SVENSK NEUTRALITET - ETT MINNE
BLOTT?
_____________________________________________
En studie om den svenska regeringens syn på den ökade
hotbilden kring Östersjön och dess effekt på svensk
säkerhets- och försvarspolitik
Azra Delic & Abdullah Haydar Kailan
Handledare: Björn Hammar Seminariedatum: 2020-06-03 Statskunskap C Självständigt arbete 15hp
Abstract
The Russian annexation of Crimea in 2014 was the start of the increasing tensions in the Baltic sea. According to the Swedish government, the threats against the Nordic-Baltic countries have increased and this study will examine the Swedish
government’s security measures during the period of 2014 - 2020. Our method selection is based on a qualitative text analysis. To review Sweden’s arrangements, we will analyse one proposition from a theoretical framework that is constituted of the Constructivism theory and the Securitization theory. The conclusion of the study is that the Swedish government looks at the situation in the Baltic sea as a
multidimensional security process. In order to protect the Swedish territory, the country must expand and strengthen both its national and international military power.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Begreppsdefinition 1
1.2 Syfte & Frågeställning 2
1.3 Avgränsning 2 1.4 Disposition 3 2 Bakgrund 3 2.1 Annekteringen av Krim 3 2.2 Kalla Kriget 7 2.2.1 Sveriges utrikespolitik 1954-1962 7
2.2.2 Sveriges utrikespolitiska aktivitet och framväxt år 1963-1978 8 2.2.3 Kalla krigets slutskede: Sveriges utrikespolitik 1979-1989 9
2.3 Maktkampen i Östersjön 11
2.4 Nato & det svenska partnerskapet 12
3 Tidigare forskning & Teoretiskt ramverk 13
3.1 Tidigare forskning 13
3.2 Säkerhetisering 14
3.2.1 Politik & Säkerhetisering 17
3.2.2 Konstruktion av hotbilder 18
3.3 Konstruktivism 18
3.3.1 Konstruktion av hotbilder 19
4 Metod 21
4.1 Materialval 21
4.2 Tillvägagångssätt & Analysmetoder 21
4.3 Tillförlitlighet & Räckvidd 22
5 Resultatredovisning & Analys 23
5.1 Prop.2014/15:109 Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 23
5.1.1 Säkerhetspolitik 24
5.1.2 Försvarspolitik 27
5.1.3 Militärt försvar 30
5.1.4 Civilt försvar 33
6 Slutsats & Avslutande diskussion 36
6.1 Slutsats 36
6.2 Avslutande diskussion 37
Referenser 38
1 Inledning
“Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har försämrats. Den ryska ledningen har visat att den är beredd att använda den militära förmågan för att uppnå sina politiska mål. Den försämrade säkerhetspolitiska situationen innebär förändrade krav på den svenska försvarsförmågan. I propositionen redovisar regeringen en inriktning för att stärka den svenska försvarsförmågan och öka den operativa förmågan i krigsförbanden fr.o.m. 2016 t.o.m. 2020” (prop.2014/15:109).
Med över en 200-årig fred har Sverige varit ett av världens mest neutrala och alliansfria länder. Landets neutralitet har bidragit till att Sverige avstått från
konflikter och krig. Neutralitetspolitiken speglades framförallt under det kalla kriget då Sverige valde att inte alliera med någon av supermakterna. Efter det kalla krigets slut drog landet ner på sitt försvar på grund av den utökade relationen till NATO. Sverige har länge avstått från ett medlemskap, trots detta finns ett starkt förtroende för organisationen då den svenska regeringen förväntar sig ett militärt stöd vid ett eventuellt angrepp. Händelsen som kom att ske vintern 2014 bidrog till en
förstärkning av Sveriges säkerhetspolitik. Ryssland invaderade Ukraina. Krim-halvön som under kalla kriget blev förklarat som en del av Ukraina ville Ryssland återta kontrollen över. Detta blev startskottet för den förstärkta ryska hotbilden som riktats mot flera länder kring det nordisk-baltiska området runt Östersjön. Enligt regeringen har även Sverige blivit en måltavla för Ryssland. Det säkerhetspolitiska läget i Sverige har sedan 2014 blivit allt värre och i denna studie kommer vi att undersöka regeringens syn på hotbilden som finns mot landet samt redogöra för vilka säkerhetsåtgärder som regeringen tagit vid (prop.2018/19:1).
1.1 Begreppsdefinition
Annektering: Lägga beslag på ett landområde med våld.
Miliser: Civila som utför militära uppdrag på sin bosättningsplats. Separatism: En rörelse som vill separera sig från en stat.
Expansionism: När ett land genom militära åtgärder försöker utöka sina gränser. Folkrepublik: Benämning på en socialistisk stat.
Uppdämningspolitik: En utrikespolitisk strategi som USA tillämpade under det kalla kriget för att förhindra spridning av kommunismen.
1.2 Syfte & Frågeställning
Syftet med denna studie är att få en djupare förståelse för hur situationen kring Östersjön har påverkat föreställningarna om den svenska säkerhetspolitiken. Vi kommer att avgränsa oss till tidsperioden 2014–2020. Just den här perioden är betydande för svensk försvarspolitik då Krim-krisen är en utgångspunkt för den upptrappade militära förmågan vid Östersjön. I vår studie kommer vi att tillämpa det konstruktivistiska perspektivet samt säkerhetiseringsteorin för att analysera
regeringens beslut. Analysen kommer att utgå ifrån en regeringsproposition från 2014 som beskriver Sveriges säkerhetspolitiska åtgärder mellan 2016–2020.
Frågeställningen denna studie önskar att besvara är således:
Hur har den svenska regeringen sett på säkerhet i förhållande till hotbilder i Östersjöområdet mellan år 2014–2020?
1.3 Avgränsning
Studien är avgränsad till perioden 2014–2020. Den ryska annekteringen av Krim blev startskottet på den kritiska situation som Sverige befinner sig i. Därav kommer vi i vår studie undersöka vilka åtgärder som gjorts i den svenska säkerhetspolitiken från och med annekteringen av Krim. I studien har vi även valt att avgränsa oss till två teoretiska perspektiv - konstruktivismen och säkerhetiseringsteorin. För att avgränsa studien ännu har vi valt att analysera endast den svenska regeringens säkerhetspolitiska åtgärder genom en proposition som fokuserar på regeringens mål gällande det svenska försvaret 2016–2020. Dels för att Sverige har en geografisk förbindelse till oroligheterna kring Östersjön samt för att Sveriges försvarspolitiska strategi skiljer sig från andra länder i den baltiska regionen. Partnerskapet till NATO är också en central faktor till varför Sverige är ett relevant land att undersöka vid en rysk hotbild.
1.4 Disposition
Efter vårt inledande kapitel följer vår bakgrund (kapitel 2) som är underlaget till vår analys. Bakgrunden kommer innefatta det kalla kriget, samt krisen i Krim,
situationen i Östersjön och partnerskapet med NATO. I kapitel tre kommer tidigare forskning av ämnet att redogöras samt en beskrivning av vårt teoretiska ramverk. Här beskrivs våra huvudteorier som tillämpas i analysen av propositionen. Vidare följer metodkapitlet (kapitel 4), här beskrivs materialet som används till studien. I denna del kommer även tillvägagångssättet och tillförlitligheten av studien att förklaras. Resultat och analys (kapitel 5) består av en granskning av
regeringspropositionen och utifrån våra teorier analyseras den svenska regeringens säkerhetspolitiska åtgärder. I det avslutande kapitlet vilket är kapitel 6 kommer en avslutande slutsats och diskussion att framföras.
2 Bakgrund
2.1 Annekteringen av Krim
Rysslands erövring av Krimhalvön i Ukraina vintern 2014 var en händelse som chockerade flera utomstående länder. För att förstå invaderingen av Krim så är det viktigt att förstå relationen mellan Ukraina och Ryssland. Händelsen eskalerade efter flera års spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Upplösningen av Sovjetunionen år 1991 gjorde att Ukraina började tveka på relationen till den ryska ledningen i Moskva och lutade sig istället mot den västeuropeiska politiken och ekonomin. År 2010 misslyckades de västvänliga ledarna att stärka landets ekonomi vilket
medförde att Viktor Janukovitj som stöttades av den ryska regeringen valdes till president i Ukraina. Planen var att förhandla om ett samarbetsavtal med EU. Detta skapade ett motstånd från Moskva där Janukovitj till en början ignorerade
reaktionerna från den ryska huvudstaden. I längden kunde inte Janukovitj hantera trycket och hösten 2013 beslutade han att avbryta förhandlingarna med EU och vände sig till Ryssland. Påföljderna av detta beslut blev enorma och flera
hundratusentals ukrainska medborgare protesterade mot den bristande demokratin i landet, den dåliga ekonomin och den ständiga korruptionen. När antalet ihjälskjutna översteg 100 personer under februari 2014 ökade protesterna vilket gjorde att
Janukovitj flydde till Ryssland. Påföljderna av Janukovitjs handling gjorde att han avsattes från parlamentet och en ny regering bildades (Säkerhetspolitik, 2017).
Trots att Ryssland förkastade den militära grupperingen beslöt sig den ryska regeringen för att återkalla den ryska ambassadören och avbryta allt stöd till Ukraina. I samband med detta förberedde Ryssland en militär slagkraft kring den ukrainska gränsen och utförde en invasion. Det utsatta området blev Krim-halvön där Ryssland i februari 2014 startade den stora ”revolutionen” i ledning av Moskva. Presidenten Vladimir Putin accepterade inte insatsen och avbröt den vilket gjorde att Moskvas lokala parlament och regering avsattes. Detta medförde att de trogna ryska politikerna övertog makten. Ryssland hade redan under Janukovitjs tid grupperat soldater från den ryska flottbasen som stationerades i Sevastopol och skulle kvarstå enligt avtal fram till år 2042. Flottbasen deltog i övertagandet och fick även
förstärkning från Ryssland (Ibid.).
Rysslands president Vladimir Putin fick befogenhet från det ryska parlamentet att erövra Ukraina genom militära åtgärder. Vid samma tidpunkt förberedde Ukraina en allmän förberedning och NATO anklagade Ryssland för hot mot säkerheten och freden i Europa. Ryssland förnekade dessa anklagelser och beskyllde USA och NATO för hela krisen genom att få grepp om det Moskva ansåg var deras intresseområden. Samtidigt arrangerade Krim en folkomröstning där den ryska regeringen påstod att hela 96,7% har röstat för en anslutning till Ryssland. Detta gjorde att det ryska parlamentet stiftade en ny lag som skulle tillåta president Putin att formellt fastslå Krim som en del av det ryska territoriet. Denna typ av
gränsöverskridande förflyttning har inte skett i Europa sedan andra världskriget. Annekteringen av Krim kritiserades hårt av NATO som beslutade att utöka den militära truppnärvaron i östra Europa. Putin värnade om att skydda alla ryska liv inklusive de som befann sig inom den ukrainska gränsen då Putin ansåg att den ukrainska statsbildningen inte var fullkomlig. Dessa kommentarer från Putin skapade inte endast rädsla i Ukraina utan även inom de före detta baltiska Sovjetstaterna. Utöver annekteringen av Krim tog ryska miliser styrning över
regeringsanläggningar och stadshus i flera städer kring Ukrainas gräns till Ryssland (Ibid.).
Under annekteringen var det främst två sovjetiska folkrepubliker som valdes till politiska representanter i städerna Luhansk och Donetsk. Oroligheterna ökade inom den ukrainska regeringen då landets militära styrka var svag. Åtgärder vidtogs och den ukrainska regeringen fick godkännande att forma en ”militär” frivilligstyrka under namnet Azovbataljonen. Detta drog till sig högerextrema nationalister från flera länder, varav Sverige, vilket gjorde att den ryska bilden på Ukraina som ett nazistiskt fäste förstärktes (Ibid.). I april 2014 fick striden mellan miliserna och armen sitt första dödsoffer. Makten i ett flertal städer togs över av miliserna och de regeringstrogna lokalpolitikerna i Luhansk och Donetsk kidnappades.
Händelseförloppet fortsatte och den 25 maj 2014 valdes en ny ukrainsk president, storföretagaren Petro Porosjenko som fick 54,5% av rösterna. Spänningarna i landet fick ytterligare en vändpunkt under juli månad när ett malaysiskt civilflyg
havererades i ett rebellkontrollerat område. Alla 298 personer ombord omkom i kraschen. Den ukrainska regeringen riktade anklagelser mot rebellerna, då ledningen avlyssnat ett samtal som ska ha förklarat kraschen. Den ryska regeringen och
rebellerna riktade sina anklagelser mot den ukrainska regeringen. Det har dock bevisats från västliga underrättelsetjänster att rebellerna kunde skuldsättas för flygplanskraschen. Utredningen var internationell och leddes av Nederländerna. Resultaten var tydliga och sommaren 2016 slogs det fast att planet hade skjutits ned av en kontrollerad robot som var rysktillverkad. Roboten hade dagar innan
nedskjutningen färdats från den ryska gränsen och sedan tillbaka. Uppgifterna har baserats på avlyssnade samtal, tekniska data och berättelser från ögonvittnen. Såvida de var ordinarie ryska soldater eller ryskstödda självständighetsivrare är fortfarande inte självklart (Ibid.).
Den ukrainska armen började från och med juli 2014 ta tillbaka makten från flera områden som rebellerna kontrollerat. Det hade dock konstaterats från flera rapporter och bildbevis att Ryssland var inblandade i kriget. Ukraina övertog alltmer
kontrollen fram till slutet av augusti 2014 då det oväntade skedde. Rebellerna överraskade med ytterligare en attack och skapade en ny front vid Azovska sjön, havsbukten runt Svarta havet. Rebellerna fick stöd av minst 1000 ryska soldater enligt källor från NATO. Sedan denna händelse har Putin offentligt antytt att Ryssland haft planer på att den sydöstra delen av Ukraina ska bli en rysk lydstat. Utifrån Putins antydning har de västliga ledarna anklagat Ryssland, då de i praktiken överträtt förbindelserna med resten av Europa. Både Ryssland och de västliga
ledarna har yttrat sig om att införa konkreta militära åtgärder (Ibid.).
Den separatistiska framgången kunde leda till att ett storkrig blev en självklarhet för den dåvarande ukrainska presidenten Porosjenko, som i september bestämde sig att gå med på en vapenvila. Separatisterna försökte dock inta flygplatsen i Donetsk, vilket medförde att vapenvilan bröts. Situationen i landet var fortsatt instabil fram till mitten av 2015 då Ryssland lade sitt fokus på kriget i Syrien. FN fortsatte att anklaga Ryssland för införandet av vapen och soldater i Ukraina. Putin nekade inte anklagelserna och i december 2015 kommenterade presidenten att det fortfarande utförs ”vissa militära uppgifter i Ukraina”. År 2017 fortsattes med ett försök att införa vapenvila i Ukraina och liksom tidigare bröts förhandlingarna lika snabbt. I september anklagade FN:s människorättskommissarie den ryska staten för övervåld mot civila, såväl som orättvisa rättegångar, deportationer och tortyr mot den
ukrainska befolkningen (Ibid.).
Sverige accepterade inte tillvägagångssätten som Ryssland använde sig av mot Ukraina. De tog tidigt parti med NATO och år 2015 skapades ett
utvecklingssamarbete mellan Sverige och Ukraina. Regeringen beslutade att en del av avtalet skulle bestå av att stärka demokratin i landet och få en mer utvecklad rättsstat (SÖ 2015:6). Avtalet berodde främst på konflikten och kriget mellan Ukraina och Ryssland, att Sverige tar parti i konflikter mellan länder har historiskt sett inte varit en självklarhet. Under kalla kriget var Sverige det landet som ansågs vara neutral och dess neutralitetspolitik var kärnan i det hela. Vad bestod det kalla kriget utav och vad innebar det i praktiken att Sverige var opartiska?
2.2 Kalla kriget
Begreppet kalla kriget skapades av den engelska författaren George Orwell som år 1945 beskrev kriget som ett tillstånd inom den internationella politiken som varken bestod av krig eller fred. I sin helhet var det kalla kriget inte bara ett krig utan flera. Det enda området som inte var helt uppfyllt var det militära på grund av den breda tillgången av kärnvapen. MAD (Mutual Assured Destruction) är en modell som beskriver det ömsesidiga förintelsehotet som skapades under det kalla kriget. Detta samarbete skapade en gemenskap hos de stora supermakterna som innebar att värna om mänsklighetens överlevnad. Trots att kriget aldrig bröt ut i Europa var det kalla kriget ett blodigt krig där 8 miljoner människor miste sina liv (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.41–42).
Målet med denna del av bakgrunden är att framlägga den svenska
neutralitetspolitiken under kalla kriget. Sveriges utrikespolitiska faser kommer att framföras på följande sätt: 1) År 1945–1953, 2) År 1963–1978 och 3) År 1979– 1989.
2.2.1 Sveriges utrikespolitik 1954–1962
Sveriges roll under denna period var att genom sin förmåga bidra till att
kommunismen i öst skulle bli mer demokratisk då det fanns en stor grad av misstro och misstänksamhet, samt att demokratin i väst skulle kunna införa en
kollektivägande välfärdsanordning. De goda relationerna till den dåvarande
Sovjetunionen skulle inte bara gynna det svenska nationella säkerhetsintresset utan även medverka till ett ökat internationellt samförstånd (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.147).
Den radikala bilden ändrades helt efter kuppen i Prag år 1948 och utbrottet i Koreakriget år 1950. Den socialdemokratiska debatten skiftade även och i tidningsartiklar framfördes Sovjetunionen som utåtriktad och fientlig.
politiska strategin från USA och västmakterna kritiserades till en början då den militära upprustningen inte ansågs vara tillräckligt effektiv. Sovjetunionen var ett stort hot mot freden med dess aggressiva expansionism. De stormakternas roll var att värna om fred, men vad var Sveriges roll? Svaret grundar sig i den svenska välfärdsstaten som var ett konkret bevis på att den individuella friheten och demokratin kunde uppfyllas för alla. Sverige kunde med dess välfärd och syn på människan vara bron mellan kapitalismen i väst och kommunismen i öst. Under 50-talet ansåg andra länder att det krävdes mer från Sverige. Tage Erlander, den före detta socialdemokratiska partiledaren, kommenterade hösten år 1959 att
“Neutralitetspolitiken innebär ingen strävan till isolering” (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.149). Erlander var noga med att påpeka att Sverige hade vidtagit åtgärder genom olika medlings och övervakningsuppdrag som verkställdes genom internationella organisationer. I en riksdagsdebatt år 1960 lyfte Östen Undén argumentet vidare. Undén avsåg att det svenska utrikespolitiska målet var att undvika friktion och det hade redan genomförts samarbeten med FN och andra organisationer för att främja freden och framkalla stadig ekonomi runt om i världen. Riksdagsledamoten Undén avslutade med att poängtera att mer initiativ från Sverige skulle användas i eget syften för vardera sida av stormaktskonflikterna (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.150).
2.2.2 Sveriges utrikespolitiska aktivitet och framväxt år 1963–1978
Den svenska utrikespolitiska framväxten kan förklaras med demonstrationen som skedde 21 februari år 1968, på Sergels torg i Stockholm. Demonstrationen berodde på USA:s krig med Vietnam och arrangerades av bland annat den svenska
kommittén för Vietnam. Demonstrationen fick även med sig den nordvietnamesiska Moskva-ambassadören och Olof Palme, sida vid sida (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.224). Händelsen blev en vändpunkt för Sveriges förbindelser med USA. En bild av den nordvietnamesiska ambassadören och Olof Palme spreds i världen och gjorde att Sverige fick stor internationell uppmärksamhet. USA accepterade inte detta och svarade genom att kalla hem ambassadören William Heath. Olof Palmes deltagande i demonstrationen var en kärnpunkt i den svenska utrikespolitiska
framväxten. Det visade att Sverige var beredda att aktivt delta i den internationella opinionsbildningen, samt kritisera stater runt om i världen i en större utsträckning. Att göra det mot USA, den mäktigaste staten på västblocken, hade ännu större betydelse. Den svenska politiken efter demonstrationen blev mer uppmärksammad över tredje-världen frågor och exemplifierade att Sverige agerade som medlare och brobyggare inom internationella konflikter (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.225).
Olof Palme och hans personlighet var en essentiell del i det hela. Den amerikanska administrationen reagerade främst på Olof Palmes uttalande gällande den
amerikanska bombattacken mot flera delar av nord Vietnam. I slutet av december år 1972 riktade USA in sig på att uppnå ett fredsavtal, istället fälldes 20 000 ton bomber ned i nord Vietnam. Sverige agerade så fort de amerikanska bomberna släpptes. Sveriges dåvarande utrikesminister, Krister Wickman, riktade skarp kritik mot USA:s brutala krigsmetoder. Olof Palme jämförde även bombattackerna med de värsta nazistiska och kommunistiska brotten under 1930–1940 talet (Bjereld,
Johansson & Molin, 2008, s.234).
Sveriges roll som den goda förmedlaren i den internationella sfären var inte endast att bygga upp solidariteten, utan även en politisk övertygelse. Att Sverige var en småstat och hade gemensamma intressen med den tredje-världen gjorde att
supermakternas handlingsfriheter begränsades. Om de stora staterna agerade otyglat, skulle suveräniteten hos småstaterna undermineras. Balanserade levnadsvillkor mellan rika och fattiga länder skulle även minska på den politiska spänningen i världen och öka möjligheten för en mer fredlig värld (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s. 243).
2.2.3 Kalla krigets slutskede: Sveriges utrikespolitik 1979–1989
1980-talet kännetecknades främst av stora spänningar mellan supermakterna i världen. Det handlade främst om frågor gällande militära rustningar och användning av kärnvapen. Sovjetunionen ökade sin utveckling av SS 20-missiler och
utplaceringen av amerikanska Pershing-raketer i Europa bidrog till att fredsrörelsen i Västeuropa utvecklades. Samtidigt ökade den skandinaviska territoriella strategin. Orsaken till detta hade främst att göra med Sovjetunionen som under 1970-talet koncentrerade sig på strategiska resurser till Kolahalvön (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.283).
Sverige skulle förhålla sig till den mer spända säkerhetspolitiska situationen genom att aktivt delta i multilaterala nedrustningsförhandlingar, främst för att den svenska utrikespolitiken haft en tradition att involvera sig i internationella
nedrustningsstrategier. Sverige hade dock redan under 1960–70-talet utvecklat en egen form gällande utrustningsfrågor. Inom profilen ingick även frågor rådande offentlig och skarp kritik mot stormakterna och deras otillräckliga vilja att nedrusta sig. Sveriges profil uppmärksammades genom kritik mot Sovjetunionen, såväl som USA. Detta gjorde att förmågan att kunna försvara sig under avspänningsåren blev mycket enklare. Att det inte existerade någon chans till stormaktskrig gjorde det mindre kontroversiellt att kritisera båda parter. Dock skulle risken för krig i Europa uppstå så hade Sveriges kritikmetod blivit mer passiv. Påståendet gällande
sovjetiska ubåtskränkningar av svenskt vatten gjorde det svårare för den svenska regeringen att föreslå en nedrustning i väst, där även Sverige är inkluderat (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.284).
År 1982 ändrades den svenska strategin och ett nytt försvarsbeslut genomfördes av den dåvarande borgerliga regeringen som även fick röster av den socialdemokratiska regeringen. Beslutet skulle innebära förändring i ett avseende, målsättningen för hela försvaret var “invasionsförsvar skall vara försvarsmakten viktigaste uppgift”. Fokus lades mer på krigets påverkan på fredsbevarandet, vilket ansågs vara viktigare än invasionsförsvaret. Genom att uppnå fredsbevarande skulle Sverige uppnå en tillräcklig militär styrka då den eventuella angriparens frammarsch genom den svenska marken skulle kräva mycket tid och resurser vilket skulle göra det olönsamt för angriparen. Överbefälhavaren ansåg att detta var en nedgång i försvarsförmågan och krävde att regeringen skulle föra nya protokoll för det operativa
krigsförberedelsearbetet (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.309–310).
Sveriges roll under kalla krigets slutskede var att fortsätta med att offentligt kritisera andra staters agerande. Kritiken kunde även riktas mot den egna befolkningen. Sverige genomförde internationella rättvisefrågor och gav stöd till den tredje världen. Inom generalförsamlingen för FN fortsatte Sverige att avvisa flera väststater och röstade som tredje-världen staterna (Bjereld, Johansson & Molin, 2008, s.312).
2.3 Maktkampen i Östersjön
Under de senaste åren har oroligheterna i Östersjöregionen ökat. Den
bakomliggande orsaken är ett allt mer aggressivt Ryssland. I slutet av 2014 har aggressiv retorik mot länder kring Östersjön och väststater uppstått då ryska
företrädare öppet påvisat en potentiell användning av kärnvapen (Tracz, 2015, s.38). Hur påverkades Sverige av den försämrade situationen i Östersjöområdet?
Situationen kring Östersjöregionen skapade ett svenskt säkerhetskomplex då Sverige sedan år 2009 varit bunden till en solidaritetsförklaring som inneburit att Sverige vid ett väpnat angrepp mot ett EU-land eller annat nordiskt land inte bör agera neutralt. Trots att under denna period inte funnits något direkt invasionshot mot Sverige, så var säkerhetshoten mot de nordiska och baltiska grannländerna ett hot mot svenskt territorium. Solidaritetsförklaringen innebar att svenska trupper ska vara villiga och redo att kunna ge och ta emot militär hjälp från andra länder. På ett principiellt plan blir Sverige involverat om någon av dem nordiska eller baltiska länderna skulle hamna i en konflikt. Effekten av detta gör att Sveriges säkerhet i högsta grad är bunden till utvecklingen som sker i dem baltiska länderna (Tracz, 2015, s.52–53).
Sveriges geografiska placering utgör även en stor betydelse vid en konflikt i
Östersjöområdet, såväl för Ryssland som NATO. Den säkraste vägen för NATO till de baltiska områdena är via svenskt luftrum. Vägen gäller så länge Ryssland har kontroll över luftvärnssystemen som är placerade i Vitryssland, Kaliningrad och ett
flertal områden nära de baltiska länderna (Tracz, 2015, s.53). En positionering av NATO:s stridsflygplan i den baltiska regionen är inte heller optimalt. Det svenska territoriet är säkrare då det befinner sig långt ifrån de ryska vapensystemen. Detta utgör en högrisk för att Sverige ska dras in i konflikten, oavsett vad den svenska intentionen må vara.
Det hotfulla beteendet som Ryssland genomfört mot Sverige är inget som ska uteslutas. Att Ryssland utövade en bombövning mot svenskt territorium år 2013 blev en initierande händelse mot en rad militära provokationer (Tracz, 2015, s.54). Svenska medier riktar även in sig på Rysslands aktioner runt om i världen vilket har fått stora genomslag.
2.4 Nato & det svenska partnerskapet
”I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för Sveriges samarbete med Nato
inom ramen för Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och krishanteringsinsatser. Regeringen redogör vidare för sin bedömning av partnerskapets betydelse för Sverige samt hur Sveriges intressen i samarbetet med Nato bäst kan tillgodoses i framtiden.” (Skr. 2009/09:137).
Nordatlantiska fördragsorganisationen som skapades efter andra världskriget är en allians mellan 28 av världens länder. Syftet med alliansen var från början att skydda länder på båda sidor av atlanten vid eventuella angrepp från Sovjet - vilket innebar att ifall ett av länderna attackerades så har NATO en plikt att agera.
“Warzawapakten” var Sovjetunionens motsvarighet till NATO. Det har länge funnits spänningar mellan öst och väst men det kalla kriget blev slutet på sovjets allians - som upplöstes 1991 och därefter förändrades hotbilden mot NATO då ett angrepp från Öst inte var lika sannolikt (Säkerhetspolitik, 2015).
År 1994 valde Sverige att gå in i ett partnerskap med NATO för att säkra freden i landet. PFF (partnerskap för fred) har flera länder valt att ansluta sig till, istället för att bli fullvärdiga medlemmar i NATO. Att ingå i samarbetsprogrammet innebär ett
gemensamt främjande av freden i Europa, däremot har NATO ingen egen militär utan varje medlemsland bestämmer över sina militära resurser (Sweden abroad, 2019).
När Sverige år 2004 valde att gå med i ett partnerskap med NATO hade landet 3 huvudsakliga intressen i organisationen:
1) Behovet av att hålla en hög nivå när det gäller militär och civil förmåga att samverka i internationella krishanteringsinsatser (s.k. interoperabilitet) och
genomföra internationalisering av svenska förband, inklusive som truppbidragare i fredsfrämjande insatser.
2) Behovet av inflytande över de aktiviteter som vi genomför tillsammans med Nato i egenskap av partnerland och truppbidragare.
3) Ett mer allmänt intresse av insyn i NATO:s aktiviteter och utveckling. NATO:s toppmöte i Prag 2002 blev inledningen till ännu en ny fas i alliansens utveckling, vars huvudinriktning är att anpassa organisationen till en vidgad hotbild som också omfattar terrorism, massförstörelsevapen och bräckliga statsbildningar. Detta får konsekvenser även för samarbetet inom EAPR och PFF. Vid toppmötet i Istanbul i juni 2004 väntas beslut fattas som ger partnerskapet en mer diversifierad inriktning. (Skr. 2003/04:84).
3 Tidigare forskning & Teoretiskt ramverk
3.1 Tidigare forskningTidigare forskning gällande svensk säkerhetspolitik består av generella försvarssamarbeten eller specifika försvarssamarbeten med t.ex. Sverige och
Finland. Vårt mål med denna studie är att undersöka hur den svenska regeringen ser på hotbilder och det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön samt att undersöka regeringens synsätt genom att använda konstruktivismen samt säkerhetiseringsteorin som teoretisk grund för analysen. En studie som nämner uppkomsten av hotbilder är Åsa Knaggårds uppsats om “Den säkerhetspolitiska hotbildskonstruktionen”
(Knaggård, 2018). Skillnaden mellan denna uppsats och vår studie är att Knaggårds mål är att undersöka hur konstruktionen av en hotbild kan förstås. Vi vill istället undersöka den svenska hotbilden som finns kring Östersjön och även analysera hur regeringen arbetar mot den upptrappade situationen. Teorin skiljer sig även mellan studierna. Knaggård har främst valt att undersöka utifrån säkerhetiseringsteorin
framing, medan vi har valt att utgå ifrån konstruktivismen och säkerhetisering i
förhållande till hotbilder.
En till studie som kan exemplifieras är Jakob Gustavssons “Svenskt
Försvarssamarbete, Varför Finland som fördjupad partner? (Gustavsson, 2018). En likhet är att Gustavsson har valt undersöka utökningen av samarbetet utifrån en svensk synvinkel. Vi har dock inte kunnat hitta någon tidigare studie som undersökt hotbilden i Östersjön utifrån det konstruktivistiska perspektivet och
säkerhetiseringsteorin. Sedan annekteringen av Krimhalvön har den svenska
försvarspolitiken hamnat på agendan. Genom att undersöka den svenska regeringens syn på situationen blir denna studie ett ämne som kan komplettera vidare studier, genom att till exempel jämföra den nuvarande hotbilden med historiska
hotbildssituationer. I grunden är det den nationella regeringen och staten som ansvarar för ett lands säkerhet, vilket gör denna uppsats väsentlig för vidare forskning.
3.2 Säkerhetisering
Forskare inom säkerhet och internationell politik använder främst
Köpenhamnsskolans synsätt som utgångspunkt för säkerhetsstudier. Skolan har lagt en struktur för studier inom internationell politik. Ett essentiellt begrepp som uppkommit genom forskning inom Köpenhamnsskolan är ”säkerhetisering”. Begreppet används som ett analysverktyg vid studier av konstruktion av säkerhet och hot (McDonald, 2008 s.564).
Definitionen av begreppet ”säkerhet” förknippas ofta med frågor gällande
militära gränser. För att detta argument ska kunna besvaras måste säkerhetsagendan inkludera hot som berör individer, ”delstater” och globala säkerhetsfrågor. Inom den teoretiska ramen har definitionen av säkerhet formats till ”securitization”
(säkerhetisering), vilket gör att ”säkerhet” inom teorin inte förknippas med det objektiva tillståndet, utan mer resultatet av en specifik social process. Den sociala konstruktionen av ett säkerhetsproblem analyseras genom att granska
säkerhetiseringens språkhandlingar (Williams, 2003, s.513), där konstruktionen av hot har representerats. Hot och problem blir säkerhetiserade och behandlande som säkerhetsproblem genom olika språkhandlingar och behöver nödvändigtvis inte beröra en nuvarande säkerhetssituation. En säkerhetssituation formas när det representeras som ett.
Vidare betonar Williams (2003) att det centrala är handlingen som utförs. När en statsrepresentant uttrycker ordet ”säkerhet” utformas det till ett specifikt område där alla nödvändiga medel som är användbara ska förhindra hot. Detta förhållningssätt gör att säkerhetisering både utökar och begränsar säkerhetsagendan och dess analys. Genom att behandla säkerhet som en språkhandling bidrar det till en utvidgning av säkerhetsagendan. Förutom ökningen av potentiella hot i världen så gör det även att aktörerna eller objekten blir hotade. Hoten kan även sträcka sig till aktörer och objekt som är bortom den militära säkerheten av den territoriella staten (Williams 2003, s 513).
Inom teorin har säkerhet delats in i olika sektorer, där varje sektor betonar sitt eget objekt och hot i agendan (Williams, 2003, s.513). Inom den militära sektorn är objektet som måste skyddas den territoriella integriteten av staten och hoten som förekommer är externa inom den militära termen. I den politiska sektorn
står ”objektet” på spel – det vill säga legitimiteten inom statens auktoritet. De tillhörande hoten är antingen ideologiska hot eller statsförbund som leder till
säkerhetssituationer där statens auktoriteter blir hotade av beståndsdelar i deras egna samhällen. Bortom militärt territoriellt fokus finns även tanken gällande civil
mångfaldiga kulturella flöden, befolkningsrörelser eller utifrån ekonomisk integration. Det senast nämnda exemplet förklarar att möjligheten för analys utvidgas när begreppet säkerhet behandlas som en språkhandling.
Säkerhetiseringsteorin begränsar även säkerhetsagendan (Williams, 2003). Teorin har en specifik struktur som i praktiken begränsar den teoretiska och naturliga beståndsdelen av ”säkerhet”. Williams (2003) förklarar att alla
säkerhetiseringsaktörer kan försöka sig på att säkerställa vilka problem eller objekt som helst, trots att processen är helt utvidgad. I praktiken håller inte detta eftersom problem och objekt är strukturerade utifrån aktörers kapacitet. Detta effektiviserar påståendena gällande hot och kan behandlas som relevanta och kan accepteras av berörda företrädare.
Språkhandlingsfall kan vara gynnsamma inom två kategorier (Williams, 2003) - den ena är språkens interna grammatik. Språkhandlingen består av en formell handling och måste utföras utifrån en korrekt procedur. Den andra kategorin består utav den externa och samhälleliga kontexten, där urvalet av aktörer kan utföra handlingen korrekt. Genom urvalet som väljs, objekten som måste skyddas och den
samhälleliga position som handplockas blir språkhandlingarna fragmenterade. Detta bidrar till att strukturen av processen gör säkerhetiseringen mer förutsägbar och ett ändamål till det analytiska ramverket (Williams, 2003, s.514). Inom det empiriska sammanhanget kan inte påståenden (genom språkhandlingar) fastställa det som anses vara ett hot eller problem. Istället bidrar det med stora mängder resurser och objekt som aktörer valt för att säkerställa det givna problemet.
Det som skiljer säkerhetiseringsteorin från den konstruktivistiska synen på säkerhet är att säkerhetiseringsteorin inte ser på ”säkerhet” som vilken språkhandling som helst. Det är inte en form av samhällsstruktur eller dess färdighet. Utan det är mer en specifik handling som behandlas. Språkhandling är ett eget sätt att bemöta en
säkerhetsaktion, som är själva rollfördelningen av hotet och att det hanteras som ett existerande hot. Det krävs extraordinära medel och rutiner som är bortom den
vanliga politiken. Den bakomliggande effekten är att framställa problem och göra dessa viktigare än politiken. I säkerhetsdiskursen så dramatiseras och presenteras ett problem genom att den framställs som ett högt prioriterat problem. Detta bidrar till att objektet måste ”säkerställas” av aktörer genom de mest nödvändiga medlen som är tillgängliga. Påståenden gällande säkerhet och hot blir politisk aktiva genom myndigheters deklaration av ”existerande hot” till objekt som är berörda (Williams, 2003, s.514).
3.2.1 Politik & Säkerhetisering
Carl Schmitt var en tysk jurist och statsvetenskaplig teoretiker som även
uppmärksammades för sin syn på det politiska. Det ”politiska” enligt Schmitt, kan inte betecknas från materiella tillgången till ett givet problem (Williams, 2003). Att dessa problem antas vara ”icke politiska” eller ”politiska problem ” och behandlas som till exempel ekonomiska problem, kan inte avgöras av problemens naturliga tillstånd. Förklaringen till detta är att problemen genom tiden har övergått från att vara politiska till icke politiska och vice versa. Det naturliga tillståndet av det
politiska kan inte hittas genom att identifiera problem utan det ligger mer i hur dessa problem knyts ihop. Det som gör att ett problem blir politiskt är det intensiva
förhållandet som aktörer bemöter det med. Att identifiera politik som det mest extrema och intensiva motståndet kan liknas med säkerheterseringsteorin. Genom att betona säkerhet som ett fenomen som är obestämbart, det vill säga som specifikt och konstruerat genom språkhandlingar, kan det förknippas med Schmitts syn på det intensiva förhållandet till ett problem (Williams, 2003, s.516).
Säkerhetiseringsteorin har samma process gällande definiering av säkerhet. Problem kan vara säkerhetiserade i det stadiet där de antas vara ”existerande problem”. Här finns även ett samband mellan säkerhetiseringsteorin och den klassiska traditionen på säkerhet inom internationella relationer (Williams, 2003, s.516). Inom den klassiska traditionen på nationell säkerhet är riktningen mot statens överlevnad. Sambandet till säkerhetiseringsteorin är fokus på överlevnad. Genom statens makt och legitimitet kan de genom att specifikt välja och karaktärisera säkerhetsproblem
prioritera problemet och placera det högt upp på agendan. Anledningen till detta är att säkerhetsproblemet hotar statens suveränitet och gör att andra politiska frågor läggs åt sidan. Med detta tillvägagångsätt kan alla sektorer, oavsett tid, fokusera på oron gällande hot och försvar. Säkerheten kommer då att utvidgas och inte bli lika statscentrerad vilket gör att den kan tillämpas mot andra objekt som måste skyddas. Sammanfattningsvis ger de teoretiska mekanismerna möjlighet att identifiera det som anses vara säkerhet.
3.2.2 Konstruktion av hotbilder
Utifrån säkerhetiseringsteorin så existerar inte ett hot om det endast är identifierat av politiska aktörer. Ett konstruerat hot är en existentiell samhällsfråga och för att ett problem ska uppfattas som ett hot måste det bli identifierat av samhället (McDonald, 2008, s.566). Språkhandling är en central del av säkerhetiseringsprocessen och vid konstruktionen av en hotbild är det viktigt att ta hänsyn till denna huvudpunkt. I artikeln av McDonald (2008) framförs exempel på hur en hotbild skapas. Teoretiker beskriver stora händelser som framförs genom medieaktörer som en viktig faktor till uppfattning av hotbilder (McDonald, 2008, s.569). Händelser som uttrycks i form av tal eller handlingar är bidragande till utvecklingen av hur hotbilder och säkerhet uppfattas av allmänheten.
Varje land måste utföra en säkerhetspolitisk agenda för att skydda sitt land och sina medborgare från olika typer av hot. Desto mer globaliserad världen blir desto svårare är det att förstå vilka hotbilder som existerar och hur ett lands regering bör agera för att hantera en viss typ av hotbild. Därför är säkerhetspolitiken föränderlig i och med att hoten mot ett land varierar.
3.3 Konstruktivism
Konstruktivismen är en social teori och undersökningsmetod som används inom studier av internationella relationer. Teorin ifrågasätter aktörers agerande utifrån identitet, kultur, intressen och idéer (Baylis, Smith & Owens, 2017, s.155). Den skiljer sig från de mer rationella och kritiska teorierna i och med att detta perspektiv
ser på verkligheten som en social konstruktion. Grundprincipen inom denna sociala teori är att individer agerar mot mål beroende på syftet. Till exempel så agerar statliga aktörer annorlunda mot vänliga stater till skillnad från fientliga stater för att ”vänner” inte ses som hot (Wendt, 1992, s.396). Teoretikern Fierke (2008) beskriver konstruktion på så sätt att en handling som blir till verklighet
ursprungligen inte har existerat. Det är något som skapas genom samspel mellan människor men också samhällen (Williams, 2008, s.64).
Den konstruktivistiska synen framförs på olika sätt beroende på kontexten men den huvudsakliga tanken bakom teorin är att undersöka strukturen och samspelet mellan olika aktörer (Williams, 2008, s.65). Konstruktivismens utgångspunkt är att genom strukturer förstå aktörers identitet och intressen samt att beskriva varför världen ser ut som den gör. Teorin undersöker också hur handlingar mellan politiska aktörer har format den politiska världen. Konstruktivismens utgångspunkt är att undersöka hur idéer och intressen som strukturella faktorer påverkar olika aktörers interaktion med omvärlden. Barnett (2017) förklarar att både regulativa och konstitutionella normer formar aktörers ageranden och handlingar – men endast konstitutionella normer kan forma en stat till en legitim aktör (Baylis, Smith & Owens, 2017, s.153). Den normativa strukturen bidrar till både statliga aktörer och icke statliga aktörers
förståelse för omvärlden men också en förståelse för sin egen identitet och agerande.
Wendt (1992) beskriver kollektivets betydelse för formningen av strukturerna som styr handlingar. Ett exempel som nämns är att det kalla kriget bröts upp för att USA och Sovjet tog ett kollektivt beslut. Förståelsen för sin egen identitet även
förväntningar och uppfattningar man har om stater eller andra aktörer påverkar handlingar inom den internationella politiken.
3.3.1 Konstruktion av hotbilder
Utifrån en konstruktivistisk syn anser teoretiker att säkerhet är en fråga som beskrivs genom historiska och sociala handlingar mellan politiska aktörer. Teoretiker menar att begreppen säkerhet och hotbilder mot politiska aktörer inte kan tolkas på en
universell nivå. Hotbilder finns inom flera områden och olika perspektiv. I denna studie ligger vårt fokus på konflikter och väpnade konflikter. Att förutse en hotbild är inte alltid enkelt och därför är det även svårt att skydda sig mot dessa. I och med ökade spänningar i världen så måste länder vara beredda på att det kan finnas hotbilder, framförallt militära. Eftersom att det är svårt att förutse ett hot så måste regeringar förbereda sig för att eventuellt kunna skydda sitt land. Därför är det vanligt att länder förändrar sina militära krishanteringsplaner i takt med ökade spänningar i världen (Säkerhetspolitik, 2013).
I Security studies (2008) beskriver Williams att en hotbild inom konstruktivismen skapas utifrån angriparens intentioner. Här spelar identiteten in, det vill säga hur samhället, kulturen och normerna skapar en identitet och en eventuell hotbild mot andra.
Ett exempel som förklarar skillnader på hotbilder är kärnvapen. Kärnvapen är det farligaste vapnet som existerar och ett flertal länder i världen har tillgång till dessa. Att ett land innehar ett kärnvapen är en oro men bakgrunden eller intentionen till nyttjandet av vapnet är det som skapar en hotbild. I västvärlden har bland annat Frankrike och USA tillgång till kärnvapen. Trots detta finns inte en stor oro över att dessa ska användas. Däremot finns det en rädsla över att Nordkorea som också har tillgång till vapen, kommer att använda dessa vid en eventuell konflikt. Varför oron finns över att just Nordkorea kommer att nyttja sina kärnvapen är på grund av normerna och identiteten som landet har skapat mot övriga länder. Rädslan har byggts upp och är skapad utifrån intentionen som landet visar. Konstruktivister menar därför att en hotbild är mer än bara ett direkt hot (Williams, 2008, s.66–67). Ett lands intentioner kan därför variera beroende på landets militära kapacitet.
Säkerhetiseringsteorin och konstruktivismens syn på säkerhet och hotbilder utgör en central del av studien. Vid undersökning av den svenska regeringens syn på säkerhet och hotbilder skapar teorierna ett ramverk för analysen.
4 Metod
De metodologiska valen kommer att introduceras i följande avsnitt. Detta för att kunna besvara vår frågeställning och för att fullfölja syftet med vår studie. Vidare i avsnittet kommer vi en presentation av material som är grundläggande för att kunna besvara vår frågeställning.
4.1 Materialval
Empirin grundar sig i en proposition som kommer att analyseras för att besvara vår frågeställning. Regeringen har framför en proposition gällande upptrappningen av säkerhetsåtgärder kring östersjön.
Propositionen som kommer att användas i analysen är: 2014/15:109
“Försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020”. Varför denna
proposition valts är för att den innehåller lagbundna argument från regeringen. Efter annekteringen av Krim 2014 har det säkerhetspolitiska läget försämrats i flera länder kring Östersjön - Sverige inkluderat. Regeringen har i denna proposition tydliggjort varför Sverige måste förstärka sin militära förmåga och vad det finns för hotbild mot landet. Anledningen till att endast detta material har valt är främst för att det kopplas till vår frågeställning som är inriktad mot perioden 2014–2020. Genom att framlägga material som har en koppling till denna tidsperiod skapas förutsättningar för en bättre studie (Esaiasson m.fl. 2017, s.226). För att undersöka regeringens förslag på säkerhetspolitiska åtgärder så kommer propositionen analyseras utifrån ett
konstruktivistiskt perspektiv samt utifrån säkerhetiseringsteorin.
4.2 Tillvägagångssätt & Analysmetod
Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod. För att undersöka ämnet så kommer vi att genomföra en teoribaserad textanalys. Genom att använda en textanalys som tillvägagångssätt för den valda propositionen bidrar det till att undersökningen av regeringspropositionen kommer grundas på en intensiv läsning av texten, med hjälp av det analytiska ramverket (Esaiasson m.fl. 2017, s.211). Detta innebär med andra ord att vi ska undersöka vad propositionen betyder och vad
meningen av dess framläggning är. Med tanke på vår frågeställning och syfte kändes det mest relevant att använda material från regeringen. För att svara på vår
frågeställning har en regeringsproposition från perioden 2016-2020 valts. Materialet kommer användas i analysen genom att få konkreta handlingar på hur regeringen först behandlar det säkerhetspolitiska läget i Sverige och i omvärlden (det som berör Ukraina och Östersjöregionen). Det är viktigt att poängtera att vi inte kommer analysera helheten av propositionen. Trots att propositionerna egna rubrik kan uppfattas som att det är helt relevant till vårt studie, så finns det flera delar inom propositionen som vi har valt att utesluta. De delarna i propositionen som har valts är följande: Säkerhetspolitiken, Försvarspolitiken, militärt försvar och civilt försvar. Vi har valt att utesluta den ekonomiska aspekten av försvarspolitiken då vårt
teoretiska ramverk inte framlägger sådana delar inom det som är säkerhet.
Anledningen till detta beror främst på formuleringen av frågeställningen och hur den ska besvaras. Esaiasson m.fl. (2017) framlägger hur man ska beakta de mest
tänkbara svaren till frågor som har formulerats genom ett ”förhandsdefinierat angreppssätt”. I vårt teoretiska ramverk har ”säkerhet” förklarats utifrån olika synsätt vilket har bidragit till tänkbara svar på frågeställningen (Esaiasson m.fl. 2017, s.222-223).
4.3 Tillförlitlighet & Räckvidd
Metodvalet som vi har utgått ifrån i vår studie har bidragit till en granskning av vår valda propositions innehåll. Baserat på vår frågeställning så krävs först en definition av vad säkerhet innebär utifrån vårt teoretiska ramverk. För att analysera vårt
empiriska material så är det viktigt med en redogörelse av studiens grundläggande begrepp säkerhet. Genom att använda sig av en lagbunden regeringsproposition blir studien mer tillförlitlig. Källorna som använts i studien har hämtats från regeringen och andra myndigheter som berör säkerhetsfrågor vilket bidrar till en säker analys.
Analysmetoden utgörs av våra två teorier - säkerhetisering och konstruktivism. Baserat på vår frågeställning så bör det teoretiska ramverket beskriva hur ett land skyddar sig mot hotbilder. Valen av vårt ramverk framlägger just dessa delar. Den
ena är konstruktionen av hotbilder och hur ett land säkerhetiseras. Eftersom säkerhetisering och konstruktivism använts i tidigare studier gällande säkerhet och hotbilder så bedömde vi dessa som relevanta för studiens utgång.
Säkerhetssituationen som pågår kommer att påverka framtida förutsättningar för ländernas säkerhet. Därför kommer studien bidra till en djupare förståelse för framtida forskning. Då undersökningen fokuserar på en nuvarande situation så är utsträckningen av studien inte lika bred eftersom den historiska säkerhetssituationen inte beaktas. Däremot har vi valt att framlägga en historisk bakgrund för att få en större förståelse av den svenska utrikespolitiken inom säkerhetsfrågor.
Studiens resulterar i en större insikt i hur och varför den nuvarande säkerhetspolitiska situationen i Östersjön existerar. För att få en god
resultatreliabilitet så är det viktigt att de två huvudsakliga kraven på reliabilitet är uppfyllda. Att ha en frånvaro av systematiska fel samt en frånvaro av slumpmässiga och osystematiska fel är centralt för goda resultat (Esaiasson m.fl. 2017, s.64). Detta innebär att irrelevant material måste uteslutas. I vår studie valde vi att inte gå in djupgående på ryska perspektivet trots att Ryssland utgör en stor del av den säkerhetspolitiska spänningen. Hade vi analyserat detta perspektiv skulle analysen inte haft något samband med vår frågeställning.
För att metoden ska vara valid är det viktigt att studien uppfyller syftet samt att valet av texter som analyseras är anpassade till den specifika frågeställningen (Boreus & Bergström, 2018, s.38-39). Vårt urval av texten består av fyra ståndpunkter i propositionen. Dessa delar är mest relevanta till säkerhetsfrågan som berörs.
5 Resultatredovisning och Analys
5.1 Prop.2014/15:109 Försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020
I propositionen är regeringens förslag att förändra den svenska försvarsförmågan. Det säkerhetspolitiska läget har blivit allt mer kritiskt då Ryssland klargjort att
landet är förberedda på att använda militär förmåga för att uppnå sina mål. För att Sverige ska kunna försvara sig vid ett eventuellt angrepp måste det svenska försvaret stärkas men också den operativa förmågan i krigsförbanden. Målet med Sveriges försvar är inte bara att skydda det nationella territoriet utan också hela norra Europa som landet är i gemenskap med.
I följande avsnitt kommer vi att analysera våra två teorier konstruktivismen och säkerhetiseringsteorin. Dessa kommer att analyseras utifrån propositionens 4 beståndsdelar som är relevanta för vår frågeställning.
5.1.1 Säkerhetspolitik
För att kunna analysera regeringspropositionen ”Försvarspolitisk inriktning-
Sveriges försvar 2016–2020” utifrån konstruktivismen och säkerhetiseringsteorin
ligger grunden i att förstå den svenska säkerhetspolitiska utgångspunkten. I propositionen bedömer regeringen att Sveriges säkerhetspolitik syftar till att
säkerställa politiskt oberoende och självständighet i landet (prop.2014/15:109 s.19). För att kunna försvara landets territoriella integritet och suveränitet är det väsentligt att uppnå målen för landets säkerhet. Säkerheten byggs tillsammans med länder, hot mot fred och säkerhet förebyggs genom samarbeten med länder såväl som
organisationer.
Regeringens syn på att säkerhet byggs upp med andra aktörer kan tydligt kopplas till den konstruktivistiska teorin. Sambandet mellan den konstruktivistiska teorin och regeringens proposition är att innehållet av propositionen framför den
säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområden och även utvecklingen i Europa (prop.2014/15:109 s.21). Den svenska regeringspropositionen lägger således stor vikt på att säkerhetspolitiken formas genom att förstå det som händer i världen för att landet ska kunna bygga upp sin egen uppfattning av säkerhet och det som gynnar den svenska nationen bäst. Fortsättningsvis kan sambandet analyseras genom att den konstruktivistiska teorin fokuserar på hur agerandet mellan aktörer har
påverkat den politiska världen. I den säkerhetspolitiska världen har regeringens proposition ett helt avsnitt som beskriver säkerhetspolitiska situationer mellan länder och regioner. Det är till exempel: ”Nordiskt försvarssamarbete, USA, Mellanöstern
och Afrika” (prop.2014/15:109 s.23–37). För inte avvika från studiens ämne som är
att undersöka den svenska regeringens syn på säkerhet i Östersjöregionen så är det viktigt att framlägga innehållet av området. Det säkerhetspolitiska innehållet av propositionen som har tydligast koppling till studiens syfte och frågeställning är avsnitten ”Östersjöregionen” och ”Ryssland”. I avsnittet ”Östersjöregionen” presenterar propositionen samarbeten som är viktiga inom det baltiska området och dess säkerhet. Till exempel utgör partnerskapet med NATO en viktig del av de baltiska staternas säkerhetspolitik. Innehållet i avsnittet lägger stor vikt på att beskriva de baltiska staternas säkerhetspolitiska situation. Det som är fundamentalt till studien är att regeringen är villiga att se ett ökat samarbete med länderna Estland, Litauen och Lettland genom övningsverksamheter (prop.2014/15:109 s.26).
Samarbetena grundar sig i Rysslands militära förmåga, den ökade ryska
övningsfrekvensen och allmänt militärt agerande från Ryssland (prop.2014/15:109 s.25). Ett konkret exempel på den ryska aggressionen är annekteringen av Krim år 2014 som presenterats i avsnitt 2.1. Den svenska regeringen har i propositionen poängterat detta och behandlat händelsen som en bakgrund till det ökade samarbetet med de baltiska staterna. Vidare framlägger regeringen att det är svårt att i dagens läge fälla ett omdöme om hur långt den ryska ledningen är beredd att expandera sin säkerhetspolitik. Detta bidrar till att den säkerhetspolitiska utvecklingen är svårare att förutsäga än tidigare (prop.2014/15:109 s.29). Inom konstruktivismen presenteras även konstruktionen av hotbilder. Uppkomsten av en hotbild är svår att förutse därför är det viktigt för länder att vara beredda på eventuella hotbilder för att
eventuellt kunna skydda sitt land. Det är tydligt att den svenska regeringen inte varit beredd på en sådan aggressiv aktion från Rysslands sida. Den konstruktivistiska teorin som presenterats i avsnitt 3.3 beskriver att länder har en tendens att förändra sina militära krishanteringsplaner i takt med ökade spänningar i världen. I och med
att propositionen är från år 2014, det vill säga samma år som händelsen i Ukraina bröt ut. Propositionen ett tydligt exempel på att Sverige behöver ändra sina militära åtgärder. I nästa stycke kommer Sveriges militärstrategiska läge att presenteras och analyseras.
Vad är det Sverige gör för att skydda sig mot spänningarna i Östersjöregionen och hur ska Sverige förhålla sig till den ryska hotbilden som skapats under åren? Denna del analyseras utifrån säkerhetiseringsteorin.
Regeringens proposition framförs genom en militärgeografisk kontroll av sjö- och luftvägar i Östersjön. Området kännetecknas av flertal förträngningar och kuststater. Detta gör att alla stater förutom Ryssland har ett begränsat operativt system i
området. När det gäller marinbaser samt flygbaser och ledningssystem är den ryska militära infrastrukturen väl utbyggd. Den geografiska placeringen av Kolahalvön och transportvägarna ur Nordatlanten bidrar till fri passage in och ut ur Östersjön och är därför väsentlig för Ryssland. Uppkomsten av nybyggnation av ryska hamnar och energiinfrastruktur gör att Östersjöregionen utgör en viktig faktor som
transportled för rysk energi och handel (prop.2014/15:109 s.44). Regeringen har utifrån detta konstaterat att ökningen av den ryska militära förmågan försämrat Sveriges militärstrategiska läge. Regeringen anser därför att den svenska försvarsförmågan bör förstärkas och att landets samarbeten ska fördjupas (prop.2014/15:109 s.46).
För att kunna analysera situationen utifrån säkerhetiseringsteorin är det viktigt att betona den sociala processen som skapat situationen kring Östersjöregionen.
Rysslands annektering av Krim (avsnitt 2.1) är en social process där Ryssland aldrig uppfattade Ukraina som en riktig statsbildning. Den ryska presidenten Putins
språkhandlingar kan relateras till säkerhetiseringsteorin. Språkhandlingar är det som utgör att hot och problem blir ”säkerhetiserade”. Putins språkhandling var att han
värnade av skydda alla ryska liv. Detta visade enligt säkerhetiseringsteorin att Ryssland var beredda att använda alla nödvändiga medel för att eliminera hot mot staten.
Sveriges politiska roll är enligt teorin inte att identifiera problem utan att förstå hur dessa problem hänger samman. Regeringens proposition har dock valt en annan väg. Istället för att förstå sig på den ryska annekteringen av Krim och varför händelsen skedde så visar regeringen och ett flertal andra länder att den ryska invasionen inte var accepterad. Dock har regeringspropositionen ett flertal avsnitt som handlar om Rysslands ”Utrikes- och säkerhetspolitik, ekonomi, inrikespolitisk utveckling” (prop.2014/15:109 s.28-31). Genom detta tillvägagångsätt kan det uppfattas som att regeringspropositionen lägger stor vikt på att förstå Rysslands ageranden och enligt teorin kan detta uppfattas som att regeringen vill knyta ihop problemen. Det är viktigt att poängtera att säkerhetiseringsteorin betraktar problem som behöver säkerhetiseras när de väl antas vara ”existerande problem”. Det existerande problemet är i detta fall annekteringen av Krim vilket innebär att området kring Östersjöregionen behöver ”säkerhetiseras”.
Slutligen kan det konstateras att den svenska regeringspropositionen främst riktas mot situationen i Östersjön. Trots att det finns delar i propositionen som fokuserar på andra säkerhetsproblem i världen så är situationen i Östersjön kärnan i det säkerhetspolitiska läget. Orsaken till att Östersjöregion utgör majoriteten av
propositionen kan enligt säkerhetiseringsteorin förklaras som att säkerhetsproblemet är det mest sannolika hotet mot statens suveränitet vilket gör att andra
säkerhetspolitiska frågor läggs åt sidan.
5.1.2 Försvarspolitik
Med tanke på det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa bedömer regeringen att den svenska försvarsförmågan bör förbättras. Den ryska ledningen har visat att de
är beredda att utföra militära åtgärder för att uppnå sina politiska mål. För att Sverige ska kunna bemöta ett väpnat angrepp mot nationen krävs det att en
uppbyggnad av ett hinder med ekonomiska, diplomatiska och politiska medel mot angriparen. Under perioden 2016–2020 är målet främst att utöka den verkande förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den totala prestandan i totalförsvaret (prop.2014/15:109 s.50).
Den försvarspolitiska inriktningen ska inte enbart beakta svenska förhållanden utan även frågor som berör Östersjöregionen, Europa och andra globala sammanhang. Vidare framlägger regeringen att ansatsen att delta i internationella krissituationer kan öka chansen till att uppnå fred, stabilitet och bekämpa eventuella hot från stater och icke statliga aktörer. Detta kräver således att utformningen av krigsförbanden ändras, tillökning av resurser samt övningar av militära uppgifter bör implementeras för att kunna bemöta ett eventuellt krig. För att kunna uppnå målen för
krigsförbanden gäller det även att det allmänna totalförsvaret återupptas och stärks. Sverige har inte disponerat ett fullbordat totalförsvarsplanerings program sedan det kalla kriget. Genomförandet av totalförsvaret ska se till att skydda Sveriges
territoriella integritet och skydda det nationella intresset som rätten att använda internationellt vatten för transport av varor och tjänster (prop.2014/15:109 s.52-54).
Den teoretiska analytiska förmågan handlar i detta fall främst om att se hur Sverige
säkerhetiserar sina intressen inom de försvarspolitiska ramarna. En synpunkt är att
det går att hitta trådar mellan säkerhet som uppnås via ett försvar i landet vilket kan kopplas till den säkerhetiseringsteoretiska delen mellan säkerhetisering och politik. På grund av den rådande säkerhetspolitiska situationen som sker i Europa prioriterar regeringen, utifrån säkerhetiseringsteorin, att den nuvarande situationen handlar om statens överlevnad. Propositionen har i flera avsnitt betonat att de försvarspolitiska åtgärderna görs för att skydda statens suveränitet och integritet. Med detta är det tydligt att det handlar om skydda just statens överlevnad. Problemet i detta fall är
redan ”existerande problem”. Det är inga spekulationer eller teorier som
regeringspropositionen tar upp som orsaker för att öka totalförsvaret. Skälen för försvarets upprustning förknippas med problemen som sker i omvärlden
(annekteringen av Krim-halvön och Östersjöregionen). Det är även tydligt att de pågående problemen i världen som berör Sverige är obestämbara och specifika händelser. Sverige ska även, enligt regeringspropositionen, säkerhetisera problem som finns genom att försvaret ska riktas mot en nationellförsvardimension
(prop.2014/15:109 s.50). Genom att ändra strukturen på försvaret till en nationell riktning är det tydligt på att de existerande problem är externa och hotar Sveriges territoriella gräns. Med tanke på detta medför det att försvarspolitiken, enligt säkerhetiseringsteorin, har uppnått den högsta punkten inom de politiska ramarna. Förhållandet mellan försvarspolitik och aktörer (i detta fall regeringen) har blivit extremt intensiv. Detta kan ses utifrån att regeringen främst valt att framföra propositionen i samma period som problemet uppfattades som ett ”existerande problem”. Detta innebar att regeringen behövde beakta problemen på största allvar genom att framföra en proposition som är verkställande under en längre tidsperiod.
Det svåra kan vara att hitta ett samband mellan säkerhetisering och språkhandlingar i förhållande till försvarspolitiken. Anledningen till detta är att språkhandlingar är det som uppfattas som säkerhet, medan försvarspolitiken handlar om politiken som genomförs för att skydda och försvara landet. Vi valde att framföra försvarspolitiken i vår analys för att kunna hitta ett starkt samband mellan att säkerhetisering av hot hur landet ska försvaras och skyddas. Då säkerhet handlar om att försvara objekten så har det visat sig svårt att koppla denna del av det teoretiska ramverket till vårt empiriska material.
Ett sätt att förklara varför försvarspolitiska åtgärder rustats upp, utan att koppla det till hot som skett utanför Sveriges territoriella gräns, är att konstruktionen av Sveriges hotbilden skett inom den territoriella integriteten. År 2014 skedde ett
intrång av Sveriges territorialvatten av en främmande verksamhet (prop.2014/15:109 s.23). Detta kan tydligt relateras till säkerhetiseringsteorins syn på konstruktionen av hotbilder. Hotet uppfattades inte enbart av politiska aktörer utan även samhället uppfattade händelsen som ett hot.
Den solidariska försvarspolitiken är en del som regeringspropositionen strävar efter. I tidigare avsnitt (se avsnitt 3.3) har den svenska solidariteten förklarats. I
propositionen innebär det i praktiken att Sverige ska ge och ta emot militär hjälp från andra länder. Här läggs vikten på att utveckla de bilaterala och multilaterala samarbetena (prop.2014/15:109 s.50).
Den konstruktivistiska hotbildskonstruktionen formas utifrån angriparens intentioner. Trots att det inte framförs direkt i propositionen så är Ryssland angriparen som hotar Sverige. Det är främst Rysslands identitet och normer som skapar en hotbild mot landet. Ett sätt att bemöta den ryska identiteten är att länder står solidariska mot de hotfulla aktionerna. Aktionen av ett land har en stor betydelse enligt konstruktivismen. Trots att länder inom EU har ett starkt militärt försvar så är andra länder inte oroliga. Detta är för att Sverige har information om andra länders intentioner. Däremot är angriparens intentioner mer oförutsägbara och skapar en säkerhetspolitisk spänning i världen.
5.1.3 Militärt försvar
Regeringen har bedömt att krigsförbanden i första hand bör utformas för att kunna bemöta ett väpnat angrepp (prop.2014/15:109 s.64). Krigsförband bör vara
utformade så att de kan förhindra en eventuell motståndare att agera. För att kunna utveckla den militära förmågan vill regeringen att utvecklingen ska ske i samarbete med andra organisationer men även länder. För att få ett starkt försvar är det viktigt att man ger och tar emot stöd från andra länder (prop.2014/15:109 s.65). Utifrån den konstruktivistiska teorin är Sveriges relation till Nato av stor vikt. Som teorin
av den sociala konstruktionen. För att förstå varför landet väljer att samarbeta med andra länder mot just Ryssland är det viktigt att förstå den samhälleliga kulturen och identiteten, samt det ryska intresset.
Varför känner den svenska regeringen behov av att förstärka sina krigsförband för att eventuellt bemöta en väpnad attack från just Ryssland? Här spelar
hotbildskonstruktionen en adekvat roll. Utifrån Ryssland och Natos historia under det kalla kriget så har Ryssland visat en fientlig sida mot länderna i väst vilket har skapat en otrygghet hos dessa. Sveriges roll har alltid varit neutral i förgångna konflikter men de uppkomna hoten har gjort att även Sverige har fått välja sida. Den gemensamma idén om Rysslands intentioner har alltså påverkat Sverige för att se landet som ett hot. Tanken om att vänner inte ses som ett hot är också en
huvudsaklig faktor till utformningen av krigsförbanden utifrån det konstruktivistiska perspektivet. Ryssland anses vara en fiende mot västvärlden och dess tidigare intentioner har fått motståndssidan att skapa en gemensam bild av landet.
Utifrån säkerhetiseringsteorin den svenska regeringens förstärkta krigsförband förklaras som en språkhandling för att skydda landet mot det ryska hotet. Det svenska territoriet är objektet som måste skyddas och hotet mot objektet är de ryska intentionerna mot Sverige. Säkerhetisering bygger på den nationella säkerheten och i detta fall fokuserar Sverige på att stärka sina krigsförband för nationens överlevnad. Säkerhetisering sker genom den svenska statens språkhandling som ett skydd mot de externa hoten som existerar från Rysslands sida.
Utifrån propositionen vill regeringen att försvarsmaktens krigsförband ska stärkas genom att alla organisationer som har i uppgift att lösa höjd beredskap ska
organiseras som krigsförband (prop.2014/15:109 s.66). Detta för att styrning och uppföljning av den operativa förmågan ska kunna tydliggöras. Kraven på
krigsförbanden är att de ska kunna krigsorganiseras vid ett eventuellt angrepp men vissa av dessa även i fredstider. Regeringens fokus på att förstärka försvarsmaktens organisation är för att landet ska vara förberedda och kunna agera vid ett angrepp.
