Malmö Högskola
Lärarutbildningen Historia med kulturanalys
C-uppsats VT 2011
En studie om 1968
-
Tre personliga berättelser och
erfarenheter samt innebörden av året 1968
A study of 1968
Three personal testimonies on the meaning of the year 1968
Martin Sjöbeck
Examinator: Irene Andersson Handledare: Nils Andersson
Sammanfattning
Min uppsats handlar om Sverige året 1968 och om hur tre olika personer som delar erfarenheten av att ha varit unga och aktiva politiskt då, upplevde året för egen del. Mitt syfte är att undersöka hur deras erfarenheter av 1968 ser ut och hur de minns dessa. Det finns enligt mig en etablerad bild och ett kollektivt minne av 1968, kårhusockupationen i Stockholm, studentprotester och
Vietnamdemonstrationer. Denna uppfattning förstärktes under jubileumsåret 2008 då media uppmärksammade dessa händelser. Min ambition är inte att komma fram till vad 1968 var och vad som bör anses vara viktigt eller varför vissa saker hände eller inte. Min ambition är att undersöka berättelser vid sidan av det etablerade kollektiva minnet av 1968. Jag har därför valt tre informanter som var aktiva inom vad som måste anses vara etablerade politiska grupperingar, Moderaterna, Folkpartiet och LO. De har hjälpt mig med att skapa en kompletterande bild av året 1968, under intervjuer med dem där mitt mål varit att få dem att dela med sig av sina erfarenheter och minnen från året. Genom att använda mig av diskursanalytiska redskap har jag riktat in mig på att förstå hur och varför de har en viss verklighetsuppfattning och varför de beskriver sina erfarenheter på ett visst sätt. Resultatet är tre berättelser som korsar varandra på ett par olika områden, med
gemensamma men samtidigt annorlunda bilder av 1968. En gemensam kontext för alla informanter, är att de alla förhåller sig till socialdemokratin på ett eller annat sätt, som en central del av deras liv 1968 och att 1968 innebar en framtidsoptimism som saknas idag, samt ett hårt politiskt arbete för att förändra samhället i önskad riktning.
Innehållsförteckning
1. Inledning...4
1.1 Syfte och frågeställning...5
2. Bakgrund...6
3. Forskningsläge...7
4. Metod och materialdiskussion...8
4.1 Urval...12
5. Teori...13
6. Resultat och analys...15
6.1 John Erik Ohlsson...15
6.2 Bertil Persson...23
6.3 Björn Lagerbäck...27
6.4 Slutsatser………...……....30
7. Avslutande diskussion...31
1. Inledning
Jag skrev både min A- och B-uppsats om det symbolladdade året 1968 ur ett lokalt Malmö-Lund perspektiv. Anledningen till detta var att det nyligen varit 40-års jubileum av upprors- eller
revolutionsåret 1968, som det kommit att kallas. En uppsjö av tv-program och publikationer om året 1968 sköljde över mediekonsumenter i Sverige.1 Jag sökte då upp tre personer som deltagit aktivt i de centrala delarna av myten om 1968 på olika sätt, i Malmö-Lund. Vad jag vill göra nu är att följa upp det arbetet med att intervjua tre personer som inte deltog i de händelser som av olika
anledningar format minnet av 1968.2 Jag har till min C-uppsats intervjuat tre män som arbetade politiskt 1968, fackligt och partipolitiskt men inte inom den revolutionära vänstern, studentrörelsen eller kvinnorörelsen. Jag undersökte dessa rörelser till min B-uppsats och resultatet blev då en bild av -68, där vänstern i själva verket inte varit betydelsefull när det gäller att ha lyckats förändra samhället. Snarare var det ett anti-konventionellt uppror, där kvinnorörelsen på 70-talet lyckades förändra samhället i positiv riktning. Jag kommer presentera mina tre informanter mer ingående längre fram. Det är alltså en mikrohistorisk studie jag ska genomföra, som inte på något sätt gör anspråk på någon sannare bild av vad 1968 innebar och innebär. Däremot anser jag att min
undersökning bidrar till en nyanserad bild av vad 1968 var då det är ytterst personliga redogörelser av informanternas erfarenheter som kommer att undersökas.
Mitt intresse och nyfikenhet av året 1968 och myterna kring det i egenskap av upprorsår har jag burit med mig länge. Med en uppväxt i en vänsterfamilj och egen bakgrund inom olika
vänsterrörelser har -68 funnits med i många olika sammanhang, som någonting rosaskimrande mytiskt. Efter ett tag började jag uppleva vad jag anser vara en väldigt romantiserad och överdriven bild av revoltens betydelse 1968, åtminstone vad det ankommer för svensk del. En bild som hållits levande av dem som själva deltog och i viss mån deras politiska motståndare till höger.
Jubileumsåret 2008 tyckte jag bekräftade denna tendens av uppförstorad betydelse. Jag uppfattade det som att samma personer som skrek högst 1968, var desamma som basunerade ut ”det viktiga” med 1968 nu (2008), vad vi måste komma ihåg. När jag skrev min A- och B-uppsats i historia undersökte jag hur tre personer som på olika håll deltog i revolten upplevde året, vad det var som
1 Almqvist, Kurt, Betydelsen av revolutionsåret 1968. Kårhusockupationen 40 år sid. 23 2 Salomon, Kim, Rebeller i takt med tiden, sid. 26
egentligen hände och vad som verkligen förändrades. Min hypotes3 som jag ställt upp nu är som det
framgår ovan, att bilden av 1968 för svensk del, med upprätthållandet av minnen kring kårhusockupationen, Vietnam-protester etc. har fått en för stor betydelse i förhållande till hur vanliga människor på den tiden upplevde händelserna. Eftersom jag gör en subjektiv
mikroundersökning med tre personer är det diskutabelt ifall den tesen går att bevisa eller motbevisa. Och det är inte riktigt min poäng. Mitt intresse ligger i att få mer förståelse för hur olika personer uppfattade och uppfattar 1968.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet är att liksom i mina A- och B-uppsatser ta reda på vad tre personer, i detta fall tre personer som inte deltog i revolten 1968, har för bild av året. Stämmer deras bild och minnen från året överens med den etablerade bilden av året? Jag använder mig av samma frågeställning som jag använde i min B-uppsats och är således inte ute efter konsensus kring vad året -68 innebar, utan tre subjektiva berättelser som belyser och ger perspektiv på den etablerade och mytologiserade
berättelsen.
Vad betyder nittonhundrasextioåtta för informanten?
Jag söker här informantens egna upplevelser och erfarenheter samt uppfattning om dessa från året sextioåtta.
Vad är enligt informanten det centrala och viktiga med 1968?
Vad anser informanten vara det i allmänhet centrala och viktiga med året sextioåtta, ur ett svenskt perspektiv?
Vilka förändringar lyckades enligt informanten sextioåttagenerationen uppnå? Vad finns kvar idag?
Syftet är precis som till mina tidigare uppsatser om 1968, inte att komma fram till och skriva sanningen om 1968. Mitt intresse ligger i de små subjektiva berättelserna och upplevelser mina tre informanter har att dela med sig av.
2. Bakgrund
If you remember the sixties, you weren't there […] Idag är inte sextiotalet en tidsrymd av tio år, det har förvandlats till ett mytiskt land. Det är ett decennium som ständigt återerövras och omorganiseras för nuet.4
1968 var på många sätt ett speciellt år, det går inte att förneka. För Sveriges del och även
internationellt var ekonomin och tillväxten på topp, det talas om rekordår. Efter 1968 gick bensin- och energipriser upp i rekordnivåer och allt blev dyrare. I Sverige och Malmö märktes rekordåren framförallt genom att industrin gick på topp. På Kockums byggdes det båtar som aldrig förr. En rekordstor generation unga blev vuxna och skulle ta plats i samhället. Universitet över hela Europa öppnade sina portar för ungdomar som traditionellt inte hade haft tillträde till högre utbildning och massvis med unga fyllde studentkorridorerna.5 Globalt hotade ett förödande kärnvapenkrig mellan
öst- och västblocken, med USA och Sovjetunionen i främsta leden. Ungdomar i väst (och öst) gjorde uppror på överfulla universitet6, arbetare strejkade och i kolonierna ägde det ena väpnade upproret rum efter det andra. Detta är den sammanfattade bilden av 1968, som många minns. Jag vill inte definiera 1968 för mycket. Men för att sätta informanternas berättelser i ett sammanhang behövs en historisk bakgrund.7
Informanterna verkade på olika håll inom svensk politik, när välfärden och tillväxten stod på topp. Socialdemokratin hade ett starkt grepp om Sverige. Saltsjöbadsandan, efter ett avtal mellan Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och LO 1938 lade grunden för samförståndsandan och fram till 1969, med ett par undantag, ägde jämförelsevis få strejker rum i Sverige. Arbetsköparna och arbetstagarna samarbetade och stora samhälleliga beslut fattades gemensamt.8 I Malmö dominerade industrin och Kockums skeppsvarv var den största arbetsplatsen9. I vänstervågen som gick över världen och i Sverige, ändrade Högerpartiet namn till Moderata samlingspartiet10 (1969) och Sydsvenskan tog
4 Ehn, Billy & Löfgren, Orvar, Kulturanalyser, sid. 117
5 Arvidsson, Håkan, Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, sid. 74 6 Kurlansky, Mark, 1968. De gränslösa drömmarnas år, sid. 89
7 Bjarne Larsson, Gabriella, Forma historia, sid. 98
8
Berggren, Lars & Greiff, Mats, En svensk historia från vikingatid till nutid, sid. 345
9
Smitt, Rikard, Malmöföretagen då och nu, sid. 72
10
initiativ till Medborgerlig samling för att samla högerpartierna och bryta socialdemokratins makt11.
Samtidigt fick väldigt många det snabbt bättre. Arbetarna fick mer och mer inflytande, bodde bättre och kunde åka på semester och universiteten växte. Framtiden verkade ljus. I detta sammanhang verkade mina informanter 1968.
3. Forskningsläget
Att hitta forskning eller vittnesmål om 1968 från personer som inte varit aktiva inom
studentrörelsen och/eller FNL- och vänsterrörelsen är inte lika lätt som att hitta om de som var aktiva. Det har skrivits och diskuterats massor om 1968 och vad det egentligen var som hände eller inte hände, internationellt och i Sverige. Jag har inte kunnat finna något vetenskapligt arbete om 1968 ur mitt perspektiv. När jag använder mig av tidigare litteratur om 1968 är det främst för att finna kunskap och förståelse för och om påståenden från mina informanter. För detta har jag läst följande böcker. Kurlanskys 1968, de gränslösa drömmarnas år12, där han skriver om den
omvälvande stämningen över hela jorden, hur studenter gjorde uppror i olika delar av världen, antikrigsprotester, strejker och avsaknaden av en brygga mellan arbetare och studenter. Arvidsson gör i sin bok Vi som visste allt13 upp med sin egen bakgrund inom Clarté och studentvänstern.
Cronqvist, Sturfelt och Wiklund har i 1973, en träff med tidsandan14 samlat ihop olika texter som beskriver tidsandan under 1973, ett år mycket likt 1968. Berggren och Greiff skriver i En svensk
historia från vikingatid till nutid15 som titeln avslöjar handlar om mycket mer än 1968, om t.ex.
arbetsförhållanden och ungdomskultur under efterkrigstiden som varit användbara för att sätta informanternas utsagor i en kontext. I Bjereld & Demkers bok I vattumannens tid16 diskuterar författarna detta års betydelse idag och vad de auktoritetsuppror de identifierar hade och har för betydelse. Jag kommer att använda dem som en jämförelse till mina informanters syn på
ungdomsrevolten -68. Thorgren skriver i Grupp 8 & jag17 om kvinnorörelsen och hennes egna erfarenheter av den. Almqvist har i Betydelsen av revolutionsåret 1968, kårhusockupationen 40 år18 samlat ihop olika skribenter med erfarenheter från 1968 och låtit dem diskutera vad de anser 1968 var och är. Östberg diskuterar i sin bok 1968 När allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen
11
http://www.svensktidskrift.se/2000-56/2000-56-12.html 12 Kurlansky, Mark, 1968, de gränslösa drömmarnas år 13 Arvidsson, Håkan, Vi som visste allt
14 Cronqvist, Marie, Sturfelt, Lina & Wiklund, Martin, 1973, en träff med tidsandan 15 Berggren, Lars & Greiff, Mats, En svensk historia från vikingatid till nutid 16 Bjereld, Ulf & Demker, Marie, I vattumannens tid
17 Thorgren, Gunilla, Grupp 8 & jag
och de sociala rörelserna19 vad han anser vara centralt när 1968 ska behandlas. Vad hände 1968
och varför? Salomon var själv inte aktiv i FNL-rörelsen, men skriver i Rebeller i takt med tiden20 om den och hur liknande strömningar och tendenser måste undvikas igen. Han diskuterar
generationsbegreppet. Generation är en konstruktion som skapas i förhållande till vissa händelser21. All litteratur som tar upp egna erfarenheter av ungdoms-, student- och vänsterrörelserna under 60- och 70-talen har varit användbara för bakgrundsinformation och förförståelse om bland annat de anti-konventionella uppror som jag anser 68-rörelsen var och jag har hämtat kunskap om
händelseförlopp och olika rörelser och miljöer året 1968 från dessa redogörelser.
Jag har även använt mig av Smitts Malmöföretagen då och nu22 för bakgrund om Malmö och dess företagshistoria och A history of world societies23 för bakgrund om världsläget 1968. Framförallt
Malmöföretagen då och nu har varit oumbärlig när det gällt att hitta information om arbetsplatser
och företag i Malmös förflutna.
4. Metod och materialdiskussion
Min undersökning är gjord med en kvalitativ semi-strukturerad intervjumodell24 med en frågemall som jag följt, för att hålla diskussionen öppen och inte styra informanterna allt för mycket.
Kvalitativ metod, där fokus på en mångtydig empiri är central och forskaren studerar saker i deras naturliga omgivning och försöker tolka och förstå fenomen utifrån vilken innebörd olika människor ger dem.25 Reflektionen och tolkningen är då helt upp till forskaren, vilket måste poängteras.26
Forskaren kan reflektera kring sitt material på olika sätt, vilket får olika resultat. Forskaren kan omedvetet färgas av det omgivande samhället och den samtida historieuppfattningen.27 Hela forskningsprocessen är en social konstruktion, en rekonstruktion av verkligheten, där forskaren är en aktiv del i konstruktionen av verkligheten.28 Detta är viktigt att belysa, för att som forskare vara
19 Östberg, Kjell, 1968 När allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna 20 Salomon, Kim, Rebeller i takt med tiden
21 Ibid., sid. 27
22 Smitt, Rikard, Malmöföretagen då och nu
23 McKay, John P., Hill, Bennet D., Buckler, John, Ebrey, Patricia Buckley, Beck, Roger B., Crowston, Clare Haru, Weisner-Hanks, Merry E. (red), A history of world societies
24 Bryman, Ann, Samhällsvetenskapliga metoder, sid. 299
25 Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj, Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod, sid. 17 26 Ibid. Sid. 20
27 Hansson, Lars & Thor, Malin, Muntlig historia, sid. 31 28 Ibid. Sid. 21
ärlig inte bara mot läsare av arbetet, utan även mot sig själv.
Jag har arbetat med muntliga källor, vilket har fördelen att det ger ett mer öppet och spontant utbyte och ger informanten en möjlighet att uttrycka sig friare än vad till exempel ett frågeformulär hade tillåtit.29 Muntlig historia ger bortglömda, tysta och marginaliserade en möjlighet att berätta sin historia.30 Nu är mina informanter inte på något sätt varken bortglömda, tysta eller marginaliserade i samhället. Men det är inte det min undersökning handlar om, utan jag är som jag redan nämnt ute efter berättelser om 1968, vid sidan om den etablerade historien om året i fråga.
Jag genomförde intervjuerna i informanternas hem, för att skapa en trygg och säker situation där de inte skulle känna sig illa till mods.31 I ett av fallen (informant 3) var det dock inte möjligt, min informant insisterade på att träffas på hans kontor på stadshuset. Resultatet blev en mycket kortare intervju som flera gånger avbröts av telefonsamtal. Detta var ett stort problem och jag funderade flera gånger på att göra om intervjun. Problemet med detta hade varit att det hade skapat en annan förutsättning, då de spontana svaren hade varit omöjliga, eftersom informanten redan hade fått frågorna ställda. Jag valde att fortsätta intervjun och arbeta med det materialet som den skapade.32
Risken med muntliga källor kan vara hur minnet fungerar. Exempelvis kan dramatiska händelser och konflikter skapa en risk för förträngande.33 Minnesprocessen fungerar så att hjärnan skapar
minnen som inte har hänt och väljer ut vilka som skall ”sparas” och inte.34 På så sätt glömmer vi
bort saker som vi själva kan tycka vara viktiga och kommer ihåg andra ”oväsentliga” saker. Det finns en risk för att minnet färgas av senare erfarenheter och i minnet mellan två eller flera personer, att informanten svarar vad denne tror forskaren vill höra.35 Detta problem uppstod flera gånger under mina intervjuer, speciellt i intervjun med John Erik Ohlsson, då han flera gånger refererade till en nyskriven bok.36
29 Perks, Robert & Thomson, Alistair, The oral history reader, sid. 129 30 Hansson, Lars & Thor, Malin, Muntlig historia, sid. 22
31 Thompson, Paul, Det förgångnas röst: den muntliga historieforskningens grunder, sid. 120 32 Ibid. Sid. 120
33 Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna, sid. 207
34 Thompson, Paul, Det förgångnas röst: den muntliga historieforskningens grunder, sid. 104 35 Kjellstadli, Knut, Det förflutna är inte vad det en gång var, sid.188
Cronkvist, Sturfelt och Wiklund skriver i ”1973”37om tidsandan i Sverige under 1973, ett år mycket likt 1968 och diskuterar meningsfullheten med fixeringen vid årtal och att överhuvudtaget prata om en speciell tidsanda. De menar att det inte är meningsfullt eller ens möjligt utan att det är ett flertal olika lager luft samtidigt i ett flertal olika vindar. Tidsanda är dessutom en ytterst
subjektiv berättelse om vad som uppfattas som dominant under en viss period.38 Ehn och Löfgren skriver att om forskaren väljer att lyfta fram ett visst år, som 1968, skapar forskaren ett historiskt ögonblick.39
1968 är ett år som redan är symbolladdat, och just därför har jag valt att undersöka det året, för att det är en tydligt gemensam referensram som olika personer kan relatera till på olika sätt.
Just den subjektiva upplevelsen av 1968 är precis vad jag är ute efter, så jag kommer diskutera tidsanda med mina informanter, just hur de själva upplevde 1968. Jag kommer sedan att jämföra informanternas svar med varandra och använda diskursanalys som ett verktyg för förståelse om varför informanterna svarar på vissa sätt, vilket jag återkommer till längre ner. En viss tidsrymd kan vara så annorlunda tiden före och tiden efter att det är relevant att diskutera den tiden som speciell, som en avgränsad enhet.40 Problemet med att göra en sådan fasindelning kan vara att det utesluter intressanta och viktiga saker innan och efter det valda studieobjektet, i det här fallet 1968.41 Kjellstadli skriver att livshistorier bör sättas i ett sammanhang för att kunna förstås.42
Sammanhanget för min undersökning är året 1968, med informanternas egna erfarenheter och uppväxt fram till året i fråga som bakgrund till hur de själva minns året.
Jag kommer i en begränsad utsträckning att basera min undersökning på diskursanalys för att försöka förstå informanternas utsagor, vilket jag strax ska förklara. Men arbetet kommer inte uteslutande vara diskursanalys. Det skulle kräva väldigt mycket mer tid än vad jag har haft till förfogande. Därför använder jag mig av diskursanalys vid tydliga tillfällen i mina informanters utsagor där jag anser diskursanalys vara fruktbart och intressant. Enligt Alvesson & Sköldberg är en
37 Cronkvist, Marie, Sturfelt, Lina, & Wiklund, Martin (red), 1973 En träff med tidsandan, sid. 38 Ibid. Sid. 158
39 Ehn, Billy & Löfgren, Orvar, Kulturanalyser, sid. 118
40 Kjellstadli, Knut, Det förflutna är inte vad det en gång var, sid. 211 41 Ibid. sid. 212
diskurs en social text och alla typer av språkanvändning är sociala texter.43 Dessa sociala texter är
utsagor, vilka behöver en kontext för att bli begripliga. För att göra dem begripliga kommer jag när det behövs komplettera med bakgrundsinformation ur litteratur om det givna ämnet. Alvesson & Sköldberg skriver att diskursanalys enbart intresserar sig för den diskursiva nivån och framhåller variationen i språkanvändandet i utsagorna, hur och varför samma händelser beskrivs olika av olika individer men även av samma person vid olika tillfällen. Hur uttrycks utsagorna vid olika tillfällen, hur är de konstruerade och vilka funktioner fyller de?44 Det är alltså inte en sanning forskaren är ute efter, utan hur sanningen eller sanningar uppstår. Språkanvändandet i sig är fenomenet som
studeras.45 Alltså blir källkritiken inom diskursanalys inte viktig när det gäller utsagor, det är inte sanningen i faktan som är relevant, utan utsagorna i sig.46 Börjesson & Palmblad beskriver den diskursanalytiska metoden som en studie mellan gränsdragningar och berättelser bortom frågan i sig. Vad är sant och riktigt?47 Börjesson & Palmblad beskriver en diskurs som ett speciellt sätt att tala om och förstå världen. Vilka olika versioner av verkligheten finns och hur står dessa i relation till varandra?48 Forskarens uppgift är enligt Börjesson & Palmblad att studera olika villkor för olika bilder av verkligheten och att söka efter alternativ till de versioner av verkligheten och sanningen som på egen hand har stora möjligheter att komma ut. Här i finns det i mitt fall en paradox. Jag har valt att intervjua tre män som i sina yrkesroller som män med politisk makt och inflytande inte på något sätt tillhör underprivilegierade grupper vad det bekommer möjligheten att göra sina röster hörda. Ändå anser jag att just i fallet år 1968, just eftersom de i egenskap av medlemmar av det politiska etablissemanget detta år, om än på olika sätt, inte tillhör berättelsen och det kollektiva minnet om vad som dominerade 1968. De ”tillhör” inte den etablerade myten. Alternativa
berättelser om vad som anses vara centralt när 1968 diskuteras är vad jag är ute efter i mitt arbete och just därför är de här tre männen intressanta.
Jag är intresserad av att se hur den enskilde informantens identitet formats av den större helheten, den sociala kontext som denne finns och funnits inom. Jag kommer främst använda mig av Winther Jörgensen & Phillips diskursanalysmetoder för att analysera mina informanters utsagor. De skriver
43 Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj, Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod, sid. 459 44 Ibid. Sid. 464
45 Ibid. Sid. 469 46 Ibid. Sid. 17
47 Börjesson, Mats & Palmblad, Eva, Diskursanalys i praktiken, sid. 8 48 Ibid. Sid. 13
om hur vårt sätt att uppfatta och beskriva världen skapas genom sociala processer.49 Mina
informanter är eller har alla varit politiskt aktiva i sina liv och jag kommer därför undersöka hur helhet och del hänger ihop med hjälp av diskursanalys -metoder. Varför uppfattar de världen som de gör? Winther Jörgensen & Phillips pekar hur individens identitet och diskursiva möjligheter
påverkas av dennes familjehistoria50 och grupptillhörighet.51 Två begrepp som Winther Jörgensen & Phillips använder är ”in-group-favouritism” och ”out-group-discrimination”, vilket innebär att individen favoriserar sin egen grupp på bekostnad av ”de andra”.52 Jag kommer i min uppsats undersöka hur mina informanters grupptillhörighet, i detta fall politisk tillhörighet, påverkat deras utsagor.
Winther Jörgensen & Phillips skriver att diskurser används strategiskt för att framställa sig själv och världen på ett fördelaktigt sätt.53 Konkreta situationer ger individen begränsat med utrymme för vilka utsagor som kan accepteras.54 Detta är de ingångar jag kommer att använda mig av för att analysera mina intervjusvar.
4.1 Urval
Jag har valt att avgränsa undersökningen till tre jämförbara informanter.55 Det blir tidsmässigt genomförbart och med en kvalitativ undersökningsmetod blir det enligt min uppfattning ett intressant ingångsläge. Därför har jag valt tre informanter med liknande bakgrund. Alla tre var politiskt aktiva i Sverige 1968, inom etablerad svensk politik. De representerar samma generation, de var relativt unga 1968. Att använda en generation som referensram kan vara fruktbart, menar Kjellstadli.56 Det innebär att de delar samma erfarenheter, i den mån en gemensam upplevd tid kan anses vara gemensamma erfarenheter.57
Mitt källmaterial är tre muntliga intervjuer som jag gjort med mina informanter under vintern-våren 2011. Det är tre män med bakgrund inom olika politiska partier, Moderaterna, Folkpartiet och LO/SAP. John Erik Ohlsson var fackordförande på Kockums 1968, Bertil Persson moderat politiker
49 Winther Jörgensen & Phillips, Diskursanalys som teori och metod, sid. 11 50 Ibid. Sid. 109
51 Ibid. Sid. 102 52 Ibid. Sid. 102 53 Ibid. Sid. 14 54 Ibid. Sid. 12
55 Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna, sid. 197 56 Kjellstadli, Knut, Det förflutna är inte vad det en gång varit, sid. 213 57 Salomon, Kim, Rebeller i takt med tiden, sid. 26
och Björn Lagerbäck folkpartist. Jag letade efter informanter med bakgrund inom etablerad svensk politik via internet och ringde då runt till olika personer som jag fick tag på telefonnummer till. Slutligen hade jag fått kontakt med dessa tre intresserade personer. Samtliga gav sitt medgivande till att medverka i uppsatsen utan avidentifiering.
Informanterna har som jag redan nämnt vid flera tillfällen en sak gemensamt, de var 1968 aktiva inom etablerad svensk politik. Frågan är om deras gemensamma nämnare är tillräckligt gemensam, eller om det från min sida är en önskekonstruktion, som hålls ihop av ett årtal i det förflutna?58 Jag menar att den är det och att skillnaderna mellan dem är fruktsamma i sig, för att det låter mig jämföra inte bara likheter men även kontraster mellan dem.59
5. Teori
Mina informanter använder begreppet klass flera gånger och jag kommer använda det som en förklaringsmodell till vissa ställningstaganden, för att som Börjesson & Palmblad skriver, skapa ett teoretiskt drivet tema som hjälp till intressant analys.60 När jag använder begreppet klass kommer jag att utgå från Marx och E. P. Thompsons klassteorier, förklarade nedan. Att använda teorier är enligt Kjellstadli ett sätt att skapa samband mellan olika utsagor, att binda ihop dessa.61
Alla samhällen i historien har varit indelade i klasser som stått i motsättning till varandra. Denna motsättning har så småningom störtat samhället och ett nytt samhälle har uppstått i dess plats. I bourgeoisiens epok har dessa motsättningar förenklats till två stora läger, bourgeoisien och proletariatet. Manufakturen och industrin och dess arbetsuppdelning, samt ägandet av
produktionsmedlen definierar de olika klasserna.62 De egendomslösa proletärerna tvingas sälja sitt arbete till kapitalisterna som äger produktionsmedlen och tar den största delen av vinsten. Detta är en enkel definition av samhällsklasserna. Arbetare och borgare. Detta var Marx verklighet när ”Det kommunistiska manifestet” skrevs, och det var en (förenklad) modell över samhället, i en politisk stridsskrift.
58 Salomon, Kim, Rebeller i takt med tiden, sid. 27
59 Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna, sid. 197 60 Börjesson, Mats & Palmblad, Eva, Diskursanalys i praktiken, sid. 18 61 Kjellstadli, Knut, Det förflutna är inte vad det en gång var, sid. 136 62 Liedman, Sven-Eric & Linnell, Björn, Karl Marx. Texter i urval, sid. 126
Enligt E. P. Thompson är klass en historisk process, inte något statiskt föremål. Jag menar att det går att se, på ett individuellt plan, i mina informanters uppväxt och livserfarenheter. Klass är inte en fast struktur utan någonting som händer, som förenar en rad osammanhängande händelser av erfarenheter och medvetande. När olika individer med gemensamma upplevda intressen formulerar dessa, mellan sig själva och mot den eventuella upplevda motståndaren, då ”händer” klass.63 Samtliga informanter talar om klass mer eller mindre medvetet. Jag kommer att använda mig av Thompsons klassmodell för att förstå och förklara mina informanters utsagor med bakgrund av klass. Hur ser den sociala processen ut där deras klasstillhörighet skapas och hur påverkar detta vilka utsagor de väljer och som blir möjliga? Efter andra världskriget har framförallt de europeiska samhällena och dess klassuppdelning blivit mer mobila och distinktionerna otydligare.
Medelklassen efter kriget var betydligt mer baserad på högre utbildning och rörlighet och var mer demokratiskt sinnad än generationerna före dem.64
63 Thompson, Edward, The making of the English working class, sid. 8
64 McKay, John P, D Hill, Bennet, Buckler, John, Ebrey, Patricia Buckley, Beck, Roger B., Crowston, Clare Haru, Weisner-Hanks, Merry E., ”A history of world societies”, sid. 945
6. Resultat och analys
Här kommer mina tre intervjuer att följa varandra. Diskussion, jämförelse och analys följer efter intervjuerna.
6.1 John Erik Ohlsson
John Erik föddes 1929, i Strömsborg utanför Osby i Göinge. Hans mor kom från Lönsboda och far från Skepparslöv. Före giftermålet var far mjölnare, eller möllare, som John Erik påpekar att det heter på enkelt språk. John Erik framhåller sig själv som en enkel man, på ett sätt som inte känns påklistrat. Återkommande under intervjun får jag en bild av John Erik som en ”enkel man”. Även om han aktivt målar upp bilden, känns den inte falsk utan jag upplever att det är John Eriks genuina självbild. När John Erik var liten, flyttade familjen strax efter att mor och far hade gift sig till Henkelstorp utanför Landskrona. Där köpte de ett litet hus, med fyra tunnland jord och en häst. När föräldrarna träffades arbetade modern som servitris, men stannade efter giftermålet i hemmet och tog hand om tre barn, John Erik och två äldre systrar. Far körde runt till lantbrukarna och hämtade mjölk, som han körde till mejeriet i Dösjebro. På 30- och 40-talet blev det svårt ekonomiskt, så far fick söka jobb inom industrin istället och hamnade på en krutfabrik i Annelöv, strax i närheten av där de bodde. Det var ett tufft arbete som slet på hälsan och han fick problem med att halsen
svällde. Fram till kriget sökte han andra jobb. Men när kriget bröt ut blev det svårare. De hade dock sitt lantbruk så att de klarade sig. John Erik beskriver tiden som att de ”levde väldigt bra i
förhållande till många andra”. Efter kriget fick hans far arbete på Lomma Eternitfabrik. ”Där var han ju i rätt många år och blev också helt förstörd i lungorna. De sista åren han levde plågades han något fruktansvärt”. Denna händelse uppfattar jag som central i skapandet av John Eriks politiska medvetande och för de diskursiva val som John Erik senare gjort.65
6.1.2 Arbetsliv
John Eriks arbetsliv började när han var femton år gammal, med att han under ett år körde lättöl för en öldistributör. Detta var precis när han slutat skolan. Efter det fick han arbete på en armaturfabrik i Lomma, en mekanisk verkstad där han svarvade revolversvarv. Det fanns 75 anställda där. John Erik tiggde och bad enligt honom själv att få gå med i facket. Men den fackansvarige sade till
honom att han kunde vänta. Till slut fick han gå med i facket, 1946. Men John Erik kände att det inte var någon fart på facket där, ”fan, det är inget krut i desse, i detta facket här”. John Erik uttrycker ett tydligt missnöje för något som han uppfattar borde vara bättre än det var. John Eriks utsaga om facket som trögt och sämre än det fack som John Erik själv kom att leda längre fram i livet kallas för ”in group-favouritism” och out group-discrimination”, där gruppen som informanten anses tillhöra favoriseras framför andra.66 John Erik tog i alla fall sin cykel och cyklade in till Malmö, till ungdomsarbetsförmedlingen på Triangeln och sökte jobb på Kockums i Malmö. Han fick veta att det bara var att cykla ner till Kockums och anmäla sig. Väl där blev han skickad till maskinverkstadens chef. Det var den högsta chefen på hela varvet och han skickade efter en förman och sedan var John Erik anställd. ”Du kan börja imorgon”. John Eriks sätt att säga att han kunde ”börja imorgon” förmedlar en uppfattning om ett land, till skillnad från idag, där det var gott ställt och alla som sökte fick arbete.
6.1.3 Kockums och fackligt engagemang
John Erik fick ingen lärlingsutbildning, vilket orsakade en del bitterhet hos förmannen. Han fick lära sig allt efter som, vilket han bestämde sig för att klara. Han fick hjälp av sina arbetskamrater och så småningom gick det bättre och bättre. Det gällde att ”inte bråka för mycket” som John Erik uttrycker det. Efter en kort period som värnpliktig inom flygvapnet som mekaniker kom han tillbaka. Då var hans färdigheter bättre och när han kom tillbaka till Kockums intresserade han sig för hur de anställda hade det, ”alltså miljömässigt och framförallt pengamässigt”. John Erik uttryckte ett visst intresse för arbetarfrågor när han berättade om sin tid på armaturfabriken i Lomma och sade att det ”inte var någon fart i facket där”, som jag skrev ovan. Vid upprepade gånger under intervjun pratar John Erik som vi ser om facket före och facket under sin tid som ordförande på två olika sätt. Han var som vi snart ska se tvungen att ta över rollen som ordförande, mot sin vilja, för ett fack som saknade kampanda och fart. Detta, oavsett om det är medvetet strategiskt eller inte, skapar en bild av verkligheten som framställer John Erik själv på ett väldigt ödmjukt och positivt sätt.67
Vid tiden efter sin värnplikt, föds enligt John Erik hans politiska och fackliga intresse och
engagemang i början av 50-talet i och med frågorna kring arbetsmiljö och ackordets avskaffande.
66 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 102 67 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 14
Just ackordfrågan var en stor fråga för facket, inte enbart på Kockums.68 Sett ur John Eriks ögon,
med faderns lidande, sin egen uppväxt och arbetsliv och diskussionen som fördes på arbetsplatserna och inom facket kring de här frågorna, ser vi tydligt hur John Erik varit del av ett större
sammanhang och social process som format hans syn på samhället och engagemang och vi kan se hur större samhälleliga strukturer av diskurser omfamnar den enskilde individen i dess diskursiva vardags praktik.69
John Erik hade gått 9 år i skolan och kände nu att hans utbildning och förståelse av samhället haltade. Inom maskinverkstaden startade vid samma tid genom fackklubben studiecirklar som John Erik gick med i. Uppe på andra våningen i de gamla verkstadsbyggnaderna där SVT finns idag ägde cirklarna rum. John Erik lärde sig mer och mer om politik, fackliga och arbetsmiljöfrågor. På
kvällarna lärde sig John Erik om bland annat ekonomi på ABFs aftonskola. På slutet av 50-talet fick John Erik uppdrag som studieorganisatör och kom med i den fackliga styrelsen för
maskinverkstaden. Efter hand blev han mer och mer indragen i politiken utanför arbetsplatsen, genom socialdemokratin. Men det var framförallt på sin egen avdelning som energin
koncentrerades. Före 80-talet var alla fackligt anslutna [inom LO] kollektivanslutna till
Socialdemokratiska arbetarpartiet. De flesta var enligt John Erik inte aktiva inom partiet [SAP], utan enbart fackligt aktiva. 1964 dog ordföranden för verkstadsklubben. Då fanns det enligt John Erik mellan 400 och 500 medlemmar i verkstaden. Motvilligt blev John Erik ordförande för verkstadsklubben, efter att hans arbetskamrater insisterat.
Då skulle man ha en ny ordförande, men det tänkte jag inte alls. Men då sa gubbarna att ”du får ta det!”, ”Näha, jag kan inte det, jag kan inte det”. Jag såg ju hur jobbigt det var alltså. 500 människor som alla var kritiska mot att det var dåligt betalt och dålig arbetsmiljö och sånt.
Det blev enligt John Erik ”ett jäkla liv”. Efter att medlemmarna hade hotat med att utse en annan man som enligt John Erik tyckte det ”var skoj med makt och så där”, blev det John Erik som tog över ordförandeskapet i fackklubben i verkstaden. I och med det blev John Erik medlem i styrelsen för facket för hela varvet, som då hade 3000 medlemmar. Sammanlagt arbetade då 6000 människor
68 Berggren, Lars & Greiff, Mats, En svensk historia från vikingatid till nutid, sid. 345 69 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 27
på Kockums.
På Kockums fanns det någonting som kallades för en företagsnämnd. Det fungerade så att de anställda och företagsledningen träffades och diskuterade hur samarbetet mellan fack och ledning skulle fungera, hur inflytandet över arbetsprocessen skulle se ut. De anställda hade en viss inblick i och inflytande över framtiden med planering och investeringar.70
Mellan 1964-1967 ökade John Eriks fackliga uppdrag successivt och han satt med i styrelsen för Metall i Malmö. När verkstadsklubbens ordförande på Kockums (för hela varvet) Gunnar Sjöstrand skulle sluta och gå i pension, satt John Erik som suppleant i styrelsen. Precis som när John Erik tog över ordförandeposten i fackklubben i verkstaden, föreslogs han nu av sina kamrater som ny
ordförande för hela varvet. Och precis som förut protesterade John Erik, då han inte ansåg sig räcka till med sin egen utbildning. Det var stora uppgifter och ansvar. Men det blev ändå John Erik som tog över ordförandeklubban även denna gång.71
Jag själv var ju angelägen om att driva vissa frågor. […] Arbetsmiljön, fortfarande. Ett hyggligt inflytande. Viktiga frågor på den tiden, alltså, 60-talet.
Företagsdemokrati, eller medbestämmande på arbetsplatsen, var väldigt viktiga frågor på den tiden. Detta och ackordssystemet, som många ville bli av med. Nu fick John Erik större möjlighet att driva de här frågorna, som han intresserade sig väldigt för. Nu lade John Erik så mycket tid på det
fackliga arbetet att han helt fick upphöra med att svarva. Han fick istället arbeta som avsynare och mätte färdiga produkter. Vid den här tiden hade organiseringen av de anställda på Kockums kommit så långt att de flesta anställda, enligt John Erik, insåg att facklig organisering och samarbete med arbetsgivaren enligt John Erik var någonting bra. Förut fungerade det enligt John Erik så att ”var och en fick sköta sig själv […]. Kom de inte överens med basen så var de ur brädet och då kunde de inte driva de frågorna på rätt sätt”. Nu var det 1968 och John Erik var ordförande för alla inom LO fackligt organiserade på Kockums. Det är tydligt att John Erik identifierar sig med gruppen
(arbetarna på varvet) och hur viktigt det var för dem att kämpa för sina intressen gemensamt.72 I
70 Smitt, Rikard, Malmöföretagen då och nu, sid. 72
71 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 14 72 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 102
denna kamp kan vi se det som E. P. Thompson skulle definiera som klass i görande73, även om John
Erik inte pratar om stora öppna konflikter och strejker. Motsättningarna mellan arbetarna och arbetsgivarna finns hela tiden närvarande i John Eriks berättelse, även om han betonar samarbetets nödvändighet.
6.1.5 Vad var 1968?
Åren i slutet av 60-talet var enligt John Erik väldigt turbulenta. Många anställda slutade och många nya anställdes. Samtidigt anställdes arbetare från bemanningsfirmor i stora tal, vilka enligt John Erik undergrävde de fast anställdas villkor. Detta ledde till att företaget och fackklubben genom företagsnämnden började diskutera hur de skulle komma till rätta med detta. Den stora anledningen till att många sade upp sig var enligt John Erik usla arbetsvillkor och löner. Samtalen ledde fram till att LO skickade en utredare till varvet som skrev något som hette ”Kockumsrapporten”.74 Den beskrev hur illa det var för de anställda på Kockums samt hur de många bland annat jugoslaver som kommit till Sverige och Kockums som gästarbetare hade det, och rapporten slog ner som en bomb i debatten. ”Det blev ett jäkla liv alltså. LO hade gjort detta förstår du. Arbetsgivarna tyckte att det var för jävligt att släppa in dom”.75 Tillsammans med tjänstemän från arbetsgivarnas sida på
Kockums skrev den lokala fackklubben ett helt nytt personalpolitiskt program. När John Erik pratar om denna tid och händelse är det i väldigt positiva termer. Detta var samförståndsandan och den var någonting väldigt bra som enligt honom dessvärre inte finns kvar längre. Arbetarna på Kockums hade fått månadslön och bättre arbetsförhållanden samt en del inflytande över arbetsprocessen. Detta hände 1968. När jag frågar John Erik vad året innebar för honom och vad det viktiga med det året var, svarar han samförståndsandan och det som hände på Kockums det året. John Erik blev för egen del ordförande och de anställda fick det mycket bättre. Sedan fortsätter han med att berätta att det under samma år kom in en del akademiker som tillhörde olika vänstergrupper och tog
anställning på varvet. Förut hade fackklubbens möten varit måttligt välbesökta. Nu kom det helt plötsligt 150 personer på ett möte och allting skulle diskuteras. Enligt John Erik var detta väldigt bra, för någon vidare diskussion hade inte förekommit tidigare på fackmötena.
Det var jättebra. För då fick vi chansen att föra en dialog, så att alla medlemmarna hörde att vi drev de här frågorna om inflytande och medbestämmande.
73 Thompson, Edward Palmer, The making of the English working class, sid. 16 74 Smitt, Rikard, Malmöföretagen då och nu, sid. 72
Något stort inflytande fick enligt John Erik aldrig vänstergrupperna på varvet. Snarare var det så att deras engagemang ledde till att socialdemokraterna och LO stärkte sitt grepp om arbetarna. Redan på mitten av 70-talet började dessa grupperingar försvinna från varvet.76
När dom inte lyckades, och det gjorde dom inte nånstans […], försvann dom och tog dom jobb dom kunde få och med den utbildningen dom hade fick hade dom rätt hyggliga jobb ju.
Att de flesta av revolutionärerna på Kockums senare syntes som företagsledare och akademiker på hög nivå ger enligt John Erik honom en viss tillfredsställelse över att de lyckades manövrera ut dem från Kockums.77 Östberg bekräftar denna bild av vänstern och dess roll på arbetsplatserna under 60- och 70-talen som begränsad eller obefintlig.78 En tydlig favorisering i den sociala process det innebar79, om än väldigt ödmjuk, av den egna gruppen och dem utanför, dvs. fackklubben och ”de riktiga arbetarna” versus akademikerna är åter igen tydlig här. Resultatet av utsagorna kring detta är dels en avväpnad vänster men även en bild av ett fackförbund som lyssnar på medlemmarna och tar diskussionen med dem.80
När jag frågar om det fanns någon speciell tidsanda, svarar John Erik snabbt att det var
förväntningarna som låg i luften som var utmärkande för 1968. Samhället byggdes ut i samma takt som Kockums expanderade och beställningarna av skepp låg på topp.81 Arbetarna fick bättre
boenden, längre semester, kortare arbetstid osv. Samhället förändrades enligt John Erik väldigt snabbt och i en positiv riktning. Han berättar om boken Ljusa dagar framför oss [om Olof Palme], flera gånger under intervjun. Mycket av det som John Erik minns, har han läst i boken, vilket han också påpekar. Men stämningen som författaren lyckas fånga i boken såväl som titeln, är enligt John Erik ”mitt i prick” för hur han upplevde och upplever att han upplevde 1968. Vi kan här se hur John Eriks minne av det förflutna och de diskurser han väljer är inte är oberoende, utan att spår av
76 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 102 77 Ibid. Sid. 102
78 Östberg, Kjell, 1968 När allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, sid. 130 79 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 11
80 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 102 81 Smitt, Rikard, Malmöföretagen då och nu, sid. 72
senare konstruktioner finns synliga.82
Jag frågar John Erik om han har något speciellt minne från ungdomsrevolten och den kultur som fanns då och som kom mer och mer. Det har han inte. Han påpekar att han aldrig varit speciellt intresserad av musik, utöver att han ”var ute och dansa och sånt” i tjugoårs åldern. 1968 var John Erik 40 år gammal och utöver de vänsterrevolutionärer som arbetade på Kockums, hade han inte någon kontakt med de nya ungdomsrörelser som dök upp, vare sig de var politiska eller kulturella ungdomsrevolter det handlade om83. Just därför och i kombination med att Kockums var en väldigt manlig miljö som vi förstår av John Eriks svar på frågan om kvinnorna på Kockums,
upplevde John Erik inte kvinnorörelsen och befrielsen för den unga generationen kvinnor som någonting centralt för 1968. Han påpekar dock att kvinnorna flyttade fram sina positioner och att de ”tog för sig mer och mer”84, men John Erik var inte var ”ung” 1968 och spenderade all sin tid på Kockums eller i facket, inte bland ungdomar, i universitetsmiljöer eller arbetsplatser med mycket kvinnor.
John Erik anser utöver som jag nämnt ovan, att framförallt arbetarnas materiella villkor förändrades snabbt och att den stora förändringen var att ”folk blev mer medvetna om att det gällde att engagera sig. Man måste vara med i diskussionen”. Palme var enligt John Erik en central person i detta. Han väckte mångas politiska intresse och engagemang och kämpade själv för massor av frågor. På Kockums flyttade arbetarna fram sina positioner och fick ett för svenska mått stort inflytande över arbetet vilket de var kända för under sin tid. På Kockums var samförståndet och kompromissen så central att när det gick bra för varvet ekonomiskt så förhandlades det fram bland annat
fritidsförläggningar åt arbetarna. Detta var svårt att förmedla till medlemmarna, minns John Erik. ”Det var ju en uppgift för oss att förmedla det på rätt sätt”. Många ville inte att facket skulle ge sig så lätt och kompromissa i förhandlingar med arbetsgivaren. Men John Erik tror att de flesta gamla kockumare idag inser att samförståndsandan var någonting bra, även om den i slutändan inte lyckades behålla varvet och arbetstillfällena åt arbetarna, erkänner John Erik. Som jag skrev ovan, är det inte de stora öppna kamperna John Erik minns eller väljer att berätta om, utan det dagliga politiska arbetet inom fackklubben, vilket är ett tydligt val av diskurs och enligt mig tydligt
82 Hansson, Lars & Thor, Malin, Muntlig historia, sid. 18 83 Ibid. Sid. 102
representerar det fackförbunds intressen som John Erik varit ordförande för.85
John Erik berättar att han blir mycket upprörd när han hör och läser om hur Malmö var en
nedgången industristad och att det inte var någonting att spara på. Han betonar starkt att om det inte vore för att Malmö var en industristad då, skulle det inte finnas en kunskapsstad nu. Jag uppfattar det som att John Erik känner sig trampad på tårna och som att det nästan är ett angrepp på hela John Eriks och alla hans arbetskamraters livserfarenhet som arbetare. Han återkommer till olika
uttalanden om hur Malmö var nedgånget och oattraktivt, något som det var skönt att vi lämnade bakom oss, som egentligen inte haft någon större betydelse. Detta är John Eriks egen utsaga om hur framförallt politiker minns Malmö som industristad och inte min, vill jag påpeka. Men det väcker starka känslor hos honom. Här blir en kamp mellan olika diskurser tydlig: John Eriks utsaga om det blomstrande samhället ställs mot den om Malmö som nedgången arbetarstad.86 1968 var toppen på välfärdsåren, då allt var möjligt. Efter 1968 började tillväxten plana ut för att sedan störtdyka rakt ner. Men 1968 byggdes det för fullt i Sverige, Malmö och inte minst på Kockums, poängterar John Erik.
Hur blir diskurserna som John Erik berättar sanna, hur är de konstruerade? Det är ganska tydligt att John Erik ser på sig själv och sin egen roll inom facket som en ödmjuk insats, näst intill påtvingad, för att det inte fanns något bättre alternativ. Vid upprepade gånger, som jag skrev ovan, berättar John Erik om hur han först en gång, sedan en gång till blev övertalad att överta ordförandeklubban på högre och högre nivå inom fackklubben. Dessutom var facket innan han tog över inget
kämpande fackförbund, så insatsen (det hårda arbetet) uppfattas gärna som nobel, eftersom förhållandena var så usla som de var. Nu är det inte sagt att det nödvändigtvis inte var så. Men konsekvenserna av John Eriks utsagor blir sammanfattat som skrivet ovan. 1968 var ett framtidens år då arbetarna fick det bättre och då det fortfarande fanns massor att förbättra på Kockums.
85 Hansson, Lars & Thor, Malin, Muntlig historia, sid. 31
6.2 Bertil Persson
6.2.1 Uppväxt
Bertil är kortfattad när han berättar om sin uppväxt. Han föddes 1937 i Malmö. Föräldrarna var lärare och han växte upp i centrala Malmö. När kriget bröt ut var Bertil liten, men han minns spårljusen på himlen och att det sköts mot flygplan på himlen. Bertils föräldrar var antifascister och läste Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT), som var tyskfientlig under kriget. De var inte vänstersinnade utan liberala i sina ståndpunkter. Utöver det diskuterades det inte särskilt mycket politik hemma, även om ”ett världskrig inte går obemärkt förbi”. Han minns att
nationalsocialisterna brukade demonstrera utanför hans fönster och att det nästan alltid blev
slagsmål, att nationalsocialisterna alltid var färre till antalet och fick stryk och att inte polisen ryckte ut för att skydda dem.
Bertil gick på gossläroverk och sedan gymnasiet på Latinskolan, som var en av två gymnasieskolor vid den tiden. Efter gymnasiet började han läsa medicin i Lund och specialiserade sig på
invärtesmedicin och kardiologi. Det är en ganska solid och trygg medelklassuppväxt Bertil berättar om.
6.2.2 Politiskt intresse
Bertil studerade i Lund för att bli läkare, ”men så har jag ju aldrig kunnat låta bli att lägga mig i allting va”. Redan på gymnasiet var han oppositionsledare på Latinskolan mot den
socialdemokratiska majoriteten. När han senare läste i Lund blev han kurator i Malmö nation och ordförande i kuratorskollegiet: ”Återigen mot den socialistiska majoriteten”. Han var med och startade upp ett konservativt studentförbund, både på nordisk och internationell nivå och blev ordförande i ”Sveriges Konservativa Studentförbund”, SKSF. Efter en kort tid i Stockholm på stadspatologen, var han sedan tillbaka i Malmö och hamnade i stadsfullmäktige, där han arbetade med sociala frågor. ”Naturligtvis” säger han, med betoning. Detta var någonting som ansågs bra om man var medicinare. Jag frågar varför vänstern inte hade varit ett alternativ. ”Jag tror inte riktigt på kollektivet, jag tror på individens frihet”, säger han då. Det är ganska tydligt menar jag, att de sociala processer87 som Bertil befunnit sig i, hans barndom och föräldrahem88, och därefter studiemiljön, har format hans politiska hållning och verklighetsuppfattning. Att hemmet var
87 Ibid. sid. 11 88 Ibid. sid. 109
politiskt medvetet så till den grad att föräldrarna var uttalade antifascister under kriget och läste en liberal tidning måste ha haft en stor inverkan på Bertil, vilket jag tolkar hans berättelse som.
6.2.3 Vad var 1968?
”1968 i Malmö märktes politiskt inte alls. Det var ingen revolution”. Bertil är tydlig med att betona avsaknaden av de miljöer som fanns i Lund, Stockholm och Uppsala. Det enda som skulle kunna liknas vid en politisk revolution var enligt Bertil att ”Medborgerlig samling”, som var en
sammanslagning av de då stora borgerliga partierna på initiativ av Sydsvenskan grundades. Folkpartiet, moderaterna och centern gick fram med gemensamma listor i kommunalfullmäktige och riksdagsval. ”Det var egentligen den enda politiska revolution som hände i Malmö. Så att, på den andra sidan [vänstern] hände ingenting”.89Bertil är väldigt noga med att upprepa detta flera gånger under intervjun, avsaknaden av en vänster i Malmö, revolutionär eller inte, överhuvudtaget 1968 och åren där efter. Vad som enligt Bertil däremot märktes, var hur bra det gick för Sverige och framförallt Malmö, i motsats till 70- och 80-talen. Han berättar inlevelsefullt om alla industrier och arbetsplatser som fanns i Malmö. Wessels, ”Malmö Yllefabrik”, Kürzels, ”Malmö Mekaniska Tricotfabrik”, ”Gyllene Gripens Skofabrik”, ADDO och framförallt Kockums.90 Dessa och många fler, skapade en enorm rikedom för Malmö, som enligt Bertil kom olika klasser till nytta på olika sätt. ”Man hade det alltså väldigt bra”. Efter en kort paus och fundering lägger han till
”medelklassen ska jag väl säga. Dit hörde ju jag”. Här finns en klar ”krispunkt” i Bertils utsaga, han ändrar sin berättelse efter att ha tänkt efter. Winther Jörgensen och Phillips beskriver detta som ”någonting som gått fel” i interaktionen mellan forskaren och informanten, där det uppstår en konflikt mellan olika diskurser och där deltagarna räddar situationen genom att ta tillbaka
påståenden eller ändra i sin utsaga.91 Bertil är väldigt ärlig när han förtydligar att det framförallt var medelklassen som hade det jättebra, medan arbetarna hade det bra, dvs. arbete i överflöd.
Bertil är medveten om klasskillnaderna och pekar flera gånger på hur den enorma tillväxten kom olika till nytta för olika människor. ”Arbetarklassen hade det naturligtvis inte riktigt på samma sätt. Men det fanns ingen arbetslöshet. Det var inga svårigheter att få jobb”. Avsaknaden av arbetslöshet och utbyggnaden av områden som Lorensborg är exempel på hur rikedomen kom arbetarna till nytta. De mer privilegierade, som Bertil själv tillhörde, upplevde rikedomen på andra sätt. Bertil
89 Ibid. sid. 102
90 Smitt, Rikard, Malmöföretagen då och nu, sid. 199, 99, 101, 80, 298 91 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 122
berättar om hur ”Ohlssons beklädnad”, en klädfirma med butik i centrala Malmö, bjöd på
modevisning med de senaste kollektionerna från Dior och Chanel med sina mannekänger från Paris mitt emot Bertils barndomshem på Södergatan. När han pratar om detta är det för att sätta det i kontrast till hur mycket sämre det blev senare. Men, påpekar han, det var naturligtvis inte lika lyxigt för deras hembiträde. Att Bertil så tydligt definierar sig som medelklass och utelämnar alla
möjligheter till att ha valt en annan väg än den politiska högern, kan förklaras med att konkreta situationer enligt Winther Jörgensen & Phillips ger individen ett begränsat utrymme för vilka identiteter denne kan anta och vilka utsagor som kan accepteras.92
Vad som förenade alla delar av samhället, var enligt Bertil framtidstron och optimismen. Och det var de stora rika släkterna kring Skånska Banken, Roos, Wehtje, Laurin, Hein och Faxe, som höll igång denna framgång så länge det varade. Absolut inte ”såssarna”, som Bertil föraktfullt kallar socialdemokraterna för. Han pekar på att de trots att de haft makten i åttio år misslyckats med att integrera Malmös olika samhällsskikt. Malmö var och är uppdelat mellan det finare västra och det fattigare östra Malmö. Polemiken mot socialdemokratin löper som en röd tråd genom hela Bertils liv. Nästan allt som Bertil berättar om förefaller stå i motsatsställning mot socialdemokratin och det anas ett underifrånperspektiv, med en ton av bitterhet i Bertils utsagor. Ett tydligt diskursivt
mönster i argumentationen framträder.93 Socialdemokratin är (var) den stora besuttna makten, som misskött Sverige och Malmö, så till den grad att det tog ett borgerligt styre att återställa ordningen. Och Bertil tillhör den borgerliga opposition han var en del av redan på gymnasiet och
universitetstiden, och har kämpat hela sitt liv för individen mot de maktfullkomliga
socialdemokraterna. Ett tydligt fall av ”in-group-favouritism” och ”out-group-discrimination”.94
Bertil berättar med ett leende på läpparna och med stor sarkasm om olika löjlig aktioner som studentvänstern tog sig för.95 I Stockholm ockuperade de sitt eget hus.96”Vi var inte så imponerade här nere över det”. Sedan berättar han om vänstern i hans egen studieort Lund. ”I Lund gjorde man en annan hjältemodig insats. Man gick ut med en såg och sågade ner magnoliorna utanför Lunds universitet”. Vänstern tog över kårmötena och satt i timmar och debatterade meningslösa saker,
92 Ibid. sid. 12
93 Ibid. Sid. 118 94 Ibid. sid. 102 95 Ibid. Sid. 102
berättar Bertil97. ”Man kunde hålla på där och debattera till fyra på morgonen, hur till vida den
akademiska kvarten skulle avskaffas och sånt där”. Bertil berättar flera historier med samma poäng, förlöjliga studentvänstern och berätta om hur pubertala och meningslösa de och deras aktioner var. Bertils syn på studentvänstern är intressant om man jämför den med Bjereld och Demker, som skriver att sextioåttavänsterns politiska motståndare tillskriver dem en större betydelse (och hot) än de egentligen hade.98 Men det finns en ”krispunkt” i berättelsen.99 Bertil berättar lite senare om hur farlig ”den lilla kulturrevolutionen” i Lund var, hur den har satt stadens utveckling tjugo år tillbaka i tiden. ”Lund sitter nu fast i detta att dom inte ens kan ta bort en syrenbuske framför domkyrkan […] kulturrevolutioner är farliga”. I Malmö var det inte så mycket som ”blev hemskt och som blev förbjudet”. Vänstern flirtade dessutom med terrorism, även om vi till stor del var skonade från det i Sverige, med några undantag. ”Man var imponerad av Baader-Meinhof-ligan och de här
ambassadmorden i Stockholm.” Diskursen om vänstern ändras under intervjun, från löjlig och obetydlig till att delvis ha varit farlig.
Att det faktiskt fanns ett uppror i samhället förklarar Bertil med att det fanns en stor generation som ville ta plats i samhället.100Samhället hade nått kulmen på tillväxtåren. Att vänstern var svaret för många hade väldigt basala orsaker. ”Jag ska ha, vi delar ut lika. Jag fick ingenting”. Planekonomi blev lösningen. En stor generation som såg ett rikt samhälle, som höll på att försvinna (även om de inte insåg det själva), och som ville ha en egen plats. Denna förklaring, i kombination med hur Bertil beskriver vänstern, skapar en förstärkt bild av hur meningslös vänstern egentligen var. Vänstern i sig och framförallt fördelningspolitiken, var i sig bara ett symptom på en utbredd egoism, med en generation ungdomar som ville ha. Bertil berättar om hur 68-orna successivt
förändrar universitet och samhället för att det bättre ska passa deras intressen. Alltsammans grundar sig i individuella intressen och inte på någon form av idealistisk grund. Bilden av revolutionsåret 1968 som överdrivet med en slags nostalgi som symptom på något annat delar Bertil med Kim Salomon.101 Bilden av -68 som ett egoistiskt uppror bekräftas även till viss del av Bjereld och Demker, som menar att -68 var ett individualistiskt uppror och frigörelse.102
97 Arvidsson, Håkan, Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, sid. 74 98 Bjereld, Ulf & Demker, Marie, I Vattumannens tid?, sid. 147
99 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 122
100 Arvidsson, Håkan, Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, sid. 74 101 Almqvist, Kurt, Betydelsen av revolutionsåret 1968, sid. 29
6.3 Björn Lagerbäck
6.3.1 Uppväxt
Björn föddes 1941 i Stockholm. Hans far kom från Östergötland och mor från Småland. Far var personalchef och mor kontorist och arbetade på något som kallades för häradsskrivarekontor. Föräldrarna skilde sig tidigt och han växte upp med en ensamstående mamma. Ändå ”saknades det inte mat på bordet”. Men han tillägger snabbt att ”det är ju självklart [att] med en ensamstående mamma och tre söner så levde man väl inte direkt något överflöde”. Det går att ana en viss
bakgrund till Björns politiska ställningstagande i hans uppväxt. En trygg medelklassmiljö, men med en ensamstående mamma som uppfostrade Björn och hans bröder på ett icke auktoritärt sätt. Björn säger att hans solidaritetstänk föddes i hemmet.103
6.3.2 Politiskt intresse
Björn tog studenten tog på Östra Real, där han läste under 50-talet. Detta var ett gymnasium med klar medel- och överklassprägel där de politiska sympatierna åt höger dominerade. Han säger att skolan var politiskt medveten och att han deltog aktivt i de politiska diskussioner som fördes där. Då var han själv med i socialdemokraterna, någonting som han höll tyst om på skolan. Björn säger med ett leende på läpparna att Östra Real, som ligger på Östermalm, hade en ”klart uttalad borgerlig atmosfär” och att revolten, som började ta form i resten av samhället, var någonting som han deltog i lite mer privat. 60-talet präglades mycket av Olof Palme, säger Björn, och tillägger att han var ”skitglad över att få vara i tjugoårsåldern under hela 60-talet och dom ambitioner, idéer och drömmar som fanns om framtiden, en positiv utveckling”. Det allmänna samhällsklimatet och det politiska intresset på skolan var två faktorer som påverkade Björns politiska intresse starkt.104
6.3.3 Vad var 1968
För Björns egen del, var det arbetet med skolan som tog upp den mesta tiden. Efter gymnasiet tog Björn examen som psykolog och fick jobb på SISK, Samverkan i Skolan, som arbetade med olika former av samverkansgrupper i skolan, som klassråd, elevråd, samarbetsnämnder etc. ”Det var väldigt mycket frigörande pedagogik och barfotalekar i Kina och frigörande”. Han ”for land och rike runt” för att prata om demokratifrågor i skolan. Jag frågar hur det kom sig att han då hamnade i folkpartiet, och inte i vänstern, vilket enligt mig hade verkat mer logiskt med tanke på vad han vill
103 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 109 104 Ibid. Sid. 27
minnas från den tiden. Det var just skolfrågan, säger Björn, och inte minst de händelser som följde då han intervjuats av Dagens Nyheter (DN). I början av 70-talet var Björn sekreterare i en utredning som kallades för SIA-utredningen, ”Skolans Inre Arbete”. Han uttalade sig i DN om hur han ansåg att skolan inte tog hänsyn till arbetarklassens barn, ”utan man formade en skola, en skolmiljö som var mer borgerligt orienterad”. Detta säger Björn lite ironiskt, med tanke på att det var
socialdemokraterna som styrde över skolan. Detta var bedrövligt, sa Björn till DN. Jonas Orring, generaldirektör på skolöverstyrelsen, tyckte att detta var illojalt och ansåg inte att Björn kunde jobba kvar i utredningen längre. Ett mönster av diskurser105 om socialdemokratin som trög och byråkratisk återkommer i Björns utsagor. Detta skulle med diskurspsykologi kunna tolkas som en strategi för att motivera och/eller förklara sitt eget val av politisk partitillhörighet.106
Det blev en mycket turbulent tid i Björns liv, och mitt i denna turbulens, kom Daniel Tarschy från folkpartiet, och undrade om inte Björn var intresserad av att skriva deras skolpolitiska program. Björns tillvaro blev allt mer komplicerad och han hamnade utanför den förankring han hade haft, både socialt och genom SIA-utredningen. Det visade sig då vara fördelaktigt att vara med i folkpartiet istället. Dels har han alltid sett sig själv som socialliberal, och han menar att genom att driva en socialliberal politik inom FP, kunde han ”hålla 60-talets flagga högt”. Dessutom var aldrig vänstern ett alternativ. Björn har alltid haft en egen agenda. Thorgren skriver i sin bok om Grupp 8 att folkpartiet var det enda parti som absorberade den individualistiska sextiotalsradikalismen (och då framförallt kvinnokampen), vilket bekräftar Björns syn på folkpartiet som hans möjlighet att hålla kvar vid idealen från sextiotalet.107 Bevisligen fick han inte ha det inom socialdemokratin. Han
säger det inte rakt ut, men jag tolkar det lite som att han menar ”när alla andra gav upp” eller ”svek de idealen de hade”, höll han fast vid sina. Längre fram i intervjun säger han, återigen med stark ironi i tonen, att Katarina Engberg och Gunnar Wetterberg, då ledarfigurer i SECO[Sveriges
Elevers Central Organisation], som samlade upp mycket av de revolutionära strömningar som fanns inom studentkorridorerna på 60- och 70-talen], idag konsult till Sveriges ÖB respektive SACO-direktör, skulle hantera honom på ett högst otrevligt sätt ”när dom kommit till makten eftersom att jag representerade bourgeoisien”. Socialdemokrater var ju pest och pina och kallades av
vänsterrevolutionärer för ”socialfascister”. Det går att ana ett visst ökat tempo i berättelsen och en skadeglädje hos Björn när han berättar om detta. Nu är det han som är bärare av någon slags
105 Ibid. Sid. 118 106 Ibid. Sid. 14
frihetsideal, medan de mest revolutionära har svikit och blivit ”fienden” för länge sedan. Resultatet av denna utsaga blir en hycklande vänster och Björn som står kvar på barrikaden, med flaggan högt.108
Som redan nämnts ovan, berättar Björn lite drömlikt om 1968 som ett upprorsår, en omvälvande tid han är glad att få ha varit ung i. Han pausar flera gånger och tänker. Efter en lite längre paus, säger han att han ”ser en uppgående sol”. Det var ”mycket tända ljus nedstuckna i vinflaskor och mycket drickande av vin, förälskelser och såna saker”. Det finns i denna utsaga någonting ungdomligt och ädelt. 1968 var framförallt tidsandan, för Björns del. Inte olika grupperingar. Resultatet av denna utsaga blir att Björn distanserar sig från de mer extrema delarna av vänsterrörelsen och slipper göra upp med sitt eget förflutna.109 ”De gränslösa drömmarnas år” heter Mark Kurlanskys bok om 1968. Den bilden av 1968 är lik Björns, en med obegränsad framtidsoptimism, fångat i ungdomens lekfullhet. När människan blir del av en grupp identifierar hon sig med den gruppen och ser den sociala verkligheten ur den gruppens perspektiv.110 Björn identifierar sig som vi ser, inte med någon specifik politisk grupp, som mina andra två informanter tydligt gör. I Björns fall är tillhörigheten snarare tidsandan och den generation som var i tjugoårsåldern då.
Det skedde enligt Björn en vitalisering och det fanns ett stort samhällsengagemang 1968, som han menar han fortfarande är bärare av. Förutom Palme, som var tongivande för det politiska samtalet, var det mycket fokus på det internationella, majrevolten i Paris och upproren i tredje världen och framförallt Vietnam. Men även försvaret av almarna i Kungsträdgården i Stockholm, minns Björn. Han minns hur sättet att umgås förändrades, delvis i och med p-pillrets introduktion. Den sexuella frigörelsen kom och att rädslan för graviditet försvann. Alltihop var ett uppbrott mot det
konventionella som varit under 40- och 50-talen, mot samhället som föräldrarna hade stått för.111 Björns socialliberala ställning blir tydlig när han pratar om vänstern och Olof Palme. Han säger först att det som han menar var ett uppror, delvis dog ut på grund av att det kanaliserades och byråkratiserades av socialdemokratin och Palme. Men betonar att det var någonting positivt att Palme lyckades fånga upp dessa strömningar, vilka annars hade kunnat leda till terrorism och omstörtande situationer, som i Västtyskland och Paris. Här finns en kluvenhet och en så kallad
108 Alvesson & Sköldberg, ”Tolkning och reflektion”, sid. 464
109 Winther Jörgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys, sid. 14 110 Ibid. Sid. 102
