Malmö högskola
Lärarutbildningen
Lek Fritid Hälsa
Examensarbete
10 poäng
Barn med psykisk utvecklingsstörning i
förskolan
Mentally retarded children in preschool
Jenny
Brorsson
Lärarexamen 140 poäng
Barndoms- och ungdomsvetenskap, gäller lärarexamen 140 poäng
Vårterminen 2006
Examinator: Lars Lagergren Handledare: Göran Kvist
Barn med psykisk utvecklingsstörning i förskolan
Brorsson, Jenny (2005) Barn med psykisk utvecklingsstörning i förskolan. [Mentally retarded children in preschool]. Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskolaJag har gjort en fallstudie för att undersöka hur barn med någon form av
utvecklingsstörning bemöts och vilket stöd de får i förskolan. Därför har jag genomfört observationer av en femårig flicka som har en utvecklingsstörning. Jag har även
intervjuat två förskollärare och en barnskötare, varav barnskötaren fungerar som en resursperson, samt en släkting till mig. Syftet med detta arbete är att synliggöra hur de utvecklingsstörda barnen blir bemötta och vilket stöd de får i förskolan. Jag vill även föra fram vilken syn pedagogerna har på integrationsbegreppet och även beskriva hur arbetssättet ser ut med dessa barn i förskolan. Mina frågeställningar är följande: Hur bemöts barn med någon form av utvecklingsstörning i förskolan? Vilket stöd får dessa barn och pedagoger? Hur ser pedagoger i förskolan på arbetet med ett utvecklingsstört barn i barngruppen? Och slutligen hur ser pedagogerna på integrationsbegreppet? Jag har genom min studie kommit fram till följande slutsatser. Det är viktigt att man som pedagog är väl förberedd när det kommer in ett barn med en utvecklingsstörning i barngruppen samt att ha tillgång till en resursperson. För att integreringen ska fungera så måste pedagogerna ha en positiv bild av utvecklingsstörda barn och tycka det är bra att de integreras med de andra barnen. Förskolan ska vara utformad på ett sådant sätt att den kan möta alla barn och deras behov. När det gäller arbetssättet är det viktigt att man som pedagog i första hand ser barnet och inte dess handikapp och att man är medveten om att barnet i mångt och mycket följer andra barns utveckling.
Innehållsförteckning
1. Introduktion………7 1.1 Problemformulering……… 9 1.2 Syfte……… 9 1.3 Begreppsdefinitioner………... 10 2. Kunskapsbakgrund………. 112.1 Förskolans möte med utvecklingsstörda barn……….12
2.2 Arbetssätt……… 14 2.3 Integrering/Delaktighet………... 15 2.4 Stödet………... 16 3. Problemprecisering……… 17 4. Metodbeskrivning………... 18 4.1 Metodval………. 18 4.1.1 Datainsamlingsmetod………... 18 4.1.2 Urval……… 20 4.1.3 Genomförande……….. 20 4.2 Etiska övervägande………... 22 5. Resultat……….. 23
5.1 Bemötande av utvecklingsstörda barn i förskolan……….. 23
5.1.1 Föräldraperspektiv………... 25
5.2 Stöd till barnet………. 26
5.3 Stöd till pedagogerna………...27
5.4 Arbetssätt……….28
5.5 Pedagogernas syn på integrering/delaktighet………...30
5.6 Slutsatser………. 32 6. Diskussion……….. 33 Referenslista ……….. 37 Bilaga1………... 38 Bilaga2………... 40 Bilaga3………... 41
1 Introduktion
Jag har valt att undersöka hur utvecklingsstörda barn bemöts och vilket stöd de får i förskolan. Jag kommer även att undersöka hur integrationsbegreppet fungerar i
praktiken. Mitt val av ämnesområde beror på att jag inte vet hur utvecklingsstörda barn bemöts och vilket stöd de får. Jag tycker det är av värde att alla som kommer i kontakt med utvecklingsstörda barn känner till detta och det är av vikt för samhället att känna till hur dessa barn blir bemötta och vilket stöd de får. Därför tror jag att det finns intresse och behov hos andra för min undersökning utöver mitt eget intresse och
engagemang. Jag vill även ge en klar bild av integrationsbegreppet som innebär att barn med någon form av funktionshinder går tillsammans med andra barn i förskolan. Mitt intresse för detta ämne har även väckts eftersom jag har två kusinbarn som har autism. De har gått i förskolan men går nu i särskolan. Jag tycker även att det är viktigt att man som pedagog känner till hur man på bästa sätt kan hjälpa dessa barn och på vilket sätt detta ska ske. Det är också viktigt att känna till vilket ansvar man har som pedagog för dessa barn. Mitt val av ämnesområde beror även på att man som pedagog har ett ansvar för att alla barn får samma möjligheter att gå i förskolan och att de får utveckla alla sina färdigheter där. Som pedagog är detta ett av våra stora samhälliga uppdrag. Förskolan ska enligt Lpfö 98 främja och förankra de värden som vårt samhälle vilar på nämligen individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta (Lärarförbundet, 2001). Där sägs vidare att verksamheten ska präglas av omsorg om barnen och syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas. Det är även viktigt att barnen får en
människosyn som präglas av öppenhet och respekt för olikheter och skillnader. Ett av förskolans viktigaste uppdrag är att ge alla barn en god omsorg, där man ser till barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande. I detta arbete ska man ta hänsyn till barns olika förutsättningar och behov. Barn som av någon anledning behöver mer stöd än andra ska få det och detta stöd ska vara individanpassat efter barnets behov och förutsättningar. Förskoleverksamhetens främsta uppgift enligt skollagen är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barnen fostran och omvårdnad. Skollagen, (1997:1212) fastslår, för att man ska kunna erbjuda alla barn en bra, viktig och givande pedagogisk förskoleverksamhet så måste det finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet
att barnens olika behov tillgodoses. Förskoleverksamheten ska utgå från varje barns behov och rättigheter. De barn som är beroende av särskilt stöd i sin utveckling ska ges den omsorg som deras behov kräver (Skollagen, 1997:1212). Alla barn har samma rättigheter och är lika mycket värda och ingen får diskrimineras (FN: s konvention om barns rättigheter artikel 2, 1989). Det är alltid barnens bästa som ska stå i centrum när det gäller olika åtgärder som rör barnet. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall, för att det som är bäst för ett barn är inte det bästa för ett annat (FN: s
konvention om barns rättigheter artikel 3, 1989). Alla barn har rätt att överleva, leva och utvecklas, det gäller den fysiska hälsan, andligt, moraliskt, psykiskt och socialt (FN: s konvention om barns rättigheter artikel 6 1989). Ett barn som har ett fysiskt eller psykiskt handikapp ska få leva ett fullvärdigt liv. Det innebär att värdighet, ökat självförtroende och aktivt deltagande i samhället säkerställs. Handikappade barn ska få undervisning, utbildning, hälsa, sjukvård och habilitering som bidrar till att barnet integreras så mycket som möjligt i samhället (FN: s konvention om barns rättigheter artikel 23, 1989). Slutligen så kan man säga att mitt val av ämnesområde är personligt, yrkesmässigt och samhälleligt.
1.1
Problemformulering
Det är viktigt att veta hur utvecklingsstörda barn bemöts i förskolan och vilket stöd de får från pedagoger, kommunen och andra instanser som berör dem. Det är även viktigt att känna till vilket ansvar man som pedagog har för dessa barn och hur man kan arbeta för att deras vardag ska fungera och vara givande för dem.
• Hur bemöts barn med någon form av utvecklingsstörning i förskolan? • Vilket stöd får pedagoger och utvecklingsstörda barn i förskolan?
1.2 Syfte
Syftet med detta arbete är att synliggöra hur barn med en utvecklingsstörning blir bemötta och vilket stöd de får i förskolan. Det är även min mening att jag i denna studie ska kunna peka på vilket ansvar man som pedagog har för dessa barn och hur stor roll ens inställning till utvecklingsstörda barn har i mötet med dem. Jag vill även föra fram vilken syn pedagoger i förskolan har på integrationsbegreppet samt beskriva hur arbetssättet ser ut med utvecklingsstörda barn i förskolan. För att jag i min studie ska kunna belysa hur dessa barn bemöts i förskolan och vilket stöd de får kommer jag att göra observationer och intervjuer.
1.3 Begreppsdefinitioner
I enlighet med Rabe och Hill (1990) avser jag med begreppet psykisk
utvecklingsstörning personer som har någon form av störning på det mentala planet, försening i utvecklingen eller som har en diagnos såsom autism.
Med begreppet barn i behov av särskilt stöd avser jag liksom Rabe och Hill (1990) barn med något av följande problem.
• Hörselskada eller dövhet • Synskada eller blindhet • Psykisk utvecklingsstörning • Utvecklingsförsening • Rörelsehinder
• Medicinska sjukdomstillstånd som epilepsi eller astma m.m. • Känslomässiga störningar
• Barndomsspykoser • Sociala störningar
Med handikappbegreppet avser jag liksom Bakk och Grunevald (1998) att handikappet uppstår först i mötet med de krav som ställs på en person som har ett eller flera
funktionshinder, detta kallas det relativa handikappbegreppet dvs. handikappet är relativt till miljöns innehåll och utformning. Det handlar om att en skada ger en eller flera funktionsnedsättningar eller funktionshinder och i mötet med miljön kan det bli ett handikapp. Ett svårt funktionshinder leder alltid till ett handikapp men det kan minskas i en optimal miljö. Ett lindrigt funktionshinder kan i mötet med en ogynnsam miljö bli ett betydande handikapp fast i en anpassad miljö bli det inget handikapp alls.
2 Kunskapsbakgrund
Hellström (1986) hänvisar till både Piaget och Eriksson som hävdade att utvecklingen varken enbart är en fråga om individens mognad eller bara ett resultat av omgivningens målinriktade påverkan utan ett resultat av ett ömsesidigt samspel mellan barnet och omgivningen. Barnet utvecklas i mötet med sin miljö och det är först då som problem kan uppstå och man kan märka om ett barn har någon form av funktionshinder. Människans utveckling är en aktiv process som sker i ett samspel med omgivningen. Det finns enligt denna teori en inre drivkraft från början hos varje människa att utforska, förstå, anpassa sig till och förändra sin omgivning och denna process kräver naturligtvis aktiv medverkan från omgivningen. Ett barn med någon form av utvecklingsstörning följer också denna utveckling, men det går långsammare och de har var och en sin gräns över vilken förståndsutvecklingen inte når. Dessa barn är försenade i sin utveckling (Utholm, 1998). Förutom förseningen i utvecklingen så finner man ofta att
utvecklingsstörda barn har stora motoriska svårigheter, epilepsi, synskada, hörselskada, eller psykiska problem (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995). Att ett barn är
utvecklingsstört märks genom den försenade utvecklingen. Barnets förmåga att klara sig själv blir fördröjd. Bakk och Grunevald (1998) menar att barn med någon form av begåvningshandikapp är beroende av en miljö som stimulerar dess utveckling. Gotthard (2002) menar att när ett barn får en utvecklingsstörning så innebär det att hjärnan inte utvecklas normalt under fosterstadiet, att hjärnan skadas vid förlossningen eller under barnets första levnadsår. Att vara utvecklingsstörd innebär att man har svårare än andra att lära sig saker och att man har en begränsad förmåga att ta emot och sortera intryck. Gotthard (2002) refererar till den svenske forskaren Gunnar Kylén som har kommit fram till en teoretisk modell om hur förståndet fungerar denna gör det lättare att förstå utvecklingsstörda människors svårigheter. Genom vårt förstånd ska vi alltifrån starten i livet skapa oss en bild av verkligheten omkring oss. Detta gör vi genom att ta emot information genom våra sinnen syn, hörsel, känsel, lukt, smak och balanssinne. Denna information måste vi sen kunna bearbeta dvs. tänka på och lagra på olika sätt. Förståndet används till att förstå verkligheten. De grundläggande
förståndsprocesserna är alltså uppleva och känna igen. Utvecklingsstörda följer i stort sett samma mönster som ”normala” barn både i sin känslomässiga utveckling och i sin
förståndsutveckling. Rakstang Eck och Rognhaug, (1995) hänvisar till AAMR (American Association Of Mental Retardation) och WHO som definierar psykisk utvecklingsstörning som ett tillstånd som uppstår relativt tidigt under utvecklingen och som leder till en intellektuell funktionsnivå som ligger långt under genomsnittet
2.1 Förskolans möte med utvecklingsstörda barn
Förskolan har i uppgift att bedriva en pedagogisk verksamhet för alla barn, det ska finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att alla barns behov av omsorg och pedagogisk verksamhet kan tillgodoses. Barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling skall ges den omsorg som deras speciella behov kräver (Skollagen, 1997). I förskolan möter man barn med olika förutsättningar och behov och det gäller att möta alla barn med respekt och att finnas där när det behövs. I likhet med skollagen (1997) står det skrivet i Lpfö 98 ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar” Det kan vara barn som behöver mycket vård och omsorg det kan även vara barn som behöver särskild social träning eller barn som behöver mycket stimulans för att utvecklas (Rabe och Hill, 1990). För att det ska fungera så måste personalen vara både kunnig och initiativrik detta är särskilt viktigt när man möter barn med en utvecklingsstörning. Lpfö 98 slår fast att förskolan ska vara till för alla barn. Förskolans samhällsuppgift och pedagogiska mål ska vara samma för alla barn. Förskolan ska alltså med hänsyn till barns olika uppväxtvillkor och förutsättningar ge vård och omsorg, utvecklingsstimulans och social fostran (Hellström, 1986). Thunman och Edström, (1988) menar att förskolan har mycket att ge utvecklingsstörda barn och deras föräldrar såsom stimulans, trygghet, gemenskap och samhörighet.
Rabe och Hill (1990) menar att det är viktigt att man som pedagog är väl förberedd när man ska få in ett barn i behov av särskilt stöd i sin barngrupp och att det finns tillgång till resurser som man kan behöva i arbetet med barnet. Enligt författarna är det är viktigt att komma ihåg att när ett barn i behov av särskilt stöd blir placerat i förskolan ger detta upphov till att personalen får behov av särskilt stöd. Man bör redan på förhand fundera över hur långt den egna kapaciteten på förskolan räcker och vad man kan behöva stöd med utifrån såsom psykologhjälp eller habilitering. Förutsättningen för att kunna få stöd
är att man begär det. Thunman och Edström (1988) hävdar att det finns både internt och externt stöd. Det interna stödet avser sådant som finns inom den egna organisationen bl.a. personalförstärkning, minskad barngrupp, handledning och konsultation,
talpedagog eller hemspråksträning. Sen finns det utomstående experter som kan utgöra ett ovärderligt stöd för förskolan. Det krävs förändringar i arbetet på förskolan för att underlätta det utvecklingsstörda barnets möjligheter till gemenskap med de andra barnen och för att kunna erbjuda den särskilda pedagogiska stimulans som barnet behöver. De hävdar vidare att det är viktigt att man som pedagog möter barn i behov av särskilt stöd på ett öppet och positivt sätt, man ska framförallt se barnet för deras utveckling och inte deras problem. I första hand så är det utvecklingsstörda barnet ett barn och därför ska man i förskolan utgå från den kunskap som man har om barn och deras utveckling och sedan bygga vidare med mer specifik kunskap som berör barnet. Åström och Fuentes (1993) anser att det är viktigt att man som pedagog i första hand ser barnet bakom handikappet och det är viktigt att kunna ändra perspektiv och se andra saker hos barnet än just handikappet. Det krävs av pedagogerna som möter barnet att man har kunskap, inlevelseförmåga och engagemang. Rabe och Hill (1990) anser att det är viktigt att man ser till så att dessa barn blir accepterade i barngruppen och att de knyter vänskapsband precis som alla andra barn. När de vuxna dessutom aktivt medverkar till att knyta sociala band kommer barnen att märka att man visst kan vara tillsammans och trivas även om det andra barnet är rullstolsburet eller utvecklingsstört. Idag är man av den uppfattningen att de utvecklingsstörda ska leva sitt liv så likt andra som möjligt att växa upp i sin egen familj och att gå i förskolan som alla andra barn.
2.2 Arbetssätt
Det är viktigt att pedagogerna som möter barnet varenda dag finns där som ett stöd för det utvecklingsstörda barnet i vardagliga situationer och även i leken, som är livsviktig för barns utveckling (Rabe & Hill, 1990). Pedagogerna kan förenkla, förtydliga, konkretisera, demonstrera det man vill att barnen ska uppmärksamma och lära sig. Arbetsprincipen ska alltså vara densamma som för andra barn fast man måste vara mycket tydligare. Det är viktigt att man som pedagog finns där och stöttar dessa barn i arbetsprocessen. Utvecklingsstörda barn behöver som alla andra barn lära sig.
• Anpassning till nya och komplicerade situationer • Förutse konsekvenserna av sina handlingar • Planera från dag till dag
• Lära sig av sina erfarenheter • Förstå och använda sig av språket • Lära sig sociala färdigheter
För att detta ska vara möjligt så måste man ge barn med någon form av
utvecklingsstörning mer tid att lära sig och man får inte ge upp (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995). Rabe och Hill menar att man i dagens samhälle är av den
uppfattningen att utvecklingsstörda barn ska gå i den vanliga förskolan och integreras med ”friska barn”.
Utholm (1998) är också av den uppfattningen att utvecklingsstörda barn ska gå i den vanliga förskolan med extra hjälp. Den extra hjälpen kan bestå av specialpedagogiska åtgärder som syftar till att minska effekterna av en utvecklingsstörning och ge barnen en möjlighet att fungera i barngruppen trots de begränsningar som utvecklingsstörningen för med sig (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995). Att ge det utvecklingsstörda barnet träning och stimulans på den nivå barnet befinner sig är ett sätt som tar hänsyn till barnets brister i dess förståndsutveckling och man finns där som pedagog för att stötta det. Men förutom detta kan barnet behöva ett stöd i sin jagutveckling och i sin
känslomässiga utveckling. Rakstang Eck och Rognhaug, (1995) anser att de flesta utvecklingsstörda barn kan lära sig de mest grundläggande sociala färdigheterna som gör att de kan fungera och delta relativt bra i en miljö som är anpassad efter deras särskilda behov och som inte ställer för höga krav på dem.
2.3 Integrering/Delaktighet
Alla barn har rätt till utbildning och delaktighet i förskoleverksamheten och skolan. En integrerad skolgång bidrar till att solidariteten mellan barn i behov av särskilt stöd och deras kamrater stärks (Salamancadeklarationen, 1994). I Salamancadeklarationen fastställs det att alla integrerade skolor ska ge gynnsamma förutsättningar för att skapa lika chanser och fullständig medverkan, men för att det skall lyckas krävs insatser och förståelse från pedagoger, kamrater och familjer som möter barnet i behov av särskilt stöd. Rabe och Hill, (1990) menar att det är bra att man integrerar barn med någon form av utvecklingsstörning med de andra barnen. Barns utveckling sker i samspel med människor och därför är det extra viktigt för dessa barn att få delta i givande samspel med andra barn och vuxna. Svaret på frågan om hur en bra förskola ser ut för barn i behov av särskilt stöd handlar naturligtvis om personalens attityder, förväntningar och känslor. Det bör finnas en öppenhet i personalgruppen och en vilja att gå barnet till mötes så att man kan växa och utvecklas tillsammans. Men det viktigaste är ändå personalens vilja till förändring och utveckling av rutiner och arbetssätt. En realistisk ambitionsnivå är att se barnets möjligheter och lägga tyngdpunkten där men också att se dess begränsningar.
För att integreringen ska fungera så är det avgörande vilken inställning de andra barnen har till det utvecklingsstörda barnet. Lpfö 98 slår fast att förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. Verksamheten ska syfta till att barnens empatiförmåga och omtanke om andra utvecklas. Åström och Fuentes, (1993) menar att barnet i stor utsträckning mognar och utvecklas i samspel med omgivningen. Barnets självbild växer fram genom att de upplever omgivningens reaktioner på hur de är. Integration handlar om att nå så stor social delaktighet som möjligt (Bakk & Grunevald 1998). Rakstang Eck och Rognhaug (1995) menar att för att integreringen ska kunna fungera så krävs det att barnet deltar på sina egna villkor med alla de möjligheter och hinder som utvecklingsstörningen innebär. En förutsättning för detta är att omgivningen accepterar barnet som det är och ser det som en möjlighet att barnet finns med i barngruppen och arbetar på sin nivå. Integreringen är en aktiv process där barnet, föräldrarna, pedagogerna och de övriga barnen är delaktiga och ansvariga.
2.4 Stödet
Lärarförbundet (2002) hänvisar till Skollagen (1997:1212) ”Förskoleverksamheten ska utgå från varje barns behov". Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall ges den omsorg som deras speciella behov kräver” Det stöd som alla funktionshindrade (här ingår utvecklingsstörda) kan få av samhället innefattas i lagen om stöd och service LSS som började gälla 1994. Man måste själv ansöka om hjälp och stöd, när det gäller barn så ska föräldrarna själva söka det stöd som de är berättigade, det kan även göras av förskolan om man har föräldrarnas
godkännande. Syftet med LSS är att den funktionshindrade ska få den hjälp och det stöd som behövs för att de ska få goda levnadsvillkor. Om man behöver hjälp med
habilitering, rehabilitering och hjälpmedel får man den hjälpen av landstinget, detta regleras av Hälso- och sjukvårdslagen HSL (Gotthard, 2002 med hänvisning till LSS och HLS). Det är kommunen som ska stå för stödet till barnet när det befinner sig i förskolan. Det kan handla om att man kopplar in ett resursteam kring barnet, minskar barngruppen eller anställer en resursperson utöver den ordinarie personalen.
3 Problemprecisering
Jag har genomfört min undersökning med hjälp av en fallstudie. Fallstudien presenterar bara en bild av en verklighet och det kan i princip se helt annorlunda ut i andra fall.
Huvudfrågor
• Hur bemöts barn med någon form av utvecklingsstörning i förskolan? • Vilket stöd får pedagoger och utvecklingsstörda barn i förskolan?
Underfrågor
• Hur ser pedagoger i förskolan på arbetet med ett utvecklingsstört barn i barngruppen?
• Hur ser pedagogerna på integrationsbegreppet?
• Vilket stöd från kommunen kan pedagogerna få i sitt arbete med ett utvecklingsstört barn i barngruppen?
Syftet med detta arbete är att synliggöra hur de utvecklingsstörda barnen blir bemötta och vilket stöd de får i förskolan. Det är även min mening att jag i denna studie ska kunna peka på vilket ansvar pedagogerna har i arbetet med dessa barn och hur stor roll deras inställning spelar i mötet. Jag vill även ta reda på vilket stöd pedagogerna får. Slutligen så vill jag i detta arbete synliggöra pedagogernas syn på arbetssätt med utvecklingsstörda barn i förskolan samt deras syn på integrering och delaktighet.
4. Metodbeskrivning
4.1 Metodval
Jag har valt att använda mig av observationer och intervjuer för att få en klarare bild av mina frågeställningar och för att jag ska se hur det ser ut i verkligheten, observationen har varit en del i en fallstudie. Johansson och Svedner (2002) menar att målet med en fallstudie är att gå på djupet med att undersöka ett enda eller ett fåtal fall. Det viktiga vid en fallstudie är att man får fram intressant och givande information om ett särskilt ämne, man får fördjupade kunskaper om ett specifikt fall. Det positiva med en fallstudie i mitt fall är att det kan komma till nytta och vara viktigt för pedagoger att känna till andra liknande fall innan man tar emot ett barn med en utvecklingsstörning. Johansson och Svedner (2002) menar att det som kan ses som mindre bra med en fallstudie i forskningssyfte är att det i stort sett är en beskrivning av en enskild händelse vilket gör att det är svårt att ta upp och diskutera mer allmängiltiga frågor som berör ämnet som man undersöker. Att jag valde att göra en fallstudie är för att jag bara kunde observera ett barn och få dennas verklighetsbild av hur förskolevistelsen fungerar och eftersom jag ville ta reda på vilken syn de intervjuade pedagogerna hade på utvecklingsstörda barn i förskolan och vilket stöd de upplevde att de kunde få av kommunen. Då jag inte var lika intresserad av hur det ser ut generellt, så var det bra att göra en fallstudie.
4.1.1 Datainsamlingsmetod
Jag har valt att göra kvalitativa intervjuer eftersom endast frågeområdena är bestämda men frågorna kan variera från intervju till intervju beroende på de svar man får från den intervjuade. Repstad (1999) menar att kvalitativa intervjuer är att föredra när man är ute efter att ta reda på något som finns och inte hur ofta det finns. Med det menas att man vill föra fram en syn av verkligheten. Syftet med den kvalitativa intervjun är att få så uttömmande svar som möjligt och den intervjuade ska kunna ta upp allt som den vill (Johansson och Svedner, 2002). Jag tycker att den kvalitativa intervjun är den bästa eftersom det är den intervjuade som styr intervjun och jag som intervjuar kan bara
bestämma innehållet i stora drag men det är intervjupersonen som styr detaljerna och som gör intervjun personlig.
Att jag just väljer att göra både observationer och intervjuer beror på att jag tycker att dessa metoder kompletterar varandra. Observationerna är subjektiva och man gör ett selektivt urval d.v.s. man väljer att följa en person eller att titta på något specifikt (Månsson, 2005). Detta ger en verklig bild av hur det kan vara, men för att få ut så mycket som möjligt så tycker jag att det är viktigt att även göra intervjuer. Intervjuer handlar om att man får den intervjuades bild av verkligheten. Jag valde att anteckna vid intervjuerna istället för att spela in på band, detta för att man är mer delaktig och
uppmärksam på vad som sägs när man antecknar än om man bara sitter passiv och lyssnar som är fallet vid bandupptagning. Det finns självklart fördelar med att spela in på band t.ex. att tonfall och intentioner fångas upp vilket man missar när man bara antecknar, men jag tyckte att de positiva effekterna av att anteckna vid intervjuerna upphöjde det negativa. Att jag just väljer att använda mig av observationer och intervjuer beror på att jag tycker att dessa metoder passar bra i förhållande till min problemformulering. Jag har använt mig av löpande protokoll detta för att det ger en klar överblick över vad som händer och den belyser verkligheten på ett bra och korrekt sätt. Johansson & Svedner, (2001) anser att fördelarna med löpande protokoll är för det första att man som observatör beskriver det faktiska händelseförloppet och för det andra beskriver den sammanhanget. Det positiva med observationer är att man direkt ser vad som händer och man ser det sociala samspelet (Repstad, 1999). Jag kommer att vara en aktiv observatör d.v.s. jag deltar i det vardagliga och svarar på tilltal och frågor men jag tänker inte delta i några aktiviteter eftersom det i mångt och mycket är dessa tillfällen som jag ska observera. Jag ska även observera vardagssituationer såsom på och
avklädning och matsituationer. Att jag valde att anteckna mina observationer istället för att använda en videokamera är för att jag tycker det är ett sätt som passar mig bra. Jag anser att det är bra att sitta en bit ifrån händelseförloppet och anteckna det som händer. För det första så stör man inte barngruppen och man har tid på sig att anteckna vad som händer och för det andra tycker jag att man med en videokamera kan störa barnen ifall de inte är vana vid att bli filmade och för det tredje så är det många föräldrar som är skeptiska till att låta sina barn bli filmade och därför kan de vara svårt att få ett
kan behålla barnens anonymitet. Det negativa med att inte använda en videokamera är att man missar kroppsspråket och mimiken.
4.1.2 Urval
Min undersökningsgrupp består av en flicka på fem år som har en utvecklingsstörning, vilket innebär att hon är försenad i både den motoriska och psykologiska utvecklingen och befinner sig på en tvåårings mognadsnivå samt två förskollärare och en barnskötare varav barnskötaren arbetar som resursperson. Alla tre är kvinnor mellan 40 och 60 år och har allt från 15 till 30 års yrkeserfarenhet. De tre arbetar på samma avdelning. Jag har även intervjuat en släkting till mig som har två autistiska barn som gått i vanlig förskola och som därför har erfarenhet av detta. Att jag har valt det urval som jag har gjort beror på att jag har kommit i kontakt med barnet genom min verksamhetsförlagda tid och därför vill jag använda mig av de kunskaper som jag redan hade om arbetet med utvecklingsstörda barn. Pedagogerna valde jag eftersom det är de som arbetar på barnets avdelning. Pga. att flickans föräldrar inte talar och förstår svenska så bra och jag hade inte tillgång till någon tolk så kunde jag inte ha med dem i mina intervjuer vilket jag hade velat. Jag tyckte dock att det var viktigt att ha med en förälders syn och därför valde jag att intervjua en släkting till mig, som har erfarenhet av hur utvecklingsstörda barn bemöts i förskolan.
4.1.3 Genomförande
Jag har utfört observationer och intervjuer för att samla in empiriskt material till min undersökning. Jag genomförde mina observationer under tre dagar och då använde jag mig av löpande protokoll d.v.s. jag observerade och antecknade i detalj vad som hände under fem minuter. Detta upprepade jag varje halvtimme. På så sätt fick jag en klar bild av vad som hände under dagen. Att jag valde att använda mig av löpande protokoll beror på att man får ut mycket information genom att observera och anteckna intensivt under några minuter, man ser precis vad som händer i det ögonblicket. Vid varje
observations tillfälle delade jag upp pappret i fyra olika kolumner, i den första skrev jag upp vad det var för situation som barnet befann sig i och i den andra skrev jag upp om det fanns någon pedagog närvarande och i den tredje kolumnen skrev jag upp barnets agerande och i den fjärde och sista kolumnen skrev jag upp de andra barnens agerande gentemot mitt observationsbarn. På detta sätt kunde jag se vilken situation barnet befann
sig i och hur hon agerade, jag kunde även se om det var någon skillnad när pedagogerna var närvarande eller inte. Jag kunde även klart och tydligt se de andra barnens
reaktioner och agerande. Att jag valde att ta med en kolumn där man kunde se de andra barnens reaktioner och agerande var framförallt för att se hur barnen fungerade
tillsammans med mitt observationsbarn. När jag genomförde intervjuerna så gick vi ifrån barngruppen till ett lugnt rum. Vid intervjun antecknade jag vad som sades och försökte även notera kroppsspråk och mimik.
Att jag valde att anteckna istället för att spela in på band är för att man är mer delaktig och uppmärksam på vad som sägs när man antecknar än om man bara sitter passiv och lyssnar som är fallet vid bandupptagning. Det finns självklart fördelar med att spela in på band t.ex. att tonfall och intentioner fångas upp vilket man missar när man bara antecknar, men jag tyckte att de positiva effekterna av att anteckna vid intervjuerna upphöjde de negativa. Varje intervju tog cirka tjugo minuter och då hann vi ta upp allt som var relevant till min studie. Efter varje genomförd intervju gick jag hem och skrev rent mina anteckningar och omvandlade anteckningarna till nyttig och relevant
information som jag sedan använde i min studie, det tog ungefär tre arbetsdagar att renskriva och sammanfatta alla intervjuerna till en sammanhängande text som jag kunde använda i mitt arbete. Överlag använde jag mig av samma frågor vid de olika
intervjuerna, men jag lämnade stort utrymme för personliga inlägg se bilaga 1. Jag har även genomfört en intervju per telefon och via mail med en släkting till mig som har två autistiska barn. Att jag valde att genomföra intervjun med min släkting över telefon och mail beror främst på att hon bor så långt bort att det tidsmässigt var omöjligt att träffas. Det beror även på att jag tycker att det är bra att man ställer frågorna via mail för då har intervjupersonen ett antal dagar på sig att svara och då får man oftast mer genomtänkta svar. Genom att intervjua min släkting har jag även fått en förälders dimension på problemet se bilaga 2.
4.2 Etiska övervägande
De personer som medverkar i en undersökning ska ha rätt att själva bestämma om, hur länge och på vilka villkor de ska delta. De ska kunna avbryta sin medverkan ifall de vill utan att det medför negativa konsekvenser (Vetenskapsrådet, 2002). I enlighet med detta så har de personer som jag har intervjuat varit med och bestämt var, när och hur länge intervjuerna skulle pågå och de har haft sin fulla rätt att avbryta intervjun när helst de har velat. Vetenskapsrådet, (2002) slår fast att alla som deltar i en undersökning ska ges största möjliga anonymitet och personuppgifterna ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan komma åt dem. I enlighet med detta har jag alltid framställt mina intervjupersoner med största möjliga anonymitet och jag kommer att förstöra mina anteckningar efter jag har lämnat in detta arbete för att de inte ska kunna hamna i orätta händer. Vetenskapsrådet, (2002) fastslår vidare att insamlade uppgifter om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål. Detta krav har jag uppfyllt genom att jag bara har använt sådana uppgifter när det varit nödvändigt och endast i mitt arbete med intervjupersonens godkännande.
5 Resultat
Jag har gjort min observation och mina intervjuer på den förskola där jag har gjort min verksamhetsförlagda tid. Förskolan ligger i en medelstor stad i södra Sverige och består av tre avdelningar, en småbarnsavdelning och två syskonbarnsavdelningar. Den
avdelning som jag har gjort min observation och intervjuer på är en av
syskonbarnsavdelningarna. Avdelningen har 18 barn varav sju är pojkar och elva är flickor. Avdelningen består av ett stort rum där barnen äter och två lite mindre rum som fungerar som dockrum och samlingsrum samt en toalett. De har även tillgång till en lekhall.
5.1 Bemötandet av utvecklingsstörda barn i förskolan
De intervjuade personernas svar i min studie visar på hur viktigt det är att man som pedagog är beredd och väl förberedd när ett barn med en utvecklingsstörning kommer till barngruppen. Det är viktigt att man redan innan barnet ska skolas in vet om ifall barnet är i behov av särskilt stöd detta för att man ska kunna möta barnet på dess nivå och planera verksamheten utifrån det. Om pedagogerna på avdelningen känner till detta i förväg så är det mycket lättare att planera verksamheten och man kan redan innan barnet börjar på förskolan se till så att man får den hjälp och det stöd som kommunen erbjuder. Om pedagogerna däremot inte vet att barnet har en utvecklingsstörning så kan detta komma som en överraskning för dem när barnet väl börjar och då kan man inte bemöta barnet på rätt och positivt sätt. Detta var precis vad som hände när Sara, som jag valt att kalla mitt observationsbarn, började på förskolan. Personalen visste bara att de skulle få in ett barn som hette Sara som var två och ett halvt år men inget om hennes särskilda behov. En av förskollärarna säger att ”till följd av detta blev jag som pedagog stressad, orolig och rädd för hur jag skulle kunna ta emot barnet på ett bra sätt och hur jag skulle kunna arbeta med henne”. ”Denna reaktion berodde på att jag inte kände till vilket stöd man kunde få från kommunen.” Om man är oförberedd när barnet kommer till förskolan så kan man komma att behöva planera om hela verksamheten för att den ska kunna stimulera barnets utveckling och tillgodose dess särskilda behov. En av förskollärarna menar att det är grundläggande att man känner till alla barn och deras bakgrunder som ska börja på förskolan och inte bara till namnet vilket var fallet med
Sara. Resurspersonen menar att ”man måste veta ifall ett barn har en
utvecklingsstörning innan man träffar det första gången detta för att man ska kunna förbereda sig och planera verksamheten, så att barnet känner sig välkommet och att pedagogerna känner sig redo att ta emot barnet med allt som det innebär”. Eftersom personalen på avdelningen inte kände till att barnet som de skulle skola in var
utvecklingsstört så ledde det till en diskussion på förskolan angående vilken avdelning som skulle skola in henne. Sara var två och ett halvt år när hon började på förskolan och skulle i och med det börja på en av syskonbarnsavdelningarna, men efter många om och men kom man fram till att hon skulle må bättre och ha en bättre chans att utvecklas på småbarnsavdelningen. Resurspersonen berättar att hon kämpade för att man skulle ta hänsyn till Saras mognadsnivå som då befann sig på en ettårings och därför placera henne på småbarnsavdelningen. Resurspersonen säger att ”jag tyckte att Sara behövde det lugn och ro som finns på en småbarnsavdelning för att hon skulle få den stimulans som hennes utveckling behöver”. Småbarnsavdelningen tyckte däremot att hon skulle börja på syskonbarnsavdelningen eftersom det var där som hon hade fått plats. Sara började på syskonbarnsavdelningen först i fyraårsåldern.
Resurspersonen berättar att det efter ett tag anordnades ett möte med Saras föräldrar samt en tolk eftersom föräldrarna inte behärskar det svenska språket så bra. På detta möte fick pedagogerna reda på hur det låg till med Sara dvs. att hon är utvecklingsstörd vilket medför en del problem och att man som pedagog är villig att planera
verksamheten utifrån det. De fick dock inte reda på någon diagnos eftersom det inte fanns någon sådan utan de fick veta att hon var sen i den motoriska och psykiska utvecklingen. Sara är fem år men hon är mentalt på en nivå som en tvååring, därför var det nödvändigt att hon fick en resursperson som kunde arbeta extra intensivt med henne. Sara behöver ha någon där som kan stötta henne i olika situationer. ”Jag är Saras
trygghet i vardagen” säger resurspersonen. Hon upplever att hon även är ett stort stöd för föräldrarna. Alla de intervjuade är överens om att resurspersonen är viktig för Sara. De poängterar även att det är ett stöd för dem att ha en extra person inne på avdelningen. Detta för att de ska kunna tillgodose alla barns behov och förutsättningar.
5.1.1 Föräldraperspektiv
Då min släktings barn skulle börja i förskolan så var personalen helt oförberedd på vad som väntade dem. De hade ingen kunskap om barnens funktionshinder och min släkting upplevde det som om de inte var intresserade av att ta reda på det och att de tyckte det innebar en ökad arbetsbörda för dem att få in två utvecklingsstörda barn. Min släkting berättar att de till och med ansåg att hon kunde hålla sina barn hemma eftersom hon ändå hade vårdbidrag. Min släkting berättar vidare att hon inte kunde tänka sig att hon skulle få ett sådant mottagande och det kändes oerhört kränkande. I efterhand visade det sig att ingen hade varit positiv till att skola in hennes två barn. ”Den oförberedda
personalen var rädd för den utmaning som det innebar att ta hand om mina två barn och därför så bemötte de inte mina barn positivt och gav dem inte det stöd som de behövde utan reagerade med ilska mot mig som förälder.” Efter detta misslyckande valde min släkting att ha sina barn hemma i två års tid. Efter dessa två år valde hon att på nytt skola in sina barn i en annan förskola eftersom hon var övertygad om att de hade bättre möjligheter att utvecklas i mötet med andra barn och hon ville att de skulle ha tillgång till den pedagogiska verksamheten som förskolan ska erbjuda alla barn. På den nya förskolan var allting annorlunda och allt fungerade bra. Till skillnad från den första var personalen här väl förberedd och helt införstådd med vad det skulle innebära att få in två utvecklingsstörda barn i sin barngrupp detta mycket för att min släkting själv hade ordnat med ett möte där hon informerade personalen och föräldrarna om barnen och deras funktionshinder. Detta gjorde hon av rädsla för att barnen skulle bli lika dåligt behandlade som på den första förskolan. Personalen kände även till den hjälp som de kunde få från kommunen och landstinget i form av resurspersonal och habilitering. Med dessa förutsättningar kunde personalen ta emot barnen på ett positivt sätt och tillgodose deras särskilda behov och de kände ingen rädsla inför denna utmaning. ”Det är viktigt att pedagogerna bemöter barnen och deras föräldrar på ett vänligt och professionellt sätt, för att det ska kännas bra och tryggt att lämna sina barn i deras vård” berättar min släkting och hon berättar vidare ”det innebär en stor sorg och oro att få ett barn med en utvecklingsstörning”. Det är viktigt att bli bemött på ett positivt sätt så att man som förälder känner att ens barn blir accepterat som det är.” Min släkting berättar vidare att hon var överens med personalen att hennes barn skulle vara delaktiga i så mycket som möjligt. ”Det var en obeskrivbar känsla att se mina barn tillsammans med andra barn. Bara känslan av att mina barn var fullt accepterade var stöd nog efter alla turer”. Hon
berättar ”Det är väldigt bra att ‘speciella’ barn finns inom den vanliga förskolan och skolan”. Det är framförallt bra för de friska barnen eftersom de då får en möjlighet att växa upp med ett naturligt förhållande till det annorlunda och det blir lättare för dem att acceptera andra människors fel och brister. ”För mina barn var det bra att gå i en vanlig förskola eftersom de då fick känna sig accepterade och delaktiga.”
5.2 Stöd till barnet
Det stöd som Sara får består av habilitering och att hon har rätt till en resursperson. Det är föräldrarna och förskolan själva som får ansöka om hjälpen hos kommunen och landstinget. Kommunen ansvarar för rätten till resursperson och landstinget står för habiliteringen. Habiliteringsteamet består av en läkare, psykolog, specialpedagog, talpedagog och en sjukgymnast. Sara och hennes mamma går till habiliteringen en gång i veckan. Habiliteringen är inte bara ett stöd till barnet utan även till föräldrarna. På habiliteringen finns det möjlighet för föräldrarna att prata med psykologen och de andra angående Saras utveckling, såsom framgångar och tillbakagångar. På habiliteringen får Sara träna sin utveckling inom olika områden och även stärka sin kropp. En del av det som habiliteringen gör fortsätter resurspersonen med på förskolan. Ett exempel på detta är att talpedagogen arbetar med tecken för att förstärka språkutvecklingen sedan
fortsätter resurspersonen med det arbetet. Tecknen beskriver ord och händelser som Sara befinner sig i under dagen. Händelserna kan vara matsituationer, vilan och leksituationer. Tecknen bidrar till att det blir lättare för både pedagogerna och Sara att kommunicera. Barn med funktionshinder kan bli berättigade personlig assistent i fall barnet har en diagnos vilket fastslås i lagen om stöd och service åt vissa
funktionshindrade LSS. Min släktings barn blev berättigade till personlig assistent så fort de fick sin diagnos. Den personliga assistentens arbete med min släktings barn gick ut på att vara deras förlängda arm och att sköta barnens kommunikation och hygien samt att vara där som ett stöd i deras utveckling. Assistentens arbete gick även ut på att arbeta med de metoder som var utarbetade för att det skulle främja barnens
utveckling. ”Att mina barn blev beviljade assistenthjälp var a och o för att de skulle kunna delta i den vardagliga, pedagogiska verksamheten” berättar min släkting.
5.3 Stöd till pedagogerna
Det finns ett resursteam i kommunen som består av en förskolepsykolog och en specialpedagog, dit kan förskolan vända sig för att få hjälp och stöd.
Resursteamet och resurspersonen träffas regelbundet och tittar över var Sara ligger i utvecklingen samt vad som har blivit bättre, sämre eller vad som stått stilla.
Resursteamet kommer ut till förskolan med jämna mellanrum och observerar Sara och pratar med resurspersonen. Resurspersonen menar att det är bra att det finns ett
resursteam i kommunen dit man kan vända sig för att få hjälp, så att man kan planera verksamheten och bemöta barnet på ett positivt sätt och att man kan förbättra
situationen för barnet. Hon påpekar också att ”det är en trygghet att veta att resursteamet finns där när man behöver det”. Resurspersonen och resursteamet har upprättat en utvecklingsplan för Sara som följs upp och förändras regelbundet. Hon berättar även att förskolan arbetar väldigt nära habiliteringen.
De tre intervjuade anser vidare att det är mycket viktigt att all personal på förskolan har en liknande syn på barn med någon form av utvecklingsstörning och att alla tycker att det är viktigt att dessa barn får en resursperson. Resurspersonen går utom de andra dvs. man har en extra pedagog på avdelningen. Alla intervjuade var överens om att detta var bra för då kan man ge det utvecklingsstörda barnet vad han/hon behöver samtidigt som man kan ge de andra barnen vad de behöver. På detta sätt kan man bemöta det
utvecklingsstörda barnet på ett positivt sätt och man har all möjlighet att ge barnet det stöd som det behöver för att utvecklas på sin nivå och i sin takt.
5.4 Arbetssätt
Resurspersonen poängterar att det är en utmaning att arbeta med utvecklingsstörda barn. ”Som pedagog måste man se alla barn och deras behov, detta blir extra tydligt och viktigt när man arbetar med utvecklingsstörda.” Hon anser att man som pedagog bör bemöta barnet på ett positivt sätt och det är viktigt att man som pedagog ser barnet bakom tillståndet. Alla som jag har intervjuat är överens om att det är viktigt att alla i arbetslaget är medvetna om vad det innebär att få in ett utvecklingsstört barn
barngruppen. All personal på avdelningen är lika delaktiga i barnets utveckling precis som i de andra barnens, men det är enligt de intervjuade, resurspersonen som har det största ansvaret. Resurspersonen anser att ”det viktigaste arbetet som du har med utvecklingsstörda barn är att du finns där som ett stöd så att de kan klara av sin vardag”. ”Som resursperson är du där för barnet vad som än händer men man ska samtidigt inte överbeskydda det.” Hon fortsätter med att säga att utvecklingsstörda barn också behöver en utmaning i det som de gör precis som ”friska” barn för att deras utveckling ska gå framåt. Det är dock viktigt att man går sakta fram i utmaningarna så att barnets utveckling hinner med. De intervjuade är alla överens om att det alltid är viktigt att planera den pedagogiska verksamheten utifrån barnens behov och önskningar men det är ännu viktigare i arbetet med utvecklingsstörda barn. Resurspersonen menar också att man måste möta barnet på dess mognadsnivå och inte efter åldern. Ett
utvecklingsstört barn är nämligen inte på samma nivå som andra barn i samma ålder så därför måste man som pedagog se var barnen befinner sig mognadsmässigt. I min studie har jag förstått att resurspersonen och de två förskollärarna tycker det är viktigt att arbeta med de grundläggande behoven som barnet har och att man ser till så att
rutinerna fungerar såsom på och avklädning och matsituationer. Resurspersonen berättar att man som sådan arbetar mycket med barnets utveckling på olika områden. Arbetet med utvecklingsstörda barn handlar ofta om att befästa de kunskaper som de redan har och utmana barnen i deras takt och på deras nivå. Hon anser vidare att det är viktigt att man är tydlig och konkret i arbetet med barnet. Det är viktigt att man förklarar
ordentligt och att man finns tillhands med vägledning när barnet behöver det. Det är viktigt att komma ihåg att man bara kan arbeta med dessa saker korta stunder och att man som pedagog när man tränar barnet på olika färdigheter gör det i rätt sammanhang och i rätt rum. Det kan handla om att man försöker lära barnet vad bestick är för något
och vad man ska ha dem till så då sitter man vid matbordet och övar
det. ”Utvecklingsstörda barn är i stort behov av feedback och de behöver någon som berömmer och utmanar dem” anser intervjupersonen.
Mitt observationsbarn klarar av sin dag tack vare att hon har resurspersonen vid sin sida som kan stötta henne i hennes utveckling och vardag. Varje gång Sara ska göra något så finns resurspersonen där som ett stöd. Hon griper in ifall det behövs men hon avbryter inte i onödan. Resurspersonen påpekar att det är viktigt att Sara får prova själv, för det ökar hennes självförtroende och hon känner att hon klarar av nya saker. Alla barn tycker att det är roligt att klara av saker själv och känna att de växer med uppgiften, så även utvecklingsstörda barn. Man ser på Sara att hon känner sig duktig när hon klarar av någonting nytt, till exempel när hon klarar av att klä av eller på sig själv eller när hon klarar av att bygga ett torn med klossar. Det tar lång tid för Sara att lära sig nya saker och det kräver mycket träning och tålamod. Resurspersonen har en tilltro till att Sara klarar mycket själv men det tar lite längre tid. Sara får oftast uppgifter att göra som resurspersonen vet att hon klarar av men ibland får hon utmanande uppgifter. Det kan handla om att gå och hämta olika saker, äta själv och klä av eller på sig. Sara behöver klara instruktioner och pedagogerna är mycket tydliga med vad de menar, detta gör de med hjälp av tydligt tal och tecken och mycket beröm. Alla pedagogerna på avdelningen känner till tecknen men det är mest resurspersonen som använder dem när hon
instruerar och kommunicerar med Sara. Tydligheten består av att pedagogerna benämner de saker som Sara kommer i kontakt med. Detta upprepas tills det att man märker att hon har förstått. Ett konkret exempel på det är ”Sara kan du hämta
strumporna på hyllan och ge dem till mig”. Här betonar pedagogen orden hämta, strumporna, på hyllan och till mig.
5.5 Pedagogernas syn på integrering och delaktighet
Resurspersonen och de två förskollärarna menar att det är positivt att barn med någon form av utvecklingsstörning är tillsammans med andra barn eftersom då har de någon att se upp till och ta efter. På detta sätt lär sig barnen nya saker, de växer och känner att de klarar av det. De utvecklingsstörda barnen får utvecklas tillsammans med de andra och de känner sig som en del av gruppen. Integreringen är också viktig för de andra barnen som då får möta utvecklingsstörda barn på ett naturligt sätt. På detta sätt ökar förståelsen och det blir inget märkvärdigt. En av förskollärarna säger att för att detta ska kunna ske så måste man aktivt arbeta med tanken att vi alla är lika mycket värda oavsett vi är friska eller sjuka och att det är positivt att vi är olika. Barnen lär sig att ta hänsyn till andra och hjälpa de som inte kan själva. Resurspersonen påpekar att det är viktigt att man förklarar för barnen varför det utvecklingsstörda barnet är annorlunda t.ex. ”Sara ser stor ut men hon kan inte lika mycket som er men hon gör så gott hon kan.”
eller ”Sara behöver lite extra hjälp och därför finns jag här för henne”. Om man är tydlig med detta från början så blir det ett naturligt inslag i verksamheten och barnen tycker inte att det är konstigt. ”Om jag som pedagog har en positiv syn på barn med någon form av utvecklingsstörning så förmedlar jag detta till barnen. Därför är det avgörande vilken inställning du som pedagog har för hur integrationen ska fungera.” Det märks även att det är bra för Sara att vara i en barngrupp med andra barn eftersom hon då tar efter dem och på sätt stimuleras hennes utveckling. Sara är försenad i både den motoriska och psykologiska utvecklingen, men hon gör så gott hon kan, även här spelar de andra barnen en stor roll eftersom Sara gör likadant som de andra och till slut efter många om och men så klarar hon av det. Sara har utvecklats mycket sen hon började på förskolan och till stor del beror det på resurspersonen som ger henne mycket stöd men även de andra barnen och framförallt att hon får möjligheter att prova själv innan någon hjälper henne.
När Sara var ny på avdelningen så var de andra barnen avvaktande och avståndstagande mot henne eftersom hon var väldigt inbunden och inte kunde prata. Barnen trodde att de kunde göra vad som helst med henne eftersom hon inte sa ifrån eller visade några känslor. Resurspersonen anser att detta har ändrats och blivit bra nu ”Barnen accepterar Sara och söker ibland kontakt och vill leka med henne”. Trots det så fungerar inte
integreringen med de andra barnen riktigt, för Sara leker nästan alltid själv fast att det finns andra barn runt omkring. Sara söker kontakt med de andra men de är inte så intresserade. Hennes försök till kontakt med de andra barnen kan handla om att hon sätter sig bredvid dem och börjar leka samma sak eller så ger hon dem en leksak. Ibland fungerar hennes försök och hon får vara med men ofta så bryr de andra sig inte om hennes kontaktförsök. Det fungerar bättre med integreringen när pedagogerna är
närvarande, för de kan hjälpa Sara att ta kontakt med de andra barnen på ett bra sätt och de lär Sara hur leksignalerna fungerar, på så sätt kan hon vara med i leken. De gånger som Sara får vara med är när de sitter och läser, målar eller bygger med klossar. De gånger som hon inte får vara med är i rollekarna, då de andra inte vill att hon ska vara med eftersom de inte tror att hon kan. Detta handlar om att Sara inte kan förstå och tyda leksignalerna. För att kunna leka rollekar så måste man kunna tyda leksignalerna annars så förstörs leken. Det är aldrig några av barnen som är elaka eller säger dumma saker om henne men hon är inte den lekkamrat som de i första hand väljer att leka med. Resurspersonen säger ”Jag tror att detta beror på att barnen känner sig lite osäkra på vad Sara kan och inte kan”. Pedagogerna arbetar därför mycket med de andra barnens attityd till Sara och de försöker få dem att vilja leka med henne. De har pratat mycket om likheter och olikheter med barnen. De jag har intervjuat är alla överens om att det är bra att utvecklingsstörda barn är integrerade med andra barn. ”På detta sätt ökar man förståelsen för att vi alla är olika och barnens empatiförmåga förstärks och det är även så att dessa barn utvecklas i mötet med andra barn.” De tillägger dock att det ibland kan vara nödvändigt att arbeta enskilt med barnet.
De intervjuade förskollärarna och resurspersonen kan inte se några direkta problem med integrering och delaktighet men påpekar dock att förutsättningar för att integreringen ska fungera är att man i förväg känner till vilka barn man ska få in i barngruppen och vilka eventuella särskilda behov de har samt att en resursperson finns till hands. De anser vidare att förskolan är till för alla men att den måste anpassas efter varje barns behov. Det är pedagogerna som har det yttersta ansvaret för utvecklingsstörda barns integration i verksamheten utifrån de mål som står nedskrivna i Lpfö 98 och barnens behov.
5.6 Slutsatser
En viktig slutsats som jag har kommit fram till genom min studie är att det är viktigt att man som pedagog är väl förberedd när det kommer in ett barn med någon form av psykisk utvecklingsstörning i barngruppen. På så sätt kan man möta barnet på dess nivå och planera verksamheten utifrån barnets behov och förutsättningar. Ett positivt
förhållningssätt är A och O i det pedagogiska arbetet. Det är viktigt att man som pedagog i första hand ser barnet och dess behov och inte utvecklingsstörningen och att man ser barnets möjligheter och inte problemen. En annan slutsats som man kan dra av min studie är att det är en stor tillgång att ha en resursperson i barngruppen.
Resurspersonen är en trygghet för barnet och ett stort stöd i barnets utveckling.
Resurspersonen är även en tillgång för de övriga i personalgruppen eftersom man då är en extra person på avdelningen. På så sätt kan pedagogerna ge alla barn en bra och stimulerande dag på förskolan som är planerad utifrån barnens behov och
förutsättningar. I min studie har jag förstått att det är viktigt att man arbetar med de grundläggande behoven som det utvecklingsstörda barnet har och att man ser till så att rutinerna fungerar såsom på och avklädning och matsituationer. Detta för att man sen ska kunna arbeta vidare med barnets utveckling. En annan slutsats jag tycker mig kunna dra av min studie är att för att integreringen ska fungera så måste pedagogerna ha en positiv bild av utvecklingsstörda barn och tycka att det är bra att de integreras med de andra barnen. Samtidigt måste man som pedagog arbeta aktivt med begreppet, alla är lika mycket värda, med barnen och förankra en positiv människosyn hos dem. De utvecklingsstörda barnen får utvecklas med andra barn och de känner sig som en del av gruppen när integreringen fungerar som den ska. Integrering av utvecklingsstörda barn i förskolan bidrar till en förståelse för att vi alla är olika och empatiförmågan utvecklas hos både personal och barn.
6 Diskussion
Jag tycker att jag har fått fram intressant och givande fakta i mitt arbete. Jag tycker att jag har fått en klarare bild av hur utvecklingsstörda barn i förskolan blir bemötta och vilket stöd de får. Mycket av det som jag har fått fram kan man ha nytta av som
pedagog när man ska ta emot ett barn med någon form av psykisk utvecklingsstörning i sin barngrupp. Om man ska titta med kritiska ögon på min undersökning så är den lite tunn, jag kan inte dra så många generella slutsatser eftersom jag bara har observerat ett barn och undersökningen presenterar bara en bild av en verklighet och det kan i princip se helt annorlunda ut i andra fall.
Jag anser att det är viktigt att man som pedagog är väl förberedd när man ska få in ett barn med någon form av utvecklingsstörning i barngruppen. Detta för att man ska kunna planera verksamheten utifrån alla barns behov och kunna ge det utvecklingsstörda barnet extra stöd. Detta kan sättas i relation till det uppdrag som förskolan har, nämligen att bedriva en pedagogisk verksamhet för alla barn där det ska finnas personal med sådan utbildning eller erfarenhet att alla barns behov av omsorg och pedagogisk verksamhet tillgodoses (Skollagen, 1997). Lpfö 98 (Lärarförbundet, 1998) slår fast att förskolan ska vara till för alla barn. Förskolans samhällsuppgift och pedagogiska mål ska vara samma för alla barn. Detta kan även sättas i relation med det som
Salamancadeklarationen (1994) slår fast att alla barn ska ha rätt till utbildning i förskolan och skolan. Jag tror liksom intervjupersonerna att det är viktigt och bra att barn med någon form av utvecklingsstörning har en resursperson som finns till hands vid behov. Resurspersonen blir ett viktigt stöd för barnet i dess utveckling.
Resurspersonen bidrar även till att det blir lättare för personalen att tillgodose alla barns behov i den pedagogiska verksamheten. Jag menar att en resursperson alltid är bra att ha när man har ett utvecklingsstört barn i gruppen för alla inblandade parter och inte minst är resurspersonen ett viktigt stöd för föräldrarna. Av mina svar från intervjupersonerna att döma så har jag förstått att de är av den uppfattningen att resurspersonen endast finns på avdelningen som ett stöd till det utvecklingsstörda barnet. Jag menar däremot att det är viktigt att komma ihåg att arbetslaget på avdelningen har ett delat ansvar för alla barn. Med det menar jag att även om man har en resursperson på avdelningen som i mångt
och mycket har hand om ett barn med särskilda behov så har även den övriga
personalen ett ansvar för detta barn. Detta blir extra viktigt och tydligt när resursperson av någon anledning inte är där, då måste någon annan kunna gå in och stötta barnet. Därför anser jag att det är viktigt att alla på avdelningen känner till barnet och dess särskilda behov. På så sätt kan barnet alltid få en givande och stimulerande vistelse på förskolan.
Jag tycker att det är viktigt att förskolan har ett nära samarbete med habiliteringen och jag anser att det är bra att resurspersonen fortsätter det arbete som habiliteringen startar, detta för att det hjälper barnet i dess vardag och utvecklingen stimuleras. Det är även viktigt att förskolan samarbetar och tar hjälp av resursteamet. Resursteamet kan bidra med den expertis som man själv inte har på förskolan. Det är viktigt att man vänder sig till resursteamet och får det stöd som man är i behov av i sitt arbete med
utvecklingsstörda barn.
Jag tror liksom resurspersonen att det är viktigt att all personal på avdelningen har en liknande syn på barn med utvecklingstörning och vilken roll man som pedagog har med dessa barn. Annars blir det svårt att bedriva en givande och bra verksamhet för barn i behov av särskilt stöd. Som pedagog tycker jag att man måste vara öppen för nya lösningar och vara flexibel när det gäller att utforma verksamheten till det bästa för alla barn. Det är viktigt att man som pedagog möter barn i behov av särskilt stöd på ett öppet och positivt sätt, man ska framförallt se barnet för dess utveckling och inte dess problem. I första hand så är det utvecklingsstörda barnet ett barn och därför ska man i förskolan utgå från den kunskap som man har om barn och deras utveckling och sedan bygga vidare med mer specifik kunskap som berör barnet (Thunman & Edström, 1988). Thunman och Edström menar att det krävs av pedagogerna som möter barnet att man har kunskap, inlevelseförmåga och engagemang. Jag tror att det är viktigt att all
personal som möter barnet gör det på ett positivt sätt för då har man all möjlighet att ge barnet det stöd som det behöver för att utvecklas på sin nivå och i sin takt.
Jag håller med om att det vikigaste arbetet, man har som pedagog, med det
utvecklingsstörda barnet är att finnas där som ett stöd i dess vardag. För på detta sätt kan barnet vara delaktigt i den pedagogiska verksamheten på förskolan samt klara av sin vardag. Jag tror att barnet växer och utvecklas när hon eller han känner att de klarar av
sin vardag. Detta stämmer överens med att det är viktigt att pedagogerna som möter barnet varenda dag finns där som ett stöd i vardagliga situationer och även i leken, som är livsviktig för barns utveckling (Rabe och Hill, 1990) Pedagogerna kan förenkla, förtydliga, konkretisera, demonstrera det man vill att barnen ska uppmärksamma och lära sig. Rabe och Hill, (1990) anser att arbetsprincipen ska vara den samma som för andra barn fast man måste vara mycket tydligare och konkretare.
Jag tycker att det är viktigt att man utmanar barns utveckling och ger dem uppgifter som man vet att de klarar av i förhållande till sin mentala nivå, detta är extra viktigt i arbetet med utvecklingsstörda barn. Alla barn är i behov av feed back från pedagogerna för att de ska utvecklas och växa som individer. Detta gäller även barn med särskilda behov och kanske i högre utsträckning de än andra. Jag anser att man i förskolan i mångt och mycket måste individanpassa arbetet med utvecklingsstörda barn men med det vill jag inte ha sagt att man ska plocka ut barnen ur gruppen utan man ska kunna göra det i barngruppen.
Jag håller med om att det är bra att de utvecklingsstörda barnen går integrerat med andra barn i förskolan eftersom de då får en möjlighet att utvecklas tillsammans med andra barn vilket bidrar till att de känner sig som en del av gruppen. Jag anser att
utvecklingsstörda barn ska integreras i förskolan eftersom de utvecklas i samspel med andra barn. Detta kan sättas i relation till Rabe och Hill (1990) som menar att barns utveckling sker i samspel med människor och därför är det extra viktigt att
utvecklingsstörda barn deltar i samspel med andra barn och vuxna. En integrerad förskola och skola bidrar till att solidariteten mellan barn i behov av särskilt stöd och de andra barnen stärks (Salamancadeklarationen, 1994). Jag tror att för att det ska fungera så måste pedagogerna aktivt arbeta med tanken att vi alla är lika mycket värda och förmedla en positiv människosyn till barnen. Därför är det avgörande vilken inställning du som pedagog har för hur integrationen ska fungera. Jag anser att integrering och delaktighet handlar om att de utvecklingsstörda barnen ska som alla andra barn delta i förskoleverksamheten och att förskolan ska vara utformad på ett sådant sett att deras särskilda behov tillfredsställs. Detta stämmer överens med det som
Salamancadeklarationen (1994) slår fast nämligen att alla förskolor och skolor ska skapa lika chanser och fullständig medverkan. Jag tror att för att integreringen ska fungera så krävs det att man har en positiv syn på begreppet och att barnen accepteras
av samhället för den de är. Rakstang Eck och Rognhaug (1995) menar att för att integreringen ska fungera så krävs det att barnet deltar i förskolan på sina egna villkor med alla de möjligheter och hinder som utvecklingsstörningen för med sig och att barnet accepteras som det är.
Referenslista
Bakk, Ann & Grunewald, Karl (1998) Omsorgsboken. Stockholm: Liber
Bergqvist, Siv, Annerborn, Lena, Blöcher, Gunnel, Céwe, Lillemor, dellgren, Kajsa, Edlund, Elise, Hedberg, Anders, Hellström, Agneta, Petersson, Marianne, Serrebo, Susanne, Sjögren, Inga, Utholm, Inger och Wessman, Anita. Att möta barn i behov av
särskilt stöd.( ) Stockholm: Liber
Bjerstedt, Åke (1997). Rapportens yttre dräkt. Lund: Studentlitteratur
Gotthard, Lars-Erik (2002) Utvecklingsstörning och andra funktionshinder Stockholm: Bonniers
Hellström, Agneta (1986) Ungar är olika. Stockholm: Utbildningsförlaget Johansson, Bo & Svedner, Per Olov (2001). Examensarbetet i lärarutbildningen. Uppsala: Kunskapsföretaget
Lärarförbundet (2001). Lärarens handbok. Stockholm: Lärarförbundet Månsson, Annika (051216) Malmö: Malmö Högskola
Rabe, Tullie & Hill, Anders (1990) Små barn stora behov. Malmö: Corona Rakstang Eck, Oddrun & Rognhaug, Berit (1995) Specialpedagogik i förskolan. Repstad, Pål (1999). Närhet och distans. Lund: Studentlitteratur
Thunman, Maj & Edström, Ann-Marie (1988) Barn med psykisk utvecklingsstörning. Stockholm: Liber
Skollagen, 1997:1212
www.bo.se (2005). FN:s konvention om barns rättigheter.
Åström, Thomas & Fuentes S, Alejandro (1993) Barnet bakom handikappet. Stockholm: Rädda Barnen
Bilaga 1
Intervjufrågor
1) Vad är din bakgrund?
2) Har du någon speciell utbildning eller kunskap om utvecklingsstörda personer? 3) Anser du att det är viktigt att man har förkunskaper om utvecklingsstörda barn
när man arbetar med dem? Motivera gärna
4) Var du väl förberedd när ni skulle skola in ”Sara” på er avdelning samt småbarnsavdelningen?
4 a) Tycker du att det är viktigt att man är väl förberedd och i så fall varför?
5 ) Visste du vad hennes särskilda behov skulle innebära för dig och er pedagogiska verksamhet?
6) Har du som pedagog fått det stöd som du behövt från kommunen och kollegorna? 7) Vilket stöd kan man få i denna kommunen?
7a) Vilket stöd har ni fått för att kunna ge Sara en bra och givande förskolevistelse? 8) Vad anser du är din roll i arbetet med Sara?
9) Vilket ansvar tycker du att man har som pedagog när det gäller de utvecklingsstörda barnen?
10) Vad anser du om integrationsbegreppet? 11) Hur fungerar integreringen och delaktigheten?
11 a) Kan du se något negativt med integrering och delaktighet? 12) Hur bemöter de andra barnen ”Sara”?
13) Vad har ni fått för reaktioner från de andra föräldrarna? 14) Anser du att föräldrar kontakten är viktigt? På vilket sätt?
Intervjufrågor till resurspersonen
1) Varför tror du att du blev utsedd att vara resursperson för Sara?
2) Vad innebär ditt arbete som resursperson? Arbetar du med Sara på ett speciellt sätt och i så fall hur?
2 a) Är du och Sara alltid kvar i barngruppen eller går ni ifrån? 3) Hur anser du att du som resursperson är ett stöd för Sara?
Bilaga 2
1) Tycker du att förskolan var väl förberedd när dina barn skulle börja där? På vilket sätt? Hur reagerade personalen?
2) Anser du att det är viktigt att förskolan är väl förberedd inför inskolningen? 3) Kändes det bra för dig som förälder att lämna dina barn på förskolan?
4) Har du och dina barn fått det stöd som ni behövt av förskolan och pedagogerna? På vilket sätt?
5) Har du och dina barn fått det stöd och den hjälp av kommunen som ni har rätt till? Vilken sorts stöd?
6) Hur har barnens vistelse på förskolan fungerat?
7) Har dina barn haft en personlig assistent under förskolevistelsen? Bra eller dåligt? 8) Vilken roll har den personliga assistenten i barnets utveckling
9) Hur har dina barn bemöts av förskolan?
10) Tycker du att det är bra att utvecklingsstörda barn är integrerade med ”friska” barn? På vilket sätt? För och nackdelar?
Bilaga 3
Löpande protokoll
Situation Närvarande pedagog Barnets agerande De andra barnens agerande På/Avklädning Ja, en förskollärare Tar på sig mössan Tittar på
