ÅLDERSGRÄNS PÅ SKYDDADE
BOENDEN FÖR KVINNOR:
- NÄR POJKAR SES SOM UNGA MÄN
FELICIA LUNDVALL
MARIA LÖFBERG
Maj 2018
Examensarbete i socialt arbete Malmö Universitet
61-90 hp Hälsa och samhälle
ÅLDERSGRÄNS PÅ SKYDDADE
BOENDEN FÖR KVINNOR:
- NÄR POJKAR SES SOM UNGA MÄN
FELICIA LUNDVALL
MARIA LÖFBERG
Lundvall, F & Löfberg, M Författare. Åldersgräns på skyddade boenden för kvinnor: - När pojkar ses som unga män. Examensarbete i socialt arbete, 15
högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle,
institutionen för socialt arbete, 2018.
The aim of this study is to examine the opinions and the reflections workers at women’s shelters have regarding the limited access teenage boys experience to these shelters. Furthermore, what the workers think regarding the presence of teenage boys at the shelter. In order to achieve a deeper understanding of the reasoning workers have, the study applied a children's rights perspective and Hirdmans concept of genussystem and genuskontrakt. For this study a qualitative method has been applied using semi-structured interviews, in total six interviews were conducted. Workers from five different women’s shelters in Skåne, Sweden participated in this study. The results of this study implied that an age-limit for boys at these shelters is not
compatible with a children's rights perspective. The boys’ rights as children were in some cases overlooked in favour of the abused women. The study showed that both abused women and some of the workers saw the teenage boys as young men. The boys’ were attributed personality traits based on societal stereotypical conceptions of their gender, which included a dominant and controlling behaviour and the potential risk of violence. However, neither of the workers had ever experienced any violent incidents at the shelters and none of the workers thought that the presence of teenage boys affected, or would affect, the work itself. At the same time, several workers pointed out that women might feel uncomfortable and unsafe with the presence of teenage boys, if living in a collective residence. This due to their experience of violent men but also, for some women, because of their religion prohibiting them from taking of their hijab in the presence of, what they consider, young men. It should be pointed out that the workers had little and in one case no experience of working with teenage boys at the shelter.
In conclusion only one shelter practised an age-limit for boys. However, the results implied that workers un-reflected, gender-based norms and conceptions might risk a reproduction of the image of men as controlling, dominant and abusive and women as passive and victimised.
Nyckelord: Exkludering, pojkar, skyddade boenden för kvinnor, tonårspojkar, ungdomar, våld i nära relation, åldersgräns.
AGE-LIMITS AT WOMEN’S
SHELTERS:
- WHEN BOYS ARE SEEN AS YOUNG MEN
FELICIA LUNDVALL
MARIA LÖFBERG
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ...6
1.1 Syfte och frågeställningar ...7
1. 1. 2 Frågeställningar ...7
1. 2 Begreppsdefinition ...7
2. KUNSKAPSLÄGE ...8
2. 1 Litteratur ...8
2. 2 Tidigare forskning ... 10
2. 2. 1 En åldersgräns för pojkar på skyddade boenden... 10
2. 2. 2 Olika anledningar till en åldersgräns för pojkar ... 11
2. 3 Barnrättsperspektiv ... 12
3. TEORI ... 13
3. 1 Genussystem och genuskontrakt ... 13
4. METOD... 14
4. 1 Kvalitativ studie ... 14
4. 2 Urval och begränsningar ... 15
4. 2. 1 Urval ... 15 4. 2. 2 Urvalets begränsningar ... 15 4. 3 Datainsamling ... 16 4. 4 Tillvägagångssätt ... 16 4. 4. 1 Litteraturstudie ... 16 4. 4. 2 Intervju ... 16 4. 5 Bearbetning av intervjumaterial... 18 4. 6. Forskarrollen ... 18 4. 6. 1 Induktivt förhållningssätt ... 18 4. 6. 2 Förförståelse ... 18
4. 7 Trovärdighet och överförbarhet ... 19
4. 8 Etiska övervägande ... 19
4. 9 Arbetsfördelning ... 20
5. RESULTAT OCH ANALYS ... 21
5. 1 Åldersgräns för tonårspojkar... 21
5. 1. 1. Begränsade erfarenheter av tonårspojkar och det praktiska arbetet med dem ... 21
5. 1. 2. Tonårspojkars närvaro och beteende på boendet... 22
5. 1. 3. Våld går i arv? ... 23
5. 1. 4 Tonårspojkar ses som unga män ... 25
5. 1. 6 Resonemang kring åldersgräns för pojkar ... 28
5. 2 Jämställdhet ... 30
5. 2. 1 Könsroller ... 31
5. 3 Barnrättsligt perspektiv ... 33
5. 3. 1 “Ett fönster av möjligheter” ... 33
5. 3. 2 FN:s barnkonvention ... 34
6. SLUTDISKUSSION ... 35
6. 1 Metoddiskussion ... 35
6. 2 Resultatdiskussion ... 36
6. 3 Förslag till vidare forskning ... 38
REFERENSER... 39
BILAGA 1 ... 42
1. INLEDNING
I snitt bor det ca 6500 personer om året på skyddsboenden runt om i Sverige, och drygt hälften av dessa är barn (Socialstyrelsen, 2016). Våld i nära relation har betraktats som ett socialt problem sedan 70-talet, men det är inte förrän på senare tid som barnets upplevelse av våldet har uppmärksammats (Eriksson & Näsman, 2011). Barn som bevittnar när en förälder blir utsatt för våld av en närstående räknas numera också som brottsoffer i lagens mening. Detta stipuleras i Socialtjänstlagen (2001:453) 5 kap. 11 § 4 st (SoL). Men även om barn som bevittnat våld idag betraktas som våldsoffer så är de inte föremål för en insats när den våldsutsatta vårdnadshavaren beviljas plats på skyddat boende, utan räknas då endast som medföljande till föräldern. Därmed får barnet inte något eget beslut på insats och blir inte en rättighetsbärare i den bemärkelsen. I förlängningen kan det innebära att barnets åsikter och
upplevelser av såväl våldet som behandlingen på boendet inte tillskrivs samma värde som förälderns (SOU 2017:112). Det innebär att kvinnans rättigheter får företräde framför barnets rätt till behandling och, i vissa fall, rätt att få vara med sin familj.
En grupp som visat sig vara särskilt utsatt i det här hänseendet är tonårspojkar. En kartläggning som genomförts av Socialstyrelsen (2016) och som
publicerades på hösten 2016 drog uppmärksamhet till detta ämne. Enligt rapporten hade nästan 50 procent av skyddsboenden satt en övre åldersgräns för medföljande söner, och endast 9 procent för döttrar (a.a.). För döttrarna låg denna gräns i förekommande fall på 18 år medans den för pojkarna låg i snitt på 16 år, men ibland så lågt som tolv år (a.a.) Socialstyrelsen menade i sin rapport att detta innebär att pojkar har ett sämre skydd än flickor när det gäller våld i nära relation. Dels får de inte flytta med mamma och övriga syskon, dels tvingas de i vissa fall att bo kvar med förövaren. Flera medier som hade tagit del av rapporten publicerade artiklar om hur pojkar nekades tillträde till skyddade boenden (Aftonbladet 2016; Sydsvenskan 2016; Svenska Dagbladet 2016; SVT 2016). Anledningen till exkluderingen uppgavs vara att det finns en teori om att pojkar tar med sig beteende från förövaren och därmed skulle vara en fara för kvinnorna på boendet (Aftonbladet 2016). En annan bakgrund till åldersgränserna för pojkar var att de i en viss ålder börjar likna vuxna män, vilket kan upplevas som hotfullt av kvinnorna som varit utsatta för våld av män (Svenska Dagbladet 2016). Detta sätt att uttrycka sig om pojkar som
potentiella våldsmän kan riskera att förstärka bilden av män som våldsutövare. Kvinnojourer och skyddade boenden i Sverige har sitt ursprung från 1970-talets kvinnorörelse (Björck, Heimer m.fl. 2014). Med kvinnors rättigheter och kvinnors kollektiva erfarenheter som utgångspunkt har kvinnojoursrörelsen i Sverige varit av stor vikt för att synliggöra mäns våld mot kvinnor (a.a.).
’’Kvinno- och tjejjourerna i Sverige förenas av att de arbetar mot alla former av våld mot kvinnor och av att de ger stöd till kvinnor som utsatts för våld’’
(Eriksson, 2009:41). Men som tidigare anförts av statens offentliga utredningar ges inte samma stöd till barnen som upplevt våld. Samtidigt kan arbetet på kvinnojourerna åtskiljas utifrån att olika kvinnojourer kan ha olika syner på feminism, förklaring bakom mäns våld mot kvinnor etc. (a.a.). Utöver detta är även de flesta kvinnojourerna ideella föreningar, vilket innebär att de inte har samma skyldighet att följa vissa lagar och regelverk som myndigheter har (Björck, Heimer m.fl. 2014). Fördelen med detta är att kvinnojourerna därav ges andra förutsättningar för att ge personligt stöd åt våldsutsatta kvinnor
(a.a.). På samma gång kan därmed kvinnojourer utan vidare problematik sätta åldersgränser på främst medföljande pojkar som får bo i det skyddade boendet tillsammans med resterande familjemedlemmar (Wilén, 2010).
Dock har utredningen beställd av den svenska regeringen påpekat ett bristande barnrättsperspektiv bland jourerna (Regeringen, 2018). Arbetet med att
säkerställa och tillämpa barns rättigheter bland aktörer i olika verksamheter som berör barn har blivit alltmer aktuellt. Detta eftersom regeringen i mars år 2018 framförde propositionen (2017/18:186) ’’Inkorporering av FN:s
konvention om barnets rättigheter’’ som föreslår att barnkonventionen ska bli
gällande lag i Sverige redan den 1 januari år 2020. Propositionen (2017/18: 186) framför att inkorporeringen inte enbart är ett sätt att tillförsäkra skyddet av barns rättigheter utan är en del i jämställdhetspolitiken också. Flickor och pojkar omfattas av arbetet med jämställdhet ’’… och ett barnrättsperspektiv är
en viktig aspekt i genomförandet’’ (a.a:114). Vidare menar propositionen
(2017/18:186) att samverkan mellan olika aktörer i verksamheter som berör barn ska systematiseras för att agera som en grundläggande förutsättning för att främja och värna om barnets rättigheter. Vid en inkorporering av FN:s
barnkonvention kommer frågan uppkomma ifall vissa kvinnojourers
åldersgräns för främst pojkar kommer vara förenlig med barnets rättigheter?
1.1 Syfte och frågeställningar
Att undersöka hur behandlare på skyddsboenden för kvinnor i Skåne resonerar kring den eventuellt begränsade tillgängligheten till dessa boenden för
medföljande tonårspojkar, samt vilken eventuell betydelse tonårspojkars närvaro anses ha för arbetet på boendet.
1. 1. 2 Frågeställningar
• Hur resonerar behandlare kring den eventuellt begränsade tillgängligheten till skyddsboenden för medföljande tonårspojkar?
• Hur resonerar behandlare kring tonårspojkars närvaro på det skyddade boendet?
1. 2 Begreppsdefinition
• Behandlare. I denna studie används behandlare som ett samlingsbegrepp i
syfte att fånga upp de verksamma personerna i ett skyddat boende som i sitt dagliga arbete möter kvinnor och barn. Därmed finns inget krav på att de verksamma faktiskt måste arbeta med just behandling utan även olika
stödverksamheter kan ingå. Dessa personer kan på så sätt ha olika arbetstitlar men fortfarande vara aktuella för studien. För att exemplifiera kan de
verksamma vara kuratorer, boendesamordnare, behandlingsassistenter, socialsekreterare med fler.
• Kön. I uppsatsen kommer kön användas på det binära sätt, man och kvinna,
som intervjupersonerna behandlar begreppet i intervjuerna. Detta i syfte att försöka uppnå en koherens och tydlighet i studien. Studieansvariga är
medvetna om att kön inte nödvändigtvis enbart innefattar två kön - kvinna och man, utan att flertalet kön och könsidentiteter existerar. Genom att studien enbart behandlar de två nämnda könen, man och kvinna, menar
studieansvariga inte att andra kön och könsidentiteter inte existerar eller är av mindre värde.
2. KUNSKAPSLÄGE
Både inom den nationella och internationella forskningen är åldersgränsen för tonårspojkar på skyddade boenden för kvinnor ett relativt outforskat ämne. I den svenska kontexten behandlas det valda fenomenet främst av
Socialstyrelsen. Enbart I ett mindre antal böcker och artiklar, som
studieansvariga hittade som behandlade det valda ämnet, omnämns enbart fenomenet utan att närmare problematiseras. Även inom den internationella forskningen berördes ämnet enbart i ett mindre antal studier och utforskades ingående i ännu färre. Den begränsade litteraturen får till följd att ämnet enbart behandlats utifrån ett fåtal perspektiv och blir mindre djupgående och
nyanserad. I de fall som ämnet faktiskt belyses är det inte utifrån behandlares synvinkel, vilket innebär att denna studie kan bidra med en ny inblick genom denna aspekt i det valda ämnet. Svårigheten i att finna passande tidigare forskning påvisar också ämnets relevans och behovet av ytterligare forskning på området. Vidare kommer avsnittet även behandla ett barnrättsperspektiv och vad det innebär.
2. 1 Litteratur
Socialstyrelsen har tagit fram en vägledning samt en samlad analys av
stödinsatsen skyddat boende på uppdrag av regeringen år 2011 (Socialstyrelsen 1, 2013). Vägledningen påtalar barns behov av skydd från våld oavsett om de varit direkt eller indirekt utsatta (a.a.).
’’Barn som upplevt våld mot en förälder eller omsorgsperson riskerar att utveckla allvarlig och långvarig psykisk ohälsa, som depressivitet, ångest, självdestruktivitet, aggressivitet, svårigheter i umgänget med andra barn, samt koncentrationssvårigheter och skolsvårigheter’’
(a.a:35).
Vidare framför vägledningen att studier visat att en fjärdedel av barnen på skyddat boende uppfyller kriterierna för Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) (a.a.). Men likt resterande forskning kring ämnet mäns våld mot kvinnor benämns medföljande tonårspojkars särskilda situation med endast några få rader. Det anmärks att även tonårspojkar behöver skydd från hot och våld men att de inte mottas av alla skyddade boenden (a.a.). Socialstyrelsen påtalar i vägledningen att skyddade boenden bör också vara tillgängligt för medföljande barn oberoende av ålder eller kön (a.a.). Vad som sedan händer med
tonårspojkarna som inte får följa med sin familj till ett skyddat boende med en åldersgräns för pojkar påtalas inte. Heller framförs inget om varför denna åldersgräns finns på vissa boenden. Det enda förslag på skyddsåtgärd för tonårspojkar med familj, som nämns i vägledning, är ett tillfälligt boende i lägenhet (a.a.).
Till grund för Socialstyrelsens vägledning (se Socialstyrelsen 1) låg en samlad analys i form av en rapport av Socialstyrelsen (Socialstyrelsen 2, 2013). Analysen har fått sitt material genom en enkätundersökning till samtliga kända
skyddade boenden under år 2012. Av materialet framkommer att tonårssöner inte tas emot på alla skyddade boenden (a.a.). Enligt siffrorna från enkäten visas att skyddade boenden i kommunal regi tar emot pojkar och att dessa generellt inte har en åldersgräns för dessa. Till skillnad från de kommunala boendena har de ideellt drivna inte samma benägenhet att ta emot pojkar, särskilt över 15 år (a.a.). Pojkar i åldern 13 - 15 år tog en större majoritet emot, över 80 % av samtliga skyddade boenden, oavsett om boendet drivs
kommunalt, privat eller ideellt. Dock ses en tydlig skillnad bland ideellt drivna skyddade boendes mottagande av medföljande pojkar mellan 16 - 18 år (a.a.). Här sker en drastisk minskning på 20 % när det gäller mottagande av pojkar från åldersgruppen. Gällande kommunalt och privat ägda skyddsboenden ses ingen sådan drastiskt minskning utan dessa håller sig till liknande siffror som föregående åldersgrupp på 13- 15 år (a.a.). Dock i likhet med vägledningen (se Socialstyrelsen 1, 2013) benämns tonårspojkarnas situation inte mycket mer än att det påpekas att de inte tas emot på lika villkor som flickor i samma ålder. Socialstyrelsen förklarar att det är socialnämnden som är ansvarig för att det boende som den enskilde beviljas ska vara lämpligt utifrån personens individuella behov, exempelvis möjlighet till att ta med sig sina barn (a.a.). Socialstyrelsen fick ett nytt regeringsuppdrag år 2016 avseende utvecklingen av skyddat boende och kvalitetsutvecklingen i dessa, vilken sedan ligger till grund för den utredning som genomförts av statens offentliga utredningar Ett
fönster av möjligheter. Rapporten förklarar att tillgängligheten för tonårspojkar
att följa med sin mamma till ett skyddat boende fortfarande är begränsat (Socialstyrelsen, 2016). Av rapporten framkom att närmare hälften av de undersökta skyddsboendena har en åldersgräns för pojkar. Denna åldersgräns låg generellt sätt mellan 14 - 16 år för pojkarna, men ibland även så lågt som på 12 år (a.a.). Vissa boenden hade löst frågan om medföljande tonårspojkar genom att familjen istället fick bo i en extern lägenhet (a.a.). I de fall då det även förekom en åldersgräns för flickor låg den på 18 år (a.a.). Återigen påpekar Socialstyrelsen att tonårspojkar får ett sämre skydd än flickor då de inte har samma möjligheter att bo i ett skyddat boende tillsammans med föräldrar och syskon (a.a.). Rapporten menar att exkluderingen av tonårspojkar på skyddade boenden inte är förenligt med Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) om våld i nära relationer eftersom pojkarna ofta hänvisas till att bo kvar med förövaren. I andra fall får pojken själv flytta till ett eget tillfälligt boende eller bo med släktingar och vänner (Socialstyrelsen, 2016). Socialstyrelsen konstaterar också att det finns en risk att våldsutövaren tar kontakt med tonårspojken och att den hemliga adressen till boendet röjs. Detta utgör därmed också en risk för modern och syskon (a.a.).
I en handbok utgiven av ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (2015) nämns uteslutandet av tonårspojkar bland
skyddsboenden med några meningar. Det framkommer att det är upp till varje enskild av ROKS kvinnojourer att bestämma vilka barn de vill ta emot, vilket särskilt gäller tonårspojkar. Detta då vissa jourer inte anser det lämpligt att erbjuda tonårspojkar skyddat boende (a.a.). Vad lämpligt innebär redogörs inte för i boken och inte heller orsaken bakom en lägre åldersgräns för pojkar bland vissa skyddade boenden. Dock belyser både ROKS (2015) samt Wilén (2010) samma forskningsstudie som visade ’’… att lite äldre pojkar ofta skämdes över
att de tvingades bo på ett ’kvinnohus’. Därför kan pojkar hellre vilja bo hos pappan’’ (ROKS, 2015:23). Alltså menar både ROKS (2015) och Wilén
stödinsatsen skyddat boende tillsammans med sin mamma och eventuella syskon. Utan de äldre pojkarna vill själva inte ha insatsen eftersom de anser det pinsamt att bo på ett boende som kan ha ett namn med en antydning om
femininitet.
2. 2 Tidigare forskning
I detta avsnitt behandlas både nationell och internationell forskning på det valda ämnet. Eftersom lite forskning hittades som behandlade åldersgränser för pojkar på skyddade boenden har studien valt att inte åtskilja nationell och internationell forskning då de båda bidrar med betydelsefull information.
2. 2. 1 En åldersgräns för pojkar på skyddade boenden
Enander, Holmberg och Lindgren (2013) applicerar ett politiskt perspektiv när de redogör i sin forskningsstudie Att följa med samtiden - Kvinnojoursrörelse i
förändring om exkluderingen av tonårspojkar bland skyddade boenden. De
förklarar att en åldersgräns på 13 år eller 15 år för medföljande pojkar inte är ovanligt bland kvinnojourer i Sverige. En del kvinnojourer har en åldersgräns som ett absolut faktum, att de inte tillåter tonårspojkar oavsett situationen (a.a.). I vissa fall är dock åldersgränsen enbart av formell karaktär och där tonårspojkar ändå tillåtits följa med beroende på situationen. De äldre pojkarna får då ofta bo i en lägenhet utanför det skyddade boendet tillsammans med sin mamma (a.a.). Baker (2007), Gillum och Sullivan (2001) framkom i sina studier att skyddade boenden för kvinnor tillämpade olika policys för
åldersgräns för medföljande pojkar och vissa hade satt en gräns redan vid 12 år. Enander, Holmberg och Lindgren (2013) framför att Socialstyrelsens anvisningar (se Socialstyrelsen 1) om att ett tillfälligt boende även bör vara lämpligt för medföljande barn oavsett ålder och kön, enbart gäller kommunala skyddsboenden. Socialstyrelsen kan inte ställa krav på ideella verksamheter av samma orsak som Björck, Heimer och Kunosson (2014) anger, de har inte samma regelverk att förhålla sig till. Kvinnojourerna kan därmed bestämma egna gränser för kön och ålder till skillnad från socialnämndens kvinnojourer (a.a.). Även om en lokal socialtjänst skulle betala dygnskostnad kan de inte kräva att skyddsboendet ska tillåta medföljande tonårspojkar (Enander, m.fl. 2013). Anvisningarna från Socialstyrelsen var ett sätt att försöka lyfta och stärka ett barnperspektiv bland skyddade boenden (a.a.).
Baker är en brittisk forskare som doktorerat i juridik och kvinnostudier. I sin studie Involving children and young people in research of domestic violence
and housing (2007) har Baker studerat hur barns upplevelser av våld i hemmet
belyses i forskning om våld i nära relationer. Baker (a.a.) finner här att barnens perspektiv och röst ofta saknas i forskningen. Den allmänna föreställningen verkade vara att kvinnojourer och skyddsboenden som specialiserat sig på kvinnor som upplevt våld också var kapabla att möta barnens behov, utan att egentligen ha utforskat barnens upplevelser (a.a.). Att barn inte får stöd och hjälp som är anpassat till deras behov när de vistas i skyddat boende är något som även Beran och Poole m.fl. (2008) uppmärksammat i sin studie.
Anledningen till att barns perspektiv sällan utforskas uppges bero på att det finns etiska dilemman förknippade med att samtala med barn om så svåra upplevelser, samt att det kan vara svårt att få tillstånd av vårdnadshavare för att samtala med barnen (a.a.).
Vidare menar Baker (2007) att flertalet studier har visat att många pojkar, som inte tillåts följa med mamma och syskon till ett skyddat boende på grund av sin ålder, ”väljer” att stanna kvar hos förövaren för att inte behöva bryta upp från skola och sitt sociala nätverk. Att bo kvar innebär en risk för att pojken själv kommer att bli utsatt för våld. Samtidigt finns en risk för att modern stannar kvar i den våldsamma relationen eller väljer att avbryta vistelsen i det skyddade boendet och återgå till relationen av oro för sonens välfärd (a.a.). Baker (2009) hänvisar också till studier som visat att det viktigaste stödet för ungdomar som upplevt våld i hemmet är, förutom modern, syskonen. Därför menar Baker (a.a.) att separationen från mamma och syskon ytterligare kan förstärka tonårspojkars utsatthet. En annan aspekt av exkluderingen från de skyddade boenden är att tonårspojkarna inte får tillgång till det emotionella och praktiska stöd som de skyddade boendena erbjuder (a.a.).
2. 2. 2 Olika anledningar till en åldersgräns för pojkar
Björck, Heimer och Kunosson (2014) menar att vissa jourer gör bedömningen att inte tillåta medföljande tonårspojkar med anledning av att kvinnorna i kollektiva skyddsboendet kan uppleva det som otryggt. I en fortsatt studie av tonårspojkars tillgång till skyddade boenden har Baker (2009) upptäckt att motivet till åldersgränserna ofta uppges vara att dessa pojkar till utseendet påminner om vuxna män, en anledning som också uppges av Gillum och Sullivan (2001). Ett annat motiv som framkommer i Gillum och Sullivans (a.a.) studie är en erfarenhet av händelser med tonårspojkar som blivit våldsamma på boendet och att det då varit svårt att hantera situationen. I Bakers (2009) undersökning beskrivs ett liknande resonemang men där
gränsen snarare är satt av en oro för att de ska ha anammat faderns våldsamma och kontrollerande beteende än faktiska erfarenheter av detta. Den oron har sin grund i teorier om en intergenerationell våldscykel, vilket innebär att barn som upplevt våld under sin uppväxt själva kommer att bli våldsutövare när de växer upp (Widom, 1989). I denna syn, menar Baker (2009), ligger också en bild av att pojkar tar efter faderns beteende och agerar ut sina känslor medans flickor lär sig att bli offer och vänder sina känslor inåt:
“The use of such reasons to justify the exclusion of teenage boys from refuges is arguably problematic, primarily because they are based upon an unquestioned association between masculinity and violence, and between femininity and non-violent passive behaviour” (Baker 2009:439)
Detta synsätt kan anses problematiskt då det inte tar hänsyn till pojkar och flickor som egna individer, med individuella förutsättningar och tolkningar av sin omvärld. Istället förutsätter det en korrelation mellan maskulinitet och våld respektive femininitet och icke-våld (Baker, 2009). En rapport om skyddade boenden för kvinnor och barn som genomförts för den skotska regeringens räkning visar också att åldersgräns på 16 år är vanligt för pojkar i Skottland (Fitzpatrick m.fl., 2003). Denna åtskillnad mellan pojkar och flickor
“The key gender issue that emerged in the study related to teenage boys, some of whom objected strongly to the exclusion of young men aged over 16 from refuge. They complained about being 'booted out at 16' and felt
'labelled' by it, with one commenting that he would '…have to make arrangements to see my own Mum!’“ (a.a.: kap.5).
Flera av pojkarna i studien påtalade alltså att de kände sig exkluderade från det skyddade boendet. De menade att de kände sig utsparkade och stämplade av åldersgränsen.
I studien Att göra skillnad - könsperspektiv i socialt arbete med barn och
ungdomar (2008) som genomförts på uppdrag av Stiftelsen Allmänna
Barnhuset, studerade Claezon könade föreställningar inom olika verksamheter av socialt arbete. Studien visade att pojkar och flickor bedöms utifrån sociala konstruktioner av vad det innebär att vara pojke eller flicka och de egenskaper som förväntas ligga i könet, snarare än individuella villkor och egenskaper (a.a.). Föreställningar om skillnader mellan “kvinnligt” och “manligt” präglade det sociala arbetets praktik. Claezon (2008) menar att det finns en risk för att det sociala arbetet på så vis bidrar till att konstruera och rekonstruera könade identiteter hos barn och unga. En annan studie som genomförts på uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset visade på liknande resultat, att föreställningar om kön är ständigt närvarande i det sociala arbetet och påverkar de
bedömningar och insatser som beviljas (Kronlid, 2003).
2. 3 Barnrättsperspektiv
Ett barnrättsperspektiv anses vara relevant för att synliggöra hur tonårspojkars rättigheter som barn tas tillvara på skyddade boenden för kvinnor. Då detta perspektiv grundar sig i FN:s konvention om barns rättigheter1 (i fortsättningen
refererad till som barnkonventionen), är ett barnrättsperspektiv inte att ses som en teori. Dock bidrar barns rättigheter ytterligare med en aspekt i det valda ämnet som studien kommer att tillämpa tillsammans med vald teori för att ytterligare försöka besvara frågeställningarna. Studien har som utgångspunkt att alla människor under 18 år är att ses som barn, i enlighet med barnkonventionen artikel 1 och SoL 1 kap. 2 § 3 st.
Ett barnrättsperspektiv innebär en syn på barnet som en egen rättighetsbärare och ska inte blandas ihop med ett barnperspektiv, som istället handlar om vuxnas förmåga att försöka se på saker ur barnets perspektiv. I den utredning som gjordes på uppdrag av regeringen, Ett fönster av möjligheter – stärkt barnrättsperspektiv
för barn i skyddat boende (SOU 2017:112), så har utgångspunkten varit barns
mänskliga fri- och rättigheter och barnets bästa så som det stipuleras i barnkonventionen. Konventionen ratificerades av Sverige 1990 och är nu på förslag av regeringen att genom inkorporering bli en del av svensk lag år 2020 (prop. 2017/18:186). Detta för att säkerställa att man i mål och ärenden tolkar svenska bestämmelser i förhållande till barnkonventionen, och därmed ger barn
1Convention on the Rights of the Child, New York, 20 November 1989, United Nations Treaty Series,
vol. 1577, s. 3. Den svenska översättningen finns tryckt i FN:s konventioner om Mänskliga rättigheter, (Stockholm: Regeringskansliet: Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet, 2006). På engelska finns konventionerna publicerade i The Core International Human Rights Treaties, (New York, Geneva: United Nations Human Rights Office of the High Commissioner, 2014)
och ungdomar ett starkare rättsligt skydd (SOU 2017:112). I utredningen konstateras det till exempel att:
”Barnet är en rättighetsbärare, och respekten för barnets värdighet, liv, överlevnad, välfärd, hälsa, utveckling, deltagande och rätt till icke diskriminering bör etableras och värnas som det främsta målet med konventionsstaternas barnpolitik” (SOU 2017:112, s. 109)
Ett par artiklar i barnkonventionen är av särskilt intresse för syftet med den här studien, och det kommer här att kort redogöras för dessa. I artikel 2 slås det fast att alla barn ska tillförsäkras de rättigheter som stipuleras i konventionen, oavsett åtskillnader som till exempel ålder och kön (barnkonventionen). Inget barn ska med andra ord diskrimineras utifrån sin ålder eller sitt kön. Artikel 3 säger att i alla situationer som rör barn så ska barnets bästa alltid komma i främsta rummet och i artikel 9 klargörs att ett barn inte får skiljas från sina föräldrar mot sin vilja, så vida åtskiljandet inte är nödvändigt för barnets bästa (a.a.). Enligt artikel 19 så har alla barn rätt till skydd mot våld, skada eller övergrepp och av artikel 24 framgår att barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa samt rätt till sjukvård och rehabilitering (a.a.). Såväl hälsa som vård och rehabilitering ska här förstås som inriktad på såväl det fysiska som det psykiska. Detta betonas ytterligare i artikel 39 (a.a.), där det står att läsa att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för vanvård, utnyttjande eller övergrepp. Att barns
bevittnande av våld är att räkna som ett övergrepp framgår av SoL. Enligt 5 kap. 11 §, 4 st i SoL så ska barn som bevittnat våld eller övergrepp ses som offer för brott och ska erbjudas det stöd och den hjälp som de behöver.
3. TEORI
3. 1 Genussystem och genuskontrakt
Denna studie applicerar Yvonne Hirdmans, historiker och tidigare professor i kvinno- och genushistoria, tillämpning av begreppet genussystem samt
genuskontrakt. Genussystem som begrepp tillämpar Hirdman (2007) i syfte att synliggöra och förklara de normativa mönster som skapats av tankar och handlingar som sedan blivit som logiker om kvinnor och män samt relationen mellan dessa kön. I dessa mönster kan två delar urskiljas, den första behandlar logiken om isärhållandet av manligt och kvinnligt och den andra är ‘’den manliga
normens logik’’ (a.a.).
Den första, isärhållandets logik är den del som delar upp platser, sysslor och egenskaper utifrån könsnormativa föreställningar om vad som kopplats till det kvinnliga respektive det manliga könet (Hirdman, 2007). Män och kvinnor blir tillskrivna sin könstillhörighet och i detta tillskrivande ingår även exempelvis egenskaper och platser som anses kopplat till en viss könstillhörighet (a.a.). Denna logik bygger på ett motsatstänkande där kvinna och man anses vara motpoler till varandra (a.a.). Det innebär att meningen uppkommer i själva urskiljandet mellan det som anses vara det manliga och kvinnliga och vilket enbart får ett värde när de sätts i relation till varandra. För att bibehålla detta isärhållande av män och
exempelvis att en pojke inte ska gråta. I den andra logiken menar Hirdman (2007) att männen är utgångspunkten, normen och det “normala” i samhället. Därför blir och är den manliga normen den mall, kontext och värld i vilken kvinnor alltid jämförs mot, måste förhålla sig till och bedömas utifrån. Hirdman förklarar: ‘’Att
vara kvinna, tänker jag bittert, det är att alltid vara relaterad till man’’ (a.a:179).
Både män och kvinnor är medskapare och lika integrerade i genussystemet, även om kvinnor har lägre social status (Hirdman, 2007). Som ett sätt att behålla genussystemet ingår båda könen i ett så kallat genuskontrakt, en slags kulturellt betingad överenskommelse som förklarar normativa mönster för relationen mellan könen i form av olika villkor, skyldigheter och rättigheter som vardera kön anses ha (Hirdman, 2001). Mannens rättighet blir kvinnans skyldighet, kvinnans rättighet blir mannens skyldighet och på så vis har könen aldrig samma möjligheter eller begränsningar i kontraktet. Kvinnan ska exempelvis sköta hemmet och mannen försörja henne. Hirdman (a.a.) förklarar att kvinnor och män utsätts för ett strukturellt tvång för att underkasta sig stereotypa mönster i hur relationer mellan män och kvinnor bör se ut. Män och kvinnor tvingas ingå i denna styrda överenskommelse om manlig dominans och kvinnors underordning, eftersom överenskommelsen är nedärvd från tidigare generationer. Exempelvis att mannen som är den större och starkare, ska ta hand om kvinnan som är den mindre och svagare. ‘’Begreppet genuskontrakt blir därmed ett slags
operationalisering av genussystembegreppet… Systemet är den process som via kontrakten skapar ny segregering, ny hierarkisering’’ (Hirdman, 2007:218). Det
centrala i denna teori är dels hur kvinnor separeras och hålls isär från män. Dels förståelsen av kvinnor som socialt underordnade männen, vilket för studien blir relevant i syfte att försöka förstå exkluderingen av tonårspojkar från skyddade boenden.
4. METOD
4. 1 Kvalitativ studie
Studien är genomförd utifrån en kvalitativ forskningsmetod. Detta metodval anses mest passande med hänseende till arbetets syfte och frågeställningar då det är behandlares resonemang som ska undersökas. Alvesson och Sköldberg (2008) förklarar att ett utmärkande drag för kvalitativ metod är att studiesubjektens personliga uppfattning är utgångspunkten för studien. Syftet och
frågeställningarna är utformade på så sätt att studien eftersöker behandlares utsagor och upplevelser kring ett visst fenomen. Genom en tillämpning av kvalitativ forskningsmetod medför detta att forskarna försöker tolka och förstå åldersgränsen för tonårspojkar på skyddade boenden som ett fenomen utifrån innebörden som behandlarna ger den. Studien syftar inte till att generalisera empirin eller kvantifiera den, då statistik redan finns tillgänglig inom området. Statistik om sociala fenomen riskerar att göra vissa aspekter av fenomenet
undangömt bland siffor till följd av strävandet efter generaliserbarhet (a.a.). Dock har statistiken varit användbar som bakgrundsmaterial för den kvalitativa studien och belyst fenomenets omfattning i Sverige på ett sätt som kvalitativ forskning inte gör (Starrin & Renck, 2010).
För att besvara syfte och frågeställningar har kvalitativa semi-strukturerade intervjuer applicerats. Starrin och Renck (2010) förklarar att intervjuer är ett
lämpligt verktyg att använda när forskare är intresserade av individers åsikter, attityder, uppfattningar etc. Därav anses intervjuer vara passande att tillämpa på behandlare på skyddade boenden för kvinnor, i syfte att undersöka de
professionellas resonemang och upplevelser av det valda ämnet.
4. 2 Urval och begränsningar
I följande avsnitt redogörs för hur urvalet av respondenter har gjorts och vilka begränsningar det urvalet kan innebära för studien.
4. 2. 1 Urval
Populationen, som definieras av Aspers (2011) som ”de empiriska instanser som
delar egenskaper definierade av forskaren” (a.a:248), är i denna studie
behandlare på skyddade boenden för kvinnor. På grund av den begränsade tid som fanns för genomförandet av studien har det inte varit möjligt att undersöka hela populationen och därför har ett urval gjorts. Kontakt togs via mail med
Kriscentrum Malmö som tillfrågades om vilka skyddade boenden de hade kontakt med. Att på ett sådant sätt ta kontakt med människor som är relevanta för ämnet och via dem få kontakt med ytterligare respondenter kallas för att göra ett snöbollsurval (Bryman, 2008). Ett snöbollsurval är en form av målinriktat urval, vilket innebär att forskaren väljer respondenter utifrån att de ska vara relevanta för undersökningens frågeställningar (a.a.).
Från Kriscentrum erhölls sedan kontaktuppgifter till fyra skyddade boenden i Malmö. Till dessa skickades ett mail ut med informationsbrevet (se
Tillvägagångssättet). Då endast ett svar hade erhållits efter en vecka beslutades att utvidga urvalet till alla skyddade boenden i Skåne. Dessa kontaktades på samma sätt som de fyra tidigare.
Den förfrågan om deltagande i studien som skickades ut till samtliga kvinnojourer var inte riktad till någon särskild behandlare utan var en allmän förfrågan till alla som arbetade på boendet. Ett sådant urval gjordes för att få största möjliga chans att komma i kontakt med någon som hade tid och intresse att ställa upp för en intervju, eftersom tiden för genomförandet var begränsad. Det kan innebära en skevhet i urvalet då det är möjligt att de som väljer att ställa upp också är de som ställer sig kritiska till hur barnperspektivet och åldersgränserna appliceras i verksamheten, eller tvärtom.
4. 2. 2 Urvalets begränsningar
En nackdel med att använda ett snöbollsurval är att det är osannolikt att det
material som framkommer är representativt för populationen som helhet (Bryman, 2008). Dock eftersträvar inte detta arbete en generaliserbarhet då syftet är att förstå och tolka behandlarnas individuella upplevelser av fenomenet. För att få fram ett slumpmässigt urval, och på så sätt säkerställa att de tillfrågade är representativa för populationen, så hade det behövts en förteckning över alla anställda och frivilliga behandlare på alla skyddade boenden för kvinnor i Sverige. Det bedömdes problematiskt både rent praktiskt men också tidsmässigt, då tiden för studien är ytterst begränsad.
4. 3 Datainsamling
Denna studie samlade in data genom litteraturstudier av sekundära källor och sex intervjuer med behandlare från skyddade boenden för kvinnor. Av de sekundära källorna har majoriteten varit vetenskapliga artiklar och forskningsstudier i form av böcker och internetartiklar. Men även lagtext, propositioner, vägledningar och Socialstyrelsens rapporter har studerats. Ett fåtal journalistiska artiklar har också använts.
Som tidigare nämnts var intervjuerna semi-strukturerade och uppbyggda utifrån en tematisering. Tematiseringen innebär att den tillämpade intervjuguiden (se Bilaga 2) konstruerades upp utifrån olika teman intervjuaren vill behandla (Starrin & Renck, 2010). Både en intervjuguide och en tematisering agerar som en
vägledning i samtalet med informanten (a.a.). Detta då både intervjuguiden och en tematisering ger intervjuaren större frihet att anpassa sina frågor och ställa
följdfrågor med hänsyn till vad intervjupersonen faktiskt framför under samtalet (Bryman, 2008). På så sätt får intervjun mer formen av ett öppet samtal.
4. 4 Tillvägagångssätt
I detta avsnitt redogörs för hur studien gick till väga för att dels finna och bearbeta relevant litteratur och dels för hur intervjuerna verkställdes.
4. 4. 1 Litteraturstudie
Relevant material för studien söktes på bibliotek, i artiklar samt databaser.
Databaser som användes för litteratursökning var främst EBSCO, Google Scholar, Libsearch, ProQuest, Swepub samt diva-portal. För att hitta relevant information om ämnet användes sökord som: skyddade boenden för kvinnor, våld i nära relation, barn, ungdomar, tonårspojkar, pojkar, exkludering och åldersgräns. Sökning gjordes även med motsvarande ord på engelska. En hel del information inhämtades också via referenser som författare i ämnet hänvisade till.
Efter att all litteratur samlats in gjordes en litteraturgenomgång där material som inte var relevant för studiens syfte och frågeställningar sorterades bort. All annan litteratur bearbetades enskilt och sammanfattades sedan i text. Dessa texter
överlämnades därefter mellan studiens författare och diskuterades och reviderades gemensamt till en sammanhängande text. Detta för att skapa delaktighet och ett gemensamt kunskapsläge samt för att få en röd tråd i litteraturgenomgången. En noggrann litteraturgenomgång har fördelen att belysa vilka kunskaper som redan finns inom området, ge argument för varför ämnet som studeras är betydelsefullt men också förse forskaren med en förförståelse för den kontext som ska
undersökas (Bryman, 2008). Dock är det viktigt att belysa bristen på såväl nationell som internationell forskning och litteratur som behandlar, eller ens nämner ämnet.
4. 4. 2 Intervju
Till en början skickades en förfrågan via mejl till Kriscentrum Malmö
samtalsmottagning där olika skyddade boenden de har kontakt med efterfrågades. Kriscentrum Malmö samtalsmottagning rekommenderade fyra olika som kunde vara relevanta för studiens syfte. Dessa fyra boenden kontaktades därefter genom mejl tillsammans med informationsbrev (se bilaga 1) och förfrågan om tillstånd från verksamhetschefen. Dock efter diskussioner beslutades att ytterligare fem
skyddade boenden inom Skåne borde kontaktas för studien på grund av tidsbrist och risken för att de redan tillfrågade boenden inte skulle ha tillräckligt många frivilliga intervjupersoner.
Alla skyddade boenden i Skåne kontaktades först via mejl och sedan per telefon i sökandet efter intervjupersoner. Antalet intervjupersoner som valde att ställa upp på en intervju blev totalt sex personer från fem olika boenden. En spekulativ anledning till svårigheterna att få kontakt med frivilliga intervjupersoner må vara kravet på att även skicka med en förfrågan om tillstånd från verksamhetschefen. Detta innebär att ifall den enskilde vill delta i intervjun måste den även kontakta sin chef för att den ska skriva under tillståndet. Därmed riskerar den enskilde behandlaren att inte förbli anonym i studien då chefen vet vem det är som deltar. I verkställandet av intervjuerna fanns ingen tidigare koppling mellan
intervjupersonerna och forskarna till studien. Detta medförde att de behandlare som ställde upp på intervjun var frivilliga i den bemärkelsen att de inte påverkats av något socialt tvång att ingå i studien för att upprätthålla en social relation. Därmed kan det vara tänkbart att intervjupersonerna på ett sätt funnit det lättare att prata fritt med en främling om egna upplevelser och åsikter, då det inte riskerar att ge sociala konsekvenser för informanten (Starrin & Renck, 2010). Samtidigt kan det finnas en fördel att ha en redan etablerad kontakt med informanterna då en tidigare relation kan möjliggöra att informanterna har tillit till intervjuaren och vågar berätta mer (a.a.). Dock förblir det okänt ifall chefen på något av boenden varit en påtvingande faktor till att behandlare faktiskt ställde upp eller inte. Detta försöker studien behandla genom att i inledningen av intervjuerna poängtera konfidentialitet och att intervjuerna sker på frivillig basis och kan närsomhelst avbrytas eller avslutas. Utifrån egna subjektiva preferenser har studieansvariga valt att inte använda fiktiva namn på informanterna utan istället använda boende A, B, C, D och E. Detta då de ansvariga ansåg det vara förvirrande med flertalet fiktiva namn på både informanter och boende i uppsatsen.
I enlighet med Bell och Waters (2016) blev intervjupersonerna informerande både via informationsbrevet och vid det faktiska mötet om vilka forskarna var, vad de representerar, studiens syfte, hur behandlingen av intervjuerna planerades att ske, konfidentialitet, informanternas anonymitet och deltagande på frivillig basis. En samtyckesblankett till medverkan i studien undertecknades också av samtliga informanter. I försök att ytterligare säkra anonymitet i studien har de skyddade boenden inte nämnts vid namn. Även om anonymiteten inte kan säkerställas av exempelvis anledningar som tidigare nämnts gällande förfrågande om tillstånd från verksamhetschefen eller att både studiens examinator och handledare kan begära ut informanternas uppgifter, är det av betydelse att informanterna känner säkerhet med sitt deltagande och tillit till studien. Dessa känslor kan medföra att informanten vågar öppna upp sig kring olika teman i intervjun. Av denna orsak erbjöds samtliga deltagare vid de faktiska mötena att ta del av den färdigställda studien.
De kvalitativa semi-strukturerade intervjuerna varade var för sig c:a 75 minuter. Samtliga spelades in, efter samtycke från informanten. En fördel med att spela in intervjuer är att det möjliggör för intervjuaren att koncentrera sig på samtalet istället för att anteckna (Bryman, 2008). Ytterligare fördelar är att det blir lättare att fånga upp nya aspekter som informanten framkommer med samt att det ger en mer detaljerad intervjuanalys, eftersom att exakta formuleringar och ordval framkommer (a.a.). Informanterna fick själva välja plats för intervjun. Fem intervjuer hölls på det skyddade boendets kontor och en intervju hölls i ett
grupprum på Orkanens bibliotek på Malmö Universitet. Genom att informanterna själva får välja en plats för intervjun så kan det innebära att de känner sig mer bekväma, mindre nervösa och ger mer öppna svar (a.a.). I samtliga fall tog intervjuerna plats i en lugn och tyst miljö, vilket ökar möjligheten till korrekt återgivning av samtalet vid transkribering av intervjun.
4. 5 Bearbetning av intervjumaterial
Vidare har studien även använt kodning som en kvalitativ dataanalys beträffande intervjumaterialet. Bell och Waters (2016) förklarar att kodning är en
analysmetod vilken innebär att empirin sammanställs utifrån olika tillsatta koder, som kan förstås som etiketter som sammanfattar det informanten berättar.
Medforskarna till studien har kodat stycke för stycke i intervjumaterialet. Sammanfattningarna av empirin i form av koder medförde att forskarna kunde hitta upprepningar och sammanföra empiri som tillhörde samma kod. På så sätt tydliggjordes också vilka koder kopplade till en viss hypotes eller tema som är mest aktuella och relevanta för studien utifrån det framtagna materialet (Bell & Waters, 2010). Nackdelen med kodning är att arbetet kan bli mycket omfattande och tidskrävande om vartenda ord eller mening kodas (Alvesson & Sköldberg, 2008). Därav har studien tillämpat koder till hela stycken på grund av tidsbrist.
4. 6. Forskarrollen
4. 6. 1 Induktivt förhållningssätt
Analysen av studiens framtagna empiri har gjorts utifrån ett induktivt
förhållningssätt. Att tillämpa ett induktivt förhållningssätt innebär att i takt med den successiva datainsamlingen utveckla hypoteser kring möjliga teorier gällande det studerande fenomenet (Starrin, 2010). Det innebär att denna forskningsstudie framkom med sin teori efter datainsamlingen och därmed inte hade en bestämd teori från början. Studiens syfte är att redogöra för behandlares upplevelser och resonemang kring ett fenomen. Således läggs studiens fokus på informanternas utsagor. Dessa utsagor tillsammans med resterande empiri blir styrande för vilken teori som sedan ansågs mest relevant i förhållande till datainsamlingen. Därav ansågs det mest gynnande för studien att använda ett induktivt förhållningssätt. Risken finns annars för ett så kallat “tunnelseende” där studien styrs mot att enbart samla in empiri som passar till den förvalda teorin (a.a.). Dock är forskarna till studien medvetna om att en uppfattning inte är en självklar sanning. Med tanke på det ringa antalet informanter i studien kan ingen allmängiltig teori för
fenomenet framkomma ur resultatet.
4. 6. 2 Förförståelse
Studiens båda forskare har sedan tidigare ett intresse för det sociala problemet våld i nära relationer. Av en tillfällighet hittades en notis från en mediakälla som framförde att tonårspojkar i många fall inte tillåts följa med sin våldsutsatta mamma till ett skyddat boende. Denna notis väckte forskarnas nyfikenhet och båda ansåg denna aspekt av problemet vara en intressant infallsvinkel till studien. Innan denna notis var ingen av de studieansvariga medvetna om att det förhöll sig på detta viset, att det fanns en åldersgräns för medföljande pojkar till skyddade boenden.
Under förstudiens gång utvecklades en viss förståelse för ämnet genom
teorier för att förstå fenomenet bildades under arbetets gång, där den mest
framträdande var ett genusperspektiv. Så till vida fanns en viss förförståelse redan vid genomförandet av intervjuerna. Dock har, som tidigare nämnts, ansatsen varit induktiv och därmed var forskarna medvetna om att hypoteserna kan komma till att ändras. I syfte att synliggöra möjliga förutfattade meningar och föreställningar om problemet har forskarna genom studiens gång haft en kontinuerlig diskussion kring varandras syn på ämnet. Detta är även en av flertalet fördelar med att vara två studieansvariga, då en ständigt måste förklara och redogöra för sina tankar och åsikter till den andra och därmed tydliggöra sina egna uppfattningar. Således stimuleras till en ständig självreflektion och medvetenhet.
4. 7 Trovärdighet och överförbarhet
Enkelt uttryckt handlar validitet om hur väl forskaren mäter det som avses mätas (Aspers, 2007). Inom kvalitativ forskning används ofta begreppen trovärdighet och överförbarhet som kriterier för att mäta arbetets validitet (Bryman, 2008). I syfte att skapa en så hög trovärdighet som möjligt har stor vikt lagts vid att noggrant och grundligt redogöra för såväl urvalsförfarandet som
tillvägagångssättet för datainsamling, intervjuernas genomförande samt
analysprocessen. På grund av den tidsbegränsning som fanns för studien så var det inte möjligt att återkoppla resultaten till respondenterna innan färdigställning, så kallad respondentvalidering (Bryman, 2008). Detta hade annars kunnat
medföra en högre trovärdighet för undersökningen då det hade säkerställts att tolkningarna överensstämmer med respondenternas uppfattning. Istället lades fokus på att i intervjuerna kontrollera att utsagorna uppfattats rätt.
I avsikt att underlätta för läsaren att avgöra överförbarheten av undersökningen på en annan kontext har det i studien arbetats med fylliga beskrivningar. Bryman (2008) diskuterar begreppet ‘’thick descriptions’’ som pekar på hur innebörden och mening är kontextuell. Bryman (2008) förtydligar att begreppet ska förse läsarna med en databas med vilken de sedan själva kan avgöra huruvida resultaten är överförbara på en annan kontext. På så sätt kan även pålitligheten i forskningen säkerställas. Inom kvalitativ forskning används ofta pålitlighet som ett mått på studiens reliabilitet, vilket innebär huruvida samma resultat framkommer vid en upprepning av undersökningen (Bell & Waters, 2016). Som ytterligare ett led i detta har intervjuerna spelats in och sedan transkriberats ordagrant för att garantera korrekt återgivelse av respondenternas utsagor. Den litteratur som använts till studien har källkritiskt granskats och all forskning som inhämtats från databaser har varit peer-reviewed. I hänseende till pålitligheten hos forskarna i denna studie har en redogörelse av deras förförståelse (se Forskarrollen), eventuella påverkan på informanterna samt etiska överväganden (se Etiska överväganden) under arbetets gång reflekterats över och redogjorts för.
4. 8 Etiska övervägande
Vetenskapsrådet betonar i sin bok ‘’God forskningssed’’ (2017) vikten av att föra en etisk diskussion för att forskningsstudien ska bibehålla hög kvalitet. Det valda ämnet för studien är en aspekt av det sociala problemet våld i nära relationer, vilket därmed kan upplevas som ett känsligt område att behandla. Av denna orsak finner de studieansvariga för detta examensarbete att etiska överväganden i enlighet med Vetenskapsrådet (a.a.) är av stor betydelse för att studien på ett ansvarsfullt sätt ska behandla ett känsligt ämne. Vetenskapsrådet (a.a.) påpekar
särskilt fyra principer eller krav som forskningsstudier ska dels förhålla sig till och dels uppfylla. Det första är informationskravet som kortfattat beskriver vikten av att informanterna har fått tillgång till information om studien såsom att ta del av syftet (a.a.). Detta krav uppfyller uppsatsen då studieansvariga skickat ut informationsbrev (Se bilaga 1) till informanterna, där både syftet och frågeställningar tydligt står. Vidare informerade studieansvariga även informanterna om syftet med studien innan intervjuerna påbörjades.
Sedan behandlar samtyckeskravet att informanterna har rätt att själva bestämma över sin medverkan i studien och kan närsomhelst avbryta sin medverkan i studien (Vetenskapsrådet, 2017). För att uppfylla kravet skickades en
samtyckesblankett till informanterna där de fick skriva under att de samtycker till att medverka i studien, är införstådda med syftet och att de har rätt att avbryta sin medverkan. Under intervjuerna poängterades även frivilligheten i att delta och att informanten har rätt till att avbryta sitt deltagande i studien. Blanketten gavs i sin tur tillbaka till studieansvariga vid intervjutillfällena. Även tillstånd från
informanternas enhetschef begärdes som ett sätt att tillförsäkra att cheferna var införstådda med studiens syfte och att de accepterar att deras anställda deltar i studien. Detta var av särskild betydelse då verksamheterna som är aktuella i studien är skyddade boenden för kvinnor, där samtliga befinner sig på hemliga adresser och de våldsutsatta kvinnorna och eventuella barn på boendet kan leva under hot.
Det tredje kravet är konfidentialitetskravet, vilket innebär att studien ska eftersträva största möjliga konfidentialitet (Vetenskapsrådet, 2017).
Informanternas personuppgifter ska förvaras på så sätt att inga obehöriga ska kunna ta del av dessa. Vidare innebär kravet även att deltagarna inte ska kunna identifieras i studien (a.a.). I informationsbrevet (Se bilaga 1) och vid
intervjutillfällena poängterades att konfidentialitet eftersträvas i studien. Det framfördes att de frivilliga deltagarna kommer vara anonyma i uppsatsen och att informanternas utsagor och personliga uppgifter kommer att vara oåtkomliga för obehöriga personer. Ytterligare har ett etiskt övervägande gjorts gällande att anonymisera namnen på de skyddade boenden vilka intervjupersonerna arbetar i. Detta gjordes dels för att säkerställa informanternas anonymitet i studien och dels då dessa personer inte representerar hela sin verksamhet de arbetar i. Studien önskar inte att peka ut enskilda behandlare utan vill respektera deras personliga upplevelser och integritet. Vidare har personerna olika motiv med att ställa upp på intervju och vilka dessa motiv är förblir oklart. Därmed gjordes det etiska
övervägandet att upplevelser från en enskild behandlare på ett skyddat boende inte ska få riskera att färga verksamheten i sin helhet.
Slutligen finns nyttjandekravet som påpekar att informanternas utsagor och informationen de tillger enbart ska användas till studiens forskningsändamål (Vetenskapsrådet, 2017). Återigen förklarade studieansvariga både i
informationsbrevet och vid intervjutillfällena att uppgifterna som framkommer under intervjuerna endast kommer att behandlas i denna studie och inte i något annat syfte. Vidare informerades informanterna också vart uppsatsen kommer att publiceras när den är färdigställd.
4. 9 Arbetsfördelning
Arbetsfördelningen mellan de två studieansvariga forskarna har fördelats lika. Detta innebär att arbetet delades upp jämlikt när det gäller det faktiska skrivandet
av de olika avsnitten i uppsatsen, transkriberingen och kontakt med
intervjupersonerna. Samtidigt ägde en ständigt pågående dialog rum mellan forskarna för att diskutera, bearbeta och vara lika delaktiga samt aktiva i varandras skrivande delar. Undantaget var abstrakt, resultat-, analys- och
slutdiskussion som skrevs tillsammans för en gemensam och enig förståelse och analys av empirin.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I följande kapitel kommer att redogöras för hur behandlarna resonerade kring åldersgräns för pojkar samt några tydliga teman och underteman som framkom i intervjuerna. Detta kommer att redovisas under rubrikerna:
Åldersgräns för tonårspojkar
- Begränsade erfarenheter av tonårspojkar och det praktiska arbetet med dem
- Tonårspojkars närvaro och beteende på boendet - Våld går i arv?
- Tonårspojkar ses som unga män
- En religiös förklaring till åldersgränsen - Resonemang kring åldersgräns för pojkar Jämställdhet
- Könsroller Barnrättsligt perspektiv
- “Ett fönster av möjligheter” - FN:s barnkonvention
5. 1 Åldersgräns för tonårspojkar
Bland de kvinnojourer som undersöktes var det endast en (framöver kallad A) som i dagsläget hade en åldersgräns för pojkar, och den låg på 12 år. Detta boende var i ideell regi. Dock framkom av informanterna från två av de fem skyddade boenden att det tidigare funnits en åldersgräns för medföljande pojkar men att den tagits bort för några år sedan. På ett ideellt boende hade gränsen legat på 15 år (boende B) och det andra som var kommunalt på 14 år (boende C). Av de
informanter som uppgav att de inte hade någon åldersgräns på kvinnojouren fanns en gemensam förvåning över att en åldersgräns för pojkar fortfarande var praxis på många boenden, och i den utsträckning som statistiken från Socialstyrelsen påvisat.
5. 1. 1. Begränsade erfarenheter av tonårspojkar och det praktiska arbetet med dem
Även om åldersgränsen slopats på flera boenden uppgav samtliga fyra att det är relativt ovanligt för dem att ta emot tonårspojkar. Deras erfarenheter av att arbeta med medföljande tonåringar är därför begränsad. Istället har informanterna främst erfarenhet av att arbeta med barn upp till 7 år. Den enda förklaringen som
‘’’... asså många kvinnor lämnar ju sina män när barnen är relativt små. Man står inte ut längre, kvinnan står oftast inte ut att se barnen bli så skadade eller påverkade, så därför är det oftast småbarn på jourer. Jag skulle säga att de flesta jourerna säger samma. Så det är sällan vi har tonåringar överlag’’ (boende H)
Av en behandlare på boende C påtalas bristen på arbetsmaterial för specifikt tonåringar samt avsaknaden av en fysisk plats på boendet för tonåringar. De lek- och pysselrum som finns för de yngre barnen har ingen motsvarighet för de äldre. Vidare resonerar hon:
‘’Ja men det stämmer ju på något sätt, att de är lite åsidosatta kanske tonåringarna. Eller ja, åsidosatta, men ja inte lika sedda som barnen uppenbarligen eftersom att det rent fysiskt finns ett barnrum men inte rent fysiskt finns ett tonårsrum eller ungdomsrum liksom.’’
På flera av de andra boenden finns det också en barnverksamhet men i likhet med boende C saknas det en verksamhet specifikt för tonåringar.
5. 1. 2. Tonårspojkars närvaro och beteende på boendet
Samtliga behandlare på de fem olika boenden ansåg att tonårspojkars närvaro inte hade eller skulle ha haft någon betydelse för arbetet eller boendet i stort. Det framförs att den enda eventuella påverkan deras närvaro har är i så fall på de andra kvinnorna i boendet, i det att vissa har känt sig obekväma. Det påtalas också att bristen på erfarenhet av tonårspojkar gör det svårt att uttala sig i denna fråga.
‘’Har inte haft någon över 15 år och vet inte hur det hade påverkat
dynamiken eftersom vissa kvinnor av kulturella skäl vill ha ett boende med enbart kvinnor. Har inte märkt att pojkars närvaro påverkat arbetet eller atmosfären på boendet.’’ (boende C)
Boende A, vilket är det enda boendet med en åldersgräns i studien, uttalade sig så här: ‘’När det gäller själva arbetet så tror jag att det är mer från person till
person vad som påverkar det’’.
Flera behandlare har vidare uppgett att tonåringars närvaro på boendet kan vara mindre synligt än yngre barns. De påpekar att tonåringar oftast är mer
självständiga och kan ha intressen som inte involverar vuxet sällskap i samma utsträckning som yngre barn. Några behandlare uttryckte att tonåringarna ibland avböjer att delta i gemensamma aktiviteter på boendet. Det påpekas även att ibland hålls stödsamtal för tonåringar inte på själva boendet utan till exempel under en promenad eller på ett fik.
På frågan om informanterna erfarit någon skillnad i beteende mellan tonårspojkar och -flickor framkom delade meningar.
‘’ Nej, det är helt olika från barn till barn, individ till individ. Det går ju inte att säga att en kille gör så och en tjej gör så.’’ (boende E)
Samma person uppgav dock senare i intervjun att hon föredrog att arbeta med pojkar eftersom hon ansåg att det var mer ‘’tuffa tag och raka rör och tycker vi
Informanten från boende C vänder sig emot bilden av att tonårspojkar är mer utåtagerande än flickor. Hon menade att båda könen visat utåtagerande samt inåtvänt beteende på boendet. Boende A svarade på frågan om pojkars beteende var en bidragande orsak till åldersgränsen de satt: ‘’Pojkar i tonåren är självklart
ingen homogen grupp, de kan vara i olika utvecklingsfaser, ålder, ha olika mognad och beteende’’. Samtidigt betonar boende A att de inte har någon
erfarenhet av arbete med tonåringar och därför har de svårt för att uttala sig om deras beteende.
Dock ansåg de resterande tre informanterna att det faktiskt förekom skillnader i beteende mellan tonårspojkar och -flickor. Det som främst lyftes fram var att pojkar i större utsträckning tenderar att ta efter ett våldsamt beteende. Samtidigt säger samma behandlare att det aggressiva beteendet var vanligare hos de yngre barnen mellan 10 - 12 år och att de äldre tonårspojkarna hon har erfarenhet av istället varit lugna och tysta.
Samtliga behandlare ansåg alltså att tonårspojkars närvaro inte hade eller skulle ha haft någon påverkan på arbetet eller för boendet i stort. Den enda eventuella påverkan som deras närvaro skulle bidra till uppgavs vara att kvinnorna i vissa fall skulle känna sig otrygga eller obekväma. Det påtalas också av samtliga
behandlare att det är svårt att uttala sig i frågan, då deras erfarenhet av
medföljande tonåringar är liten. Detta förklaras av en behandlare på boende B med att kvinnor i regel lämnar en relation när de märker att barnen påverkas, vilket ofta är redan när barnen är små. Under intervjuerna uttryckte flertalet behandlare en förvåning över Socialstyrelsen (2016) siffror gällande antal skyddade boende som hade en åldersgräns för pojkar. Enander, Holmberg och Lindgren (2013) upptäckte i sin forskningsstudie att vissa boenden hade en åldersgräns som enbart var av formell karaktär och där tonårspojkar ändå tilläts följa med i vissa fall, beroende på situation. Detta resultat överensstämmer med det resonemang som en behandlare från boende B förde. Hon trodde att en åldersgräns ofta hänger kvar som en eftersläpande regel, och när det blir aktuellt med en förfrågan om medföljande tonårspojke så revideras den. Detta var dock inte fallet på boende A där åldersgränsen uppgavs vara orubblig.
Det enda boende som hade en åldersgräns var boende A, som själva inte har någon erfarenhet av att arbeta med tonåringar. Detta tyder på att åldersgränsen inte är satt av egen erfarenhet av att tonårspojkars närvaro skulle påverka kvinnorna. Istället kan den tänkas baseras på det som tidigare berörts gällande tillskrivande av könstillhörighet och egenskaper och tillgängliga platser kopplade till könet. I så fall tillskriver boende A pojkarna egenskaper som dominanta, hotfulla och potentiella våldsutövare, medans kvinnorna tillskrivs egenskaper som underordnade, svaga och underlägsna. Detta överensstämmer med Bakers (2009) resonemang om att maskulinitet då förknippas med våld och femininitet med icke-våld. Även Hirdman (2007) berör detta med sitt resonemang om kvinnor och män som motpoler i genussystemet.
5. 1. 3. Våld går i arv?
Som tidigare nämnts uppger flera behandlare att pojkar riskerar att ta efter ett våldsamt beteende i högre grad än flickor. Behandlare från boende B förklarar
‘’För jag tänker att det som ibland händer med barn som har upplevt våld länge är att man tar efter beteenden. Då tänker jag att är det pojkar så tar dem ju efter beteenden som att bli våldsam, medan tjejerna tar efter att bli våldsutsatt’’
Samma behandlare förtydligar sitt uttalande med att säga att dessa beteenden är mest framträdande när tonåringar själva går in i egna kärleksrelationer. Även behandlaren från boende K menar att pojkars beteende tydligare särskiljs när de blir äldre.
‘’Men det är klart att vissa pojkar vi har haft har ju liksom det här att de är utåtagerande och aggressiva och bär på mycket ilska. Men vi har även flickor som också har varit det. Jag har svårt att uttala mig om det så generellt. men jag tänker att ju äldre de blir ju mer anammar de ju liksom den här samhällsbilden av hur… vad det är att vara manlig’’ (boende K).
En intressant poäng som några av informanterna framförde gällde vikten av att bidra med det stöd och hjälp som tonårspojkarna som upplevt våld behöver. Detta i syfte att bryta det våldsamma mönster de erfarit i hemmet och motverka att våldet återskapas i nästa generation. En behandlare uttrycker det som att ‘’våld
föder våld’’. En annan informant förklarade att hon under sin utbildning med en
behandlingsmodell för barn som upplevt våld, tagit del av resultat som visade skillnaden mellan barn som får behandling och barn som inte får.
‘’Och där såg dem tydligt att hade dem inte fått hjälp så var det pojkarna som repeterade pappas mönster och flickorna mammas mönster. Det var det här asså, att om de inte fick bearbeta det de varit med om.’’ (boende B)
Behandlaren från boende K såg också en koppling mellan att ge behandling till våldsutsatta barn och ungdomar och undvika att ett våldsamt mönster upprepas i framtida relationer.
“Om inte dem får den hjälpen nu när de är barn då kommer dem med stor sannolikhet bli utsatt eller förövare. För det ser vi ju för många av de här männen som utsätter våra klienter har... är själva uppvuxna i en miljö med våld”
Samma behandlare berättar också att hon mött många äldre pojkar som uttryckt en rädsla för att bli som sin pappa och utöva ett våldsamt beteende själv i framtiden. Baker (2009) och Widom (1989) beskrev i sina studier något som de kallade för den intergenerationella våldscykeln. Widom (a.a.) menar att barn som upplevt våld i hemmet tenderar att själva bli våldsutövare vid vuxen ålder, vilket skulle innebära att ett våldsamt beteende går i arv. Enligt Baker (a.a.) är detta synsätt problematiskt då det också förutsätter att pojkarna tar efter pappans våldsamma kontrollerande beteende och flickan tar efter mammans beteende som undfallande och våldsutsatt. Det tar inte hänsyn till individuella olikheter och förutsättningar utan förstärker kopplingen mellan maskulinitet och våld samt femininitet och utsatthet. Belägg för den intergenerationella våldscykeln gick också att finna i behandlare B och D:s uttalanden, där de menar att pojkar som växt upp med våld tenderar att själva bli våldsutövare i sin framtida relation och att flickor tenderar
att bli våldsutsatta. Behandlare D berättade att många av de män som utsatt hennes klienter för våld har själva vuxit upp med en våldsam pappa. En behandlare från boende B menade att det våldsamma beteendet hos många tonårspojkar kommer fram när de själva går in i en kärleksrelation. Detta
överensstämmer med Hirdmans (2001) tankar om genuskontraktet och bestämda könsmönster för kvinnor och män som något som ärvs från tidigare generationer. Pojken lär sig av pappans beteende och flickan av mammans. Tanken om
våldsamt beteende som något som går i arv visade sig vara synligt även hos barnen. Det påpekades av några tillfrågade behandlare i studien att det förekommer att pojkar själva uttrycker en rädsla för att bli som sin pappa. Den intergenerationella våldscykeln innebär alltså en inlärning av ett våldsamt beteende. Detta förstärks sedan av de samhälleliga normerna och föreställningarna om relationen mellan män och kvinnor som internaliseras hos individen.
Behandlare från boende D påpekade att ju äldre pojken blir desto mer påverkas han och anammar samhällsbilden av att vara man. Detta är något som Hirdman (2007) menar är en viktig del i att bibehålla isärhållandet av män och kvinnor, att individer socialiseras in i ett stereotypt och normativt könsmönster. Utifrån Hirdmans resonemang kan detta innebära att pojkar lär sig vad samhället anser att det innebär att vara man, till exempel att vara dominant gentemot kvinnor. Med andra ord skulle då ett våldsamt beteende inte enbart nedärvas och inläras hemifrån utan även interagera och vara en del av socialiseringen in i de samhälleliga könsmönstren.
5. 1. 4 Tonårspojkar ses som unga män
På kvinnojour N som har en åldersgräns på 12 år förklarar informanten åldersgränsen med att deras målgrupp främst är kvinnor som utnyttjas i prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Därmed ansåg
behandlaren att: ‘’Det ligger därför i sakens natur att en vilsam plats för dessa
kvinnor är en plats där det inte finns några män’’. På frågan om detta även gällde
för medföljande tonårspojkar uppgav informanten följande:
‘’Men kort handlar det ju om att tonårspojkar är unga män, och att man i en kollektiv boendeform är fysiskt väldigt nära varandra, delar utrymmen etc. Och att vi då inte upplever att det är lämpligt att blanda kvinnor utsatta för våld av män, med unga män, som kvinnorna inte har valt att leva
tillsammans med.’’
Synen på tonårspojkar som unga män uppkommer inte enbart från behandlaren från boende A, utan nämns av några av de andra informanterna med. Behandlaren från boende K förklarar att de inte har någon åldersgräns och anser till och med att hemmaboende söner på 18 - 21 år ingår i kategorin tonåringar. Hon menade att det inte är ovanligt idag att döttrar och söner som är över 18 år, fortfarande bor hemma. Samtidigt ansåg hon det olämpligt att placera en familj med söner i övre tonåren tillsammans med en annan kvinna i en kollektiv lägenhet. Av den
anledningen har boendet som regel att placera familjer med äldre tonårssöner i en egen lägenhet.
Resonemanget bakom det är att kvinnorna redan befinner sig i en utsatt situation, har olika bakgrund och olika rädslor som kan göra att de känner sig obekväma
