Arbetspraktikens betydelse

Examensarbete

15 högskolepoäng grundnivå

Arbetspraktikens betydelse

En kvalitativ studie om unga vuxnas syn på arbetslöshet, arbetspraktik och anställningsbarhet

The meaning of work practice

Aqualitative study about young adults and their views on unemployment, work practice and employability

Rebecca Fernholm

Alexandra Göransson

Sammanfattning

Denna studie syftar till att undersöka unga vuxnas syn på arbetslöshet, arbetspraktik och hur detta påverkar deras anställningsbarhet. Det är en kvalitativ studie som bygger på åtta könsneutrala intervjuer med unga vuxna som erfarit arbetslöshet och deltagit i arbetspraktik. Resultat och analys visar att trots de sociala strukturerna med en hög ungdomsarbetslöshet håller deltagarna sig själva som främst ansvariga för arbetslösheten. Synen på arbetspraktik är generellt sett god, men det framhålls att arbetspraktiken är i behov av förbättringar. Anställningsbarhet likställs med att hålla sig attraktiv på arbetsmarknaden och att själva ansvara för framgång och motgång, vilket kan härledas till individualiseringstesen. Att praktik föredras i förhållande till arbetslöshet och att praktik i vissa fall upplevs höja anställningsbarheten framkommer i studien. Tydligare regler kring arbetspraktik samt en höjning av ersättningen tycks vara vägen till förbättring.

Nyckelord: Arbetslöshet, unga vuxnas etablering, arbetspraktik, individualisering och anställningsbarhet.

Abstract

The aim of this study is to examine young adults and their views on unemployment, work practice and how this affects their employability. It´s a study with eight qualitive interviews with young adults who experienced unemployment and work practice. Result and analyze shows that despite social structure with high youth unemployment, they hold themselves responsible for their unemployment. Their view on work practice is generally speaking positive but it needs improvement. The employability is in comparison with holding themselves attractive at the labourmarket and to take a responsibility over their success and failure which derives from the individualization thesis. Work practice is preferred before unemployment and in some cases work practice increases the employability. Distinct regulations regarding work practice along with increased compensation seems to be the way to improvement of the system.

Keywords: Unemployment, young adult’s establishment, work practice, individualization and employability.

Förord

Att genomföra examensarbetet har varit en givande och utvecklande process. På vägen till slutdestinationen har vi tillsammans haft stort utbyte av varandra som författare. Arbetet har fördelats lika där kapitlen har författats tillsammans, vi har båda deltagit under intervjuerna och transkriberat hälften var, det har funnits ett utbyte där vi reflekterat över arbetet och bollat ideér samt stöttat varandra i vått och torrt. Förutom att tacka varandra för ett gott samarbete vill vi särskilt tacka de personer som gjort denna undersökning möjlig. Vi vill tacka vår handledare Jan Anders Andersson som har funnits där som inspirationskälla och det har varit betydelsefullt i de stunder då vi behövt vägledning, tack.

Malmö, december 2011

Innehållsförteckning

1 Introduktion ... 8

1.1 Studiens syfte och forskningsfrågor ... 9

1.2 Disposition ... 9

1.3 Begreppsdefinition ... 10

2 Kunskapsbakgrund ... 12

2.1 Arbetslöshet och etablering ... 12

2.1.1 Förlängd ungdomstid ... 12

2.1.2 Utbildningssystem ... 13

2.1.3 Etableringsmönster ... 13

2.1.4 Etableringsvårigheter ... 15

2.2 Praktik som arbetsmarknadsåtgärd ... 16

2.2.1 Styrdokument för arbetspraktik ... 16 2.2.2 Arbetspraktik ... 16 3 Teoretiska utgångspunkter ... 18 3.1 Individualiseringstesen ... 18 3.2 Begreppet anställningsbarhet ... 20 3.3 Karriärutvecklingsteori ... 21 4 Metod ... 24 4.1 Metodval ... 24 4.2 Urval av undersökningsenheter ... 24 4.3 Datainsamling ... 25 4.4 Analysmetod ... 26 4.5 Etiska ställningstaganden ... 26 5 Resultatredovisning ... 28 5.1 Arbetslöshet ... 28 5.1.1 Sammanfattning av arbetslöshet ... 29 5.2 Arbetspraktik ... 30 5.2.1 Sammanfattning av arbetspraktik ... 34 5.3 Anställningsbarhet ... 35 5.3.1 Sammanfattning av anställningsbarhet ... 37 6 Analys ... 39 6.1 Arbetslöshet ... 39

6.2 Arbetspraktik ... 41 6.3 Anställningsbarhet ... 43 7 Diskussion ... 45 7.1 Metoddiskussion ... 47 7.2 Slutdiskussion ... 48 8 Källförteckning ... 49 9 Bilagor ... 52 9.1 Bilaga 1: Missivbrev ... 52 9.2 Bilaga 2: Intervjuguide ... 53

1 Introduktion

Examensarbetet fokuserar på unga vuxna mellan 20-30 år och deras syn på arbetslöshet, arbetspraktik och hur detta påverkar anställningsbarheten. Den utbredda arbetslösheten hos unga vuxna är ett problem i samhället. Arbetspraktik och arbetsmarknadspolitiska program är relevant för studie- och yrkesvägledarprofessionen.

Den svenska arbetsmarknaden har under 60 – 90 talet kännetecknats av hög sysselsättning, låg arbetslöshet och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Efter krisen på 90- talet har denna bild successivt förändrats (Socialstyrelsen, 2010). Ungdomsarbetslösheten i Sverige jämfört med andra EU länder ligger på en hög nivå och ses som en svaghet i det svenska välfärdssamhället. Idag tar det allt längre tid för unga att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket gör att ungdomstiden förlängs. De unga går in och ur arbetslöshet då de varvar arbetslöshet, studier och kortare anställningar (SOU 2006:102). Socialstyrelsen skriver i sin sociala rapport 2010, att risken för ohälsa ökar för den som har en svag anknytning till arbetsmarknaden. Man konstaterar att ungdomsarbetslösheten ända sedan 70-talet varit ungefär tre gånger så hög som för dem i medelåldern, samt att ungdomsarbetslösheten ur ett internationellt perspektiv varit relativt hög under flera decennier (Socialstyrelsen, 2010). Det finns ingen direkt given förklaring till hur det kommer sig att ungdomsarbetslösheten i Sverige är så pass hög, men en förklaring tordes vara den dåliga anknytningen mellan skola och arbetsliv (Socialstyrelsen, 2010). I debatten om orsakerna till den höga arbetslösheten i Sverige samt i Västeuropa, sägs regelverk och försäkringssystem utgöra boven i dramat. Lagen om anställning (LAS) och ett stort fackligt inflytande dämpar rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som generösa socialförsäkringar och hög A-kassa gör det mindre lönande att arbeta. Lagarna kan bidra till att arbetsgivare blir mindre benägna till att anställa, något som drabbar känsliga grupper däribland ungdomar (Olofsson & Wadensjö, 2005).

Praktik kan verka som ett medel för att ungdomar ska få en möjlighet att komma i kontakt med arbetsmarknaden, i syfte att skaffa sig relevant arbetslivserfarenhet samt knyta kontakter i arbetslivet, då det råder brist på arbeten. Praktik kan även fungera som vägledande och meriterande då de har möjlighet att prova på olika yrken samt att skaffa

sig referenser. Huruvida praktik är en lösning på ungdomsarbetslösheten och hur praktikanters villkor kan se ut är omdiskuterat. En utgångspunkt är att praktikens effekter kan vara goda under förutsättning att praktiken uppfyller sitt syfte. Dock har Riksrevisionen i sin granskning kritiserat arbetspraktiken, de menar att det råder frågetecken kring huruvida praktikens kvalitet håller måttet (RiR 2010:5). Samtidigt fattas det incitament för unga vuxna att delta i praktik, en del känner motvillighet till att praktisera då de kan uppleva att de inte får lön för mödan. Ett belöningssystem hade kunnat fungera som incitament och motivera berörda individer.

Studie- och yrkesvägledare har tidigare sammankopplats med utbildningsväsendet men idag förekommer de även inom arbetsmarknadspolitiska program. Praktik är något som är starkt kopplat till studie- och yrkesvägledareprofessionen och studien syftar till att ge inblick i den problematik som drabbar unga vuxna.

Förhoppningen är att kunna inspirera såväl beslutsfattare som den omfattande

grupp av olika yrkeskategorier, däribland studie- och yrkesvägledare, som arbetar med denna alltmer utsatta grupp.

1.1 Studiens syfte och forskningsfrågor

Studiens syfte är att undersöka unga vuxnas syn på arbetslöshet, arbetspraktik och hur detta har påverkat deras anställningsbarhet.

Tre forskningsfrågor behandlas:

 Vilken erfarenhet och syn på arbetslöshet har unga vuxna?

 Vilken inställning har unga vuxna till arbetspraktik?

 Hur har anställningsbarheten påverkats enligt de unga vuxna?

1.2 Disposition

I kapitel två redovisas tidigare forskning om unga vuxnas etablering på arbetsmarknaden och styrdokument för arbetspraktik samt utredningar kring praktikens

metodologiska och etiska överväganden som använts i undersökningen. Kapitel fem utgörs av undersökningens empiriska material. Resultat redovisas i tematiserad form vilka består av arbetslöshet, arbetspraktik och anställningsbarhet. Efter varje tema följer en sammanfattning av de centrala dragen. I kapitel 6 ges en analys av resultat i relation till tidigare forskning, begrepp och teorier med anknytning till syfte och frågeställningar. I kapitel sju diskuteras metod, resultat, slutsatser utifrån analysen och förslag på vidare forskning.

1.3 Begreppsdefinition

Nationalencyklopedins definition av arbetslöshet lyder ”förhållandet som råder när en person kan och vill arbeta och är aktivt arbetssökande men inte finner arbete” (Internet 1). Man ska vara aktivt arbetssökande och inte sysselsatt för att klassas som arbetslös. Man delar in arbetslösheten beroende på orsak i; säsonsgsarbetslöshet, friktionsarbetslöshet, strukturarbetslöshet och arbetslöshet orsakad av otillräcklig total arbetskraftsefterfrågan. Man talar även om dold arbetslöshet som utgörs av arbetslösa som inte söker arbeten och därför inte ingår i statistiken, men det kan även innefatta de som är sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder och inte tillhör den vanliga arbetsmarknaden (Internet 1).

Definitionen av unga vuxna skiljer sig åt, Lidström (2009) anser att en förändring i definitionen av åldersgruppen behövs då många unga vuxna avgränsas upp till 25 år. Många som befinner sig i en etableringsålder utesluts och idag sker etableringen inte förrän närmare 30- års ålder. Denna studies definition är inspirerad av Lena Lidström som i sin avhandling definierar unga vuxna med ålder 25-29 år (Lidström, 2009). I denna studie avgränsas unga vuxna till en ålder mellan 20-30 år vilket är författarnas egen definition.

Arbetspraktikens huvudmål är att öka chanserna att få jobb. Praktikanten kan skaffa sig arbetslivserfarenhet och skapa sig en uppfattning om olika yrken för att bibehålla eller stärka sin yrkeskompetens, samt verka som ett medel för att skaffa referenser (Arbetsförmedlingen 2011).

Enligt Berglund & Fejes (2009) ses anställningsbarhet som ett policybegrepp vilket innefattar strategier för såväl global som nationell ekonomisk tillväxt och välfärd. Begreppet sätts in i sysselsättningssammanhangmed fokus på individers möjligheter till

anställning, i form av kompetens- och identitetsutveckling. Det läggs tyngd på det personliga ansvaret för anställningsbarheten med fokus på kompetens, det vill säga kunskaper och färdigheter samt individens aktiva förhållningssätt och värderingar. Det talas även om samhällets och organisationers ansvar för anställningsbarheten (Berglund & Fejes 2009).

2 Kunskapsbakgrund

Tidigare forskning som presenteras har anknytning till unga vuxna i åldern 20-30 år. Då arbetslöshet och praktik är omfattande områden presenteras varierande forskning för att ge läsarna inblick i den komplexa verklighet som unga vuxna lever i. Den tidigare forskning som presenteras består av styrdokumentet om Jobb- och utvecklingsgarantin och en svensk avhandling baserad på en kvalitativ studie. Det presenteras även en forskningsrapport som bygger på en omfattande studie utförd i Storbritannien. Övriga rapporter är gjorda i Sverige och bygger på tidigare forskning inom området i kombination med statistisk fakta. Det som legat i fokus har främst varit de resultat som forskningen presenterar, då det bidrar till att förklara problematiken kring arbetslösheten bland unga vuxna och de åtgärder som kan bidra till att förbättra deras situation.

2.1 Arbetslöshet och etablering

2.1.1 Förlängd ungdomstid

Olofsson & Thoursie (2007) tar upp att ungdomstiden förlängts, det är vanligt att man blir betraktad som ung ända upp i 30-års ålder. Det innebär för många i åldersgruppen (20-30 år) en begränsning vad gäller möjlighet att hitta en fast anställning, få en permanent bostad samt möjligheten till att bli en ekonomiskt trygg förälder. Det outtalade exkluderandet som dessa unga vuxna drabbas av, kan innebära etableringsproblem i arbetslivet samt en risk för psykisk ohälsa och ökad fattigdom. Statistik från EU visar att arbetsmarknadsinsatser i Sverige tilldelas unga vuxna i sämre utsträckning än vad många andra EU länder gör.

Wetterberg (2007) skirver att gymnasieskolans olika program har strävat efter att ge behörighet till högre utbildningar vilket i praktiken inneburit att lärlingssystem och mer informella vägar in i arbetslivet mer eller mindre försvunnit. Wetterberg drar i sin studie bland annat slutsatsen att utbildningspolitiken ger för lite utrymme åt olikheter i elevers utveckling. Han menar att man kan utgå ifrån de befintliga och teoretiska utbildningar

som redan existerar men att det behövs fler lärlingsutbildningar, ingångsjobb för unga utan erfarenhet samt anpassningar i kollektivavtalen.

2.1.2 Utbildningssystem

Bremberg (2007) skriver att dagens samhälle domineras av tjänsteproduktion istället för industri, vilket gör att andra kompetenser värderas högre än det att kunna följa på förhand givna regler. Samspel med andra människor, kreativitet, flexibilitet och förmågan att hantera stora mängder information är egenskaper som eftertraktas och värderas på arbetsmarknaden. Kopplingen mellan utbildningssystem och arbetsmarknad är i stort behov av att förstärkas, om längre utbildningstider ska bidra till att öka produktiviteten. Bremberg föreslår i sin studie om ökade kunskapskrav och tilltagande individualisering, att ett sätt att komma tillrätta med problemet är att inrätta lärlingsutbildningar inom gymnasieskolan.

Olofsson (2007) menar att ungdomar som inte har en avslutad gymnasieutbildning har begränsade valmöjligheter på arbetsmarknaden. Resurser som samhället avsätter till dessa ungdomar nyttjas inte på ett tillräckligt effektivt sätt, detta har konsekvenser både för individ och samhälle. Om arbetsförmedling och gymnasieskola hade haft ett närmare samarbete hade fördel kunnat dras av arbetsförmedlingens företagskontakter i samband med den gymnasiala praktiken. Olofsson drar en parallell till det danska systemet som i mångt och mycket lyckats hantera ungdomsarbetslösheten på ett bättre sätt än Sverige. I det danska systemet finns det en mer flexibel samverkan mellan yrkesutbildning och arbetsmarknadspolitik. Många arbetslösa i Danmark hänvisas till lärlingsutbildningarna, vilket inte kan erbjudas i Sverige på samma sätt. Danmark visar på ett mer flexibelt användande av arbetsmarknadspolitiska medel. I Sverige tvingas elever som går individuella program (IV) med praktik lämna sin plats när de fyller 20 år. Samtidigt är man som svensk student över 18 år inte berättigad fullt studiemedel innan man fyllt 20 år, vilket är ytterst begränsande. Olofsson (2007) drar slutsatsen att de som inte fullbordat gymnasiet vid 20-års ålder borde erbjudas gymnasie- och yrkesutbildning istället för att förpassas till arbetslöshetskön.

kontaktnät och arbetslöshet är några av dessa konsekvenser. Högre utbildningskrav innebär en högre ålder vid etableringen på arbetsmarknaden, samtidigt som de unga vuxna som arbetar oftast har tillfälliga anställningar. Faktorer som kan ha stark påverkan på om unga vuxna är eller förblir arbetslösa är arbetslivserfarenhet, deltagandet i arbetsmarknadsprogram och arbetslöshetens längd. En viktig aspekt är de informella kontaktnätens betydelse för inträdet på arbetsmarknaden. De som inte har någon arbetslivserfarenhet blir i större utsträckning beroende av välfungerande nätverk, då dessa visat sig vara viktiga ingångar till det första arbetet (Kassman & Franzén, 2007). Bäckman och Nilsson (2007) skriver att i skiftet från ungdom till vuxen hamnar de flesta i en etableringsfas där vuxenlivet tar sin början. Etableringsfasen kan innebära jobbkarriär, boendekarriär och familjebildning. Alla tre områden är inte nödvändiga för etableringen i vuxenlivet, en del väljer till exempel att inte skaffa familj, men både arbete och boende är väsentliga områden för etableringen. Framförallt är arbete en viktig förutsättning för de andra områdena i etableringsfasen. Bäckman och Nilsson kan i sin studie om unga utanför konstatera att de som är i 25 års ålder och har en svag förankring i arbetslivet löper en större risk för marginalisering långt senare i livet. Lidströms (2009) avhandling problematiserar unga vuxnas övergång från skola till arbete, dess syfte är att belysa och analysera hur övergången från skola till arbete formas. Studien visar att genus, social och kulturell bakgrund har stor inverkan vid övergången från skola till arbete. Det framkommer också att respondenterna trots olika övergångsmönster delar en gemensam vilja att uppnå personliga karriärmål. Även andra människor verkar vara nödvändiga och spelar en viktig roll i övergången, men respondenterna anser sig själv vara ansvariga för framgång och misslyckanden. Ett viktigt resultat visar bristen på individens anställningsbarhet, som tenderar att betonas mer än bristen på arbete. Unga vuxnas övergång från skola till arbete har idag blivit mer varierad och förlängd. Det finns ett ökat politiskt intresse av vägledning då man avser att öka anställningsbarheten. Lidström problematiserar övergången från skola till arbete då den blivit mer varierad och komplicerad samt att arbetslöshet och risk för social exklusion har ökat. Hon konstaterar att övergången är en av de svagaste punkterna i det svenska välfärdssystemet, därigenom har också kvalitén på vägledningen ifrågasatts.

2.1.4 Etableringsvårigheter

I socialstyrelsens rapport (2010) konstaterar man att den sedan 90- talets ökade ungdomsarbetslöshet inte troligt beror på genomströmningen i gymnasieskolan (som var den hypotes man arbetade utefter vid genomförandet av studien). Däremot finner man ett tydligt samband mellan misslyckanden i gymnasiet och etableringssvårigheter på arbetsmarknaden. Då ungdomsarbetslösheten inte tycks bero på genomströmningarna i gymnasiet, bör rimligen felet ligga i arbetsmarknadens funktionssätt. Den grupp som har goda chanser att klara sig på arbetsmarknaden när det gäller de yngre åldersgrupperna är studerande, medan nyanlända invandrare och unga vuxna som varken arbetar eller studerar har en sämre arbetsmarknadsutveckling. Dock är arbetsmarknaden konjunkturkänslig och denna känslighet slår hårdast mot de yngre åldersgrupperna. Detta gör att man i rapporten drar slutsatsen att man bör fokusera på de strukturella skillnaderna. Förslaget blir en gymnasieskola som kan minska de strukturella skillnaderna så att de yngre åldersgrupperna inte drabbas så hårt av konjunkturnedgångar.

Lawy, Quinn & Diment (2010) presenterar i en artikel publicerad i Journal of Youth studies 2010, sina resultat från ett projekt i sydvästra regionen av England. Liksom i Sverige tampas man i England med problem i form av ungdomsarbetslöshet och social exklusion. Politiker och beslutsfattare tycks ha ett intresse av att se denna marginaliserade grupp välja en mer rak väg i form av utbildning. Studien handlar om ungdomar i arbete utan utbildning, Jobs Without Training (JWT). Huvudresultatet i studien visar att unga i JWT, är definierade som en marginaliserad och bristfällig grupp i behov av hjälp och stöd. Trots detta är deras ambitioner, engagemang och intresse för vad som händer i deras värld ungefär densamma som för andra grupper unga människor. De vill arbeta, de använder sina kontaktnät och de använder sina informella kunskaper för att utveckla sin karriär. Nackdelen är att de arbeten de får är på kort sikt, ofta säsongsbetonade och lågavlönade. Författarna ger som förslag på förbättring att framförallt öka möjligheten att samla arbetslivserfarenhet och möjliggöra en smidigare väg till arbete för denna grupp.

2.2 Praktik som arbetsmarknadsåtgärd

2.2.1 Styrdokument för arbetspraktik

Den 2 juli 2007 infördes Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) som arbetsmarknadspolitiskt program. Syftet med programmet är att det ska bidra till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt genom att underlätta för deltagarna att hitta ett arbete. JUG är idag Arbetsförmedlingens största åtgärdsprogram (URA 2011:1). Enligt förordningen om Jobb- och utvecklingsgarantin (SFS 2007: 414) skall insatser som underlättar etableringen på arbetsmarknaden erbjudas. Arbetsförmedlingens uppgift är att kartlägga vad den arbetslöse kan tänkas behöva för att öka chanserna för inträdet på arbetsmarknaden samt att stödja på vägen, för att deltagaren ska nå de mål som upprättas i den individuella handlingsplanen. Insatserna i JUG genomförs i Arbetsförmedlingens regi eller upphandlas av privata aktörer. Under programmets gång har deltagarna rätt till aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Det kan betyda en sänkning av ersättningsnivån för deltagarna i jämförelse med arbetslöshetsersättningen (URA 2011:1). JUG innefattar tre faser (se bilaga 4), fas ett rymmer förberedande insatser med individanpassad vägledning. Fas två erbjuder arbetspraktik, andra aktiviteter i fas två är arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Har deltagaren inte etablerats och hittat arbete efter 450 dagar inom programmet, träder deltagaren slutligen in i fas tre som syftar till att förstärka deltagarens kontakt med arbetsmarknaden genom sysselsättning hos anordnare samt arbetsmarknadsutbildning (SFS 2007: 414).

2.2.2 Arbetspraktik

Huvudmålet med arbetspraktik är att öka chanserna för deltagarna att få jobb. Deltagarna kan skaffa sig arbetslivserfarenhet och skapa sig en uppfattning om olika yrken för att bibehålla eller stärka sin yrkeskompetens, samt verka som ett medel för att skaffa referenser. De som kvalificeras för praktik är arbetslösa och de som riskerar arbetslöshet. Praktiken får utföras privat, offentligt och i ideella organisationer, vanligtvis på heltid och under högst sex månader (Arbetsförmedlingen 2011). Deltagaren i arbetspraktik ses inte som reguljär arbetstagare såvida inte deltagaren i programmet har anställningsstöd, lönebidrag, skyddat arbete, trygghetsanställning, reguljärt arbete inom ramen för JUG, Jobbgarantin för ungdomar eller en anställning med särskilt stöd för introduktion och uppföljning enligt Lagen om

arbetsmarknadspolitiska program (2000:625). Arbetsgivaren som erbjuder arbetspraktik erhåller ingen ekonomisk ersättning enligt förordningen om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten (2000:628). Arbetsförmedlingen visar i rapporten Jobb- och utvecklingsgarantin – en uppföljning ur deltagarnas perspektiv att deltagare i fas två med arbetspraktik är aktiverade i större omfattning än de i fas ett. Vidare framkommer det i studien att deltagarna upplever att praktiken är individanpassad och givande (URA 2010:2).

Regeringens satsning 2012 innebär fler handläggare med fokus på bland annat arbetspraktik. Vidare ska Arbetsförmedlingens samverkan och nätverkande med arbetsgivare förbättras. Detta för att gynna deltagarna i JUG i form av ökad aktivitet och kvalité, vilket i sin tur ska få fler deltagare i utbildning och arbete (PROP. 2011/12:1). Riksrevisionen har 2010 låtit granska satsningen på det arbetsmarknadspolitiska programmet Arbetspraktik. Riksrevisionen anser att det är högst relevant att granska och utvärdera sysselsättningseffekterna av programmet med tanke på den höga arbetslösheten och att det satsas ansenligt på programmet. Det har dock visat sig i både nationella och internationella undersökningar att liknande insatser för arbetspraktik, pekar på små eller konträra effekter i jämförelse med övriga varianter av sysselsättningsprogram (RiR 2010:5). I granskningsrapporten redovisas bland annat;

Att vare sig tidigare studier eller den effektutvärdering som har genomförts i denna granskning ger något stöd för att arbetspraktiken skulle ge större sysselsättningseffekter än andra programinsatser. Arbetsmarknads- och Finansdepartementen har heller inte redovisat något sådant underlag. Vidare har arbetspraktiken en väldigt varierande målbild, vilket försvårar entydiga utvärderingar av dess resultat (RiR 2010:5).

Riksrevisionen har efter intervjuer med Arbetsförmedlingen kommit fram till funderingar om kvalitén på praktikplatserna verkligen håller måttet och om granskningen av arbetsgivarna som erbjuder praktikplatser blivit sämre samt att individanpassningen av möjliga insatser försvagats. Vidare föreslår Riksrevisionen en uppföljning av programmets effekter. Riksrevisionen kommer fram till att arbetspraktik mer sällan leder till heltids- och tillsvidareanställningar (RiR 2010:5).

3 Teoretiska utgångspunkter

De begrepp och teori som presenteras anser författarna bidrar till en förståelse av informanternas berättelse och ligger till grund för analysen av resultatet i studien.

3.1 Individualiseringstesen

Individualism, en uppfattning som ser individens frihet och oberoende som ett högsta värde. Oftast förenas individualismen med åsikten att samhället som sådant endast kan förstås och förklaras som en sammanslutning av individer, vilkas handlingar och avsikter ytterst avgör ... (Internet 2).

Individualisering är ett begrepp som behandlar den förändring som samhället genomgått sedan industrialiseringen. För den enskilde innebär individualiseringen att den ensam bär ansvar för sina val och handlingar, den ansvarar för framgångar liksom den bär skuld för sina motgångar. Detta betyder att människan själv måste välja vem den ska vara och hur denna ska leva. Det ska kort nämnas att individualiseringen kan betraktas som en effekt av avtraditionaliseringen. Då dessa står i nära förbund med varandra är det rimligt att de också skridit fram tillsammans (Engdahl & Larsson, 2006).

Zigmund Bauman (2002) presenterar i sin bok tankar kring bland annat hur individualiseringen förhåller sig till arbetet och dess roll i samhället och vad det innebär. Han förklarar att genom industrialiseringen skiljdes arbetarna från sitt livsuppehälle. Genom industrialiseringen kunde arbetet betraktas som en vara, arbetarna fick en annan typ av frihet och kunde användas inom olika områden. Arbetet var inte längre ett resultat av det självreproducerande traditionella sättet att leva, utan en produkt av rationellt tänkande. Den frihet som följde gjorde arbetarna mer självständiga, arbete blev vägen till välstånd och det blev var och ens egen uppgift att finna den väg som ledde fram till dennes välstånd. Det var under moderniteten som kapitalet och arbetet ingick i förbindelse med varandra, ett ömsesidigt beroende, arbetarna behövde försörjning och kapitalet behövde arbetare för att kunna reproduceras. Alliansen mellan kapital och arbetare var mer komplex än så och blev snabbt ett politiskt och statligt intresse, då både kapital och arbetare behövde hålla sig attraktiva på marknaden. Kapitalägaren måste kunna fortsätta att köpa arbetskraft och arbetare måste vara friska

och attraktiva för att deras arbetskraft ska bli köpt. Genom denna allians blev arbetslösa en slags reserv, en buffert av arbetare. Den moderna välfärdsstaten inriktade sig framförallt på detta och blev ett stöd för både kapital och arbetares överlevnad. Det fanns en enighet om att välfärdsstaten skulle ta hand om avvikelser som bröt mot den allmängiltiga normen. Normen innebar en direkt förbindelse mellan kapital och arbete, samt att viktiga, besvärliga och sociala frågor skulle lösas inom den förbindelsen. Bauman förklarar att situationen nu förändrats på arbetsmarknaden och att det avgörande i förändringen ligger i en kortsiktig mentalitet istället för den tidigare långsiktiga mentaliteten. Han menar att den flexibilitet man talar om på arbetsmarknaden egentligen betyder korttidsanställningar, rullande anställningskontrakt, inga kontrakt alls och befattningar utan trygghet med en tillsvidareklausul. Även om arbetet också sedan tidigare kantats av otrygghet menar han att den idag har en individualiserande kraft som splittrar istället för att ena. Den skapar rädsla och fruktan på ett sätt som gör att man måste uthärda det ensam. Han menar att lojalitet mot arbetsplatsen förhindras när arbetskraften anställs på kort sikt och med osäkra framtidsutsikter. Det finns inget intresse för att lägga ner själ och eftertanke i ett arrangemang som bara är tillfälligt, arbetsplatserna upplevs som campingplatser där man bara stannar några få nätter och som man kan lämna när som helst.

Bauman (2002) menar att det har skett en lösgöring av förbindelsen mellan kapital och arbete, det som tidigare handlade om ömsesidigt beroende är idag lösgörande för den som besitter kapitalet. Det behov kapitalet tidigare hade av lokala relationer till arbetarna är inte längre nödvändiga för deras reproduktion. Även om oberoendet inte är fullständigt så har kapitalet ändå blivit så pass lättrörligt att de politiska organen, som av naturliga skäl är territoriebundna, är tvungna att mer eller mindre följa dess spelregler, såvida de är måna om medborgarnas välbefinnande. Politiken ställer upp på detta genom att skapa bättre villkor för fri företagsamhet, vilket i praktiken betyder lägre skatter, få regler och en flexibel arbetsmarknad. Sammanfattningsvis innebär det en foglig befolkning som inte genererar motstånd och en regering som hoppas på att kapitalet stannar kvar och samtidigt försöker övertyga att de är fria att flytta närhelst de behagar.

3.2 Begreppet anställningsbarhet

Anställningsbarhet som begrepp har relaterats till sedan i början av 1900- talet, begreppets historiska utveckling och innebörd har dock förändrats över tid. Under tidigt 1900- tal anses anställningsbarhet handla om sysselsättning inte kompetens. Att sträva efter att urskilja den arbetsdugliga arbetskraften i form av ålder, hälsa, familjeförhållande och motivation. Antingen är man anställningsbar eller ej. Under 50- och 60- talet blir begreppet ett redskap inom arbetsmarknadspolitiken, sysselsättningsperspektivet håller sig kvar men det talas mer om utanförskap. Det sker en förskjutning från att man är anställningsbar eller ej, till att alla är anställningsbara men i olika grader. I början av 80- talet och fram till idag ses anställningsbarhet som ett policybegrepp vilket innefattar strategier för såväl global som nationell ekonomisk tillväxt och välfärd. Begreppet är distinkt förenat med sysselsättningsfrågor. Fokus ligger på individers möjligheter till anställning, i form av kompetens- och identitetsutveckling. Med individen i centrum läggs tyngdvikt på det personliga ansvaret med fokus på kompetens, det vill säga kunskaper och färdigheter samt individens aktiva förhållningssätt och värderingar. Det talas även om samhällets och organisationers ansvar för anställningsbarheten (Berglund & Fejes 2009). Författarna Berglund och Fejes skriver bland annat att;

Genom den historiska beskrivningen kan vi se hur det skett en förskjutning av såväl innehåll som värderingar, från att betrakta anställningsbarhet utifrån ett sysselsättningsperspektiv där samhället och arbetsgivarna sågs som de huvudsakligen ansvariga för människors möjligheter till arbete och försörjning till ett ökat ansvariggörande av individerna själva (Berglund & Fejes, 2009 s. 36).

Berglund & Fejes (2009) menar att forskning tyder på att denna förskjutning beror på skiftet till det nyliberala samhället eller till det avancerade liberala samhället, där individen är huvudansvarig för bland annat sin försörjning och förväntas göra sig anställningsbar och vara attraktiv på arbetsmarknaden. De menar att anställningsbarhet som begrepp ligger i tiden, samtidigt är det ett relativt främmande begrepp för många. De ser dock att anställningsbarhet omsatt i praktiken blir greppbart för de flesta. Internationellt och nationellt skapas begreppet anställningsbarhet av politiska beslutsfattare, organisationer, och individer, de kan ha olika utgångspunkter men den gemensamma målsättningen är att nå hög sysselsättningsnivå i samhället, där individer

kan leva ett gott liv. Det vill säga att skapa förutsättningar för människor att ha, kunna behålla och vid behov kunna få en ny anställning.

I Burmans (2011) studie om jobbcoachers syn på arbetssökandes anställningsbarhet visas att coacherna har en entydig uppfattning om att nästan alla individer är anställningsbara men i varierande utsträckning. Jobbcoacherna definierar begreppet anställningsbarhet, som att ha lämplig erfarenhet, kompetens och kunna sälja sig själv som arbetssökande. Men även att ha motivation till att arbeta och att kunna anpassa sig. Det är till syvende och sist de arbetssökande som bär ansvaret för att bli anställningsbar då dagens arbetsmarknad kännetecknas av en individualisering med budskap om bland annat individens egna ansvar.

3.3 Karriärutvecklingsteori

När man idag talar om anställningsbarhet ligger fokus på individens möjlighet till anställning och identitetsutveckling. Med individen i centrum, läggs tyngdvikt på det personliga ansvaret, bland annat på kompetens, det vill säga kunskaper och färdigheter samt individens aktiva förhållningssätt och värderingar. Anställningsbarhet och allt vad det åsyftar är intressant satt i relation till begreppet karriär. Donald E. Super (1910-1994) förklarar begreppet karriär på ett beskrivande vis. Han menar att karriär är något utöver arbete, individers karriärutveckling sker inte bara i yngre ålder, utan det är en livslång lärandeprocess. Den utvecklingsinriktade karriärteorin beskriver olika åldersfaser och livsroller som en individ genomgår under en levnadstid. Dessa faser och roller i växelverkan med olika påverkningsfaktorer kan styra en individs yrkesval. Super talar om självinsikt (self-concept) och menar att en individ vill realisera sin självuppfattning genom sitt yrkes- och karriärval, “the development of vocational self-concept is a part of life stage development, and that occupational choice is an attempt to implement self-concept” (Super 1990, se Patton & Mchon, 2006 s. 53). Individen ser till sina värderingar, intressen, egenskaper och färdigheter som ska matcha den valda yrkesrollen. Självuppfattningen skapas även i interaktion med andra individer, det vill säga utifrån både det subjektiva och objektiva Jaget. Beroende på den egna självuppfattningen och hur individen upplever att andra människor ser på denne, skapas

Levnadsloppet (Life Span) representerar processen i karriärutvecklingen. Under ett levnadslopp utvecklas individen psykosocialt och anpassar sig efter de samhällsstrukturella och kulturella kraven, som bland annat kan innebära införskaffandet av utbildning och yrke. Karriärmognad uppstår i olika grader i utvecklingsfaserna, beroende på hur individen handskas med de krav som uppstår. Super beskriver sin teori i en modell som har formen av en regnbåge ”life-career rainbow” som visar fem utvecklingsfaser, växande (0-14 år), utforskande (15-24 år), etablering (25-44 år), vidmakthållande (45-64 år) och avveckling (65 +) (Super, se Patton & Mchon 2006).

(Internet 3)

Utifrån vårt syfte och frågeställningar samt den målgrupp som undersöks, kan kopplingar göras till Supers utvecklingsfaser utforskande och etablering. Dessa faser ses i samband med åldersfaserna, 15-24 år och 25-44 år.

Utforskandet (Exploration) handlar om den tid i livet då individer tar steget mot ett yrkesval. Yrkesidentiteten formas och utvecklas under denna tid genom en kognitiv

process som ökar individens självinsikt, där egenskaper och intresse samt värderingar ger sig till känna. Därefter görs ett matchande val utifrån de egenskaper man besitter. Fokus ligger på anpassning till samhällets normer för upplevelsen av att höra till (Super, se Patton & Mchon 2006).

Härnäst följer en etableringsfas (Establishment) då individen erhållit ett jobb, här gäller det att befästa sin position på arbetsplatsen genom att lära sig och bekanta sig med dess kultur och visa att man är kompetent. Man söker tillfredställelse och återigen ser man till sin självuppfattning som ska överensstämma med yrkerollen och det valda yrket.

Det kan hända att individen väljer eller tvingas byta roll, till exempel vid arbetslöshet vilket kan bidra till obalans i individens tillvaro. Individen kan då genomgå en ”minicykel” där man ännu en gång går igenom de tidigare faserna, till exempel utforskning (Super 1992, Patton & Mchon 2006). Förr kunde en individ arbeta på en och samma arbetsplats livet ut, i dagens samhälle ses inte samma övergångsmönster mellan faserna. Minicyklerna är vanligt förekommande då många väljer eller tvingas till temporära anställningar hos flera olika arbetsgivare (Super, se Amundson mf. 2009). Det framhålls att individer har olika roller under en livstid, dessa roller påverkas av individ och samhälle i ett livsrum som Super benämner (Life-space). Det förväntas olika av rollerna beroende på vilken roll det gäller, vad som värderas i en roll kan dock variera från person till person. Exempel på livsroller kan vara studenten, medborgaren, föräldern, arbetaren eller pensionären. En individ kan ha flera roller under en och samma period och då inverkar livsrollerna mer eller mindre på varandra. Arbetar- och föräldrarollen är två av de mer centrala rollerna hos de flesta individer (Super, se Amundson m.fl 2009). Dessa roller i samband med samhällsstrukturer påverkar individens möjligheter och val. De inre variablerna (värdering, intresse och förmåga) samt de yttre variablerna (yrkeserfarenhet, arbetsmarknad och konjunkturläge) i kombination, är påverkansfaktorer då det gäller hur en individ ser på sig själv och t.ex väljer yrke (Patton & Mchon 2006).

4 Metod

I detta kapitel belyses valet av den kvalitativa metoden och urvalet av informanter samt genomförandet av undersökningen. Sedan följer ett resonemang kring etiska överväganden.

4.1 Metodval

Med hänsyn till studiens syfte och frågeställningar valdes ett kvalitativt angreppsätt för genomförandet. Anledningen till valet av den kvalitativa metoden var för att kunna gräva på djupet, det vill säga ”mycket information om få enheter” (Larsen, 2009 s 24). Fördelen med en kvalitativ metod är just mötet med informanten då man ingående kan läsa av denne och situationen. Om ett missförstånd uppstår och man behöver ett förtydligande, kan man på plats ställa fler frågor till informanten för att öka validiteten i datamaterialet (Larsen, 2009). En upplevd nackdel rörande validitet var att en del av informanterna inte var bekanta med begreppet anställningsbarhet. Förklaringen som gavs till informanterna har varit objektiv men med en medvetenhet om att det kan ha betydelse för hur de svarar på frågorna (Larsen, 2009). Med syftet att öka förståelsen och insikten om de åtta intervjuades syn kring arbetslöshet, arbetspraktik och anställningsbarhet, anses metoden vara ändamålsenlig.

4.2 Urval av undersökningsenheter

I början av undersökningen var det tänkt att nå den teoretiska målgruppen unga vuxna som deltagit i arbetspraktik genom uppsökande verksamhet. Att stå utanför två arbetsförmedlingar och fråga personer som antingen var på väg in eller ut, om de möjligtvis kunde tänka sig att ställa upp på en intervju var utgångsstrategin. En person kunde tänka sig det och blev intervjuad, men annars skedde det utan större framgång. En annan strategi blev att kontakta olika institutioner som kunde tänkas komma i kontakt med aktuell målgrupp. Kontakt togs med sju verksamhetsansvariga för åtta arbetsförmedlingar och ett Arbets- och integrationscenter (AIC) samt en praktikansvarig

på ett annat AIC. Det gjordes via telefon- och mailkontakt samt bifogat missivbrev (se bilaga 1) till eventuella informanter och en utförlig beskrivning av syfte och frågeställning. Författarna kände uppgivenhet då ingen av de ovan nämnda kunde vara behjälpliga, en del svarade inte ens på mailet. En anledning kan ha varit att tillvägagångssättet kan innebära en del hinder, då institutioner ställs inför etiska ställningstaganden. Till slut kom vi i kontakt med de övriga sju respondenterna via personliga kontaktnät. Tilläggas bör att ingen av författarna har eller har haft några personliga kopplingar eller relationer till de intervjuade, då bekantas bekanta tipsat varandra om att vi sökte informanter. Det uppstod en snöbollseffekt vilket var positivt, undersökningen var svår att utföra på annat sätt. Risken med metoden är att det kan uppstå skeva urval (Dalen, 2008). Metoden kombinerades med godtyckligt urval (Larsen, 2009). Slutligen bestod svarsgruppen av åtta frivilliga respondenter med jämn könsfördelning för att underlaget skulle vara tillräcklig vid analysen och öka kvalitén i undersökningen (Dalen, 2008). Vid urvalet av respondenterna har kriteriet varit en ålder på 20-30 år och att man någon gång upplevt arbetslöshet samt medverkat i praktik som arbetsmarknadsåtgärd. Anledningen till kriterierna är att målgruppen upplevs ha det problematiskt vid inträdet på arbetsmarknaden. En presentation av respondenterna utifrån de etiska riktlinjerna finns som bilaga (se bilaga 3).

4.3 Datainsamling

Författarna har använt sig av en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 2) för att samla in empiri med möjlighet att ställa följdfrågor, då målet med intervjuerna har varit att få beskrivande information om respondenternas upplevda situationer (Dalen, 2008). Med syftet och tidigare forskning som utgångspunkt formulerades en tematiserad intervjuguide, för att öka förståelsen. De teman som formulerades var arbetslöshet, arbetspraktik och anställningsbarhet.

Båda författarna medverkade under samtliga intervjuer, ”det är ofta så att ju fler som arbetar med samma sak desto högre validitet uppnås” (Larsen, 2009 s. 81). Intervjuerna spelades in som därefter direkt transkriberades med hjälp av en digital diktafon, för en korrekt återgivning av det som sagts vilket underlättade i tolkningsprocessen.

och genomfördes på ett bibliotek, hemma hos respondenter och på café. Respondenterna hade fått information om att de hålls anonyma i studien och att det inspelade materialet enbart redovisas i textform.

Presentationen av det empiriska materialet redovisas sammanfattande i löpande text med citat enligt olika teman. Med ”citat som fångar upp det väsentliga, citat som kan tjäna som exempel för många och citat som förekommer sällan” (Dalen, 2008 s. 106).

4.4 Analysmetod

Utgångspunkten har varit grundad teori (Glaser & Strauss se Dalen, 2008), vilket är en analytisk metod som grundar sig på empiri med koppling till teori (Dalen, 2008). Genom induktion och deduktion, så kallat abduktion har det empiriska datamaterialet, Baumans teori om individualiseringen, begreppet anställningsbarhet samt Supers karriärutvecklingsteori stått som grund för analysen (Dalen, 2008). ”Forskaren utgår från empiriska enskilda fall, men använder dessutom teoretiska föreställningar och begrepp” (Tangen se Dalen, 2008 s. 121). I tolkningsprocessen av intervjuerna ”lyftes materialet från en beskrivande till en mer tolkande nivå” (Dalen, 2008 s. 70) såkallat experiance near/experiance distant. Det som berättades av respondenterna reflekterade man över och anknöts till teori (Dalen, 2008). Vid tolkning och teoretisering av resultatet har en medvetenhet om de metodologiska och etiska utmaningarna närvarit. På vägen har vetskapen om den egna förförståelsen ”det holistiska misstaget” och att inte stirra sig blind på upplevda nyckelrespondenter ”elitbias” samt med uppmärksamhet på tecken hos forskaren som skulle tyda på svårigheter att urskilja utmärkande egenskaper i intervjumaterialet ”going native” närvarat (Dalen, 2008).

4.5 Etiska ställningstaganden

Samtliga berörda i undersökningen har informerats om forskningsuppgiftens syfte och deras roll i undersökningen innan de tog ställning till medverkandet. Med villkor som att det är frivilligt att delta och att de närhelst under undersökningens gång kan välja att avbryta sitt deltagande, samt att examensarbetet enbart kommer att användas i forskningsyfte och att det publiceras i Malmöhögskolas databas MUEP: Malmö University Electronic Publishing. Detta har skett via ett utskickat missivbrev (se bilaga

1) samt förtydligats muntligt. Respondenterna har även fått godkänna sitt bidrag efter att ha läst arbetet. Inför intervjuerna har ett förtydligande gjorts gällande författarnas tystnadsplikt samt att respondenterna hålls anonyma. I redovisningen av resultatet benämns de unga vuxna som respondenter med hänsyn till anonymiteten. Hanteringen av datamaterialet har skett i säkert förvar, så att endast författarna haft tillgång till det. Deras intervjusvar används endast i forskningssyfte(Vetenskapsrådet 2011).

5 Resultatredovisning

Nedan presenteras resultatet från intervjuerna. Resultat är tematiserat utifrån arbetslöshet, arbetspraktik och anställningsbarhet. Varje tema avslutas med en sammanfattning av de centrala dragen. En presentation av respondenterna finns som bilaga (se bilaga 3).

5.1 Arbetslöshet

På frågan om hur de generellt ser på arbetslöshet, svarade samtliga att det är jobbigt och skittråkigt. Att det är något negativt och att det är svårt att få tag på arbete. De lyfter fram att det är vanskligt att få arbete och att den som är arbetslös inte alltid själv kan hjälpa det. De framhåller att den ekonomiska aspekten är viktig och att ekonomin blir hårt drabbad av arbetslöshet. En av respondenterna beskriver dock arbetslösheten som ett tillstånd som kan betraktas som både bra och dåligt, det positiva skulle då vara tid till att utveckla andra talanger, men att den positiva upplevelsen är beroende av en fungerande ekonomi.

På frågan om hur de personligen upplevt arbetslösheten beskriver samtliga respondenter att de upplevde en väldigt påfrestande situation, vilket yttrade sig både ekonomiskt och psykiskt. De beskriver en tristess och en separation från samhället, de känner sig inte nyttiga, de upplever rastlöshet och arbetslösheten begränsar dem socialt på så vis att de träffar färre människor. Den ekonomiska situationen påverkar dem kraftigt, de beskriver att de lever på existensminimum, en rädsla för att bli utförsäkrad, konsten att leva snålt, att inte kunna göra något vare sig det gäller att flytta hemifrån eller ha ett aktivt familjeliv. En av respondenterna belyser dock att tack vare det svenska trygghetssystemet med a-kassa så var arbetslösheten inte så påfrestande, utan kunde istället upplevas som en positiv tid.

På frågan om hur respondenterna anser sig ha blivit bemötta i egenskap av att vara arbetslös svarar hälften av respondenterna att privat märktes det ingen skillnad i bemötandet, detta för att arbetslöshet är vanligt förekommande i umgängeskretsarna. De andra menar att arbetslösheten har en negativ klang även i privata sammanhang, ”du är

26 år, du borde ha ett jobb”, och att de anses ”suga ut systemet”. En förklaringsmodell var att det medför ”respekt när man jobbar” och att man blir bemött på ett fördomsfullt sätt när man är arbetslös. Flera av respondenterna menade att arbetsgivarnas bemötande är undermåligt, då de oftast inte svarar på ansökningar, ”det finns så mycket arbetslösa människor så de blir väl mailbombade antar jag”. Respondenterna svarar att handläggare på AIC och på Arbetsförmedlingen inte riktigt bryr sig, ”de behandlar en som piss.

På frågan om vem som ansvarar för arbetslösheten menade samtliga respondenter att det var individen själv som hade ett ansvar. Hur stort detta individansvar egentligen var, fanns det delade meningar kring. Respondenterna reflekterade och kom fram till att politiker till stor del var ytterst ansvariga, då de har ett rikstäckande ansvar men man menar också att arbetsgivaren har ett ansvar att nyanställa. Att arbetsgivarna måste ta ansvar för att annonsera ut lediga tjänster och att de ofta bär ansvarar för att diskriminering på arbetsmarknaden förekommer”så fort de ser ditt namn, var du kommer ifrån och var du bor, direkt dem tackar nej, de tar hellre svenskar”. Man anser att arbetsförmedlingen har en roll och till viss del kan lastas som ansvarig, men att 80 – 90 % av ansvaret ligger på individen. En av respondenterna var av den åsikten att främst försäkringskassan och arbetsförmedlingen var ytterst ansvariga för arbetslösheten. Förklaringen var att det var skönt att vara ledig och att någon av de tidigare nämnda institutionerna under den lediga tiden istället borde ha funnit ett arbete.

5.1.1 Sammanfattning av arbetslöshet

Studien visar att arbetslösheten upplevs som en jobbig och påfrestande situation, främst lyfts den ekonomiska aspekten upp, men även andra faktorer beskrivs som en effekt av arbetslösheten. Man talar om en begränsning i den personliga utvecklingen då det är svårt att antingen flytta hemifrån eller att kunna leva ett aktivt familjeliv. Där finns en rädsla för att bli utförsäkrad och arbetslösheten beskrivs som en separation från samhället. Det svenska trygghetssystemet lyftes fram och genom detta trygghetssystem kan man till och med få möjlighet att utveckla andra sidor hos sig själv under arbetslösheten. Det framkommer att individen håller sig själv ansvarig för arbetslösheten, trots att arbetslösheten visar sig vanligt förekommande bland unga

ansvar för den arbetslöshet som respondenterna varit utsatta för. Även arbetsförmedlingen nämns som ansvarig, men det framkommer att det är få av respondenterna som anser att arbetsförmedlingen ansvarar för arbetslösheten. De som tycker det anser att de bara ansvarar för en liten del av den, då det stora ansvaret ligger på individen själv. Arbetslöshetens längd för deltagarna i studien varierar mellan fyra månader till fyra år, om detta har betydelse för hur de upplevde att de blev bemötta framkommer inte. Ungefär hälften ansåg att de som arbetslösa blev bemötta som vanligt, eftersom arbetslöshet var vanligt förekommande i deras kretsar. Den andra hälften har starkt negativa beskrivningar på hur de blev bemötta som arbetslösa och framträdande var att de kunde känna att andra ansåg att de ”sög ut systemet”.

5.2 Arbetspraktik

Respondenternas syn på praktik som arbetsmarknadsåtgärd är generellt sett god, de har en övervägande positiv syn på praktik, framförallt tycker de att praktik är bra om det leder till jobb. De tycker att det är bra att man får chansen att visa arbetsgivarna vad man kan och att man är lämplig, de ser det som ett sätt att få erfarenhet och att knyta kontakter. Praktik kan även vara bra om man vill ändra inriktning eller bara få in en fot på arbetsmarknaden, samt att man får något att skriva i CV. De tillägger dock att det är en ekonomisk fråga och menar att man får en låg ersättning men att det är okej i början, dock att ersättningen borde stiga i takt med att man behärskar arbetsuppgifterna. De menar att de gärna praktiserar, men att de inte vill jobba gratis om det inte leder till något. De framhåller att praktikens längd borde röra sig om ett par månader och inte vara allt för länge eftersom de är väldigt överens om att många arbetsgivare utnyttjar praktikanter, ”de lovar anställning, men sen blir det inget”. De menar att ibland förlänger arbetsgivarna praktikperioden och att det inte leder till anställning, sen tar de istället in nya praktikanter. En respondent hade erfarenhet av att arbetsgivarna hade valt att kalla praktiken för internutbildning istället för praktik. Respondenterna ser det också som negativt att praktik ibland är en påtvingad åtgärd. En av respondenterna menar att man borde ”plocka bort all praktik så kommer man se att där finns jobb, för då måste man anställa istället”.

Respondenternas mål med praktiken varierade från att ha en sysselsättning överhuvudtaget till målet att få en tillsvidare anställning. Några hade blivit lovade en

anställning, ”på praktiken lovade dem mig en anställning men fick ingen”. En av respondenterna hade målet att se hur denne fungerade på praktiken och vad som kunde förbättras. En annan svarade att ”det viktigaste var ju egentligen att få erfarenhet till CV´t”. En av respondenterna hade som mål att inte bli utförsäkrad, ”det kändes som förra praktiken var mer för att jag höll på att bli utförsäkrad, så de hittade nåt´t snabbt”.

På frågan om vilka arbetsuppgifter de hade på praktiken fanns det en variation mellan att räknas som en av de ordinarie anställda och att ha mer okvalificerade uppgifter, vilket innebar mycket bära och slita. Hälften av respondenterna uppger att de arbetade precis som ordinarie personal. En av respondenterna menade att han hade slitit mer om han fått mer pengar. Ett par av respondenterna framhåller att de hade en handledare med sig hela tiden. En beskriver sysslorna på praktiken som till en början var mycket enkla men att det avancerades efterhand och till slut gjorde han som de andra, ”jag hade kunnat ta över stället om jag fått en anställning”. En av de intervjuade säger att denne arbetade för de ordinarie som tog ledigt ibland, ”men det var inofficiellt, det får man inte göra egentligen”.

På frågan om hur de ansåg att de blev bemötta som praktikanter och hur relationen med arbetskamraterna fungerade svarade alla att det blev bemötta på ett bra sätt på de senaste praktikerna och att relationen med arbetskamraterna fungerade bra. En av respondenterna upplevde dock att han inte blev lika bra behandlad av arbetsledaren som de andra eftersom han ”bara var praktikant”, men relationen till arbetskamraterna fungerade bra ändå. Två av respondenterna som haft flera praktiker sedan tidigare, har väldigt dåliga erfarenheter av just ett par av de praktikplatserna och säger sig har blivit väldigt dåligt behandlade, ”de behandlade en som om man inte kunde något, det blev en inre stress”. En av respondenterna säger att det var fruktansvärt och att arbetskamraterna var hemska, ”så pratade inte ordinarie personal med en överhuvudtaget”.

På frågan om vilka erfarenheter de tar med sig från praktiken svarade två att de lärde sig jättemycket om just det yrket. De svarade också att man lärde sig nya arbetsuppgifter, att ta ansvar, passa tider, fick visa att de klarade av arbetet, ”kan känna att jag har mer självförtroende nu”. De insåg att det var viktigt att visa intresse och att

trött, det hände ingenting och jag lärde mig ingenting”. Men att det ”kanske kan hjälpa mig som merit i CV:et. En som hade haft två olika praktikplatser svarade att det både var en dålig erfarenhet som färgade synen på praktik, men att den andra praktikperioden betyder en ”positiv upplevelse och ett fint minne”.

Praktikperioden har i det stora hela påverkat respondenterna positivt. De svarade att det var positivt överlag. Respondenterna blev piggare, började röra på sig, fick bättre hälsa, blev mer kreativ, lärde sig att lösa problem och två fick jobb. De fick erfarenhet och tyckte att ”ju mer praktik, desto fler kontakter får man”, så praktiken var ett positivt startskott. Tre av respondenterna var mer avvaktande till på hur praktiken påverkat dem. En var mycket negativ och blev stressad och saknade handledning, en upplevde att denne inte lärde sig något direkt men ”det var roligt att träffa andra människor, se nya ansikten”. Och en tyckte att man inte lärde sig något överhuvudtaget egentligen.

På frågan om hur de tycker att en praktik ska vara svarade de att den måste vara tidsbegränsad, max två månader. Man ska få möjlighet att se jobbet som en helhet och praktikanter ska inte utnyttjas samt ersätta ordinarie personal. En respondent hade fått höra en arbetsgivare uttrycka sig, ”ooh det e jävligt bra, han som kommer nu e från arbetsförmedlingen, han kostar inte en spänn”. Arbetsgivaren eller handledaren ska visa uppskattning om praktikanten gör bra ifrån sig och ”det är viktigt att man alltid har någon med sig som man kan fråga eller som kan visa en”. De menar att om praktikanten inte har någon erfarenhet inom yrket ska denne få mycket handledning och en god introduktion till arbetet. Där får inte heller finnas för många praktikanter på en och samma praktikplats, ”man inte ska ha 200 praktikanter”. Och praktik ska leda till jobb;

Sedan om man gör praktik ur ett utbildningsperspektiv så är det ju inget krav på att man ska få ett jobb men jag tycker att gör man en praktik genom arbetsförmedlingen, att man ska ha chans att bli anställd, annars är det lätt att man blir besviken eller tycker det är onödigt för man får ju samma ersättning i vilket fall, så varför ska man gå en praktik när man inte får möjlighet till jobb och en anställning.

Coach från arbetsförmedlingen eller annan institution ska höra av sig, hålla kontakten och hålla koll på praktikanten och där måste finnas ett uttalat syfte. Om praktiken inte är tidsbegränsad och praktikanten inte får chans till anställning riskerar praktikanten få en dålig inställning till praktik. Det bör också fungera på så vis att praktikanten ska vilja vara där och en del påvisar att så inte är fallet idag, även att den ”som kommer dit gärna

får ha någon form av intresse av det han eller hon ska göra, bara praktisera för att praktisera är bara helidiotiskt”.

På frågan om de hade någon kontakt med vägledaren under praktiken svarade fyra att de hade haft kontakt med en coach från arbetsförmedlingen. Coachen hade kommit och besökt praktikplatsen en till två gånger och övrig kontakt hade skett via telefon och mail. Tre svarar att de inte hade kontakt med någon vägledare eller coach under praktiken. Den ena svarade att coachen inte tagit kontakt eftersom denna trodde att praktiken skulle leda till arbete. Den andre respondenten kände inget behov av kontakten.

På frågan om respondenterna under praktikens gång hade en annan typ av anställning svarade fem att de inte hade haft det. Tre av respondenterna svarade att de hade haft en annan typ av anställning, två hade ”på grund av ekonomiska skäl, fått jobba svart på olika ställen för att få ihop pengar”. En person hade haft en timanställning på ett släktföretag.

Vi ställde frågan hur de såg på om praktikdeltagare skulle få en högre ersättning i jämförelse med arbetslösa utan praktik. Det var sex av åtta som svarade ja på frågan, ”det måste vara drägligt att leva liksom”. Det motiverades att en högre ersättning behövdes då man har högre omkostnader när man praktiserar. Exempel på utgifter var busskort, arbetskläder och lunch, ”så egentligen förlorar man på praktik, pengamässigt”. Det ska vara en skillnad för man bidrar till samhället, man jobbar faktiskt och ”man borde få en belöning, lite mer pengar då”. Det kan även öka engagemanget när det gäller att praktisera, då möjligheten till jobb på praktiken ofta är liten. Det framkommer också att de ibland känner sig utnyttjade av arbetsgivaren. Tre av respondenterna tyckte att det räckte med en liten höjning, ”det ska inte vara för mycket för då är det ju bara till att praktisera hela livet”. Medan de övriga tre ville se en betydlig höjning av ersättningen, ”det är nästan som barnarbete. Det är helt vansinnigt, jag tror att många fler hade praktiserat om de höjt ersättningen”. Två tyckte inte att ersättningen skulle höjas för ”i grund och botten är praktik inget jobb och man är arbetslös fastän man deltar i praktik”. Om ersättningen skulle höjas, skulle detta beröra även de arbetslösa utan praktik,”då tycker jag det ska vara rättvist, ska den som praktiserar ha mer pengar tycker jag att den som är arbetslös också ska ha mer

5.2.1 Sammanfattning av arbetspraktik

Av studien framgår att synen på praktik som arbetsmarknadsåtgärd generellt sett är god. Praktikens många fördelar och funktionsområden behandlas och ligger till grund för den positiva inställningen. Funktionsområden som lyfts fram är att man får en chans att visa vad man kan, möjlighet att knyta kontakter, få in en fot på arbetsmarknaden, pröva på något nytt, skaffa sig erfarenhet och att praktiken kan fungera meriterande för exempelvis CV. Det som färgar en negativ syn på praktik är främst arbetsgivarnas utnyttjande av praktikanter och praktik som inte leder till jobb samt allt för långa praktikperioder. Det finns ett starkt motstånd mot att praktiken används som en tvingande arbetsmarknadsåtgärd, för att få en god inställning till praktik tycks det vara en förutsättning att individen själv är med på noterna och att det inte är under tvång som praktiken genomförs. Studien ger ingen enhetlig bild av hur ambitionsnivån och målsättningen med praktik ser ut. Deltagarna i studien målar upp en varierad målsättning där ambitionsnivån svänger mellan viljan att få ”en fast anställning” och en lägre ambition där det räcker med att ha en sysselsättning under arbetslösheten och inte bli utförsäkrad. Andra faktorer som färgar respondenternas syn på praktik var vilken typ av ersättning de hade under praktikperioden och vilka arbetsuppgifter de som praktikanter hade. Något som kan ses som ett samband är att de som hade lite mer kvalificerade (för arbetet) uppgifter, fick ta ansvar och var någon att räkna med var generellt sett mer nöjda med praktikplatsen och praktik generellt sett. Handledning och bemötandet från övriga arbetskamrater är en förutsättning för hur praktiken kan nyttjas av individen. Ett dåligt bemötande och handledning ger en sämre erfarenhet som inte främjar individens anställningsbarhet på sikt. Ett gemensamt drag var att de som lärde sig lite, ingenting eller helt saknade handledning och blev sämre behandlade för att de ”bara var praktikant” och hade praktiken som ett tvång har också en sämre syn och inställning till arbetspraktik. Något som efterlyses i praktik sammanhang från deltagarna i studien är bättre handledning, begränsade praktikperioder och bättre insyn i praktikplatsen från handläggarna/coacherna/ vägledarnas sida, samt en bättre uppföljning och kontakt med dem under själva praktikperioden. En högre ersättning var av betydelse då man ofta har större omkostnader vid ett praktikdeltagande och gjorde en samhällsnytta.

5.3 Anställningsbarhet

De flesta respondenter hade svårt att förstå begreppet anställningsbarhet när vi ställde frågan om vad anställningsbarhet betyder för respektive respondent. Efter en förklaring med koppling till praktiska exempel blev det lättare för dem att svara på frågan.

Sammanfattningsvist betyder anställningsbarhet för fyra av de intervjuade att det är viktigt att vara attraktiv, ”det handlar om att sälja mig själv så de gillar mig”. Detta genom att ha en meritlista, se bra ut, vara glad, positiv visa intresse samt vara på hugget för att bli anställd. Anställningsbarhet enligt en av respondenterna är att man gör så gott man kan, utifrån de erfarenheter och kunskaper man har. Men att det är svårt att konkurrera mot dem i 30 – 40-årsåldern, då de oftare har fler och speciella utbildningar samt jobberfarenhet ”får man inte möjligheten att få ett jobb har man inte chansen att skapa någon erfarenhet heller”. Den intervjuade tycker det försvårar att man idag ska ha utbildning för att få ett jobb och menar att de som har det svårt rent teoretiskt inte får möjligheten att bli anställningsbara. En annan tycker att enbart erfarenhet av riktiga jobb gör en anställningsbar, inte praktik. Sedan anser en respondent att de höga kraven på att man ska ha akademisk utbildning är problematisk då det inte alltid behövs, ”högskola för städjobb”. En respondent menar att det inte spelar någon roll hur anställningsbar man är, när det ändå inte finns tillräckligt med jobb.

På frågan om hur man blir anställningsbar gavs det gemensamma svaret erfarenhet av fyra av respondenterna. En av dessa påpekade vikten av att kunna visa att man är och varit skötsam på tidigare praktik och jobb, samt har bra betyg. Det lyftes fram att vidareutbildning kan öka anställningsbarheten. Övriga respondenter tyckte att man skulle ha en positiv inställning och visa intresse, ”många vill ju sitta där på AUC och röka sina cigg och dricka sitt kaffe”. En ansåg dessutom att man skulle jobba på sin personlighet för att öka möjligheterna för att bli sedd, ”du måste synas och höras, är du tyst så försvinner man i mängden”.

När det gäller vems ansvar det är att man blir anställningsbar var det en majoritet av respondenterna som ansåg att det var individens eget ansvar. En av dem tillägger att även regering måste ha uppsikt över utvecklingen, där höga utbildningar krävs i större utsträckning. Dessutom se till att det finns bra arbetsmarknadsprogram, för åtgärderna