Examensarbete i fördjupningsämnet
Samhällskunskap och lärande
15 högskolepoäng, avancerad nivå
En jämförelse av skolsystemen i
Finland och Sverige
A Comparison of the School Systems in Finland and Sweden
Anna Jennbert
Filipe Nilsson
Ämneslärarexamen med inriktning mot arbete i gymnasieskolan, 300 högskolepoäng
2017-05-30
Examinator: Jan Anders Andersson
Handledare: Lars Pålsson Syll
2
Förord
Detta arbete är vårt examensarbete – avancerad nivå på Ämneslärarutbildning: Gymnasieskolan, förstaämne Samhällskunskap. Arbetet har genomförts av Anna Jennbert och Filipe Nilsson under senare delen av våren 2017. Filipes fokus har varit på delarna som rör Finland i arbetet och Anna har fokuserat på Sverige, resterande material har skrivits ihop.
3
Abstract
Följande arbete presenterar en hermeneutisk studie mellan det svenska och det finska skolsystemet. Till studiens hjälp har vi använt oss av ramfaktorteorin av Urban Dahllöf. Vi har fokuserat på vilka yttre faktorer som påverkar lärarrollen i de båda länderna samt vad som gör att Finland rapporterar högre elevresultat än Sverige. De viktigaste resultaten vi kommit fram till är följande: resurser är en viktig del för att utbildningssystemet skall kunna organiseras, dock innebär inte mer ruserser ett högre resultat utan nyckel finns i hur resurserna fördelas. Ideologisk styrning av utbildningsystemet kan påverka skolan negativt och en politisk samsyn som grundar sig på beprövad forskning är en viktig faktor till framgång. Lärare och pedagoger är skolans främsta resurser och professionen behöver få ett ökat förtroendekapital samt inflytande för att skolan skall nå önskade resultat.
Nyckelord: lärarutbildning i Finland, lärarutbildning i Sverige, ramfaktorteori,
läroplaner, utbildningssystemet i Finland, utbildningsystemet i Sverige, läroplansteori, PISA, utbildningsreformer
4
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1. Syfte och frågeställningar ... 5
1.2. Skoldebatten ... 6
1.3. Teoretiska perspektiv ... 8
2. Tidigare forskning ... 11
2.1 Den finska skolan ... 12
2.1.1 Den finländska drömmen? ... 12
2.1.2 Mot en grundskola för alla ... 13
2.1.3 Den nya skolan föds ... 15
2.1.4 Gymnasieskolan ... 16
2.1.5 Utbildningsreformens tre faser ... 17
2.1.6 Paradoxen – är mindre mer? ... 19
2.2 Den svenska skolan ... 20
2.2.1 Från läroverk till gymnasieskola... 20
2.2.2. Decentraliseringen av skolan ... 22
2.2.3. Styrmodeller av skolan ... 25
2.2.4. Läroplansteori och läroplaner ... 26
2.2.5. Ideologisk styrning över läroplaner ... 27
2.3 Lärarutbildningen ... 29
2.3.1. Ur ett svensk perspektiv ... 29
2.3.2. Ur ett finskt perspektiv ... 31
3. Metod ... 34
4. Resultat och analys ... 35
4.1. Ideologiska faktorer ... 35
4. 2. Juridiska faktorer ... 37
4. 3. Ekonomiska faktorer ... 39
4.4. Sammanfattning av resultat ... 40
5. Diskussion och slutsats ... 41
5.1 Diskussion ... 41
5.2 Slutsats ... 43
5
1. Inledning
Under vår utbildningstid har vi vid ett flertal tillfällen fått berättat för oss, dels i media men även från våra undervisande lärare, att Finland och dess skolsystem är något att eftertrakta. Resultaten från olika undersökningar, däribland PISA-undersökningarna, visar på att den finska skolans resultat är avsevärt mycket bättre i jämförelse med den svenska skolan. Vi har valt att fördjupa oss inom de båda ländernas lärarutbildningar med inriktning gymnasieskolan. Vi är intresserade av att göra en text-och dokumentstudie på de två ländernas skolor och se vilka skillnader som finns baserat på ett antal yttre faktorer; ideologiska, juridiska och ekonomiska faktorer. Vilka likheter och skillnader ser vi och hur har lärarrollen förändrats under efterkrigstiden och framåt. Vi anser att detta är ett relevant undersökningsområde för oss blivande samhällskunskapslärare då vårt skolsystem och läroplaner är influerat av bland annat politiska tankar och demokratiska värderingar.
1.1. Syfte och frågeställningar
Vi kommer i detta arbete att göra en jämförande undersökning av Sveriges och Finlands utbildningssystem. Med hjälp av ramfaktorteorin kommer vi att analysera ett antal yttre faktorer som påverkar lärarens möjlighet till att genomföra undervisning som i sin tur påverkar elevernas resultat. Dessutom är vi intresserade av att veta hur den svenska politiska debatten har påverkats av Finlands goda resultat och vilka resultat som den debatten har gett i Sverige. För att få en fullständig översikt anser vi att det krävs en historisk översikt över båda ländernas skolsystem och lärarutbildning.
Våra frågeställningar lyder:
Varför är den finska skolan så framgångsrik jämfört med den svenska skolan?
Vilka yttre faktorer påverkar lärarrollen i Sverige respektive Finland?
Vilken roll har Finlands resultat i den politiska debatten i Sverige när politiker talar om skolutveckling idag?
6
1.2. Skoldebatten
Under många år har den finska skolan lyfts fram i den svenska debatten på grund av deras goda resultat i bland annat PISA-undersökningarna. PISA, Program for International Student Assessment, är ett OECD-projekt vars syfte att se hur väl 15-åriga ungdomar är förberedda för sitt kommande liv. Projektet består i att ungdomarna testar sina kunskaper och förmågor inom matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning. Det är världens största elevstudie som omfattar 33 länder världen över och Sverige har deltagit sedan år 2000 (Skolverket 2). År 2003 visade resultaten att Sverige presterar bättre än OECD-genomsnittet men att finländska elever hade ett högre medelvärde än svenska elever inom alla undersökta områden. Det lyfts fram i Skolverkets rapport att det finländska samhället och Finlands skolsystem har många likheter med det svenska men de väljer att peka på den historiska utvecklingen i de båda länderna och att det är det som skiljer dem åt. De beskriver hur Finland på ett nationalromantiskt sätt i undervisningen framställer hur Finland har fått stå emot yttre hot och deltagit i flera krig och att detta kan ha bidragit till skillnader på de båda
ländernas skolsystem (Skolverket 1, s. 4-6).
I ett pressmeddelande från Skolverket 2013 meddelar man att Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla de deltagande OECD-länderna. De svenska resultaten har försämrats inom alla tre områden och inom matematik har alla nordiska länder bättre resultat än i Sverige (Skolverket 3). Direkt efteråt höll regeringen en presskonferens och nuvarande statsministern Stefan Löfven pratar om en nationell kris. Tidigare utbildningsminister Jan Björklund betecknar resultaten som allvarliga men att vi ännu inte sett resultaten av reformerna som infördes 2011. Inför valet 2014 pratas det mycket om skolan och hur den ska förbättras (Lärarnas tidning 1). Pär Stenbäck, samhällsdebattör och tidigare utbildningsminister i Finland, skriver i juni 2014 om hur OECD-rapporten även visat hur hälften av de svenska lärarna önskar ett annat yrke idag samtidigt som 85 procent av lärarna i Finland skulle välja läraryrket igen. Stenbäck lyfter fram att skoldebatten i Sverige och Finland skiljer sig på två punkter. Den första är att skolan i Finland inte används som ett medel i politiken där reformer och budgetsatsningar dyker upp inför varje val. Detta kan bero på att Finland har goda resultat i Pisaundersökningen och politikern tror på det nuvarande skolsystemet. Den
7
andra är att det inte finns någon friskola i Finland och därmed inga bolag som konkurrerar. I Sverige är man mycket mer individualistiska än i Finland, där strävar man snarare mot en europeisk tillhörighet. Dessutom har lärarna genomgått en utbildning som föregås av antagningsprov som gör det till ett mer eftertraktat yrke (DN 1).
År 2016 publicerar Skolverket ett nytt pressmeddelande där de skriver om att svenska elever har förbättrat sina kunskaper inom de tre olika områdena. I Läsförståelse ligger nu eleverna på ett högre resultat än OECD-genomsnittet, i matematik och naturvetenskap ligger resultaten på OECD-genomsnittet. Vad resultaten beror på kan ingen ännu uttala sig om (Skolverket 4). Viktigt att påpeka är att det inte en ensidig debatt om att Finland har en bättre skola än Sverige. Forskaren Gabriel Heller Sahlgren skriver i Dagens Nyheter om att den finländska skolans framgång inte är ett resultat av politiken utan snarare en sociokulturell och samhällsutveckling som står bakom de goda resultaten. Dock har Finlands resultat under de senaste åren försämrats något som Sahlgren hävdar beror på politiska reformer (DN 2).
McKinsey, som är ett globalt konsultföretag, presenterade i september 2007 en rapport som handlar om världens bästa skolor. De presenterar hur världens stater har spenderat omkring 2 biljoner dollar på utbildning på jakt efter att få de bästa skolorna med de bästa resultaten (McKinsey 2007, s. 5). McKinsey konstaterar att det inte spelar någon roll hur mycket pengar som stater lägger på skolväsendet om det inte är rätt fördelat. En av de största trenderna i hela världen är att många skolor har försökt att minska elevantalet i klasser för att öka lärar-elev-mötet. Detta har dock inte visat sig effektivt på elevernas resultat (ibid. s. 10-11). McKinsey lyfter fram hur de framgångsrika skolorna arbetar och hur de fokuserar på lärarrollen. De pekar på att man måste börja i grunden i undervisningen som ligger hos läraren för att se resultat. Framförallt handlar det om att rätt individer väljer att utbilda sig till lärare, att de får en gedigen utbildning och att de blir framgångsrika lärare. Samtidigt som de elever som kräver resurser får de resurser de behöver i god tid. För att rätt individer ska vilka utbilda sig till lärare krävs det att lärarrollens status ökar i landet och att höja ingångslönerna. McKinsey lyfter fram Finland som ett gott exempel på två plan. Dels har de försökt att jämna ut lärarlönerna så mycket som möjligt för att det inte ska vara mindre attraktivt att
8
undervisa vid lägre åldrar samt att de har infört antagningsprov till lärarutbildningen (ibid. s. 13-17).
Debatten följer även en diskussion om lärarutbildningen i Sverige och Isak Skogstad, ordförande för Lärarnas riksförbunds studerandeförening, skriver i Dagens Nyheter om att dagens 28 lärosäten som har lärarutbildningen idag bör minskas och han jämför med Finland som har åtta och Singapore som har ett lärosäte. När antalet lärosäten minskas kan kvaliteten förbättras vilket även Riksrevisionen stödjer. Dessutom borde man anpassa lärarutbildningarna efter vilket behov det finns på arbetsmarknaden, utöka praktiska inslag samt att Regeringen bör ge Skolverket befogenhet att ta fram ett program som gör det lättare för lärare att återgå till yrket. Skogstad anser att ifall lärarutbildningen kan förbättras kvalitetsmässigt kan statusen öka för att söka sig till lärarutbildningen vilket ökar konkurrensen om bra lärare (DN 3).
1.3. Teoretiska perspektiv
Vi har valt att använda oss av Urban Dahllöfs ramfaktormodell som analysverktyg för att analysera utbildningssystemen i Sverige och Finland. Han har i sin forskning arbetat med en modell som i korthet består av tre olika komponenter: ramar, process och resultat. Dessa tre har senare utvecklats till en teori där ramarna anger begränsningar (Lindensjö & Lundgren 2000, s. 25). Ulf P. Lundgren, svensk läroplansteoretiker och professor, har beskrivit hur man använt ramfaktorteorin som ett verktyg i den svenska utbildningsplaneringen:
Ramfaktorteorin bygger på tankegången att ramar ger ett utrymme för en process. Ramarna ger eller ger inte möjligheter, de är inte orsaker till en viss verkan. Om däremot ett mål tydligt finns för en process måste ramarna anpassas för att göra den processen möjlig (Lundgren 1999, s. 36).
Professor Christina Gustafsson har lyft fram Dahllöfs teori och påpekar på hur många tidigare tankesätt har varit nära det ramfaktorteoretiska tänkandet. Gustafsson argumenterar för hur man kan kalla tankekonstruktionen för en teori och att det uppfyller flera krav som man brukar begära. Den uppfyller både en identifikation av centrala begrepp, en redovisning mellan dessa begrepp samt att det finns även möjligheter till att empiriskt testa teorin. Dock är de centrala begreppen i denna teori lite
9
för vagt för att tala om en teori och därför brukar benämna teorin som en modell i många fall för att inte uppröra (Gustafsson 1994, s 13-14). Med hjälp av denna teori, eller modell, kan många pedagogiska processer analyseras och dess utfall kan visa vilka processer som inte kommer att ske. Gustafsson beskriver vad teorin innebär:
Kort uttryckt är budskapet att pedagogiska processer, dvs. ett inlärnings-, undervisnings- eller utbildningsförlopp, bör analyseras utifrån givna ramar såsom studerandes förkunskaper, gruppering av studerande och den tid som står till förfogande. Resultaten blir då en konsekvens av de processer som kan förverkligas (Gustafsson 1994, s. 14).
Samtidigt som Urban Dahllöf utvecklade sin teori fanns liknande tankegångar i Finland. Matti Koskenniemi vid Helsingfors universitet ansvarade för ett forskningsprojekt som kallades för ”Didaktisk processanalys” eller DPA-projektet i Finland. Projektet hade som syfte att hitta kriterier för att kunna anta lärarkandidater som skulle komma lyckas i sitt yrkesliv som lärare (Gustafsson 1994, s. 15). Ramfaktorteorin har enligt Gustafsson använts på både mikro och makro-nivå men det är främst på makronivå och utvärderingar som denna modell har visat sig mest användbar (Gustafsson 1994, s. 18). Slutligen påpekar Gustafsson att många teorier har försökt utmana ramfaktorteorin och komma med alternativ men att de inte har lyckats (Gustafsson 1994, s. 32).
Abelardo Castro Hidalgo, professor från Universidad de Concepción i Chile, är en av medförfattarna i den vänbok som även professor Christina Gustafson är med och producerar. Hidalgo skriver om teorins användbarhet och hur den kan appliceras på ett vidare perspektiv och användas vid analyser av ex. universitet eller samhällen (Gustafsson 1994, s. 85). Trots att de olika faktorerna i ramfaktorteorin har olika funktioner är det detta som stärker den då faktorerna alltid är i samspel med varandra. Till exempel om ett visst antal studenter ökar än vad som är beräknat från början vid ett lärosäte resulterar detta i en omfördelning av redan befintliga resurser, faktorerna påverkar varandra. Hidalgo berömmer Dahllöf hur han skapade en teori som kunde se till det stora hela med alla faktorer och hur samspelet påverkade resultatet som få hade gjort innan honom (Gustafsson 1994, s. 87). Ulf P. Lundgren, professor i pedagogik vid Uppsala universitet, diskuterar hur ramfaktorteorin fungerat som ett verktyg till utbildningsplaneringen under de senaste trettio åren. Den politiska styrningen av svensk skola har gått från styrning av resurser till styrning mot mål och resultat och att ramfaktormodellen spelat en stor roll i den utvecklingen (Lundgren 1999, s. 39). Ett
10
skolsystem består av ett flertal faktorer och är en institution som ska fungera i ett aktivt samhälle. Vilket innehåll som ska finnas i undervisningen och strukturen bestäms utifrån de värderingar och villkor som är aktuella i samhället för tillfället. Utöver dessa värderings- och villkorsramar finns de mer fastställda ramarna som rör ekonomi och juridik. Det är dessa ramar som vi ämnar undersöka i vårt examensarbete.
11
2. Tidigare forskning
Det finns en tydlig röd tråd genom historien som talar sitt tydliga språk gällande skolutveckling. Tråden har tillsynes sin grund långt bak i den utbildningsvetenskapliga historien, dock ter den sig mest intressant att studera då den löper igenom kapplöpningen ut i rymden. Denna kapplöpning utgjorde startskottet för de enorma satsningarna inom utbildningsväsendet på att utveckla innovationsförmågan inom naturkunskapen och matematiken. Främst inom den amerikanska skolan vilket sedermera spred sig över västvärlden (Sahlberg 2012, s. 17).
Ett annat intressant exempel är Japan som i och med sitt ekonomiska uppsving i slutet av 1900-talet, bidrog till att deras utbildningssystem blev tongivande med bland annat skandaliserade prov. När de asiatiska länderna under 2000-talets början växte sig till starka ekonomier med välfungerande utbildningssystem så ökade konkurrensen på marknaden om jobben. Detta fick effekten att många västerländska skolor införde hårdare krav på sina läroplaner, fler skandaliserade prov och konkurrens mellan skolor. För att möta den internationella konkurrensen. En rad med olika reformer infördes för att alla elever skulle få den bästa skolan någonsin, trots att resultaten endast sjönk. Det som var tydligt var att många av åtgärderna som gjordes för att få bukt med problemen endast var som en ond cirkel, eftersom de tidigare prövats. Exempelvis valde man att stänga skolor som inte fungerade, skapade snabbvägar genom lärarutbildningarna, toppstyrning, marknadsstyrning och skandaliseringar för att endast nämna några av åtgärder som gjordes (ibid. s.17-18).
Däremot så finns det ett land som avviker ifrån den västerländska och angloamerikanska utbildningsnormen och därmed den röda tråden, nämligen Finland. Att ett litet land kunde visa så starka resultat förvånade omvärlden särskilt eftersom Finlands geografiska läge innebar att landet kunde anses var likt östra Europa snarare än västra. Däremot var Finlands resultat konsekvent goda över tid och därför blev Finland ett aktuellt land att studera för att dra lärdomar för att kunna lyckas reformera det
12
angloamerikanska utbildningssystemet, dit Sverige och övriga Norden räknas i denna undersökning (ibid. s. 21-24).
2.1 Den finska skolan
För att förstå framgången bakom den finska skolan, måste vi först förstå Finlands historia menar Pasi Sahlberg, som har en bakgrund som både lärare och lärarutbildare, generaldirektör och numera adjungerad professor vid universitetet i Helsingfors och Oulu. Sahlberg har även arbetat för, OECD, Världsbanken, EU och andra världsregeringar (Sahlberg 2012, s. 43-45).
2.1.1 Den finländska drömmen?
Finland är ett litet land och dess geografiska läge, mellan två stormakter, har tvingat landet till diplomati och svåra kompromisser genom historien. Finland har historiskt sätt fått kämpa för sin självständighet och allra tydligast blev det under andra världskriget då den unga nationen stod som ”segrare” vid krigets slut. Dock blev landet lidande med svåra och tunga förluster av både människoliv och skadestånd till Sovjetunionen som även krävde anspråk finska landområden. Trots de stora förlusterna var Finland fast besluten om att landet skulle vara självständigt och bygga upp en god och stark ekonomi (ibid. s. 44-45). Det finns forskare som hävdar att det finns en tydlig parallell mellan Finlands ekonomiska utveckling efter andra världskriget samt utbildningssystemet:
Förutsättningarna för en jämlik utbildning förbättras genom övergången
från ett jordbruksland längst upp i norr till ett industrisamhälle (1945-1970).
Ett offentligt, obligatoriskt grundskolesystem skapades tack vare ett
nordiskt välfärdssamhälle med växande tjänstesektor, höjd teknisk nivå och tekniska innovationer (1965-1990).
Kvalitén på den grundläggande utbildningen förbättrades och den högre
utbildningen utvidgades parallellt med Finlands nya identitet som en högteknologisk, kunskapsbaserad ekonomi (1985-idag) (ibid. s. 45).
Finlands ekonomiska struktur år 1950 går att likna med Sveriges ekonomiska struktur omkring år 1910 där det finländska samhället stod inför en viktig förändring där gamla värderingar och traditionella institutioner behövde reformeras. Då efterkrigstiden drev fram nya strukturer både politiskt, socialt och ekonomiskt blev därför
13
utbildningssystemet ett viktigt verktyg i förändringen, dock behövde systemet reformeras. Utbildningssystemet var ytterst ojämnt fördelat över landet och få barn hade tillgång till någon form av högre utbildning eftersom skolor som tillhandahöll detta endast fanns i de större städerna (ibid. s. 46-47). Den finska utbildningspolitiken kom att domineras av tre huvudprinciper för att reformera utbildningssystemet:
Utbildningssystemets struktur skulle ge tillgång till bättre och utökad
utbildning för alla.
Läroplanens form och innehåll skulle fokusera på utveckling av det
individuella barnets hela personlighet.
Lärarutbildningen skulle moderniseras för att motsvara de behov som
uppstod genom ovanstående förändringar. Finlands framtidsdröm byggde på kunskap och kompetens. Därför uppfattades utbildningen som den grund som framtiden skulle byggas på (ibid. s. 47).
2.1.2 Mot en grundskola för alla
Efterkrigstidens Finland var en turbulent tid ur ett politiskt perspektiv och efter valet 1948 fanns det tre styrande partier i Riksdagen; Socialdemokraterna (50 platser), Agrarförbundet (Centern) (49 platser och Kommunistpartiet (49 platser). Dessa tre partier fick senare under 1950-talet även sällskap av det konservativa partiet (Samlingspartiet) i Riksdagen. Tillsammans behövde dessa partier arbeta tillsammans efter politisk konsensus för att kunna genomföra reformer och föra landet framåt (ibid. s.48).
För att utbildningsystemet skulle kunna reformeras startades olika politiskt inriktade utbildningskommittéer. Den första, Folkskolans läroplanskommitté, startades redan 1945. Kommittén kom att förändra synen på läroplanen och istället för att fokusera på kursplaner skulle läroplanen istället beskriva utbildningsmål, utbildningsprocesser och utvärdering. Kommittén menade även på att skolans målsättning skulle vara att stimulera elevernas personlighetsutveckling samt att motivera dem för vidare studier. Kommitténs arbete var omfattande och innefattade fältstudier på 300 skolor med ca 1000 medverkande lärare och resulterade i en ny läroplan 1952 (ibid. s.48-49).
Skolorganisationskommittén var den andra betydelsefulla kommittén som startade sitt arbete 1946. Kommittén hade som uppgift att utarbeta regler för den obligatoriska undervisningen samt utarbeta ett fungerande ramverk för de gällande principerna kring
14
hur utbildningssystemet skulle bindas samman. Redan 1948 lade kommittén fram ett förslag som innebar en 8-årig obligatorisk grundskola. Kommittén menade på att grundskolan inte skulle vara uppdelad likt den tidigare skolan. Där duktiga eleverna läste akademiska ämnen medan de elever som föredrog hantverksarbete endast läste yrkesinriktade ämnen. Däremot så ansåg kommittén att endast de elever som läst ett främmande språk skulle kunna vara behöriga till vidare studier på läroverk eller gymnasiet. Förslaget mötte stor kritik från universiteten och läroverkslärarnas fackförbund och därför lades förslaget ner. Men i och med 1950 talets baby-boom ökade efterfrågan på grundskolor. Riksdagen fastslog därför nya lagar som innebar en obligatorisk sex årig folkskola och en två årig medborgarskola för dem som inte gick vidare till läroverken. När den nya läroplanen från 1952 togs i bruk reformerades även skolgången och skolarbetet (Sahlberg 2012, 48-49).
År 1956 bildades Skolprogramskommittén, som var den tredje viktiga kommittén, eftersom yrkesutbildningen fortfarande inte var en enhetlig del av skolan. Kommittén hade som uppgift att göra det finländska utbildningssystemet enhetligt och samordna de förändringar som var nödvändiga i den processen. Kommittén gjorde en omfattande internationell studie för att se vad Finland kunde dra för lärdomar av andra länder, bland annat kom kommittén fram till att de nordiska ländernas utbildningssystem var väldigt lika. De blev inspirerade av England och USA som hade ett utbildningssystem som bidrog till större jämlika möjligheter (ibid. s. 50). Trots en turbulent världspolitisk tid under 1950-talet lyckades kommittén tillslut att lägga fram ett betänkande, år 1959, som utgick på att Finland skulle ha en 9-årig kommunal enhetsskola efter följande struktur:
De fyra första årskurserna skulle vara gemensamma för alla elever.
Årskurs 5 och 6 skulle utgöra en mellanskola där elever kunde välja om de
ville koncentrera sig på övningsämnen eller främmande språk.
Årskurs 7 till 9 skulle ha tre linjer: yrkes- och praktisk orientering, en
”medellinje” med ett främmande språk samt en avancerad linje med två främmande språk.
(ibid. s. 50)
Kommitténs förslag ogillades och många tvivlade på att alla elever var kapabla till lärande. Däremot kämpade Finland med en sviktande ekonomi och ett utbildningssystem som gav sjunkande resultat. Dessa faktorer tros ha bidragit till att många politiker till slut gav vika i debatten och motvilligt tvingades att tro på att alla elever var kapabla till att lära. Ytterligare en aspekt, som gjorde att många politiker
15
ändra åsikt, var att eleverna redan vid 10 års ålder tvingades att välja väg i livet, det vill säga vägen mot en yrkesutbildning eller en akademisk utbildning. Det var i efterhand praktiskt taget omöjligt att byta inriktning (Sahlberg 2012, s. 51).
Skolstyrelsen kom att vidareutveckla Skolprogramkommitténs förslag från 1959 och presenterades till slut för riksdagen den 22 november 1963 där förslaget antogs. Detta var en viktig milstolpe inom den finska utbildningspolitiska historien men dock minns omvärlden denna dag av en annan anledning, nämligen att John F. Kennedy blev skjuten i Dallas, Texas, minuterna strax före den finska omröstningen (ibid. s. 52-53).
2.1.3 Den nya skolan föds
Under 1960-talet skiftade det samhällspolitiska klimatet till att fokusera mer på ett jämlikt samhälle där den sociala rättvisan stod i fokus. I Finland innebar detta att politikerna nu insåg att det fanns en stor vinning i att investera i skolan, snarare än som tidigare att betrakta det som en social utgift. Därför utarbetades det förändringar inom utbildningsystemet, dels en ny lagstiftning (1966) men även en ny nationell läroplan som skulle tas i bruk från 1970. Detta var två grundläggande förändringar för att Finland skulle kunna frigöra sig från det gamla och istället fokusera på uppbyggnaden av ett mer socialt samt rättvist samhälle. Grundskolereformen skulle tas i bruk i de norra delarna av Finland 1972 för att sedan vara helt infört i samtliga kommuner 1978 (ibid. s. 53)
Grunden till reformen lades redan av Folkskolans läroplanskommitté och reformen bestod av en 9-årig enhetlig grundskola. Strukturen för grundskolan skulle vara den samma över hela landet och läroplanen skulle följas men den var även en hjälp för att kunna anpassa och differentiera undervisningen för elever med särskilda behov. Skolorna skulle ha möjlighet för att använda sig av nivågrupperingar inom matematik och främmande språk, något som övergavs sedermera (1985). Vid slutet av 1979 så hade samtliga kommuner i landet genomgått grundskolereformen och en likvärdig utbildning var nu ett faktum (ibid. s. 54-55).
För att grundskolereformen skulle nå framgångar infördes tre viktiga faktorer, (i) specialundervisning eftersom man snabbt insåg att så många elever med olika bakgrund
16
och hemförhållanden behöver stöd och anpassning för att skolan skall kunna anses likvärdig, (ii) studievägledning blev snabbt en standard inom högstadieskolorna, man insåg att eleverna kommer att behöva stöd och vägledning inför framtida val kring studier, (iii) de undervisande lärarna skulle blandas, både från de akademiska skolorna men även från de yrkesorienterade skolorna. Grundskolereformen innebar inte bara att utbildningen reformerades utan även att hela utbildningssektorn fick omorganiseras (Sahlberg 2012, s. 55-56).
2.1.4 Gymnasieskolan
År 1985 reformerades den Finska gymnasieskolan och gick ifrån den traditionella strukturen med ett läsår och två terminer. Istället delade man in läsåret i fem eller sex perioder som i sin tur innefattades sex till sju veckor. Detta medförde att skolorna kunde omorganisera sina scheman och planera undervisningen på ett sätt som gynnade elevernas lärande. Senare kom även de traditionella åldersgrupperna att avskaffas och istället att ersättas med att eleverna själva tog ansvar för sina studier och studietakt. Läroplanens ramar lade nu fokus på elevernas kognitiva utveckling och tog den i beaktande som en bidragande faktor till att eleverna kom att lyckas med sin utbildning. Detta innebar att eleverna fick en frihet för hur och när de skulle läsa de olika kurserna så länge de läste samtliga obligatoriska kurser (vilka var 18 st. till antalet) och klarade totalt 75st. av sina kurser på 38 lektioner per kurs. Statistiken visar att detta minimikrav är något majoriteten av eleverna klarar av och att en gymnasielev läser i snitt 80-90 kurser under sin studietid. Eleverna bedöms även i slutet av varje period vilket innebär att en elev bedöms 5-6 gånger per läsår i sina kurser (ibid. s.58).
Yrkesutbildningen är en separat del vid sidan av gymnasieskolan där eleverna inte har en möjlighet till studentexamen, men de kan fortfarande söka sig vidare till högre akademiska studier samt yrkeshögskolor. En möjlighet som endast ett fåtal elever nyttjar. Istället är yrkesskolorna organiserade på ett sådant sätt så att de är attraktiva och säkerställer en kvalitativ yrkesutbildning där eleverna blir certifierade inom sina yrkeskunskaper, vilket ersätter gymnasieskolans studentexamen (ibid. s. 59).
Många av högstadieeleverna är motiverade och väl medvetna om vilken inriktning de skall välja inför gymnasieskolan då de har fått ett gediget yrkesvägledarstöd under sin
17
skoltid. Detta är en bidragande faktor till att många av eleverna även väljer vidare studier vid universiteten eller yrkeshögskolorna. För att få tillgång till högre akademiska studier måste eleverna avlägga en studentexamen, vilket inrättades redan år 1852 för att få tillgång till Helsingfors universitet. Studentexamen är nationellt organiserad och examinationerna sker två gånger om året där eleven måste klara fyra prov inom loppet av 18 månader. Studenterna måste göra prov i sitt modersmål, därefter kan eleven välja 3 prov från följande fyra områden: det andra inhemska språket, främmande språk, matematik eller realämnen (bestående av SO- eller NO-ämnena). Proven är skriftliga och med frågor av essäkaraktär där eleverna förväntas kunna använda sig av ett gediget referensmaterial. Eleverna har en möjlighet till en omprövning förutom för de delproven som är på en avancerad nivå, där har eleven möjlighet till två omprövningstillfällen (Sahlberg 2012, s.60-66).
2.1.5 Utbildningsreformens tre faser
Efter den grundläggande reformen av utbildningsystemet i Finland 1970, går det att se tre olika faser i den fortsatta utvecklingen. Varje fas är en spegling av det rådande politiska klimatet samt tankesättet kring olika pedagogiska metoder.
Fas 1: Omprövning av de teoretiska och metodiska grunderna (1980-talet)
Olika forsknings- och undersökningsprojekt hade kommit fram till liknande resultat som pekade mot att den finska skolan behövde reformeras. Därför gjordes stora förändringar inom bland annat synen på kunskap. Grunderna kring lärandet var nu mer
18
filosofiska och skulle ta det kognitiva lärandet i beaktande vilket ledde till en mer dynamisk kunskapssyn. Även den teknologiska utvecklingen pressade på lärarna och forskningen till att bredda sin syn på vad kunskap egentligen är, vilket ledde till omfattande internationella studier för att kunna lära sig av omvärlden. Denna fas lade grunden till att kontroversiella idéer utforskades och ifrågasattes samtidigt som man ständigt sökte efter de bästa metoderna för en givande utbildning (Sahlberg 2012, s. 68-70).
Fas 2: Förbättringar genom arbete i nätverk och självreglering (1990-talet)
Under denna fas utarbetades den nya läroplanen, 1994, där både kommuner och skolor tillsammans spelade en aktiv roll för att den kunde upprättas och genomföras. Exempelvis uppmuntrades skolor till att skapa nätverk mellan skolor men även nätverk som inkluderade föräldrar och näringslivet. På den centrala nivån fanns även ett brett nätverk exempelvis Akvarieprojektet. Projektet, som var ett nationellt initiativ, gick ut på att förvandla skolor till aktiva lärandemiljöer där rektorer och övrig skolpersonal var nyckelpersoner. Projektet föll väl ut då de skolor som deltog kände att de tillsammans kunde bidra för en bättre lärandemiljö trots en ekonomisk nedgång i landet (ibid., s. 70-72).
Fas 3: Ökad effektivitet i strukturer och administration (2000 fram till idag)
Den sista fasen präglas till stor del av PISA-resultaten som publicerades för första gången 4 december 2001. Inom OECD länderna var Finland ett av de länder som hade bäst resultat inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Resultaten visade även på att skillnaden mellan de finska skolorna var så liten att den ansågs sakna betydelse. Finland placerades sig även väl i kommande PISA-mätningar 2003, 2006 och 2009, vilket visade på en jämn kvalité i utbildningen. Dessutom var elevernas resultat liknande oavsett socioekonomiskbakgrund. Finlands topplacering kunde jämföras med Kanada och Korea, då alla tre tillhandahöll en hög jämlikhet samtidigt som kvalitén var hög. Detta var givetvis något som fick internationell uppmärksamhet och både internationell media och skolvärld ville veta vad Finlands framgångar berodde på (ibid. s. 72-74).
19
2.1.6 Paradoxen – är mindre mer?
Att förstå de bakomliggande faktorerna bakom det Finländska utbildningssystemets framgångar är inte enkelt. En stor del av framgångarna kan anses vara de välordnade skolorna med lugna elever och trevliga miljöer. Skolor utan allt för stor inbladning i det dagliga arbetet av centrala myndigheter och där varje elev blir sedd och får den hjälp hen behöver. En annan aspekt kan vara den kulturella, där det finländska folket rankas som ett av världens lyxligaste samtidigt som ett av världens mest tystlåtna (Sahlberg 2012, s. 100-101).
Paradox 1: Undervisa mindre, lär mer
Finska elever har färre undervisningstimmar än övriga OECD-länder och även lärarna har färre undervisningstimmar. De finska eleverna har kortare skoldagara och lägger mindre tid på läxläsning än övriga OECD-länder, eftersom eleverna har färre läxor då många pedagoger anser att dessa inte nödvändigtvis bidrar till en bättre kunskapsinhämtning. Detta är anmärkningsvärt eftersom eleverna i de andra OECD-länderna som ligger i toppen tillsammans med Finland, lägger ner flera timmar varje dag på läxor. Det finns en tydlig balansgång mellan kvantitet och kvalitét. Exempelvis så har en lärare med färre undervisningstimmar, mer tid till utvärdering och planering av lektioner. Dessa lärare kan även lägga en större del av sin tid på att stötta eleverna i det formativa arbetet. Dessutom kan dessa lärare själva fördjupa sina kunskaper genom olika typer av fortbildning och utvecklingsarbeten. Trots att de finska eleverna har färre undervisningstimmar, så visar forskningen att den finska undervisningen håller en högre kvalité genomgående (ibid. s. 101-105).
Paradox 2: Testa mindre, lär mer
En tydlig trend inom utbildningsväsendet är att många skolor använder sig av standardiserade prov och även många prov. I Finland anses prov inte som det optimala redskapet för att kunna säkerställa elevers kunskaper. Däremot så används både diagnoser och slutprov frekvent, men den viktigaste resursen är läraren. Det anses att den formativa och löpande bedömningen ligger bakom att Finland ökat sitt resultat sedan mitten på 2000-talet. Det genomförs även nationella bedömningar i Finland vilka kan tydliggöra för skolorna hur de ligger till i förhållande till övriga skolor i landet. Dock är inte Finland ensam om att anse att prov inte är optimala, exempelvis så pekar
20
forskningen i England mot att prov borde slopas då de kan anses som tävlingsmoment och att det ger en negativ effekt på eleverna vilket gör att de känner sig misslyckade i jämförelse med andra (Sahlberg 2012, s. 105-108).
Paradox 3: Mer jämlikhet genom ökad mångfald
Finland var länge ett homogent land men sedan 1995 då landet anslöt sig till Europeiska unionen har de fått en ökad invandring. Detta har dock inte förändrat grundsynen inom den finska skolan att den skalla vara jämlik för alla. Detta har inneburit att det funnits en gräns för hur många invandrare det får finnas i en klass och på en skola, vilket medfört en jämn spridning över landet som i sin tur bidragit till ökade resultat. Det är inte ovanligt att det finns både modersmålslärare och specialpedagoger inne på lektionen samtidigt som det finns en ansvarig undervisande lärare som håller i lektionen. Stödlärarna finns med på lektionen eftersom alla skall inkluderas i undervisningen och bidra till ett jämlikare förhållningsätt bland eleverna. Att undervisningen skall vara jämlik innebär inte bara att det blir mångkulturella klasser utan även att elever med olika socioekonomiskbakgrund sprids på skolorna, vilket medför att dessa elever får en ökad chans till en trygg utbildning (ibid. 108-110).
2.2 Den svenska skolan
Den svenska skolan har tidigare haft en stark tradition till att vara knutna till den svenska kyrkan. Skollagen, eller folkskolestadgan, som antogs 1842 innebar i stort att barnen skulle lära sig lydnad och respekt inför överheten som i detta fall var kyrkan, arbetsgivaren och staten. Den primära läroboken var Luthers lilla katekes och var den mest använda läroboken fram till 1920-talet då kyrkans inflytande minskade. I samband med att samhället blev mer sekulariserat blev även skolväsendet detta (Larsson & Westberg 2011, s. 103). Folkskolan som kom att omfatta sju läsår blev obligatoriskt år 1936 och utökades till en nioårig grundskola under 1950-talet (ibid. s, 113-114).
2.2.1 Från läroverk till gymnasieskola
Skolans syfte var länge att utbilda de pojkar som kom från familjer med högre status i samhället. Detta resulterade i att det endast var några få procent av befolkningen som fick en akademisk utbildning vid ett läroverk. Det läroverk som kom att dominera
21
samhället etablerades i slutet av 1800-talet efter ett flertal reformer och betänkande från olika kommittéer. I samband med skollagen 1878 delades läroverken upp i tre olika linjer där skillnaden utgjordes i vilka som skulle studera de klassiska språken och vilka som skulle fokusera sina studier inom naturvetenskap och matematik. Reformen innebar även att läroverksutbildningen fick namnet allmänna läroverk och en studentexamen infördes i slutet av studierna som ersatte det tidigare inträdesprovet till universitetet.
Under många år var skolan endast avsedd för pojkar. Flickor fick först möjlighet år 1927 att studera vid de statliga läroverken. Tidigare kunde flickor från de övre samhällsskikten tillgodogöra sig studier vid särskilda flickskolor. Det var endast ett fåtal kommunala och privata skolor på realskolestadiet som erbjöd samundervisning där både pojkar och flickor kunde vistas i samma klasser. I samband med denna reform försvann dock inte flickskolorna utan levde kvar som flickläroverk i de större städerna (Larsson & Westberg 2011, s. 121-129). Gunnar Richardsson, tidigare professor vid Linköpings universitet och tidigare politiker, skriver att det fanns fyra orsaker till varför skolväsendet delade upp pojkar och flickor. Dessa fyra var: psykologiska könsskillnader, bildningsmål, studiegång och demokratifostran och den första orsaken spelade länge en stor roll i flera utredningar (Richardsson 2010, s. 121).
Nu dröjer det ända fram till 1960-talet innan en ny reform träder in i skolverksamheten. Förenklat kan man säga att realskolan blir den nya grundskolan och läroverkets gymnasium blev en del av den nya gymnasieskolan, även om det inte var så enkelt i verkligheten. Gymnasieskolan som etablerades 1966 fick fyra treåriga linjer som alla gav behörighet till universitetet. En naturvetenskaplig, humanistisk- samhällsvetenskaplig, ekonomisk och en teknisk linje där ett fjärde år var frivilligt. Vid sidan om fanns fackskolan som erbjöd tvååriga linjer där man valde social, teknisk eller ekonomisk linje. År 1971 slogs fackskolan och gymnasieskolan ihop och en ny läroplan för gymnasiet kom, Lgy70. I samband med detta försvann real- och studentexamen tillsammans med examensproven istället lämnade eleverna i stället ett avgångsbetyg som sammanfattade årens samlade resultat. Orsakerna till förändringen är flera och ett av dem var ett ökat antal elever och lärarbrist men även idéer som låg i tiden för hur skolan borde förändras. Den nya gymnasieskolan skulle lösa lärarbristen, begränsa antalet avhopp eller minska underkända studenter och att realskolan konkurrerade ut
22
folkskolan i många städer. Redan under 1940-talet talade man om att utveckla en skola som skulle vara mer enhetlig än tidigare och stärka demokratin i landet. En uppdelning av läroverk och folkskola kunde resultera i klassindelning vilket skulle hindra den demokratiska utvecklingen i landet. Dessutom behövde inte föräldrar och barn i det nya skolsystemet att välja barnens studieinriktning redan vid 10 eller 12 års ålder som man behövt göra tidigare. På tio år ökade antalet grundskoleelever som studerade vidare till gymnasiet från 12 procent till 66 procent. Detta ökade fram till 1980-talet då utvecklingen stannade av. 1994 introduceras läroplan för de frivilliga skolformerna, Lpf94, och antalet utbildningar reducerades från 22 till 16 samtidigt som alla nationella program blev treåriga. Skillnaderna mellan yrkesförberedande och studieförberedande program skulle minska och ett individuellt program skapades för dem som på grund av bristande kunskaper och färdigheter inte kunde gå direkt till något av de nationella programmen. Friskolor etableras och enskilda skolor kunde etablera sin profil (Larsson & Westberg 2011 s, 136-141).
Vid millennieskiftet rapporteras det i bland annat internationella studier att Sveriges elever inte går ut med lika goda kunskaper som tidigare och att många elever avbryter sina studier. Samtidigt har Sverige en hög ungdomsarbetslöshet och detta leder fram till den senaste reformen av gymnasieskolan som skedde år 2011 (Gymnasieskola 2011, s. 11). I den nya gymnasieskolan betonas det att utbildningen måste ge en specifik förberedelse inför det yrke eller högskolestudier som eleven ämnar fortsätta till (ibid. s, 13). De nationella programmen är nu 18 olika där sex av dem är högskoleförberedande och resterande yrkesförberedande där tillträdeskrav för att antas till de olika programmen har specificerats (ibid. s, 16-20).
2.2.2 Decentraliseringen av skolan
En av de största politiska strukturförändringarna som den svenska skolan har genomgått är kommunaliseringen av skolan. SIA-utredningen, rörande skolans inre arbete, presenterades 1974. Deras övergripande problem som de skulle utreda var vilka förutsättningar som krävdes för ungdomar med disciplinproblem skulle få en värdefull skolgång. Skolan stod inför en förändring där ekonomiska och personella resurser skulle förändras och hur behoven skulle fördelas var svårt att förutse och inte heller en rimlig uppgift att ge till en skola i en glesbygdskommun eller i en storstadsregion. Dessutom
23
hade en ökning av specialundervisning uppstått efter andra världskriget vilket gav ökade kostnader (Richardsson 2010, s. 178-179). Resurssystemet som fanns i början av 1970-talet bestod av tre typer; basresursen, läroplansresursen och specialundervisningsresursen. Bristen i detta system var fördelningsprincipen som snedfördelade antalet resurser till skolenheter. Detta på grund av att resurser delades ut efter antal elever på skolenheten och inte till vilket behov som fanns. SIA-utredningen påpekade att skolan bör närma sig det lokala samhället som själva skulle få disponera över sina resurser. Begreppet jämlikhet ska skapa lika goda förhållanden av resurser (Lindensjö & Lundgren 2000, s. 77).
Fram till omkring 1970 låg fokus i att centralisera skolan men efteråt följde ett stort antal reformer som resulterade i en decentralisering. SIA-utredningen låg till grund för denna decentralisering och den nya filosofin innebar att eleverna skulle säkras en mer likvärdig utbildning och att kommunen skulle ta på sig det direkta driftansvaret för den pedagogiska verksamheten. Dessutom skulle kommunerna få större möjligheter i att fördela skolans resurser och därmed kunna uppnå större variationer till vad som behövdes i kommunen (Richardsson 2010, s. 159). Exempel på minskad statlig styrning är Statens läroboksnämnd, som tidigare granskat alla läromedel, avskaffas 1983. Även om kommunen nu ansvarade för fördelning av resurser, kunskapsutveckling och kompetensuppbyggnad på lokal nivå var det staten som hade det ekonomiska ansvaret. Staten skulle ange vissa riktlinjer och ramar för hur resurserna skulle disponeras. Gunnar Richardsson sammanfattar det såhär:
Central nivå: Skolöverstyrelsen med uppgift att utveckla de mål och
strategier som fastställs av den centrala statsmakten, dvs. riksdag och regering.
Regional nivå: Länsskolnämnden som den centrala skoladministrationens
fältorganisation med uppgift att svara för planering, utveckling och samordning inom länet.
Lokal nivå: Skolstyrelsen med driftansvar för skolans verksamhet inom
fastlagda ramar samt delansvar för personalutbildningen (Richardsson 2010, s. 160-161).
När SIA-utredningen sammanställde sina förslag gjordes detta under en period av ekonomisk tillväxt i Sverige. När förslagen väl skulle implementeras hade det ekonomiska läget försämrats och många kommuner hade inte de ekonomiska resurser som krävdes för att genomföra reformen helt och hållet (Lindensjö & Lundgren 2000, s.
24
79). Richardsson hävdar att samhället önskade att kommunen skulle få mer inflytande över sina verksamheter. Den offentliga sektorn hade ökat i omfattning och det riktades stark kritik mot att verksamheten även hade blivit trögare. Trenden rådde att staten skulle styra mindre och det skulle finnas större frihet hos kommuner och enskilda medborgare (Richardsson 2010, s. 162).
SSK-utredningen, skola-stat-kommun, som tillsattes två år efter SIA-utredningens tillkomst fick i uppgift att se på utgiftsfördelningen mellan stat och kommun. De skulle se om det fanns möjligt att öka decentraliseringen (Lindensjö & Lundgren 2000, s. 81). Bakgrunden till decentraliserings-diskussionen var en del av den nya politiken i världen. I både USA och i England diskuterades effektivitet och produktivitet som i samband med valfrihet skulle öka de två faktorerna. Internationella jämförelser gjordes där Sydostasien hade ökat på den internationella marknaden (Lindensjö & Lundgren 2000, s. 95-96). I samband med Lgr 80 förändrades läroplanens konstruktion som innebar att den gav utrymme för lokal anpassning hur man skulle nå vissa mål. Varje enskild skola skulle arbeta utefter sina förutsättningar utarbeta en lokal arbetsplan som successivt skulle följas och utvärderas. Samtidigt stärktes skolledningens pedagogiska ansvar och ledning. Styrningen av innehållet i Lgr 80 var inte så starkt reglerat som tidigare och gav större utrymme för lärare att välja stoff (Lindensjö & Lundgren 2000, s. 83).
En ny modell för hur skolan skulle styras framkom i ett riksdagsbeslut år 1989 där bland annat ett ökat lokalt ansvar för skolverksamheten fanns med. Färre regler men tydligare mål, starkare skolledning och tillsyn av skolornas verksamhet var bara några av principerna i modellen. Från att tidigare Skolöverstyrelsen fått tillsätta vakanta tjänster till skolledare och lektorer skulle dessa flyttas ned i hierarkin till kommunen (Richardsson 2010, s. 162). År 1991 var det dags igen, en kommitté tillsattes var syfte var att lägga fram förslag till nya läroplaner med motiveringen ”Det är för första gången i svensk skolhistoria möjligt att samordna arbetet med måldokument över alla nivåer” (Lindensjö & Lundgren 2000, s. 104). I samband med regeringsskiftet samma år fick kommittén nya medlemmar med nya direktiv, syftet blev att utveckla Europas bästa skola. Efter knappt ett år överlämnade kommittén sitt betänkande till regeringen där de kommenterade att de värden som anges i skollagen bör infogas i läroplanens värdegrund. Resultatet blev en ny läroplan och ett nytt betygsystem (ibid. s. 106).
25
Skolor med enskild huvudman kom under att 1980-talet börja att kallas för fristående skolor. För att de skulle få statsbidrag till skolan var verksamheten tvungen att skilja sig från grundskolan genom t.ex. en annan pedagogik. Detta utvecklades 1992 då riksdagen beslöt att kommunerna skulle få fördela sina resurser till samtliga skolor md
skolpliktiga elever, alltså både offentliga och fristående. Den borgerliga regeringen bidrog ideologiskt till att satsa mer på valfrihet för föräldrar och kommuner därför det nuvarande skolsystemet ansågs vara av för liten variation. Genom att skapa konkurrens på marknaden kunde detta resultera i strävan efter större effektivitet och påverka pedagogiken positivt (Richardsson 2010, s. 167). Intresset för friskolor har ökat under 1990-talet och in på 2000-talet. 2009/10 gick fler gymnasieelever i en friskola än i en kommunal skola (ibid. s. 168).
2.2.3. Styrmodeller av skolan
Utbildning är ett av huvudområdena inom politik och diskuteras frekvent. Uppfyller styrningen alla de mål som skolans utbildning har i syfte, innehåll och mål är frågor som ständigt dyker upp på agendan. Den första modellen, den centraliserade styrmodellen, sammanföll med införandet av den obligatoriska nioåriga grundskolan 1962 och var en del av den svenska modellen och social ingenjörskonst. Samhället var allas angelägenhet där utredningar, politiska beslut, planering och fördelning av resurser skulle lösa de sociala problemen som fanns i dåtidens Sverige. Skolan hade som mål att ge alla barn en likvärdig utbildning och att staten enhetligt skulle styra över detta sågs som ett utmärkt sätt. Sverige var under denna tid en förebild för många länder gällande utbildningssystem. Skolans verksamhet var dock för stor och det fanns inte en möjlighet att centralstyra skolan. De skillnader som skulle utjämnas mellan barn från olika social bakgrund hade inte utjämnats in på 1970-talet. I samband med en ökad globalisering och ny teknik väljer man att omstrukturera utbildningen och det fanns tre mål: högre effektivitet, utvidgad professionalism och ökad demokrati. Detta leder till en decentralisering av skolan som tar sig början med Lgr 80 där kommunerna får ökad självstyrelse. Dock skedde den avgörande reformeringen ett decennium senare. Detta resulterade i att riksdag och regering fick det övergripande ansvaret över utbildning men att kommunerna blev huvudmän för skolans och genomförandet av verksamheten (Lindberg, Säljö & Lidberg 2012, s. 450-453). Skolverket i dess nuvarande form
26
etablerades och fick två uppgifter: uppföljning/utvärdering och skolutveckling. Mål- och resultatstyrning blev huvudfokus i det decentraliserade systemet och reformeringen innehöll därför även nya läro- och kursplaner och ett nytt betygssystem (ibid. s. 454).
2.2.4. Läroplansteori och läroplaner
Läroplaner kan delas upp i två grupper av definitioner, dels en grupp av snäva definitioner och en grupp av vida definitioner. Till den snävare gruppen kan vi härleda till det mer specifika dokument, exempel den svenska läroplanen. Till den vidare gruppen kan detta härledas från det latinska ordet curriculum som betyder kurs eller väg att följa. Det är även det begreppet som används inom det engelska skolväsendet för att benämna läroplaner (Hallsén 2013, s. 56).
För att bäst kunna förstå varför en läroplan skapas måste man först förstå teorierna bakom. Läroplansteori är därför ett viktigt forskningsområde i utbildningssammanhang. Läroplansteori innebär att söka förståelse kring varför en läroplan skapas och vilka kunskaper som prioriteras i en läroplan. Läroplansteorin är start influerad av ideologiska strömningar, exempelvis har borgerliga röster höjts mot att undervisningen i skolan skulle bedrivas i klasser där det fanns ett kunskapsspann mellan eleverna, även om de var inom samma årskurs. Från marxistiskt håll har det påpekats att skolan skulle bidra till klasskillnader efter som det finns olika typer av utbildningsnivå. Andra kritiker menar även på att skolan har för tydliga ramar och att dessa hämmar elevernas fria tänkande och i sin tur elevernas kunskapsutveckling (Linde 2012, s. 11-21).
Läroplansteorin har sina rötter ända tillbaka till antikens Grekland som under perioder fått en mer eller mindre framträdanderoll, även kyrkan har inspirerat och varit tongivande under åren som gått. Under 1900-talets början kom de första revolutionerande teorierna som även blivit tongivande för dagens läroplaner. De teorier som främst lyfts fram från denna tid är den amerikanska pragmatismen och den kritiska teorin. Företrädarna för den amerikanska pragmatismen, William James, Charles S. Peirce och John Dewey, är de som har varit mest betydelsefulla för dagens läroplaner och kan även beskrivas som konstruktivister vilka menar på att (ibid. s. 31-35):
De begrepp vi använder är konstruktioner som människan gör och inte några avspeglingar av verklighetens ”väsen”. Människan bringar ordning ur kaos genom
27
de begrepp som hon själv väljer att konstruera och är överens med andra om att använda för att förstå varandra. Vi är fria att konstruera vår verklighet och att göra det så att vi skapar en god och vacker värld att leva i (Linde 2012, s. 35).
Hit kan även Tyler räknas med som 1949 beskrev den läroplansprocess i fyra olika steg som lärare och skoladministratörer ska förhålla sig till:
1. Vilka mål ska skolan uppnå?
2. Vilket innehåll ska väljas för dessa mål? 3. Hur ska innehållet organiseras?
4. Hur kan vi fastställa att målen uppnås? (Hallsén 2013, s. 57).
Stina Hallsén menar på att den svenska läroplansteorin introducerades av Ulf P. Lundgren genom Frame Factors and the teaching process som gavs ut 1972. Tillsammans med de anglosaxiska läroplansteoretikerna anslöt han sig även till det ramfaktorteoretiska tänkandes som tagits fram av Urban Dahllöf. Lundgren knyter an till denna teori när han diskuterar hur en läroplan är konstruerad av tre element; mål innehåll och undervisningsmetod som tillsammans kan styra (ibid. s. 59). Sammanfattningsvis kan man säga att läroplansfrågor utgår från fyra olika delar; mål, innehåll, organisation samt bedömning och utvärdering (ibid. s. 61).
2.2.5. Ideologisk styrning över läroplaner
Synen på utbildning, elevernas utveckling och kunskapsinhämtning har med tiden kommit att ändras delvis på grund av ny forskning men även på grund av att de ideologiska vindarna vänder. Exempelvis så stod grundskolan i fokus under det 1900-taletsbörjan men vid mitten av 1960-talet uppkom även tankar och idéer kring att även gymnasieskolan behövde reformeras. Det var dock först när den första nationella läroplanen för gymnasieskolan Lgy70, utkom som det blev tydligt vilken riktning gymnasieskolan skulle ta, nämligen den där individen står i fokus. Detta är något som Larsson och Hutton lyfter fram i sitt arbete, Gymnasieskola i förändring – En studie av
synen individ, lärande och kunskap 1965 – 2008, 2009, där de bland annat gör en skarp
analys kring de två läroplanerna från 1965 och 1970, som ansetts som milstolpar i den svenska utbildningshistorian (Hutton och Larsson 2009, s.39).
Hutton och Larssons undersökning tydliggör att det är i just Lgy70 som starten till den individuella synen på eleverna där varje elevs egenart skall tillgodoses. De menar även
28
på att tanken kring att eleverna skall bli arbetsdugliga samhällsmedborgare som är självständiga med en hög initiativförmåga och har en fri tanke (ibid. s. 39-41).
Lena Fejan Ljunghill, som är journalist med inriktning mot utbildningsfrågor, har studerat hur läroplanerna förändrats över tid. Hon menar på att svensk skolpolitik fick en ny riktning då Göran Persson som 1989 efterträdde Bengt Göransson som socialdemokraternas skolminister, eftersom Persson var fast besluten om att skolan skulle reformeras. Han började med att lägga ned skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna för att istället inrätta skolverket. Denna omskakning i skolvärlden fortsatte i samma tempo då han även införde ett nytt statsbidragssystem och kommunaliserade lärar- och skolledartjänsterna. Innan riksdagsvalet, 1991 då socialdemokraterna förlorade makten, han Persson även att införa en gymnasiereform samt att tillsätta en läroplanskommitté och utarbeta en plan för ett nytt betygssystem (Ljunghill 1995, s. 92-96).
Efter valet 1991 stod de borgerliga partierna som vinnare och moderaternas Beatrice Ask blev ny skolminister tillsammans med Per Unckel som utbildningsminister. De startade tillsammans ett intensivt arbete mot en reformering av skolan och Göran Perssons läroplanskommitté fick nytt uppdrag och bråda dagar. Det som nu blev tydligt var Ask och Unckels visioner för den svenska skolan, den skulle vara fri från de socialdemokratiska omsorgsperspektiven vilka de borgerliga ansåg hade fått dominera läroplanerna de senaste åren. Istället skulle skolan nu vara kunskapsinriktad med elevens kunskapsutveckling i fokus. Efter endast sex månaders hårt arbeta så stod en ny läroplan för grundskolan (Lpo94) och gymnasieskolan (Lpf94) klar med en bred kunskapssyn där ett stor ansvar nu låg på de kommunala huvudmännen utan någon större central styrning (ibid. s. 99-110).
Trots att Lpo94 och Lpf94 var borgerliga läroplaner så började ett arbete mot en ny läroplan, efter regeringsskiftet 2006 då den borgerliga alliansen vann över socialdemokraterna. 2011 kunde utbildningsminister Jan Björklund stolt se de nya läroplanerna för grundskola, Lgy11, och för gymnasieskolan, Gy11, tas i bruk. Dessa båda läroplaner knyter tydligt an till den tidigare traditionen där kunskap skall stå i fokus men även den enskilda individens kunskapsutveckling. Exempelvis går det att
29
läsa i Gy11 att ”undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”. Vilket även inkluderar värdegrundsfrågor samt en tydlighet kring att ”varje elev ska få stimulans att växa med uppgifterna och möjligheten att utvecklas efter sina förutsättningar” (Skolverket 2011, s. 2-8).
De nya läroplanerna pekar mot att den individanpassade undervisningen nu är ledordet oavsett hur det fungerar rent praktiskt. Julia Andreasson presenterar i sin undersökning,
Individanpassad undervisning – en utopi? Ett ramfaktorteoretiskt perspektiv av gymnasieskolan, hur Gy11 fungerar då den skall omsättas från teori till praktik.
Andreasson drar många intressanta slutsatser som pekar mot en splittring inom
lärarkåren när det kommer till denna nya läroplan. Det är tydligt att många lärare ser det som en omöjlighet att kunna arbeta efter läroplanen då individanpassad undervisningen inte är möjligt med få pedagoger och stora klasser. Andrar lärare anser att en läroplanen endast skall ses som ett stödverktyg snarare än ett planeringsverktyg vilket i så fall underlättar undervisningen. Däremot så pekar Andreassons undersökning på en viktig punkt nämligen att skolan är i stort behov av kompetent personal som är ordentligt utbildad för att kunna tillgodose elevernas behov. Däremot så är politikerna oense om denna kompetens är en ideologisk eller ekonomisk fråga (Andreasson 2014, s.7, 18-30).
2.3 Lärarutbildningen
Skolans historia är lång och är ett hjälpmedel för samhället för att dels främja dess utveckling. Med hjälp av lärarutbildningen har staten kunnat förmedla en likvärdig kunskap till alla dess medborgare och många gånger har lärarutbildningen lyfts fram som en central påverkansfaktor för skolans möjligheter och begränsningar (Hallsén 2013, s. 11).
2.3.1. Ur ett svensk perspektiv
Hur länge som lärarutbildningen har funnits i världen vet man inte säkert. I Sverige kom intresset för lärarutbildningen ungefär i samband som folkskolestadgan etablerades i mitten av 1800-talet. Från början var det kyrkan och kyrkans män som var ansvariga för undervisningen och på 1500-talet står det nedskrivet att lärarna var tvungna att prövas inför biskopen ifall de var lämpliga.
30
När 1946 års skolkommission diskuterade sina planer för införandet av en enhetsskola inkluderades även lärarutbildningen i detta betänkande. De ansåg att det vore en nödvändighet att etablera lärarhögskolor och en speciell delegation tillsattes som presenterade ett förslag om lärarutbildningsorganisation år 1952. Tre kategorier skulle utbildas: småskollärare, mellanskolelärare samt ämneslärare för högstadiet och gymnasieskolan. Förskollärarna skulle fortsätta att utbildas vid egna seminarier och de olika lärarna skulle läsa olika länge på universitetet och därefter lärarhögskolan. Exempelvis skulle gymnasielärarna läsa sina ämnen vid universitetet och avsluta ett år på lärarhögskolan. Vissa kurser skulle alla lärare läsa och dessa kurser skulle handla om exempelvis pedagogik och psykologi, metodikkurser med flera. År 1956 etablerades den första lärarhögskolan i Stockholm och åtföljdes av Malmö 1960, Göteborg 1962 och Uppsala 1964 (Larsson & Westberg 2011, s. 167-168).
Lärarutbildningen har förändrats och utvecklats vid ett flertal olika tillfällen. Orsaker som förändringar inom gymnasieskolan med ökat och större elevantal än tidigare eller ändrad syn på lärarrollen har gjort att utbildningen har förändrats varje decennium sen lärarhögskolans bildande. Från att lärarna endast haft ett kunskapsansvar skulle de i och med reformen från 1974 ha ett större ansvar för elevernas personlighetsutveckling (ibid. s, 169).
Stina Hallsén, universitetslektor vid Uppsala universitet, skriver att från år 1977 i samband med högskolereformen är lärarutbildningen en högre utbildning men även en del av skolsystemet. Den verkar under högskolor och universitetens tak samtidig som staten styr och påverkar utbildningen (Hallsén 2013, s. 41). Under 1980-talet infördes återigen nya lärarutbildningar där en utbildning hade fokus mot årskurserna 1-7, en annan mot årskurs 4-9 och en linje med enbart fokus på gymnasieskolan. Från införandet av nya utbildningar genomfördes ett stort utredningsarbete och 1997 tillsattes en lärarutbildningskommitté som fick i uppgift att återigen skapa en ny lärarutbildning. Motiveringen såg ut som tidigare, att på grund av förändringar i det svenska utbildningssystemet krävdes även en förändring på utbildningsnivån. Resultatet blev en ny lärarutbildning som trädde i kraft 2001. Alla studenter skulle få en gemensam examen för samtliga lärarkategorier, och de skulle även läsa gemensamt under tre terminer (ibid. s, 170-171).
31
Slutligen kommer vi fram till den senaste reformen av lärarutbildningen i Sverige. 2009 beslutar Riksdagen att kraven på de som vill arrangera lärarutbildningar måste ansöka om examenstillstånd hos Högskoleverket. Den tidiga allmänna lärarexamen skulle ersättas med fyra nya: förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen (Riksdagen 1).
Stina Hallsén skriver om lärarutbildningen i sin avhandling “Lärarutbildning i skolans tjänst?” där hon påpekar hur utbildningen har, till skillnad från andra
universitetsutbildningar, varit särskilt styrd av staten. Orsaken bakom har motiverats därför staten har ett särskilt ansvar för skolan (Hallsén 2013, s. 43). Owe Lindberg, tidigare universitetslektor vid Örebro universitet, kommenterade 1999 hur ofta lärarutbildningen utreds, granskas eller reformeras jämfört med exempelvis läkarutbildningen. Det finns få utbildningar som är så kritiserade jämför med lärarutbildningen och därför finns det även betydligt fler dokument som rör lärarutbildningen. Istället för att sätta fler krav på lärarutbildningarna väljer staten istället att själva gå in och utreda och reformera. Lindberg frågar sig om detta är ett resultat av ett bristande förtroende hos lärarutbildningarna att själva kunna hantera sina brister? Hur det faktiskt ligger till vet vi inte men det är inom ramarna för denna
ingreppspolitik som staten agerar och det finns tre olika grunder för att legitimera dessa tillvägagångssätt; en effektivitetsmässig grund, en kompetensmässig grund och en politisk grund. Lindberg hävdar att det är svårt att motivera ingreppspolitiken då tidigare utredningar och riksdagsbeslut inte fått en önskad effekt och man ifrågasätter lärarutbildningarnas egen kompetens. Den enda som går att motivera är den med politisk grund då det är med hjälp av lärarutbildningen som staten ka nå ut till skolan (Utbildning & Demokrati 1, s. 1-13).
2.3.2. Ur ett finskt perspektiv
Finland har en lång utbildningshistoria och lärare har varit en självklar del av den. Däremot har lärarutbildningen inte varit en lika självklar del. Att utbilda sig till lärare i Finland har historiskt sätt varit få förunnat och utbildade lärare har haft en hög socialställning i samhället. Under en stor del av 1900-talet utbildades många lärare vi a lärarseminarier, vilket innebär att de inte är högskoleutbildade. Efter krigstiden då
