (Honneth i Zurn, 2015).

Honneth (2003) beskriver den tredje formen av erkännande som det rättsliga erkännandet, där individen erkänns som en person med samma rättigheter som alla andra. Erkännandet sker generellt i formella relationer och i rättsligasystem där personen behandlas med jämlikhet och utan att bli diskriminerad eller förnekad sina rättigheter. Detta gör att personen kan se sig själv som en fullvärdig medborgare med såväl rättigheter och ansvar vilket utvecklar personens självrespekt. Självrespekten bidrar till att personen kan ta ansvar för sina handlingar och förstår vilka skyldigheter hon har gentemot andra. Vidare beskriver Honneth att personer som får sina rättigheter ifrågasatta eller förnekade utsätts för icke-erkännande vilket exempelvis kan ske genom att inte få kontrollera sina egna resurser eller utsättas för kränkandebehandling som anses rättfärdigad. Icke-erkännandet gör att personen får svårt att stå upp för sig själv och ta ansvar för sina handlingar vilket påverkar personens sociala integritet negativt.

Den fjärde formen av erkännande erhålls genom solidaritet som innebär att individens sociala värde erkänns. Mer specifikt är det personens unika egenskaper och kvalitéer som utgör ett större värde i en konkret gemensamskap som erkänns (Honneth, 2003). Vilka egenskaper och kvalitéer som bedöms vara värdefulla avgörs av varje enskild gemenskap som exempelvis kan utgöras av familj, släkt, arbetslag eller kompiskrets. Ett solidariskt icke-erkännande sker när individens unika egenskaper osynliggörs eller nedvärderas. Det kan också ske genom att individen behandlas på ett särskilt sätt utifrån grupptillhörighet. Genom ett icke-erkännande kan personen utveckla känslor av att vara mindre värd än andra och känna sig stigmatiserade. 4.1.1 Erkännande och icke-erkännande i relationer med partnervåld

Utifrån tidigare forskning kan det ses som att våldsutsatta kvinnor löper en större risk att utsättas för icke-erkännande. Det kan bland annat förstås genom att männen haft egna erfarenheter av icke-erkännande vilket bidragit till att de har svårare att ge kvinnorna erkännande och istället utsätter dem för icke-erkännanden. Honneth (2003) menar att erkännande är något som ska ske ömsesidigt mellan människor. För särskilt utsatta individer kan det dock finnas behov av att få erkännande utan motkrav under en period. Kvinnor som utsätts för partnervåld är en särskilt