Bebyggelsehistorisk
tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author
Gunnar Almevik, Karl-Magnus Melin
Title
Att bygga en kyrka i trä
Issue
74
Year of Publication
2017
Pages
48–68
ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812www.bebyggelsehistoria.org
nder tidig medeltid fanns i Södra Råda en liten stavkyrka1 med långhus och kor
mel-lan jordgrävda stolpar. I början av 1300-ta-let fälldes träden till det som skulle bli stommen till en ny timmerkyrka. Södra Råda kan från början ha varit ett kapell som hörde till Amne-härads socken och möjligtvis var det i samband med en sockendelning som den nya timmerkyr-kan byggdes.2 I denna artikel vill vi diskutera de
praktiska aspekterna vid att bygga en kyrka i trä: Hur gick det till att bygga en timmerkyrka vid denna tid? Hur mycket material gick åt och hur lång tid tog de olika procedurerna? Hur många träd, hur många spån och hur mycket järn be-hövdes till spiken? Vad ansvarade yrkespersoner för och vad ombesörjdes av bönder själva, om vi förutsätter att en sockenmenighet stod bakom bygget?
Södra Råda gamla kyrka brann till grunden år 2001 i ett pyromandåd. Kyrkans ägare, Riks-antikvarieämbetet, beslutade att rekonstruera kyrkan ”som ett pedagogiskt exempel för att ge nytt hantverkskunnande och kunskap om vår medeltida historia.”3 Rekonstruktionsarbetet
startade 2007, efter arkeologiska undersökning-ar och förstudier, och pågår alltjämt. Den här artikeln bygger på resultaten av de hantverksve-tenskapliga och byggnadshistoriska studier som rekonstruktionen av kyrkan har inbegripit.4
Syf-tet med artikeln är att diskutera hur det kan ha gått till att bygga en timmerkyrka på 1300-talet. Främst handlar det om analyser av byggnads-material, hantverksprocedurer och verktyg som ett kyrkobygge av det här slaget kräver. Artikeln grundar sig också på våra undersökningar av
be-varade medeltida kyrkor, arkeologiskt material, medeltida handskrifter och illustrationer.
Artikeln inleds med en presentation av tidiga-re forskning om medeltida timmerkyrkor och tidiga- re-dovisar därefter kritiska perspektiv på den speci-ella metodiken att handgripligt rekonstruera ett forskningsobjekt. Därpå följer undersökningen av Södra Råda som börjar med en tolkning av vem som lät uppföra kyrkan. I påföljande avsnitt analyseras kyrkokonceptet och vi för en diskus-sion om hur byggnadsprojektet kommunicera-des och visualiserakommunicera-des. Den sista delen utgör ar-tikelns huvuddel och behandlar timmerskogen, byggnadsmaterialet och byggprocessen steg för steg med proceduranalyser, huggarlistor, materi-allistor och dagsverken i en ordning som följer det praktiska arbetet. Avslutningsvis diskuteras resultaten och allmänna slutsatser om företaget att bygga en timmerkyrka.
Tidigare forskning
Den tidigare forskningen om medeltida knut-timrade kyrkor är begränsad, åtminstone vid en jämförelse med forskningen om stavkyrkor. Claus Ahrens tar sig an Europas träkyrkor i Die
Frühen Holtzkirchen Europas och bidrar med
en översikt av de europeiska kyrkotypernas särpräglade egenskaper.5 Ahrens framhåller de
svenska medeltida knuttimrade kyrkorna som unika i ett europeiskt perspektiv genom sin höga ålder. I Norge byggs stavkyrkor under hela medeltiden, och de knuttimrade kyrkorna här-rör huvudsakligen från reformatorisk tid. Ma-rian Ullén och Erland Lagerlöf ger en fördjupad
Att bygga en kyrka i trä
av Gunnar Almevik & Karl-Magnus Melin
sammanställning av de svenska medeltida träkyr-korna i två band.6 Ett tredje band planerades
men slutfördes aldrig vilket medförde att inte alla då kända träkyrkor presenterades. De publi-cerade banden utgör ett värdefullt referensverk för jämförelser mellan Södra Råda och andra timmerkyrkor. Här framgår att timringstekniken kan spåras till 1200-talets början och dessförin-nan byggdes träkyrkor i olika former av restim-mer, det vill säga stående konstruktionsvirke av stolpar och stavar. I Sockenkyrkoprojektet och Sveriges kyrkors landskapsöversikter redogör Ann Catherine Bonnier, med flera, översiktligt om de medeltida träkyrkorna och presenterar
också kartor över deras geografiska utbredning under medeltiden.7 Av 330 existerande träkyrkor
vid medeltidens slutskede fanns huvudparten i Småland, Västergötland och i Värmlands skogs-bygder. Med föreliggande artikels inriktning mot byggprocessen och hantverket är Peter Sjömars avhandling Byggnadsteknik och
timmermans-konst särskilt relevant.8 Sjömar använder olika
källkategorier för att närma sig frågan, hur det gick till att bygga en träkyrka under medeltiden. Byggnadsarkeologiska undersökningar kombine-ras med traditionsuppteckningar och observa-tioner av nutida timmermän. Det som särskiljer föreliggande forskning är metodiken, där rekon-figur 1. Rekonstruktionen tar olika riktningar och drivs av olika intressen; den fysiska, den mentala, den
struktionen används systematiskt som en metod för att nå byggnadshistorisk kunskap, och nutida hantverkskunnande dekonstrueras för att närma sig det medeltida.
Det har gjorts många rekonstruktioner9 av
historiska träkyrkor i Norden, men ingen av dessa har på ett systematiskt sätt dokumenterat och analyserat rekonstruktionsprocessen. Re-konstruktionen av Heimaye stavkyrka på Island, Fantofts och Gol stavkyrkor i Norge, Skaga kapell, Kårböle och Lillsjöhögens stavkyrkor i Sverige är exempel på fullskaliga rekonstruk-tioner där eventuella upptäckter är inkapslade i de människor som deltog just där och då. En fullskalig rekonstruktion är sällan driven av en-dast forskning, utan är snarare minnesprojekt och medel för att engagera människor och kol-lektivt återskapa relationer till en fysisk plats.10
Inför rekonstruktionen av Håsjö gamla kyrka på Jamtli gjordes flera byggnads- och kyrkohistoris-ka undersökningar men erfarenheterna från ar-betsprocessen är inte sammanställda. Det finns exempel från rekonstruktioner av stenbyggnader där forskningen har getts större utrymme, som S:t Olofs kyrka i Tyrvis11, Sundkøbings kyrka på
danska Middelaldercentret12 och den franska
medeltidsborgen Guédelon.13
Att vinna kunskap om historien anges ofta som motiv till rekonstruktion, men det kan vara svårt att kombinera byggproduktion och forsk-ning, och därtill involvera publika och pedago-giska aktiviteter som i många fall legitimerar projektens finansiering. Rekonstruktionsprojek-ten befinner sig som Bodil Peterson påtalar ”i spänningsfältet mellan forskning och förmed-ling. När rekonstruktionen utförs i forsknings-syfte blir den kallad experimentell. När den görs i syfte att förmedla kunskap, kallas den istället för pedagogisk eller levandegörande.”14
Metodiken i Södra Råda har beröring till den experimentella arkeologin, men med skillnaden att hantverkskunnandet lyfts fram och proble-matiseras som forskningsmetod. Metodiken är diametralt skild från den positivistiska experi-mentella arkeologin, där enligt Peter J. Reynold ”the human element should be removed as far as possible from any equation.”15 Utgångspunkten
i Södra Råda är istället att ta in människors
er-farenheter, och framförallt erfarna hantverkares tolkningskompetens. Hantverksförsöken utförs i situationer som är snarlika de som medeltida hantverkarna verkade i, och forskningen söker utnyttja den inre logik som formas i samspel mellan människa och miljö i specifika praktiska situationer.16
Rekonstruktionen i Södra Råda ger en pro-cess av upprepade hantverksförsök och växel-visa byggnadsundersökningar. Undersökningen byter och bryter perspektiv; det forensiska spårtolkande perspektivet, det källpluralistiska perspektivet och det praktikbaserade aktörs-perspektivet.17 Med utgångspunkt från tidigare
forskning om medeltida träbyggande och med ledning av de spår som kan observeras i bevara-de byggnabevara-der och föremål formas hypoteser om möjliga bakomliggande processer och procedu-rer. Undersökningarna följer vad Carlo Ginz-burg benämner som ett ledtrådsparadigm, en pragmatisk semiotik där orsaken söks genom en närgående undersökning av dess fysiska resul-tat.18 Försöken görs i full skala och i en kritiskt
prövad kontext av miljöer, material och verktyg. Rekonstruktionsförsöken söker också det ovän-tade, vad James Gibson benämner objektens och miljöernas erbjudanden, affordances, som kan ge kritiska vändningar och behov av åter-koppling till källmaterialen och nya hantverkliga försök.19 Det kan handla om en medeltida
för-modad fällyxa som är svår att fälla träd med, men som är mycket lämplig för att klyva träd. Det metodkritiska perspektivet handlar om att den forskande hantverkaren är både subjekt och objekt, och förväntas kunna pendla mellan ett produktivt och ett reflexivt handlande och tän-kande. Nutida hantverk existerar inte inom en 700 årig tradition med en obruten kunskaps-kedja, och det praktiska förnuftet är föränder-ligt och påverkas av tidens föreställningar och normer. Situationen liknar aktionsforskning el-ler autoetnografi där aktören använder sina er-farenheter och söker görandets inre logik för att sedan inta forskarens kritiska perspektiv i för-hållande till den egna erfarenheten. Metoden är densamma som José Luís Borges karaktär Pierre Menard använder när han ger sig i kast att skri-va Don Quixote, inte som en kopia av Cerskri-vantes
figur 2. Över: Södra Råda gamla kyrka från sydväst, vykort. Ur Rosenlinds samling. Fotograf: okänd.
Fotoår okänt. Riksantikvarieämbetet. Licens CC-PD (Public Domain).
verk,” but to arrive at the conditions necessary to write exactly the same story through his own experiences”.20
En annan kritisk fråga är hantverkarnas skicklighet, som är helt avgörande för utfallet av de tidsstudier som presenteras i artikeln. Erfarenheterna från rekonstruktionen visar att skicklighet också handlar om kroppstekniker för att hushålla med kraft och energi för att nå ett fullgott resultat i repetitivt arbete under lång tid. Bedömningen av det fullgoda resultatet görs dels i förhållande till egenskaper och spår i käll-materialen, dels genom återkoppling av utfallet i byggprocessen. Flera tolkningar som gjordes ti-digt i rekonstruktionsprocessen, baserade på nu-tida normer och logik har senare fått revideras.
Byggherren, biskopen,
byggmästaren och bönderna
De historiska omständigheterna kring Södra Råda gamla kyrka är oklara. Den dendrokrono-logiska analysen daterar timrets fällningsår till perioden 1302–1309.21 Kormålningarna är från
1323 enligt en inskription. Det är sannolikt att kyrkan timrades kort efter att timret fälldes, men att den fick stå ett antal år innan koret be-målades. Det kan vara fördelaktigt att timra med ett rått eller halvtorrt timmer, eftersom långa väggtimmer riskerar att vridas kraftigt när de får ligga för länge och torka.
Kormålningarna anses i konsthistorisk forsk-ning hålla hög internationell standard. Stilen är höggotisk och med influenser från samtida franskt bokmåleri.22 På den västra korväggen
fanns två inskriptioner som gav information om målningens tillkomst och aktörer i kyrkoprojek-tet. Den ena inskriptionen löd: ”I Herrens år 1323, då herr Petrus var biskop, är detta skrivet om den heliga jungfru Maria.” [...] Textens bud-skap och de många målningarna ur Marias liv, som bedjerska vid Nådastolen och i Marie krö-ning, gör det sannolikt att kyrkan var tillägnad just Maria. Den andra texten var placerad i ett bågformat språkband: ”Åstadkommet genom herr Asle och Bonde”. [...] Biskop Peder Lars-son eller Petrus de Husaby som han kallades fanns avbildad med de båda männen
knäbö-jande framför. Personerna Asle och Bonde är inte identifierade i skriftliga källor, och det går inte att säga om de var donatorer, kyrkvärdar, eller om en av dem var kyrkoherde. På motsatt sida i samma bildmotiv, knäböjande framför Sankt Olov är en munk med karaktäristisk ton-sur. Sankt Olof motivet, som är vanligt i svenska sockenkyrkor, tolkas av Ann Catherine Bonnier som en indikation på att Södra Råda kan ha varit en pilgrimskyrka och en nod utmed pil-grimsleden genom Västergötland och Värmland mot Nidaros.23 Frågan kvarstår, vem som byggde
denna kyrka i timmer och vem som försåg den med ett högklassigt måleri i gränsbygden mellan Västergötland och Värmland?
Monica Weikert identifierar Södra Råda som en av omkring 70 kända offerkyrkorna i Sverige genom källor från 1600-talet och framåt.24 Det
finns indicier på en offerkult kring platsen som går långt tillbaka i tiden.25 De arkeologiska
gräv-ningarna efter branden visar att timmerkyrkan föregicks en mindre stavkyrka med kor och lång-hus innanför timmerkyrkans väggar.26 Sex
stolp-hål grävdes fram och en nio meter lång stavkyr-koplan kunde identifieras, i storlek en fjärdedel av timmerkyrkan. Stavkyrkan dateras till perio-den 1030–116027, utifrån jämförelser med bland
annat Hammarö stavkyrkolämningar är det rim-ligt att anta uppförandet skett under 1100-talet28.
Södra Råda sockens historia vid tiden för timmerkyrkans uppförande är inte känd. Möj-ligtvis var området ett annex till Amnehärad eller Visnum, och ett antagande är att kyrkan bygg-des i samband med en sockendelning.29 Ruda
eller Råda socken (namnet ändrades 1885 till Södra Råda) behandlas i Visnums härads jorde-böcker från 1540-talet. Här redovisas smör, järn och hästforor från skattebönder i ett tiotal skat-tepliktiga enheter.30 Rud är ett medeltida
orts-namn som talar om kolonisation och uppodling. När befolkningen växte fanns behov av en lokal sockenorganisation och kyrka.
Yngre och äldre Västgötalagen behandlar en-dast kortfattat vad som gällde vid kyrkobygge. Enligt dessa företogs kyrkobyggen i Västergöt-land på bönders initiativ men med biskopens tillstånd. I Smålandslagen från omkring år 1300 framgår att bönderna förväntades delta aktivt
och handgripligen i kyrkobygget. ”Nu vilja bön-der bygga kyrka; då skall man utsätta femt för alla jordägare, som finnas i socknen, för att kom-ma dit. De skola hugga timmer efter kom-mantal och göra körslor efter antalet dragare och lämna mat efter tillgången på boskap.” Om en jordägare inte följde avtalet kunde den dömas till böter som skulle gå till den ”som har kyrkobygget om hand”, det vill säga till byggmästaren.31
Skråväsendet fanns inte vid den här tiden men samtida källor berättar om timmermän som definierad yrkesgrupp och här görs också en differentiering mellan byggmästare, tim-mermän och hantlangare.32 Historiska källor,
inskriptioner och bildkällor talar för att arbetet strukturerades hierarkiskt med en byggmästare som ledde bygget med diverse hjälparbetare. Det finns exempel på inskriptioner som tros vara gjorda av de byggmästare eller hantverkare som uppförde timmerkyrkorna.33 Ett exempel är
en bevarad knut från Önums rivna liggtimmer-kyrka i Västergötland, med delar av en inskrip-tion som lyder: ”och Olof byggde kyrkan.” Hur många namn som stått framför är okänt, men Olof är ett nordiskt namn vilket ger en indika-tion för att det var en inhemsk hantverkare som deltog i byggandet.34
Vi vet inte om byggprojektet i Södra Råda förestods av lokala stormän, cistercienserna, bi-skopen eller bönderna själva, men det är troligt att det fanns en menighet som medverkade i ma-terialanskaffningen. Byggmästaren var med stor sannolikhet en specialiserad yrkesperson. Kyrkor byggdes på olika platser, så det krävdes nog en berest byggmästare men också en lokal funktion som organiserade materialanskaffningen och kommunicerade kyrkokonceptet.
Kyrkokonceptet
Hur konceptet till ett kyrkobygge som Södra Råda visualiserades och kommunicerades vet vi mycket lite om. Det finns inga ritningar beva-rade från någon av de tusentals sockenkyrkor som byggdes under medeltiden i Sverige. Det finns en bevarad senmedeltida kyrkmodell från Norra Ny i Värmland som möjligtvis fungerade som förlaga vid ett kyrkobygge. Modellen ger en
möjlig indikation på att överenskommelsen om sockenkyrkans form gjordes på en rudimentär nivå. Eftersom ett kyrkobygge skulle godkännas av biskopen krävdes någon slags kommunicerbar representation av karaktäristiska och för kon-struktionen väsentliga egenskaper.
Ett traditionellt sätt att kommunicera kring en ny byggnad är med referens till kända be-fintliga byggnader. Södra Råda både skiljer sig och liknar andra medeltida timmerkyrkor. All-männa egenskaper för tiden är den yttre formen med ett rektangulärt större långhus med ett in-tilliggande mindre kvadratiskt kor under branta spånklädda sadeltak. De ursprungliga fönstren var små och högt placerade mot söder och ös-ter. Ett fönster mot väster gav ljus till både vind och kyrka, och en liten fönsteröppning mot öst gav ljus till sakristian. Timret är hugget till rek-tangulära block och möter upp i en skarp kant som gör att timmerväggarna uppfattas som helt släta. Det som särskiljer Södra Råda och Ham-marö kyrka från andra bevarade timmerkyrkor är treklövervalven, den raka dymlingsförstärkta hörnknuten och planformen med en sakristia intill koret i långhusets förlängning.
Att Södra Råda byggdes så som och i förhål-lande till andra närliggande kyrkor kan vi med säkerhet säga. En snarlik planform har grävts ut i närliggande Visnums kyrka.35 Likheten mellan
Södra Råda och Hammarö kyrka är slående. Knuttyperna är snarlika, samma typ av profil har hyvlats horisontellt på flera väggtimmer och syd-portalernas närmast identiska dekorativa träor-namentik gör att man kan tro att det var samma hantverkare som byggde kyrkorna.
I kamerala dokument från 1600-talet och framåt förekommer frekvent listor över mate-rial och arbete. Samma slags listor kan också ha projekterande funktion. I ett kyrkobygge där ett kollektiv ska bidra med material och arbets-insatser måste det finnas en mängdberäkning av insatserna innan projektet startar. Hur mycket timmer en bondgård med en viss skattekraft ska bidra med måste specificeras som en del i en förväntad helhet.
Det är rimligt att anta att det fanns ett högt förtroende för den byggmästare som anlitades, och att denne med sitt arbetslag löste detaljer
på ett för uppgiften konventionellt sätt. Södra Råda och andra medeltida kyrkor talar för att hantverkarna följde en noggrant uttänkt plan. Det är inte möjligt att all information om kon-struktionens egenskaper hanterades i minnet eller som tumregler helt utan någon form av bygghandlingar.
Vi vet genom ristningar i medeltida trästruktioner att timmermännen använde kon-struktiv geometri för att gestalta byggnaders proportioner.36 Medeltida bildkällor redovisar
passare, mätstickor och mallar som fungerar både i gestaltningen, utslagningen av planen och avmärkningarna för respektive knutpunkter. Vi antar att ”bygghandlingarna” existerade på bygg-arbetsplatsen i olika förgängliga former; som rit-ningar och mallar i full skala (verkplaner), rätsta-var, lod, uppspända snören, provisoriskt byggda bågkonturer och skisser på byggnadsmaterial.
Det är inte troligt att alla egenskaper kommu-nicerades i en enhetlig form. Kyrkobyggnadens plan, väggarnas höjd och valvens spännvidd kan kommuniceras verbalt och med fasta måttenhe-ter och proportioner. Vi kan också tänka oss att byggnaden märktes ut på platsen där den skulle uppföras. Kyrkans proportioner kan ha översatts till fasta mått: långhuset är ungefär 18,5 x 14,5 aln, koret drygt 9x9 aln och höjden till takfot är ca 9 aln. De som byggde Södra Råda hade en medveten gestaltningsintention.
Timmerskogen
Den dendrokronologiska analysen visar att trä-den kom från närområdet i en radie maximalt sju mil från byggplatsen. Väggtimret av furu höggs från åtminstone tre olika bestånd. En del gran användes till sparrar och trobrädor, och ek till sydportalens dörrblad. Vissa yttre egenska-per är fördelaktiga i valet av träd – rakt, kvistfritt och fullmoget – men kunskapen att skaffa mate-rial är också en situerad kunskap, det vill säga en lokalkännedom om var man kan hitta bra tim-mer till ett byggnad. I ett kyrkobygge är frågan figur 4 & 5. Plan och sektioner av R. Hjort och C.
Nyqvist 1908, och reproduktion 1909. ATA /Riksan-tikvarieämbetet.
om historiska materialkvalitéer snarast relaterad till trädens beskaffenhet på den anvisade skogs-tillgången. Virkeskvalitéerna i källmaterialet av bevarade medeltida timmerbyggnader varierar stort.
Att frambringa mängden timmerträd till kyr-kobygget krävde planering och skogstillgång. Rudskoga i norr var vid 1300-talets början ett vidsträckt skogsområde med delvis obruten mark. I ett gåvobrev till nunnorna på Riseberga kloster 1336 omtalas trakten ”den skog som he-ter Rudskoga.”37 Det är möjligt att kyrktimret
höggs från just denna skog.
Erfarenheterna från rekonstruktionen talar för att skogsarbetet med fördel sker under se-nare delen av vintern som ger längre arbetsdagar och mildare temperatur och mindre risk att be-höva arbeta i fruset virke men alltjämt med snö för att underlätta transporterna.
Genom att mängdberäkna byggnadsmateria-let och studera virkesegenskaper i brandrester och tidigare dokumentation kan vi få informa-tion om den medeltida materiallistan. Totalt höggs omkring 100 furor till väggar och rösten. Ytterligare 30 furor till golv och golvbjälkar, och 10 furor togs till taktassar och åsar. Taklaget vet vi minst om. Hur många träd som gick åt till tak-laget beror på hur virket togs ut, och hur det för-höll sig är inte dokumenterat. Om huvuddelen av taksparrarna var uttagna i fjärdedelsklovor åt-gick tio timmerträd, användes halvklovor åtåt-gick 20 klenare träd och var det heltimmer åtgick 40 ännu klenare träd. Till sparrar och strävor an-vändes både gran och fur. Till spåntaket åtgick uppskattningsvis 73 furor, och ytterligare 40 fu-ror till taktro och valvbrädor.
De träd som valdes till kyrkbygget var långa, raka, grova, relativt kvistfria och fullmogna. I re-gel togs endast en eller två stockar upp till 12 meter ur varje träd.38 För att erhålla rakt timmer
och undvika vresig ved till rekonstruktionen fälls träden med ca 80 cm höga stubbar, vid dimen-sioneringen tas ibland ytterligare material bort från rotänden. Med ledning den färdiga tim-merväggens stighöjder som i medeltal var 22,5 cm kan vi anta att de träd som valdes hade en minsta toppdimension på 25–30 cm.39 Det är i
dagens mått mycket grova träd.
Medeltida bildkällor illustrerar skogsarbete med relativt smala yxor med långa skaft, använd-ning av rep för att styra fällriktanvänd-ningen och oxar i transporter.40 I kyrkorna finner vi ibland spår
av öghuggning, det vill säga ett upphugget hål i ena stockänden, för att fästa rep eller vidjor vid transporter. Några kluvna brädor, där dylika hål delvis finns bevarade, har kommit till använd-ning som trobrädor i Granhults kyrka.41
Byggmaterialet
Huvuddelen av arbetsinsatsen gick åt till att bereda material: att klyva och hugga de runda trädstammarna till olika dimensionerade mate-rial. Med stor sannolikhet bereddes materialet i skogen och levererades på byggarbetsplatsen som färdig vara eller som halvfabrikat.
Väggtimmer
Södra Råda har liksom övriga medeltida timmer-kyrkor släta väggar som ges av att varje stock har bearbetats på alla fyra sidor till ett rektangulärt block. Det här skiljer det sakrala byggandet från de profana timmerbyggnaderna från medelti-den, där väggstockarna var rundade eller bara till viss del behuggna.42 Genom att studera
verk-tygsspår i bevarade medeltida timmerkyrkor och takstolar, och jämföra med de många verktyg som finns i museisamlingarna och samtida illus-trationer är det möjligt att tolka den bakomlig-gande arbetsprocessen.43 Utgångspunkter finns
också i tidigare forskning.44 Spåren av
behugg-ning av väggtimmer vid den här tiden benämns i nutida byggnadsforskning för ”sprätthuggning” efter den norska termen ”sprett-teljing”.45
Sprätt-huggning görs längs med träfibrerna och ibland i raka band utmed timret. Den här huggtekniken upphör i stort sett efter digerdöden och det går därför att åtminstone grovt datera byggnader utifrån denna teknik.
Det första momentet vid tillverkningen av ett timmer är att bedöma hur det rektangulära ämnet bäst tas ur trädstammen. Stocken synas och placeras så att största möjliga vägghöjd er-hålls. Bredden 6 tum är ett fast mått men höjden varierar i förhållande till trädstammens dimen-sion. Märgen placeras vanligtvis i mitten men
kan justeras för att maximera utbytet på krokiga träd. Efter bedömningen av virkesuttaget kapas stockens ändar så att virkets mått kan märkas ut. Stammen barkas i den linje som ska huggas. Hugglinjen märks ut med en snörslå, d.v.s en sotad lina som spänns mellan stockens ändar och avsätter en rak linje på stocken när den släpps ner. Snörslagna linjer på originalmaterial har påträffats på några medeltida kyrkor samt Ingatorps tiondebod.
När en stock är avmärkt och snörslagen görs inhugg eller så kallade skyrhugg på sidorna med cirka en fots mellanrum. Dessa skyrhugg görs nästan in till de snörslagna linjerna men lite ma-terial sparas så att man inte ska förhugga sig och lämna fula spår på det färdiga timret. När detta är gjort huggs klamparna mellan skyrhug-gen bort. Momentet kallas i nutida timmertra-dition klamphuggning. I avslutande moment görs först en grov sprätthuggning och därefter en mer noggrann sprätthuggning för att få en fin slät yta. Sprätthuggningen kan göras på olika sätt, i parallella band, i växelvisa riktningar eller i en diagonal, men principen är att behuggningen
sker längs med fibrerna och att huggaren rör sig baklänges. Till Södra Rådas 220 väggtimmer och rösten åtgick totalt 1450 löpmeter furutimmer. Det tar omkring sex till åtta timmar att bearbeta ett väggtimmer.
Brädor och sparrar
Rekonstruktionen visar att det är långt mer ar-betskrävande att tillverka brädor och sparrar än att hugga allt timmer till stommen. Undersök-ningar av medeltida kyrkor visar att brädor och vanligtvis också det klenare takstolsvirket som sparrar klövs fram ur grövre timmerblock. I Norden är de äldsta beläggen på att man använt
långsåg, även benämnd kran- eller ramsåg, för
att klyva timmer från 1300-talets Danmark, till Sverige förefaller tekniken dröjt ytterligare ett sekel.
I tidigare forskning och försök att rekonstru-era arbetsprocessen har endast två brädor eller plankor tagits ur en furustock.46 Där framhålls
att materialet måste ha speciella klyvegenska-per som att vara, rakvuxet, tätvuxet och i stort sett kvistfritt. I undersökningar av de medeltida figur 6. Mattias Hallgren sprätthugger. foto: Daniel Eriksson.
kyrkorna framgår att trobrädor är tillverkade av både fur, gran och ek samt att det förekommer trobrädor med stora kvistar och kraftigt vriden ved.47 Genom att studera tvärsnittet på medeltida
brädor av gran och fur kan vi också se att virket tagits i olika delar av trädstammen, både nära och långt från märgen. Ofta har det tagits fyra brädor ur en stock, och virkeskvaliteten är ibland att betrakta som dålig. Källmaterialet motsäger tidigare forskning och utvecklingsarbete.
Med ledning av källorna har arbetsprocessen för klyvning av trobrädor och sparrar rekonstru-erats.49 Arbetsgången är i princip densamma
som behuggningen av väggtimmer. Ett skarpkan-tat block, ett timmer som huggits på alla fyra sidor, tas fram med en maximal höjd i relation till antalet brädor som ska tillverkas och vilken bredd dessa ska ha. En linje för klyvningens längdriktning slås ut med snörslå på båda sidor av det blockade timret. Den första klyvningen sker i märgen, d.v.s mitt i trädet. Ett spår görs med yxa och för att yxan ska träffa linjen exakt så hålls verktyget på linjen av en person och en annan slår på yxnacken med en träklubba. Ef-ter att det här momentet, som historiskt kal las
spårning och som görs upprepade gånger på
båda sidor av blocket, slås även träkilar i för att nå djupare med yxan. Ämnet vänds flera gånger för att inte riskera att okontrollerade sprickor uppstår. När ämnen till sparrar eller brädor är framkluvna så sprätthuggs ytorna.
I hantverksförsöken har upp till åtta brädor kunna klyvas ur ett blockat timmer, men i nor-malfall så klyvs fyra brädor ur första stocken och två ur andra stocken av ett träd. Till hela
ytter-taket i den gamla timmerkyrkan i Södra Råda behövdes cirka 148 trobrädor, knappt en tum tjocka, ca 30 cm breda och sex meter långa. Till treklövervalven i kor och långhus behövdes cirka 84 tunnare brädor, 15 mm tjocka, 30 cm breda och sex meter långa. Det har krävts ungefär 40 träd för att tillverka dessa brädor. Det tar två per-soner sju till åtta arbetstimmar att fälla, hugga och klyva fram en sex meter lång takbräda som täcker ca 1,8 kvadratmeter av takytan. Att tillver-ka alla yttertaksbrädor skulle ta ca 275 dagsver-ken och valvbrädorna 160 dagsverdagsver-ken. Till golvet krävdes 68 golvtiljor som, såtillvida de inte var återanvända stavplankor som i Hammarö kyrka, tog ytterligare 127 dagsverken att göra.
Kyrkspån
På taket i Södra Råda lades med stor sannolik-het spån men huruvida väggarna spånkläddes i uppförandeskedet är svårt att svara på. Den ur-sprungliga sydportalens utformning och dekora-tiva profiler på timmervarven närmast portalen talar för en oklädd timmervägg.50 Å andra sidan
innehöll brandresterna en stor mängd 3 tums spånspik utmed väggarna av en typ som fanns under medeltiden.51 Möjligtvis spånkläddes
väg-garna senare under medeltiden.
Samtliga medeltida timmerkyrkor har nu spåntak och även spånklädda väggar. I närlig-gande Tångeråsa finns väggspån som daterats till 1282 och 1323. Granhults kyrka och tiondebo-den i Ingatorp är exempel på timmerbyggnader vars stomme stått utan spån under längre tid. Ingatorp som uppfördes på 1200-talet fick vägg-spån först på slutet av 1500-talet.52 På Vireda
tim-figur 7. I ett medeltida manuskript, Cîteaux Moralia in Job, från 1111, finns denna bild som illustrerar två cistersiensermunkar
som klyver en stock. Det speciella i bilden är att de använder yxa och träklubba för att göra ett spår i stammens längdriktning. I Sjösås kyrka finns en trobräda med samma slags spår som rekonstruktionen ger under spårningen vid styrd klyvning där yxan slås in med en klubba. Eftersom detta moment vanligtvis följs av en behuggning av ytorna är det oerhört sällsynt att hitta spår från denna del i processen. Byggnadssnickaren Evert Jöns-son berättar i en undersökning om trähantverk i Skåne om egna erfarenheter av klyvning i arbete med sin far på 1920- och 30- talet, där de klöv plank från fyrsidigt bilade block och då an-vände sig av spårning för att styra klyvningen.48
merkyrka finns ett takfall med medeltida spån daterade till 1340-talet. Längderna på takspånen är 18-20 tum vilket förefaller vara en standard-längd redan under medeltiden.
Spån är ett både arbets- och materialkrävan-de takmaterial. Spånämnen klyvs fram ur kubbar eller stockar och huggs kilformade med yxa för att de ska kunna läggas i horisontella varv på ta-ket. På tak läggs spånen i tre lager och det åtgår ca 80 spån per kvadratmeter. För det 260 kvad-ratmeter stora kyrktaket i Södra Råda inräknat långhus, kor och sakristia åtgick 20 800 spån.53
Från en kubb med spånets längd kan man klyva fram i genomsnitt 20 spån, vilket innebär att det gick åt omkring 728 löpmeter timmer av hög kvalitet. Uppskattningsvis används 10 meter av stammen och då behövdes 73 furor.
Arbetsprocessen är tidskrävande men teore-tiskt förhållandevis enkel. Efter att kubbar el-ler längre stockar kapats så klyvs de längs med veden i kvarter. Till klyvningen används yxa och
träklubba. Härefter klyvs ämnen till spån ca en tum tjocka växelvis från kvartsklovornas raka sidor. Syftet är att få stående årsringar i rät vin-kel mot spånets väderutsatta yta på taket. De mörkare årsringarna, med kådan som beckat den hårdare sommarveden, står då tätt och ger spånet motståndskraft mot väder och vind. Det sista momentet är att hugga spånen i kilform, för att de ska kunna läggas omlott på taket.54
Kanterna huggs raka och vinkelräta, och spå-nen förborras oftast för att inte spricka vid spik-ningen. Spånen spikas på en taktro av liggande takbrädor vars kanter huggits med sned fas. Fas-ningens uppgift är att man inte ska riskera att spika mellan trobrädorna utan alltid ha fäste. En viss distans mellan takbrädorna förekommer vanligtvis i de medeltida kyrktaken som ger ven-tilation och upptorkning av spåntaket.
Det ligger självklart en färdighet i att göra många spån under lång tid med fullgoda egen-skaper. Men spån var ett material som alla för-figur 8. Karl-Magnus Melin och Daniel Eriksson klyver fram fjärdedelssparrar i Hökensås.
samlingsbor förväntades kunna bidra med. Att tillverka ett spån med endast yxa och träklubba och handborr tar ca 15 minuter. Om en person tillverkar 32 spån per dag skulle det krävas 650 arbetsdagar, det vill säga nästan två hela år, att göra spån till taket i Södra Råda. På en arbets-dag läggs ca fyra kvadratmeter spåntak, och det skulle ta 65 dagsverken att lägga alla takfallen.55
Byggnadsarbetet utgör 10 % av tiden för materi-alframställningen.
Spik och järn
Huvuddelen av det järn som användes i kyrko-bygget var spik till spåntaket. En spik fästes i vart och ett av de 20 800 takspånorna.56
Spån-spiken var 3 till 4 tum lång med avlångt huvud i form av en åtta eller ett B. I brist på befintlig terminologi har vi benämnt spiktypen ”barbas-pik”. Spiken var inte avsedd att vara synlig eller dekorativ. Spikhuvudet ger ett anhåll mot träet med minsta möjliga materialåtgång. Varje spik väger ca 10 g vilket ger en total vikt spånspik på 208 kg. Den andra typen av spik som användes till treklövervalvets innertaksbrädor hade ett väl tilltaget spikhuvud med diameter 15 mm. Denna typ av spik kallar vi ”paradspik” eftersom dessa skallar gjorts stora i dekorativt syfte. De flesta spikar av denna typ är 3 tum långa. Uppskatt-ningsvis behövdes ca 500 spikar till valvbrädorna och 800 till taktron. En 3 tums spik med deko-rativt runt spikhuvud väger ca 20 g och totalt åtgick 26 kg järn.
I de äldsta bevarade skattehandlingarna till Södra Råda från 1500-talet upptas järn som en av naturskatterna. Järnet erhölls sannolikhet från myrmalm men bergsbrytning förekom också i Värmland sedan tidig medeltid. Myrmalmsjärn är relativt mjukt i jämförelse med Lancashirejärn och ännu mjukare än modernt konstruktionsstål (1312). Det mjuka myrmalmsjärnet är lättare att forma och efterlikna originalspiken, men det uppstår lätt sprickbildning vid låga temperatu-rer. Verktygen för spiksmide är i stort sett oför-ändrade genom historien och består av städet, hammaren, nageljärnet och avskrotet.
Sannolikt var smidesprodukterna kostsamma material, som kanske inte kunde införskaffa ge-nom menighetens byggnadsskyldighet.
Byggprocessen
Byggnadsstommen timrades under en samman-hängande tid och det är möjligt att den stod klar redan under en säsong. Timmerstommen till närbelägna Visnums nya träkyrka från 1730 upp-fördes av 16 timmermän på totalt 17 dagar, från 26 maj till 11 juni samma år. Räknat i dagsverken tog det 272 dagar.57Timringssättet är enklare än
den medeltida så kallade såtlösa timringen, och det är svårt att värdera under vilka omständighe-ter arbetet skedde och exakt vad som inbegreps och vad som låg utanför kontraktet. En statisk utredning av Södra Råda visar att brädtaket och även spånbeklädnaden har en betydande stabili-serande funktion. Taket kan inte lämnas halvfär-digt för att färdigställas senare. Det är rimligt att anta att taklaget restes under en intensiv arbets-period, under samma säsong.
Byggarbetsplatsens organisation
Vid ett kyrkobygge som Södra Råda krävdes god logistik och organisation. Det var stora mängder material som skulle hanteras från olika leveran-törer.
När det kommer till bearbetningen är det en fördel att materialet är rått eller halvtorrt. Allt arbete med yxa och skave är svårare i torrt virke. Att lagra material kräver insatser och det fanns troligtvis också en önskan om kontinuitet i guds-tjänster. Av dessa skäl är det rimligt att anta att man önskade färdigställa kyrkan snarast möjligt. Den gamla stavkyrkan rymdes inom den nya timmerkyrkans väggar, och det är inte omöjligt att den stod kvar och kanske också brukades under byggtiden.
Medeltida illustrationer talar för att timmer-stommar byggdes från invändiga ställningar.58
Stavkyrkan kan också haft en funktion som bygg-ställning. Under rekonstruktionen har ställning-en utformats som ställning-en invändig plattform. Rekon-struktionsarbetet visar att mycket tunga timmer kan förflyttas och lyftas med enkla hjälpmedel.59
Bjälkar kan rullas, vändas och lyftas med häv-stänger, skjutas på slanor och stegvis lyftas på trapplika konstruktioner. Rep, block och taljor kommer till användning när bygget skjuter i höj-den. Takstolarna höggs ihop på marken för att monteras och vid behov efterjusteras på plats.60
När taket var ”lyktat” kunde golvet läggas och de invändiga treklövervalven slås.
Grund, syll och golv
Södra Råda ligger i öst-västlig riktning med ur-sprunglig portal mot söder. Vi kan tänka oss att kyrkans vädersträck togs ut med ett solur. Grundläggningen i Södra Råda var enkel med knutstenar och upplag under syllarna däremel-lan. Det var inte fråga om murad grund. Det finns också spår i medeltida timmerkyrkor som talar för att man byggt timmerstommen på grova tvärgående bjälkar som ligger direkt på marken med endast enstaka stenar som underlag. Det är möjligt att denna typ av grundläggning även förekom i Södra Råda.61
Syllarna är de mest utsatta och har i många fall ersatts vid reparationer. I fall där vi kan anta att syllarna är original är tvärsnittet ofta tra-petsoidt vilket ger väggen en förkroppad form mot marken. Det här är också en karaktäristisk egenskap i de norska stavkyrkorna. Tidigare do-kumentation av de gamla furusyllarna i Södra
Råda ger informationen att de var 17 tum höga och bredare än väggtimret med en invändig sned avfasning.62 På de medeltida timmerkyrkorna var
golvbjälkarna inte förbundna med syllramen. Golvet lades på invändiga längsgående eller tvär-gående bjälkar eller på den typ av bjälkar som utgjorde underlag för timmerstommen. Korgol-vet låg högre än långhusgolKorgol-vet vilket är det van-liga för medeltida kyrkor.
I flera medeltida kyrkor har väggtiljor från äldre stavkyrkor påträffats som golv.63 Ofta
har den svagt konvexa utsidan då vänts neråt. Golvytan i Södra Råda är 124 kvadratmeter och väggarna från den påträffade gamla stavkyrkan skulle räcka till ungefär 2/3 av golvet.64
Knuttimringen
Södra Råda var en knuttimrad kyrka och det som karaktäriserar byggnadssättet är draget, knuten och dymlingarna.65 Vidare är timret, till skillnad
från stav- och resvirkeskyrkorna, liggande och takets laster fördelas relativt jämt över hela tim-merväggen. För att passa ihop timret huggs ett figur 9. Tomas Hagéus och Bengt Bygdén tar upp en väggstock på ställningen med en stocktrappa.
långdrag på undersidan. Långdraget eller draget
blir en svagt konkav fördjupning som går från kant till kant där trä ska ta i trä. Med ett rits-verktyg, som i timringen kallas dragjärn eller
medrag, överförs det underliggande timrets form
på det mötande timrets kanter. Timrets huggs ef-ter ritsmarkeringen för att sedan läggas på plats.
Långdraget är ett sätt att hantera deforma-tioner och genom tyngden komprimeras mötet i de liggande timmervarven och väggen förblir tät även vid statiska och hygroskopiska defor-mationer. Stav- eller resvirkestekniken har inte samma flexibilitet och det är sannolikt att de gamla stavkyrkorna efterhand glipade med vind-drag och fuktgenomslag som fick tätas på olika vis.66 I liggtimrade bostadshus isoleras vanligtvis
utrymmet mellan timmervarven, som draget ger, med mossa. Någon isolering finner vi emellertid inte i de medeltida liggtimrade kyrkorna.
Timmerstommen hålls samman av egentyng-den, av dymlingarna mellan timmervarven och med knutar i hörnen. Södra Råda hade relativt få dymlingar; ett par i tvärgående väggar och tre
i långsidorna som är upp till 11 meter. Dymling-arna är inte borrade helt igenom timren, utan borras först i nedre timret vars placering förs över till det övre timret som borras separat. Här finns en påtaglig risk för att hålen inte hamnar i en rak lodlinje. En liten differens i vinkel kan resultera i ett timmer som lutar och ger ett otätt drag. I Pelarne kyrka finns en dymling som har
lusats, dvs. kilats i syfte att ändra riktning, här
sannolikt för att justera ett borrhål som ham-nat ur lod. Dymlingen kan också användas för att rikta upp ett timmer som har en böj eller vridning. I gavelröstena sitter klossar istället för dymlingar. Klossar är starkare och behövs san-nolikt eftersom timret i gaveln inte hålls sam-man i några hörnknutar.
Knutarna i Södra Råda är enkla raka
blad-ningar liksom en tapp med en dymling placerad
mitt i skarven. Dymlingarnas diametrar är 22 mm och 34 mm och tillverkade i klyvd och huggd kärnfuru. Ingen av de medeltida timmerkyrkorna är konsekvent timrade med utskjutande så kall-lade utknutar. Utknutar förekommer enbart figur 10. Ett väggtimmer medras vid intimring i vägg. foto: Göran Andersson.
för att knyta ihop exempelvis väggbanden intill takfoten. Laxknuten är den vanligaste knuttypen och har använts i samtliga småländska timmer-kyrkor.67 Laxknutarna i Granhult, Aringsås och
Angerdshestra har någon form av klack och vind-lås i knutens inre hörn. I det här perspektivet är Södra Rådas knutar förhållandevis enkla. Vid en granskning av gamla fotografier av Södra Råda med frilagda timmerväggar framgår att inte alla bladningar var helt raka utan en del var utfor-made som laxknutar. Bladningen är placerad på timrets överdel och sammanfogningen görs i förband i knutkedjan, eller det är åtminstone intentionen. I Hammarö har några av väggtimren på gavel och långsida hamnat på samma nivå och då har man valt att inte göra någon knut. Det här byggproblemet benämns ”att timra ur varv”. Att timra ur varv är ur nutida hantverksperspektiv ett misslyckande. Erfarenheterna från rekonstruktio-nen tyder på att vår tids syn på gott hantverk är en annan än under medeltiden.
Att timra en stor byggnad som en kyrka med skarpkantat timmer och en helt slät vägg kräver en hög precision i timringens alla moment. Det är en komplex hantverksstrategi att välja rätt tim-merstock med hänsyn till timrets avsmalning, önskade höjder på dörr- och fönsteröppningar och det föreliggande timmervarvets mått i förhål-lande till det möjliga urvalet av dimensioner till kommande stockvarv. Att dessutom hantera läng-der upp till 11 meter med dess skevheter och bö-jar gör timringsuppgiften till en hantverkskonst. Det är många omständigheter som påverkar ar-betet men i snitt lägger en erfaren hantverkare ett timmer på plats per dag men med hjälp av andra vid lyft och förflyttningar. Att timra upp kyrkans byggnadsstomme skulle ta omkring 220 dagsver-ken. Inberäknat hela syll, golv, valv och taklag kan bygget ha tagit 400 dagsverken. Om vi utgår från att det var åtta timmermän som arbetade med hantlangare så är det möjligt att kyrkans stomme stod färdig efter 50 arbetsdagar.
Taklaget och valven
Taklaget i Södra Råda präglades av en lätthet i konstruktionen som ändå i stort sett uppfyller dagens normkrav vad gäller säkerhet mot brott.68
Taklaget kombinerar två typer av
taklagslösning-ar: takstolar och takåsar mellan timrade rösten. Det välvda kyrkorummet medger inte bindbjäl-kar och ställer speciella krav på konstruktionen. Takstolarna bestod av ca åtta meter långa spar-rar, med tvärsnittet 4 x 5 tum, och högt place-rade hanband som band samman sparrarna och vid takfoten fanns små knäbockar. Takstolarna var för klena för att inte deformeras och utöva för stort tryck på sidoväggarna. Därav hade tak-laget även åsar som avlastade takstolarna och eliminerade den utåt tryckande kraften på lång-sidoväggarna.69
Den statiska utredningen visar att konstruk-tionen klarar stora deformationer som också bevisligen fanns.70 Vissa asymmetrier skapades
emellertid från början med en intention, som att förstärka kyrkans reslighet exteriört och att för-stärka perspektivet mot koret inne i kyrkorum-met. Gaveln mot väster lutar kraftigt utåt och det här är en egenskap som återfinns i flera an-dra medeltida kyrkor. En annan observation är att treklövervalvens upplag i långhuset lutar hela 22 cm nedåt i riktning mot koret, medan ham-marbandet och nocken ligger nästan helt i våg. Taket har ännu inte rests i rekonstruktionen av Södra Råda, och vi kan därför inte presentera erfarenheterna av detta moment. Treklöverval-vets form har med stor sannolikhet slagits ut med passare. De centrala måtten i byggnadens tvärsnitt och plan går att få fram med hjälp av en passare. Tidigare forskning och historiska källor talar för att takkonstruktioner slogs ut på back-en innan material och förtillverkade delar lyftes upp och monterades på plats.71 En hypotes har
formulerats från spår av mätsystem och byggtek-nik i Ingatorps medeltida kyrkbod. Antagandet är att stommen timrades upp till ”röstmodern”, det första och enda knutade timret i röstet.72
Härefter plockades röstmodern ner och lades ovanpå en redan färdig takstol, som fick utgöra underlag och mall för röstet som timrades lig-gande på backen. Hypotesen kommer att provas i det förestående arbetet med taklaget.
Diskussion
Fördjupningen i hantverkets processer och proce-durer är en nödvändig kunskapsväg för att svara
på frågan: Hur gick det till att bygga en timmer-kyrka i början av 1300-talet? Ett resultat av rekon-struktionsforskningen är att framställningen av byggnadsmaterial var långt mer arbetskrävande än timringsarbetet. Södra Råda var med avse-ende på arbetsinsatsen ett ”böndernas bygge”. Timringen och övrigt byggnadsarbete på plats utgjorde ca en fjärdedel av arbetsinsatsen, och resterande huvuddelen gick till framställning av byggnadsmaterial. Det är inte orimligt att anta att kyrkan, när materialet väl var framtaget, uppför-des under en arbetssäsong. Ett annat resultat som artikeln påvisar är att en väsentlig del av både material- och arbetsinsatserna gick till yttertaket. Av arbetsinsatserna att förse kyrkbygget med ma-terial gick närmare 2/3 till taket och drygt 1/3 av alla träd användes till trobrädor och spån.
Det krävdes organisation och logistik för att hantera mängderna av material som kom från olika leverantörer. Det fanns troligtvis en lokalt förankrad person eller funktion som tillsåg bygg-nadskassan, som kvalitetsgranskade byggnads-materialet, utifrån tidens syn på kvalitet, och som organiserade logistiken kring materialleveranser och dagsverken. Det fanns sannolikt en
specifi-kation, en hugglista eller kapnota, för respek-tive material. Ett samtida krav som är avläsbart i källmaterialet är de skarpa virkeskanterna. Bygg-nadskällorna visar att mått och bearbetningssätt är likartade men att stor variation i ytstrukturer och detaljmått kunde accepteras. Det var många personer med olika signaturer som klöv, högg och hyvlade material till kyrkbygget.
Byggnadsarbetet på plats var en mindre del av byggnadsprojektet räknat i arbetsvolym, men till timringen krävdes specifika kunskaper. I jäm-förelse med de samtida profana timmerbyggna-derna är koncept och metoder särpräglade. Att bygga dessa stora rum med släta timmerväggar och treklövervälvda tak, av det material som ställdes till förfogande måste betraktas som en avancerad bygguppgift. Timringens konst är att hantera oregelbundna former, genom att över-föra en ojämn form till en annan för att de ska passa ihop som helhet i en byggnad. Med bygg-nadens storlek och volymen av material ökar svårighetsgraden exponentiellt. Södra Råda var med avseende på timringskunskap inte alls bön-dernas bygge.
Det är lätt att gruppera det medeltida hant-figur 11. Tabell över fördelning av arbetsinsats (till vänster) uppdelat på materialframställning (m) och
verket inom det folkliga eller mindre utvecklade i relation till det moderna, när material och kon-struktioner inte är enhetliga eller systematiska utifrån nutida syn på arkitektonisk intention, kvalitet och gott hantverk. Beaktat villkoren kring Södra Råda och egenskaperna i kyrko-byggnadens geometriska former så är det emel-lertid rimligt att anta att byggmästaren hade en klar gestaltningsintention och arbetade utifrån beprövade byggmetoder. Intentionen kompro-missades naturligtvis i den praktiska problemlös-ning som följer vare steg i en hantverksmässig byggprocess, nu som då.
De olika rollerna i byggprocessen av en tim-merkyrka kan vi inte med säkerhet fastställa. Södra Rådas skattebönder var sannolikt en-gagerade i kyrkbygget möjligtvis med stöd av prominenta donatorer. Biskopen godkände kyrkbygget, bönderna bidrog med material och dagsverken men timringsarbetet uppdrogs med stor sannolikhet till en erfaren kyrkbyggare. Det fanns fler timmerkyrkor av samma typ i närregio-nen och det är inte omöjligt att en byggmästare arbetade efter en beprövad modell, som ”måle-riföretaget” Mäster Amund från Skänninge som under 1400-talet målade tusentals kvadratmeter kyrkvägg med återkommande motiv och karak-täristisk stil.73
Om bönderna var byggherrar var det största värdet i kyrkbygget deras naturainsatser, men byggmästarkontraktet, måleriuppdraget och byggnadsspiken betalades sannolikt med kon-tanter. Kormålningarna antyder att det fanns prominenta personer som möjligtvis donerade pengar till kyrkbygget. Södra Råda var kanske en offerkyrka som också kunde generera ekonomis-ka resurser, och möjligtvis var kyrkbygget en eko-nomisk investering för att locka pilgrimer som färdades till S:t Olofs reliker i Nidaros. Önskan om ett ekonomiskt värdefullt destinationsmål finns också till den nya timmerkyrkan som nu byggs i Södra Råda.
Det finns en aspekt av historien som rekon-struktionsforskningen aktualiserar, men som vi inte har behandlat i den här artikeln. Vad inne-bär det att hugga i fruset virke, hur låter och känns det i kroppen? Hur var det att vistas i ”den skog som heter Rudskoga” i början på
1300-talet när det höggs timmer, klövs brädor och tillverkades takspån till en ny kyrka? Vilken ljudbild illustrerar bebyggelsehistorien? Rekon-struktionsforskningen möjliggör en historisk för-ståelse som uppstår i närvaro och relation med det som kan beröras och beses med mänsklig hand och blick. Det handlar om en mening som inte kan placeras bortom eller bakom den fy-siska bebyggelsen.
Författarnas tack
Bengt Bygdén har väsentligen bidragit till inne-hållet i denna artikel som rör timmermansarbe-te. De hantverkare och forskare vars bidrag till projektet sedan starten 2002 har möjliggjort den här aktuella forskningen är bland andra Robert Carlsson, Göran Andersson, Börje Samuelsson, Anna Johansson, Daniel Eriksson, Niklas Alex-andersson, Christina Persson, Ann Catherine Bonnier, Anna Nilsén, Bertil Pärmsten, Mattias Helje och Mattias Hallgren. Rekonstruktionen finansieras av Riksantikvarieämbetet, Länssty-relsen i Västra Götalands län, Västragötalands-regionen och fondmedel insamlade av Södra Råda stiftelsen. Gunnar Almeviks forskningsin-sats sker inom ramen för projektet Visualiserad Medeltida Träbyggnadskultur som finansieras av Kungliga Vitterhetsakademien.
gunnar almevik, fil.dr och universitetslektor vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs uni-versitet, och akademiforskare i kulturhistoriska studier med byggnadshistorisk inriktning vid Kungl. Vitterhetsakademien.
gunnar.almevik@conservation.gu.se Institutionen för kulturvård Box 130, 405 30 Göteborg Tel: 076 6229301
karl-magnus melin, timmerman i Södra Råda projektet, arkeolog och doktorand vid Institutio-nen för kulturvård, Göteborgs universitet, hant-verksföretagare Knadriks Kulturbygg.
kalle@timmermanskonst.se Knadriks Kulturbygg
Lejongatan 12, 289 33 Knislinge Tel: 073 3425265
Noter
1 Begreppet stavkyrka betecknar olika slags konstruk-tioner i Norge respektive i Sverige och Danmark. I
Kulturhistoriskt lexikon för Nordisk Medeltid och till
uppslagsordet Stavkirke, konstaterar Kristian Bjeknes att ”[t]erminologien volder visse vanskeligheter, i det man i D. og Sv. nytter ordet stav om kirkens veggplanker”. (Andersson & Granlund 1972, s. 96) I Norge definieras stavkyrkan av hörnstaven som bärande element i ram-verket med syll och väggband. I de fall hörnstaven är jordgrävd används benämningen stolpkyrka. I Sverige och Danmark har begreppet en vidare mening för olika slags konstruktioner i restimmer och används för att skilja stående från liggande timmerkonstruktioner. 2 Anglert 2005.
3 RAÄ, beslut 2002-04-23. Dnr: 312-1422-2002.
4 Almevik 2009; Andersson 2002, 2004a, 2004b, 2006, 2007a, 2007b, 2007c; Anglert 2005; Blomberg, Bonnier & Carlsson 2008; Bonnier 2005, 2009; Carlsson 2002; Helje 2016; Janzon 2005; Lidberg 2008; Melin & An-dersson 2008; Melin 2015, 2016; Nilsson & AnAn-dersson 2003; Nilsson 2003, 2006; Samuelsson & Johansson 2011. De flesta projektrapporter finns tillgängliga på craftlab.gu.se.
5 Ahrens 2001.
6 Ullén 1983; Lagerlöf 1985.
7 Se bland annat Bonnier 2006, 2008. 8 Sjömar 1988.
9 I den här artikeln behandlas rekonstruktion huvudsakli-gen som en kunskapssökande aktivitet. En rekonstruk-tion betecknar vanligtvis nyskapandet av ett fysiskt kul-turobjekt som har gått förlorat. En kopia eller replik utgår från en befintlig förlaga medan rekonstruktionen utgår istället från representationer av ett original. Hei-maye stavkyrka på Island byggdes till stora delar som en kopia av Haltdalens stavkyrka på Sverresborg utanför Trondheim, men omtalas som en rekonstruktion. En rekonstruktion är i praktiken alltid en hybrid av olika referenser. Det existerar ingen exakt rekonstruktion. Skaga kapell som rekonstruerades senast 2001 utgick från rekonstruktionen i Kårböle från 1989 som i sin tur hade rekonstruerats med utgångspunkt i rekonstruk-tionen av Skaga kapell som gjordes 1958. Restaurering som begrepp kan innefatta rekonstruktion, som i fal-let med den rekonstruerade kupolen till Katarina kyrka i Stockholm. Restaurering avser vanligtvis att återföra ett existerande kulturobjekt till ett tidigare utförande. Rekonstruktioner är ofta omdiskuterade. Det finns ett representantskap och ett moraliserande i varje fysisk re-konstruktion som ovillkorligen leder till kritik. Någon (en institution, en grupp eller en person) anser att en förlust kräver en rekonstruktion. Rekonstruktionen ut-ger sig för att vara någonting den inte är och just det är syftet. Rekonstruktion är en konst i avsiktlig anakro-nism.
10 Peterson 2003; Silberman 2015.
11 Silveri 2004.
12 Johannessen 2011; Christensen 2012.
13 Minard & Folcher 2003.
14 Peterson 2003, s. 208.
15 Reynolds 1994, s. 1.
16 Almevik & Melin 2015, 2016; Melin 2017.
17 Almevik 2012.
18 Ginzburg 1999.
19 Gibson 2015.
20 Borges 1962.
21 Linderson 2005, 2015.
22 Lindholm 1963; Nisbeth 1963; Ullén 1979, 1992; Hed-lund 2003, 2005.
23 Bonnier 2005.
24 Weikert 2004, s. 56.
25 Birgittakällan, en näraliggande fornlämning, förekom-mer i en av berättelserna om Södra Råda kyrkas till-komst. (Södra Råda 13:1) Enligt sägen ska en sjuk munk ha tvättat sig i källans vatten och blivit helad och som tacksägelse uppfört en kyrka. Mats Anglert framför möjligheten genom indicier i medeltida brev att Sankt Botulf var patronatshelgon i Södra Råda. (Anglert 2005) Ulf Janzon drar paralleller till ”själastugor” som etable-ras under tidig medeltid i kungliga skogsallmänningar, exempelvis i Skog i Hälsingland och Stugun i Jämtland och som i fallet Södra Råda kan vara ett led i platsens bebyggelsekontinuitet. Janzon ger oss ett möjligt bebyg-gelsehistoriskt förlopp, där en själastuga uppförs för pil-grimer som passerar de långsträckta ödemarkerna kring ’en skog som heter Ruda’ mot Nidaros. På platsen bygg-des sedan ett kapell, som vid sockenbildningen ersätts av en ny timmerkyrka. (Janzon 2005).
26 Hedvall, Nordström & Wallebom 2003, s. 12. 27 Hedvall 2009, s. 79. 28 Melin 2016. 29 Anglert 2005; Janzon 2005. 30 Janzon 2005. 31 Ullén 1995, s. 46f. 32 Svanberg 2013. 33 Ibid., s. 13ff. 34 SHM 3477; Ljungner & Svärdström 1940–70, s. 425. 35 Lagerlöf 1985, s. 206; Bonnier 2006, s. 24.
36 Bork 2011; Melin 2016; Jensenius 2003. 37 DS 3235. 38 Johansson 2015. 39 Carlsson 2002, s. 8–9. 40 Binding 2004. 41 Melin et al. 2014. 42 Sjömar 1988.
43 Melin & Andersson 2008; Nilsson & Andersson 2003. 44 Berg 1989; Sjömar 1988.
45 Berg 1989; Thun & Storsletten 2011. Benämningen
krus-huggning förekommer också, se Arnstberg 1976. 46 Godal 1994; Renmælmo 2012; Åberg 2009. 47 Melin 2017; Melin et al. 2014.
48 Melin 2009.
49 Almevik & Melin 2015; Melin 2017a. Det ska påpekas att vi har provat olika sätt att styra klyvningen. Det fanns säkerligen alternativa metoder då som nu. Vi gör således inte anspråk på att ha rekonstruerat det medeltida sättet att utföra styrd klyvning utan en möjlig variant baserad på de spår vi kunnat utläsa på originalbrädor.
50 Andersson 2007; Persson & Samuelsson 2017.
51 Helje 2016.
53 Den äldsta typen av väggspån var näbbformad och om-kring 60–80 centimeter lång. Denna spåntyp spikades på vägg i tvålagstäckning. Uppskattningsvis skulle det krävas omkring 15 000 spån av denna typ för att klä ytter väggarna.
54 De medeltida spån vi undersökt har huggits släta på både fram och baksida till skillnad från moderna spån som ofta har en kluven obearbetad yta på den sida som är utåt.
55 Almevik 2012, s. 270.
56 Helje 2016; Helje & Persson 2017. 57 Visnums kyrkoarkiv.
58 Binding 2004.
59 Lidberg 2008a & b. 60 Melin 2015.
61 Melin 2017.
62 Andersson 2004b. 63 Ullén 1983; Lagerlöf 1985. 64 Melin 2017.
65 Sjömar 1988; Andersson 2006; Carlsson 2006; Bygdén 2017.
66 Almevik & Westin u.å.
67 Angerdshestra, Aringsås, Bäckaby, Granhult, Hakarp, Haurida, Pelarne, och Tidersrum i Östergötland och Älgarås i Västergötland har laxknut, samt de medeltida kyrkbodarna i Ingatorp och Hult.
68 Melin 2015; Hansson 2016.
69 Takstolarna var förankrade i åsarna, så man kan säga att takstolarna till viss del motverkade åsarnas nerböjning och åsarna motverkade i sin tur takstolarnas diagonala krafter mot långsidorna.
70 Hansson 2016. 71 Salzman 1952, s. 200. 72 Melin 2014. 73 Nisbeth 2004, s. 149ff.
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
Anglert, Mats, 2005, ”Södra Råda i ljuset av kolonisation, konflikt och kommunikation”, Omlandsstudier till
Söd-ra Råda projektet, SödSöd-ra Råda projektarkiv, Göteborgs
universitet.
Antikvariskt Topografiskt Arkiv (ATA), fotografier, K 1 C: 830 Södra Råda G:A.
Bonnier, Ann Catherine, 2005a, ”Södra Råda Gamla kyrka. Beskrivning och byggnadshistoria”, Omlandsstudier till
Södra Råda projektet. Södra Råda projektarkiv,
Göte-borgs universitet.
Bonnier, Ann Catherine, 2005b, ”Kyrkans målningar. Analys och slutsatser”, Omlandsstudier till Södra Råda
projek-tet. Södra Råda projektarkiv, Göteborgs universiprojek-tet.
Bonnier, Ann Catherine, 2005c, ”Andra medeltida kyrkor”,
Omlandsstudier till Södra Råda projektet. Södra Råda
projektarkiv, Göteborgs universitet.
Bygdén, Bengt, 2015 (manus), Behuggning och timring. Söd-ra Råda projektarkiv, Göteborgs universitet.
Fornminnesregistret (FMIS), Riksantikvarieämbetet, Södra
Råda 13:1.
Janzon, Kaj, 2005, ”DSM PM nr. 4 Södra Råda”,
Omlands-studier till Södra Råda projektet. Södra Råda
projektar-kiv, Göteborgs universitet.
Johansson, Anna, 2015 (manus), Skogsarbete och
virkeskva-liteter. Södra Råda projektarkiv, Göteborgs universitet.
Linderson, Hans, 2015, Dendrokronologisk analys av två
taksparrar och en tillhörande dubb från Norra delen av långhuset, funnet i rasmassorna efter branden i Södra Råda kyrka. Laboratoriet för dendrokronologi, Lunds
universitet.
Linderson, Hans, 2005, Dendrokronologisk analys. Södra
Råda kyrka, nedbrunnen. Prover enligt beskrivning från långhus, kor, sakristia samt klockstock.
Laborato-riet för dendrokronologi, Lunds universitet.
Riksarkivet, Visnums kyrkoarkiv, Räkenskaper för kyrka, 1689-1759, SE/VA/13623/L I/1.
Svenskt Diplomatarium, DS 3235.
Statens Historiska Museum, SHM 3477.
Sätergläntan, 2016, Smide av medeltida byggnadsspik.
Tryckta källor och litteratur
Ahrens, Claus, 2001, Die Frühen Holtzkirchen Europas. Almevik, Gunnar, 2011, ”Södra Råda. Rekonstruktion som
hantverksvetenskaplig metod”, i Eva Löfgren (red.),
Hantverkslaboratorium.
Almevik, Gunnar, 2012, Byggnaden som kunskapskälla. Almevik, Gunnar & Melin Karl-Magnus, 2015, “Traditional
craft skills as a source to historical knowledge. Recon-struction in the ashes of the medieval wooden church Södra Råda”, Mirator (s. 72–102).
Almevik, Gunnar & Melin Karl-Magnus, 2016, “Conserva-tion Theory for Enhanced Craft Practice”, i Van Balen & Verstrynge (red.), Structural Analysis of Historical
Constructions (s. 1011–1018).
Andersson, Göran, 2004a, Material – dimensioner och
kva-liteter.
Andersson, Göran, 2004b, Grund, syllar och bottenbjälklag. Andersson, Göran, 2006, Timmerstommen.
Andersson, Göran, 2007a, Taklag och innertak. Andersson, Göran, 2007b, Interiör – dörrar och fönster. Andersson, Göran, 2007c, Spåntäckningen.
Andersson, Ingvar & Granlund, John (red.), 1972,
Kultur-historiskt lexikon för nordisk medeltid från vi-kingatid till reformationstid. Bd 17, Stadsskole – Sätesgård.
Arnstberg, Karl-Olov, 1976, Datering av knuttimrade hus i
Sverige.
Berg, Arne, 1989, Tømmerhus frå mellomalderen. Binding, Günther, 2004c, Medieval building techniques. Bonnier, Ann Catherine, 2006, ”Medeltidens kyrkor”, i
Gö-ran Lindahl (red.), Värmland. Landskapets kyrkor (s. 21–32)
Borges, Jorge Luis, 1962, Labyrinths.
Bork, Robert Odell, 2011, The geometry of creation:
archi-tectural drawing and the dynamics of gothic design.
Bygdén, Bengt, 2017, ”Timrade konstruktioner. vårdens hantverk, Södra Råda gamla kyrka”,
Byggnads-kultur nr 3/2017.
Carlsson, Robert, 2002, Timmerdimensioner och
Carlsson, Robert & Linscott, Kina, 2002, Inventering av
medeltida byggnadsdelar i Hammarö och Tångeråsa kyrkor.
Carlsson, Robert & Nilsson, Stig, 2006, Södra Råda gamla
kyrka. Experiment 2006 – material, verktyg, arbetsme-toder.
Carlsson, Robert, Blomberg, Anna & Bonnier Ann Cathe-rine, 2007, Treklövervalvets konstruktion.
Christensen, John Kronborg, 2012, Kirken i Sundkøbing. Dahlberg, Markus & Franzén, Kristina (red.), 2008,
Socken-kyrkorna: kulturarv och bebyggelsehistoria.
Gibson, J. James, 2015, The ecological approach to visual
perception.
Ginzburg, Carlo, 1999, History, rhetoric and proof. Godal, Jon Bojer, 1994, Tre til tekking og kleding: frå den
eldre materialforståinga.
Hansson, Niklas, 2016, Södra Råda Kyrka, Skara Stift.
Kon-struktionsanalys.
Hedvall, Rickard, Nordström, A. & Wallebom, Ulrika, 2003,
Södra Råda gamla kyrkplats. Arkeologisk provunder-sökning.
Hedlund, Hans Peter, 2007, Kormålningarna i Södra Råda
gamla kyrka.
Helje, Mattias, 2016, Medeltida byggnadsspik. En
undersök-ning av spikmaterialet från Södra Råda gamla kyrka.
Helje, M. & Persson C., 2017, ”Smidda spikar. vårdens hantverk, Södra Råda gamla kyrka”,
Byggnads-kultur nr 1/2017.
Ingold, Tim, 2013, Making anthropology, archaeology, art
and architecture.
Jensenius, Jørgen H., 2003, “From Vitruvius to Alberti: sy-stematic thinking in medieval church design”, Nordisk
arkitekturforskning. 2003:4 (s. 13–18 ).
Johannessen, Kåre, 2011, Romerkirken i Sundkøbing. Jungner, Hugo & Svärdström, Elisabeth, 1940–70,
Västergöt-lands runinskrifter.
Knabe, Ebba (red.), 2009, Arkeologi i Södra Råda.
Lagerlöf, Erland, 1985, Medeltida träkyrkor del 2. Sveriges
kyrkor.
Lidberg, Ulf, 2008a, Lyftverktyg. Lidberg, Ulf, 2008b, Byggnadsställningar.
Melin, Karl-Magnus, 2009, Hantverkskunskap rörande
skånsk träbyggnation på landet.
Melin, Karl-Magnus, 2015, Tankar kring Södra Rådas
tak-lags konstruktion och verkningssätt.
Melin, Karl-Magnus, 2016, Stavkyrkan i Hammarö och
ligg-timmerkyrkans bjälklag.
Melin, Karl-Magnus, 2017, Techniques of cleaving wood
with an axe and mallet. Deconstructing present craft knowledge, in order to reconstruct historic.
Melin, Karl-Magnus & Andersson, Olof, 2008,
Behuggnings-teknik i Södra Råda och Hammarö och 1300-talsyxor i litteratur och magasin.
Melin, Karl-Magnus, Almevik, Gunnar, Bygdén, Bengt, Eriks-son, Daniel, Hallgren, Mattias & Melin, Therese, 2014,
Seminarierapport från taklagsundersökning i Gran-hults kyrka.
Minard, Philippe & Folcher, François, 2003, Guédelon. Des
hommes fous, un château fort.
Nilsson, Stig, 2003, Södra Råda gamla kyrka i skala 1:20.
Nilsson, Stig, 2004, Tillverkning av kyrktakspån. En
stu-die för handkluven/täljd kyrktakspån.
Nilsson, Stig & Andersson, Göran, 2003, Frågor om
kon-struktionen och virkesbearbetningen i Södra Råda gamla kyrka.
Nisbeth, Åke, 2004, ”Målaren Amund, borgmästare i Skän-ninge”, Personhistorisk tidskrift 2004:2 (s. 149–156). Persson, C. & Samuelsson, B., 2017, ”Stavspån.
vårdens hantverk, Södra Råda gamla kyrka”,
Byggnads-kultur nr 2/2017.
Petersson, Bodil, 2003, Föreställningar om det förflutna.
Ar-keologi och rekonstruktion.
Renmælmo, Roald, 2012, ”Kløyving av tømmer med Konrad Stenvold”, Tekking og kleding med emne frå skog og
mark.
Reynolds, J. Peter, 1994, “Experimental archaeology. A per-spective for the future”, The Reuvens Lecture 5. Salzman, Louis Francis, 1952 (reissued 1992), Building in
England down to 1540: a documentary history. Oxford:
Clarendon.
Samuelsson, Börje & Johansson, Anna, 2011, Riktlinjer och
beräkningar för stavspånsarbeten.
Silberman, A., 2015, Niel, Light at the End of the Labyrinth?
From Historic Preservation to Heritage Placemaking: New Approaches to the Interpretation of Historical Authenticity.
Silveri, Pirjo, 2004, Kirkonrakentajat – Kaikkien aikojen
talkoot Tyrväällä.
Sjömar, Peter, 1988, Byggnadsteknik och timmermanskonst. Svanberg, Jan, 2013, Medeltida byggmästare i Norden. Söderberg, Bengt, 1951, Svenska kyrkmålningar från me
del-tiden.
Thun, Terje & Storsletten, Ola, 2011, “Out of fashion and out of mind; some puzzles in building history solved by means of dendrochronology”, Tverrfaglige perspektiver 2. Ullén, Marian, 1979, Södra Råda gamla kyrka och dess
mål-ningar.
Ullén, Marian, 2000, Södra Råda gamla kyrka.
Wallebom, Ulrika, 2004, Södra Råda gamla kyrkplats år 2003. Kompletterande arkeologisk provundersökning.
Weikert, Monica, 2004, I sjukdom och nöd:
