Minnet av 6-7 septemberhändelserna - istanbulbornas minne av upploppet mot den grekiska minoriteten

Minnet  av  6-­‐7  septemberhändelserna  

-­‐  istanbulbornas  minne  av  upploppet  mot  den  

grekiska  minoriteten  

By:  Åsa  Berntsson   Supervisor:  Kristian  Steiner  

BA  thesis,  15  credits  in  Peace  and  Conflict  Studies  

Department  of  Global  Political  Studies  

Malmö  University  

Spring  2010  

Abstract

The memory of expulsions among the expelling groups has been fairly studied, and has potential to create new conflicts. This qualitative study uses in-depth interviews to describe the memory of the 6-7 September events and the Greek minority in Istanbul among a group of Turkish descent people living in Beyoglu, Istanbul. Further the study compares the memory with the written history and explains why the memories of the past are shaped according to the present. The Greek minority of Istanbul are remembered in words of friendship and neighbourliness, but these memories are rather a nostalgia of the past for present needs than an image of the past itself. The memories of the events among the studied group are dominated by the general destruction occasioned by the riots but tend to contradict the violence towards the Greek minority. There exists a discrepancy between the memory and the written history concerning the acts of violence during the riots, the underlying causes of the riots and the period after the events. This article explains the reconstructed memory as a product of strategies for avoiding the experience of collective guilt.

Keywords: 6-7 September events, memory, collective guilt, nostalgia, Istanbul residents, Greek minority

Innehållsförteckning

1. Introduktion

1.1 Syfte ... 6

1.2 Problemformulering och frågeställning ... 7

1.3 Avgränsningar ... 8 1.4 Disposition ... 8

2. Teori

3. Metod

3.2 Förklarande interpreterande fallstudie ... 14

3.3 Respondentundersökning ... 14

3.4 Kvalitativ dataanalys ... 15

3.5 Miljöer ... 15

3.6 Urval ... 15

3.7 Översättning ... 16

3.8 Material och källkritik ... 17

3.8.1 Primära källor ... 17 3.8.2 Sekundära källor ... 17 3.9 Utvärdering av metod ... 19 3.10 Etiska aspekter ... 20 3.11 Tidsplanering ... 20

4. Historisk bakgrund

4.1 Osmanska riket och Republiken Turkiet ... 21

4.3 Grekerna i Istanbul och Cypernkonflikten ... 23

4.4 6-7 septemberhändelserna ... 23

5. Minnet av 6-7 septemberhändelserna

5.1 Grekerna som grannar och vänner ... 25

5.1.1 Minnet av grannsämja ... 25

5.1.2 Minnet av vänskap ... 26

5.1.3 Litteraturen om grekerna som grannar och vänner ... 27

5.2 Händelserna natten den 6-7 september 1955 ... 28

5.2.1 Minnet av händelserna ... 28

5.2.2 Icke förekommande och icke ihågkomna händelser ... 30

5.2.3 Litteraturen om händelserna natten den 6-7 september ... 30

5.3 Den utpekade förövaren ... 31

5.3.1 Minnet av den bakomliggande förövaren ... 31

5.3.2 Minnet av upprorsmakarna ... 32

5.3.3 Litteraturen om förövare ... 33

5.4 Efter händelserna ... 33

5.4.1 Minnet av massemigrering ... 34

5.4.2 Litteraturen om tiden efter händelserna ... 34

6. Teoretisering av minnets gestaltning

6.1 Kollektiv skuldkänsla ... 36

6.1.1 Självkategorisering med gruppen ... 37

6.1.2 Uppfattning om gruppens ansvar och handlingens illegitimitet ... 37

6.1.3 Uppfattning om gruppens efterföljder ... 38

6.2 Strategier för undvikande av kollektiv skuldkänsla ... 38

6.3 Nostalgi ... 39

6.3.1 Det perfekta grannskapet ... 40

6.3.2 Nostalgi kring multietnisk tolerans ... 40

6.3.3 Nostalgins motsägelser ... 41

7. Slutsatser

1. Introduktion

Natten mellan den 6-7 september år 1955 ägde de så kallade ’6-7 septemberhändelserna’ rum i Istanbul. På grund av en i London pågående konferens, angående att grekcyprioterna yrkade på att frigöra sig från det brittiska styret på Cypern och skapa en union med Grekland, hölls demonstrationer i Istanbul (Larrabee & Lesser 2003:77, Oran 2004:103). Demonstrationerna urartade i våldsamma upplopp mot stadens grekiska befolkning då en felaktig nyhet spreds. Nyheten berättade att det i Grekland belägna huset där Republiken Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk föddes hade blivit bombat (Alexandris 1983:256). Upploppen resulterade i förstörelse av affärer, bostäder, fabriker och religiösa byggnader, främst tillhörande den grekiska minoriteten. Mellan 15 och 37 greker dödades och omkring 200 kvinnor våldtogs (Vrynois 2005:548). Våldsamheterna ledde till att ett stort antal av Istanbuls grekiska minoritet emigrerade (Mills 2006:383).

I denna uppsats kommer 6-7 septemberhändelserna analyseras utifrån hur en grupp istanbulbor med turkiskt ursprung minns dem. Jag har valt detta perspektiv då minnet av historiska fördrivningar är av hög relevans för dagens konflikter och för att jag haft möjligheten att utföra en fältstudie i Istanbul. De folkfördrivningar som ägt rum under 1900-talet har resulterat i att de etniska kompositionerna i städer och länder fundamentalt förändrats (Törnquist-Plewa & Petersson 2009:4). Istanbul hade vid tiden för 6-7 septemberhändelserna en grekisk befolkning på 85 000 personer av totalt 1,5 miljoner invånare, idag är samma summa 2500 personer av grekiskt ursprung av totalt omkring 15 miljoner invånare (Oran 2004:101, Vryonis 2005:53,68). Barbara Törnqvist-Plewa och Bo Petersson (2009:5) menar att minnen av fördrivningar är problematiska då de hos olika personer gestaltar sig på olika sätt och att de har potential att skapa konflikter och orsaka problem mellan stater och invånare.

Litteraturen om 6-7 septemberhändelserna är främst på turkiska eller grekiska och den engelska litteraturen som beskriver händelserna i detalj är utifrån de efterforskningar jag gjort begränsad till två grekiska författare; Alexis Alexandris (1983) och Spyros Vryonis (2005). Vrynois, som skrivit den mest detaljerade redogörelsen av händelserna använder sig av berättelser från personer som upplevde händelserna, men då främst från personer av grekiskt

ursprung. Jag upplever därför att det i litteraturen finns en brist på adressering av hur personer med turkiskt ursprung upplevde händelserna.

Generellt om minnet av folkfördrivningar finns endast ett fåtal studier som fokuserar på minnet hos personer ur den förövande gruppen (Törnquist-Plewa & Petersson 2009:7). Amy Mills (2006) har gjort en studie om landskap och socialt minne i Istanbul och berör i en del av studien minnet av 6-7 septemberhändelserna bland invånare i stadsdelen Kuzguncuk.

Jag kommer i denna uppsats att redovisa hur minnet av 6-7 septemberhändelserna och den grekiska minoriteten gestaltar sig bland en grupp istanbulbor. Grunden för studien är en respondentundersökning i form av djupintervjuer jag genomförde under min fältstudie i Istanbul. Jag intervjuade åtta personer med turkiskt ursprung som bodde i stadsdelen Beyoglu då 6-7 septemberhändelserna inträffade. Beyoglu är en i Istanbul centralt belägen stadsdel och stadens kommersiella centrum. Beyoglu är beläget i det så kallade ’nya Istanbul’, väster om Bosporen och norr om Gyllene hornet och hade enligt patriarkatet år 1955 en grekisk befolkning på 7 700 familjer (Vryonis 2005:234). Jag har valt att jämföra resultaten från intervjuerna med den skrivna historien för att sedan förklara varför minnet gestaltar sig som det gör genom existerande teorier kring kollektiv skuldkänsla och nostalgi.

Studien är av vetenskaplig relevans eftersom den illustrerar komplexiteten i att återge händelser som inträffat i konflikter. Vid studier av minne blir denna komplexitet mer tydlig än i studier av skriven historia (Winter 2006:6). Uppsatsen ger en förståelse för skillnaden mellan muntlig och skriven historia och för varför minnet kan ge en annan bild av händelser, vilket är av stor vikt för alla som ägnar sig åt studier av konflikter och historiska händelser. Trots att 6-7 septemberhändelserna inträffade för många år sedan är det ett aktuellt ämne som är av både turkiskt och internationellt intresse då historien är en förutsättning för att förstå vad som pågår idag (Vryonis 2005:571).

1.1 Syfte

Denna studie har tre syften. Det första är att beskriva hur en grupp istanbulbor i stadsdelen Beyoglu minns 6-7 septemberhändelserna och hur de minns Istanbuls grekiska minoritet. Detta görs genom en respondentundersökning i form av djupintervjuer och ämnar ge röst åt en grupp människor som inte tidigare fått komma till tals rörande händelserna och dokumentera deras berättelser. Det andra syftet är att jämföra minnet av händelserna med den akademiska historieskrivningen och undersöka om det föreligger diskrepans mellan dessa. Det tredje

syftet är att genom existerande teorier om kollektiv skuldkänsla och nostalgi förklara varför man minns, eller väljer att återberätta, som man gör.

1.2 Problemformulering och frågeställning

Det finns endast ett fåtal studier om hur minnet av fördrivning gestaltar sig bland den fördrivande gruppen. Hur denna grupp hanterar ett dystert förflutet, hur de hanterar storskaligt lidande och hur de hanterar eventuella skuldkänslor är föga utforskat (Törnquist-Plewa & Petersson 2009:7f.). Dock är det av stor vikt att studera även den fördrivande gruppen då minnen av händelser gestaltar sig olika bland olika grupper och på grund av att det kan skapa nya konflikter (ibid. 5).

Litteraturen som behandlar 6-7 septemberhändelserna beskriver främst vad personer av grekiskt ursprung berättat om händelserna och utelämnar berättelser från personer med turkiskt ursprung. Amy Mills (2006) berör ämnet om minnet av 6-7 septemberhändelserna bland istanbulbor, men då endast som en del av en större studie kring landskap och socialt minne. Jag finner det därför relevant att studera minnet av händelserna hos personer med turkiskt ursprung som under 6-7 septemberhändelserna bodde i den stadsdel där majoriteten av den grekiska minoriteten bodde.

I del ett av analysen har jag ett inifrånperspektiv där jag ger röst åt personerna jag intervjuat och demonstrerar hur de minns händelserna samt hur minnet förhåller sig till den skrivna historien. För del ett har jag valt följande frågeställningar:

- Hur gestaltar sig minnet av 6-7 septemberhändelserna och minnet av Istanbuls grekiska minoritet vid tiden för händelserna bland istanbulbor i Beyoglu?

- Föreligger det en diskrepans mellan minnet av 6-7 septemberhändelserna och den akademiska historieskrivningen om ämnet?

I del två har jag ett utifrånperspektiv där jag med hjälp av olika teoretiker förklarar varför minnet bland personerna jag intervjuat gestaltar sig som det gör. Jag analyserar huruvida en eventuell skuldkänsla formar minnet av händelserna och hur en känsla av nostalgi framträder genom minnet. För del två har jag valt följande frågeställning:

- Varför minns istanbulborna i Beyoglu 6-7 septemberhändelserna och Istanbuls grekiska minoritet som de gör?

1.3 Avgränsningar

Jag har valt att avgränsa min studie till att intervjua personer med turkiskt ursprung. Intressant hade varit att även intervjua personer med grekiskt ursprung och jämföra resultaten, men pågrund av studiens omfattning bedömde jag ej detta som möjligt. Att jag valde att intervjua personer ur en åldersgrupp som var tonåringar och unga vuxna när händelserna inträffade år 1955 beror på att jag vill se hur minnet gestaltar sig bland personer som själva upplevde händelsen och inte bland personer som fått den berättad för sig, genom exempelvis föräldrar. Avgränsningen till området Beyoglu beror på att om jag hade valt hela Istanbul som område hade det varit svårt att analysera intervjuerna i relation till varandra då 6-7 septemberhändelserna inte i lika stor utsträckning ägde rum i alla områden i staden. Faktumet att alla respondenterna befann sig i samma område under händelserna minskar risken för ett missvisande resultat då alla bör ha upplevt en liknande situation. Anledningen till att jag valde Beyoglu är att majoriteten av den grekiska befolkningen bodde där under tidpunkten för händelsen och att det också var ett av de områden där mest förstörelse ägde rum.

1.4 Disposition

Jag börjar uppsatsen med att förklara de existerande teorierna rörande kollektiv skuldkänsla och nostalgi som används i andra kapitlet av min analys. För att därefter förklara de forskningsmetoder jag använt i studien, kritisera de huvudsakliga källor som använts, utvärdera metoder samt reflektera kring etiska aspekter och redovisa min tidsplanering. Vidare följer en historisk bakgrund som berör tidsperioden från upplösningen av det Osmanska riket fram till 6-7 septemberhändelserna 1955. Uppsatsen fortsätter därefter med analysen som är uppdelad i två kapitel. I analysens första del kommer jag att redovisa hur gruppen av istanbulbor i Beyoglu minns 6-7 septemberhändelserna och hur de minns den grekiska minoriteten samt hur deras minne förhåller sig till hur litteraturen beskriver händelserna. I analysens andra del kommer jag med hjälp av ovan nämnda teorier förklara varför minnet av händelserna och den grekiska minoriteten gestaltar sig som det gör. Slutligen följer en konklusion av studiens resultat.

2. Teori

Minnet av det förflutna kan vara problematiskt då man ofta återkallar minnen för aktuella behov. Det förflutna görs begripbart genom nuvarande omständigheter, vilket betyder att minnen omformas (Lowenthal 1975:27). Historia och minne visar inte alltid samma sak; ”history is not simply memory with footnotes; and memory is not simply history without footnotes” (Winter 2006:6), och vad vi minns kan säga mer om vad man känner i nutid än vad som hände i det förflutna (Schacter 2001:5). Minnet kan även rekonstrueras genom att det förflutna omordnas eller genom att helt nya scener skapas i det förflutna (Winter 2006:4).

För att förklara varför minnet bland Istanbulborna i Beyoglu gestaltar sig som det gör kommer jag att använda mig av teorier om kollektiv skuldkänsla (Wohl m.fl. 2006, Branscombe & Doosje 2004) och nostalgi (Lowenthal 1983, Mills 2006). Jag har valt att använda mig av dessa två teorier för att de är applicerbara på de data som ska analyseras och för att de kompletterar varandra och ger möjlighet för analysering av all data i undersökningen.

2.1 Kollektiv skuldkänsla

När en grupp skadar en annan grupp föreligger alltid en risk för att medlemmar i gruppen som orsakat skadan upplever kollektiv skuldkänsla (Wohl m.fl. 2006:1). Nyla Branscombe och Bertjan Doosje (2004:3) menar att en kollektiv skuldkänsla kan uppstå hos människor från aspekter av deras grupps historia och ställer i motsats till detta begrepp kollektiv stolthet. Kollektiv stolthet skapar en känsla av stolthet och tillfredsställelse relaterat till medlemskapet i gruppen. Känsla av kollektiv skuldkänsla behöver inte komma från personligt deltagande i en händelse utan kan vara ett resultat av sorgen gruppmedlemmar upplever när de accepterar att deras grupp är ansvariga för att ha skadat en annan grupp (ibid.).

Grupphandlingar som kan leda till kollektiv skuldkänsla kan vara exempelvis historiska handlingar så som kolonisering, slavhandel, tortyr eller folkmord, men det kan även vara

pågående konflikter mellan grupper eller ojämnlikhet mellan grupper så som diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller könsdiskriminering (Wohl m.fl. 2006:27).

Kollektiv skuldkänsla härrör ur självkategorisering; en individs upplevelse av sig själv som tillhörande en grupp som utfört en skadlig handling mot en annan grupp (ibid. 2). Fenomenet kan upplevas även om individen själv uppenbart inte var involverad i orsakandet av skadan mot den andra gruppen (Branscombe & Doosje 2004:4). Kollektiv skuldkänsla ska dock inte ses som en automatisk reaktion på en skada utförd av den grupp man tillhör. Fenomenet är enligt Wohl, Branscombe och Klar (2006:4) relativt sällan uppdykande då människor har ett antal strategier för att legitimera gruppens skadliga handlingar även då de orsakat förödande skada.

Michael Wohl, Nyla Branscombe och Yechiel Klar (2006:8f.) argumenterar att upplevelsen av kollektiv skuldkänsla föregås av fyra tillstånd. Till vilken grad fenomenet upplevs är relaterat till i vilken utsträckning de fyra tillstånden stämmer. Det första tillståndet är huruvida personerna självkategoriserar sig med gruppen som orsakat skadan eller ej. Det andra är om personerna anser att gruppen är ansvarig för handlingen som var menad att vara skadlig för en annan grupp. Det tredje är om personerna betraktar den orsakade skadan som illegitim eller omoralisk. Det fjärde tillståndet är hur personerna uppfattar gruppens svårigheter och kostnader för att rätta till de felaktigheter som gjorts.

En person som känner en stark tillhörighet till sin grupp borde, avseende det första tillståndet, uppleva en stark kollektiv skuldkänsla om gruppen gjort något orättfärdigt. Dock är det även de personer som självkategoriserar sig starkt till sin grupp som har högst förmåga att använda strategier, så som att försöka minimera allvaret i skadan som gruppen orsakat, att minska uppfattningen av det orättfärdiga i handlingen som gruppen begått, eller att åkalla ädla syften, för att undvika att uppleva kollektiv skuldkänsla (Wohl m.fl. 2006:10, Branscombe & Doosje 2004:19).

För att en upplevelse av kollektiv skuldkänsla ska uppstå behöver det finnas en tro på att ens grupp deltagit i orättfärdiga handlingar som resulterat i att en annan grupp skadats och det behöver även finnas en bedömning om huruvida gruppen är moraliskt ansvarig för handlingarna den utfört. Finns det ingen uppfattning om att gruppen är ansvariga för handlingarna den utfört är troligheten för upplevelse av kollektiv skuldkänsla liten (Wohl m.fl. 2006:13, Branscombe & Doosje 2004:17).

Enligt Wohl, Branscombe och Klar (2006:13f.) finns det tre sätt för att avleda bedömningar om ansvar hos den grupp som orsakat skada för att lindra den kollektiva skuldkänslan. Det första sättet är att fokusera på skadan den utsatta gruppen fått utstå istället

för att tala om den förövande gruppens felaktiga beteende. Detta leder till att fokus ligger på den utsatta gruppen och upplevelsen av kollektiv skulkänsla minskar därigenom då ämnet om vem som orsakade skadan kommer i skymundan. Det andra sättet är att beskylla den utsatta gruppen för den skada de fått utstå, genom exempelvis förutfattade meningar om deras egenskaper, och på så sätt bli av med den kollektiva skuldkänslan. Det tredje sättet för att avleda ansvaret från den förövande gruppen är att beskylla ett fåtal medlemmar i denna grupp för att minimera skulden på gruppen som en helhet. Genom att beskylla ett fåtal, ofta avvikande, gruppmedlemmar kan gruppen i det stora hela minimera sitt ansvar och undvika kollektiv skuldkänsla (Wohl m.fl. 2006:17).

Att legitimera skadan gruppen orsakat är ett ytterligare sätt att lindra kollektiv skuldkänsla. Kan inte ansvaret för handlingen frånsägas gruppen kan gruppen legitimera handlingen genom att hävda att den utsatta gruppen låg till grund för handlingen genom sina egna, tidigare utförda skadande gärningar (Wohl m.fl. 2006:18).

I många konflikter kan medlemmar ur både den förövande och den utsatta gruppen kategoriseras till att tillhöra en gemensam grupp (ibid. 11). I ett experiment utfört bland vita amerikaner visade det sig att de tenderade att uppleva en högre grad av kollektiv skuldkänsla då deras grupp skadat minoritetsgrupper inom Amerika än de upplevde då deras grupp skadat grupper av människor i andra länder (Branscombe 2003 refererad i Wohl m.fl. 2006:12). Då den skadade gruppen kan omkategoriseras till tillhörande den grupp som orsakat skadan är således sannolikheten för upplevelse av kollektiv skuldkänsla större (Wohl m.fl. 2006:12)

2.2 Nostalgi

Det förflutna är objektet för nostalgi och det är snarare då ett personligen upplevt förflutet än ett förflutet framkallat från exempelvis historieböcker eller legender (Davis 1977:415f.). Fred Davis (1977:416) menar att även om nostalgi härstammar från ett personligen upplevt förflutet behöver inte det betyda att det förflutna orsakar eller förklarar nostalgin, eller att det är den motiverande källan för en nostalgisk upplevelse. Vad som föranleder nostalgi måste även ligga i det nuvarande då medvetandet av det förflutna och kunskapen om vad det förflutna är, kan vara endast upplevelser i det förflutna. Allt som handlar om det förflutna behöver med andra ord inte uttryckas i nostalgi.

Nostalgin kan använda det förflutna korrekt, felaktigt eller rekonstruerat men är inte en produkt av det förflutna. Det är hur man med det korrekta, felaktiga eller rekonstruerade

förflutna kontrasterar till nuvarande händelser, känslostämningar eller tillstånd (Davis 1977:417). David Lowenthal (1983:8) menar att nostalgi kommer ur att man sörjer det förflutna som inte längre är vad det var. Det kan även vara en sorg över vad man hoppades att det var eller vad man trodde det var. Det är inte lika mycket det förflutna i sig som tanken på det förflutna som kännetecknar nostalgi. Det är mer minnet om vad som var möjligt förr än vad som faktiskt var förr (ibid.). Svetlana Boyn (refererad i Hirsch & Spitzer 2003:81) använder uttrycket ’beständig nostalgi’, en längtan efter ett hem som inte längre existerar eller aldrig existerat, och menar att det finns inneboende i alla nostalgiska konstruktioner. Nostalgi är inte det enda sättet att subjektivt titta tillbaka på det förflutna, men det kännetecknas enligt Davis (1977:417) av att det alltid uttrycks i ord som symboliserar positiva effekter av livet och ofta ger en bild av det nuvarande som mindre positivt.

Enligt Mills (2006:371), som utfört en studie kring landskap och socialt minne i Istanbul, existerar det en nostalgisk känsla till det förflutna i alla stadsdelar i Istanbul som har en minoritetshistoria. Hon kallar denna nostalgi för ”nostalgia for the lost Istanbullus” och menar att greker, judar och armenier tog en del av Istanbuls karaktär med sig när de flyttade. De nostalgiska föreställningarna om grannskapet Kuzguncuks förflutna strävar efter att bevara en multikulturell tolerans och undanskymma en omstridd och traumatisk minoritetshistoria (ibid. 368). Mills (2006:387) argumenterar att man genom nostalgi för in minoriteterna i det sociala minnet och på så sätt förnekar våldet som skapade en distinktion mellan vilka som hör hemma i nationen och vilka som är ’de andra’. Dock, påpekar hon, uppenbarar sig denna nostalgi i den tid då minoriteterna för länge sedan lämnat staden och att de på så sätt är närvarande i det sociala minnet endast genom deras frånvaro (Mills ibid. 388).

3. Metod

I detta kapitel kommer jag redovisa de metoder jag använt för insamlande och analys av material. Jag kommer även redovisa hur jag gått till väga i arbetet med översättare och föra ett källkritiskt resonemang. Slutligen kommer jag utvärdera mina metoder, reflektera över etiska aspekter och redovisa tidsplaneringen för studien.

För att samla material genomförde jag en fältstudie i Istanbul under april 2010. Jag har valt att använda mig av kvalitativ metod eftersom denna metod lämpar sig då man vill studera personers åsikter om ett socialt fenomen (Creswell & Clark 2007:28) och undersöka på vilka sätt verklighet konstrueras i särskilda kontexter (Jupp 2006:249). På grund av att forskarens egna handlingar och erfarenheter spelar en stor roll under insamlandet av kvalitativt material (Creswell & Clark 2007:31) kommer jag även att föra ett självkritiskt resonemang och redovisa hur jag arbetat för att minska min egen påverkan. Nedan följer de kvalitativa metoder som använts.

3.1 Muntlig historiestudie

Jag har valt att göra en muntlig historiestudie som innebär att studera personers erfarenheter och minnen samt analysera vilken innebörd händelser eller tidsperioder har för personerna. ”Oral history provides information that cannot be gleaned from any other sources, and it gives voice to ordinary and often marginalized peoples whose stories might never have been documented otherwise” (Chaitin 2008). Argumenten för att använda muntlig historiestudie för detta arbete är att det lämpar sig speciellt då man studerar det mänskliga minnet och att muntliga historiestudier ofta involverar äldre respondenter (Jupp 2006:207).

Svårigheterna med muntliga historiestudier är att dess resultat är baserade på vad människor minns och att minnen kan vara felaktiga, vilket i denna studie inte är något problem eftersom minnet är vad som studeras. Det är intressant i sig eftersom blandningen av faktiska och skapade element i en berättelse utgör hur man minns en händelse och för den vidare (ibid.).

3.2 Förklarande interpreterande fallstudie

Jag har valt att göra en interpreterande analys då studiens fokus ligger i fallet och inte i skapandet av en teori. I interpreterande analyser appliceras en generalisering genom att använda etablerade teorier på det specifika fallet. Detta för att belysa fallet snarare än att stärka generaliseringen (Lijphart 1971:692). Jag använder existerande teorier för att förklara varför minnet av 6-7 septemberhändelserna och relationer mellan turkar och greker gestaltar sig som det gör, vilket kallas för teorikonsumerande studie (Esaiasson m.fl. 2007:42).

3.3 Respondentundersökning

För att genomföra min muntliga historiestudie har jag använt mig av respondentundersökning vilken kännetecknas av att deltagarna själva och deras tankar studeras (Esaiasson m.fl. 2007:258). Anledningen till att jag valde respondentundersökning är att mitt syfte är att förstå 6-7 septemberhändelserna som Istanbulborna minns de idag (ibid. 2007:286). Utgångspunkten för respondentundersöknigen var att ställa samma grundfrågor till alla respondenter för att kunna utvinna mönster ur svaren (ibid. 2007:258) och sedan ur dessa mönster skapa begrepp och utveckla kategorier (ibid. 2007:259).

Formen av intervju jag använt mig av är djupintervju, även kallad samtalsintervju, som går ut på att intervjun genomförs som ett samtal mellan forskaren och respondenten (Esaiasson m.fl. 2007:258). Djupintervjuer lämpar sig för muntliga historiestudier (Chaitin 2008, Jupp 2006:207) och är baserade på frågor med öppna slut. Fördelen med djupintervjuer är att intervjumetoden ger forskaren möjlighet att registrera oväntade svar och ställa följdfrågor då intressanta spår dyker upp (Esaiasson m.fl. 2007:283).

Jag började intervjuerna med att be respondenterna att berätta om sig själva. Dels för att lära känna personen jag intervjuade och dels för att få respondenten att känna sig bekväm (ibid. 296). Då en tillit byggts upp i intervjusituationen är det lättare att gå vidare med de djupare eller mer komplicerade frågorna (Povrzanovic Frykman 100128). Som bas för alla intervjuer utgick jag från frågor som vad de mindes om den grekiska minoriteten i området, vad de mindes av händelserna och hur de upplevde perioden efter händelserna. Detta för att få en övergripande bild av händelserna. Under intervjuerna ställde jag följdfrågor då jag ville att respondenterna skulle berätta mer om intressanta ämnen och jag var noga med att undvika att ställa dessa frågor ledande. Jag bad respondenterna vara tydliga med vad de själva sett och vad de hört från andra. Jag använde visuellt hjälpmedel i form av ljudinspelare men gjorde

även anteckningar under intervjuerna för att inte missa saker som inte hörs på inspelningarna, så som känslostämningar och kroppsspråk.

3.4 Kvalitativ dataanalys

För att analysera intervjutranskripten använde jag mig av initial rad-för-rad kodning som lämpar sig för data bestående av intervjuer (Charmaz 2006:50). Denna analysmetod betyder att man namnger datan med koder för att urskilja tydliga angelägenheter och underförstådda meningar. Jag valde att inte använda ord-för-ord kodning (ibid.) då intervjuerna blivit översatta och ordens innebörd i och med detta kan ha fått en annan innebörd. Som nästa steg utförde jag fokuserad kodning då jag använde de mest frekventa koderna för att skapa teman av datan och förklara större delar av den (ibid. 57). De kategorier som jag induktivt skapade genom dataanalysen har legat till grund för uppdelningen av första kapitlet i analysen.

3.5 Miljöer

Intervjuerna genomfördes i den miljö respondenterna själva valde (Esaiasson m.fl. 2007:300) vilket varierade mellan respondenternas kontor, deras hem eller på caféer. Under en av intervjuerna var bakgrundsljudet så störande att vi valde att göra pauser tre gånger under intervjun. Vi bytte dock inte intervjumiljö då informanten kände sig trygg i miljön. Att genomföra intervjuerna i miljön där 6-7 septemberhändelserna utspelade sig visade sig fördelaktigt i det faktum att respondenterna exempelvis kunde peka ut de hus de pratade om och lätt beskriva var olika händelser utspelade sig.

3.6 Urval

Kriterierna för urvalet var att jag sökte personer som bodde i stadsdelen Beyoglu då händelserna inträffade år 1955 och som var av turkiskt ursprung. Jag valde att intervjua personer som var mellan 13 och 29 år när händelserna inträffade. Valet av personer i denna ålder är av den praktiska anledningen att det är näst intill omöjlig att idag få tag på personer som var äldre än så när händelserna inträffade och att personer som var yngre troligtvis inte minns händelserna utifrån vad de själva upplevde. Jag valde stadsdelen Beyoglu då majoriteten av den grekiska minoriteten bodde i Beyoglu under tidpunkten för händelsen. Att

begränsa mig till en stadsdel i Istanbul gör det lättare att jämföra resultaten från intervjuerna med varandra. Valet av personer av turkiskt ursprung grundar sig i att litteraturen inte säger något om denna grupps bild av händelsen. Hade jag valt personer med olika ursprung hade jag även behövt göra en jämförelse mellan dessa vilket studiens omfattning inte tillåter.

För att få tag på personer ur urvalsgruppen kontaktade jag den områdesansvarige i Asmali Mescit, vilket är en del av Beyoglu, då tanken var att denne hade vetskap om äldre personer som bodde eller varit boende i området. Det visade sig att han själv var född år 1941 och var villig att ställa upp på en intervju. Utifrån honom använde jag mig sedan av snöbollsurval vilket innebär att man identifierar en person ur sin urvalsgrupp och sedan låter den personen identifiera andra i urvalsgruppen som man talar med och att även de i sin tur identifierar andra och så vidare (Chambliss & Schutt 2006:101). De övriga personerna tog jag kontakt med genom att söka upp dem personligen och fråga om de ville ställa upp på en intervju. Denna urvalsmetod är användbar då personerna är svåra att identifiera eller få tag på. Dock ger den inte garanterat ett representativt urval vilket gör att generaliseringar bör göras med försiktighet (ibid. 2006:102).

Totalt har jag intervjuat två kvinnor och sex män födda mellan åren 1926 och 1941, varav en man inte ville svara på frågor om händelserna. Jag valde att ta med honom i statistiken då faktumet att han ej ville svara på frågorna är intressant i sig, men han förblir i studien anonym. Sex av personerna föddes i Beyoglu och bor fortfarande där idag. De övriga två bodde i Beyoglu under händelserna 1955. Respondenterna nämns vid förnamn i analysen dock ville respondenten i ett fall vara helt anonym. Därför använder jag för denna respondent fingerat namn, vilket i analysen går att läsa i kursiv stil.

3.7 Översättning

Intervjuerna har utförts på turkiska och översättare har använts. Översättaren fungerade endast som just översättare och hade inte en aktiv roll i studien. Jag har dock sådana kunskaper i språket att jag under intervjuerna kunde vara en aktiv lyssnare. Vi valde ändå att successivt översätta under intervjuerna och sedan återigen under transkriberingen (Temple & Young 2004:163). Alla citat i texten är således översatta, vilket på grund av olikheter mellan språken kan innebära att meningarna ändrats något då en direkt översättning hade blivit obegriplig. Innebörden i citaten är dock de samma som på originalspråket då jag lagt stor vikt vid detta och diskuterat alla citat med översättaren.

Då personer som använder olika språk kan konstruera olika synsätt av den sociala världen och då språk ofta bär med sig kulturella betydelser (Temple & Young 2004:163f.) har jag tillsammans med översättaren diskuterat intervjutranskripten (ibid. 170). Detta för att inte missa eventuella underliggande meningar, dubbelbetydelser eller ordspråk.

Översättaren som jag tagit hjälp av är en turkisk man. Resultaten kan ha blivit annorlunda om jag utfört studien på egen hand både i fråga om att jag är av annan nationalitet än respondenterna och att jag är kvinna. Faktumet att översättaren för respondenterna var en landsman kan ha påverkat intervjusituationen i både positiv och negativ mening. Jag lade stor vikt vid att översättaren skulle vara införstådd i studiens ämne och tillvägagångssätt innan vi påbörjade intervjuerna, detta för att översättarens påverkan på studien skulle bli så liten som möjligt.

3.8 Material och källkritik

3.8.1 Primära källor

Jag kommer att använda mig av primära källor i form av respondentintervjuer med personer boende i stadsdelen Beyoglu i Istanbul. Jag har med hjälp av tolk intervjuat åtta Istanbulbor födda mellan åren 1926 och 1941. Den yngsta av respondenterna var 14 år då 6-7 septemberhändelserna inträffade år 1955.

Då respondentundersökningar går ut på att deltagarna själva och deras tankar studeras (Esaiasson m.fl. 2007:258) går det inte att föra ett kritiskt resonemang kring huruvida det de säger är korrekt eller inte. Hade studien utförts i form av informantintervjuer, som går ut på att information inhämtas från personerna som intervjuas (ibid.), hade ett källkritiskt resonemang behövts kring informanternas trovärdighet.

3.8.2 Sekundära källor

Då den mesta litteraturen kring ämnet är på turkiska och grekiska har jag varit begränsad till de få engelskspråkiga verk som berör händelsen. Jag har i så stor mån som möjligt försökt använda mig av litteratur skriven av både turkiska och grekiska författare samt författare av andra nationaliteter. Detta för att få ett så tillförlitligt resultat och så många synsätt på händelsen som möjligt. För insamlandet av litteratur har jag förutom svenska universitetsbibliotek besökt Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, tyska Orientinstitutet i

Istanbul samt Bilgi University i Istanbul. Jag har även varit i kontakt med den turkiska docenten Ayhan Aktar för rådgivning om material.

Litteraturens svaghet är att en del av författarna, bland annat Renée Hirschon, Baskin Oran och Alexis Alexandris, inte redovisat de metoder de använt i sina studier. Vad som stärker litteraturen är att författarna, oavsett etnisk härkomst, har en likartad bild av de bakomliggande orsakerna till händelserna och av vilka som utförde och planerade händelserna. Dock går det inte att urskönja huruvida författarnas bild av händelserna i sig överensstämmer eller ej då det endast gått att finna ett verk på engelska som beskriver själva händelserna i detalj. Detta verk är The Mechanism of Catastrophe av den grekiska författaren Speros Vryonis, Jr. (2005).

Nedan kommer jag att presentera de verk och författare jag huvudsakligen använt mig av. Renée Hirschon (2004) har redigerat boken Crossing the Aegean som är resultatet av en workshop där turkiska och grekiska forskare deltog för att ge en bild av folkutbytet av greker och turkar 1923 (ibid. xiv). Det faktum att turkiska och grekiska forskare tillsammans diskuterat ämnet innebär att boken ger en mångsidig bild av de historiska händelserna. Renée Hirschon är professor i socialantropologi och har tidigare gjort fältarbete bland anatoliska flyktingar i Grekland som resulterade i boken Heirs of the Greek Catastrophe (ibid.).

Baskin Oran, som skrivit artikeln ’The Story of Those Who Stayed’, är professor i internationella relationer på Ankara University (ibid. x). Oran har skrivit ett stort antal böcker (de flesta på turkiska) kring ämnen som turkisk utrikespolitik, grek-turkiska relationer och minoriteter i Turkiet (baskinoran.com).

Speros Vryonis, Jr. är professor i historia och har skrivit boken The Mechanism of Catastrophe, som är den enda engelskspråkiga litteraturen jag kunnat finna som beskriver 6-7 septemberhändelserna i detalj. Källor han använt sig av är turkisk, grekisk, amerikansk och brittisk dokumentation, tidningsartiklar, ögonvittnesberättelser, verk skrivna av andra författare samt fotografier tagna av Demetrios Kaloumenos som fotograferade under 6-7 septemberhändelserna. Vryonis talar grekiska, turkiska och engelska vilket medför att han kunnat ta del av material på originalspråken (Vryonis 2005).

Alexis Alexandris tillhörde själv den grekiska minoriteten i Istanbul fram till 1974. Han är historiker och har varit generalkonsult på det grekiska konsulatet i Istanbul. Alexandris behärskar grekiska och turkiska. Han skriver i sin bok The Greek Minority of Istanbul and Greek-Turkish Relations, 1918-1974 om den grekiska minoriteten i Istanbul och berör därigenom 6-7 septemberhändelserna. Enligt Gerasimos Augustios (1994:607) recension av

boken ger Alexandris en balanserad och väldokumenterad bild av den grekiska minoritetens situation.

Amy Mills (2006) har utfört en studie om landskap och socialt minne i stadsdelen Kuzguncuk i Istanbul. Hon bodde i Kuzguncuk i 17 månader då hon utförde sin studie och har använt sig av kvalitativa metoder så som deltagarobservationer och intervjuer. Mills berör i en del av sin studie minnet av 6-7 septemberhändelserna.

3.9 Utvärdering av metod

Valet av intervjumetod, det vill säga djupintervju, visade sig vara passande för studien då de ostrukturerade och öppna frågorna ledde till att respondenterna berättade sina historier och berörde ämnen som inte hade berörts ifall jag använt strukturerad intervjumetod och frågor med stängda slut. Valet av intervjumiljö kan ha påverkat vad respondenterna berättade i intervjuerna. Det faktum att miljön under flera av intervjuerna var ljudlig och att många människor var i rörelse omkring oss då vi utförde intervjuerna kan ha verkat distraherande för intervjupersonerna. Dock upplevde jag att respondenterna kände sig trygga i de miljöer intervjuerna genomfördes och att de talade avslappnat utan att störas av ljud eller människor. Att låta intervjudeltagarna välja intervjumiljö visade sig i denna undersökning vara en bra metod.

Att jag använt översättare under intervjuerna kan ha påverkat studiens resultat genom att betydelser kan ha gått förlorade i översättningen av både mina frågor och respondenternas berättelser, även då jag tillsammans med översättaren arbetat för att minska risken för detta. Studien kan även, utöver min egen påverkan, ha påverkats av översättarens närvaro i undersökningen. Faktum kvarstår dock att studien inte varit genomförbar utan översättare då de turkisktalande respondenternas berättelser utgör stommen för arbetet.

Privilegiet med att göra en fältstudie i form av intervjuer var att jag träffade intressanta människor, som jag förmodligen aldrig träffat om jag inte genomfört denna studie, och fick lyssna på historier om deras liv. Då jag tillsammans med översättaren, under sökandet efter intervjuobjekt och genomförandet av intervjuer, spenderade flera dagar i Beyoglu fick jag en djupare kunskap om området och en känsla av atmosfären där. Att lära känna området där händelserna ägde rum tror jag har hjälpt mig att förstå ämnet för min uppsats på ett djupare plan, vilket varit till hjälp i min analys.

3.10 Etiska aspekter

Forskaren ska enligt informationskravet i forskningsrådets etiska principer informera deltagare i undersökningar om villkoren för deltagande (Vetenskapsrådet u.å.:7). Det är även viktigt att forskaren är öppen med sin identitet under studien (Chambliss & Schutt 2006:43). Dessa etiska principer tog jag i aspekt då jag innan intervjuerna påbörjades berättade vem jag är och var jag kommer ifrån och att jag genomför en forskningsstudie. Jag informerade om ämnet för uppsatsen, vad undersökningen kommer att användas till samt att de har rätt att vara anonyma (Esaiasson m.fl 2007:290). Respondenterna deltog frivilligt och blev informerade om sina rättigheter att när som helst avbryta intervjun.

I enlighet med konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet u.å.:12) har jag valt att endast använda informanternas förnamn i texten och inte föra vidare något material där deras fullständiga personuppgifter finns att läsa. Jag frågade respondenterna innan intervjuerna om de godkände att ljudinspelning användes då respondenterna enligt ESOMAR:s (1996:3) riktlinjer om visuella hjälpmedel ska informeras om detta. I ett fall ville informanten inte bli inspelad i vilket jag istället endast gjorde anteckningar för hand.

3.11 Tidsplanering

Av nio veckors forskningsprocess har jag disponerat tiden enligt följande. Första veckan gick till val av ämne, vilket under denna vecka ändrades ett antal gånger. Andra veckan använde jag till insamling av litteratur och läsning av litteratur. Under tredje, fjärde och femte veckan befann jag mig i Istanbul där jag förberedde intervjuer och forskningsplan, sökte efter personer att hålla intervjuer med, genomförde intervjuer samt transkriberade och sammanställde intervjuerna. Sjätte veckan gick huvudsakligen till kodning och analysering av intervjumaterial men även till utformning av metodkapitlet. Sjunde och åttonde veckan använde jag till att jämföra intervjumaterial och litteratur och till att skriva analysdelen. Sista veckan användes till färdigställande och korrigering av rapport.

Löpande under arbetets gång har jag sökt kompletterande litteratur och följt upp oväntade insikter som dykt upp under arbetet med intervjumaterialet. Att söka upp intervjuobjekt visade sig vara ett tidskrävande arbete då personer ur min urvalsgrupp var svåra att få tag på. På grund av att jag använde mig av översättare under intervjuerna tog arbetet med att transkribera och sammanställa intervjuerna längre tid än om jag utfört dem på ett språk jag själv behärskade till fullo.

4. Historisk bakgrund

För att ge en djupare förståelse till varför 6-7 septemberhändelserna inträffade så kommer jag i detta kapitel redogöra för den historiska bakgrunden till händelserna. Först kommer jag att kort beskriva det Osmanska rikets fall och bildandet av Republiken Turkiet. Därefter följer en beskrivning av Lausannekonventionen och det folkutbyte mellan Turkiet och Grekland som konventionen resulterade i. Vidare beskriver jag den ’turkifieringspolitik’ som drabbade den grekiska minoriteten i Turkiet och redogör kortfattat för upptakten till konflikten på Cypern. Slutligen följer en redogörelse för 6-7 septemberhändelserna, vilken utvecklas ytterligare i analysen.

4.1 Osmanska riket och Republiken Turkiet

Under det multinationella Osmanska rikets period var identitet baserat på religiös tillhörighet (Hirschon 2004:xii). Befolkningen delades upp i ’millets’ (ibid. 8), religiösa samhällen, där ortodoxa kristna var medlemmar av ’rum millet’. Fortfarande idag kallas greker med turkiskt medborgarskap för ’rumlar’, vilket är plural för rum. Ordet grek syftar till de greker som är medborgare i den grekiska staten som grundades år 1830 (ibid. xii).

Under de sista åren av det Osmanska riket blev det allt tydligare att den multinationella eran var förbi (Clark 2006:7). År 1912 ingick Grekland en pankristen allians med Serbien och Bulgarien med syftet att driva ut de ottomanska arméerna från Balkan. Grekland erövrade under konflikten ett stort territorium, där bland annat staden Thessaloniki ingick, och styrde nu över en stor muslimsk minoritet (ibid. 8). Balkankrigen “played a significant part in poisoning the atmosphere in Anatolia and making it harder for Christians and Muslims to co-exist” (ibid.). Muslimer från Balkan flydde till Anatolien vilket resulterade i en början på den tvångsförflyttning som drabbade den kristna befolkningen boende i regionen (Hirschon 2004:4).

Efter slutet av första världskriget skapades ett antal fördrag, däribland Sévresfördraget som splittrade Osmanska riket och gav Grekland stora territorium. Enligt Renée Hirschon

(2004:4) var Sévresfördraget en av de bidragande orsakerna till folkfördrivningen mellan Grekland och Turkiet 1923. Fördraget var godkänt av Osmanska rikets ledare men inte av de nya politiska krafterna som stred för landet. Dessa krafter, ledda av Mustafa Kemal som senare kom att kallas Atatürk, kämpade för att etablera en modern nationalstat. Sommaren 1922 besegrade Atatürk och hans män de grekiska trupperna i Anatolien, vilket ledde till att den grekiska befolkningen i området utsattes för vedergällning för de illdåd den grekiska armén tidigare utfört (Hirschon 2004:5). Över en miljon kristna flydde från Anatolien till Grekland som en följd av händelserna (ibid. 5f.).

4.2 Lausannekonventionen

Den 30 november 1922 hölls fredsförhandlingar i Lausanne som resulterade i att Sévresfördraget omarbetades och en slutlig uppdelning av Osmanska riket genomfördes. En del av förhandlingarna handlade om "Convention Concerning the Exchange of Greek and Turkish Populations" som skrevs under av Grekland och Turkiet den 30 januari 1923 (Hirschon 2004:6f.). Denna konvention innebar att alla kristna i Turkiet och alla muslimer i Grekland i stort sett skulle byta plats med varandra och starta ett nytt liv i sitt ’rätta’ land (Clark 2006:11). Folkutbytet resulterade i att över en miljon greker och omkring 350 000 turkar fick lämna sina hem (Aktar 2004:85f.).

Artikel ett i konventionen specificerade vilka som var inkluderade i folkutbytet; turkiska medborgade av grekisk ortodox tro och grekiska medborgare av muslimsk tro. Det fanns även en artikel två som specificerade vilka som var exkluderade från folkutbytet, även kallade établis. De exkluderade grupperna var turkiska medborgare av grekisk ortodox tro, även benämnda ’rumlar’, bosatta i Istanbul och muslimska turkar bosatta i Västra Thrakien (Oran 2004:100). Anledningarna till att dessa grupper exkluderades från folkutbytet var huvudsakligen att den grekiska premiärministern Eleftherios Venizelos vunnit opinion genom idén att västra Turkiet skulle bli en del av Grekland. Venizelos hade därför haft svårt att förklara för det grekiska folket varför grekerna i Istanbul skulle inkluderas i folkutbytet. Skälet Venizelos officiellt gav var dock att antalet flyktingar till Grekland skulle bli av ett sådant stort antal att Grekland blivit tvunget att be USA öka sin emigrationskvot (ibid. 99). Anledningen till att Turkiets delegationsledare i Lausanne, Ismet Pasha, ville exkludera muslimska turkar boende i Västra Thrakien var främst att skapa lika villkor för de båda

länderna (Oran 2004:100). Antalet exkluderade uppgick till omkring 110 000 greker i Istanbul (Alexandris 2004:118) och 130 000 turkar i Västra Thrakien (Oran 2004:100).

4.3 Grekerna i Istanbul och Cypernkonflikten

År 1923 bestämdes att alla turkiska medborgare, oavsett religion, skulle lyda under samma juridiska system (Aktar 2009:36). Dock etablerades redan år 1932 en lag som förbjöd icke-muslimer att syssla med vissa yrken, vilket enligt Grekiska konsulatet resulterade i att 15 000 greker bosatta i Istanbul förlorade sina arbeten (ibid. 44ff.). År 1937 hölls en kampanj vid namn ’Citizen, speak Turkish’ som innebar att vissa kommuner förbjöd folk att tala andra språk än turkiska (ibid. 47). Under andra världskriget etablerades ’Varlik Vergisi’, vilken var en anti-minoritetsskatt som innebar att minoriteter skulle betala högre skatt. Alla dessa bestämmelser ingick i den turkiska regeringens ’Turkifieringspolitik’ som drabbade den grekiska minoriteten (Alexandris 2004:119). Den turkiska minoriteten i Västra Thrakien blev drabbade av liknande förtryck som den grekiska minoriteten i Istanbul (Oran 2004:103). Hur livet såg ur för de två minoriteterna påverkades av hur relationerna mellan Turkiet och Grekland såg ut (ibid.).

Under 1930- och 1940-talet låg Cypern under brittiskt styre och turkcyprioternas situation var inget högprioriterat ämne för den turkiska regeringen. Under 1950-talet intensifierades grekcyprioternas yrkande, stödda av den grekiska regeringen, på en union med Grekland vilket ledde till att ämnet nu blev högaktuellt för den turkiska regeringen (Larrabee & Lesser 2003:77). År 1954 tog Grekland först frågan om Cypern med Förenta Nationerna och i och med detta förvärrades problemen för den turkiska minoriteten i Grekland och den grekiska minoriteten i Turkiet (Oran 2004:103).

4.4 6-7 septemberhändelserna 1955

Klockan fyra på eftermiddagen den 6:e september 1955 kunde Istanbulborna på radion höra nyheten om att Atatürks födelsehus i den grekiska staden Thessaloniki hade bombats. Denna nyhet tillsammans med en tidigare publicerad nyhet, om att en attack mot den turkiska minoriteten planerades av grekcyprioter på Cypern, resulterade i att de fredliga demonstrationer som hölls på Istanbuls gator övergick i våldsamma upplopp (Alexandris 1983:256f.). Demonstrationerna som var organiserade av ’Cyprus Is Turkish Association’,

med det underförstådda godkännandet av den turkiska regeringen, hade som syfte att visa folkets vilja för den i London pågående konferensen om Cypernproblemet (Oran 2004:113). Gruppen som utförde upploppen bestod endast till en liten del av de studenter som var medlemmar av ’Cyprus is Turkish Association’. Missnöjda bybor som kommit till Istanbul från Anatolien dagen innan för att delta i demonstrationerna utgjorde tillsammans med stadens marginaliserade människor, så som skoputsare och tiggare, en stor del av upprorsmakarna (Alexandris 1983:257).

I Istanbuls centrala delar, så som Beyoglu och områdena omkring, där majoriteten av den grekiska majoriteten bodde vid tiden för händelserna (Vryonis 2005:234) var förstörelsen massiv och plundring ägde rum (Alexandris 1983:257). Våldsamheter mot människor, såsom våldtäkter och misshandel, förekom främst i ytterområdena av Istanbul (ibid.). Mellan 15 och 37 greker dödades i upploppen (Vrynois 2005:548) och enligt grekiskt bevismaterial blev 200 grekiska kvinnor våldtagna under upploppen (Alexandris 1983:257f.). Även kyrkor och andra grekiska institutioner var förstörda, främst i Istanbuls ytterområden. ’Statistics shows that 1004 houses, 4348 shops, 27 pharmacies and laboratories, 21 factories, 110 restaurants, cafés and hotels were destroyed during the night of 6 September’ (ibid. 259).

5. Minnet av 6-7 septemberhändelserna

Kapitel ett av analysen kommer att handla om hur minnet av 6-7 septemberhändelserna och minnet av den grekiska minoriteten gestaltar sig bland Istanbulbor i Beyoglu, samt hur den muntliga historien förhåller sig i relation till den skrivna historien. Kapitel två av analysen ämnar förklara varför man minns, eller väljer att berätta, det man gör. I del två kommer jag att använda mig av existerande teorier kring minnesskapande.

Rubrikerna i kapitel ett är kategorier som induktivt skapades under dataanalysen och är tänkta att spegla respondenternas perspektiv. Rubrikerna i kapitel två är skapade ur ett teoretiskt perspektiv.

5.1 Grekerna som grannar och vänner

Här följer en redogörelse av istanbulbornas minnen av den grekiska minoriteten. Jag har valt att skapa både kategorin grannsämja och kategorin vänskap då jag ser grannsämja som en god relation mellan de boende i området medan vänskap är något djupare, när man har en mer personlig relation till någon.

5.1.1 Minnet av grannsämja

Taksim är för turisterna myllrande affärsgator och fullsatta restauranggator, men för 84-åriga Nurie är det platsen där hon levt större delen av sitt liv. Att gå med Nurie det korta avståndet från hennes hem till caféet där vi ska genomföra intervjun tar en bra stund, inte på grund av de branta kullerstensgatorna utan för att Nurie är mycket välkänd i området. Hon stannar och pratar med flera personer vi möter och många hälsar glatt när de ser henne. Trots att Beyoglu, och då främst Taksim, blivit ett kommersiellt centrum finns där ett uns av en grannsämja som hängt kvar sedan det förflutna. En grannsämja som Nurie minns som starkare när Istanbuls minoriteter var av större antal i Beyoglu.

”På gatan där jag bodde fanns det greker, armenier och ryssar. Den vita byggnaden vi såg ägdes av en vit ryss, där bodde all rysk militärpersonal. De klädde sig så fint, som gentlemän.

På den tiden klädde sig folk i kostym och hatt. Vårt grannskap var perfekt”. Skillnaden då hon pratar om de grannar som flyttade in när minoriteterna gav sig av är signifikant. Hon berättar att turkar från östra Turkiet flyttade till hennes område när en stor del av minoriteterna lämnade Istanbul. De kulturella skillnaderna i området upplever hon som större idag. ”Några konservativa personer flyttade till området och fortfarande idag pratar de inte med mig för att jag är lite modern, jag har en modern stil”.

Ömer, som bott i området Tophane hela sitt 71-åriga liv, minns tiden då hans distrikt Haci Memi hade en befolkning på 12 000 personer. Han uppskattar att 35-40 procent av befolkningen på den tiden var icke-muslimer. ”När jag var barn var vi grannar. Vi besökte varandra på den tiden. Vi firade deras högtider tillsammans, de bjöd oss på dessert. De firade våra högtider också. Vi hade verkligen en fin relation, det var ett fint grannskap”.

Distriktet Haci Memi bebos idag av cirka 1600 personer och hemmen tillhörande den grekiska minoriteten har sedan länge nya ägare. Många hus i området är helt eller delvis förfallna. Ömer begrundar hur det hade varit om den grekiska minoriteten bott kvar i området idag och berättar att det var lika rent på utsidan av husen som inne i husen när de bodde i området. Han minns sina grannar som väldigt skötsamma och betonar att de städade utanför sina hus varje dag. Ömer menar att inom grannskapet beskyddade man varandra och om någon hade attackerat hans grekiska grannar skulle han beskydda dem.

79-åriga Ferruh, som bott på samma gata i kvarteret Asmali Mescit hela sitt liv, talar även han om att man beskyddade sina grannar. ”Vi försökte skydda våra grannar, vi kunde inte se vad som hände på andra platser, vi kunde bara försöka skydda våra grannars ställen. Vi lät ingen röra våra grannars affärer”. Ferruh menar även han att om händelserna aldrig inträffat hade det fortfarande varit som förr i grannskapet.

5.1.2 Minnet av vänskap

Vänskapen mellan greker och turkar i Beyoglu ligger starkt i minnet hos respondenterna. Ferruh vittnar om att man inte använde benämningar som grek eller turk, ens härkomst var inte viktig. ”Jag hade verkligen nära vänner. Vi sade aldrig till varandra du är grek eller du är turk. Vi besökte varandra och gick till varandras hem. Vi hade en relation på ett turkiskt sätt. Grekerna var som turkar, de hade en gästfrihet som turkar. Relationen, vänskapen och grannskapet var på det sättet”

Nurie berättar att hon åkte till de utanför Istanbul belägna Princess Islands tillsammans med sina grekiska vänner och att hon följde med dem till Ayazma, som enligt ortodox kristen

tro är en helig vattenkälla. Hon beskriver vänskapen i orden att man var som bröder och systrar. Ferruh minns att man gick på bio, teater och till caféer tillsammans.

Ömer berättar att grekerna i området höll honom och hans yngre bröder som lärljungar i sina hantverksverksamheter. De lärde även Ömer och hans bröder grekiska och Ömer säger att hans yngsta bror än idag pratar lika god grekiska som en grek.

Ibrahim, som föddes år 1941 i Karaköy och idag bor i Asmali Mescit – båda områden belägna i Beyogly, berättar om de grekiska ägarna till en mezebutik i Karaköy. Han spenderade mycket tid med dem under sin uppväxt och tilltalade dem ’agabey’, vilket betyder storebror på turkiska.

Ferruh berättar att det fanns vissa spänningar mellan greker och turkar de första dagarna efter händelserna. Generellt blev relationerna mer formella även om, framhäver han, man inte talade med varandra på ett otrevligt sätt. Han förklarar det som att innan händelserna hälsade man glatt och innerligt men efter händelserna blev bemötandet mer formellt.

Även Ibrahim menar att relationen mellan greker och turkar efter 6-7 septemberhändelserna blev något hård och stressad. Dock påverkade inte detta Ferruh och hans grekiska vänner. När han berättar om sina grekiska vänner som flyttade efter händelserna tåras hans ögon.

Även mina vänner flyttade… vi var alla bilmekaniker och de var mina vänner. När vi har en konversation som denna kommer de till mina tankar och jag saknar dem. Tills idag har vi inte mött några svårigheter i vår vänskap. Inte heller efter händelserna var våra relationer dåliga.

Senare i samtalet, då vi talar om hur livet skulle se ut, i det lilla mycket centralt belägna kvarteret Asmali Mescit som är känt för sina myllrande gator och många restauranger, om grekerna inte hade flyttat, blir Ferruhs ögon återigen glansiga. Han förklarar att han fortfarande letar efter sina vänner och föreställer sig att de skulle kunna komma gående förbi caféet där vi satt under vårt samtal.

Ibland kommer gamla människor som jag själv hit; greker och judar. Och ibland när de kommer hit träffas vi och pratar. Men jag vet inte längre om de lever eller är döda för jag har inte sett dem de tre sista åren… Jag blev glad när de kom hit för jag kan inte åka dit men de kan åka hit.

5.1.3 Litteraturen om grekerna som grannar och vänner

Att grannsämjan upplevdes som sämre när grekerna gav sig av och turkar från östra Turkiet flyttade till grannskapet är något även Amy Mills (2006:384) upplevde bland de personer hon

intervjuade i området Kuzguncuk. De menade att grannsämjan förstördes när turkar från landsbygden flyttade till grannskapet (Mills 2006:384). Även i Kuzguncuk uppger invånarna, likt Ömer och Nurie, att greker och turkar var som syskon och att de firade varandras högtider (ibid. 377). Angående vad Ferruh och Ömer berättar, om att man försökte skydda sina grannar under upploppen, tar även Vryonis (2005:531ff.) i sin bok upp ett antal vittnesmål, om än ett begränsat antal, där greker berättar om turkiska grannar och vänner som beskyddade dem och deras tillhörigheter under upploppen (ibid.).

Den akademiska historieskrivningen berättar inte mycket om hur relationerna mellan greker och turkar gestaltade sig under tiden för händelserna. Dock stämmer det Mills (2006) funnit i sin studie överens med vad respondenterna berättar och Vryonis (2005:531ff.) konstaterar att det förekom att turkar hjälpte greker under upploppen.

5.2 Händelserna natten den 6-7 september 1955

Natten den 6-7 september framträder starkt i respondenternas minne. Dock minns de vissa aspekter starkare än andra. Jag har här valt att skapa kategorin minnet av händelserna, som redogör för vad de minns, och kategorin icke förekommande och icke ihågkomna händelser som tar upp det respondenterna förnekar eller inte talar om alls.

5.2.1 Minnet av händelserna

Det man minns av händelserna är främst förstörelsen de orsakade. Det plötsliga kaoset som påverkade ens liv och gatorna man gick på varje dag som plötsligt var fulla av glassplitter och textilier. Nedan kommer jag att ta upp hur minnet av själva natten mellan den 6-7 september 1955 gestaltar sig, men även vad man förnekar, inte minns eller kanske inte ens har kännedom om.

Ziyah, som idag är 77 år och vid tiden för 6-7 septemberhändelserna arbetade i Beyoglu, minns att upproren startade efter att nyheten om att Atatürks hus i Thessaloniki blivit bombat nått Istanbul. Ferruh berättar att bara några hushåll hade radioapparater så folk hörde nyheterna från varandra. Han använder liknelserna att nyheterna kom till Istanbul som en bomb och att det exploderade på bara en dag.

Ibrahim minns händelserna väl, han berättar att han såg en butik, vars ägare var grek, som förstördes och att upprorsmakarna kastade skyltdockorna från butiken på gatan. Han säger att butiker ägda av turkar inte undslapp attackerna, något som även Ömer, Nezihe och Hasan

berättar. Dock säger Ömer att de turkiska butiksägarna satte upp turkiska flaggor utanför sina butiker och att de då inte blev attackerade. Ziyah är den enda av respondenterna som uppgav att butiker ägda av turkar inte attackerades. Nurie minns att turkar även hängde upp turkiska flaggor i fönstren på sina hem.

Nezihe, som idag är 76 år och bodde i Tophane fram till 80-talet, använder sig av det turkiska talesättet ”Beyoglu’nda kiyamet koptu” (det var som att jorden gick under i Beyoglu) när hon berättar vad hon i sin tur fick berättat för sig om kvällen den 6 september 1955. Något som Nurie och Ömer berättar är att de såg att den två kilometer långa affärsgatan Istiklal street, belägen i hjärtat av Beyoglu, var täckt av textilier och andra varor som slängts ut från butikerna. Ferruh beskriver att det såg ut som att ”någon hade lagt en matta” på gatan och Ömer berättar att han gick för att titta vad som hände på Istiklal street och någon då kastade en skjorta på hans huvud. Han beskriver det som att ”det regnade skjortor” och att varor från butikerna kastades ut på gatorna. Ziyah och Ferruh berättar att upprorsmakarna fäste textilier vid kofångare på bilar och sedan accelererade så att textilierna förstördes och spreds ut över gatorna. Ömer berättar att han såg att de även fäste kylskåp vid bilarna för att orsaka förstörelse.

Det var bland respondenterna delade meningar om huruvida plundring förekom eller ej. Ferruh menar att ingen stal något, att vissa försökte men att de blev hindrade av andra, medan Ömer menar att butikerna på Istiklal street inte bara förstördes utan även plundrades. Hasan berättar att han såg en man som hade på sig tre jackor han hade stulit och Nurie minns att klockaffärer rånades och att folk stal textilier från gatorna. Ibrahim vet inte om något stals men han säger att han såg med egna ögon att de brände saker på gatorna.

Hasan och Nezihe talar om att turkiska militärer sökte igenom turkarnas hus efter stulna saker några dagar efter händelserna och Nezihe minns att de även sökte igenom hennes hus. Hasan, som är 82 år gammal och verksam som fotograf, berättar muntert om en incident som hände då han befann sig mitt i upploppen för att fotografera händelserna. ”På Taksim Square försökte några personer slänga ner ett piano från andra våningen. Jag väntade för att kunna ta ett foto. Jag talade om för dem att ett av pianots ben hade fastnat och sa rädda benet och kasta det så jag kan ta ett foto”.

Ziyah är den enda som berättar om våldsamheter mot människor och förstörelse av bostäder. Han säger att upprorsmakarna attackerade grekers hus och gjorde sönder dörrarna. Han berättar dock att detta hände i Yedikule, vilket är ett område i en annan del av Istanbul. Ziyah hade även hört att människor blivit attackerade och dödade, dock inte från radion då

han menar att radiosändningarna inte tog upp något om greker som dödats eller skadats i upproren.

Ibrahim liknar 6-7 septemberhändelserna med demonstrationerna i Istanbul 1 maj 2009 och demonstrationerna som ägde rum när International Monetary Fund hade möte i Istanbul hösten 2009 och menar att sådant händer i Istanbul. Demonstrationerna 1 maj 2009 och under IMF-mötet var båda så kaotiska att polisen ett flertal gånger fick sätta in tårgas mot demonstranterna och att butiker och andra verksamheter fick sina fönsterrutor krossade. Ferruh berättar att förstörelsen pågick fram till gryningen den 7 september och att det sedan blev lugnt.

5.2.2 Icke förekommande och icke ihågkomna händelser

Minnena om förstörelse och plundring är starka hos personerna jag intervjuat, men om de våldsamheter mot människor som förekom och de hus och religiösa byggnader som förstördes berättar de inte mycket.

Ferruh berättar att inga attacker mot människor förekom under upploppen. ”De attackerade inte kvinnor, flickor eller annat folk. Inte bara i det här området, utan inte på några platser i Turkiet attackerades människor. Det förekom inga våldtäkter eller andra respektlösa gärningar mot människor”. Han berättar också att inga hus förstördes i upploppen. Även Hasan, Ömer och Nezihe menar att det inte förekom våld mot människor och att inga hus blev förstörda. Nezihe berättar även att det låg några kyrkor i hennes område och att inte heller dessa blev utsatta för förstörelse. Nurie berättar att inga hus attackerades i Beyoglu men att hon inte vet något om de andra områdena i Istanbul. När jag frågar Ibrahim om det förekom attacker mot människor säger han att ingen av hans vänner eller grannar blev skadade men att han tror att en del hus blev förstörda.

En man som jag intervjuade var ovillig att alls beröra något som hade med händelserna att göra. Han menade att ”6-7 septemberhändelserna är viktiga och om ni hittar någon relevant person som vill tala om händelserna och vet något om dem har ni tur”, men specificerade inte varför han själv inte ville tala om dem.

5.2.3 Litteraturen om händelserna natten den 6-7 september

Det förekom attacker mot butiker ägda av turkar, men Alexandris (1983:258) menar att dessa attacker förmodligen ägde rum av misstag och att upprorsmakarna avsiktligen undvek att attackera turkiskägda butiker. Tidningen Milliyet rapporterade kort efter händelserna att