Ett mångprofessionellt elevhälsoarbete : Rektorers uppfattning om samarbetet i elevhälsoteamet

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap

Huvudområde: Pedagogik

_____________________________________________________________________________

ETT MÅNGPROFESSIONELLT

ELEVHÄLSOARBETE

-rektorers uppfattning om samarbetet i elevhälsoteamet

Av Kaisa Kellerth

Pedagogik på avancerad nivå/Specialpedagogik som forskningsområde Uppsats, avancerad nivå, 15 högskolepoäng

Vårterminen 2020

Sammanfattning

Föreliggande kvalitativa studie genomfördes i syfte att belysa rektorers uppfattning av det mångprofessionella samarbetet i elevhälsoteam. Utifrån halvstrukturerade intervjuer med sju rektorer undersöktes hur elevhälsoteamen leds och organiseras, hur de olika professionernas kompetens tillvaratas och vilka möjligheter och hinder för teamarbetet som rektorer lyfter fram. Utifrån studiens syfte användes systemteorin som teoretiskt ramverk tillsammans med ett relationellt perspektiv. Det insamlade materialet analyserades med en induktiv ansats och resultatet relaterades därefter till det teoretiska ramverket.

Genom att referera till relevant litteratur görs en redogörelse för bakgrunden till studien. Här beskrivs den samlade elevhälsans uppdrag, ledarskapets betydelse för teamarbete och grupprocessers inverkan på samarbete i team. Det redogörs även för samarbetet i elevhälsoteam specifikt. Den tidigare forskningen kring elevhälsoteamens mångprofessionella arbete belyses. Det redogörs för hur arbetet leds och organiseras och hur samarbetet inom teamet och mellan teamet och lärare fungerar. Det görs även exemplifierande internationella jämförelser med några länder vars teamarbete har likheter med den svenska elevhälsans.

Resultatet visar att rektorer uppfattar att elevhälsoteamen har ett välfungerande samarbete och att den mångprofessionella aspekten har många fördelar. Resultatet visar också att rektorer framhåller personliga egenskaper som minst lika viktiga som professionskompetens inom elevhälsans arbete. Rektorerna uppfattar sitt ledarskap som viktigt och de upplever att de aktivt arbetar med att skapa förutsättningar för samarbete och för att de olika professionernas kompetens tas tillvara. Att elevhälsoteamen är en del av den ordinarie verksamheten framställs som en framgångsfaktor och det som framkommer som ett hinder är elevhälsoprofessionernas ibland bristande mandat i lärarkollegiet.

Nyckelord

Innehållsförteckning

1. Inledning och problemformulering... 1

1.1 Syfte och forskningsfrågor ... 2

1.2 Begreppsförklaring ... 2

2. Bakgrund ... 3

2.1 Den samlade elevhälsan ... 4

2.2 Att leda ett mångprofessionellt team ... 5

2.3 Mångprofessionellt samarbete ... 6

2.4 Elevhälsan som ett mångprofessionellt team ... 7

3. Tidigare forskning ... 9

3.1 Sökning ... 10

3.2 Att leda och organisera ett mångprofessionellt elevhälsoteam ... 12

3.3 Mångprofessionellt samarbete i elevhälsoteam ... 13

3.4 Samarbete mellan elevhälsoteam och lärare ... 15

3.5 Internationell jämförelse ... 17

3.6 Tidigare forskning och behov av ytterligare kunskap ... 18

4. Teori ... 19

4.1 Systemteori ... 19

4.2 Relationellt perspektiv ... 21

5. Metod ... 22

5.1 Urval och insamling ... 24

5.2 Etiska överväganden ... 26

5.3 Analys av materialet ... 27

5.3.1 Kategorisering av materialet ... 28

5.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 30

6. Resultat ... 31

6.1 Organisering för samarbete ... 32

6.1.1 Ledarskap som gynnar samarbete ... 33

6.1.2 Ledarskap med lyhördhet ... 35

6.2 Samarbete inom teamet ... 36

6.3 Profession och personliga egenskaper ... 36

6.3.1 Specialpedagogens betydelse i elevhälsoteamet ... 37

6.4 Team av olikheter ... 38

7. Diskussion ... 40

7.1 Metoddiskussion ... 40

7.2 Resultatdiskussion ... 42

7.2.1 Ledning och organisering för att tillvarata kompetens ... 43

7.2.2 Möjligheter och hinder för samarbete ... 45

Referenser ... 49 Bilagor ...

1. Inledning och problemformulering

I denna uppsats kommer elevhälsoteamens samarbete att belysas ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Skolans elevhälsa utgörs av ett mångprofessionellt team med det gemensamma uppdraget att bidra till alla elevers utveckling mot utbildningens mål. En av elevhälsans viktiga uppgifter är därmed att utgöra ett stöd för pedagogerna gällande utformandet av anpassningar och särskilt stöd. I Gunilla Guvå & Ingrid Hylanders (2017) bok Elevhälsa som främjar lärande- om professionellt samarbete i retorik och praktik framkommer det dock att elevhälsan verkar ha svårt att få till ett arbete där pedagoger upplever att stödet är konkret och till hjälp i verksamheten. Hur bör då ett effektivt elevhälsoteam organiseras och ledas för att samarbetet i teamet ska kunna bidra till att elevers utveckling mot målen gynnas? Enligt Guvå & Hylander kan elevhälsans arbete sägas ha lyckats först när ”elevers lärande och välmående främjas och lärare upplever stöd, avlastning och utmanande stimulans i sitt arbete” (Guvå & Hylander, 2017, s.256).

I den nya skollagen från 2011 betonas vikten av ett gemensamt elevhälsoarbete för elevens bästa och inte som tidigare ett uppdelat arbete i två spår, vård och pedagogik. I skollagen står det även att det är rektors ansvar att leda elevhälsoarbetet på skolan. Samarbetet mellan elevhälsans olika professioner sätts genom lagändringen mer i fokus och man använder begreppet den samlade elevhälsan för att synliggöra detta fokus. Det visar sig dock att de svårigheter som generellt finns med att bygga välorganiserade och fungerande mångprofessionella team även gäller för elevhälsoteamen. Det framkommer att en av framgångsfaktorerna för att kunna skapa och upprätthålla en god kvalitet för elevhälsoteamens arbete är att samarbetet mellan de olika professionerna är välfungerande. Samverkan mellan elevhälsoteamet och pedagogerna visar sig också vara av avgörande betydelse för kvaliteten på elevhälsoarbete. Det är samtidigt just det som beskrivs som en av de främsta utmaningarna (Guvå & Hylander, 2017).

I tidigare studier kan man läsa om denna utmaning och resultaten visar på att det finns svårigheter i mångprofessionella team gällande samarbete och samverkan (Glenny & Roaf, 2008). Eftersom elevhälsoteam som ett mångprofessionellt team är en relativt ny företeelse inom skolan finns det behov av att undersöka hur det arbetet fungerar i praktiken. På skolorna är det rektor som ansvarar för elevhälsoarbetet och därför känns det viktigt och relevant att undersöka hur rektorer ser på arbetet i teamet. Det är även av betydelse att ta reda på hur rektorer

2

ser på sin egen roll i teamet och vad man anser att man har för ansvar för att uppnå ett välfungerande samarbete. När det kommer till elevhälsans arbete som ett mångprofessionellt team finns det mycket sparsamt med tidigare forskning vilket gör att många aspekter av teamens arbete fortfarande är ostuderade (Guvå & Hylander, 2017). Då skolans elevhälsa har en tydlig koppling till det specialpedagogiska verksamhetsfältet är det även utifrån den aspekten av vikt att genomföra en studie kring samarbetet i elevhälsoteamen. Ur ett samhälleligt perspektiv finns det också anledning att utöka kunskapen om elevhälsoarbetet eftersom det är en del av skolans arbete som ska vara tillgängligt för alla barn och ungdomar.

1.1 Syfte och forskningsfrågor

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap gällande hur rektorer uppfattar elevhälsoteamets mångprofessionella samarbete. Anknytningen till det specialpedagogiska verksamhetsfältet är tydlig då rektorer är de som är ansvariga för elevhälsoarbetet, i vilket det specialpedagogiska perspektivet är av stor betydelse. Då elevhälsoteamen innefattar flera professioner är det även av vikt att belysa den mångprofessionella aspekten i undersökningen av rektorers uppfattningar av samarbetet. Kunskap om hur de uppfattar samarbetet i elevhälsoteamet kan ge viktig information av betydelse för skolors vidare utvecklingsarbete inom elevhälsa.

Utifrån syftet med studien har två frågeställningar formulerats. Den första forskningsfrågan är hur teamets arbete leds och organiseras för att de olika kompetenserna ska kunna tillvaratas? Hur man på en skola organiserar elevhälsoarbetet gällande mötesdeltagande, ansvar och rutiner för de olika professionerna är av betydelse. Även rektorers ledarskap påverkar hur kompetensen används inom elevhälsan. Den andra forskningsfrågan för studien är vilka möjligheter och vilka hinder som rektorer lyfter fram när det gäller organisering och samarbete i elevhälsoteam? Den frågan kan utifrån studiens syfte visa på framgångsfaktorer för elevhälsoarbete och även belysa vad det är som är utmaningen för teamarbetet.

1.2 Begreppsförklaring

Ett centralt begrepp för denna studie är den samlade elevhälsan. Innebörden av begreppet är att de tre tidigare delarna specialpedagogik, elevvård och skolhälsovård har samlats under ett gemensamt begrepp, den samlade elevhälsan (Socialstyrelsen & Skolverket, 2017). Det tydliggjordes än mer när den nya Skollagen började gälla från år 2011. En samlad elevhälsa utgår från att hälsa och lärande går hand i hand och därför förutsätter att det hälsofrämjande

3

och lärofrämjande arbetet sker gemensamt och i samverkan. Denna förändrade utgångspunkt leder även till ett skifte av perspektiv från ett patogent till ett salutogent förhållningssätt. Den samlade elevhälsans uppdrag fokuserar därmed på att främja friskfaktorer för hälsa istället för att förebygga riskfaktorer. Det innebär att mer fokus bör läggas på hälsofrämjande, salutogent arbete istället för att fokusera på sådant som riskerar att leda till ohälsa, det patogena arbetet att förebygga riskfaktorer för ohälsa. När man utgår från det salutogena perspektivet förändras frågorna man ställer och det arbete man gör inom elevhälsan. Det är viktigt att man inom den samlade elevhälsan verkligen når en samsyn kring vad de olika förhållningssätten innebär då båda perspektiven är viktiga för att uppnå en likvärdig skola (Guvå & Hylander, 2017).

När jag i denna uppsats skriver om elevhälsoteamet är det alltså arbetet i den samlade elevhälsan jag avser. Det är rektorers uppfattning av detta samarbete som efterfrågas i studien. Då skolans elevhälsa samlas under ett gemensamt begrepp betyder det att olika professionerna behöver förstärka sitt samarbete, med elevens bästa i fokus, som ett mångprofessionellt team. Den samlade elevhälsan innebär att samtliga professioner, förutom skolläkare, som enligt lag ska finnas inom elevhälsan är representerade. Det betyder att skolsköterska, psykolog, kurator och någon med specialpedagogisk kompetens ska vara med i teamet. Anledningen till att skolläkaren inte räknas in är att denna profession sällan deltar i skolornas elevhälsoarbete utan endast kopplas in i specifika elevärenden. Genomgående för uppsatsen är att fokus läggs på att undersöka och synliggöra den mångprofessionella aspekten av elevhälsoteamet. Ett mångprofessionellt team kan definieras som ”att deltagarna har ett gemensamt mål, kompletterande kunskap samt ömsesidigt ansvar” (Guvå & Hylander, 2017, s.114). I ett sådant team är tanken att summan av de olika kompetenserna ska bli större än de enskilda delarna, vilket är syftet med ett mångprofessionellt team. Genom en sammansättning av olika yrkeskompetenser i elevhälsoteam kan interprofessionell samverkan ske vilket innebär att den samlade kunskapen om en elevs behov breddas. Tillsammans med en god samverkan med lärare och annan personal som jobbar nära eleven optimerar man möjligheten att utforma det stöd som eleven behöver (Hjörne & Säljö, 2013).

2. Bakgrund

Denna studie görs inom det specialpedagogiska verksamhetsfältet. Utgångspunkten är att den samlade elevhälsan fungerar som ett mångprofessionellt team med uppdrag att stödja elevens utveckling mot målen.

4

För att stärka förståelsen av studien avser jag i detta kapitel lyfta fram grundläggande bakgrundskunskap. Först redogör jag för vad den samlade elevhälsans uppdrag, utifrån skollagen, innebär i praktiken. Därefter belyser jag betydelsen av ett gott ledarskap för att möjliggöra ett välfungerande samarbete i ett mångprofessionellt team och jag lyfter även fram hur ledarskapet kan inverka på olika grupprocesser. I det efterföljande avsnittet visar jag på hur grupprocesser generellt kan påverka möjligheterna till samarbete och därefter redovisar jag mer specifikt samarbete i elevhälsoteam.

2.1 Den samlade elevhälsan

Ett begrepp som är centralt för denna studie är den samlade elevhälsan. Genom införandet av den nya skollagen 2011 ändras skrivelsen kring elever i behov av stöd och skolans ansvar för att ge alla elever rätt förutsättningar förstärks ytterligare. Tillgänglighet av olika professioner inom elevhälsan tydliggörs genom skrivelsen ”För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses” (Skollagen 2010:800, 2 kap. 25 §). Tillsammans ska de olika professionerna, under rektors ledning, samarbeta för att stödja alla elevers utveckling mot utbildningens olika mål. Att ta tillvara kompetensen hos de olika professionerna är i det arbetet av stor betydelse för att kunna skapa en helhetsbild av elevens skol- och livssituation. Det är vissa gånger avgörande att olika kompetenser bidrar i utredning av elevers behov för att stödet ska kunna utformas på rätt sätt. Om inte flera perspektiv används vid kartläggning av svåra skolsituationer finns det en risk att åtgärderna som sätts in inte får effekt (Socialstyrelsen & Skolverket, 2017).

För att tydliggöra elevhälsans arbete skriver Socialstyrelsen och Skolverket (2017) gemensamt en vägledning som kommer ut några år efter den nya skollagens införande. I vägledningen tydliggörs intentionerna med en samlad elevhälsa och där beskrivs även hur samarbetet inom elevhälsan bör bedrivas för att öka den nationella likvärdigheten. Det framställs tydligt att elevhälsans utgångspunkt ska vara elevperspektivet och att målet ska vara att skapa bästa möjliga lärandesituation för alla elever. Detta ska främst ske genom främjande och förebyggande arbete utifrån vetskapen om att lärande och hälsa går hand i hand. Det innebär att fokus inte bör ligga på att kompensera för svårigheter efter att de uppkommit utan istället på att förekomma dessa svårigheter. Vikten av samarbete mellan elevhälsans olika professioner och samverkan mellan elevhälsan och övrig personal betonas också i vägledningen.

5

”Elevhälsoarbetet bedrivs i skolans alla miljöer, inte minst i klassrummet där läraren spelar en central roll. Elevhälsan behöver samverka med den pedagogiska personalen för att utveckla skolors arbets- och lärandemiljöer”(Socialstyrelsen & Skolverket, 2017, s.27).

Om vikten av att den samlade elevhälsan samverkar med lärarna och tar vara på deras vetskap om eleverna skriver även Monica Törnsén. Hon hävdar att ”mentorer är oljan i elevhälsomaskineriet” (Törnsén 2013, s.12) och menar att kompetenta lärare har en avgörande betydelse för god elevhälsa. Mentorer eller klasslärare både kan och behöver ta ett stort ansvar för sina elever men behöver då ges förutsättningar för det, både när det gäller tid och genom att ha en tydlig arbetsbeskrivning för mentorsuppdraget.

2.2 Att leda ett mångprofessionellt team

En av studiens utgångspunkter är att den samlade elevhälsan är ett mångprofessionellt team med såväl sina styrkor som utmaningar. Något som har visat sig kunna vara en utmaning är att leda ett team med flera yrkeskategorier. (Socialstyrelsen & Skolverket, 2017). En faktor som kan vara en försvårande omständighet för rektorers möjlighet att leda elevhälsoarbetet är att de ofta inte är chef för samtliga professioner inom elevhälsan. Det innebär att de olika yrkeskategorierna delvis kan ha olika arbetsbeskrivningar och därmed olika förutsättningar för sitt arbete. Det är även något som skulle kunna påverka möjligheterna att som ledare skapa förutsättningar för ett välfungerande samarbete inom teamet (Törnsén, 2013).

Rektorers ledarskap är alltså av stor betydelse och Ann Ahlberg (2013) menar att rektorer som lyckas väl med sitt ledarskap skapar förutsättningar för lyckad skolutveckling med goda resultat som följd. Även Mats Alvesson och Stefan Sveningsson (2010) skriver om detta och hävdar att ledarskapet är en av de avgörande faktorerna för en organisations möjlighet att utvecklas och nå framgång. De betonar även betydelsen av en god relation mellan medarbetare och ledare byggt på en ömsesidig tillit och ett förtroende för varandra. Ett tecken på ett framgångsrikt ledarskap är när man lyckas skapa en kultur där medarbetarna känner sig delaktiga och arbetar med organisationens, och inte sitt eget, bästa i fokus (Sveningsson och Alvesson, 2010). Gunnar Berg (2018) skriver mer specifikt gällande ledarskapet i skolan och menar att ett gott ledarskap där förutsätter att rektorer har kompetens att hantera skiftande förväntningar och krav som inte sällan är motstridiga. Det handlar alltså mycket om att som rektor ha förmågan att i skolans komplexa verksamhet kunna bedöma vilka möjligheter som finns men även att se var förändring och förbättring behövs (Berg, 2010).

6

Rektor har i sin roll som ledare av elevhälsan ett ansvar att utifrån tillgänglig information styra vilka processer som ska prioriteras och organisera för arbetet med dessa. Rektor behöver därmed sätta ramarna för elevhälsans arbete och även driva uppdraget framåt och kvalitetssäkra teamets arbete. För att kunna göra det måste rektor ha en god uppfattning av de kunskaper och kompetenser som finns inom teamet och även ha en god bild över tillgängligheten. För att eleverna ska kunna erbjudas rätt stöd utifrån deras specifika förutsättningar behöver rektor dessutom ha kännedom om inom vilka områden som elevhälsan behöver kompetenshöjning och planera för passande fortbildningen (Runström Nilsson, 2017). När det gäller studier av grupprocesser visar resultaten att det i sådan organisering är viktigt att den som leder arbetet verkligen håller en mötesstruktur där deltagarna känner sig delaktiga. Ledarens förmåga att fördela talutrymme är viktigt likväl som förmågan att lyssna. Förväntningarna från ledaren behöver vara tydliga och i förväg kända för att deltagarna ska kunna förbereda sig och känna sig engagerade utifrån sin kompetens (Granström, 2006). Forskning har dock visat att många skolor inte har tillräckligt tydliga mål för elevhälsans arbete vilket kan verka försvårande för ett fungerande samarbete inom teamet (Törnsén, 2013).

Det kan således innebära en viss utmaning att leda ett mångprofessionellt elevhälsoteam. Samtidigt finns det med utgångspunkt i ledarskapet några faktorer som anses vara av särskilt stor betydelse för att elevhälsans arbete ska bli framgångsrikt. En faktor är att rektor behöver se till att det kontinuerligt sker utvärdering av arbetet och att det utifrån utvärderingens resultat sker en utveckling av arbetsformerna. En annan faktor är betydelsen av att rektor har viljan att utveckla sitt ledarskap utifrån vad som kommer fram i utvärderingen och därmed genomför relevanta förändringar (Runström Nilsson, 2017).

2.3 Mångprofessionellt samarbete

Kjell Granström (2006) har skrivit en hel del kring gruppdynamik och olika processer i arbetsgrupper och enligt honom finns det vissa utmaningar att ta tag i innan man kan skapa ett genuint gott samarbete i en grupp. Vissa utmaningar utgörs av medvetna val hos olika gruppmedlemmar men mestadels handlar det om omedvetna grupprocesser. Ett hinder som Granström beskriver är när gruppmedlemmar under ett möte sitter tysta och verkar intresserade men när det i efterföljande diskussion blir uppenbart att de egentligen inte lyssnat på varandra. Ytterligare ett hinder som kan uppstå när det kommer till samarbete i en arbetsgrupp är risken för det som kallas för groupthink, vilket innebär att ett

7

destruktivt tänkande blir tongivande. Om detta inträffar kan gruppmedlemmar i samtal och diskussioner, oavsett sin kompetens och professionalism, då komma att bortse från kända fakta och beprövade erfarenheter. Det kan i vissa fall medföra att gruppen undgår att undersöka alternativa lösningar vilket i förlängningen kan innebära att beslut grundar sig på felaktiga analyser. För elevhälsoteamens arbete skulle det kunna innebära att stödet i vissa fall inte utformas på bästa tänkbara sätt för eleverna. Om det sker är det helt omedvetet och i föreställningen om att det är välgrundat och realistiskt men det kan ändå få negativa konsekvenser (Granström, 2006).

För att ett mångprofessionellt samarbete ska fungera väl behöver man alltså ta i beaktande hur olika grupprocesser påverkar arbetet. Man bör arbeta för en likvärdighet i gruppen och eftersträva att alla gruppmedlemmarnas bidrag ska tas tillvara och att varje åsikt ska mötas med respekt. Det innebär att det är av stor vikt att det i gruppen råder ett tillåtande klimat. Det finns även ett antal ideala villkor som underlättar för en arbetsgrupp att nå goda resultat. Ett villkor är att medlemmarna inser att ett bekymmer kan ha olika lösningar och att de tillsammans vill jämföra och granska de olika perspektivens tillämplighet. Ett annat villkor är att medlemmarna är öppna för att förändra sitt synsätt och att samtliga anstränger sig för att vilja förstå andras tolkningar. Ytterligare ett villkor som underlättar i en grupp är att medlemmarna hela tiden har det gemensamma uppdraget i fokus och att det finns ett lösningsinriktat arbetssätt. Att uppnå dessa villkor under olika former av möten där dilemman ska diskuteras och beslutas är inte alltid enkelt och det ideala mötet är svårt att uppnå (Granström, 2006).

2.4 Elevhälsan som ett mångprofessionellt team

Det har i granskningar genomförda av Skolinspektionen framkommit att många skolor har brister i sitt elevhälsoarbete, både när det gäller organisering och i det förebyggande och främjande arbetet. Det har visat sig att elevhälsoteamen inte lyckas utforma ett effektivt stöd till sina verksamheter vilket påverkar lärarnas möjligheter att ge eleverna de anpassningar och det stöd de har rätt till. För elevhälsans uppdrag innebär skolinspektionens resultat att det finns ett behov av att verkligen utvärdera det arbete som görs och arbeta för att förbättra sina arbetsprocesser och sitt samarbete. Det är genom ett systematiskt kvalitetsarbete som skolan kan säkerställa att eleverna ges bästa möjliga förutsättningar för att lyckas. Eftersom den samlade elevhälsans arbete är en långsiktig process har det främjande och förbyggande arbetet en särskild viktig betydelse och här behöver alla professioner bidra för att skolan ska lyckas hjälpa alla elever (Skolinspektionen, 2012).

8

För elevhälsan som ett mångprofessionellt team är såldes samarbete och samverkan det centrala. Avgörande för att detta arbete ska bli framgångsrikt är att det avsätts tid till att skapa en samsyn kring uppdraget och ett gemensamt språk i samtalen kring skolsituationer. Tid behöver även ges för att bygga upp en gemenskap i gruppen där tillit till och respekt för varandra råder (Runström Nilsson, 2017). Det är även viktigt att det inom teamet finns en samstämmighet kring vilka uppgifter som olika professioner har och att dessa inte läggs över på andra yrkesgrupper. För att uppnå en sådan samstämmighet behöver det finnas transparenta arbetsbeskrivningar för de olika professionerna som säkerställer att kompetensen används rätt och tydliggör vem som ansvarar för vad (Törnsén, 2013). För att samarbetet och samverkan ska bli framgångsrikt behöver det dessutom finnas en bestämd arbetsbeskrivning för det gemensamma uppdraget och en tydlighet i arbetsprocessen (Runström Nilsson, 2017).

Av stor vikt för elevhälsans arbete är även att rutiner för hur samarbete och samverkan ska ske är väl genomtänkta. För att möjliggöra samarbete är olika former av möten en förutsättning och dessa möten behöver hållas både kontinuerlig och ofta. Genomarbetad mötesstruktur, i förväg känd dagordning och mall för dokumentation är några aspekter som är av stor vikt för att mötena ska bli meningsfulla (Runström Nilsson, 2017). När elevhälsan möts ska fokus ligga på att tillsammans arbeta i främjande och förebyggande processer. I det arbetet bör stor tyngd läggas på uppgifter som gäller generellt och för hela skolan såsom värdegrundsarbete, elevernas arbetsmiljö och långsiktiga projekt som exempelvis arbete för ökad skolnärvaro. När elevhälsoteamet möts bör det även finnas en struktur för hur samverkan ska ske med pedagogerna som är grundbulten i allt elevhälsoarbete (Ahlberg, 2013).

Att organisera för ett elevhälsoarbete i tätt samarbete med lärarna är alltså en förutsättning men också en framgångsfaktor. För att kunna gynna eleverna på bästa sätt behöver det samarbetet vila på ömsesidig tillit och förståelse för varandras uppdrag. Det har dock visat sig att det inte alltid uppfattas på det sättet. Inte sällan upplever lärare att elevhälsans personal lägger sig i lärandet och undervisningen utan att erbjuda något konkret stöd. Petri Partanen (2012) menar att lärarna också både kan och bör lägga sig i vilka metoder och arbetsformer som den samlade elevhälsan använder. Han menar att elevhälsoarbetet på en skola utvecklas om man bejakar en öppenhet där man lägger sig i varandras arbete i syfte att stärka samarbetet. En skolas elevhälsa är inte bara elevhälsoteamets arbete utan även det arbete som hela tiden pågår i klassrummen, alltså ett gemensamt arbete som är allas ansvar (Partanen, 2012).

9

För att undvika att samarbetet inom elevhälsteamen och mellan teamet och lärarna utvecklas negativt är det viktigt att det finns en tydlig ledning, organisering och struktur för arbetet. Om dessa delar inte är uppfyllda kan elevhälsoarbetet hamna i ett läge som präglas av kortsiktighet och med uteslutande åtgärdande arbete. I ett sådant läge fungerar inte samspelet mellan olika professioner, möten i olika konstellationer blir verkningslösa, ärenden bollas mellan olika instanser och antalet akuta situationer som behöver lösas eskalerar. Om det sker kan det lätt uppstå ett orimligt kravställande på varandra och det blir också svårt att undvika negativa förväntningar. Under sådana omständigheter försvåras samarbetet markant och känslan av delaktighet minskar. Det gör även att ingen vill ta på sig ansvaret utan förväntningarna på att ”någon annan” behöver göra sin del ökar vilket får till följd att samarbetet försvåras ytterligare. En sådan eventuell negativ utveckling i ett team har inte med individuella egenskaper hos någon profession att göra utan det har mer med kontexten att göra. Anledningen är att det i den verksamhet som det uppstår i inte finns tillräcklig tydlighet i hur samspel, rutiner och arbetssätt är utformade och ska användas (Partanen, 2012).

3. Tidigare forskning

Arbetet i den samlade elevhälsan har nu bedrivits i tio år efter att den nya Skollagen trädde i kraft och det har gjorts en del studier kring olika aspekter av detta arbete. I följande avsnitt börjar jag med att beskriva hur jag gått tillväga i mitt sökande efter relevant forskning där jag beskriver hur jag gått tillväga och vilka överväganden jag gjort med tanke på den begränsade förekomsten av forskning i området. Därefter redogör jag för tidigare forskning under olika rubriker utifrån min studies syfte och frågeställningar. Jag väljer att beskriva den tidigare forskningen tematiskt då det enligt mig ökar tydligheten i forskningsgenomgången för denna studie.

Jag börjar med att redovisa resultat från forskning gällande ledning och organisering av skolans elevhälsoteam. Sedan visar jag på betydelsefull forskning som belyser om hur man kan bygga upp ett välfungerande samarbete i mångprofessionella elevhälsoteam. Nästa avsnitt handlar om vikten av att elevhälsoteamet även skapar ett gott samarbete med lärarna. Slutligen gör jag en internationell jämförelse genom att visa exempel från några länder vars teamarbete har likheter med den svenska elevhälsans.

10

3.1 Sökning

Syftet med studien, att belysa rektorers uppfattning av samarbetet inom elevhälsoteamets mångprofessionella arbete, utgår från förändringen till en samlad elevhälsa som finns skriven i den nya skollagen från 2010. Då jag sökte tidigare forskning i ämnet sökte jag därför till en början efter avhandlingar och andra publikationer genomförda i Sverige tidigast år 2010. Under sökning framstod det dock tydligt att förekomsten av studier gällande elevhälsans arbete är ytterst begränsat vilket gjorde att jag även behövde använda publikationer skrivna före 2010. I SwePub fann jag, när jag använde sökordet elevhälsa, totalt två avhandlingar varav den ena, Elevvård i grundskolan- resurser, organisering och praktik (2007), skriven av Åsa Backlund, visade sig passa mitt syfte väldigt bra. Trots att avhandlingen är skriven innan den nya Skollagen (2011) införlivades och elevvården övergick till den samlade elevhälsan belyser den viktiga aspekter med betydelse för min undersökning.

Det faktum att den samlade elevhälsan är en relativt ny företeelse innebar att det inte gick att hitta någon avhandling i ämnet och gjorde även tillgången till artiklar (peer reviewed) begränsad. För att kunna underbygga min undersökning var sökandet efter tidigare forskning därför tvungen att breddas. Det innebar att jag behövde använda mig av befintlig forskningslitteratur och valde då två vetenskapliga böcker och en antologi som belyser den samlade elevhälsans arbete. De två böckerna och antologin baseras på forskningsprojekt där författarna, som själva är forskare, även är delaktiga i projekten. Detta medför en tonvikt på vetenskaplighet vilket motiverar användandet av dessa som tidigare forskning.

Den ena boken som jag valde att använda mig av är Gunilla Guvå och Ingrid Hylanders studie, Elevhälsa som främjar lärande (2017). Den utgår från ett mångårigt forskningsprojekt av elevhälsans arbete där det empiriska materialet samlats in genom intervjuer av elevhälsans olika professioner och observationer av deras möten. Det är analysen av det materialet som utgör underlaget och presenteras i boken. En av referenserna i denna bok är också den tidigare nämnda avhandlingen av Åsa Backlund (2007) som även jag använder mig av. Den andra boken jag använt är Eva Hjörne och Roger Säljös undersökning Att platsa i en skola för alla (2013). I den avrapporterar författarna genomförd forskning av elevhälsomöten och även denna studie är empirisk. De har utgått från en mikroetnografisk ansats och materialet har samlats in genom observationer och bandinspelningar. Valet att använda mig av, Elevhälsoarbete under utveckling- en antologi (2018) gjorde jag utifrån att den är skriven av fyra forskare med specialkompetens gällande arbetet med ett nytt förändrat elevhälsoarbete. I sina bidrag

11

använder de även dokumentation från en nätbaserad utbildning om att höja skolans elevhälsokompetens. De två böckerna och antologin är av stor relevans då de sammanställer nyare forskningsprojekt inom området för föreliggande studie. Även om de inte är rena forskningspublikationer är de vetenskapliga vilket motiverar användandet av dem i genomgången av tidigare forskning.

När jag fortsatte mitt sökande efter forskningspublikationer och förändrade sökordet i Swepub till elevhälsans fick jag några fler träffar. Jag fann då en relevant rapport av Ingrid Hylander och Elisabeth Ahlstrand, Föreställningar om elevhälsans ledning och organisering (2013). Jag sökte även i den internationella databasen ERIC och använde mig där av sökorden school, multi-professional och team och fann ytterligare relevant material. En av sökträffarna var en artikel som visade sig passa mitt syfte Diverse perspectives on pupil health among professionals in schoolbased multi-professional teams (2011). Jag sökte vidare i Eric på welfare team och fann en relevant antologi kring inkludering i skolan Leading on inclusion: dilemmas, debates and new perspectives (2012) där ett av bidragen handlar om mångprofessionellt arbete kring elever med särskilda behov.

Under sökningen av tidigare forskning framgår det även att det finns en markant skillnad i nationell- och internationell forskning gällande elevhälsa. Internationellt är det ett tydligare fokus på de medicinska aspekterna och det mesta gällande teamarbete runt elever utgår från ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Då det i andra länder inte finns någon exakt motsvarighet till den samlade elevhälsan går det inte heller att göra en direkt jämförelse utan istället valde jag att visa exempel på hur samarbete kring elever bedrivs i andra länder. För att hitta så relevant material som möjligt undersökte jag de referenser som forskarna använt sig av i de studier jag läst och själv refererat till.

Ett exempel jag valt att beskriva är hur man arbetar med elevhälsan i Finland och då har jag utgått från rapporten Fenomenet elevhälsa, ett diskussionsunderlag som belyser elevhälsa i Sverige och Finland (2019). Från Australien fann jag en studie kring arbetet med att utveckla skolors förmåga att tillgodose elevers behov av stöd, Developing the capacity of australian Secondary schools to cater for students with high support needs in mental health and wellbeing (2008). När jag sökte på prereferral team, som kan sägas vara den amerikanska motsvarigheten till det svenska elevhälsoteamet, fann jag artikeln Exploring relational communication patterns in prereferral interventions teams (2012) som visar på elevhälsoarbete i USA. Jag använder

12

mig även av en internationell studie gällande teamarbete för elever i behov av stöd, Multiprofessional Communication Making Systems Work for Children (2008).

3.2 Att leda och organisera ett mångprofessionellt elevhälsoteam

I avhandlingen Elevvård i grundskolan- resurser, organisering och praktik från år 2007 beskriver Åsa Backlund hur föregångaren till dagens elevhälsoteam var organiserat. Resultaten i avhandlingen visar att det är etablerat med elevvårdsteam som träffas regelbundet som en del av skolornas organisering av elevvården. Elevvårdsteamets kärna utgörs av rektor, skolsköterska och kurator och det är dessa professioner som ansvarar för planering och genomförande av elevvårdsarbetet. Samarbetet och ibland samverkan med andra professioner sker under elevvårdskonferenser kring särskilda elever där även vårdnadshavare är närvarande. Inom skolans elevvård verkar det vara lärarna som har möjligheten avgöra när elevvårdsteamet behöver involveras och att det är något som beslutas på lärarnas egna konferenser. När det gäller elevvården visar det sig också att det ofta finns medicinska och specialpedagogiska resurser tillgängliga på skolan medan tillgängligheten till andra professioner är mer begränsad. Kurator och skolpsykolog är mindre närvarande på skolan då det ofta inte har sin arbetsplats lokalt på skolorna. Bristen på tillgänglighet av vissa professioner gör att specialpedagog/speciallärare får ett större elevvårdsansvar på skolorna (Backlund, 2007).

Resultatet från avhandlingen visar att rektorer inte ser sig som drivande eller aktivt delaktiga i elevvårdsteamet utan att de ser organisation och ekonomi som deras främsta uppgifter. Samtidigt visar resultatet även att de önskar lägga mer tid på värdegrundsfrågor och elevvårdsdiskussioner än vad de gör. Det visar sig även att de olika professionerna inom elevvården önskar större delaktighet och tydlighet från rektor när det gäller elevvårdsarbetet (Backlund, 2007). Liknande resultat visar Guvå och Hylander (2017) trots att deras undersökning genomförs tio år senare. De påvisar att det är en utmaning för rektorer att lyckas leda och styra teamet så att de olika yrkeskategoriernas perspektiv och kompetens synliggörs och tillvaratas. Det menar att den samlade elevhälsans arbete behöver organiseras tydligare, med en distinkt ledning och en tydlig mötesstruktur, för att bli mer framgångsrikt. Det är även viktigt för att inte riskera att teamens möten stannar vid informationsutbyte utan istället blir mer effektiva och framåtsyftande. Många elevärenden är mångfacetterade och behöver undersökas utifrån olika perspektiv och elevhälsans samlade beslutsunderlag ska vila på vetenskaplig grund (Guvå & Hylander, 2017).

13

För att den samlade elevhälsans arbete ska kunna stärkas behöver rektorer, förutom en tydlig ledning, även ge förutsättningar för att kunna mötas med lärarna. Att förbättra möjligheterna för samarbete mellan lärare och elevhälsoteam har visat sig vara avgörande för att skolans gemensamma elevhälsokompetens ska kunna höjas. Kontinuerliga träffar tillsammans med lärarna där all vetskap kring eleverna kan användas för adekvata åtgärder är därför av stor betydelse. För att möjliggöra detta behöver rektorerna inte sällan utföra en del genomgripande strukturella förändringar och dessa ”åtgärder kan över tid skapa kulturförändringar som stärker elevhälsoarbetet till att omfatta alla skolans professioner” (Skott, 2018, s.129). Att bygga upp ett starkt och stabilt elevhälsoarbete går inte att påskynda utan det måste få ta tid och vara en långsiktig process (Skott, 2018).

Det har även gjorts en studie som undersöker uppfattningar kring elevhälsans ledning och organisering. I rapporten Föreställningar om elevhälsans ledning och organisering visar resultatet att rektorer kan indelas i två grupper utifrån hur de ser på sin samverkan med elevhälsoteamen. En grupp där rektorerna ser sig själva som självklara ledare för teamet och en grupp där de mer ser sig stå utanför teamet med liten eller ingen kontroll över samverkan. Resultaten visar också att de andra professionerna inom elevhälsan har mycket höga förväntningar på rektorer både som ledare av teamet och för att ansvara för att allas kompetens framhålls och tillvaratas (Hylander & Ahlstrand, 2013).

3.3 Mångprofessionellt samarbete i elevhälsoteam

I sin avhandling skriver Åsa Backlund (2007) även en del gällande mångprofessionellt samarbete. Elevvårdsteamens möten beskrivs som sammankomster där konsensus råder och där man sällan analyserar problem ur olika perspektiv och där lärarnas vetskap sällan efterfrågas. Backlunds nämner även att elevvårdsteamet uppfattar att lärarna lägger ansvaret för problemen på eleverna utifrån ett mer kategoriskt perspektiv och att det även är det som präglar samtalen inom elevvården (Backlund, 2007). Således finns det likheter med senare studier som visar på liknande utmaning för ett lyckat samarbete inom den samlade elevhälsan (Guvå & Hylander, 2017).

Eva Hjörne och Roger Säljö (2013) skriver om vikten av att elevhälsan lyckas bygga ett fungerande samarbete som ett mångprofessionellt team. De beskriver att en faktor som påverkar hur välfungerande elevhälsoarbetet blir är teamens förmåga att verkligen ta vara på varandras kunskaper och kompetenser . Även i antologin Elevhälsoarbete under utveckling har fyra olika

14

forskare bidragit med kunskap om hur den samlade elevhälsan kan och bör utveckla sitt samarbete. Antologin är tänkt att utgöra ett stöd för skolor som vill utveckla ett mer förebyggande och främjade elevhälsoarbete. Några av de framgångsfaktorer som lyfts fram är att även lärare och fritidspedagoger bör delta vid elevhälsoteamsmötena och att det är viktigt att allas röster väger lika tungt. Ett fokus på det salutogena och det positiva istället för på hinder är också något som visat sig vara av stor betydelse. Ytterligare framgångsfaktorer som påtalas är vikten av samsyn och samverkan, att det åtgärdande arbetet ska sätta lärarens ansvar i fokus och inte elevens svårigheter och att den enskilde eleven är något som ska diskuteras i sista hand (Hjörne, 2018).

Framgångsfaktorerna bygger på ett gott samarbete inom elevhälsoteamen och forskarna som bidragit i antologin menar att elevhälsoteamen behöver bli interprofessionella och inte bara mångprofessionella. Skillnaden är enligt forskarna att de olika professionerna i ett mångprofessionellt team arbetar parallellt medan man i ett interprofessionellt team arbetar tillsammans med ett gemensamt uppdrag. Ett parallellt arbete kan i värsta fall innebära att de olika professionerna inte profilerar sig och sitt perspektiv tillräckligt tydligt och att målet, att åstadkomma ett interprofessionellt team som är mer än summan av de olika delarna, inte införlivas (Hylander, 2018). Även enligt Hjörne och Säljö (2013) hamnar de olika professionerna ofta i ett samförstånd i samtal om elevers skolsituation utan att komplettera varandra utifrån sin yrkeskompetens. Det kan innebära en risk för ett ensidigt perspektiv på elevens skolsituation som skulle kunna leda till att man förklarar olika problemsituationer med samma orsak. Ett sådant scenario skulle kunna medföra en risk för att gränserna mellan sjukvård, socialt stöd och utbildning blir otydliga och att samarbetet inte utvecklas optimalt. När man samlar de olika professionerna under samma elevhälsa ”finns en risk för en glidning mellan de olika professionerna, som kan få konsekvenser både för den enskilda individen och för det pedagogiska uppdraget” (Byström, Grahm & Sjunnesson, 2019, s.26).

Det finns även andra aspekter kring elevhälsans samarbete som synliggörs i forskning. I artikeln Diverse perspectives on pupil health among Professionals in School-Based Multi-Professional Teams (2011) beskriver Guvå och Hylander en studie som visar att det finns vissa motsägelser i elevhälsoteamens samarbete. Enligt forskarna finns det en vilja och en intention hos samtliga professioner att tillsammans arbeta utifrån ett salutogent perspektiv, men i verkligheten blir det mer utifrån ett patogent förhållningssätt. När samarbetet i elevhälsan mynnar ut i beslut om åtgärder blir dessa ofta av individuell karaktär, trots att retoriken i teamet förespråkar generella

15

interventioner. Trots att vetskapen är hög om vikten av att se elevernas bekymmer utifrån ett relationellt perspektiv och söka förklaringar i kontexten så hamnar samtalen ändå i det kategoriska där eleven blir den som indirekt får bära ansvaret för problemet. Trots att samarbetet i elevhälsoteamen ska fokusera på både det främjande och det förebyggande arbetet visar forskningsresultat att elevhälsans professioner inte verkar göra en medveten distinktion mellan vad som är främjande och vad som är förebyggande arbete (Guvå & Hylander, 2011).

När man ska bygga upp ett fungerande samarbete i elevhälsoteamet är det därmed viktigt att man även förbereder sig på de hinder som kan uppstå. Det har visat sig att det kan finnas en svårighet med att bemästra tendensen, som finns hos alla yrkesgrupper, att se på sin egen yrkespraktik som något överlägsen andras. Om sådana tendenser får utrymme i ett team kommer det att försvåra arbetet. Ytterligare en försvårande omständighet kan vara att yrkeskategorierna har olika förståelse av begrepp och termer och okunskap om varandras kompetens och arbetsbeskrivning. Att komma till en samsyn om uppdrag och roller är därför oerhört viktigt. Ett välfungerande samarbete är nödvändigt för ett elevhälsoteam som behöver kunna hålla många bollar i luften och snabbt växla mellan olika typer av uppgifter och ärenden (Guvå & Hylander, 2017).

Det finns även internationella studier som visar på de utmaningar som kan uppstå i mångprofessionella team gällande samarbete och samordnande av stödinsatser till elever. Georgina Glenny och Caroline Roaf (2008) har undersökt multiprofessionellt samarbete när det gäller stödinsatser för barn och ungdomar. De har tydliggjort de utmaningar som framträder i ett tvärprofessionellt samarbete och deras resultat visar att det är viktigt med en samsyn kring uppdraget och att en tydlig styrning är av stor betydelse. Deras resultat visar även att ett likvärdigt engagemang från samtliga professioner är avgörande för att lyckas hjälpa eleverna på rätt sätt (Glenny & Roaf, 2008).

3.4 Samarbete mellan elevhälsoteam och lärare

Studien Elevhälsa som främjar lärande- om professionellt samarbete i retorik och praktik är ett forskningsprojekt där författarna och Guvå och Hylander (2017) redogör för hur elevhälsans arbete kan utvecklas för att upprätthålla direktiven i Skollagen från 2011. De belyser elevhälsa från olika perspektiv och visar på hur arbetet behöver förstås som en långsiktig process. En process där kompetens på olika sätt behöver spridas och göras tillgänglig för de lärare och personal som träffar eleverna mest. Det synsätt som genomsyrar studierna som boken utgår

16

ifrån är att ett fungerande elevhälsoarbete förutsätter ett gott samarbete mellan elevhälsans olika professioner och lärarna. Av stor betydelse för elevhälsans möjligheter att bli välfungerande har enligt forskarna också rektors ledarskap (Guvå & Hylander, 2017).

Det är viktigt att arbeta för ett gott samarbete inom teamet men det är även av stor betydelse att skapa en god samarbetsrelation till lärarna och det är elevhälsoteamets ansvar. För elevhälsan är det en framgångsfaktor att förtjäna lärarnas förtroende. Först när lärarna upplever att elevhälsan kan hjälpa till med de problem de har i klassrummen kommer de att känna sig mindre ensamma med sina bekymmer. Av stor betydelse är det därför att man tydliggör förväntningar på varandra och på hur samverkan kan ske. Trots detta visar det sig att lärare och professionerna i elevhälsan inte sällan utför en slags dragkamp kring vem som ska göra vad och vem som bär ansvaret för att något görs. Att de har olika uppfattning visar sig genom att lärare ofta uttrycker en önskan om att någon annan ska hantera elevens problem och elevhälsoteamen ser det som nödvändigt att problemen ska lösas i undervisningskontexten (Guvå & Hylander, 2017). Tidigare forskning visar också att detta var ett problem även innan övergången till en samlad elevhälsa. Backlund (2007) lyfter i sin avhandling fram att lärarna upplever en bristande tillgänglighet av elevvården och att elevvården har svårt att få till ett fungerande samarbete med lärarna. Backlund (2007) beskriver att lärarna och representanterna för elevvården har olika förväntningar på hur stödet till elever ska utformas och lärarna önskar mer konkreta åtgärder och upplever sig inte bli hjälpta av konsultation.

Tidigare forskning visar följaktligen att det finns svårigheter med att skapa ett nära samarbete mellan elevhälsoteam och lärare. Det finns ett glapp däremellan som försvårar arbetet och som måste överbryggas för att möjliggöra en elevhälsa av hög kvalitet. Uppfattningen från lärarhåll är ibland att elevhälsoteamet inte utgör ett konkret stöd till den pedagogiska verksamheten och elevhälsoteamen uttrycker ibland att de upplever orealistiska förväntningar från lärarna. För att glappet mellan lärare och elevhälsoteam ska sammanlänkas behövs en organisering där samordning sätts högt på agendan. Samordningen förutsätter en samsyn kring att elevhälsoarbete är allas ansvar och detta behöver förankras såväl hos lärarna som hos den samlade elevhälsans professioner. Det här är ett arbete som varken kan påskyndas eller påtvingas och som är unikt utifrån varje skolas specifika förutsättningar. Det tar tid för skolor att bygga upp sin elevhälsokompetens och just tiden kan bli ett dilemma. Alla skolor förväntas uppfylla alla lagkrav i Skollagen och vid en granskning är inte tidsaspekten en giltig anledning till att inte fullgöra kraven. Risken finns då att skolor tenderar att göra alltför snabba

17

förändringar som inte är gedigna och hållbara och att statens ambition att stärka elevhälsan ute i skolorna blir kontraproduktiv (Skott, 2018).

3.5 Internationell jämförelse

I antologin Leading on inclusion: dilemmas, debates and new perspectives finns det ett bidrag som belyser just teamarbete kring elever i behov av stöd. Där visar Sue Soan (2012) genom sin studie att nationella riktlinjer inte är det som gynnar arbetet i mångprofessionella team kring elever mest utan att det är den lokala förankringen och styrningen som är viktigare. Det har visat sig att framgångsfaktorerna ligger i att alla professioner hela tiden utgår från barnets perspektiv, att de har en gemensam uppfattning om arbetets syfte och känner förtroende för samtliga involverade professioners bidrag. Om dessa förutsättningar finns kommer arbetet att kunna generera väl genomtänkta planer för att kunna hjälpa barnet och ”This approach enables everyone to accept personal responsibility for a plan’s success” (Soan, 2012, s.97).

I Soans (2012) studie visar resultatet på två framträdande hinder för fungerande samarbete och samverkan i mångprofessionella team. Dels att uppdragen inte sällan är alltför stora och diffusa och dels att det råder brist på tid för alla inblandade professioner att kunna mötas. En annan försvårande omständighet visar sig vara den att teamen ofta inte har ett gemensamt synsätt på uppdragen och att ständiga personalbyten försvårar detta än mer. Ytterligare omständigheter som visar sig kunna hindra ett gott samarbete är att olika professioner har olika yrkesspråk, olika hård sekretess och olika arbetsbeskrivningar vilket påverkar kommunikationen på olika sätt. Slutligen påvisar resultaten i studien även att det i mångprofessionella team finns risk för minskat ansvarstagande när det råder olika förutsättningar att utföra sitt uppdrag och när många är involverade (Soan, 2012).

I USA har skolor i många stater tillgång till mångprofessionella team, så kallade prereferral teams. Teamens gemensamma uppgift är att hitta fungerande sätt att hjälpa elever i den ordinarie undervisningen och motverka behovet av specialpedagogiska insatser. I detta behöver undervisningen fungera väl och därför är handledning av lärare en prioriterad insats. De professioner som ingår i teamet är vanligen psykolog, speciallärare, specialister (logoped eller specialister på läs- och skriv) projektansvarig lärare och undervisande lärare och samarbetet dem emellan har visat sig ha positiva effekter på elevers måluppfyllelse. Samtidigt har det, gällande kommunikationen i teamen, visat sig att vissa professioners uttalanden tas tillvara mer och att skolpsykologen verkar ha ett större inflytande än andra över de diskussioner som förs

18

och de beslut som fattas (Bennett, Erchul, Young & Bartel, 2012). Det har även visat sig att prereferral teams, i likhet med elevhälsoteamen i Sverige, utgår från ett patologiskt istället för ett salutogent perspektiv och att problemen ofta läggs på individen och dennes familj och inte på skolan och undervisningen (Guvå, 2009).

När man jämför elevhälsoarbetet i Sverige med Finland är den tydligaste skillnaden att Finland har en tvådelad elevhälsa och Sverige en samlad elevhälsa. I Finland har varje skola en egen elevvårdsgrupp som arbetar med stödåtgärder på skolan och de specialpedagogiska insatserna ses som en del av den ordinarie verksamheten. Elevvårdsgruppens arbete sker till största del på grupp- och skolnivå och är den generella delen av elevvården. Den andra delen är den individuella elevvården och den handhas på kommunnivå. Den individuella elevvården är därmed också helt skild från undervisningen och från de specialpedagogiska insatserna. På kommunnivå finns en form av mångprofessionellt elevhälsoarbete med fasta professioner som psykolog, kurator och skolhälsovårdare. Dessutom tillsätts olika professioner och aktörer, exempelvis, socialtjänst, ungdomsverksamhet och polis, beroende på elevärendets karaktär och tillsammans utgör de en expertgrupp som arbetar med ärendet. Inom expertgruppen får information som rör eleven och som kan ha betydelse för elevvårsärendet, trots sekretessbestämmelser, lämnas och tas emot mellan olika professioner och lärarna (Byström et al, 2019).

I Australien har det bedrivits ett långvarigt projekt för att stärka skolors möjligheter att tillgodose att elever i behov av stöd för hälsa och välmående får rätt insatser. Det som infördes var tillgång till ett mångprofessionellt team med professioner som psykolog, elevcoach, kurator och vårdpersonal för psykiskt välmående. Utmärkande för teamets arbete var att det bedrevs enligt modellen för case management. Till varje elevärende tillsattes därmed en ansvarig person med uppgift att driva och koordinera de olika delarna av arbetet. En viktig uppgift för den ansvarige var också att informera och upprätthålla delaktighet med både eleven och dennes vårdnadshavare. Syftet med införandet av elevhälsoarbete enligt modellen för case management var också att processen skulle bli mer transparent och att det skulle innebära mer bibehållen verkan för eleven (De Jong & Griffith, 2008).

3.6 Tidigare forskning och behov av ytterligare kunskap

Redan under avsnittet för sökandet av tidigare forskning påvisas den begränsade förekomsten av forskningsresultat inom området. Under genomgången av den befintliga forskningen

19

synliggörs vissa aspekter gällande den samlade elevhälsans arbete och organisation och även kring dess möjligheter och utmaningar. Tidigare forskning visar att det finns likheter mellan den tidigare elevvården och den nuvarande samlade elevhälsan. Den visar att även innan den samlade elevhälsan infördes försvårades samarbetet av bristande tillgänglighet av vissa professioner, av bekymmer i ledarskapet och av att konsensus hindrade olika perspektiv. Tidigare forskning visar också på framgångsfaktorer och försvårande omständigheter för såväl organisation och ledning av elevhälsan som gällande samarbete inom teamet och mellan teamet och övrig personal. Det finns en samstämmighet i forskningen kring vikten av elevhälsans närhet till lärarna och verksamheten och av betydelsen av en tydlig samordning av detta från ledningshåll.

Det som däremot inte synliggörs i forskningspresentationen är kunskap om hur rektorer uppfattar elevhälsans arbete. Då rektorerna är ytterst ansvariga för elevhälsans arbete är det en viktig kunskapslucka att fylla för att kunna förstå denna del av skolans arbete bättre. Rektorers uppfattningar om samarbetet i elevhälsan kan ge viktig information som kan användas i arbetet med att förbättra skolans elevhälsoarbete. De har en viktig roll i detta utvecklingsarbete och därför behöver deras erfarenheter och uppfattningar synliggöras. Föreliggande studie är därmed av betydelse för att bidra med ökad kunskap gällande elevhälsans arbete som i förlängningen kan gynna eleverna.

4. Teori

Utifrån syftet med uppsatsen, att öka kunskapen kring rektorers uppfattning av samarbetet i elevhälsoteamet har jag valt systemteori som teoretiskt ramverk. Inom det specialpedagogiska forskningsfältet har det också visat sig bli allt vanligare att just ta avstamp i olika systemteorier (Ahlberg, 2013). Att elevhälsans arbete till stor del sker i ett mångprofessionellt samarbete och organiseras med ledning av rektor gör att det finns goda skäl till att använda systemteorin som grund. Att även använda det relationella perspektivet som en del av det teoretiska ramverket gör jag med anledning av att det är en viktig utgångspunkt för skolan, såväl i ledarskapet, i arbetet med elever som i det kollegiala samarbetet.

4.1 Systemteori

Att leda elevhälsoarbetet är rektors ansvar och elevhälsoarbetet är en viktig del av skolorganisationen. Systemteori utgår från ett helhetstänkande där allt från individer till stora organisationer är delar av olika system. Det handlar om att se och förstå omvärlden genom

20

begrepp som helheter, kontext och sammanhang. Organisationer utgör system där medarbetarna står i relation till varandra på olika sätt utifrån sina olika kompetenser och där de även är beroende av varandra. Inom organisationen samspelar människor och påverkas av både inre och yttre faktorer (Öquist, 2018). Av dessa olika anledningar valde jag ett systemteoretiskt ramverk till min uppsats.

Peter Senge (2006) skriver utifrån ett systemteoretiskt perspektiv om hur man kan bygga en framgångsrik organisation genom att ständigt sträva efter förändring. Enligt honom behöver man bli en lärande organisation, vilket innebär att man ökar organisationens förmåga att förbättras och uppnå allt högre mål. För att skapa en lärande organisation beskriver han fem olika discipliner som samtliga är lika viktiga för organisationens utvecklingsarbete. Den första disciplinen är Shared Vision där det enligt Senge inte räcker med att förankra en vision utan att det är först när medarbetarna känner en genuin delaktighet och ett gemensamt ansvar för visionen som den blir verkningsfull. Den andra disciplinen är Mental Models som handlar om de mentala föreställningar och förutfattade meningar som styr människors handlande och som ibland gör att vi inte ser vår egen del i hindrar oss att se realistiskt på sammanhanget. Genom att få människor att reflektera över sina handlingsmönster kan man förändra eventuella ogynnsamma hierarkier och negativa strukturer. Den tredje är Personal Mastery som handlar om att ta tillvara människans vilja och strävan efter att lära sig mer och nå uppsatta mål. Det är inget man kan påtvinga en organisation utan något som växer fram av ett gott arbetsklimat. Den fjärde disciplinen är Team learning som är processen att försöka få samtliga medarbetare att sträva åt samma håll där en öppen dialog är nödvändig. Den femte och sista disciplinen benämner Senge (2006) System Thinking, tänkandet att se på organisationen utifrån ett perspektiv där endast samspelet mellan alla delar i ett system kan ge förståelsen för helheten.

Synen på ledarskapet ur ett systemteoretiskt perspektiv är att ledaren inte behöver vara motorn i en förändringsprocess, utan att den viktiga uppgiften för ledaren är att vara själva katalysatorn. Det är bland medarbetarna som det betydelsefulla jobbet med förändring kan ske och då behöver ledaren vara den som förmår arbetsgruppen att påbörja processen (Öquist, 2018). Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv bör ledare med fördel angripa eventuella problem utifrån ett holistiskt perspektiv och inte försöka lösa olika delar av problemet isolerat från varandra (Senge 2006).

21

4.2 Relationellt perspektiv

Ett relationellt perspektiv grundar sig i en demokratisk tanke om alla människors möjlighet att vara delaktiga och påverka sin situation och i skolans värld gäller det såväl elever som personal. Det relationella perspektivet fokuserar därmed på samspel och interaktion i olika kontexter och i olika gruppkonstellationer (Ahlberg, 2013). I föreliggande studie används därmed det relationella perspektivet som en teoretisk ansats då det har betydelse för både ledarskapet av och samarbetet i elevhälsoteamet samt för arbetets inriktning gentemot eleverna.

Det relationella perspektivet växte fram inom handikappforskningen som en motbild till den traditionella essentialismen och kom till Sverige på 1960-talet. Istället för att söka förklaringar till en nedsättning hos individen började man istället undersöka kontexten runt personer. Den specialpedagogiska forskningen har nu under ett antal decennier sökt förklaringar till skolsvårigheter i samhälleliga strukturer. En del av den forskningen utgår från relationella perspektiv där bekymmer i skolsituationen analyseras med relationer och interaktion i fokus. Relationer och samspel studeras på och mellan de fyra nivåerna individ, grupp, skola och samhälle och innebär att ”komplicerade skeenden inte förklaras i termer av enkla orsakssammanhang” (Ahlberg, 2013, s. 49).

För elevhälsoarbetet på skolor innebär det relationella perspektivet att fokus ligger på att undersöka de organisatoriska och sociala omständigheterna runt eleven. Det kan jämföras med det kategoriska perspektivet som mer fokuserar på förklaringar kopplade till egenskaper hos individen. Redan 1999 ändrades skrivelsen kring elevers behov av stöd i skollagen. Genom att beskriva elever i behov av stöd istället för elever med behov av stöd markerades vikten av att betona det relationella perspektivet och inte bara det då dominerande kategoriska perspektivet. Syftet med förändringen i skrivelsen var att orsaker till skolsvårigheter i större utsträckning skulle sökas i skolmiljön och inte ses som något hos individen. Analyser av skolors elevhälsoarbete har dock visat att det fortsätter vara svårt att förändra perspektivet och att ansvaret för skolsvårigheter fortfarande till stor del förklaras med problem hos eleverna. Trots goda intentioner anses det inte vara skolan som äger problemet utan den individuelle eleven (Skolverket, 2011). Även forskningsresultat gällande elevhälsans arbete visar att beskrivningar av elever, från olika professioner, fortsätter innehålla negativa uttryck av personliga egenskaper. Det visar att det kategoriska perspektivet fortfarande är tongivande och att ett förändrat förhållningssätt fortfarande inte är införlivat. Trots detta verkar det inte vara ett prioriterat område för elevhälsan att arbeta med (Hjörne & Säljö, 2013).

22

En relationsorienterad ledare arbetar för att ta hänsyn till människors behov, för att skapa sociala nätverk för medarbetare och för att möjliggöra tillfredställelse i arbetet. En sådan ledare har inte sällan en demokratisk ledarstil där delaktighet från medarbetarna efterfrågas och där kommunikation och samverkan har stor betydelse. I ett relationellt perspektiv utgår ledaren ifrån att medarbetarna har kunskaper av betydelse och att samverkan med dem är viktigt för att kunna styra organisationen på bästa sätt. Denna form av ledarskap anses vara lämplig för att kunna skapa ett starkt engagemang hos personalen (Sveningsson & Alvesson, 2010). När ledarskap betraktas som ett relationellt fenomen är interaktion och samspel avgörande för hur väl man lyckas som ledare. ”Det handlar här om kvaliteten på relationen mellan chef och medarbetare och hur man kan skapa positiva effekter av en god sådan relation, präglad av bland annat förtroende, ansvar och stöd” (Sveningsson & Alvesson, 2010, s.47).

5. Metod

Kvalitativ forskning handlar om att ta reda på hur människor uppfattar världen. Uppsatsens vetenskapsteoretiska ansats är fenomenografisk och utgångspunkten är därmed att verkligheten kan förstås genom människors upplevelse av den. Genom människors beskrivningar av olika fenomen i tillvaron söker fenomenografin svar på hur verkligheten uppfattas. När man frågar ett antal personer om hur de uppfattar en företeelse kommer man kunna urskilja olika sätt att förklara denna företeelse och det handlar alltså inte om att utröna den exakta sanningen utan om att få en bild av människors förståelse av sin omvärld (Dahlgren & Johansson, 2019). En fenomenografisk ansats passar väl in på studiens syfte där det är rektorers uppfattning av elevhälsans samarbete som undersöks.

Med en fenomenografisk ansats inriktar man sig alltså mer på att finna variationen i hur människor upplever ett fenomen än på att finna likheterna. Fenomenografin utgår från att det mänskliga lärandet är ständigt pågående och att detta lärande även kan få människor att ändra sin förståelse, sin uppfattning av fenomen i sin omvärld. Antalet sätt att uppfatta något är enligt fenomenografin begränsat. Ett centralt begrepp inom fenomenografin är just uppfattning som förklaras som ”ett sätt att förstå något eller ett sätt att erfara något” (Dahlgren & Johansson, 2019, s.179). En uppfattning kan rent språkligt uttryckas på en mängd olika sätt vilket är en utmaning för den som ska undersöka och tolka uppfattningar kring ett fenomen. Ett annat centralt begrepp inom fenomenografin är utfallsrum som är just den uppsättning av olika uppfattningar kring ett visst fenomen som finns. Det finns dock ingen garanti för att man i en

23

studie kan sägas ha påträffat alla uppfattningar och ändrar man antalet eller grupptillhörighet för de tillfrågade kommer även uppfattningarna att förändras (Dahlgren & Johansson, 2019).

För att välja metod för min studie utgick jag från syftet och frågeställningarna för min undersökning och kom fram till valet att använda mig av en kvalitativ forskningsmetod. Ett sätt att samla in information om människors uppfattningar är att genomföra halvstrukturerade intervjuer och eftersom syftet med denna studie är att belysa rektorers uppfattningar av samarbetet i elevhälsoteam valde jag denna forma av intervju. Då mer komplexa uppfattningar anses spegla en djupare förståelse av en företeelse är det av vikt att intervjuerna går på djupet. Halvstrukturerade intervjuer kan förmå människor att mer ingående beskriva sina uppfattningar, eftersom följdfrågorna utgår från den intervjuades svar, och är därmed ett bra val av metod för denna undersökning. Att som intervjuare visa intresse och på detta sätt försöka utvidga svaren kallas för probing och är ett sätt att lyckas få fördjupade svar. Det innebar att jag som intervjuare endast använde mig av ett mindre antal huvudfrågor kring elevhälsoteamets samarbete och att följdfrågorna styrdes av informantens svar på dessa frågor (Dahlgren & Johansson, 2019).

För att ytterligare stärka möjligheten att få så djupgående svar som möjligt utformade jag även en intervjuguide där jag förutom de givna huvudfrågorna skrev ner möjliga följdfrågor. Dessa följdfrågor använde jag sedan som vägledning under intervjuerna för att underlätta för mig själv att hålla fokus på kontexten och det område jag valt att undersöka. Innan jag genomförde intervjuerna gjorde jag också en provintervju med en rektor från en annan kommun. Med utgångspunkt i provintervjun ändrade jag i intervjuguiden utifrån de reflektioner kring innehållet som jag gjorde efteråt. Den färdiga intervjuguiden var viktig i genomförandet men samtidigt var det under intervjuerna hela tiden informantens svar som avgjorde vilka av följdfrågorna jag använde mig av. Det är något som är av stor betydelse när man genomför halvstrukturerade intervjuer (Kvale & Brinkmann, 2017). Huvudfrågorna som jag använde mig av i intervjuerna var följande:

1. Kan du berätta om hur arbetet är organiserat för att möjliggöra samarbete i det mångprofessionella elevhälsoteamet på din skola?

2. Hur uppfattar du att de olika professionernas kompetens används i teamets samarbete? 3. Vilka möjligheter och vilka svårigheter skulle du generellt vilja framhålla gällande