Linköpings universitet
Institutionen för Kultur och Kommunikation Socialantropologi 3
Ingen frågar varför -
Två hjälpares upplevelser och känslor kring arbetet med utsatta människor
Författare: Maria Johnsson HT- 2007 Handledare: Helle Ryström
Linköping University, Faculty of Arts and Sciences Linköpings Universitet, Filosofiska fakulteten
Department of Culture and Communication Institutionen för Kultur och Kommunikation
Social Anthropology Socialantropologi
Title: Professional helpers - emotional experiences in the daily work
Titel: Ingen frågar varför - Två hjälpares upplevelser och känslor kring arbetet med utsatta människor
Author/Författare: Maria Johnsson Tutor/Handledare: Helle Rydström
Keyword: Social Anthropology, Professional helpers, Emotions, Experiences Nyckelord: Socialantropologi, Professionella hjälpare, Känslor, Upplevelser
Abstract
In this essay the purpose is to show my readers some of the emotions that professional
helpers may experience in their daily work. The result is based on interviews with two helpers who works with people that have a variety of problems. Problems that these helpers are facing can for instance be alcoholism/drug abuse/homelessness/psychic illness or a combination of some of these problems. The questions I´m seeking to answer is; How does these helpers look at their own role and the relationship to their clients, and how do they feel about the group of people they are working with? I will also display some experiences regarding the influence from the society and it´s responsibility towards these people. Some of the result show that these two helpers creates very different relations to their clients, and that it can be understood through their different sets of goals. We can also notice that both believes that some of the citizens reaction towards this group of people, could depend on fear and a lack of knowledge.
Den här uppsatsens syfte är att visa för läsarna några av de känslor som professionella hjälpare upplever i sitt dagliga arbete. De frågeställningar som jag arbetat efter är; Hur ser hjälpare på sin egen roll och deras relation till klienterna, och vilka tankar har de kring denna grupp av människor som de arbetar med? Jag vill även visa på några av de erfarenheter som dessa hjälpare har gällande samhällets påverkan och ansvar mot dessa människor. Denna uppsats baseras på intervjuer gjorda med två personer som båda arbetar med människor som har varierande problem. Sådana problem kan till exempel vara
alkoholism/drogmissbruk/psykisk sjukdom eller en kombination av problem. En del av
resultatet visar att de två hjälparna skapar mycket olika relationer till sina klienter och att detta skulle kunna förstås genom deras olika målsättningar i arbetet. Vi kan även se att båda
informanterna tror att en del av allmänhetens reaktioner på denna grupp av människor skulle kunna bero på rädsla och brist på kunskap.
Förord
Att den här uppsatsen blev av har jag många att tacka för, men som jag inte vet vilka alla är. Detta för att min förfrågan om informanter skickades vidare som ett kedjebrev hos
Socialtjänsten i den aktuella staden. Utan dessa hade min ansats inte ens kunnat påbörjas. Jag vill framför allt tacka mina två informanter som på ett mycket positivt sätt lät mig inleda min karriär som antropolog med att öva på dem. Detta har gjort att jag utvecklats både i min profession och i min person, vilket jag är dem evigt tacksam för. Jag vill även tacka Helle Rydström för sin tålmodiga handledning och med sin konkreta hjälp då jag fastnade i tankegångarna. Och inte att förglömma är även Mika som på hemmaplan har hjälpt mig genom denna prövning.
Januari 2008 Maria Johnsson
Innehåll
Inledning 1
Syfte och frågeställningar 1
Metod och urval 2
Etiska reflektioner 2
Disposition 3
Antropologiska perspektiv på känslor 3
Informanterna 5
De professionella Hjälparna 6
Relationen till klienterna 6
Antropologisk reflektion kring relationerna 10
Målsättningen med arbetet 10
Antropologisk reflektion kring målsättningarna 12
Ansvarsfördelningen 12
Antropologisk reflektion kring ansvaret 14
Klientgruppen 14
Antropologisk reflektion kring gruppen 16
Allmänhetens reaktioner 17
Antropologisk reflektion kring allmänheten 20
Avslutande sammanfattning och diskussion 20
Vidare forskning 22
Källförteckning 23
Böcker 23
Internetkällor 23
Inledning
Ett intresse har väckts hos mig att utforska känslor och tankar som människor upplever i samband med begreppet avvikare och det är något jag gärna vill dela med mig av. Det är dock inte själva begreppet avvikare jag vill utforska denna gång, utan de känslor som kan uppstå runt omkring människor som på ett eller annat sätt kan ses som avvikare. Själva begreppet avvikare väcker ofta blandade känslor om man för upp det till diskussion. Vem är avvikare och varför? Beror ett avvikande beteende på arv eller miljö? Hur mycket ansvar ska samhället egentligen ta för dessa personer? Sådana frågor är enligt min erfarenhet vanligt
förekommande då man diskuterar till exempel missbruk eller hemlöshet, men hur känner man om man arbetar med människor som har just denna problematik?
Om jag kan förmedla några av dessa känslor och kanske även väcka en större önskan både hos mig själv och hos läsaren att utforska sina egna känslor i denna känsliga fråga, så har jag lyckats med min ansats. Att utforska sina egna känslor kring detta ämne kan vara känsligt och kräver troligtvis att man måste ifrågasätta sina egna normer och värderingar, vilket inte alltid är så lätt att göra själv. Oavsett vilka känslor vi har från början, så kan vi genom att titta på hur en professionell hjälpare känner få exempel på hur man kan känna för människor som på ett eller annat sätt avviker från det moderna samhällets normer.
Syfte och frågeställningar
Mitt intresse för utsatta människor har nog alltid funnit, men det tog ett ordentligt grepp om mig efter att jag gjort en litteraturstudie kring hemlöshet. I den studien fokuserade jag på att beskriva hemlösheten utifrån de drabbades egna perspektiv, men i denna uppsats har jag istället valt att fokusera på de människor som arbetar för att hjälpa utsatta människor tillbaka till ett fungerande liv. En del av mitt mål är att få en helhetsförståelse för de känslor som hjälpare bär med sig. Mitt syfte med denna studie är att visa några av de känslor som omgärdar två hjälpare i deras arbete med särskilt utsatta människor och därför blir mina frågeställningar:
• Hur ser hjälpare på sin egen roll och den relation som de får med sina klienter? • Hur upplever de allmänhetens och samhällets påverkan och ansvar?
Metod och urval
I den inledande fasen av förarbetet till mina intervjuer ringde jag själv upp en organisation som jag trodde arbetade med de frågor jag var intresserad av och samtidigt skickade jag ut en förfrågan per mail om informanter till socialtjänsten i den aktuella staden. Mailet till
socialtjänsten skickades vidare från en person till en annan tills det hamnade hos någon som var intresserad av att ge mig en intervju. På grund av detta har mitt urval varit beroende av att informationen gick till rätt människor så de kunde kontakta mig om de var intresserade och jag har alltså inte själv kunnat handplocka mina informanter. Då det är en liten stad som studien är gjord i så har mitt arbete även begränsats mycket på grund av tillgången på informanter. Jag hade eventuellt kunnat gå utanför stadens gränser för att söka efter informanter, men på grund av tidsbegränsningen ansåg jag att detta skulle ta för lång tid.
Jag påbörjade denna studie i tron att jag skulle kunna undersöka hjälparnas perspektiv enbart på fenomenet hemlöshet, men det visade sig mycket snart att så inte skulle kunna bli fallet. Då min studie tog plats i en liten stad i Östergötland, i vilken hemlösheten inte är så omfattande så tycktes det även vara så att den hemlöshet som fanns var starkt förbunden med missbruk av olika slag. Av den anledningen fick jag byta fokus och nu kom min uppsats istället att handla om hur det är att arbeta med människor som tillhör en utsatt grupp med varierande eller kombinerad problematik. Problematik som mina två informanter arbetar med kan till exempel vara: alkoholmissbruk/narkotikamissbruk/hemlöshet/före detta hemlösa/psykiska
sjukdomar/funktionshinder och arbetslöshet. Min studie kom till slut att omfatta två informanter som båda arbetar med denna problematik, men utifrån två ganska olika förutsättningar, vilket jag återkommer till i mina informantbeskrivningar. Intervjuerna genomfördes på respektive informants arbetsplats och mitt främsta mål var att få både mina informanter och mig själv så avslappnade som möjligt. Detta både för att jag själv skulle kunna reflektera bättre direkt på plats och för att mina frågor rörde den lite mer personliga sidan av deras arbete.
Etiska reflektioner
Oavsett på vilken nivå man planerar att forska så är det nödvändigt att man följer vissa etiska regler och förhållningssätt, bland annat för informanternas skull och för att förtroendet hos allmänheten inte ska påverkas negativt. I Vetenskapsrådets riktlinjer för den humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningen finns ett individskyddskrav som innefattar
2008: 7-14). Informanterna i denna studie har inte bestått av individer som är oförmögna, underåriga eller på annat sätt särskilt utsatta, vilket annars skulle kunna kräva ett annat tillvägagångssätt, men jag har trots det varit mycket tydlig med att insamlingen av materialet skulle ske på deras villkor. Jag informerade redan vid min förfrågan om informanter om grundläggande information, som till exempel vad syftet med studien var och möjligheten till anonymitet. Vid intervjutillfällena framförde jag att de kunde avbryta intervjun om de ville och att det för mig var av yttersta vikt att de var medvetna om att de i uppsatsen skulle komma att vara helt anonyma och att jag bara ämnade använda uttalanden som var relevanta för uppsatsens syfte. Jag förklarade även att all information i uppsatsen som skulle kunna göra en identifiering möjlig skulle manipuleras och att inspelningarna av intervjuerna skulle förvaras och sedermera kasseras på ett sådant sätt att ingen utomstående kunde få tillgång till dem.
Disposition
I det inledande kapitlet ger jag en kort beskrivning av hur man inom antropologin ser på känslor och hur de uppkommer. I det andra kapitlet presenterar jag mina två informanter, bland annat genom en kort beskrivning av hur de idag arbetar. I avsnittet De professionella hjälparna redovisar jag mina informanters reflektioner varvat med litterära utdrag och mina egna reflektioner. Det antropologiska perspektivet använder jag mig av som avslutning på varje kapitel under avsnittet, där jag gör en antropologisk reflektion relaterat till det aktuella kapitlet. Som avslutning gör jag en kombinerad sammanfattning och avslutande reflektion.
Antropologiska perspektiv på känslor
Inom antropologin pratar man oftast om två olika grundperspektiv som man utgår från då man arbetar med fenomenet känslor. Det ena perspektivet utgår från tron att människans känslor har en biologisk grund och att de därför är universella och det andra perspektivet utgår från att känslorna bestäms av den kulturella kontexten. Dessa två perspektiv ses ofta som motpoler som utesluter varandra, men vissa antropologer försöker idag finna vägar för att dessa två motpoler istället ska komplettera varandra.
John Leavitt menar att man inom antropologin ser känslor och uppfattningar som fundamentalt inre och privata, medan ord och betydelser är allmänna/offentliga. Medan föreställningar kan översättas och tolkas så kan det inte göras med känslor.
En liknande delning präglar antropologisk teori: biologiskt och psykodynamiskt orienterade antropologer har antagit att känslor är kroppsliga och universella; kulturella och kognitiva
antropologer att känslor är en aspekt av kulturell mening och därför radikalt föränderliga. Leavitt menar att det är just därför att känslor inte på ett enkelt sätt passar in i dessa uppdelningar som de är intressanta. Det är just känslomässiga termer och begrepp som vi använder för att referera till erfarenheter som inte kan kategoriseras på det sättet och som innefattar både mening och uppfattning, sinne och kropp, både kultur och biologi (Leavitt 1996:515).
Margot L. Lyon menar att ur den kulturella konstruktivismens infallsvinkel så är våra kategorier av tankar (och därmed även våra föreställningar), hur vi talar (och därför vad vi säger), våra erfarenheter av känslor, vad vi uttrycker och vad vi gör, i huvudsak bestämda av kulturen vi lever i. Från detta perspektiv är kulturen både källan och platsen för de normer, värderingar och regler som vi uttrycker och lever i. Känslor - inkluderat uppfattningar, förnimmelser, motivationer och uttryck – ses utifrån detta perspektiv som en produkt av en kulturell konstruktion som sker genom individens socialisation och dennes kontinuerliga erfarenheter i en specifik sociokulturell kontext (Lyon 1995:244-245).
Leavitt menar att vissa uttryck i konstruktivistiska skrifter innebär ett val mellan gemensamt exklusiva termer: om känslor är resonerande, föreställande och sociala så kan de inte vara kroppsliga, uttrycksfulla eller personliga. I motsats till det, hävdar Leavitt, att emotionella ord är precis de vi använder då vi inte vill bli tvingade i det valet – då vi vill tala om erfarenheter som är allt detta på samma gång (Leavitt 1996:523). På 1970-talet och början på 1980-talet utvecklade kulturella antropologer och likasinnade filosofer ståndpunkten att eftersom vi inte kan ta oss in i andra människors huvuden och hjärtan så måste vi istället lista ut andra
människors definitioner av känslor. I överrensstämmelse med detta intresse så utvecklades en slags analys kring förklaringen av känslornas ordförråd och tolkningen av känslor som kulturella kategorier (Leavitt 1996:521).
Catherine Lutz menar att känslor ibland anses vara uttryck för personliga värderingar. Känslor föreställs som det medel genom vilka värderingar uppfattas eller förstås i världen; vi upplever känslor när vi fokuserar på värderingar som är involverade i en bestämd situation (Lutz 1986:302). Även om anledningar till varför känslor uppstår kan antas, så är det ovanligt att känslor ses som förnuftiga, som problemlösande, eller som rationella; människor har en tendens att se känslor som en barriär mot en rationell förståelse av en händelse. Att rubricera någon som känslosam är ofta att ifrågasätta trovärdigheten, och mer, själva förståndet i det de
säger. Att vara känslosam är att misslyckas med den rationella processens information och underminerar därför möjligheterna till förnuftiga eller intelligenta handlingar. Känslor
föreställs som något okontrollerbart, något vars förekomst ses som ofrivilligt (Lutz 1986:291-292).
William M. Reddy menar att det som saknas i den emotionella konstruktivismen är en modell över den mycket viktiga terrängen som ligger utanför det kollektivt konstruerade, även om dess existens bara är högtidligt påstådd. Denna terräng, definitionsmässigt, måste tillhöra individen – och till individen som universellt konstruerad. De etnocentriska farorna i detta avgörande resonemang har blivit så grundligt inövade att många har valt att infalla i tystnad, trots det föreställningsmässiga tomrum det resulterar i (Reddy 1999:260). Han menar även att flyktighet har karaktäriserat förslagen från flera antropologer som, medan de distanserar sig själva från kliniska modeller, markerar ett starkt missnöje med de konstruktivistiska
infallsvinklarna (Reddy 1999:262).
Informanterna
Den första intervjun jag gjorde var med en kvinna som för tillfället enbart arbetar som volontär hos en allmänkyrklig ideell organisation som finns på ett hundratal plaster i landet. Organisationen arbetar inom ett brett spektrum där de bland annat har stödboenden,
organiserar arbetsträning och har en öppen verksamhet där behövande bland annat kan äta frukost och lunch och även ha ett socialt umgänge. Organisationen har även fältarbetare som bland annat arbetar förebyggande i skolorna. Ann, som jag har valt att kalla henne, har tidigare arbetat på det stödboende som organisationen hade i staden, men är för tillfället arbetslös och arbetar tills vidare på frivillig basis med att stödja de utsatta. Genom att arbeta som volontär har hon fortsatt kunna vara en tillgång och ett stöd för de individer som tidigare har bott på stödboendet och som bara delvis har annat boende och stöd ordnat för sig. Inom den lokala organisationsenheten där hon arbetar anses hon vara ”en eldsjäl” som har engagerat sig i utsatta människor under många år. Då vi fick en mycket avslappnad och personlig
kontakt ganska omgående så behövdes det två separata intervjutillfällen för att jag skulle få svar på de frågeområden jag hade tänkt mig. Båda intervjuerna ägde rum i de lokaler där organisationen har sin öppna verksamhet, vilket vid det andra intervjutillfället innebar att jag även fick möjligheten att träffa några av de individer som hämtar stöd från organisationen som Ann arbetar inom.
Min andra informant, Katarina, har även hon arbetat i ett flertal år med människor som varit utsatta på olika sätt. Hon arbetar nu som boendestödjare och vid denna intervju träffades vi där hennes arbetsgrupp har sin utgångspunkt. Katarina och jag fick en bra kontakt och hennes professionalitet var tydlig under intervjun. Boendestödjarna är i den aktuella staden en liten grupp som arbetar efter beställningar från myndigheter. Inom socialkontoret i staden finns det en myndighetssida och en utförarsida, där boendestödjarna tillhör den sistnämnda.
Boendestödjarna arbetar i huvudsak enskilt, men tar hjälp av varandra inom gruppen om problematiken kräver en annan hjälpinriktning än vad den enskilde boendestödjarens kompetensfokus ligger inom. En boendestödjares insatser kan vara hjälp med ADL-träning, vilket kan innefatta att klienten får hjälp med att lära att få in rutiner på till exempel tvättning, städning eller sophantering. Insatserna kan även handla om att klienten behöver hjälp med att sköta ekonomin, så som att hålla reda på hur mycket pengar man har och vad de ska räcka till. Boendestödjarnas uppgift är alltså att stötta, motivera och hjälpa klienterna på ett sådant sätt att de kan leva ett självständigt liv.
De professionella Hjälparna Relationen till klienterna
Det finns många teorier och åsikter om hur relationen mellan en hjälpare och en klient bör se ut, och jag tror inte att det finns något avgjort rätt eller fel i den frågan. Jag tror att det till största delen handlar om vilken slags relation som är lämpligast beroende på vilket målet med hjälpinsatsen är. Att vara ”professionell” ställs ofta i motsats till att vara subjektiv, personlig eller privat.
Ann, som arbetar som volontär berättar att hon skapar en stark relation till varje individ som hon arbetar med och att det ligger på ett kamratligt plan. Hon menar att hon blir lite som en mamma för dem och att klienterna på det sättet blir väldigt beroende av både henne och organisationen hon arbetar inom.
Just att hon arbetar som volontär ser jag som avgörande både för att kunna förstå varför hon bygger upp en sådan relation och varför klienterna blir så beroende av henne. Genom att hon är där på en frivillig basis kan hon skapa en relation som går utöver hjälpare/klient –rollen och på det viset kan hon enligt min mening komplettera de professionella hjälparna som arbetar med samma klienter på annat håll. Hon behöver heller inte förhålla sig till en specifik målfokusering, även om hon har sina önskade mål uppsatta för sig själv.
Katarina å andra sidan menar att det inte ska vara ett kompisskap utan att det är ett arbete som ska genomföras under en viss tid. När hon berättar detta så är hon även mån om att få påpeka att det inte handlar om att se ner på någon utan att det krävs en början och ett slut för att nå resultat. Hon menar att det inte ska vara ett evighetsprojekt, utan när klienten har fått de mentala redskapen de behöver för att klara sig själva och har lärt sig använda dessa, då ska de kunna gå vidare självständigt.
Katarinas relation till klienterna skiljer sig markant från Anns framför allt genom att hon måste ta hänsyn till de mål som är framtagna för den enskilda klienten. Hon måste av den anledningen ha en mer professionell roll och ha tydliga gränser för att klienterna själva ska kunna nå sina självständiga mål.
Greta Marie Skau menar i boken Mellan makt och hjälp att relationen mellan klient och hjälpare skiljer sig från vanliga sociala relationer. Hon menar att det både krävs ett annorlunda förhållningssätt och ett annat beteende och att detta är något som måste läras in hos både klienten och hjälparen (Skau 2001: 59). Skau menar även att förhållandet mellan klienten och hela hjälpapparaturen genomgår en process som utvecklas och drivs av konflikter.
Konflikterna menar hon kan till exempel stå mellan frihet och tvång, jämlikhet och ojämlikhet eller mellan systemet och individen (Skau 2001: 18).
När jag pratar med Katarina om balansen mellan att vara professionell och privat så framgår det för mig tydligt att detta är något hon ofta har i åtanke. Hon är här klar över var hennes egen gräns går, men samtidigt säger hon att det är mycket individuellt hur man vill arbeta.
”[…] jag tror att man kan va personlig utifrån att man kan berätta att man kanske är gift å har barn å man vet hur det kan va å va tonårsförälder. […] Man
kan prata om vad jag gör på min fritid, alltså jag kanske åker slalom eller, […] för att normalisera, att visa att så här funkar jag”. Däremot får man ju inte gå in
å beskriva sin familj, å man har problem å man har bekymmer, alltså dom här bitarna.”
Hon menar alltså att man ska vara personlig men inte privat, men att gränserna däremellan är mycket individuella.
Jag kan hålla med henne om att man nog bör vara försiktig med att ta upp sådant som är ett problem på sin egna privata sida. Samtidigt som man inte ska lägga ut sina egna problem när man ska hjälpa klienten så kanske det kan vara viktigt för klienten att få se att hjälparen inte är ofelbar och lever ett perfekt liv. Det är enligt min mening osannolikt, men jag tror att klienten, i sin utsatta situation, skulle kunna uppleva det just så. För mig framgår det även av Katarinas resonemang att det är viktigt för klienten att få se att även hjälparen bara är
människa och att ett sådant leverne inte är ouppnåeligt.
För Anns del så handlar relationen till stor del om att hon genom sin vänskap visar på ett alternativt leverne till klienternas nuvarande. För henne handlar det framför allt om att
motivera människor till ett leverne utan vare sig alkohol eller droger. För Ann kan det snarare vara en tillgång att arbeta på ett mer privat sätt än ett professionellt. Jag skulle kunna tänka mig att klienterna kan ta till sig av hennes budskap på ett mer öppet sätt om de uppfattar henne som en vän snarare än som bara ännu en myndighetsperson.
Gemensamt för Ann och Katarina här är att de båda arbetar med dessa människor för att de har ett genuint intresse att hjälpa utsatta människor. Katarina menar även här att hennes engagemang byggs på genom att hon i grunden har detta genuina intresse och att det är ett tufft men givande arbete. Hon tror att man blir lite tuffare med åren men att det samtidigt inte innebär att man blir helt känslokall. Människorna berör henne fortfarande och hon säger att det ibland händer saker som är svårare att släppa.
” […] man är ju inte känslokall så att man kliver av här klockan fem på eftermiddagen å trycker på en knapp, off, nu går jag hem.”
Ulla Holm menar i boken Det räcker inte att vara snäll, att en risk med att hålla en professionell distans till klienten kan vara att man då inte uppfattar dennes behov (Holm 1998: 50). Att man skulle vara för professionell tror jag främst drabbar oerfarna hjälpare som är måna om att de ska följa reglementet och kanske är lite för målfokuserade. Samtidigt tror jag att det även kan vara en risk om man har arbetat för länge på samma arbetsplats och blivit avtrubbad när det gäller både sina egna och klienternas känslor. Även Skau behandlar detta då hon menar att den professionella hjälparen måste ha kontakt med sig själv och att det kan vara
en utmaning för hjälparen att se utifrån klientens perspektiv utan att tappa bort sitt eget perspektiv (Skau 2001: 65).
När Katarina och jag pratar om att hålla den känslomässiga distansen och att inte bära med sig för mycket av klienternas problem hem så menar hon att man måste lära sig den delen av arbetet. Hon menar att man annars inte kommer att fungera. Om man inte själv fungerar i arbetet så ”gör man ju ingen nytta liksom”, och att det därför är viktigt att prata och få stöd från sina arbetskamrater.
Även Ann nämner detta med att man inte får ta med sig klienternas problem hem, men att vissa saker kan vara svårare att släppa. Att känslomässigt inte klara av att hålla distansen, menar Skau blir hjälpare som till slut nästan utplånar sig själva i sin hjälpargärning. De satsar ofta hela sin prestige och stolthet på att hjälpa och det är de som förr eller senare blir utbrända (Skau 2001: 33f.).
I Anns relation till klienterna är det viktigt för henne att hon kan ge dem tryggheten i att hon finns kvar. Det hon menar är att det är viktigt att de vet om att hon finns där för dem och stöttar dem även om de får återfall i sitt missbruk.
På min fråga om vad Katarina tror att det är i hennes egen personlighet som gör henne framgångsrik i hennes yrkesutförande, får jag återigen ett rakt svar;
”Det vet faktiskt jag, för jag har faktiskt frågat många av mina klienter när jag gör avslut med dom. Då brukar jag fråga vad har varit bra, om dom har fått ut
den hjälp dom trodde, vad dom tycker att man borde tänka på som man kan förbättra, för det hjälper ju mig att, kunna, alltså förändra mig i mitt arbetssätt.”
För att den professionella hjälparen ska kunna utföra sin arbetsuppgift med handlingskraft måste man utvecklas och Skau menar att detta är en process som kräver både eftertanke och bearbetning. Att utveckla sig gör man bland annat genom att man korrigerar sitt handlande efter det man har lärt sig både av sina egna och även av andras erfarenheter (Skau 2001: 20).
Här tycker jag att det framgår mycket tydligt att Katarina har arbetat med problematiska människoliv under en ganska lång tid men med olika arbetsuppgifter. Hennes professionalitet
lyser igen när hon är villig att lyssna till vad klienterna har att säga specifikt om hennes sätt att vara och hennes sätt att arbeta.
Antropologisk reflektion kring relationerna
Sett ur ett antropologiskt perspektiv skulle vi försöka finna förståelsen för de känslor som finns i relationerna antingen genom biologin i individerna eller i den kulturella kontexten de befinner sig i. Jag tror att då det gäller relationer mellan hjälpare och klient så kan man skapa sig en förståelse genom båda dessa utgångspunkter. Jag tror att alla människor har en naturlig instinkt att hjälpa andra människor, ungefär så som nämndes i inledningen, men att vissa individer har en starkare eller tydligare drift som gör att de lockas av sådana yrken. Sett ur en kulturell kontext så skulle känslorna i relationen mellan hjälpare och klient bero på respektive individs kulturella erfarenhet. För en hjälpare skulle detta kunna innebära att ju större
erfarenhet och ju fler klienter denne har haft desto större påverkan har det på den aktuella relationen. Alltså att den nuvarande relationens utseende beror på de tidigare erfarenheterna. Både Katarina och Ann har arbetat länge med utsatta människor vilket skulle kunna ge en förståelse till att de idag själva kan se på sina relationer på ett reflekterande sätt och även på det sättet kan förändra utvecklingen av kommande klientrelationer.
Målsättningen med arbetet
I hennes arbete så möter Katarina människor med många svårigheter och hon menar att hon genom sitt arbete blir en del av deras liv och att hon kommer dem väldigt nära. Hon menar att genom tron på förändring i sitt arbete så får hon även uppleva hur människor växer i sin självständiga roll och hur de sedan kan klara sig själva.
Precis som Katarina säger så tror även jag att man måste gå in i arbetet med en klient med tron på att ingenting är omöjligt och att människan kan förändras. Om man från början bär med sig en känsla av hopplöshet så tror jag att detta snart återspeglas i hur klienten utvecklas på grund av att klienten känner att hjälparen inte tror att denne kan förändras.
Att möta klienterna med respekt är även viktigt mot sådana klienter som för att skydda sig själva blåser upp sig och låtsas vara självsäkra. Även om den spontana reaktionen istället kan vara att vilja ”knäppa dem på näsan”, så hjälper inte ett sådant beteende den hjälpsökande att få tillbaka en stabil självbild. Här menar dock Holm att respekt även förmedlas genom att man som hjälpare kan säga ifrån och sätta gränser (Holm 1998: 54).
Just detta att kunna sätta gränser framkommer både hos Ann och hos Katarina, men Katarina speciellt påpekar att det är väldigt viktigt att hon är tydlig med vilken hennes roll är. Hennes erfarenhet är att en del människor som inte har andra kontakter lätt kan missuppfatta hennes intensioner. Av den anledningen vill hon göra klart från början att det är ett arbete som vilket som helst och att hon tillsammans med klienten har ett mål att arbeta mot. Målsättningen är att hon, så att säga, ska arbeta bort sig själv ur relationen eftersom målet är att klienten ska bli självständig och inte behöva henne.
På min fråga vad det är hon vill ge dessa människor genom sitt arbete svarar Ann att hon vill få dem tillbaka till det de var. Det är det hon brinner för säger hon och att hon genom sitt arbete får deras förtroende och tillit tillbaka.
Samtidigt så påpekar hon att hon blir arg när de faller för frestelsen att missbruka eftersom det är en del av hennes mål att få dem att leva ett nyktert och rent liv. Det hon menar är att hon egentligen inte blir arg för att de får återfall utan snarare för vetskapen om att de då inte har talat sanning. Att de då ljuger både för sig själva och för henne. Hon säger att det är det som är hennes mål, den dagen då de inte längre ljuger.
”Men man ser att det blir bättre å bättre, faktiskt så blir de det. Dom testar, men det tror jag känns skönt, att veta att jag har nån, även om jag gjort bort mig, så
står du kvar.”
Holm menar att som hjälpsökande har man rättigheten att bli behandlad med respekt av den professionella hjälparen och att det är viktigt på grund av att den påverkar självbilden. I självbilden ingår både det negativa och det positiva som vi anser om oss själva och att den utvecklas fortgående i vårt samspel med andra människor (Holm 1998: 52-53).
För att kunna utveckla den positiva självbilden tror jag att man inte bara kan tvingas ta konsekvenserna av det negativa man gör utan även att det blir konsekvenser av det positiva. Av just den anledningen tror jag att då Ann fortsätter att stötta klienterna även om de får återfall har en mycket positiv påverkan på den fortsatta utvecklingen. Genom att Ann stannar kvar så menar jag att hon visar klienterna att de även har gjort något positivt, även om de sedan har fått ett återfall.
Även för Katarinas del så handlar det om att stå kvar men att vara tydlig med att det kan bli konsekvenser av ett negativt handlande. För en utomstående kan detta upplevas som hårt, men det tycks ändå vara så att det uppskattas hos klienterna. Det framkommer att det är många av klienterna som uppskattar hennes rakhet och att hon inte döljer saker och genom att hon är rak och står för det hon säger så känner sig klienterna delaktiga. Hon menar att då många av klienterna har dåliga erfarenheter vad gäller myndighetskontakter så anser hon att det är viktigt att vara tydlig. Om man ”kör med öppna kort” så vet klienterna precis vad de ska vänta sig.
”[…] om vi ska på ett möte, en uppföljning eller det händer nånting så talar jag alltid om, att det här å det här å det här kommer jag ta upp. Å allt är ju inte bara
ibland rosor och trevligheter, utan ibland är det tuffa grejer.”
Hon menar här även att det bara är att utgå från sig själv som människa. Hur man själv vill bli behandlad och att man med sunt bondförnuft kan komma väldigt långt.
Antropologisk reflektion kring målsättningarna
Även här skulle vi kunna få en förståelse för deras målsättningar om vi tittar både med en biologisk och även en kulturell utgångspunkt, men här är det enligt min mening framför allt den kulturella kontexten som avgör vilka målsättningar som de två hjälparna har för
respektive klient. Då alla klienter har olika kulturella erfarenheter (och visserligen även olika biologiska förutsättningar) så måste målsättningarna anpassas för varje individ. Hjälparnas målsättningar för varje enskild klient borde alltså bestämmas både av klientens tidigare kulturella erfarenheter och även hjälparnas egen kapacitet att göra målsättningen möjlig.
Ansvarsfördelningen
När Katarina och jag diskuterar kring frågan om hur behovet av hjälp har utvecklats säger hon att hon tror att en del av förklaringen till det ökande behovet kan vara att många människor idag har svårt att hantera livets upp- och nedgångar. Sen menar hon även att det ställs högre krav på människor idag, att människor ska kunna välja. Men alla klarar inte av att ta lämpliga egna val. I slutändan då det gäller frivillighet så är det den egna individens ansvar och
människor har egna valmöjligheter, men så som Katarina menar så har inte alla förmågan att klara ut det.
Att samhället tar ansvar för de människor som inte längre klarar av det anser Ann är bra, men hon påpekar även att det borde ställas högre krav på dem som tar emot hjälpen. Istället för att kommunen bara betalar ut socialbidraget så menar hon att bidragstagarna borde få ge något tillbaka. Att ställa krav på att de skulle sysselsättas menar hon även skulle kunna hjälpa dem att komma tillbaka lättare - ”för jag menar många av dom är ju riktiga yrkesmän”.
Jag skulle kunna hålla med Ann om att det borde ställas högre krav på dem som är
bidragsberoende, men då anser jag att kraven ska vara anpassade till individens kapacitet och situation. Man kan enligt min mening inte begära att en individ som till exempel lider av social fobi och är sjukskriven samt får socialbidrag, ska kunna gå in i en åtgärd som till exempel en utbildning genom Arbetsförmedlingen.
Ann fortsätter diskussionen kring sysselsättningen och de ökande problemen i den aktuella staden med att arbetslösheten även påverkar missbrukarna. ”Det finns inte mycket för dom å göra.” Samtidigt menar hon att problematiken kring missbrukarnas arbetslöshet inte bara ligger i avsaknaden av arbete utan även att de med sin problematik är svårare att placera på en arbetsplats.
”Du kan inte sätta dessa människor heller på vilka arbetsuppgifter som helst heller, för du kan ju inte va hundra på att dom är drogfria, nyktra när dom
kommer, å det kan ju va redskap dom ska…”
Dessutom påpekar hon att det inte är många som vill ha dem. I staden finns en större andrahandsbutik som under lång tid tagit emot människor som annars är svårplacerade på arbetsmarknaden, men denna arbetsplats har även bland missbrukarna en låg status.
Att ordna sysselsättning åt en grupp människor som stått utanför arbetsmarknaden under en längre tid handlar enligt mig inte bara om att de saknar arbetslivserfarenhet som är så hett efterfrågat idag, utan det handlar även om att de ofta har förlorat tron på sig själva. De kräver ett större engagemang från arbetsgivaren genom att denne måste vara beredd på att avlägga stor tid till att bygga upp individens självförtroende innan denne ens kan börja arbeta.
Antropologisk reflektion kring ansvaret
Vi skulle kunna få en förståelse över varför samhället inte ställer högre krav på dem som är i en beroendesituation om vi ser på den kulturella erfarenheten som samhället har. Samhället ser inte vilka behov som finns hos varje klient med samma erfarenhet som hjälparna har. Hjälparna har alltså den kulturella erfarenhet som krävs för att kunna avgöra vad som skulle kunna hjälpa klienterna tillbaka till ett socialt välanpassat liv. Då det gäller aspekten på samhällets ansvar så ser jag inte hur vi skulle kunna förstå hjälparnas känslor genom en biologisk utgångspunkt, men däremot så skulle vi kunna få en förståelse för hjälparnas känslor inför den enskilda klientens eget ansvar. Ansvaret att trygga sin egen framtid genom att säkra sina biologiska grundbehov (för vidare läsning om behov, se till exempel Maslows behovstrappa) bör alltså enligt mig finnas instinktivt hos varje individ. Den biologiska utgångspunkten skulle här alltså kunna ge oss en förståelse för att både Katarina och Ann känner att klienterna borde få ett större ansvar för deras egen utveckling.
Klientgruppen
”[…] man måste försöka motivera människor att komma tillbaka, jag menar, man kan möta människor som faktiskt har gett upp hoppet, dom har liksom ingen anledning att kämpa för nånting. Barnen kanske har blivit omhändertagna, firman
har gått omkull, det här finns ju liksom i alla samhällsklasser faktiskt trots allt ändå.”
I citatet ovan visar Katarina på den hopplöshet som ibland kan överväldiga klienterna hon träffar. I vissa situationer så klarar vissa människor inte av att ta rationella beslut. Hon menar att det kan handla om pengar, som att till exempel köpa något annat istället för att betala hyran eller att inte se till att man får sin sjukersättning eller aktivitetsgaranti.
Som Katarina påpekar i citatet ovan, och som även Ann kommenterar nedan, så handlar dessa problem inte om vilken samhällsklass man tillhör utan snarare hur man hanterar svårigheterna som vi alla stöter på ibland i våra liv. Skillnaden som Ann ser det är som hon förklarar att den ena gruppens missbruk är svårare att upptäcka. Hon menar att man inte behöver ha varit fattig redan innan problemen började, utan det kan lika gärna hända den som har det bra ställt. Dessutom menar hon att just den gruppen som har haft det ekonomiskt bättre är svårare att fånga upp. De har lättare att dölja sitt missbruk under en längre tid genom att de sköter sitt
utseende och eventuellt sitt arbete på ett sådant sätt att missbruket inte väcker någon uppmärksamhet. De behöver oftast inte heller ta till kriminella handlingar för att finansiera sitt missbruk, vilket även det gör att de inte upptäcks.
Ann menar även att den skam som kommer av ett beroende skapar en ond cirkel; skam för missbruket och mer droger för att döva skammen. Personligen så tror jag att detta är en del av förklaringen till att missbrukare med god ekonomi kan hålla på längre innan det uppdagas att de är missbrukare. Med god ekonomi syns det inte på samma sätt och man behöver inte utsätta sig för samma risker, som Ann pratade om i stycket ovanför. Av den anledningen tror jag att deras missbruk istället har hunnit bli mycket djupare än till exempel hos en individ som konstant måste göra småbrott för att finansiera sitt missbruk. Ann säger även att då en individ nått tillräckligt långt i sitt beroende så släpper den spärr som skapar känslan av skam och det är då individen inte längre bryr sig om att dölja sitt beroende.
Ann och jag fortsätter vår diskussion kring vad som skapar dessa människor och vilka slags människor det är som ingår i den gruppen av människor som hon arbetar med. Till slut ställer jag den ofrånkomliga frågan om hon på något sätt tycker att dessa människor är ”onormala”, och då skrattar hon och svarar:
”Nä, jag sert ju inte så, det gör jag ju inte, för jag ser ju inte bara, det kan ju va så illa att det inte finns mycket kvar, men ändå så, jag kan se en hel människa, att
det har funnits. En människa bakom skalet.”
Detta kan även för mig kännas som ett självklart svar på en sådan fråga, men framför allt så ser jag det som att det är individer som har genomgått en lång förändringsprocess. Jag ser det inte heller som att det enbart är individens fel att den har hamnat i en sådan situation utan jag tror att utgången kan skilja sig mycket beroende på vilka reaktioner missbrukaren fått av sin omgivning.
Ann fortsätter med att berätta att många av de klienter som kommer till den öppna
dagverksamheten säger att alla deras vänner har försvunnit, att det inte finns något kvar. ”Å vem vill bli vän med dom här människorna? Det är också en bidragande orsak att det är svårt å reparera sig å komma tillbaka”. Hon menar att ensamheten är en stor fiende för dessa människor. Bara att någon pratar med dem kan betyda mycket för deras resa tillbaka.
”Å det här dom har å komma hit, dom möter folk, å alla trevliga, glada, visar att, å dom är ju inte vana vid det, dom är ju bara vana vid å vara ivägen.” (Ann)
Ann menar att sådant som är självklart för den utan missbruksproblem för dessa individer kan vara mycket krävande. Bara att gå in i en affär för att handla kan för en före detta missbrukare kännas som att alla runt omkring ska se hans bakgrund. Hon menar att den här gruppen av människor som hon arbetar med känner att de inte har något värde och att det inte är någon som lyssnar på vad de har att säga. Hon upplever det som att de ofta kan vara mycket
otrevliga i sitt uppförande, men att hon samtidigt sett att då dessa människor ska utföra något så vågar de inte.
”[…] sen när det väl gäller å ska göra nåt, då kan dom ingenting, då är dom världens minsta små människor”.
Även Holm tar upp detta och hon menar att när självbilden inte är i balans och de negativa självbildskänslorna blir alltför påträngande klarar man oftast inte av att ta ett vuxet
ansvarstagande. Istället känner man sig antingen liten och inkompetent som ett barn, eller också så försöker man skydda sig genom att vända taggarna utåt (Holm 1998: 53).
Jag tror även att en stor del av den osäkra sidan som dessa individer visar upp bottnar i att de inte längre vet hur en annan människa ska reagera på deras problem. Jag kan även tänka mig att de har förlorat en stor del av den ordinära interaktionen till människor i allmänhet och därför blir osäkra kring vilka normer som gäller för ett socialt umgänge.
Antropologisk reflektion kring gruppen
Nu har vi alltså kommit till den fråga som i alla tider varit uppe för diskussion oavsett om det är inom antropologi, sociologi, psykologi etcetera; nämligen frågan om arv eller miljö. Då det gäller hjälparnas egna känslor om hur de upplever klienterna så skulle vi kunna se det som att de båda kopplar en viss del av klienternas beteende till biologin, till exempel förmågan att ta rationella beslut eller att hantera skamkänslor. Men den största delen av hjälparnas känslor kan enligt mig kopplas till den kulturella kontexten som både de själva och klienterna befinner sig i. Båda kvinnornas erfarenheter säger dem att kulturen är en avgörande del i klienternas beteende och även i deras egen då de kan relatera till de kulturella behov som
finns i samhället. Vi kan alltså få en förståelse för hjälparnas känslor främst genom att se till den kulturella kontexten som både de och deras klienter lever i.
Allmänhetens reaktioner
Sten Schön hävdar i sitt bidrag i boken När botten stack upp (2004), att olika förklaringar på varför Jeppe dricker på ett destruktivt sätt har utarbetats av olika forskare och ”experter”. Han menar till exempel att de medicinska experterna har sina förklaringar och att prästerna har sina, men att det för Jeppe själv aldrig har varit av intresse att hitta den ”rätta” förklaringen. För Jeppe själv har alkoholen bara varit en del av problemet, men det är just den delen som har påverkat omgivningen mest och därför även fått den största uppmärksamheten. Frågan varför Jeppe super så att han förstör sitt liv, menar Schön har ställts av alla dem som själva kommit i kontakt med problemen (Schön 2004: 218).
Ann berättar att i början då hon arbetade på stödboendet så tog de ibland en gemensam promenad tillsammans med klienterna in till centrum av staden. Det hände då ibland att hon själv fick uppleva hur allmänheten kunde reagera.
”I början då trodde dom, - nu har den där kärringen börjat med. Vilka ögon vet du, dom vänder sig å, -titta nu går den där käringen där va”.
På min självklara fråga hur det kändes svarar hon med ett lite syrligt leende: ”Ingenting, det bjuder jag på!”
Jag tror mig förstå vad hon har upplevt och frågan jag ställer mig själv i nästan samma sekund är hur jag själv skulle hanterat att bli bedömd på ett sådant sätt. Hade jag kunnat ignorera det eller hade jag reagerat med en vilja att försvara mig med att jag ”bara arbetade med dem”. Jag tror att Ann har utvecklats mycket själv tack vare att hon inte har varit rädd för att utsätta sig för sådana (förväntat obehagliga) situationer.
Men hon fortsätter även med att berätta att det var värre förr, men att det på 80- och början på 90-talet bara var ”de gamla fyllegubbarna och tanterna”. Hon menar att då hon träffade dessa människor ute på stan så var det värre, men samtidigt även att allmänheten snart vande sig vid att hon arbetade med dessa människor.
”Det är nästan lite roligt å se hur folk, å sen så fördömande som dom är - hur kan du jobba med dom där som inget vill göra?, Men det är människor med, å ingen ska dömas, för det kan hända vem som helst, precis vem som helst. Det här med
missbruk det har en orsak.”
Ann tror att en stor del av de reaktioner som allmänheten ger uttryck för beror på rädsla och okunskap. Hon menar även att många människor inte kan förstå varför hon arbetar med missbrukarna. Hennes upplevelse är att de inte har något värde, att folk i allmänhet menar att de bara sitter och super, ”men ingen frågar varför Jeppe på berget sitter å super”. Samtidigt förstår hon att folk blir rädda för dem när de är gapiga och skrikiga, men hon vill även påpeka att det är ytterst sällan de faktiskt gör något mot allmänheten.
Även Katarina tror att en stor del av den rädsla som allmänheten ibland uppvisar bottnar i en okunskap, men ingen kan riktigt förklara den okunskapen. Inte heller jag kan i diskussionen med mina informanter hitta någon bra förklaring, men jag tror att de ur allmänheten som inte reagerar med rädsla eller förakt är de människor som själva på ett eller annat sätt har kommit i kontakt med liknande problem som dessa människor visar symptom på.
Även Schön är inne på liknande tankebanor när han menar att då ”experter” ofta missbedömer orsaken bakom Jeppes supande så beror det på att bedömaren – den ”skötsamme” – jämför Jeppes motiv för att supa med sitt eget att dricka. Han menar att en ickemissbrukare oftast dricker alkohol för att få avkoppling och för att underlätta kontakt med andra människor, men att missbrukarens motiv ofta är det rakt motsatta (Schön 2004: 223).
Ann menar att en del av grymheten som omger dessa människor kommer från att det är en liten stad där i princip alla känner alla. Hon menar att konsekvensen av det blir att även om en individ inte själv har accepterat att han har ett missbrukarproblem så vet redan omgivningen om problematiken. Detta menar hon i sin tur kan göra det svårare för individen att ta sig tillbaka till ett vanligt vardagsliv.
I diskussionen med Katarina kring allmänhetens reaktioner så tar även hon upp exemplet med hur vissa reagerar då ett stödboende eller akutbonde ska upprättas.
”Människor tycker att det ska finnas men inte för nära dom själva. Människor är ju dubbla så ibland”.
Fortsättningsvis så diskuterar Katarina och jag även kring om antalet behövande individer tros ha ökat och det hon framför allt har upplevt är att det är många psykiskt sjuka idag som även har ett missbrukarproblem. Hon har en uppfattning om att det finns många verksamheter som syftar till att hjälpa de med psykiska problem, medan det finns färre hjälpmedel för de med missbrukarproblem.
”Jag vet inte om det skrämmer människor eller vad det är, det, alltså alla är ju människor i grund å botten, med olika svårigheter, vad det än är, alla människor
har svårigheter fast olika tyngd på dom.”
Schön menar att det skulle vara mer fruktbart om Jeppe kunde ses som vem som helst, istället för att bara se honom som en alkoholist. Det menas här att faktumet att Jeppe har försökt lösa sina problem med alkohol egentligen inte är det intressanta och att då man diskuterar hans alkoholproblem så framställs det många gånger som att missbruk är det enda som Jeppe har gjort i hela sitt liv (Schön 2004:218).
Ann berättar för mig om en incident som inträffat tidigare samma dag som jag träffar henne. Hon har varit inne och handlat i en av de lokala mataffärerna och då hon kommer ut i den uppvärmda foajén som tillhör affären så uppehåller sig där en man som hon vet tillhör gruppen uteliggare. Samtidigt kommer en av affärens chefer ut i foajén och tar ett foto av denne man med sin mobiltelefonkamera. ”… för han gjorde ingenting, han bara gick runt. Bara ville ha värme”. Hennes berättelse får mig bestört över hur kränkande en sådan handling hade känts för mig själv. Vi diskuterade vad vi båda trodde var den troligaste förklaringen till att denne man blev utsatt för en sådan handling. En trolig förklaring skulle enligt oss båda kunna vara att affären ofta har besök av personer som kan upplevas som stökiga, och som ofta försöker stjäla inne i butiken. Ett foto på en av dessa potentiella ”bråkstakarna” skulle kunna underlätta identifieringen vid en eventuell incident. Oavsett det bakomliggande motivet till fotograferingen så var vi båda överens om att det var en handling som skulle kunna spegla den atmosfär som omgärdar dessa människor ute i samhället.
Antropologisk reflektion kring allmänheten
Katarinas och Anns känslor kring allmänheten och deras reaktioner kan enligt mig förstås både genom ett biologiskt och även ett kulturellt utgångsläge. Biologiskt så skulle vi kunna förstå deras känslor av förståelse för allmänheten då det handlar om en av våra grundläggande biologiska instinkter; nämligen rädsla. Rädslan i det här fallet tror både Katarina och Ann grundar sig i okunskap, vilket i sin tur kan förstås genom den kulturella kontexten de befinner sig i. Samhället ifråga har ingen bestämd reaktion på människor som dessa hjälpare arbetar med. Vi kan alltså få en förståelse för hjälparnas känslor om vi både tittar på den biologiska känslan rädsla och den kulturella attityden mot människor som avviker.
Avslutande sammanfattning och diskussion
Jag har i den här uppsatsen presenterat två mycket olika situationer som mina två informanter fungerar i, men trots det kan de båda visa på de känslor som bildar en bas för deras arbete. För att sammanfatta mina två informanters relationer och dess funktion till sina klienter kan man säga att Ann, som arbetar som volontär kan skapa en mera vänskaplig relation till klienterna medan Katarina å andra sidan behöver ha en professionellare relation till sina klienter för att de ska klara sina specifika målsättningar. Jag tror, ur ett antropologiskt perspektiv på känslor, att en del av förståelsen av deras respektive framgångar i yrket kan finnas i deras
personligheter. Som jag upplevde mina informanter så är jag av den åsikten att både Ann och Katarina är alldeles förträffliga i sina nuvarande roller som hjälpare. Både Ann och Katarina menar att för att de ska kunna fortsätta att göra ett bra arbete har de varit tvungna att lära sig att inte ta med sig för mycket av arbetet hem. Som även Greta Marie Skau tar upp, så är det hjälpare som inte klarar att hålla distansen som är de som oftast bränner ut sig (Skau 2001:33 f.). Detta fenomen skulle kunna ses som att sådana hjälpare inte har tillräckligt mycket kulturell erfarenhet för att veta hur de själva reagerar i olika arbetssituationer.
Skau menar även att en professionell hjälpare behöver utveckla sig genom eftertanke och bearbetning (Skau 2001:20), och jag menar att Katarina genom sitt handlande gör just detta. Enligt min mening visar hon på en stor ödmjukhet både mot sin yrkesroll och mot sina klienter då hon själv ber sina klienter om feedback på hennes agerande. Både Ann och
Katarina har som målsättning att i slutändan ska klienterna återigen ha utvecklats till att själva kunna tillgodose sina behov på ett självständigt sätt. I sin roll som hjälpare ger de alltså stöd, uppmuntran och påvisandet av ett alternativt leverne som ska borga för klienternas
klienter känslor som hör till en alternativ kulturell kontext. Att klienterna genom att ändra sin kulturella kontext, på ett bättre sätt kan tillgodose sina egna behov.
I diskussionen kring ansvar så skiljer sig Anns och Katarinas känslomässiga uttryck något. Jag upplever dock att de båda i grunden känner att det är i individens eget intresse att kunna sörja för sina behov, men att samhället även måste ta ett större ansvar för att hjälpa de som inte klarar detta. Katarinas erfarenheter säger henne att det idag ställs högre krav på individen och att problemen uppstår då denna inte klarar att hantera ansvaret. Ann menar att en del av individens tillfrisknande skulle kunna underlättas om samhället även ställde större motkrav för att motivera utvecklingen. Att samhället idag inte klarar att ställa bättre krav på dessa individer menar jag beror på bristen på förståelse för den kulturella kontext som denna utsatta grupp av människor lever i.
Både Katarina och Ann säger att problem av den här arten inte tillhör någon särskild samhällsklass utan att det handlar om hur individen klarar motgångar i livet, men Ann påpekar dock att missbrukare som har en god ekonomi är svårare att upptäcka. Gemensamt för dem båda tycks alltså vara att de inte ser dessa människor som tillhörande en homogen grupp, utan att alla är individer med skiftande problematik och bakgrund. Man skulle här kunna se att både Katarina och Ann alltså finner sin förståelse för hur problemen uppstår i ett biologiskt perspektiv snarare än ett kulturellt. Bådas erfarenheter säger alltså att den kulturella kontexten en människa lever i inte i sig är avgörande för om han eller hon hamnar i en
problemsituation som inte kan hanteras. Samtidigt kan vi ändå se att både Katarina och Ann lägger stor känslomässig vikt vid att det är den kulturella kontexten som klienterna befinner sig i som ger dem själva förståelsen för klienternas beteende.
Sten Schön menar att alla som själva på något sätt haft kontakt med ett missbruk har ställt sig frågan om varför (Schön 2004:218). Enligt min mening står förståelsen för detta att finna i den kultur vi lever i. Ann berättar själv om hur hon upplevt allmänhetens reaktioner och tror att en del av dessa grundar sig på rädsla och okunskap. Det skulle alltså kunna förstås med insikten om att de som reagerar på detta sätt själva inte har någon känslomässig erfarenhet av problemet. Även Katarina förklarar allmänhetens reaktioner på samma sätt som Ann, men hon menar även att människor är dubbla i sina känslor kring denna grupp av människor. Som exempel tar hon diskussionen kring stödboenden – att å ena sidan tycker allmänheten att de måste finnas, men å andra sidan får dessa inte placeras för nära dem själva.
Vidare forskning
Det finns mycket kvar innan vi på ett tillfredsställande sätt kan förstå känslorna och deras funktioner i vardagslivet, framförallt för de individer som på ett eller annat står utanför
samhällets ideal. Jag tror att det finns mycket vi kan lära oss om vårt eget samhälle om vi bara tog oss lite mer tid att lyssna till de själar som arbetar för dessa människors välbefinnande. Men även att våga lyssna på de individer som många annars är rädda för kan ge oss en klarare bild över okunskapen om varandra som finns i vårt vardagsliv.
Källförteckning Böcker
Adamson, Monica et. al. (2004). När botten stack upp: om de utslagnas kamp för frihet och människovärde. Södertälje: Gidlunds förlag.
Holm, Ulla (1995). Det räcker inte att vara snäll. Finland : Natur och Kultur.
Schön, Sten (2004). Varför super Jeppe? I Adamson, Monica et. al. (red.) När botten stack upp: om de utslagnas kamp för frihet och människovärde. Södertälje: Gidlunds förlag.
Skau, Greta Marie (2001). Mellan makt och hjälp. Borås: Liber AB.
Internetkällor
Leavitt, John (1996). Meaning and Feeling in the Anthropology of Emotions. I American Ethnologist, Vol. 23, No. 3. (Aug., 1996), pp. 514-539. Hämtad 2008-01-04 från:
http://links.jstor.org/sici?sici=0094-0496%28199608%2923%3A3%3C514%3AMAFITA%3E2.0.CO%3B2-L
Lutz, Catherine (1986). Emotion, Thought, and Estrangement: Emotion as a Cultural Category. I Cultural Anthropology, Vol. 1, No. 3. (Aug., 1986), pp. 287-309. Hämtad 2008-01-04 från:
http://links.jstor.org/sici?sici=0886-7356%28198608%291%3A3%3C287%3AETAEEA%3E2.0.CO%3B2-3
Lyon, Margot L. (1995). Missing Emotion: The Limitations of Cultural Constructionism in the Study of Emotion. I Cultural Anthropology, Vol. 10, No. 2, Anthropologies of the Body. (May, 1995), pp. 244-263. Hämtad 2008-01-04 från:
http://links.jstor.org/sici?sici=0886-7356%28199505%2910%3A2%3C244%3AMETLOC%3E2.0.CO%3B2-Z
Reddy, William M. (1999). Emotional Liberty: Politics ans History in the Anthropology of Emotions. I Cultural Anthropology, Vol.14, No.2. (May, 1999), pp.256-288. Hämtad 2008-01-12 från:
http://links.jstor.org/sici?sici=0886-7356%28199905%2914%3A2%3C256%3AELPAHI%3E2.0.CO%3B2-R
Vetenskapsrådet. (2008). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad 2008-01-29 från:
http://www.vr.se/huvudmeny/forskningsetik/reglerochriktlinjer.4.2d2dde24108bef1d4a88000 63.html
