Det omedvetnas stränder - ett
konstnärligt forskningsprojekt
Emma Göransson
Det omedvetnas stränder är ett delprojekt inom det treåriga konstnärliga forskningsprojektet Konstnärlig upplevelsepark för hållbar utveckling (Ljungberg 2013), placerat vid Konstfack och finansierat av Vetenskapsrådet. Samtidskonst och design är basen för en ny typ av konceptuell park, med syfte att öka medvetenheten om ekologi. Här medvetandegörs människors relationer till naturen, särskilt vatten, på olika sätt.
Mitt delprojekt handlar om de inre dimensionerna av hållbar utveckling, nämligen hur vi människor knyter an till naturmiljöer och landskap på djupt existentiella och psykologiska nivåer.
Jag utforskar detta genom praktikbaserad konstnärlig forskning; i en serie skulpturala objekt, två platsspecifika filmade performativa verk, producerade i olika naturlandskap och genom skrivande.
Jag har tidigare argumenterat för ett konstnärligt skrivande inifrån den konstnärliga processen (Göransson & Ljungberg 2010), något jag utvecklat vid Konstfack tillsammans med Roland Ljungberg i flera forskningsprojekt och i undervisning på kandidat-, master- och post graduate-nivå sedan 2002. I projektet Det omedvetnas stränder använder jag skrivandet integrerat i den konstnärliga gestaltnings-processen på flera plan; både direkt relaterat till skulpturala objekt och performativa verk i utställningsrummet och i textuell form som ett experimentellt poetiskt skrivande.
Jag kommer på följande sidor arbeta med text relaterat till foton på mina egna konstnärliga verk inom projektet. Texten har essäform. Den inte förklarande, eller på något sätt analytisk, kritisk eller intellektuell. Detta intuitiva sätt att skriva är inspirerat av den franska filosofen Julia Kristeva, främst i hennes artikel Stabat Mater (1992), där hon arbetar med två mot varandra stående typer av text; en analytiskt intellektuell text över Mariakultens idéhistoria och den andra en mycket personlig, för att inte säga privat, text om hennes egna upplevelser av barnafödande skrivet inifrån kroppen. Min text är genushistoriskt sett till det yttre neutral. Under ytan, i form av metatext, finns dock referenser till feministisk teori, performativ feministisk queerteori (Butler 1990) och postkolonial kritisk teori (Ahmed 2000, 2006, hooks 2009).
Jag skriver mig in i det omedvetna. Jag rör mig mellan olika tidsskikt, kulturella identiteter och också mellan att själv vara ett med natur och vatten. På dessa djup uppträder det samiska för mig. Jag återkommer till det gång på gång när jag närmar mig en djupare medvetandenivå. Här finns vatten som symbolisk verklighet och som tid. Här finns förhållningssätt till natur och landskap helt annorlunda än mina nutida inlärda.
Jag skriver mig inåt och fram träder det samiska som språk och som världsbild. Nya landskap tar form under och innanför de samtida. Det borde kännas främmande, men för mig är det helt och hållet en fråga om att äntligen komma hem.
Samisk kulturhistoria i texterna är hämtad från Kristoffer Sjulssons minnen samt från Christer Westerdahls forskning om sydsamer (Kristoffer Sjulsson… samt Westerdahl 2008). Dessutom tillkommer egen och personlig släkthistoria.
1. Båten
Vindel, tidsträ. Lutar mitt huvud mot tiden, lyssnar inåt, nedåt. Platsen viskar mitt namn, kanske är det här jag hör hemma? Jag söker i tanken, bakåt, inåt.
Det svarar. Det svarar an. Svaret antar formen av en båt. I tunt, tunt trä, sydd. Sömmarna rör sig när vattnet trycker emot utifrån. Sömmarna svarar på rörelsen framåt, rörelsen som tvingar vattnet åt sidan.
Det gnisslar i båten, knarrar och rister i borden. Sydda plank. Rottågor binder dem samman. Vi rör oss snabbt över sjön. Han har lagt ut näten, tror det blir fin fångst. Han känner det på sig, det är vädret och makterna som idag är gynnsamma. En mässingsring som tsieggu på vägen till sjön och det ska nog gå vägen idag, men säker kan en aldrig vara.
Näverbåtar berättar han, sjunger han. Ja han sjunger vuolie om båtar, om vinhtse, biessieruotnon. Lätta, snabba, ranka. Kring den här sjön har människor sytt näverbåtar i många hundra år, kanske tusen, men nu finns ingen kvar som kan konsten. Han sjunger dem. Sjunger kunskapen, sjunger båten. Vemodigt. Det ska finnas sorg i sången, annars uteblir djupet. Det är så det är. Ingen har sagt det till mig, men jag förstår det självmant. Hans vuolie är djup som sjön. Det är med stor ansträngning jag kan låta bli att gråta, fast det han sjunger bara är en båt.
Förr var stränderna lägre säger han. Mycket vatten står nu över vad som förr var visten, tsieggu, betesmarker. Han talar med förfäderna, och ibland med saivoh, de underjordiska. Mest talar han med sin morfar. Det var en vis man, mild och tålmodig, som alltid följer hans steg. Det går att rådfråga morfar, men inte alltid. Någon gång även morfars mor. Han känner direkt när det inte är läge. De tycker att de levande är tröttsamma med alla frågor, med sina böner och sin längtan. Om det var si eller så, jag vill ha det och det…
Nu blåser det upp mitt på sjön. Det går vita gäss och jag börjar bli orolig att båten ska kantra, eller att sömmarna ska spricka upp. Detta är inte en näverbåt, men den är sydd och jag litar inte på rottågorna som pressar samman borden. Vi är nästan mitt ute på sjön, på väg till grundet där farmors far alltid får fisk i näten. Båten kastas hit och dit, men han bara paddlar sammanbitet, fast besluten att nå fram.
Efter en evighet är vi där, och han halar ut näten över relingen, Flötena av näverrullar guppar i den hårda sjön och jag tänker att det kanske inte kommer gå att hitta näten sedan när vinden bedarrat. Han ser vad jag tänker och hummar lite. Flicka lilla så litet du vet tänker han. Jo det har han rätt i, i alla fall när det gäller fiske.
2. Barnet
Maderakka Märta gungar barnet i vaggan som ser ut som en båt. Lillen ska snart få sitnamn. Vi lyssnar inåt för att kunna höra namnet. Det kommer till oss från andra sidan, från jorden eller fjället. Det skulle också kunna komma inifrån ett träd. Det gäller att ha öronen öppna, för ett namn kan komma från vilket håll som helst.
Hon sjunger tyst på det gamla språket, vårt språk. Vaggar, nynnar. Barnet kommer få namnet Eirik säger hon, men hans egentliga namn är ännu i det fördolda.
Jag tänker att det namnet är norskt. En rot av släkten kommer från Norge. Fjällsamer från Vefsn. Vi här och nu kommer från skogen, markerna nedom fjällen där renarna går fritt om sommaren, till skillnad från i fjällen där de vaktas och jagas på jämt. Våra skogsrenar blir mycket större och kraftigare. De äldre säger att det är för att de får gå fritt och äta bättre foder. Jag tror på dem. Hans hår är ljust, fjunigt. Ögonen mörkblå. Ögonen vet allting från begynnelsen till slutet. Han kom nyss därifrån, från platsen där allt är klart. Vaggan ser ut som en båt.
3. Språket
Plötsligt i ett samtal letar jag efter ordet för kåsa och ur munnen kommer guks… goksie… Hur kan jag minnas ord jag själv inte lärt eller har jag lärt dem? Har farmor och farfar lärt mig dem fast jag glömt mitt språk? Jag gråter, jag är hemma i det här språket som jag aldrig lärt mig, som är mitt, som ärvts mig och som sedan glömts av kroppen, gömts inne i kroppen.
aaaa… aaaa… oaaaa… aiaaaa lolaa lolaaa laula lola laulaaaaa
Kan ett språk gömma sig inuti en? Kan det ärvas genom och i kroppen precis som hårfärg, näsans form, som sinnelag, synskhet, som mina smala handleder, som anklarna, som bredden mellan ögonen, som känslig mage och benägenheten för depression?
När jag släpper fram språket, vinden, gräset, landskapet, fjället, och Fatmomakke… jag släpper fram forsen som är språket. Den är bångstyrig, spränger sig fram, kräver att få ta plats. Jag fördämmer, den tar sig förbi, jag fördämmer… så där håller vi på. Språket är vattnet från fjällen, kan du förstå? Antagligen inte. Jag är inte en sådan som förväntar mig förståelse. Ingenting alls. Förväntar mig karga landskap och kyla. Tystnad. Något annat är mycket svårt att tänka.
Jag drömde tre fjäll i rad på andra sidan vatten. De kom gång på gång i drömmar, bilder, i hypnos, i yoga. Jag ser bilden från samma håll alltid och emellan mig och fjällen: Vatten. Jag målar dem i bild efter bild efter bild som ett vanvett, som om mitt återstående liv är för kort för att hinna måla alla fjäll jag drömmer.
Vattnet rinner åt väster, men jag får till mig att det för många tusen år sen istället runnit åt öster, mot havet. I en bok läser jag att Vapstälven ursprungligen runnit åt öster ut i havet men sedan vänt sitt lopp och nu rinner västerut in i Norge. Jag vet inte om allt blandas samman och ifall jag förväxlar Vapsten med Åsele Lappmark, Vapstälven med Ångermanälven? Jag har rötter i båda älvarna. Det är omöjligt att hitta referensen, stället i boken där det står att älven bytt
riktning. Jag lusläser varje sida, men hittar inte.
Jag skriver för att teckna ned det som ingen längre vet. Skriver, präntar på små papper och rullar sedan ihop berättelserna i ett rörligt arkiv. Det är inget ihopbundet, utan texten har form av tusentals lösa rullar som bara hoppar och dansar när jag försöker ordna dem. Nu ligger de i en hög, tillfälligt tillsammans.
Det är en fråga om liv eller död att lära sig språket. Det är ingen som förstår detta, men jag måste lära mig ett utdött språk som varit min släkts. Jag inser att det kan verka som vansinne. Vem ska jag tala med om jag nu mot förmodan lär mig? Den sydsamiska kulturen är utrotad, särskilt den skogssamiska, så vad är vitsen att med konstgjord andning försöka få kontakt med en tradition som inte längre finns? Med människor, släktingar, kunskap som ingen längre är intresserad av, med något diffust, ordlöst, osynligt, glömt.
4. Mitt namn
Renskogen ropar efter mig men starrgräset trilskas i mina händer: Trodde du att du var same? Jo jag är same. Jag är av samesläkt. Vad är skillnaden? Jag upplever att jag är same och jag ”gör sannolikt att mina mor- och/eller farföräldrar hade samiska som språk i hemmet”. Jag hörde själv ordet tjuka för björkvril, men det var kanske svampen på björk, hörde ordet jaurie för sjö, hörde orden guksie, akka, maderakka…
Sametinget ska pröva min ansökan; är jag same nog för att få rösta, för att få räknas in i flocken, för att få höra till. Jag drar tillbaks ansökan av skräck för att inte få vara same., inte bedömas vara same nog.
Hur många procent same är jag? Själen är 100%, men blodet, kroppen? Arvet av bönder är blandat in men jag känner det inte som mitt. Bondeblodet är inte jag. Det är också finnar där bakåt: Sofia Kervel i Lövvik, Hindrik Koosonen; var han i Gafsele? Göransson? Jag minns en Tv-serie om aboriginernas konst där en aborginätttling berättade att hon som barn ofta tittade i en bok de hade hemma. På en sida fanns ett foto på åtta kvinnor. Den vänstra var helaborigin, svart, och den högra helt vit. Hon brukade alltid fundera på vart på skalan hon själv befann sig. Kanske nummer fyra eller fem från vänster?
Fiske var vad samer främst försörjde sig på, och jakt. Sjöar, jaurie, vattenvägar, färdleder för båtar och isgator att vandra. Rödvattnet. Långvattenlandet med anfadern Guttorm Clementsson, Arvid Wanik, Märta Pum, Jon Erson Alstedt, Anna Stina Olofsdotter, Kristoffer Adamsson, Adam Kristoffersson, Alskalandet, Volmsjölandet. Rissjölandet och så Stensundslandet. Den siste skogssamen Nuenjetteme, - näslösen, Per Nilsson är blodssläkting till mig. Han dog 1880, hade haft 400 renar och lämnade efter sig 37 och en hel kultur dog. Striden om Rödvattnet förlorades till slut och alla blev svenska bönder, i alla fall utåt sett.
Jag läser att IKEA-designern Maria Winka hette Larsson men under studietiden tog sig namnet Winka efter sin samesläkt. Efter faderns släkt. Hon är inte renblodig same, kanske halv eller en fjärdedel, men så pass mycket att hon har rätt att bära kolt säger hon i en intervju. Hur många procent är jag? Vad är mitt namn och har jag rätt att bära kolt?
Om jag skulle anta ett samiskt släktnamn, vilket skulle det då vara? I min släkt finns: Clementsson, Guttormsdotter, Tomasdotter, Waniksdotter, Kristoffersson, Alstedt, Pum, Tåman, Nortman, Randick/Rudickz, Olofsdotter, Almroth gift Göransson…
Almroth är inte samiskt vad jag vet, men jag undrar eftersom den första Almrotharen gick i lappskolan i Åsele. Han beskrivs i listan över lappgossar i Åsele lappskola som ett nybyggarbarn. Men undervisningen var ju på samiska! Hursomhelst är det massor med skogssamer från ett annat håll, så även om Olof Mickelsson var svensk så räcker det samiska till för att jag ska vara same, tror jag. Det är ju ännu inte prövat i tinget. Så har vi Malin Tomasdotter från Vapsten, Lycksele, och Anund Tomasson från Norge (Vefsn?) i en annan rot på min farmors mors sida. Vi är ingifta Strauka, Stinnerbom, Laula, Bonta, Kroik, Nejne… men i själva urblodet finns namnen ovan. Skogsnamnen. Och så de ännu äldre namnen alla nu glömt, som sjunkit tillbaks i jorden. De riktig gamla skogssamiska namnen innan svensknamnen, innan kristna dop i vatten. …mov nomme…
5. Gräsarbeten
Det börjar en tidig vårdag. Jag ser ut genom fönstret och det är strålande sol. I det här rummet där vi äter och dricker kaffe är det sjösikt åt tre håll fast det bara är fönster åt två. Jag ser ut över danskholmen, döpt efter de danska grannarna Kristensen, och så den lilla ön emellan. Vinden är rätt hård, från nordväst som är vanligast, från fjället.
Jag minns första gången jag såg fjället här. Det var långt ute på holmen och Klöverfjället i Borga avtecknade sig mot horisonten.
Jag hörde en ton. Ja fjället sjöng för mig. Det var majestätiskt, guldrosa den dagen, sjöng en dov, knappt hörbar ton som fick mig att stanna upp, falla ned på knä i bävan, i vördnad. Fjället drog mig till sig, en sugande kraft som var svår att motstå. Jag hade aldrig någonsin sett något så vackert. Jag kände mig framme, som om jag hade kommit fram och hem.
Nu, ett tiotal år efteråt, har fjället fortfarande samma dragning, även om jag vant mig lite. Numer kan jag fortsätta att stå på benen fast jag ser henne. Starrgräset på närmsta ön böljar i vinden. Det är fjolårsgräset som står kvar i tjocka, långväxta tuvor. Det kallar idag på mig och ger mig en uppgift. Jag dricker upp morgonkaffet och går ut.
Sjön står lågt så här i maj. Vinden isande, fjällkall. Jag trampar över landtungan till lillön. Sista passagen brukar vara så sank att det inte går att vandra här. Enda möjligheten är då att ta båten, men nu går det bra. Gräset blåser som hår.
Jag böjer mig ned och börjar fläta. Stora, breda halmgula flätor som får stå kvar, som snart breder ut sig på hela ön, som fyller synfältet, som befolkar platsen. Kroppen börjar röra sig i takt med flätningen, får en rytm, gungar fram och tillbaka. Det är då det sker. Jag liksom faller nedåt till en djupare medvetandenivå, och ur djupet av både mig och platsen kommer en ton. Jag och marken är förenade och ur detta uppstår en ton som följs av en annan. Det är totalt kanske fem toner? Vemodig ursång, vuolie, enkla ljud, mest vokaler som upprepas, om och om igen, som förändras något, en liten knorr, en liten snirklig kullerbytta, och så tillbaks på grundtonen igen. Rytmen kommer ur flätandet, ur marken, ur kroppen. Det finns ingen skillnad mellan mig och platsen, inget avstånd, ingen tanke. Det är en sång i sorg över liv och död över platsen, gräset, vinden, fjället borta vid horisonten, över allt jag fortfarande inte vet om men så tydligt känner.
6. Stränder
Jag tog mig för att samla in sju stränder. Bara de som betytt mycket för mig kom ifråga. Jag samlade stenar, sand, musselskal, träbitar… lade dem i plastpåsar för transport söderut. I sju akvarier lade jag stränderna. Vattnet är borta.
1. Torv. Minnet av en forntida sjö, med bevuxna stränder. Växter, träd, djur... tättpackade i lager på lager...
2. Kultsjön. Längst i norr, stranden vid Fatmomakke. När jag står där fylls hjärtat av glädje. De tre fjällen breder sig över sjön. Sanden glittrande, silverflagor som flyger när en försöker hälla dem mellan händerna. Samer och urtid. Mötesplats.
3. Malgomaj. Stranden där min farmor badar som barn. Om hon badar? Marsfjället långt borta vid horisonten, drar henne till sig, lockar på henne. Stenarna flisiga, ofina, spjälkade. Hennes sjö och därför min.
4. Tåsjön. Min nygamla sjö. Slipade skifferägg, tunna skivor med lena, rundade hörn. Härifrån kom ett par samiska förfäder och några nybyggarfinnar i släkten.
5. Bohuslän, Hunnebostrand. Tång, musslor. Tillfälligt besök. Inga minnen. Havskänsla. Salt smak. 6. Skagern. Sanden rödaktig, grov. Här en släktgren svedjefinnar. Kristallklart djupt vatten. Jag älskar att dyka från den stora stenen med min lillebror.
7. Comosjön. En strand av glas. Slipade bitar av gamla flaskor, dricksglas, skålar. Krossade och uppspolade i alla tänkbara färger: grön, vit, rosa… Turistbåtar på sjön, rekreation, lemonad.
7. Månen
Det sägs att de gamla brukade fråga aska, månen, om råd. De frågade och månen svarade men inte i ord utan genom olika ljus och genom tillstånd baserade på ljus. Om aska var kringgärdad av en liten ring så betydde det att oväder skall komma. Är ringen stor så kommer mycket snö … När månens ej belysta sida syns är aska blinta, blind.
Aska var det stora ljuset den mesta tiden om vintern, om kvällen och om natten. Aska´s betydelse kan vi idag bara ana, vi som är bortskämda med elektricitet. Solen, beive, var livet, var alltings början, men aska var mer en förutsättning för att hitta hem, en ledsagare, vägvisare, någon att rådfråga och följa. Aska är en spegel, ett indirekt ljus.
Nastie, stjärnorna, bara finns där svävande i rymden, i tiden, men aska är nära, nyckfullare, hemlig, växlande, skiftande. Offer? Blidkande gåvor? Nej inte direkt. Hon är befolkad av ett gammalt par som kan iakttas under gynnsamma väderförhållanden. Då ser en gubben och gumman där uppe bland fläckarna.
Vatten. Kopplar de gamla aska till vatten? Jag får varken ja eller nej som svar på den frågan. När vi numera säger att månen flyttar världshaven och styr känsloliv och kroppsvätskor så sade de gamla att aska är en gammal klok att rådfråga, en som kan upplysa, men som också kan låta bli. Ja någonting sådant är det jag får till mig efter många, många frågor och mycket få svar. Så är det att vilja veta mycket men att ställa frågor till dem som inte så gärna berättar på det sättet. De vill mer att en ska gå bredvid dem länge och få kunskapen genom detta, vandrande.
Aska vandrar och växlar. Flyttar sig över himlen både under en och samma natt, under månvarvet och under året, och byter hela tiden skepnad och dräkt, precis som vatten. Det går inte att känna värme fast ljuset är starkt från henne. Hon är en spegel. Hon är som vatten, skiftar skepnad och storlek, men består i grunden av samma. Vattnet rör sig i sina fåror och i sina skålformade fördjupningar, i tillflöden och utlopp. Yta och djup. Vattnet stiger och sjunker, byter riktning, färg och temperatur, men behåller ändå sin kärna och särart som vatten. Så är det också med aska, även om hon inte rinner i bäckar och forsar så har hon sin förutbestämda bana där över oss.
Kopplingen till vatten är inte så tydlig säger de gamla, men se på bilderna de som gick före oss som gick före dig gjorde på sten. Här är både aska och nastie kopplade till vatten, eftersom dessa tusenåriga bilder alltid gjordes vid stränder. En gång gick havet ända upp hit säger de. Det är därför det är sandjord här där vi bor. De marker som renarna älskar är egentligen gamla
havsstränder. Därför växter det bra i den skogen och därför känner renarna sig fria och lyckliga där. När de gamla berättar detta tänker jag att renarna minns landskapet för länge sedan. Deras känslighet gör att de kan höra vad marken berättar, vad som hänt här och vad som kom och gick före. Vitlaven är god och frodig här men renarna minns också havet under skogen. Under tidslagret som nu är skogen finns ett annat landskap av havsnära stränder, strävtuggat strandgräs, sjöfågel och annan och större fisk. De minns något de själva inte upplevt eller sett. Det är en kunskap som ärvts dem och som nu bekräftas av landskapet. Minnet av vatten.
Referenser
Ahmed, Sara 2000. Strange Encounters: Embodied Others in Post-Coloniality. London: Routledge. --- 2006. Queer Phenomenology. Orientation, Objects, Others. Durham & London: Duke University Press.
Butler, Judith 1990. Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity. New York: Routledge. Göransson, Emma & Ljungberg, Roland 2010. Writing from within the Creative Process. I: Art Monitor No. 8 in 2010, The Art Text. Göteborg: Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet.
hooks, bell 2009. Belonging: a culture of place. New York: Routledge.
Kristeva, Julia 1992. Stabat Mater. I: Moi, Toril 1990 (red). The Kristeva Reader s 161-86. Oxford: Blackwell Publishers.
Kristoffer Sjulssons minnen. Om Vapstenslapparna i början af 1800-talet tecknade av O:P: Pettersson. Red. L. Bäckman & R. Kjellström. Acta Lapponica nr 20. Stockholm: Nordiska museet.
Westerdahl, Christer 2008. Sydsamer. Från Bottenhavet till Atlanten. En histotisk introduktion till samerna i Ångermanland och Åsele lappmark med angränsande delar av Jämtland och Norge. Skärhamn: Båtdokgruppen.
