Riskfaktorer i ungdomsvård : Hantering av riskfaktorer för normbrytande beteendeinom ramen för behandlingsinriktningarna Miljöterapi och KBT

ÖREBRO UNIVERSITET

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete 61-90 hp C-uppsats 15 hp VT 2010

Riskfaktorer i ungdomsvård

Hantering av riskfaktorer för normbrytande beteende

inom ramen för behandlingsinriktningarna Miljöterapi och KBT

Författare: Hansson, Andreas Kruse, Matilda Sarvari, Mazdak

Handledare: Ahonen, Lia Degner, Jürgen

RISKFAKTORER I UNGDOMSVÅRD

Andreas Hansson, Matilda Kruse och Mazdak Sarvari Örebro Universitet

Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete 61-90 hp C-uppsats 15 hp VT 2010

Riskfaktorer i ungdomsvård

Hantering av riskfaktorer för normbrytande beteende

inom ramen för behandlingsinriktningarna Miljöterapi och KBT

Sammanfattning

Risk- och skyddsfaktorer är vanligt förekommande begrepp i dagens samhällsdebatt, vissa forskare menar att vi befinner oss i ett risk- och skyddsparadigm. På behandlingshem för ungdomar med ett allvarligt normbrytande beteende är miljöterapi och KBT två vanliga metoder. Således avser studien undersöka hur respektive behandlingsinriktning använder sig av kunskapen om riskfaktorer i behandlingsarbetet. Syftet rör riskfaktorers betydelse i behandling samt vilka riskfaktorer som kan identifieras inom ramen för miljöterapeutisk respektive KBT-inriktad behandling. Vidare syftar studien till att undersöka den praktiska tillämpningen av kunskapen om riskfaktorer i behandlingsarbete. Studien har en kvalitativ forskningsansats och omfattar åtta intervjuer med personal vid två behandlingshem, det ena med behandlingsinriktning psykodynamisk miljöterapi och det andra med KBT-inriktning. Resultatet visar att hänsyn till riskfaktorer tas vid båda de undersökta verksamheterna, dock på olika sätt. I den miljöterapeutiskt inriktade verksamheten sker detta främst i det vardagliga miljöarbetet, medan den KBT-inriktade verksamheten använder sig av ett antal manualbaserade metoder som är riktade mot specifika riskfaktorer. Inom KBT riktas insatser således direkt mot riskfaktorerna medan miljöterapi fokuserar på underliggande problem och vill komma åt faktorerna indirekt.

Nyckelord: Riskfaktorer, normbrytande beteende, avvikande beteende, ungdomsvård, miljöterapi, kognitiv beteendeterapi, utvecklingsekologi

RISK FACTORS IN YOUTH TREATMENT

Andreas Hansson, Matilda Kruse and Mazdak Sarvari Örebro University

Department for Behavioural, Social and Legal Sciences Social Work Program

Social Work 61-90 points C-essay, 15 points

Spring term 2010

Risk factors in youth treatment

Managing risk factors of deviant behavior

within the treatment orientations Milieu therapy and CBT

Risk and protective factors are common concepts in today's public debate; some scientists mean we are at a risk factor paradigm. Milieu therapy and CBT are two common methods at treatment centers for adolescents with serious antisocial behavior. Thus, the study aims to examine how each treatment approach uses knowledge of risk factors in the treatment process. The study concerns the importance of risk factors in treatment and which risk factors can be identified within milieu therapy and CBT oriented treatment. The aim is to examine the practical application of the knowledge of risk factors in youth treatment centers. Present study has a qualitative research approach and includes eight interviews with personnel at two treatment centers, one with psychodynamic milieu therapy and the other with a CBT orientation. It showed that risk factors are taken into account at both centers. In the milieu therapeutic treatment center this occurs mainly in the everyday work with structures and predictability at the center, while the CBT-oriented treatment uses a number of manual-based approaches that address specific risk factors. Within CBT interventions are directed directly towards risk factors, while environmental therapy focusing on underlying problems and reaches risk factors indirectly.

Keywords: risk factors, deviant behavior, antisocial behavior, youth treatment, Milieu Therapy, Cognitive Behavioral Therapy, Ecology of Human Development

FÖRORD

Vi vill rikta ett stort tack till personalen på de två behandlingshemmen för att de tog sig tid att besvara våra frågor och delade med sig av sin kunskap. Utan Er hade denna uppsats inte varit möjlig att genomföra. Vi vill även tacka våra handledare Lia Ahonen och Jürgen Degner för vägledning och stort engagemang.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kognitiv beteende terapi ... 12

Begreppsdefinition ... 13

Normbrytande beteende ... 13

TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 14

Riskfaktorer för normbrytande beteende ... 14

Behandling och riskfaktorer ... 16

Riskfaktorer hos individen, i familjen och i närmiljön - den utvecklingsekologiska modellen ... 17

Utvecklingsekologi ... 18

Riskfaktorer hos individen ... 21

Riskfaktorer i familjen ... 23 Riskfaktorer i närmiljön ... 24 Riskfaktorer i Miljöterapi ... 25 Individnivå ... 25 Familjenivå ... 26 Närmiljön ... 27

Riskfaktorer i kognitiv beteendeterapi ... 27

Individnivå ... 28

Familjenivå ... 29

Närmiljön ... 29

METOD ... 30

Val av metod ... 30

Litteraturanskaffning och källkritik ... 30

Urval av riskfaktorer samt avgränsning ... 30

Konstruktion av intervjuguide och genomförande av intervjuer ... 31

Urval av respondenter ... 32

Databearbetning och analys ... 32

Etik och metoddiskussion ... 33

RESULTAT OCH ANALYS ... 35

Individnivå ... 35

Familjenivå ... 39

Närmiljön ... 43

SLUTSATS OCH DISKUSSION ... 45

KÄLLFÖRTECKNING ... 47 BILAGOR ... 51 Intervjuguide ... 51 Inledande frågor ... 51 Individfaktorer ... 51 Familjefaktorer ... 52 Närmiljön ... 53 Avslutande frågor ... 53

INLEDNING

Ungdomar som bryter mot samhällets normer är vanligt förekommande inslag i samhällsdebatten och prioriteras högt bland landets politiker (Apropå 2006; Socialstyrelsen 2009:15). Tidig debut i normbrytande beteende utgör en stor risk för fortsatta problem i vuxen ålder (Andershed & Andershed 2005:162; Andreassen 2003:36; Lipsey & Derzon 1998:98). För att hindra en sådan negativ utveckling är det av stor vikt att fokusera på normbrytande beteende i barndoms- och ungdomsåren. På lång sikt är tidiga insatser mest effektiva ur både ett ekonomiskt och humanistiskt perspektiv (Socialstyrelsen 2009:162). Mycket av dagens forskning om ungdomsproblematik fokuserar just på att upptäcka tidiga signaler på normbrytande eller avvikande beteende. Risk- och skyddsfaktorer är begrepp som används i stort sett dagligen av politiker och yrkesverksamma inom området och vissa forskare menar att vi befinner oss i ett ”risk- och skyddsparadigm” (France & Utting 2005). I praktiken innebär detta att analyser av riskfaktorer används såväl på individnivå för att exempelvis bedöma risken för unga lagöverträdare att fortsätta begå brott, som för att identifiera och reducera riskfaktorer på samhällsnivå (France 2008).

Idag finns en gedigen kunskap om de riskfaktorer som ökar sannolikheten för att barn och ungdomar ska utveckla och upprätthålla ett normbrytande beteende. För att förstå varför vissa individer har ett avvikande beteende är det viktigt att ta hänsyn till faktorer på flera olika nivåer; hos individen, i familjen och i närsamhället och samhället (Andershed & Andershed 2005:58; Catalano & Hawkins 1996:152–153; Farrington 2005:186). På individnivå är alkohol- och droganvändning, aggressivitet, impulsivitet och låg intelligens några av de riskfaktorer som anses ha ett högt prediktivt värde för normbrytande beteende. Brister i relationen till föräldrarna, bristfälliga uppfostringsmetoder, föräldrar med egen problematik och våld i hemmet utgör riskfaktorer på familjenivå. På samhällsnivå eller i närsamhället är normbrytande kamrater och problem i skolan exempel på riskfaktorer för normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:70–116; Farrington 2005:186; Farrington 2000:605). Med hjälp av risk- och skyddsfaktorer är det möjligt att förutsäga vilka individer som befinner sig i riskzonen för att utveckla ett normbrytande beteende (Lagerberg & Sundelin 2000:38). Således är kunskap om dessa faktorer användbar vid preventionsinsatser men också i behandling för unga som redan uppvisar ett normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:203).

För ungdomar med ett allvarligt normbrytande beteende, exempelvis kriminalitet och beteendestörningar, har institutionsvård traditionellt varit den vanligaste insatsen (Andreassen 2003:11). Behandling, i den bemärkelse vi ser idag, började införas på svenska ungdomsinstitutioner under 1960-talet. Fokus började riktas mer på vad institutionsvistelsen innebar för ungdomarna och hur man med hjälp av både innehåll och miljö kunde påverka ungdomarna till det bättre. Många ungdomshem införde psykoterapi i sina behandlingsprogram, oftast med en psykodynamisk grund. Vid den här tiden gjorde även miljöterapin sitt intåg i svensk institutionsvård (Sallnäs 2000:109). Miljöterapi ansågs göra ungdomarnas institutionsvistelse både effektivare och mer human än tidigare (Hagqvist & Widinghoff 2000:20). Behandlingsinriktningen växte sedan kraftigt, vilket framgår av Sallnäs studie från 1995, då den största andelen av alla HVB-hem (hem för vård eller boende) i Sverige använde miljöterapi och/eller psykodynamiskt synsätt (41% respektive 37%) (Sallnäs 2000:198). Under 1990-talet och början av 2000-talet fick det kognitiva perspektivet ett ökat inflytande på praktiken (Payne 2008:208). Kognitiva metoder anses användbara inom behandling och dess effektivitet har bekräftats av forskning (Andreassen 2003:341). De

empiriskt understödda framgångarna när det gäller att uppnå resultat utifrån strukturerade bedömningar kan ha bidragit till att inriktningen fått stöd från både klienter, yrkesverksamma och ledning inom sociala instanser (Payne 2008:191, 208). Inom ramen för den kognitiva beteendeterapin (KBT) har olika metoder som är direkt anpassade för institutionsbehandling utvecklats, såsom ART (Aggression Replacement Training) och Teckenekonomi (Andreassen 2003:182 ff).

Behandlingsinsatser bör riktas mot de faktorer som är viktiga för utvecklandet och upprätthållandet av ett normbrytande beteende, för att behandlingen ska ge största möjliga effekt. Vidare bör insatser riktas mot flera riskfaktorer samtidigt och på flera olika nivåer; hos individen, i familjen och omgivningen (Andershed & Andershed 2005:208; Andreassen 2003:249; Frick 2001:605–606). För att uppnå önskat resultat är det också av stor vikt vilken typ av riskfaktorer behandlingen fokuserar på (Andreassen 2003:92; Bonta & Andrews 2007:5). Till att börja med är vissa riskfaktorer direkt kopplade till det normbrytande beteendet medan andra har en mer indirekt inverkan. Interventioner riktade mot direkta faktorer är av störst relevans då man vill åstadkomma en förändring i beteendet. Även indelningen i dynamiska och statiska faktorer är väsentlig i samband med interventioner. Dynamiska faktorer är till skillnad från statiska potentiellt föränderliga och möjliga att påverka och därmed av speciellt intresse i behandling. De faktorer som sätter igång utvecklingen av ett normbrytande beteende är inte alltid desamma som sedan upprätthåller beteendet (Andershed & Andershed 2005:56–57). I behandlingsverksamhet är det mest givande att fokusera på de dynamiska upprätthållande riskfaktorerna då man har för avsikt att hindra ett fortsatt normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:211). Sammanfattningsvis bör interventioner bygga på forskningsbaserad kunskap om riskfaktorer och i behandling riktas mot dynamiska och upprätthållande faktorer.

De senaste åren har en evidensbaserad praktik blivit alltmer eftersträvansvärd i socialt arbete och därigenom även i behandlingsverksamhet. Det handlar om en strävan att skapa en vård av hög kvalitet som baseras på vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet (SOU 2005:81:23). Den omfattande forskningen och kunskapsbasen rörande risk- och skyddsfaktorer för olika normbrytande beteenden kan sägas utgöra ett led i denna utveckling (Andershed & Andershed 2005).

Problembeskrivning

Ett omfattande forskningsarbete kring riskfaktorer har de senaste årtiondena givit kunskap om hur normbrytande beteende hos ungdomar kan förklaras och förutsägas. Denna kunskap har framförallt använts i förebyggande insatser, genom åtgärder riktade mot tidiga riskfaktorer. Även i behandlingsarbete, då det normbrytande beteendet redan har uppträtt, anses riskfaktorer betydelsefulla. Behandlingsinsatser bör riktas direkt mot riskfaktorer som bidrar till att upprätthålla det normbrytande beteendet, och som är möjliga att påverka, för att största möjliga effekt ska nås. Således har kunskapen om riskfaktorer stor relevans för vård och behandling av ungdomar med normbrytande beteende. Miljöterapi och KBT är två vanligt förekommande behandlingsmetoder vid institutionsvård för ungdomar som utvecklat ett allvarligt normbrytande beteende. Studien avser, mot bakgrund av detta, undersöka hur respektive behandlingsinriktning använder sig av kunskapen om riskfaktorer i behandlingsarbetet.

Syfte

Föreliggande studie syftar till att undersöka vilken betydelse riskfaktorer, för normbrytande beteende hos ungdomar, har i institutionsvård med inriktning miljöterapi och KBT. Vidare syftar studien till att undersöka hur respektive behandlingsinriktning förhåller sig till några av de viktigaste riskfaktorerna. Slutligen undersöks vilken hänsyn som tas till dessa riskfaktorer i praktiskt arbete på HVB-hem med inriktning miljöterapi respektive KBT.

BAKGRUND

Verksamhetsbeskrivning A

Verksamhet A är ett HVB-hem för pojkar och flickor i åldern 16-19 år. Där finns 16 platser, varav 8 dygnet runt platser. Övriga platser fylls ut av ungdomar som deltar i behandling men har sitt boende på annat håll samt ungdomar som har eftervård. Verksamheten är kommunal och tillhör socialtjänstens ungdoms- och familjeenhet. Behandlingstiden är relativt lång, oftast upp till 2 år.

Verksamheten arbetar utifrån en psykodynamisk grundsyn på sociala problem och psykisk ohälsa. Utgångspunkten är att varje människa är ett resultat av en mängd erfarenheter och upplevelser under sin tid som barn. Dessa erfarenheter och upplevelser skapar en personlighet. Man arbetar psykoterapeutiskt med miljöterapi som arbetsmodell. Miljöterapi kan innebära många olika saker men för denna verksamhet är miljöterapi en form av psykoterapi och vilar på tre grundstenar: tid, rum och person. Allt i verksamheten sker på givna och förutsägbara tider. Exempelvis sker väckning, frukost, arbetstider, fika, lunch, fritid, middag och läggdags alltid på fasta och bestämda tider. Struktur och förutsägbarhet är viktiga element i miljöterapi. Vidare ska personalen vara stabila och tillgängliga för ungdomarnas överföringar. Ungdomarnas arbetsmiljö ska vara välvårdad, förutsägbar, hemtrevlig och lättillgänglig.

Verksamhetens målgrupp är ”jagsvaga” ungdomar. Detta innebär att deras ”jag” inte är fullt utvecklade och de lider av en inre problematik. Vidare har de brister i social kompetens och har ofta störningar i sina relationer till andra människor. Ungdomarnas problematik uttrycker sig i form av missbruk, kriminalitet, paranoiiska föreställningar, våldshandlingar, bristande självständighet med mera. Tanken är att när ungdomar med dessa kommunikationsuttryck möter en verksamhet som är organiserad för att härbärgera överföringar och upprätthålla ramar, startar processer som möjliggör kommunikation och därmed också tillväxt och utveckling för ungdomarna.

Målet med behandlingen är att när ungdomen skrivs ut ska denne vara tillräckligt självständig och social kompetent för att kunna leva ett värdigt liv. Vad som är ett värdigt liv varierar från person till person och det är viktigt att ungdomen själv har en bild av vad ett värdigt liv innebär för honom/henne. Bostad och sysselsättning måste dock anses ingå i ett värdigt liv. Vidare är målsättningen självfallet också att ungdomen ska vara fri från droger, kriminalitet och andra saker som i samhället ses som avvikande. Slutligen har verksamheten också som mål att alla ungdomar ska ha gymnasiekompetens i kärnämnena svenska, matematik och engelska.

Miljöterapi

Det som idag betecknas som miljöterapi växte fram i Sverige under 1960-talet (Hagqvist m.fl. 2000:19; Degner & Henriksen 2007:29). Terapiformen uppkom ur den så kallade ”68-andan” och förespråkade en humanare behandling av människor. Ledord som demokrati, öppenhet och vi-känsla var viktiga i denna tidsepok (Hagqvist m.fl. 2000:20). Miljöterapi används i olika verksamheter med olika teoretiska bakgrunder och olika mål (Hagqvist m.fl. 2000:20 ff). Föreliggande studie kommer att fokusera på den psykodynamiskt grundade miljöterapin som i huvudsak har sina teoretiska utgångspunkter i Bowlby, Stern och Mahlers teorier om barnets utveckling (Andersson 2003:18 ff). Behandlingen riktar sig främst till ungdomar med mer eller mindre allvarliga jagstörningar och målet är att stärka deras jag och främja deras personliga utveckling (Andersson 2003:123 ff). Jagstörningar medför svårigheter till integration, anpassning och kontinuitet i tillvaron och har sin grund i en otrygg anknytning till vårdnadshavarna (Andersson 2003:79 ff).

De flesta ungdomar som är aktuella för en miljöterapeutisk institution har vuxit upp i otrygga och ostrukturerade miljöer, därför är stabilitet och struktur viktigt inom miljöterapi (Andersson 2003:125 ff). Ytterligare en viktig del i miljöterapin är gränssättning. Jagsvaga ungdomar har ofta svårt att hantera sina impulser vilket kan visa sig genom att ungdomen exempelvis tar saker utan att fråga eller uppvisar gränslöshet genom att utlämna ytterst privata saker till vem som helst. Mycket av arbetet med denna typ av ungdomar handlar om att som personal hjälpa till att stärka deras jaggränser (Andersson 2003:129 ff).

Ytterligare ett centralt inslag i miljöterapin är relationsuppbyggnad. Då de flesta jagsvaga ungdomar har dåliga erfarenheter av relationer är detta en viktig del i behandlingsarbetet. Oftast utses en eller två kontaktpersoner till varje ungdom vilka ska svara på den unges kontaktbehov. Tanken är att den unge ska få uppleva en kontakt som för honom är helt ny. Han ska uppleva ömsesidighet, en varaktig relation och bli av med den rädsla han har för att gå in i en relation (Andersson 2003:135). Tanken är att de nya positiva erfarenheterna av relationen ska medföra inre förändringar hos ungdomen som gör att tilliten till andra människor varpå nya positiva relationer blir möjliga (Andersson 2003:125).

Vidare är miljöterapin målinriktad (Hagqvist 2000:24 ff; Degner & Henriksen 2007:32). Det innebär att personalen hela tiden, både i ord och i handling, ska jobba aktivt mot de förutbestämda målen (Andersson 2003:124; Degner & Henriksen 2007:32). All aktivitet som sker måste vara planerad utifrån behandlingens mål. Exempelvis ska det finnas en tanke med att ta med ungdomarna på en resa och efteråt ska resan analyseras och utvärderas.

Verksamhetsbeskrivning B

Verksamhet B är ett kommunalt HVB-hem för ungdomar och har sex platser. Verksamheten bedriver en strukturerad behandling med individuella behandlingstider samt eftervård. Målgruppen är pojkar och flickor 15-19 år med allvarlig beteendeproblematik inom flera olika områden, exempelvis det egna beteendet, relationer till familj eller andra ungdomar och skola. Ungdomarna ska även vara av högriskkaraktär för fortsatt negativ utveckling om de inte får hjälp. Då en ungdom blir aktuell för placering på verksamheten genomförs en riskbedömning för att inte blanda lågriskungdomar med högriskungdomar. Vid låg risk för negativ utveckling hänvisas ungdomen till andra stödformer. Verksamheten tar inte emot aktivt missbrukande ungdomar eller sexualbrottslingar, inte heller akutplaceringar.

Verksamhetens programinnehåll baseras på nyare forskning om orsaksfaktorer till beteendeproblem, samt på KBT, systemteori och social inlärningsteori. Det är genom dessa teoretiska utgångspunkter som verksamheten förstår utvecklandet, upprätthållandet och förändringen av beteendeproblem. Forskningen kring riskfaktorer är en viktig del i förståelsen av dessa beteendeproblem. Arbetet är både individ- och systemorienterat då insatserna sker på flera olika nivåer såsom individ, familj och närsamhälle.

För att bedöma risknivån för våldsamt beteende hos ungdomen och kartlägga om ungdomen tillhör målgruppen använder verksamheten en strukturerad bedömningsmall som heter SAVRY (Structured Assessment of Violence Risk in Youth). I arbetet med ungdomens beteende använder verksamheten metoder baserade på social inlärningsteori och KBT. Metoder som används är exempelvis Aggression Replacement Training (ART) och Motiverande Intervju (MI). ART syftar till att förändra den unges attityder samt att lära sig kontrollera sin ilska. MI används för att motivera ungdomen till att delta i verksamhetens program och aktiviteter. I familjearbetet används program som ”föräldrastegen” och KOMET (KOmmunikationsMETod). Dessa program går ut på att stödja föräldrarna och förbättra kommunikationen mellan förälder och ungdom.

Målet med insatserna är att ungdomen ska återgå till sin familj eller, om detta inte är möjligt, beredas plats i andra stödformer i vårdkedjan. Syftet är också att ungdomen ska ha ordinär skolgång eller praktik, samt fritidsaktiviteter för att stärka ungdomens prosociala kontakter.

Kognitiv beteende terapi

KBT innefattar både kognitivterapi och beteendeterapi som båda härstammar från snarlika teoriströmningar. Beteendeterapi har sitt ursprung från inlärningsteorin som antar att i stort sett alla våra beteenden är inlärda, vilket betyder att oönskade beteenden kan läras om (Payne 2008:181). Ett grundantagande inom inlärningsteorin är att individens beteende skapas av miljöfaktorer samt ur interaktionen mellan individ och dennes omgivning (Andersson & Mörtberg 2008:70). Inlärning av ett beteende sker enligt inlärningsteorin som en respons på en stimulus. Denna respons kan antingen vara betingad eller obetingad, där den senare sker naturligt som exempelvis att vi drar undan handen när vi bränner oss. Ett betingat beteende innebär att responsen sammankopplas med en stimulus som i sig inte utlöser den (Payne 2008:184, 185). Ett exempel är Pavlos klassiska betingning då han i ett experiment fick hundar att salivera vid ljudet av klocka för att hundarna förknippade ljudet med mat (Payne 2008:184). Den andra formen av betingning kallas operant betingning. Här läggs fokus på konsekvenserna av beteendet. Genom hjälp av förstärkning eller bestraffning förstärks eller försvagas beteendet. Förstärkningen kan antingen vara positiv (något läggs till) eller negativ (något tas bort). Genom att ignorera ett oönskat beteende (negativ förstärkning) går det att få ett beteende att upphöra, detta kallas utsläckning. I samband med utsläckning av ett beteende bör en förstärkning av önskat beteende också ske för att ersätta det oönskade beteendet med ett önskat (Payne 2008:185–187).

Den andra delen i KBT utgörs av kognitiv teori. Den kan till viss del ses som en utveckling av beteendeterapin men har även koppling till social inlärningsteori (Payne 2008:181). Istället för att fokusera på beteendet är det våra perceptioner och tankarna kring dessa som är centralt i denna teori. Tanken är att beteendet alltid försiggås av våra tankar och våra tolkningar av omgivningen. Enligt denna teori uppstår oönskade beteenden på grund av felaktiga tolkningar (Payne 2008:181–182). En central del i denna teoriströmning är modellinlärning. Den går ut på att människor imiterar andra människors beteenden genom att observera hur dessa beter sig

i olika situationer, de blir som ”modeller”. Genom att kombinera flera olika modellers beteenden går det att lära sig på nytt, skapa sig en ny identitet (Payne 2008:195). Modellinlärning stimulerar både kognitioner och beteende då det både krävs en förståelse för och tolkning av situationer, samtidigt som det sen ska omsättas i praktiken (Payne 2008:196). Idag är KBT en av de populäraste terapiinriktningarna (Andersson & Mörtberg 2008:68). De två inriktningar som KBT bygger på fokuserar alltså å ena sidan på det observerbara beteendet hos individen, å andra sidan på tankar och tolkningar. Vidare grundar sig denna terapiform på empirisk forskning och dess fokus ligger på utlösande och upprätthållande problemfaktorer (Andersson & Mörtberg 2008:68). Synen på problem hos individen har enligt denna terapiform två ursprung, dels hur individen ser på sig själv och dels hur denne reagerar på miljön. Stor del av det som upprätthåller problemet antas bero på konsekvenser, varför stor vikt läggs på det (Andersson & Mörtberg 2008:69).

Då KBT innehåller en bred uppsättning tekniker och ständigt expanderar är det svårt att tala i generella termer om vilka komponenter som fungerar, vissa komponenter som är verksamma på exempelvis fobier behöver inte nödvändigtvis vara det på andra problemområden (Andersson & Mörtberg 2008:77). Komponenter baserade på KBT som används inom ramen för institutionsvård för ungdomar är exempelvis rollspel, förstärkning av beteende, teckenekonomi (Andreassen 2003:182 ff).

Begreppsdefinition

Normbrytande beteende

Det finns ett flertal olika begrepp, som i olika sammanhang och av olika författare, benämner samma eller liknande fenomen som här avses med normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:18). Vanligt förekommande i den vetenskapliga litteraturen är exempelvis antisocialt beteende (antisocial behavior), symtom på uppförandestörning (conduct problems) och avvikande beteende (deviance) (se exempelvis Loeber 1990; Frick 2001; Hawkins & Catalano 1996).

Fortsättningsvis kommer vi omväxlande att använda oss av normbrytande och avvikande beteende, då de två begreppens definitioner har en närmast identisk innebörd. Nationalencyklopedin definierar avvikande beteende som en ”… sociologisk term för beteende som bryter mot gruppens eller samhällets etablerade normer.” (Nationalencyklopedin) vilken är jämförbar med Andershed & Andersheds (2005:17) definition på normbrytande beteende som ett ”… beteende som på olika sätt bryter mot rådande normer och regler i den miljö individen befinner sig”.

Denna vida definition tyder på en heterogen företeelse där många olikartade beteenden inkluderas. Således räknas beteenden i varierande allvarlighetsgrad, både de som innebär lagbrott och inte, som normbrytande beteende (Loeber 1990:5). Alltifrån mindre normöverträdelser som skolk till allvarliga brott såsom våldshandlingar och droganvändning kan utgöra eller vara delar i ett normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:17). Normbrytande beteende delas ibland in i olika undergrupper såsom overt – kovert, eller aggressivt – icke-aggressivt normbrytande beteende. Overt normbrytande beteende är aggressivt och konfrontativt beteende som exempelvis kan innebära att slåss eller att få ilskeutbrott. Exempel på kovert normbrytande beteende är att snatta, stjäla, bryta mot föräldrarnas regler eller att använda droger, det vill säga icke-aggressivt eller dolt beteende

(Andershed & Andershed 2005:33). Hos vissa individer är den ena typen mer framträdande än den andra (Andershed & Andershed 2005:17).

När vi använder oss av begreppet normbrytande eller avvikande beteende avser vi något eller flera av de beteenden som faller inom ramen för ovanstående definition. Följaktligen kan forskning för något specifikt problembeteende som ingår i definitionen av normbrytande beteende, exempelvis ungdomsbrottslighet eller aggressivitetsproblematik, vara relevant för denna studie. Då studien syftar till att undersöka behandling vid ungdomsinstitutioner, bör poängteras att de ungdomar som placerats på dessa uppvisar allvarliga och komplexa problembeteenden (så kallade ”högriskungdomar”).

TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKA

UTGÅNGSPUNKTER

I kommande avsnitt presenteras det aktuella kunskapsläget om riskfaktorer för normbrytande beteende hos ungdomar. Riskfaktorers betydelse i behandling diskuteras sedan med hjälp av forskning rörande några principer för behandling. Därefter presenteras studiens teoretiska utgångspunkt utvecklingsekologi, varpå forskning gällande några för studien utvalda riskfaktorer tas upp. Avsnittet avslutas med en kort genomgång av vilka av dessa riskfaktorer som kan identifieras inom behandlingsinriktningen miljöterapi samt KBT, utifrån vald litteratur på området.

Riskfaktorer för normbrytande beteende

Ett gediget forskningsarbete har de senaste decennierna gett stor kännedom om vilka riskfaktorer som finns för olika typer av normbrytande beteende. Framförallt har longitudinella studier använts för att undersöka sambandet mellan olika faktorer och normbrytande beteende (Thornberry & Krohn 2003). På senare tid har även metaanalyser blivit vanligare, vilka möjliggör att ta del av resultat från många olika studier samtidigt (Rutter m.fl. 1998:320–321). Fördelen med metaanalyser är att ett stort antal, av varandra oberoende, studier kan användas för att belysa ett fenomen. Eftersom antalet studier ofta är stort reduceras risken för slumpens inverkan på resultatet (Nationalencyklopedin). Ytterligare fördelar med metaanalyser är att även små, men verkliga, skillnader blir synliggjorda samt att det blir möjligt att dela in resultaten utefter vilken effekt de har på ett tydligt sätt (Rutter m.fl. 1998:321). Den svenska forskningen på området är begränsad medan man i länder som exempelvis USA och Storbritannien har kommit relativt långt gällande kunskap om tidiga och prediktiva riskfaktorer samt effektiva preventions- och behandlingsinsatser (Andershed & Andershed 2005:19; Farrington & Welsh 2007:3-4, 23).

En riskfaktor definieras som en omständighet som ökar sannolikheten för ett negativt utfall (Andershed & Andershed 2005:55; Lagerberg & Sundelin 2000:96). I detta sammanhang handlar det således om en faktor som ökar sannolikheten för att utveckla eller upprätthålla ett normbrytande beteende. En identifierad riskfaktor är inte detsamma som en orsak till beteendet utan säger endast att det finns ett statistiskt samband mellan förekomsten av riskfaktorn och det normbrytande beteendet (Andershed & Andershed 2005:55; Loeber 1990:4). Andra definierar riskfaktorer som faktorer som kan förutsäga senare normbrytande beteende (Farrington & Welsh 2007:17; Loeber 1990:4). En riskfaktor kan användas som prediktor för normbrytande beteende antingen för att den är en bidragande orsak eller för att

den samvarierar med någon annan orsaksfaktor som är starkt relaterad till normbrytande beteende (Farrington & Welsh 2007:22–23; Loeber 1990:4).

Riskfaktorer kan återfinnas på flera olika nivåer hos och kring en individ. Individuella, familjerelaterade och miljörelaterade riskfaktorer bidrar tillsammans till utvecklingen av normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:58–59). Riskfaktorer på individnivå utgörs av egenskaper eller beteenden som förekommer hos individen (Andershed & Andershed 2005:70). Det kan exempelvis handla om temperament och andra personlighetsdrag, problembeteenden som aggressivitet eller alkohol- och droganvändning samt kognitiva problem såsom låg intelligens. Även olika fysiologiska processer, som exempelvis olika förlossningskomplikationer, utgör riskfaktorer för normbrytande beteende på individnivå. Exempel på riskfaktorer på familjenivå är brister i relationen mellan barn och förälder, brister i uppfostran, att ha blivit utsatt för eller bevittnat våld i hemmet, föräldrar med egen problematik samt vissa familjestrukturer såsom separerade eller ensamstående föräldrar, ungt föräldraskap och stor familjestorlek. Trots att individ- och familjefaktorerna är de som har störst betydelse för utvecklandet av normbrytande beteende finns det även faktorer i individens omgivning som innebär risker. Normbrytande kamrater, problem i skolan såsom skolk och låg ambitionsnivå samt bristfälliga bostadsområden tillhör sådana riskfaktorer (Andershed & Andershed 2005:70–116). Då flera riskfaktorer förekommer samtidigt, på olika nivåer, ökar risken för att individen ska utveckla ett normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:119).

För att i exempelvis behandling kunna hålla isär de faktorer insatserna bör riktas mot från andra faktorer görs ibland en teoretisk indelning i direkta respektive indirekta riskfaktorer (Andershed & Andershed 2005:56). Direkta riskfaktorer har en direkt koppling till det normbrytande beteendet, medan de indirekta faktorernas samband främst utgörs av deras relation till de direkta faktorerna. Exempel på en indirekt riskfaktor är låg socioekonomisk status medan bristande impulskontroll ofta är en mer direkt riskfaktor. Indelningen bör inte ses som absolut, utan faktorer kan i olika sammanhang vara både direkta och indirekta (Andershed & Andershed 2005:56). Ytterligare en distinktion är att skilja på dynamiska och statiska riskfaktorer. De dynamiska faktorerna är potentiellt föränderliga och således möjliga att påverka, exempelvis genom intervention. Dynamiska faktorer kan exempelvis vara föräldrars uppfostringsmetoder eller ungdomens impulsivitetsgrad. Exempel på statiska riskfaktorer är tidig debut i någon form av normbrytande beteende eller något som inträffat under uppväxten och av naturliga skäl inte går att förändra (Andershed & Andershed 2005:56). Vidare är det i interventionssammanhang relevant att ta hänsyn till om de faktorer man fokuserar på är initierande eller upprätthållande. Initierande riskfaktorer är de som direkt eller indirekt leder till att det normbrytande beteendet uppstår. Dessa är ibland, men inte alltid, samma faktorer som sedan bidrar till att beteendet stabiliseras över tid, de så kallade upprätthållande riskfaktorerna (Andershed & Andershed 2005:57). I behandlingsarbete, då insatser riktas mot ungdomar med ett redan etablerat normbrytande beteende, är det således de dynamiska upprätthållande faktorerna man bör ha i fokus (även begreppet kriminogena behov används för dessa faktorer, se Bonta & Andrews 2007). I bedömningen av vilka insatser som ska sättas in för en ungdom kan det därför vara viktigt att utreda vilka faktorer som gör att ungdomen fortsätter bete sig normbrytande (Andershed & Andershed 2005:210).

Då normbrytande beteende är ett heterogent fenomen har det visat sig att olika typer eller undergrupper av normbrytande beteende delvis har olika orsaksbakgrund (Andershed & Andershed 2005:32). Ännu har det inte forskats tillräckligt för att fastställa i vilken utsträckning riskfaktorer är desamma för normbrytande beteende med olika skillnader. Vad

man däremot vet är att en enskild riskfaktor kan förutsäga eller orsaka flera olika utfall, samtidigt som ett specifikt utfall kan orsakas eller förutsägas av flera olika riskfaktorer (Farrington & Welsh 2007:20–21). Således finns det flera olika utvecklingsvägar till ett och samma normbrytande beteende. Detta kallas ekvifinalitet. När samma faktorer leder till olika beteenden hos olika individer talar man om multifinalitet (Andershed & Andershed 2005:62). Följaktligen bör vi komma ihåg att det aldrig går att göra hundraprocentigt säkra förutsägelser när det gäller enskilda individer. Det finns individer hos vilka man kan identifiera flera riskfaktorer men som inte uppvisar något normbrytande beteende alls (Andershed & Andershed 2005:213, 215; Långström 2003:35–36).

Forskningsresultat har visat att ca 50 % av alla pojkar som uppvisat normbrytande beteende i tidig ålder har utvecklat ett stabilt normbrytande beteende in i vuxen ålder (Frick & Loney 1999:508–511). Således har hälften av pojkarna klarat sig bra trots att de har haft ett antal starka riskfaktorer. I dessa fall är det möjligt att de så kallade skyddsfaktorerna har haft en inverkan på utvecklingen (Andershed & Andershed 2005:192). Skyddsfaktorer är omständigheter som kan jämna ut riskfaktorernas effekt och minska sannolikheten för ett negativt utfall. Genom denna interaktion med riskfaktorerna har också de skyddande faktorerna ett samband med utvecklandet och upprätthållandet av normbrytande beteende (Farrington 2003:131–132). En viktig skillnad mellan risk- och skyddsfaktorer är att riskfaktorerna direkt kan orsaka normbrytande beteende medan skyddsfaktorerna har en mer indirekt roll då de i sin tur inverkar på riskfaktorerna (Andershed & Andershed 2008:193, Farrington 2003:132). I förebyggande arbete och behandling handlar det idealiskt sett om att både reducera riskfaktorerna och att stärka skyddsfaktorerna (Farrington & Welsh 2007:23).

Behandling och riskfaktorer

Inom behandlingsarbete görs ständigt mer eller mindre strukturerade riskbedömningar för att matcha ungdomar med de mest effektiva insatserna (Långström 2003:47). Genom att utreda ungdomens risknivå är det möjligt att göra en matchning mot olika behandlingsalternativ (Andreassen 2003:245). Eftersom ungdomar med beteendeproblematik är en heterogen grupp med stora individuella variationer ger en viss typ av insatser inte samma effekt på alla ungdomar. Det som ger positiv effekt på vissa ger sämre, eller till och med negativ effekt på andra (Andreassen 2003:242). Med detta som bakgrund har forskning gjorts gällande hur behandlingsinsatser och ungdomar ska kunna matchas med varandra för att bästa resultat ska uppnås (se exempelvis Bonta & Andrews 2007; Daleflod 1996:408 ff).

Studier på kriminella ungdomar visar att ungdomar med hög risk för återfall i kriminalitet svarar bättre på intensiva insatser än lågriskungdomar (Bonta & Andrews 2007). Detta utgör en princip som kallas riskprincipen. Principen innehåller två delar, dels hur intensiva insatser som ska sättas in och dels en bedömning av vilken risknivå ungdomen befinner sig på. Insatsernas intensitet bör alltså korrelera med den unges risknivå. Det är därför av vikt att ungdomens risknivå utreds ordentligt innan insatser påbörjas (Bonta & Andrews 2007). Ungdomar med låg risk bör få minimala insatser, alternativt inga insatser alls och intensiv institutionsbehandling bör endast gälla högriskkriminella ungdomar (Andreassen 2003:91, 248).

En annan princip som ökar möjligheten att matcha ungdomen mot effektiva insatser är behovsprincipen. Denna princip innebär att insatser bör riktas mot vad Bonta & Andrews (2007) kallar för kriminogena behov. Detta begrepp är något komplicerat men innefattar i huvudsak dynamiska riskfaktorer som har en direkt inverkan på ungdomens avvikande

beteende (Andreassen 2003:92; Bonta & Andrews 2007). Enligt forskning är det genom insatser på dessa kriminogena behov, såsom exempelvis prokriminella- och antisociala attityder, familjerelationer och alkohol- och drogmissbruk som har störst förändringspotential på problembeteendet hos ungdomar (Bonta & Andrews 2007). Att däremot enbart rikta insatser mot ickekriminogena behov har låg eller till och med negativ effekt. Faktorer som låg självkänsla och andra personliga problem som inte är direkt förknippade med kriminalitet är exempel på ickekriminogena behov (Dowden & Andrews 1999). Insatser riktade mot dessa faktorer kan också vara av betydelse för ungdomens personliga utveckling men för att minska det kriminella beteendet bör fokus ligga på de kriminogena behoven (Daleflod 1996:413 f). Ytterligare en princip som bör tas i beaktning vid val av behandlingsinsats är responsivitetsprincipen (Andreassen 2003:248). Den innebär att insatserna för en ungdom ska vara anpassat för just den ungdomen. Ungdomar har individuella egenskaper och olika kognitiva färdigheter som behöver beaktas vid val av behandling (Andreassen 2003:248). Denna princip kan delas in i två delar, generell- och specifik responsivitet. Den tidigare hävdar att kognitiv social träning är det mest effektiva sättet att lära in nya beteenden. För effektiv inlärning krävs också en bra relation mellan hjälpare och ungdom samt metodspecifika komponenter såsom modellinlärning och förstärkning (Bonta & Andrews 2007). Den senare, specifik responsivitet, handlar om ungdomens egna personliga förutsättningar såsom begåvningsgrad och inlärningsstil (Bonta & Andrews 2007).

Förutom dessa tre behandlingsprinciper är det av stor vikt att man intar ett så kallat holistiskt-interaktionistiskt perspektiv gällande hur behandlingen ska planeras och genomföras (Andershed & Andershed 2005:58, 208). Detta innebär att insatser bör riktas mot flera riskfaktorer på flera olika nivåer samtidigt. Arbetet med individen bör således kombineras med att involvera familjen samt att aktivt arbeta för att stärka ungdomens umgänge med prosociala kamrater (Andreassen 2003:321–325). Arbetet bör syfta till att både förändra individens beteende och egenskaper i omgivningen (Andershed & Andershed 2005:208).

Riskfaktorer hos individen, i familjen och i närmiljön - den

utvecklingsekologiska modellen

I detta avsnitt presenteras ett urval av riskfaktorer för normbrytande beteende. Dessa faktorer har alla ett starkt samband med utvecklande och upprätthållande av avvikande beteenden hos unga (se exempelvis Lipsey & Derzon 1998 eller Andershed & Andershed 2005). Inledningsvis görs en genomgång av grunddragen i Bronfenbrenners utvecklingsekologi, vilken är tänkt att fungera som utgångspunkt vid fortsatt läsning om riskfaktorerna på respektive nivå. För att förstå varför normbrytande beteende uppträder hos vissa individer krävs, som tidigare nämnts, att riskfaktorer på flera olika nivåer uppmärksammas (Andershed & Andershed 2005:58; Catalano & Hawkins 1996:152–153; Farrington 2005:186). Det är inte sannolikt att en enda faktor leder till att en individ utvecklar normbrytande beteende utan snarare att flera faktorer på olika nivåer tillsammans bidrar till detta beteende (Andershed & Andershed 2005:58). Denna samverkan mellan olika faktorer kan förstås med hjälp av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell (Bronfenbrenner 1979). Modellen innebär i grova drag att utveckling sker i en ömsesidig påverkan mellan individen och dess omgivande miljö. Miljöaspekten betonas särskilt av Bronfenbrenner som menar att även individuella egenskaper måste uppfattas i samband med den omgivande miljön (Andersson 1994:97, 99).

Utvecklingsekologi

Utvecklingsekologin växte fram som en kritik mot de traditionella psykologiska utvecklingsteorierna som ansågs fokusera alltför mycket på individens utveckling oberoende av dennes miljö eller med ett ofullständigt uppmärksammande av miljön (Andersson 1994:98). En av de främsta företrädarna för denna teori är den amerikanske psykologen Urie Bronfenbrenner, som vill lyfta fram att människans utveckling sker i samspel med miljön och att utvecklingen måste ses i sitt sammanhang (Andersson 1986:7 ff; Levin & Lindén 2006:85; Lagerberg & Sundelin 2000:19 ff). Vidare menar han att utvecklingen sker och förändras hela tiden utifrån individens relationer inom och mellan både närmiljöer och större sociala sammanhang. Påverkan är liksom utvecklingen ömsesidig. Individen påverkas av sin miljö, framförallt närmiljön, som i sin tur också påverkas av individen (Andersson 1986:19). Denna ömsesidiga interaktion är en av grundpelarna i Bronfenbrenners utvecklingsekologi. Utifrån denna exemplifierar Andersson (1986:19) hur interaktionen mellan föräldrarna och barnet fungerar: Föräldrarna påverkar sitt barn och medverkar till dess utveckling samtidigt som barnet påverkar föräldrarna och bidrar till deras utveckling, exempelvis i deras föräldraroll. På liknande sätt påverkar och påverkas individen och miljön hela tiden genom en ömsesidig interaktion med varandra (Andersson 1986:19-20). Bronfenbrenner (1979:22) tydliggör interaktionen mellan individen och miljön genom följande fyra nivåer: mikro, meso, exo och makro (se figur 1).

Figur 1. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell (Andersson 1986:21)

Miljön som individen påverkar och påverkas av sträcker sig från den närmaste närmiljön (exempelvis familjen) till samhället i stort (exempelvis landets lagar och politik) (Andersson 1986:24–29). Bronfenbrenner (1979:3) liknar det samspel mellan olika nivåer som leder till utveckling vid en rysk docka, där den ena nivån ryms inuti den andra. Längst in återfinns den utvecklande individen och dess omedelbara närmiljö, exempelvis hemmet eller klassrummet. Nästa nivå utgörs av relationer mellan olika miljöer där individen rör sig. Ytterligare en nivå längre ut finns en omgivning där individen inte finns närvarande men som ändå påverkar dess utveckling.

Ett system som utgörs av individen och dess närmaste omgivande miljö kallas för mikrosystem. Då individen ingår i flera mikrosystem samtidigt samspelar dessa i sin tur med

varandra och bildar mesosystem. Exempelvis påverkar barnets familjerelationer barnets beteende i skolan och tvärtom påverkar skolmiljön hur barnet beter sig hemma. Dessa typer av samspel, mellan olika system i individens närmiljö, utgör således mesosystemen. På exonivån samspelar system som inte påverkar individen direkt. Däremot påverkar de individen indirekt. Exempel på detta är arbetsförhållanden som barnets föräldrar har eller det stöd som kommunen ger till barnfamiljer. Genom att föräldrarna påverkas av dessa strukturer påverkas också barnet. Slutligen återfinns makronivån som inkluderar alla de andra nivåerna. Makronivån består av samhällets övergripande värderingar, normer, lagar, ideologier och politiska strömningar (Andersson 1986:19–20; Bronfenbrenner 1979:22 ff).

Bronfenbrenners syn på utveckling skiljer sig något från de mer traditionella utvecklingsteorierna (Andersson 1986:22). Medan dessa fokuserar på de processer som äger rum inom individen, fokuserar Bronfenbrenner på vad barnet exempelvis uppfattar, önskar, fruktar, tänker på eller lär in och hur detta förändras utifrån förändringar i barnets miljö och samspel med andra. Bronfenbrenners definition av utveckling har översatts av Andersson (1986:22) och lyder på följande sätt: ”Individens växande föreställningar om sin ekologiska omgivning och hans relationer till den, samt hans tilltagande förmåga att upptäcka, upprätthålla eller förändra dess egenskaper.” Individens utveckling hänger alltså ihop med dennes miljö och omgivning och kan inte ses som oberoende av den. I början av barnets utveckling blir det lilla spädbarnet först medvetet om saker i sin närmiljö (mikrosystemet). Till en början är det också bara medvetet om ett mikrosystem i taget, nämligen det som den för tillfället ingår i. Senare börjar barnet bli medveten om relationen mellan mikrosystemen och utvecklar då en upplevelse av förekomsten av ett mesosystem. Så småningom, när barnet börjat läsa och skriva och kan se relationen mellan mikrosystemen, kan det också börja förstå innebörden av händelser och situationer som inte direkt påverkar honom, men som gör det indirekt (Andersson 1986:22–23).

Mikrosystemet

Bronfenbrenner definierar mikrosystemet på följande sätt:”A microsystem is a pattern of activities, roles, and interpersonal relations experienced by the developing person in a given setting with particular physical and material characteristics.” (Bronfenbrenner 1979:22). Barnets primära mikrosystem är oftast familjen. Mamma och pappa har vissa bestämda personlighetsdrag, uppfattningar och värdesystem vilka tillsammans med barnet/barnen bildar ett mikrosystem. Systemet kännetecknas av ett mönster av aktiviteter, roller och sociala relationer. Relationen mellan mamma och barn påverkar inte bara dem, utan också de övriga familjemedlemmarna. Samtidigt påverkar andra relationer i familjen också relationen mellan mamman och barnet (Andersson 1994:100).

Ett annat mikrosystem som blir viktigt i ett senare skede av barnets liv är skolan. Vilka aktiviteter som erbjuds där och hur dessa ser ut kommer i hög grad att påverka barnet (Andersson 1986:27). Av betydelse är om aktiviteterna är utformade på ett sätt som bidrar till stimulering och positiv utveckling eller om de är meningslösa aktiviteter som saknar reell innebörd för barnet. Skolan här handlar heller inte enbart om vad som sker i klassrummet, utan om hela skoldagen och allt vad den innefattar (Andersson 1986:25). Komponenter som lärarens roll i relation till elevernas roll och barnets roll i klassen, samt hur dessa utvecklas över tid, har stor betydelse för barnets utveckling (Andersson 1986:25).

Mesosystemet

Enligt utvecklingsekologin kan man inte studera mikrosystemen var och en för sig och oberoende av varandra. Detta eftersom individens verklighet inte består av en massa isolerade

närmiljöer, utan en helhet vilket innefattar alla de närmiljöer han vistas i. Det som sker i skolan påverkar också barnet hemma och det som sker hemma påverkar barnet i skolan (Andersson 1986:26). Ett mesosystem innefattar alltså två eller flera mikrosystem där en individ aktivt deltar (Bronfenbrenner 1979:25). Det är också viktigt för barnets utveckling att de olika mikrosystemen som ingår i mesosystemet är sammanlänkade genom fler personer. Detta sker genom att andra personer också ingår i flera av mikrosystemen eller åtminstone känner till systemen. Även en viss överrensstämmelse gällande värden och intressen i de olika mikrosystemen gör mesosystemet fastare. Att dessa förhållanden mellan mikrosystemen är av god kvalitet kan ha lika stor betydelse för utvecklingen som det som äger rum inom varje mikrosystem (Andersson 1994:100–101). Generellt kan sägas att ju yngre barnet är desto viktigare är det att miljöerna han befinner sig i liknar varandra. I takt med att barnet växer upp är det å andra sidan positivt med nya miljöer eftersom det vidgar barnets världsbild och ger det nya erfarenheter. Dessutom möter barnet då nya människor att samspela med vilket i sin tur är ett led i utvecklingen (Andersson 1994:101).

Exosystemet

En nivå ut ifrån mesosystemet återfinns exosystemet. Det består av processer som ligger utanför individens närmiljö. Det finns ingen direktkontakt mellan individen och exosystemet, men däremot finns en indirekt påverkan. Om man pratar om det lilla barnet så kan exempelvis föräldrarnas arbetsplats vara en del av exosystemet. Barnet har ingen direkt kontakt med föräldrarnas arbetsplats, men hur föräldrarna har det på jobbet påverkar barnet. Kontakten kan också ske i motsatt riktning, det vill säga att om föräldrarna har problem hemma så får det konsekvenser för hur de är på jobbet. Påverkan kan alltså ske i alla riktningar och på alla nivåer (Andersson 1994:101). Ett annat exempel på hur exosystemet kan påverka individen är exempelvis på ett daghem. Barnet kan inte direkt påverka daghemmets strukturer som personalgruppens storlek, utbildningsnivå eller personalomsättningen. Dessa faktorer har dock en indirekt betydelse för barnet genom att stor omsättning av personal kan medföra svårigheter att bygga relationer eller att få en kontinuitet i verksamheten (Andersson 1986:28).

Makrosystemet

Slutligen ingår alla de olika systemen, från mikrosystem till exosystem, i makrosystemet. Makrosystemet innefattar samhällets lagar, värderingar och traditioner. Vidare handlar det om landets politik, könsrollsmönster, skolan och familjens roll i samhället. Makrosystemet kan liknas vid en ram som faktorer på underliggande nivåer kan verka inom (Andersson 1986:29).

Individens samspel med miljön

De tre viktigaste faktorerna i mikrosystemet som bidrar till och uttrycker barnets utvecklingsnivå är aktiviteter, roller och relationer. Individens samspel med miljön sker just genom dessa tre komponenter (Andersson 1994:23, 104). Roller och sociala relationer är till sin natur sociala begrepp, de betyder bara något i samspel med andra människor. Aktivitet kan visserligen utföras i ensamhet, men också i samspel med andra. Ensamlek är utvecklande för barnet, men det är först när andra människor kommer in i miljön som utvecklingen blir optimal. Det är av stor betydelse för barnets utveckling att denne får observera och engagera sig i aktiviteter som successivt blir mer och mer komplexa. Detta bör ske tillsammans med eller under uppsyn av någon som besitter kunskap och färdigheter som barnet ännu inte har. Det bör också vara en person som barnet har utvecklat en positivnärstående positiv relation till (Andersson 1994:104).

Vad gäller roller kan dessa vara av två slag dels roller som barnet själv blir tilldelat, dels roller som barnet möter hos andra. I familjesystemet har exempelvis pappa en viss roll, mamma en annan och barnet en tredje. Dessa roller kan dock komma att förändras, exempelvis då barnet får ett syskon. I och med att barnet blivit ett äldre syskon kan förväntningarna på honom bli annorlunda. Barnets roll kan också skilja sig åt i olika familjer. I vissa familjer agerar föräldrarna mer skyddande och i andra familjer kan barnet ha en mer fri roll. Vilken roll barnet blir tilldelat och vilka roller de övriga i mikrosystemet har kommer att få konsekvenser för barnets utveckling. När barnet sedan kommer till dagis kommer han att möta människor med andra roller och själv tilldelas olika roller. Om rollerna han blir tilldelad på dagis stämmer bra överrens med hans roll hemma så går sannolikt anpassningen bättre jämfört med om barnet blir tilldelad en helt annan roll på dagis än hemma (Andersson 1994:105).

Den tredje komponenten som är viktig för barnets utveckling är som tidigare nämnts sociala relationer. Den minsta relationen är mellan två personer (dyad). En variant är observationsdyaden och det är när en person observerar en annan persons aktivitet och får gensvar på observationen. Detta kan senare utvecklas till en aktivitetsdyad där de två personerna gör någonting gemensamt. Den tredje dyaden kallas primärdyad och det betyder att två personer har kommit varandra så nära och utvecklat sådana känslor för varandra att de lever kvar i varandras tankar även när de inte är tillsammans. De två senare dyaderna präglas av ömsesidighet, vilket innebär att personerna måste ge och ta. Ömsesidigheten är en bra samverkansträning för ett barn. Hur föräldern agerar i en dyad med sitt barn kan ha stor betydelse för barnets utveckling. Kontrollerar man barnet starkt så är risken stor att barnet blir osjälvständigt och är man för slapp så finns det risk för att barnet inte utvecklar några former av kontroll över sitt beteende. Vidare har det visat sig bra om föräldrarna successivt ger barnet mer och mer makt i relationen mellan de båda (Andersson 1994:105–106).

Riskfaktorer hos individen

Individens utveckling av normbrytande beteende ansågs länge bero på kausala påverkansfaktorer i riktning från den omgivande miljön till barnet. Senare har dock uppmärksammats att sambandet till viss del även beror på barnet, som genom att bete sig på ett visst sätt påverkar hur andra människor i sin tur bemöter det (Rutter 1998:171). Ur ett utvecklingsekologiskt perspektiv ses individens egenskaper alltid i samband med dess miljömässiga kontext. Utvecklingsprocesserna påverkas genom att utmärkande egenskaper hos individen leder till reaktioner från omgivningen. Vilka följder detta får för individens utveckling beror på vilka reaktioner som framkallas hos omgivningen (Andersson 1994:99).

Alkohol- och droganvändning

Det finns ett påvisat samband mellan alkohol- och droganvändning och normbrytande beteende hos ungdomar (Lipsey & Derzon 1998:97). Däremot står det inte helt klart om det är användningen av alkohol och droger som leder till det normbrytande beteendet eller tvärtom. Det kan också vara så att de ömsesidigt påverkar varandra eller att bådadera beror på andra underliggande orsaker som är gemensamma för dessa problembeteenden (Andershed & Andershed 205:82-83).

Bristande impulskontroll, hyperaktivitet och aggressivitet

Impulsivitet är ett av de mest avgörande personlighetsdragen som förutsäger normbrytande beteende (Farrington 2005:179). Framförallt så kallad beteendemässig impulsivitet är en riskfaktor för normbrytande beteende. Beteendemässig impulsivitet kan innebära oförmåga att följa regler, att lätt ge upp en uppgift eller att göra saker utan att tänka sig för (Andershed &

Andershed 2005:78). Det finns många olika sätt att benämna bristande förmåga att kontrollera sitt beteende, däribland hyperaktivitet, rastlöshet, oförmåga till konsekvenstänkande, korttidsperspektiv, låg självkontroll och risktagande (Farrington 2005:179). Således är det svårt att fastställa om exempelvis impulsivitet och hyperaktivitet utgör delar av samma riskfaktor eller om de representerar olika risker (Rutter, Giller & Hagell 1998:159). Att hyperaktivitet i stor grad ökar mottagligheten för olika typer av normbrytande beteende har påvisats i ett flertal studier (se Rutter m.fl. 1998:150 och Andershed & Andershed 2005:79 för vidare hänvisning). Hyperaktivitet ingår i diagnosen ADHD (Attention Deficit/Hyperactvity Disorder), vilket är en diagnos som är vanligt förekommande i kombination med normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:142–143). Inom ramen för diagnosen ADHD innebär hyperaktivitet bland annat att ha svårt att vara stilla med händer och fötter, att ofta springa omkring och klänga eller klättra, att ha svårt att utöva aktiviteter lugnt och stilla samt att ofta verka vara ”på språng” eller ”gå på högvarv” (Andershed & Andershed 2005:144).

Aggressivitet är till viss del sammankopplat med impulsivitet (Rutter m.fl. 1998:147). Sambandet gäller den såkallade reaktiva aggressiviteten, vilket innebär en fientlig och oftast impulsiv handling som följd av att man känner sig stressad, provocerad eller hotad. Proaktiv aggressivitet å andra sidan är en oprovocerad handling som utförs för att få något man vill ha (Andershed & Andershed 2005:154–155). Aggressivitet i tidig ålder predicerar både senare aggressivitet och senare normbrytande beteende. Därmed är aggressivitet också relativt stabilt över tid (Andershed & Andershed 2005:81). Vidare är denna stabilitet större för dem som tidigt uppvisat aggressivt beteende (Loeber 1990:10). Trots detta otvivelaktiga samband finns det små kunskaper om aggressivitetens roll i utvecklingen av normbrytande beteende. Likaså är kunskapen liten om de olika undergruppernas betydelse i relation till avvikande beteende (Rutter m.fl. 1998:148).

Låg intelligensnivå

Flera studier visar att låga resultat i intelligenstest har en koppling till normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:83, Farrington 2005:179). I sammanhang med institutionsbehandling handlar det emellertid om ungdomar som har lågt IQ men som befinner sig över gränsen för utvecklingsstörning, då det finns särskilt stöd och insatser för ungdomar med låg begåvning (se LSS, Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade). Låg intelligens kan påverka den ungas beteende på flera olika sätt. Exempelvis kan barnets utveckling av strategier för självkontroll, förmågan att förutse konsekvenser och att lära sig skilja på acceptabla och oacceptabla beteenden påverkas negativt. Vidare kan det leda till svaga prestationer i skolan vilket i sig är en riskfaktor (Andershed & Andershed 2005:84).

Brist i empati

Empati definieras som förmågan till inlevelse och medkänsla eller med andra ord ” att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov” (Nationalencyklopedin). Det finns ett syndrom som kallas ”brist i empati – flackt känsloliv” som innebär att individen har brister i empati och samvete och inte känner skuld och ånger på samma sätt som vi andra. De har även ett ”flackt, ytligt och onyanserat känsloliv” (Anderhed & Andershed 2005:78). Detta syndrom har samband med normbrytande beteende. Vidare uppvisar barn med brist i empati mer frekvent normbrytande beteende och högre grad av både proaktiv och reaktiv aggressivitet (Andershed & Andershed 2005:77–78).

Riskfaktorer i familjen

Familjen är ofta det mest primära mikrosystem som individen ingår i (Andersson 1994:100). Individens samspel med miljön sker genom tre viktiga komponenter i mikrosystemet; aktiviteter, roller och sociala relationer (Andersson 1994:104). Engagemang i aktiviteter som successivt blir mer och mer komplexa är av stor betydelse för barnets utveckling. Detta bör ske tillsammans med eller under uppsyn av någon närstående som barnet har en positiv relation till, ofta handlar det om föräldrarna men kan även vara någon annan vuxen (Andersson 1994:104). Aktiviteter som inte är tillräckligt utmanande och stimulerande får också konsekvenser för utvecklingen. Dessa verkar istället hämmande då barnet inte får tillgodogöra sig hela sin utvecklingspotential. Även de roller som individen tilldelas, i de olika system den ingår i, påverkar dess utveckling. Hur dessa roller är utformade och vilka roller individen möter hos andra leder till olika konsekvenser för utvecklingsprocessen (Andersson 1994:105). Sociala relationer som utvecklas i samspelet med andra människor är den tredje komponenten som är av vikt för utvecklingen. En social relation mellan två personer (så kallad dyad) präglas av ömsesidighet, vilket för barnet innebär övning i samverkan och kognitiv stimulans (Andersson 1994:106). En varm relation mellan förälder och barn bidrar till att de kommer att betyda mycket för varandra och påverka varandra positivt. En likgiltig eller fientlig relation leder istället till avståndstagande och positivt inflytande blir svårare. Dessa sociala relationer har stor betydelse för barnets utveckling (Andersson 1994:106; Bronfenbrenner 1979:59).

Brister i relationen till föräldrarna och brister i uppfostran

Flera aspekter av relationen mellan föräldrar och barn har identifierats som riskfaktorer för normbrytande beteende. Det handlar bland annat om brister i uppfostran och bristande engagemang och interaktion mellan förälder och barn (Hawkins, Herrenkohl, Farrington, Brewer, Catalano & Harachi 1998:135). Exempel på brister i uppfostran som predicerar normbrytande beteende är föräldrars oförmåga att förmedla tydliga förväntningar på barnets beteende, bristande tillsyn och alltför stränga eller inkonsekventa bestraffningsmetoder (Hawkins m.fl. 1998:135). Normbrytande beteende har också ett samband med mindre positiva samspelsmönster och en mindre regelbunden kommunikation mellan barn och förälder. Vidare är risken att utveckla normbrytande beteende högre hos barn med en otrygg anknytning (Andershed & Andershed 2005:97–98). Hela skulden kan dock inte alltid läggas på föräldrarna, då barnets beteende även kan påverka hur föräldrarna beter sig i relationen till barnet (Andershed & Andershed 2005:98).

Föräldrar med egen problematik

Normbrytande beteende hos föräldrar har ett starkt samband med normbrytande beteende hos barn. Detta gäller bland annat för kriminellt, aggressivt och diagnostiserat antisocialt beteende (Frick & Loney 1999:107–108). Det finns även ett samband mellan en förälders depression och normbrytande beteende hos barnet. Dock kan denna relation vara dubbelriktad, det vill säga att barnets normbrytande beteende också påverkar förälderns depression (Andershed & Andershed 2005:105–106). Missbrukande föräldrar är i första hand en indirekt riskfaktor till barns normbrytande beteende. Det är inte missbruket i sig utan de negativa konsekvenser missbruket för med sig som innebär ökad risk, exempelvis brister i familjens vardagliga funktion och ökad risk för vanvård och övergrepp (Andershed & Andershed 2005:106–107).

Våld i hemmet

Att som barn bevittna eller bli utsatt för våld i hemmet är båda riskfaktorer för att senare utveckla normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:101–104). Både ungdomar och vuxna med grovt kriminellt beteende rapporterar frekvent erfarenheter av misshandel.

Sådana erfarenheter leder till en betydande ökad risk för flera problem hos barnet, exempelvis emotionella, sociala och beteendemässiga problem (Rutter m.fl. 1998:187). Att ha bevittnat våld mellan föräldrarna är också något som predicerar senare normbrytande beteende. Det är dock osäkert om det i första hand beror på andra faktorer som har en direkt koppling till normbrytande beteende (Andershed & Andershed 2005:103). Ofta blir de barn som bevittnar våld också själva utsatta för fysisk bestraffning. Detta påverkar barnets normbrytande beteende i än större utsträckning än om barnet endast bevittnat våld (Andershed & Andershed 2005:104).

Riskfaktorer i närmiljön

Normbrytande beteende hos ungdomar är starkt relaterat till ett flertal psykosociala riskfaktorer. Förutom de som går att härleda till familjen påträffas också riskfaktorer i den övriga närmiljön, i exempelvis umgänge eller skola (Rutter m.fl. 1998:168). Dessa olika närmiljöer, eller så kallade mikrosystem, är på olika sätt sammanlänkade med varandra och bildar då mesosystem (Andersson 1986:87). Således består ett mesosystem av sambandet mellan två eller flera mikrosystem som en individ deltar aktivt i Mesosystemet formas eller utvidgas varje gång individen rör sig in i en ny miljö (Bronfenbrenner 1979:25). Ett mesosystem kan också vara starkare sammanbundet om flera individer fungerar som länkar mellan mikrosystemen. Det som sker i ett mikrosystem får då också betydelse för vad som sker i ett annat. Relationerna mellan de olika mikrosystem kan vara av lika stor betydelse för utvecklingsprocessen som de inom ett mikrosystem (Andersson 1994:100–101).

Bronfenbrenner gör skillnad på den objektiva och den subjektiva miljön. Samma objektiva miljö kan upplevas helt olika av olika personer (Andersson 1994:107). Denna skillnad är viktig inom utvecklingsekologin då det till stor del är de subjektiva upplevelserna av miljön som vi påverkas av (Andersson 1994:107). Hur vi uppfattar en miljö är kopplat till våra tidigare upplevelser och erfarenheter, våra medfödda och förvärvade egenskaper och färdigheter samt våra behov (Andersson 1994:107). Men det är inte endast den subjektiva miljön som vi påverkas av, vi interagerar med vår miljö både på ett yttre och inre plan. Det är dock oftast lättare att påverka miljön på det inre planet genom de omtolkningar och omstruktureringar vi gör, vilket i sin tur kan påverka den yttre miljön (Andersson 1994:108).

Normbrytande kamrater

Lipsey & Derzon’s (1998) metaanalys av prediktorer för våldsam och allvarlig brottslighet bland ungdomar, visar att antisociala kompisar är den näst största riskfaktorn för att ungdomar i åldern 12-14 ska upprätthålla detta beteende (den största är bristande sociala band, vilket också har att göra med interpersonella relationer) (Lipsey & Derzon 1998:97–98). Ungdomars avvikande egenskaper orsaka att de umgås med andra med avvikande beteende, samtidigt bidrar detta umgänge till deras antisociala socialisation (Andreassen 2003:117). Det är också vanligt att de, på grund av sitt beteende, utesluts från prosociala umgängeskretsar (Andershed & Andershed 2005:113–114). Som följd av detta kan det normbrytande beteendet bli allvarligare och mer frekvent eftersom de lär av och motiverar varandra till att utföra normbrytande handlingar (Andershed & Andershed 2005:114).

Problem i skolan

Bristfälliga skolprestationer har på flera olika sätt ett samband med normbrytande beteende. Förutom inlärningssvårigheter eller låg intelligens kan det bland annat handla om ointresse eller bristande motivation (Andershed & Andershed 2005:84–85). Hög grad av skolk eller avbruten skolgång innan 15 års ålder predicerar senare våldsamhet i tonåren och vuxen ålder.