Hållbar utveckling i Skåne?
En kritisk diskursanalys av Region Skånes
tre regionala utvecklingsprogram 1999–2016
Sustainable development in Skåne?
A critical discourse analysis of Region Skåne´s
three regional development programs 1999-2016
Joanna Christensson
Kandidatexamen huvudområde Miljövetenskap 180 hp Miljövetenskap: kandidatkurs 15 hp
Vårtermin 2018
2
Sammanfattning
I denna studie undersöktes regionala policydokument utifrån ett fokus på hållbar utveckling och förhållandet mellan hög tillväxt och förbättrad miljö. Det empiriska material utgjordes av Region Skånes tre regionala utvecklingsprogram, vilka behandlar hur myndigheten såg på regionens utveckling åren 1999–2004, 2004–2009 och 2009–2016. Studiens mål var att studera den diskursiva omdefinieringsprocessen av begreppet hållbar utveckling, genom att analysera hur detta relateras till och används i programmen. Metoden som användes var kritisk diskursanalys. Studien syftade till att synliggöra programmens diskursiva sammanhang och utveckla en förståelse för vilka synsätt och föreställningar som kan ses ligga till grund för dokumentens innehåll och utformning.
Studien kom fram till att det fanns ingen tydlig förståelse kring hållbar utveckling i programmen utan det förekom yttringar av både starka och svaga hållbarhetsdiskurser. Resonemang kring ekologisk modernisering är dominerande, baserade på föreställningar om att miljöproblem kan lösas utan några stora samhällsförändringar. Denna diskurs presenterar attraktiva lösningar på eventuella motsättningar mellan hög tillväxt och förbättrad miljö, vilket möjliggör policydokument med visionära målbilder tillsammans med breda lösningar där målkonflikter och eventuella avvägningar inte belyses nämnvärt.
Studiens teoretiska ramverk och metoden kritisk diskursanalys gav möjlighet att lyfta fram och belysa hur ekologisk moderniseringsdiskursen inkorporerar resonemang från tillväxtkritiska hållbarhetsdiskurser samtidigt som den marginaliserar och tar udden av dem. På så vis kan studien bidra till en vidare diskussion om olika sätt att förhålla sig till hållbar utveckling och konsekvenser av den ekologiska moderniseringens diskursiva dominans.
Abstract
This study investigates regional policy documents with a focus on sustainable development and the relationship between high economic growth and an improved environment. The study’s empirical material is based on Region Skåne’s three regional development programs which put forward how the authority viewed development in the region for the years 1999–2004, 2004– 2009 and 2009–2016. The objective was to study the discursive process of redefining the concept of sustainable development by analysing how it is referred to and used in the programs. The method utilised was critical discourse analysis. The study aimed towards exposing the
3
programs’ discursive context and developing an understanding of the viewpoints underlying the documents’ contents.
The study concluded that there was no clear understanding around sustainable development in the programs and there were statements of both strong and weak sustainable development discourse. Goal conflicts and eventually trade-offs were not particularly highlighted. Ecological modernisation was the dominating discourse as per the reasoning that environmental problems can be solved without any major societal changes. This discourse presents attractive solutions to potential conflicts which enables the policy document to provide visionary goals along with broad solutions. The study’s theoretical framework and the method critical discursive analysis allowed for the bringing forward and highlighting of how ecological modernisation incorporates reasonings from sustainable discourses critical of economic growth, at the same time marginalising and neutralising them. As a result, this study can contribute to the discussion of different ways of achieving sustainable development and the consequence of the domination of ecological modernisation discourse.
4
Innehållsförteckning
Kapitel 1 – Introduktion... 5
1.1 Inledning ... 5
1.2 Problemområde, mål, syfte och frågeställningar ... 5
1.3 Disposition ... 6
Kapitel 2 – Bakgrund ... 7
2.1 Hållbar utveckling ... 7
2.1.1 Begreppets ursprung och framväxt ... 7
2.1.2 Omstritt, vagt och användbart begrepp ... 9
2.2 Regionen och utvecklingen ... 11
2.3 Region Skåne och de regionala utvecklingsprogrammen ... 12
Kapitel 3 – Teori ... 15
3.1 Diskurser, diskursordningar och kamp om hegemoni ... 15
3.2 Olika perspektiv på hållbar utveckling ... 17
3.2.1 Antropocentriskt respektive ekocentriskt synsätt ... 18
3.2.2 Hållbarhetsspektrum ... 19
3.2.3 Hållbarhetsstegen ... 20
3.2.4 Ekologisk modernisering ... 21
Kapitel 4 – Metod och genomförande ... 24
4.1 Om kritisk diskursanalys... 24 4.2 Genomförande av studien ... 25 4.3 Studiens validitet ... 26 4.4 Typologi ... 26 Kapitel 5 – Resultat ... 29 5.1 Inledning ... 29
5.2 Visionen om det livskraftiga Skåne... 29
5.2.1 Samsyn och inspiration ... 31
5.2.2 Målkonflikter och helhetsperspektiv ... 31
5.3 Tillväxt och/eller miljö? ... 32
Kapitel 6 – Slutsatser, diskussion och reflektion ... 35
6.1 Slutsatser ... 35
6.1.1 Mångtydigt, vagt och motsägelsefullt om hållbar utveckling ... 35
6.1.2 Hanterbara motsättningar mellan god miljö och ökad tillväxt... 36
6.1.3 Ekologisk modernisering som dominerande diskurs... 36
6.1.4 Region Skåne som samlande inspiratör... 37
6.1.5 Summering av slutsatser ... 37
6.2 Diskussion ... 37
6.2.1 Verktyg för samförstånd och inspiration? ... 38
6.2.2 Mer eller mindre problematiska aspekter... 39
6.2.3 Region Skånes diskurs- och lagmässiga svängrum ... 40
6.3 Reflektion ... 41
5
Kapitel 1 – Introduktion
1.1 Inledning
Begreppet hållbar utveckling ses i många sammanhang som en självklarhet och dess betydelse som redan given. Det utbredda bifallet kring vikten av en hållbar utveckling döljer dock omfattande motsättningar kring hur begreppet förstås av skilda människor och intressen (Connelly, Smith, Benson & Saunders, 2012). För hållbar utveckling betyder olika för olika aktörer och begreppet bör snarare ses som ett komplext begrepp vars innebörd är omtvistad och allt annat än beständig (Baker, 1997). Det laddas med ny mening i pågående samhällsprocesser. Inom dessa definieringsprocesser finns föreställningar om vad som anses som acceptabelt och meningsfullt, vilket i sin tur påverkar utformning av styrdokument.
I denna studie undersöktes regionala policydokument utifrån ett teoretiskt ramverk rörande diskurser och hållbar utveckling med fokus på förhållandet mellan hög tillväxt och förbättrad miljö. Studiens empiriska material utgjordes av Region Skånes tre regionala utvecklingsprogram, vilka behandlar hur myndigheten såg på regionens utveckling åren 1999–2004, 2004–2009 och 2009– 2016 och utformades enligt den då gällande lagstiftningen.
1.2 Problemområde, mål, syfte och frågeställningar
Studiens problemområde utgjordes av hur begreppet hållbar utveckling omdefinieras, används och relateras till. De aktörer och intressen som har företräde att definiera hållbarhet kan anses inneha en maktställning inom samhällsutvecklingen. Detta kan vara problematiskt eftersom den mening som begreppet laddas med får konsekvenser för hur samhället utvecklas bland annat genom hur de styrande väljer att utforma styrmedel och allokera samhällets resurser. Sådan maktställning är inte ett stabilt tillstånd utan upprätthålls genom en ständigt pågående kamp mellan olika intressen och grupper. Parallellt med den dominerande uppfattningen kan alternativa synsätt utmana den rådande föreställningen om hållbar utveckling samt vilka faktorer som lyfts fram för att uppnå en sådan. Men om det dominerande synsättet lyckas marginalisera de alternativa kan detta leda till försämrad kvalitet på beslut kring samhällsutvecklingens riktning.
Utifrån denna kontext ansåg jag att det var viktigt att studera hur hållbar utveckling tolkas, definieras, används och fylls med innehåll i de regionala utvecklingsprogrammen då Region Skåne
6
i dessa program uttryckte sin syn på, och samtidigt kanaliserade olika intressen inom, regionens utveckling. Regionen kan anses vara en aktör inom samhällets omdefinieringsprocess kring hållbarhet och utifrån den kontexten ansåg jag att det var intressant att undersöka hur begreppet hållbar utveckling behandlas i de regionala utvecklingsprogrammen. Studiens mål var alltså att studera ett exempel på den diskursiva omdefinieringsprocessen av hållbar utveckling, genom att analysera hur begreppet relateras till och används i de regionala utvecklingsprogrammen samt lyfta fram motsättningar i denna användning. Studien avgränsades till att behandla hållbar utveckling med fokus på förhållandet mellan ekologiska och ekonomiska aspekter där det centrala temat utgörs av huruvida mål kring förbättrad miljö och ekonomisk tillväxt kan ses som motstridiga eller kompatibla. Studien syftade till att utveckla en förståelse för programmens diskursiva sammanhang och vilka synsätt och föreställningar som kan ses ligga till grund för dokumentens innehåll och utformning. Studien har bidragit till att synliggöra vilka intressen som hade en dominerande ställning i hur hållbar utveckling förstods, hur dessa yttrade sig och hur motsättningar mellan olika uppfattningar hanterades under programmens framtagning. I min undersökning av Region Skånes regionala utvecklingsprogram utgick jag från frågeställningarna:
Hur förhåller sig Region Skåne till hållbar utveckling i programmen? Vilka hållbarhetsdiskurser används och kan någon anses vara dominant? Innehåller dokumenten motsättningar kring hållbar utveckling? Hur hanteras i så fall dessa i materialet?
1.3 Disposition
Uppsatsen är indelad i sammanlagt sex kapitel. I det följande, andra kapitlet, ges en översiktlig bakgrund till problemområdet och de regionala utvecklingsprogrammen. I det tredje kapitlet kommer de teoretiska utgångspunkterna kring diskurser och hållbar utveckling att tas upp. Vidare i kapitel fyra beskrivs det empiriska materialet, metoden tillsammans med undersökningens genomförande. Här presenteras även den typologi som jag använde i analysarbetet. I kapitel fem redogör jag för studiens resultat. Mina slutsatser presenteras och diskuteras i det avslutande sjätte kapitlet, i vilket jag även reflekterar över studien i sin helhet.
7
Kapitel 2 – Bakgrund
2.1 Hållbar utveckling
2.1.1 Begreppets ursprung och framväxt
Begreppet hållbar utveckling har sitt ursprung i kritiken av det moderna tillväxtbaserade industrisamhället och dess negativa effekter på miljön, som blev alltmer uppenbara. Miljörörelsen som växte fram under 1960-talet uppfattade det ekonomiska systemets tillväxtfokus som ohållbart och ansågs ha orsakat en miljökris. Den rådande acceptansen för kapitalistiska strategier och policys ifrågasattes. En hållbar samhällsutveckling ansågs endast kunna rymmas inom ekosystemens gränser. Den ekonomiska tillväxten ansågs inte vara kompatibel med bevarande av ekosystemens regenereringsförmåga och kapacitet att ta upp föroreningar. Den mänskliga ekonomiska aktiviteten ansågs redan förbruka icke-förnyelsebara resurser och konsumera förnyelsebara resurser i högre takt än de regenererades, samtidigt som avfall och föroreningar producerades i större utsträckning än ekosystemens upptagningsförmåga. Kritikerna menade att till sist kommer industriella ekonomier (baserade på expanderande konsumtion och maximering av produktion) förbruka och förstöra den resursbas som konsumtionssamhället är beroende av (Baker, 1997).
Det politiska och ekonomiska etablissemanget ansågs blinda inför den industriella teknikens negativa miljöpåverkan (Mol & Jänicke, 2010) och anklagades för okunnighet kring deras besluts konsekvenser (Van Tatenhove & Leroy, 2010). De kritiska rösterna inom miljörörelsen menade att det behövdes ett allmänt uppvaknande och förlikning om att det finns gränser för den mänskliga användningen och degradering av planetens naturresurser (Mulligan, 2018). Lösningar som lades fram utmanade tillväxt som det övergripande politiska målet (Dobson, 2016) och de förespråkade att en omställning från rådande tillväxtekonomi till en jämvikts- eller nolltillväxtekonomi var tvungen (Mulligan, 2018). Grundläggande radikala förändringar av det moderna samhället ansågs som en nödvändig förutsättning för en hållbar utveckling (Connelly et al, 2012) och innebar en anpassning och krympning av det ekonomiska systemet genom bland annat lägre produktions- och konsumtionsnivåer (Dobson, 2016).
Miljörörelsernas omfattande samhällskritik tillsammans med synliggörandet av ekosystemens degradering ledde till en gradvis institutionalisering av miljöfrågorna (Van Tatenhove & Leroy, 2010). Men själva engagemanget för fortsatt ekonomisk och industriell tillväxt ruckades dock inte
8
(Mulligan, 2018) och gränser-för-tillväxt-idén blev i sin tur hårt ifrågasatt. Förutom att naturresursernas ändlighet i mångt och mycket ansågs skenbara, var den främsta kritiken mot behovet av tillväxtbegränsningar att den mänskliga tekniska uppfinningsförmågan underskattades för att lösa miljöproblemen och eventuell resursknapphet (Dobson, 2016). Med rätt förutsättningar och incitament ansågs miljöskydd och fortsatt ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis utesluta varandra och en hållbar utveckling kunde därigenom uppnås utan några omvälvande samhällsförändringar (Baker, 1997).
Förenta Nationernas rapport Vår gemensamma framtid från 1987, även kallad brundlandtsrapporten, skulle visa sig bli en vändpunkt för hur begreppet hållbar utveckling generellt kom att förstås och definieras (Mulligan, 2018). I rapporten ansågs samhällsutvecklingen vara hållbar om den ”tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” (WCED, 1988, s 57). Denna definitionen av hållbar utveckling ansågs bryta med uppfattningen om att miljöskydd endast kan uppnås på bekostnad av ekonomisk utveckling och rapporten la stor vikt vid teknisk utveckling. På så vis erbjöd formuleringen ett sätt att förena vad som hittills tycktes vara motstridiga samhällsmål (Baker, 2016). Brundtlandsdefinitionen kan ses vara den mest använda och oftast citerade definitionen av hållbar utveckling. Till skillnad från andra definitioner har dennna har fått en viss auktoritativ status i egenskap av en accepterad vägledande princip för samhällelig utvecklingspolitik (Baker, 2007). Brundtlandkommissionen bidrog till att subtilt ändra och förskjuta debattens referenspunkter och fokus (Dobson, 2016). Från det att frågan om tillväxtgränser diskuterats i förgrunden av den offentliga debatten kring hållbarhet blev den alltmer undanträngd och marginaliserad (Baker, 1997). Det förbisågs dock att brundtlandsrapporten i sin helhet både erkände och förhöll sig till tillväxtgränserna och efterfrågade förändringsprocesser utöver tekniska och institutionella reformer (Baker, 2016).
Som ett led i utvecklingen av förståelsen av hållbarhetsbegreppet växte ett förhållningssätt fram under 1990-talet som kom att kallas ekologisk modernisering (Dobson, 2016). Ekologisk modernisering kan ses som ett svar på och politisk anpassning till 1970-talets radikala miljökritik (Buttel, 2010; Christoff, 2010). Den presenterades som en strategi för hur det moderna samhället kunde hantera miljöproblem genom reformer och effektivisering (Connelly et al, 2012) och att lösningen på hur miljökrisen kunde övervinnas genom fortsatt modernisering (Hajer, 2010) via omstrukturering av produktions- och konsumtionsprocesser (Mol & Spaargaren, 2010). På så vis ifrågasätter inte ekologisk modernisering den kapitalistiska ekonomin (Connelly et al, 2012) utan baseras istället på tron att miljölösningar kan gå hand i hand med en fortsatt industrialiserad,
9
vetenskaplig och teknisk utveckling (Connelly et al, 2012). Ifall det ekonomiska systemet omdirigeras i en miljöanpassad riktning anses det resultera i att det mer och mer bidrar till bevarandet av resursbasen – istället för att, som tidigare, hindra (Mol & Jänicke, 2010).
Ekologisk modernisering som förhållnings- och tillvägagångssätt uttrycker hopp, optimism och hanterbarhet. Det framstår på så vis som ett attraktivt och lockande sätt att åstadkomma hållbar utveckling, till skillnad från andra förhållningssätt med mer kritiska och pessimistiska undertoner som förordar nödvändigheten i stora samhällsförändringar (Buttel, 2010; Baker, 2016). Idén har därför haft en tendens att dominera policyframtagande (Connelly et al, 2012) och har använts synonymt med hållbar utveckling (Baker, 2016). Ekologisk modernisering har blivit kritiserad som en strategi för att genom politiskt tillmötesgående ta udden av den hårda miljökritiken (Connelly et al, 2012) och vara ett exempel på det kapitalistiska industrisamhällets benägenheten att inkorporera och därigenom desarmera den radikala typen av miljökritik (Baker, 2007). Faran är att den radikala kritiken blir neutraliserad medan själva strukturerna och institutionerna ansvariga för fortsatt ekologisk degradering blir legitimerade (Connelly et al, 2012) och att fokus på ekologisk modernisering fortsätter överskugga behovet av att diskutera vilken anpassning av samhället som krävs (Mulligan, 2018).
Tesen om begränsningar-för-tillväxt och anpassning till ekologiska ramar fördes vidare år 2009 då forskare presenterade en uppsättning planetära gränser eller trösklar vars överskridande riskerar generera abrupta, oöverskådliga och irreversibla miljöförändringar (Baker, 2016). Även om mål om tillväxt fortsatt att ligga i centrum för den konventionella ekonomin (Mulligan, 2018) och ekologisk modernisering dominerar policyframtagning och synen på hållbar utveckling, har begreppet bidragit till att till viss del föra frågan om gränser för tillväxt åter till den politiska agendan. Det har också bidragit till att återigen lyfta fram det kapitalistiska systemets grundläggande ekologiska motsättning - att det kräver en konstant expansion av produktion och konsumtion i en värld som präglas av begränsade resurser (Baker, 2016).
2.1.2 Omstritt, vagt och användbart begrepp
Innebörden av hållbar utveckling har varit och är fortfarande i grund och botten omstritt (Connelly et al, 2012). Samtidigt döljs denna djupa motstridighet av en lättfattlig ytlig förståelse som har allmän politisk acceptans (Baker, 2016). Ifall hållbar utveckling förstås som en social och politisk konstruktion blir det möjligt att se olikheter bland förhållningssätten som uttryck för, och en spegling av, skilda världssyner och ideologiska intressen (Baker, 1997). Även om en rad tolkningar av hållbar utveckling har uppstått, beroende på hur begreppet tolkas teoretiskt och praktiskt (Connelly et al, 2012), finns dock en central uppsättning påståenden associerade med hållbar
10
utveckling. För huruvida omfattningen av den ekonomiska tillväxtens kan anses vara hållbar eller inte är kopplad till ekosystemens hälsa. Flöden av naturresurser, jordens brukbarhet samt luftens, flodernas och havens hälsa är alla nödvändiga för att ens kunna föreställa sig ekonomisk produktion (Doyle, McEachern & MacGregor, 2016).
Att bundtlandstolkningen av hållbar utveckling godkänts allmänt på alla nivåer och representerat huvudfåran i tänkandet kring förhållandet mellan miljö och utveckling sedan dess publicering är lätt att förstå (Connelly et al, 2012; Baker, 1997). Brundtlandsformuleringen ger en optimistisk syn på hållbar utveckling och beskriver en strävan som nästan alla tycker är önskvärd och en idé som är svår att inte hålla med om. Men det finns mycket lite enighet om vad hållbar utveckling betyder och ännu mindre om detta skulle se ut (Baker, 2016). Ingen övergripande förståelse finns därför om vad hållbar utveckling egentligen innebär. Flexibiliteten som hållbarhetsbegreppet används med och dess tvetydighet möjliggör en mångsidig användning i samhällsdebatten (Baker, 1997). Det finns där en tendens att närma sig hållbar utveckling som om det var ett tomt konceptuellt skal att fylla med vilka egenskaper eller variabler som helst vilka anses lämpliga för det sammanhang inom vilket det tillämpas. Hållbar utveckling kan på så vis ses som ett verktyg för att skapa politiskt samförstånd eftersom det erbjuder beslutsfattare och näringsliv ett sätt betona behovet av miljöhänsyn utan något direkt åtagande (Baker, 2016). Olika grupper delar begreppet men har olika uppfattningar av hållbar utveckling. Ibland verkar det som att det enda som är gemensamt är begreppet hållbar utveckling i sig (Connelly et al, 2012). Konsensus är endast möjligt eftersom hållbar utveckling är ett ganska vagt begrepp som möjliggör många tolkningar, och att det starkt associeras med brundtlandsrapportens integration av ekologisk kvalitet med ekonomisk tillväxt (Mol & Spaargaren, 2010).
Tvetydigheten och flexibiliteten tillåter grupper med olika och ofta motstridiga intressen att enas kring en vision och nå någon sorts gemensam grund på vilken konkreta policys kan utvecklas (Baker, 1997). Detta har gjort att bristen på klarhet varit politiskt fördelaktig, eftersom det har möjliggjort grupper med olika och ofta motstridiga intressen att nå en gemensam grund på vilka konkreta politiska policys kan utvecklas (Baker, 2016). Den kan därför bidra till framväxandet av ett samförstånd eller åtagande att främja hållbar utveckling, och samtidigt tillåta enskilda beslutsfattare en stor flexibilitet i sina tolkningar av policykrav associerade med ett sådant åtagande (Baker, 1997).
Inom en organisations eller myndighets policydokument kan det samtidigt existera diskurser baserade på ekologisk modernisering respektive gränser-för-tillväxt. Uttalat engagemang för
11
starkare former av hållbar utveckling kan fylla en viktig funktion av inramning och legitimering medan främjandet av svagare hållbarhetsversioner återspeglar olika intressegruppers inflytande och makt inom beslutsfattandet. En myndighets eller organisations engagemang för en hållbar utveckling kan å ena sidan ses som en sorts ekologiskt bedrägeri vilket urlakar dess innebörd, å andra sidan som en viktig symbolisk handling som stimulerar förändring där det uttalade stödet för hållbar utveckling sätter riktning och ambitionsnivån för framtida policys och ger dignitet åt processer som verkar i dess riktning (Baker, 2007).
2.2 Regionen och utvecklingen
Begreppet region beskriver en administrativ enhet för myndighetsutövande och förvaltning inom ett avgränsat geografiskt område. Regionen har i många EU-länder, blivit central i den strategiska ekonomiska utvecklingen och allt fler regionala myndigheter tar över ansvaret för att stimulera ekonomisk tillväxt och uppnå diverse samhälleliga mål (Pike, Rodríguez-Pose & Tomaney, 2006). Denna regionalisering kan ses spegla och baseras på vissa antagande om förändringsprocesser i samhället, och den samtida betoningen på regionens roll i utvecklingsarbetet ska ses utifrån trender och förändringsprocesser inom det ekonomiska och politiska systemet (Haughton & Counsell, 2003; Pike, Rodríguez-Pose & Tomaney, 2006). Regionen och regionala frågor bör ses som ett resultat av en pågående diskussion kring vilka nivåer som anses passande för politiskt beslutsfattande, policyutformning och förvaltning (Haughton & Counsell, 2003). Den nationella staten påstås ha fått en förändrad roll och maktposition de senaste decennierna. Möjligheten för regeringarna att centralt utöva kontroll över sina nationella ekonomier anses ha försvagats och tvingat regeringar och statliga myndigheter att omvärdera sin syn på den ekonomiska förvaltningen (Haughton & Counsell, 2003). I denna omstrukturering omarbetas ansvar, finansiella medel och i viss omfattning makt alltmer vertikalt både till överstatliga, regionala och lokala myndigheter, och horisontellt till icke-myndighetsaktörer. Men även om statens makt har förändrats menar dock många att den inte ska ses som försvagad. Det finns en viktig kontinuitet – staten har behållit kontrollen över lagstiftning, direktiv och vissa resurser. Genom strategisk selektivitet bibehåller den en stark styrningskapacitet över de framväxande beslutsorganen. Denna selektivitet innebär att även om staten är mindre direkt involverad i policyutformningen, kan staten behålla mycket av sitt indirekta inflytande (Pike, Rodríguez-Pose & Tomaney, 2006).
Det har vuxit fram en ökande kritik av den regionala ekonomiska utvecklingen, särskilt om vilken typ av strategi som bedrivs för att främja regional framgång. Man menar att det fortfarande
12
är ekonomiska tillväxtmål som formar/styr vilka problem och lösningar som regionala aktörer anser sig stå inför. Grundläggande frågor angående vad som utgör en eftersträvansvärd utveckling inom regionerna har förts fram – vilken sorts utveckling är det som eftersträvas och för vem? Regional utveckling har därför på senare år till viss del ändrat fokus och regionala policys förväntas, förutom att stimulera tillväxt, nå alltmer ambitiösa mål gällande främjande av hållbar utveckling. Allt på samma gång. Med sin relativt nya ställning som policyframtagare anses de regionala aktörerna till viss del kunna formulera en egen syn på regionens utveckling, och kunna driva en alternativ politik till den som förespråkas på nationell nivå. Samtidigt begränsas detta utrymme både direkt och indirekt av den nationella makten och andra samhällsfaktorer (Haughton & Counsell, 2003).
2.3 Region Skåne och de regionala utvecklingsprogrammen
Bildandet av Region Skåne, som en administrativ enhet för myndighetsutövande och förvaltning, är ett exempel på regionaliseringsprocessen i Sverige. År 1997 inleddes ett försök med ändrad regional ansvarsfördelning för landstinget i Skåne län enligt Lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning, vilket år 2011 blev permanent genom riksdagens godkännande av proposition 2009/10:156. År 1999 gick Malmöhus läns landsting, Landstinget Kristianstads län och sjukvården i Malmö samman och bildade landstinget i Skåne län. För att markera sammanslagningen samt utökandet av landstingets befintliga uppgifter inom kollektivtrafik, hälso- och sjukvård till att även inkludera ett samordningsansvar inom regional utveckling, antog myndigheten beteckningen Region Skåne. Regionen har beskattningsrätt, är en politiskt styrd organisation och dess högsta beslutande organ är landstingsfullmäktige, benämnt som regionfullmäktige. Denna utser en landstingsstyrelse, som betecknas regionstyrelsen, samt ett antal beredningar och nämnder (Region Skåne 2010). Utvecklingsansvaret, som övertogs från Länsstyrelsen, innebar att Region Skåne under försöksverksamheten bland annat hade ansvar för det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta strategier för länets långsiktiga utveckling (SFS 1996:1414, 2 §).
Som en del av det regionala utvecklingsansvaret föreskrev lagstiftningen att en strategi för länets långsiktiga utveckling – ett så kallat regionalt utvecklingsprogram – skulle utarbetas och utgöra grund för mer detaljerade sektorsprogram. Det regionala utvecklingsprogrammet skulle ”innehålla en analys av utvecklingsmöjligheter och problem i länet, [...] ange de långsiktiga målen för länets utveckling, [...] redovisa vilka åtgärder som bör vidtas för att målen skall nås, [...] särskilt redovisa vilka prioriteringar som är nödvändiga för att förbättra tillväxt, sysselsättning och den inomregionala balansen” (SFS 1996:1414, 5 §).
13
Vid revidering av de två följande programmen för 2004–2009 och 2009–2016 hade lagstiftningen förändrats något. Det andra regionala utvecklingsprogrammet fick sina riktlinjer från förordningen (SFS 2003:595) om regionalt utvecklingsarbete som föreskrev att regionen skulle ”beakta de nationella målen för [...] miljö för att säkerställa en hållbar regional utveckling” (6 §) och att det ”regionala utvecklingsprogrammet skall […] ange inriktning och prioriteringar av arbetet för en hållbar regional utveckling” (13 §). Det tredje regionala utvecklingsprogrammet hade förordningen (SFS 2007:713) om regionalt tillväxtarbete som utgångspunkt. I denna benämns regionalt utvecklingsarbete som tillväxtarbete vilket ”avser insatser för att skapa hållbar regional tillväxt och utveckling” (2 §) som ”bedrivs i syfte att uppfylla den regionala tillväxtpolitikens mål och främja en hållbar regional tillväxt” (3 §). I dessa senare förordningar nämns hållbar utveckling – i samband med miljö respektive tillväxt.
Arbetsprocesserna som resulterade i de regionala utvecklingsprogrammen följde i stort sett samma riktlinjer och beskrivs som en process fastän vissa ansvarsområden, aktörer och aktiviteter kan ha sett något annorlunda ut under arbetet med respektive program (Arnesson Lövgren, personlig kommunikation 27/4–19/5 samt 09/08–26/8 2010). Arbetsprocessen initierades genom att beslut om en utformning alternativt revidering av regionalt utvecklingsprogram för Skåne togs av regionfullmäktige. Regionstyrelsen gav sedan en arbetsgrupp uppdrag och direktiv för att driva arbetet och processerna framåt under utformning och revidering som pågick ca 12 månader innan det aktuella programmet slutligen antogs av regionfullmäktige. Syftet med arbetsprocesserna var att utforma en grund för den skånska regionala utvecklingen och för programmet, samt - i de senare fallen - att revidera det tidigare programmet. Inför arbetet med revideringarna beslutades att vissa grundläggande aspekter skulle bibehållas från det ursprungliga programmet, och att revideringsarbetet skulle fokusera på att precisera och konkretisera mål och åtgärder, och att vidare diskutera vision och övergripande strategier för Skånes utveckling (Arnesson Lövgren, personlig kommunikation 27/4–19/5 samt 09/08–26/8 2010).
Under arbetet med utformningen av det regionala utvecklingsprogrammet för 1999–2004 respektive revideringen av programmen för 2004–2009 och 2009–2016, bestod arbetsgruppen av företrädare för bland annat Länsstyrelsen, Kommunförbundet och Region Skåne. Arbetsgruppen planerade och utformade arbetsprocessen, och dess medlemmar utförde konkreta uppgifter såsom framtagande av underlag, programskrivande, samt planering av olika deltagandeformer för övriga aktörer. Utöver arbetsgruppen fanns även en tjänstemannastyrgrupp (bestående av bland annat ledningsgruppen för regional utveckling i Region Skåne), en politisk styrgrupp, den regionala utvecklingsnämnden (det politiska forum där arbetets inriktning och omfattning fastslogs),
14
regionstyrelsen samt regionfullmäktige. Förutom dialoger inom regionen, anordnades olika aktiviteter i syfte att skapa möjlighet för förankring av och delaktighet i utvecklingsarbetet, samt för att möjliggöra för arbetsgruppen att ta del utav synpunkter och idéer från statliga myndigheter, kommuner, näringsliv, universitet och högskolor, intresseorganisationer och den skånska allmänheten (Arnesson Lövgren, personlig kommunikation 27/4–19/5 samt 09/08–26/8 2010).
15
Kapitel 3 – Teori
3.1 Diskurser, diskursordningar och kamp om hegemoni
Samhällsprocesser har både materiella och sociala aspekter. De sociala utgörs av ett sammanhängande nätverk av meningsskapande handlingar med språkliga aspekter i vilka det uppstår olika sätt att återge och framställa världen. Dessa utgör diskurser och är olika representationer av det sociala. Aktörer ser och representerar det sociala livet på skiftande sätt genom diverse diskurser (Fairclough, 2002).
Diskurser kan samtidigt ses som texter, diskurspraktiker och sociokulturella praktiker vilket ger en tredimensionell föreställning av diskurser och dess yttringar (Fairclough, 1995). Den textuella dimensionen kan på samma gång ses som produkter och processer. Som produkter kan texter exempelvis läsas och citeras av olika aktörer, som processer kan de förstås genom att vi ser producerandet av texten som en handling genom vilken aktörens förhållning till dess innehåll uttrycks. På dessa två vis blir texten en del utav en samhällelig skapandeprocess av mening. En text skapas genom att referera till, hämta delar ifrån och influeras av existerande diskurser, och Fairclough använder begreppet intertextualitet för att beskriva hur en text aldrig existerar isolerat utan alltid förhåller sig till tidigare och kommande texter (Fairclough, 2005).
Den andra dimensionen, diskurspraktik, syftar på de meningsskapande aspekterna som förekommer då språket används (praktiseras) på ett visst sätt. Genom sin språkliga aktivitet producerar sociala aktörer representationer av sin egen praktik och av andra praktiker. Dessutom rekontextualiseras andra praktiker, genom att aktörerna inkorporerar dessa i sin egen praktik (fast oftast något annorlunda beroende på vilken position aktörerna har). På detta vis kan sociala konstruktioner samtidigt ses som en process bestående av olika representationer, som en del utav sociala processer och praktiker, samt som formande krafter inom dessa (Fairclough, 2005). Den tredje dimensionen av denna förståelse av diskursbegreppet är dess inbäddning i sociokulturella praktiker. Denna integrering finns på ett antal nivåer; i den aktuella situationen, inom institutioner och organisationer samt på en samhällsnivå (Fairclough, 1995). De sociala praktikerna är sammanvävda på ett särskilt sätt och utgör då en social ordning. Denna ordning kan förekomma på global och/eller lokal nivå vid en speciell tidpunkt. Den samhälleliga strukturen av meningsskapandet, en specifik kombination av olika diskurser, benämns som en diskursordning. Denna beskriver hur olika sätt att skapa mening är sammankopplade och ordnade. En aspekt av denna ordning är dominans – vissa sätt att skapa mening är dominanta och innehar en konventionell
16
eller ledande plats inom en diskursordning medan andra är marginella, alternativa eller i opposition (Fairclough, 2002). Denna syn på diskursordningar vidareutvecklar Gramscis teori om att maktförhållanden i moderna samhället till stor del består av intellektuell och moralisk dominans – hegemoni (Fairclough, 1995). Den hegemoniska dominansen innebär en kontroll över det civila samhällets institutioner och det är denna aspekt som gör radikala samhällsförändringar så svårt. För radikala intressegrupper innebär dessa förhållanden en långsiktig kamp om, och positionering för, att uppnå hegemoni snarare än direkt konfrontation. Den hegemoniska kampen och positioneringen utspelar sig genom olika diskursiva praktiker och till stor del inom institutioner och organisationer. Det bildas en viss ordning av diskurser och att en viss struktur av själva meningsskapandet blir hegemonisk. På så vis anses vissa föreställningar om världen som betydelsefulla och acceptabla, och vissa sätt att skapa mening på uppfattas som legitima, medan andra ifrågasätts och/eller marginaliseras. På detta vis upprätthålls en samhällelig diskursordning med dess inneboende maktrelationer (Fairclough, 2002). Både hegemonisk praktik och kamp tar i stor utsträckning en diskursiv form, exempelvis i en skriven text. Den diskursiva praktiken kan alltså både ses som en del av utförandet och reproduktionen av maktrelationer såväl som en del av pågående ideologiska processer kring förhandlande och kamp om makt och dominans (Fairclough, 1995).
Inom samhällets olika områden utvecklas diskursiva praktiker som normaliserar vissa relationer och ideologier. Dessa uppsättningar av diskursiva konventioner uttrycker indirekt vissa ideologier genom att endast vissa sorters kunskap och föreställningar anses legitima. När dessa konventioner är tagna för givet blir även de bakomliggande ideologierna och dess antaganden det. Normaliserandet av diskursiva konventioner är en mycket effektiv mekanism för att upprätthålla och reproducera ideologiska dimensioner av hegemoni. Detta innebär att hegemonisk kamp till en betydande del består utav att ifrågasätta existerande konventioner och att försöka ersätta dem med andra (Fairclough, 1995).
Ett samhällsintresses eller -grupps dominans i ett samhälle utgörs av förmågan att skapa och forma diskursiva praktiker och ordningar – bestående av vad som anses legitimt och meningsfullt till skillnad till annat (Fairclough, 1995). Ett intresses hegemoniska ställning i en diskursordning består av ett mer eller mindre instabilt tillstånd av jämvikt mellan de diskursiva praktikerna. Genom diskursiv kamp kan detta tillstånd komma i obalans och ge möjlighet för en omstrukturering. Kampen utgörs av den dominanta gruppens försök att bevara, omgruppera och förnya deras hegemoniska ställning inom den diskursiva sfären, samt en kamp för förändring och positionering från de som anser sig dominera (Fairclough, 1995).
17
Dessa aspekter står i nära relation till varandra eftersom det är i det faktiska utförandet av diskursiva praktiker som hegemoniska strukturer av diskursordningar både produceras, reproduceras, ifrågasätts, utmanas och förändras. Varje uttryck av en diskursiv praktik (exempelvis en text) kan därför tolkas i termer av dess förhållande till existerande ordningar och praktiker såväl som i dess förhållningssätt till existerande samhällsstrukturer, ideologier och maktförhållanden (Fairclough, 1995). I en viss utsträckning riskeras därigenom diskursordningens upprätthållande struktur genom vad som sker i interaktioner inom diskursordningen (Fairclough, 2002).
Genom att fokusera på sociala praktiker kan olika perspektiv på strukturer, samt huruvida det finns utrymme att agera inom dessa, kombineras. Å ena sidan är en praktik ett relativt permanent sätt att agera socialt som definieras genom dess position inom diskursordningen och detta resulterar i ett reproducerande av praktiken. Å andra sidan är det en sfär av socialt handlande och interagerande med en inneboende möjlighet, även kallad agens, i varje handling att förändra praktiken, och i förlängningen strukturen (Fairclough, 2002). Handlingen som utförs av sociala aktörer, när de läser, tolkar, skriver eller utformar texter, kan ses som ett uttryck för den spänning som finns mellan agens och struktur. Eftersom diskurser har potentialen att förändras genom socialt handlande, exemplifierar texter alltså inte endast diskurser utan de är aktiva i att omarbeta och förändra dem och i förlängningen diskursordningen. Aktörerna kan kombinera olika diskurser på nya sätt, införa diskurser från andra diskursordningar och därigenom skapa så kallade hybrider. Aktörerna kan potentiellt använda redan existerande diskurser på ett innovativt sätt som kan förändra innehållet i och förhållandet mellan praktikerna (Fairclough, 2005). Då diskursiva konventioner, koder och element kombineras på nya vis reproduceras alternativt påverkas de redan existerande diskursiva ordningarna tillsammans med de rådande hegemoniska maktförhållandena. Även om diskursiva förändringar är lokala kan dessa i förlängningen påverka samhällsutvecklingen i stort då strukturella förändringar skapas kumulativt i interaktionen mellan producenter och uttolkare av diskurser (Fairclough, 2006). Men trots att det inom en diskursordning inte finns några reella hinder till en oändlig variation, är den diskursiva strukturen begränsande eftersom meningsskapandet interagerar med andra samhällsstrukturer och -system (Fairclough, 2005).
3.2 Olika perspektiv på hållbar utveckling
Teoribildningen kring hållbar utveckling är omfattande och det finns flera sätt att skapa en översikt och kategorisera de olika tolkningarna. I detta avsnitt tas ett urval upp.
18
3.2.1 Antropocentriskt respektive ekocentriskt synsätt
Sätt att förhålla sig till naturen sträcker sig längs ett kontinuum från antropocentriska, där miljö endast värderas i förhållande till människor, till ekocentriska attityder, där miljö har ett värde i sig (Baker, 2016). Dessa utgångspunkter ger helt olika synsätt och definitioner av hållbar utveckling. Antropocentrismen i dess former och yttringar kan ses som den dominanta kraften inom det moderna samhället med dess fokus på mänskliga framsteg. Synsättet baseras på att naturen har ett instrumentalt värde och ses som en resursbas tillgänglig för mänskligt utnyttjande (Richardson, 1997). Inom det antropocentriska synsättet läggs människors intressen godtyckligt över de/det som inte är av mänsklig natur (Dobson, 2016). Den antropocentriska synen på hållbar utveckling förutsätter inga stora förändringar i den ekonomiska processen eller i människans dominanta förhållande till naturen (Richardson, 1997).
En hållbar utveckling enligt det ekocentriska synsättet förutsätter grundläggande förändringar i förhållandet mellan människa och natur. Centralt för det ekocentriska synsättet är att mänskligheten är en del av naturen och att delen inte ska dominera helheten. Naturen anses ha ett inneboende värde med vissa rättigheter som inte behöver motiveras genom människans nytta. Detta ekocentristiska förhållningssätt får ekonomiska konsekvenser, eftersom radikala förändringar behövs för att samhällsutvecklingen ska ske inom ramen för ekosystemens bärkraft (Richardson, 1997). Inom ekocentrismen tillåts naturen fastställa parametrar för ekonomin och den hållbara utvecklingen blir "externt styrd" av miljöns begränsningar (Baker, 2016). Bara då kan den ses som en hållbar utveckling. Dessa förändringar skulle innebära radikala omstruktureringar inom samhällets produktions- och konsumtionssystem samt en anpassning till en icke-tillväxtbaserad ekonomi (eller till och med negativ tillväxt) samt deindustrialisering (Richardson, 1997).
Antropocentrismen och ekocentrismen står i ett motsatsförhållande till varandra och är ömsesidigt uteslutande. Detta omöjliggör ansatser till någon sorts kombination mellan antropocentriskt och ekocentriskt perspektiv på hållbar utveckling eftersom det innefattar försök att kombinera aspekter som ju i grunden har sitt ursprung i antingen det antropocentriska eller det ekocentriska synsättet. Antropocentrismens centrala problem är hur miljön ska inkorporeras i det ekonomiska systemet, medan ekocentriska ekonomiska policys ska inkorporeras i, och dessutom förstärka, de ekologiska systemen. I ett ekocentriskt perspektiv framstår försök att mildra konsekvenserna för miljön från fortsatt degradering som dömda att misslyckas. Uppfattningen är att trots att vissa antropocentriska versioner av hållbar utveckling (såsom ekologisk modernisering) lånar viss terminologi från ekocentrismen kvarstår den grundläggande antropocentriska förhållningen till naturen. Sådana versioner av hållbar utveckling uppfattas som försök från
19
antropocentristiska intressen att inkorporera och försvaga den ekocentriska kritiken. Vid närmare undersökning baseras dessa strategier för tillväxt ändå på fortsatt likvidation och förstörelse av naturkapitalet. I slutändan är det alltså fortfarande människan som dominerar och det kapitalistiska samhället fortsätter att exploatera naturresurserna (Richardson, 1997).
3.2.2 Hållbarhetsspektrum
Ett annat sätt att förstå hållbar utveckling fokuserar på dilemmat kring hur kraven på naturresurser kan balanseras gentemot utbudet. Denna samhällsfråga kan besvaras på olika sätt beroende på hur man ser på hållbar utveckling. Antingen krävs en minskning av samhällets krav på jordens kapacitet (vilket ger en starkare version av hållbarhet) och/eller krävs en ökning av resurserna (ger svagare form av hållbarhet) så att skillnaden mellan utbud och efterfrågan, åtminstone till en del, kan rättas till. Inom de svagare och starkare versionerna ryms flera olika förhållningssätt och metoder som ligger till grund för en rad policys och strategier. Dessa perspektiv refereras till som ”svagare” och ”starkare” eftersom att stark respektive svag hållbarhet snarare utgör kontrasterande ytterligheter i ett spektrum, än antingen eller (Williams & Millington, 2004).
Inom den svagare versionen av hållbar utveckling löses resursdilemmat genom att expandera resursbasen vilket uppnås genom att utveckla förnyelsebara resurser, skapa substitut för icke-förnyelsebara, effektivisera användandet av existerande resurser, och/eller utveckla teknologiska lösningar till problem såsom föroreningar och resursbrist. De menar att en antropocentrisk natursyn ligger till grund och det tillväxtorienterade ekonomiska systemets negativa miljöeffekter anses kunna internaliseras och lösas genom teknologisk innovation. Förespråkarna för svagare hållbar utveckling hävdar därför ofta att ekonomisk tillväxt och hög resursförbrukning kan fortsätta och att det inte finns behov av att ifrågasätta eller i grunden förändra vad som menas med utveckling och framsteg. Genom att miljöhänsyn tas anses det inte bara vara möjligt att förbättra effektiviteten i den ekonomiska tillväxten, men också att miljökrav i sig kan bli en drivkraft för ekonomisk tillväxt. Detta innebär att en acceptans av det tillväxtorienterade kapitalistiska systemet och det huvudsakliga målet för en svagare version av hållbar utveckling kan anses vara att upprätthålla utvecklingen och endast sekundärt att göra den hållbar (Williams & Millington, 2004).
Den starkare versionen av hållbar utveckling fokuserar däremot på att förändra de krav som ställs på jordens resurser. Detta synsätt ifrågasätter de anspråk som görs på jordens resursbas i förhållande till dess ändlighet och förnyelsekapacitet. Uppfattningen fokuserar på att mänskligheten bör anpassa sig för att möta naturens begränsningar snarare än att anpassa jorden för att passa mänsklighetens krav. Den starkare formen av hållbarhet antar alltså ett ekocentriskt förhållningssätt och förespråkar en fundamental omvärdering av den dominanta attityden gentemot
20
naturen. Inom synsättet finns en stark kritik mot kapitalismen och dess dominerande tillväxtorienterade syn på framsteg och utveckling. Kritikerna menar att förvärv och ackumulering av materiella varor som ursprungligen var ett medel för att nå ett mål till sist har blivit själva målet. Radikala förändringar av det kapitalistiska systemet förespråkas för att skapa ekonomiska system som är mindre destruktiva gentemot naturen. Inom den starkare formen av hållbarhet förespråkas en konsumtionsmängd- och takt som tillgodoser människors mer grundläggande behov snarare än krav och önskningar (Williams & Millington, 2004).
3.2.3 Hållbarhetsstegen
Hållbarhetsstegen kan ses som ett ramverk för att skapa överblick över politiska krav och policyförslag associerade med främjande och genomförande av hållbar utveckling och sträcker sig på en skala från antropocentrisk till ekocentrisk. En måttlig version av hållbarhet, baserad på en sorts kompromiss, skulle kunna kombinera element av svaga och starka syn- och tillvägagångssätt (Baker, 2016).
Hållbarhetsstegen består av fyra hållbarhetsnivåer. Längst ner i hållbarhetsstegen finner vi synsättet löpande band, inom vilket ingen gräns finns för mänsklighetens förmåga att genom innovation och teknologi manipulera ekosystemet och resursbasen och därmed lösa alla miljömässiga begränsningar och problem. Hållbar utveckling blir här bara en synonym för hållbar tillväxt. Synsättet har ett starkt marknadsfokus och policyverktyg grundar sig på fortsätt maximering av produktion och ekonomisk tillväxt. För synsättet ett steg upp på skalan, svag hållbar utveckling, är målet att integrera kapitalistisk tillväxt med miljöhänsyn, vilket möjliggörs av att miljöeffekter tas i beaktning i tillväxtstrategier och policys. Hållbar utveckling anses bestå utav en ekonomisk tillväxt som uppnås genom hög resurseffektivitet. Detta reducerar miljöproblem och resursbrist till hanterings- och ledningsproblem, möjliga att lösa inom ramen för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet. Inom synsättet stark hållbar utveckling förblir det övergripande målet ekonomisk tillväxt men behovet av en övergång till mer kvalitativ tillväxt betonas. Förespråkare för en stark hållbar utveckling hävdar att miljöskydd är en förutsättning för den ekonomiska utvecklingen ska kunna fortgå. Stark hållbarhet anses kräva en anpassning av politiska och ekonomiska policys till att upprätthålla av produktionskapaciteten hos förnyelsebara resurser. Policys utformas för att skydda, bevara eller skapa naturtillgångar vilket kräver en reglering av marknaden och att myndigheter på olika nivåer har tillgång till ett brett utbud av verktyg. Den ideala modellen erbjuder en djupgående version av hållbar utveckling som innefattar radikala strukturella förändringar i samhället. Förespråkare för denna hållbarhetsnivå trycker på att omfattande begränsningar krävs på konsumtionen av jordens resurser och människans ekonomiska
21
verksamhet. Enligt den ideala modellen förespråkas ingen tillväxt i kvantitativa termer, utan bara tillväxt och utveckling i kvalitativa termer (Baker, 2016).
3.2.4 Ekologisk modernisering
Ekologisk modernisering kan både ses som en strategi för en ekologisk reformering av samhället men även en kritisk teoribildning av densamma (Baker, 2007). Oavsett har ekologisk modernisering några övergripande perspektiv och centrala teman. Integrationen av principerna om hållbarhet på ett sätt som gagnar företag och kapitalism i allmänhet (Doyle, McEachern & MacGregor, 2016). Den bygger på att det inte finns några motsättningar mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn (Baker, 2007). Hållbar utveckling genom ekologisk modernisering syftar inte till grundläggande systemförändringar utan på att gradvis reformera det befintliga moderna samhället och den kapitalistiska ekonomin (Mol & Jänicke, 2010) i en riktning som anses ta hänsyn till upprätthållandet av resursbasen och en god miljö (Mol & Spaargaren, 2010). En ekologisk omstrukturering av produktions- och konsumtionsprocesser möjliggör miljövänlig produktion och konsumtion (Mol & Spaargaren; 2010 och Mol & Jänicke, 2010) utan stora förändringar i våra vanor och praxis (Dobson, 2016).
Inom ekologisk modernisering ses miljöproblemen som verkliga och viktiga (Baker, 2007; Dobson, 2016), men uppfattas inte som en oundviklig konsekvens av industrisamhället utan som utmaningar för sociala, tekniska och ekonomiska reformer (Mol & Sonnenfeld, 2000). Ekologisk modernisering baseras på en övertygelse om att den ekologiska krisen kan övervinnas genom teknisk och processuell innovation (Hajer, 2010) och att miljöproblemen kan lösas, hanteras och förebyggas genom smart tillämpning och spridning av ny teknik och vetenskap (Dobson, 2016; Williams & Millington, 2004) då detta anses skapa effektivare resursanvändning (Mol & Jänicke, 2010). Vetenskap och teknologi ges en framträdande roll i den ekologiska moderniseringsprocessen (Williams & Millington, 2004).
Den ekologiska moderniseringen anses till stor del uppnås av att skapa och ta tillvara på synergier och vinn-vinn-situationer med positiva effekter både för miljön och ekonomin. I förlängningen stimulerar och påskyndar miljökriser och påföljande miljöregleringar tekniska och processuella innovationer samt effektivisering och ses på så vis som en drivkraft för fortsatt ekonomisk utveckling (Baker, 2007; Connelly et al, 2012). Dessa tekniska innovationer och effektiviseringar av produktionsprocesser anses ge fördelar för både företag och för miljön (Doyle et al, 2016; Mol & Jänicke, 2010) då de leder till mindre miljöskador för varje producerad enhet (Dobson, 2016, 24). Förespråkare för ekologisk modernisering menar på så vis att det är möjligt att förbättra
22
effektiviteten i den ekonomiska tillväxten så att den använder/förstör färre naturresurser (Williams & Millington, 2004).
De så kallade miljöutmaningarna anses även stimulera institutionella förändringar och förespråkare för ekologisk modernisering menar att det befintliga samhället har den institutionella kapaciteten att genomföra ytterligare utveckling och modernisering samtidigt som miljön förbättras. Det som behövs är stegvis förändring och omstrukturering av samhällsinstitutioner för att stödja vinn-vinn-situationer och att miljöfaror hanteras på ett strukturellt sätt (Baker, 2007; Mol, Sonnenfeld & Spaargaren, 2010). Förespråkare menar att beslutsfattare, vetenskapliga experter och företag kan integrera ekologiska problem i vardagliga handlingar (Connelly et al, 2012) och ge miljöfrågor en permanent och central position i företags och konsumenters beslutsprocesser (Mol, Sonnenfeld & Spaargaren, 2010). En viktig roll ges till myndigheterna att främja forskning och utveckling, samt ta fram nya former av policys och styrmedel som baseras på frivillig medverkan från marknadens aktörer (Baker, 2007). Tanken är att företag frivilligt miljöanpassar sin verksamhet då de kan nytta av förändringarna (Doyle, McEachern & MacGregor, 2016). Ekologisk modernisering ser samarbetet mellan myndigheter och industrin som centralt, vilket ger den senare inflytande över den framväxande agendan kring hållbar utveckling (Baker, 2016).
Det finns tvivel om den ekologiska moderniseringen är en långsiktig lösning på miljöproblem och medel för att övervinna och förebygga ekologiska kriser (Goudson & Murphy, 2010). En av de centrala punkterna för kritik är att den överdrivna betoningen på industriella reformer, upptagenheten kring effektivitet och föroreningsbekämpning, helt tar fokus från bredare angelägenheter såsom den sammanlagda resursförbrukningen och dess totala miljöpåverkan (Buttel, 2010). Det är allmänt känt att effektivitetsvinster kan åstadkommas så att miljöpåverkan för varje produktionsenhet minskar. Men skillnad måste göras mellan sådan relativ isärkoppling och den absoluta isärkopplingen mellan tillväxt och miljöpåverkan. För även om vi kan minska den relativa inverkan på miljön per produktionsenhet, kommer den ständigt stigande produktionens och konsumtionens miljöpåverkan att fortsätta öka totalt sett. För att uppnå absolut isärkoppling måste effektivitetsvinsterna ske snabbare än tillväxten, vilket kritiker menar det varken finns bevis för att någonsin ha skett eller särskilt stor sannolikhet för att det kommer att ske (Dobson, 2016). Ekologisk modernisering kan ses som ett förhållningssätt som försöker kombinera aspekter från olika hållbarhetsperspektiv vilket skapar en viss inneboende problematik då det innehåller inslag av både svaga och starka former av hållbarhet (Williams & Millington, 2004; Baker, 2007). Dessa kombinationsförsök kan dock uppfattas som helt omöjliga då byggstenarna till hållbarhet via ekologisk modernisering kommer från antropocentriskt respektive ekocentriskt perspektiv på
23
förhållandet mellan människa och natur. Perspektiv som är helt motsätta och ömsesidigt uteslutande (Richardson, 1997).
24
Kapitel 4 – Metod och genomförande
4.1 Om kritisk diskursanalys
En kritisk diskursanalys är en form av kvalitativ studie som särskilt fokuserar på hur meningsskapande är integrerat i samhällsförändringar (Fairclough, 2002). Den grundar sig på vissa antaganden om att samhällsfenomen är socialt konstruerade samt att det sker ett samspel mellan immateriella och materiella aspekter. En analys möjliggörs genom att begreppet diskurs används för att beskriva det dialektala förhållandet mellan meningsskapande och det materiella (Fairclough, 2005). Sammanfattningsvis innebär en kritisk diskursanalys en beskrivning av den valda texten, tolkning av förhållande mellan diskursiva handlingen och texten, och försök till klargörande av förhållandet mellan diskursiva och samhälleliga processer där diskurshandlingen ses som en länk mellan texten och diskursiva samhällstendenser och existerande hegemonier (Fairclough, 1995). Textens form och innehåll kan refereras till en större diskursiv samhällskontext (Fairclough, 1995). Det som studeras i den kritiska diskursanalysen är isolerbara delar av diskurser på mikronivå samtidigt mer långvariga tendenser på makronivå (Fairclough, 2005). Inom båda perspektiven fokuseras analysen både på de element som ger en viss stabilitet och varaktighet inom diskursordningar och den pågående omarbetningen av dessa som sker i texter (Fairclough, 2002). Den kritiska aspekten av diskursanalysen har som funktion att synliggöra och problematisera samband mellan text, samhällsprocesser/-strukturer och materiella förhållanden. Dessa samband är dock inte uppenbara, varken för de som producerar dessa texter eller för de som tolkar dem. Genom att texternas hegemoniska effektivitet vilar på att detta samband förblir dolt kan ett synliggörande av maktförhållanden möjliggöra en konstruktiv diskussion om de samhälleliga strukturerna vilket kan initiera samhälleliga förändringsprocesser som i förlängningen bidrar till att lösa problemet (Fairclough, 1995).
Det finns ett antal steg och riktlinjer för hur en kritisk diskursanalys utformas. Först bör studiens problemområde definieras och i anslutning bör material väljas och frågeställningar utformas. Sedan bör analysarbetet fokusera på att dels identifiera den aktuella diskursordningen och vilka diskurser som kan ses som dominanta och inflytelserika, dels hur hybrider eller blandningar av diskurser artikuleras och sätts samman, dels meningsskapande symbolik inom den studerade praktiken samt en analys av diskurserna i sig själv (Fairclough, 2002).
Nästa steg är att utifrån den aktuella kontexten och bakgrunden identifiera och sedan diskutera hittills oupptäckta eller ej fullt förverkligade möjligheter för förändring. Detta kan innebära att
25
påvisa olika motsättningar, tomrum/luckor eller misslyckande inom dominansen i diskursordningen – motsägelser och inkonsekvenser i dominanta sätt att interagera, eller påvisa alternativa yttringar. Slutligen bör analysen bli reflexiv då det hittills utförda analysarbetet kritiskt reflekteras över. Detta sista stadium i studien innebär att ifrågasätta analysens effektivitet i huruvida det ursprungliga problemet har behandlats kritiskt och vad dess slutsatser kan bidra med (Fairclough, 2002).
4.2 Genomförande av studien
Jag valde, utifrån ett intresse om hur begreppet hållbar utveckling används i visionära policydokument, att studera Region Skånes regionala utvecklingsprogram. Jag bestämde mig för att använda just dessa eftersom regionen, som nybildad administrativ enhet för myndighetsutövande och förvaltning med ansvar för policyframtagning, i programmen var tvungna att uttrycka en syn och viljeriktning i förhållande till regionens utveckling.
Jag valde att använda mig av metoden för kritisk diskursanalys eftersom den tydligt gav verktyg för att arbeta med samband mellan enskilda textdokument och övergripande samhällsprocesser. Jag valde att fördjupa mig i texterna och fokusera på deras innehåll, inte på processen eller inblandade aktörers (däribland tjänstepersoner och politiker) roll och påverkan. Jag såg däremot de regionala utvecklingsprogrammens innehåll som en indirekt spegling av dessa aspekter samt lagliga föreskrifter i kombination med den dåtida samhällsdebatten.
Jag fick tillgång till materialet genom Region Skånes hemsida och via kontakt med ansvarig för utformningen av utvecklingsprogrammen från Region Skånes utvecklingsavdelning. De regionala utvecklingsprogrammen förkortas i kapitel 5 till RUP1, RUP2 respektive RUP3 efter deras kronologiska ordning. Dokumenten är mellan 26–52 sidor långa (exklusive bilagor) och samtliga inkluderar vision, mål, utmaningar och insatsområden.
Efter genomläsning av materialet avgränsade jag problemområdet, utformade frågeställningar och satte samman passande teori kring hållbar utveckling och diskurser som gav byggstenar och ramar för studien. Efter ytterligare genomgång av materialet och utifrån de teoretiska utgångspunkterna tog jag fram den typologi som beskrivs i avsnitt 4.4. Själva analysarbetet bestod i stor utsträckning av att bryta ner texterna, lyfta ur och ordna textdelar efter de kategorier och samband som trädde fram efter hand. Med denna typologi som verktyg benade jag sedan ut textmaterialets formuleringar som relaterade till hållbar utveckling men även andra aspekter som kunde belysa och skapa förståelse för materialet i förhållande till studiens bakgrund och frågeställningar. Jag arbetade med texterna efter Faircloughs riktlinjer (se avsnitt 4.1). Under hela
26
processen noterade jag mina samlade intryck. Jag satte samman mitt resultat och mina tolkningar för att skapa en helhet. Jag valde att presentera resultatet utifrån ett antal teman där både likheter och skillnader mellan de tre programmen lyftes fram. Jag redogjorde vidare för de slutsatser jag dragit, vilka jag avslutningsvis diskuterade i relation till studiens problemområde och bakgrund.
4.3 Studiens validitet
Validiteten och tillförlitligheten i en diskursanalys påverkas bland annat av hur forskaren förhållit sig till val av problemområde och teori samt tolkning av materialet. Ett textmaterial som de regionala utvecklingsplanerna låter sig inte påverkas av forskaren, men det kan däremot uppfattas och tolkas olika (Widerberg, 2002). Materialet talar inte för sig själv utan presenteras och förstås inom ramen för en problematisering (Börjesson, 2003). Här intar forskaren en position till det som ska undersökas vilken till viss del påverkar vad forskaren ser och lägger vikt på i analysen. (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Om dessutom forskaren blir alltför teoristyrd i sina tolkningar riskerar motsägelser och nyanser i materialet att bli förbisedda (Börjesson, 2003). Forskarens tolkningar och slutsatser i en diskursanalys ska därför inte ses som de enda möjliga utan tvärtom som en version utav många (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Det är dock viktigt att förstå att det är just utifrån det teoretiska perspektivet och forskarens tolkning som det empiriska materialet ges betydelse och mening (Börjesson, 2003). Textens egenskaper sätter dessutom gränser för hur den kan tolkas (Winther Jørgensen & Phillips, 2000) och det finns inte en oändlig uppsättning av tolkningar som kan ses som möjliga och rimliga (Börjesson 2003).
Med detta i åtanke var det viktigt att jag som forskare förstod mitt eget inflytande på forskningsprocessen (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Ett sätt att öka studiens validitet har varit att under arbetets gång reflektera över ifall materialet kunnat uppfattas annorlunda med en annan vinkling (Börjesson, 2003) och ifall det jag valt att lyfta fram kan anses vara representativt och mina tolkningar rimliga. För att studiens resultat skulle bli transparenta och förståeliga valde jag att ha med flera av mina resonemang i texten. Jag lade även stor tyngd på att ha med citat från de regionala utvecklingsprogrammen samt redogöra för den tolkning som binder ihop analytiska påståenden och specifika textutdrag (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
4.4 Typologi
I teorin kring hållbar utveckling framkom att det finns olika uppfattningar och definitioner av begreppet och att det pågår en ständig diskussion om dess betydelse och användning. Med andra ord skulle detta kunna beskrivas som att det pågår en diskursiv kamp om hegemoni kring
27
hållbarhetsbegreppet. Mina frågeställningar handlade bland annat om ifall det förekommer yttringar av olika hållbarhetsdiskurser i de regionala utvecklingsprogrammen beroende på hur de ekologiska aspekterna sätts i förhållande till de ekonomiska. För att kunna undersöka detta tog jag fram en typologi, som illustreras i figur 1 nedan. Typologin användes sedan även i redovisningen av resultat och slutsatser.
Typologin har utgångspunkt i hållbarhetsspektrumet (Williams & Millington, 2004) och diskussionen om balans mellan resursbas och efterfrågan. Den horisontella axeln visar den ekonomiska aspekten med olika nivåer av ekonomisk tillväxt – från låg eller ingen tillväxt med begränsad konsumtion till hög tillväxt med obegränsad konsumtion. Den vertikala axeln representerar hur ekosystem och naturresurser i olika grader bevaras och förnyas alternativt förstörs och förbrukas. På detta vis skapas fyra kvadranter med fyra olika kombinationer av parametrarna. Kvadrant 2 längst upp till höger i figuren har låg eller ingen tillväxt, begränsningar i konsumtionstakt och -mängd i kombination med resursbevarande och -förnyelse. Denna kvadrant grundar sig på den ekocentriska föreställningen av hållbar utveckling, vilken representeras av grön färg i figuren. Längst ned åt vänster är kvadrant 3 med hög tillväxt och obegränsad konsumtion samt resursförstörelse och -förbrukning som grundar sig på den antropocentriska föreställningen, vilken representeras av blå färg i figuren. Resonemangen inom kvadranterna 2 och 3 står på så vis i ett grundläggande motsatsförhållande och är ömsesidigt uteslutande (Richardson, 1997). Går vi
28
vidare till kvadrant 4 längst ner till höger visar den en samhällsutveckling med låg eller ingen tillväxt med resursförstörelse och -förbrukning. Detta tillstånd av både ekonomisk och ekologisk kollaps kan ses som ett scenario som inte är önskvärd vare sig ur ett antropocentriskt eller ekocentriskt perspektiv, en gemensam motbild. Längst upp till vänster finns däremot kvadrant 1 som innehåller både hög tillväxt utan begränsningar i konsumtion samt resursbevarande och -förnyelse. Kvadrant 1 kan ses som det spelrum som eventuellt skulle kunna inrymma någon sorts kompromiss alternativt vinn-vinn-kombinationer mellan ekologiska och ekonomiska aspekter. Beroende på var i kvadrant 1 man befinner sig lutar man antingen åt antropocentrisk respektive ekocentrisk föreställning, alternativt åt en kombination av dem båda. I mitten av kvadrant 1, skulle en kompromiss kunna placeras (se figur 2), det vill säga en samhällsutveckling som har en moderat tillväxt med en delvis begränsad konsumtion där naturresursernas och ekosystemens förstörelse och förbrukning minskat/-at samtidigt som bevarande och förnyelse ökat/-ar. Längre upp till vänster, däremot, där hög tillväxt och obegränsad konsumtion kombineras med resursbevarande och -förnyelse, skulle ekologisk modernisering kunna placeras. Inom den ekologiska moderniseringen finns det inget behov att kompromissa varken när det gäller ekonomiska eller ekologiska aspekter då främjandet av så kallad hållbar tillväxt löser eventuell problematik kopplad till naturresursernas och ekosystemens förstörelse och förbrukning.
29
Kapitel 5 – Resultat
5.1 Inledning
I redovisningen av studiens resultat förkortas de regionala utvecklingsprogrammen till RUP1, RUP2 respektive RUP3 efter deras kronologiska ordning. Analysen av respektive program har satts samman för att skapa en helhet vilken redovisas utifrån teman inom vilka likheter och skillnader mellan programmen lyfts fram. Typologin från avsnitt 4.4 (illustrerad i figur 1) refereras till i redovisningen av resultatet.
5.2 Visionen om det livskraftiga Skåne
I det första regionala utvecklingsprogrammet (s 13) presenteras den gemensamma målbilden eller visionen om ett livskraftigt Skåne och de fyra övergripande målsättningarna tillväxt, attraktionskraft, bärkraft och balans som, Region Skåne menar, tillsammans formar denna. Region Skåne lyfter, i det andra och tredje programmet, tydligt fram att det livskraftiga Skåne som målas upp i visionen ska likställas med ”ett långsiktigt hållbart samhälle” (RUP2, s 17 och RUP3, s 14). I RUP3 förtydligar regionen även att de anser att programmets övergripande målsättningar ”fångar de ekonomiska [...] och miljömässiga dimensionerna i begreppet hållbar utveckling” (s 14). Region Skåne använder alltså begrepp såsom tillväxt, balans och bärkraftighet för att beskriva sin vision och på så vis måste de förhålla sig till dessa och relationen dem emellan. I RUP1 förekommer en omfattande integrering av begreppen: allt är tillväxt, allt är bärkraftigt, och så vidare. Detta kan illustreras med hur regionen i RUP1 menar att i ”den skånska visionen har begreppet tillväxt en vidare betydelse” då det ”omfattar även utvecklingen av [...] miljövärden [...] livskvalitet och andra kvalitativa resurser” (s 13). Begreppens mening blir till följd uppluckrade och svåra att greppa. Denna typ av ihopblandning av begrepp och innebörd förekommer i mindre utsträckning i RUP2 och RUP3 där Region Skåne gör vissa förtydligande avseende de begrepp som används för att beskriva visionen. Till skillnad från RUP1 är inte allt tillväxt längre, utan regionen slår fast att ”[t]illväxt innebär positiv ekonomisk utveckling” (RUP2, s 17). I RUP2 och RUP3 är därför begreppen inte lika inkluderande som innan men deras mening uppfattar jag fortfarande som vaga. Detta gör i sin tur målsättningarna och visionen vaga – och i förlängningen blir det även oklart hur Region Skåne ser på hållbar utveckling. Det är följaktligen inte helt enkelt att skaffa sig en tydlig uppfattning om hur regionen i de olika programmen förhåller sig till hållbar utveckling och förhållandet mellan tillväxt och miljö.
